Brittakarolina's Blog

Det ingen hade kunnat förutse.

En måndag, när jag samlat mig för att fara till vårdcentralen för att få armbågen omlagd och tryckte på hissknappen – – hände ingenting. Det tog ett halvt andetag innan jag begrep att jag inte skulle komma ner. Hissen har funnits i husets 18 år och bara en gång tidigare har jag råkat ut för att den stod still.

Den gången hade Lasse och jag gjort en lång resa och mött våren och väl hemma igen hade jag tömt bilen på väskor och vi stod vid hissen och längtade hem och hissen visade sig vara stendöd. Då var det Lasse som gick med rullator och jag bar först upp den och sen lyckades vi med förenade krafter få Lasse uppför de fyra trapporna och sen tog jag väskorna en efter en . Vi kom upp och nästa dag var hissen i ordning och sen blev det inget mer snack om det.

Nu blev det i stället att ringa återbud till kliniken och få en ny tid till nästa dag, då anade jag inte att hissen skulle stå även den dagen och nästa och….. Jag behövde någon som kunde bära ner min rullator till bottenvåningen och sen kunde jag med ledstängernas hjälp ta mig ner. Jag ringde larmet och förklarade och de ville gärna hjälpa mig men de ringde tillbaks efter fem minuter och sa att de inte fick syssla med sådant. I huset finns minst fyra rullatoranvändare och de har nog alla hemhjälp med starka armar och ben och resten av de boende rör sig bra själva i trapporna. Fick veta att för hissreparationen behövde man skicka delar från Tyskland, så det kunde ta två veckor.

Det blev mycket att tänka ut för närmaste tiden. Beställa mat för hemskickning, skulle tidningsbudet orka ända upp? Och trapphuset var kusligt tomt och tyst, de som hade jobb var förstås frånvarande, närmaste grannen bygger Attefallshus åt barnbarnen på sommarstugetomten och tittar bara hem ibland, inga upprörda röster ekade och inga dörrar slog, det var tyst.

Dagen efter samlade jag mig för att ta mig ner, fällde ihop rullatorn och tog den i höger hand och den vänstra armen som skulle bytas bandage på lutade jag mot trappräcket och sen gled jag neråt medan rullatorn studsade på varje trappsteg. Jag kom ner och så småningom även hem, men då lämnade jag kvar rullatorn på bottenvåningen. Det blev en dag till utan hiss och lättnaden var obeskrivlig då jag tittade ut i går kväll och såg att den vita varningslappen på hissdörren var borta och hissen funkade.