Skrivet av: brittakarolina | 02 oktober 2019

Lite godnatt till ute-rabatterna

Ska träffa Stina i Anderssons växthus och går först en liten runda bland många tömda och städade rabatter. 

Pumporna som odlats i trädgården. Här några av de största samlade med kilovikten ritad på skinnet.

Vid tiden för höstfesten var odlingsbäddarna helt överväxta med grönska och nere under bladen låg ännu de stora pumporna och svällde.

Pumporna har befriats och flyttat hemifrån och bädden är städad.

 I fruktträdgården är det bara de helröda P.J. Bergiusäpplena som lyser. De pekade min mamma på redan för 80 år sedan, kanske inte exakt på det trädet, det fanns flera, men jag fick för mig att de fanns bara i Bergianska Trädgården. När jag googlar ser jag att äpplet har utsetts till Upplands landskapsäpple och är det som nått mest spridning i Uppland. Det uppstod 1912 i trädgården som en röd variant av Sävstaholm och mognar i september,  

och även i fruktträdgården är rabatterna tömda och städade.

Det blåste alldeles hemskt ute och var skönt att gå in till den eviga Medelhavsgrönskan. Symboliska blommor för dagens möte – eterneller.

Det var lite vila bland växterna i växthuset också men de gula små krokusliljorna under vinrankorna lyste och var nya  för mig.

Stina bjöd på födelsedagskaffe och en stunds upplivande samtal.  Stina är ordförande i föreningen Bergianska trädgårdens vänner.På vinberget under rankorna växte också höstcyklamen som gav intryck av att ha spritt sig själva. De här heter Cyklamen hederifolium och det säger att bladen liknar murgrönans. 

 

Skrivet av: brittakarolina | 30 september 2019

Höstlöven flammar

Sista septemberdagen, Niklas har födelsedag, frosten har bitit så löven gulnar, körsbärsträdens blad blir röda och  det går lika fort över som deras rosa vårblomning.

I går var himlen grå och ljuspunkten blev en kaffestund  hos Karin och Glenn, Karins bjöd på en läcker nybakad päronpaj och vi beundrade den smaragdgröna gräsmattan på deras innergård, dit solen inte längre når.

På tal om bokband med Glenn, hämtade han fram några exempel på vackra pocketband som formgivits av Vidar Forsberg (1921-1992), en formgivare han minns med särskild glädje.

Delikata små böcker tryckta 1962 med riktigt tryck och skönt avvägda att hålla i handen och att läsas. En av dem, ett urval texter från Carl von Linnés skrifter av Björn Julén har jag fått med mig hem. Nu läser jag biografin till flingorna på morgonen, lappländska resan på eftermiddagen med tre enorma jämsides uppslagna böcker och Björn Juléns urval läser jag närsomhelst eftersom den går att bära med sig.

Jag har nu förstått att det går att läsa och göra urval i Linnés skrifter som kan visa att han var en omtänksam och sympatisk människa eller att han var en gnidig och tröttsamt egoistisk typ, som författare väljer man själv det man  vill berätta och det är fritt fram att läsa Linnés svårtolkade svenska som fan läser bibeln.

Det är några dagar kvar till Brittsommar men Uno och Margareta hade plockat de här blommorna vid sitt sommarhus i lördags, kungsmynta, Jakobs stege, gulmåra och prästkrage. Doften av gulmåra fyllde hela köket när jag kom hem från Karin igår.

 

Skrivet av: brittakarolina | 26 september 2019

Linnébiografin

Tisdagen den 24 september hade jag lockats till Stadsbibliotekets rotunda för att lyssna på professor emeritus Gunnar Brobergs  presentation av sin biografi över Carl von Linné. Två  vuxna barnbarn hade jag dessutom uppmuntrat att komma med, jag utgick från att de inte visste hur mycket Linnés syn har påverkat vår uppfattning om växtlivet. Gunnar Broberg har haft en professur i ide-och lärdomshistoria i Lund sedan 1990 och jag hyste en förväntan om att få höra något vist om det som antyddes på bokens baksida.

Gunnar Broberg har enligt pärmtexten skrivit ”den mest ambitiösa svenska Linnébiografin på över hundra år och vill ge läsaren en känsla för de många sidor som utmärkte såväl människan som vetenskapsmannen Carl von Linné”.  En rad nämner ”det iögonenfallande mörkret i honom-depressioner- mysticism och fiendskaper”, kan det ha varit den uppräkningen som lockat ett hundratal personer att bänka sig för att få lyssna i det ekande biblioteksrummet?

Broberg gav ett sammandrag av Linnés liv och kryddade med exempel på de sidor som han ansåg otrevliga och de var många t.ex. Linné var hypokondrisk (usch), han hade ett enormt Ego (usch), han hade lätt för att berömma sig själv (usch), äktenskapet med  Sara Elisabet Moraea var enbart ett resonemangsäktenskap för att höja sin egen status (usch) osv.  Vilken tid avspeglas i Brobergs syn på otrevligheter och mänskliga egenskaper? Idén att göra bilden av den charmige Linné lite mer otrevlig kanske säljer biografin, enbart lovord är tröttande att läsa, Linné sitter ändå stadigt på piedestalen och det kändes futtigt att höra vad som gav Linné så här i efterhand bockar i kanten.

Vi som lyssnade var bara en del av förlagets marknadsföring av biografin. Författarens roll är att göra så många som möjligt intresserade och köpvilliga till den tillfälligt prisnedsatta boken som väntade i travar på ett sidobord.  Målsättningen för ett förlag är att böckerna säljs och sprids.

Nu gäller det att läsa biografin och glömma marknadsföringen.

 

Skrivet av: brittakarolina | 22 september 2019

Höstdagjämning

Efter en vecka med ständigt utbyte av tankar och idéer blir rösten mindre skrovlig och det finns ingen tid över för malande om alltings förgänglighet.

Jag är hemma igen efter utflykten till Gotland och på väg att återlämna en trave böcker till biblioteket och hämta en reserverad. Det är en skön lördag och efter att ha uträttat ärendet går jag ner till ån. Alla växter med färg har blommat över, inte ens ett försenat fackelblomster lyser. Vattnet är lågt och har ett grönt täcke, solen är på väg ner och lyser igenom vassens vita vippor.  

 

När ska Väsby börja bry sig om sin å, kanske sker något som vi inte ser. Sökandet efter PCB-läckan kan väl inte vara över utan att man funnit den?

Framför kvarteret väster om Optimusvägen har man grävt en remsa i gräsmattan på ca 1 m bredd och sått en blandning av frön som kanske heter ängsblommor och innehåller blåklint, klätt och vallmo bland många andra. Några enstaka som blommar sent är kvar tillsammans med många frökapslar.Klätt

Frökapslar klätt

Vallmo korn-eller råg ?

I rabatten kring vårt hus är tidlösorna på väg upp, Hur många olika jag än försöker variera med, vita eller näckrosblommande  så kommer bara en variant av lila upp. 

Den reserverade boken jag hämtade på biblioteket var Se blomman av Kerstin Ekman och Gunnar Eriksson. Den borde jag läst för flera år sedan, allt om glädjen i att finna och examinera växter finns där och våra äldre botanister har blivit väl ihågkomna.

Skrivet av: brittakarolina | 16 september 2019

Dag fem

Foto: Karin Innan vi lämnade ön med sina höststädade åkrar och ännu oskördade majsfält, fyllde vi våra vattendunkar med brunnsvatten. Vårt vatten som har egen plats på kartan kommer upp lite vid sidan om platsen för 200 år sedan. Växtpressen får vi inte glömma, marviol, sandsallat och blåstång blev skörden och de ligger i press, en förskräckligt hård och tornig mållasläkting, sodaört som jag aldrig tänkt på förr kom också med. Foto:Karin

På vägen till Visby hann vi gå av i Lojsta och krama Ulf och Inger, sitta ner vid en kopp kaffe och inhämta senaste nyheterna om deras stora familj. Ulf är ett brorsbarn till Lasse och kombinationen Ulf+Inger har tillsammans gjort en historia som inte kan berättas på fem rader. Deras stora gotlandsgård har alltid varit full av barn och barnbarn, just idag var de ensamma. Tiden går och jag kan bara se Ulf och Inger som ungdomar men de har börjat känna av livets slitage. Lasse sa de sista åren, får man välja att bli sjuk någonstans, ska man välja Gotland, där gör de allt de kan. Samma sak fick vi nu höra av Ulf och Inger.

Bomull på kvist hos Akantus

På önskelistan för Visby den här hemresan stod en snabbtitt in på Akantus och likaså en snabbis i DBV.s trädgård. Hur fixar vi med bilen, är allt med parkeringsförbud upphävt nu när turisterna lämnat ön? Vi prövade att segla långsamt in i stan och aj där hade de gjort enkelriktat, men vi hade medvind, hittade en parkeringsplats och vi var plötsligt inne hos Akantus. Mycket folk, de stora kryssningsfartygen har inneburit en del för Visby, sortimentet har blivit elegantare, lite ”flott” och lite dyrare men man hittar fortfarande det som känns genuint och utvalt av ett känsligt öga.

Vid klosterbågarna, planteringar i grus och stensprickor

Hur tar vi oss nu härifrån till DBV? Gatan rakt fram upp till höger och där stod vi utanför grinden vid S:t Clemens utan att ha ansträngt oss. In genom övre grinden och nedför branten mot klosterplanteringarna, Karin såg genast strandkål i gruset, har de fått den att gro så ska väl jag också….. . det var tre stora plantor.

Foto;Karin

Vi satte oss på en tom bänk i solen och tog fram våra bredda smörgåsar, vi hade hunnit med det vi hade sett fram emot.
Blommande rabatter skymtade överallt, rosentrappans alla rosor flaggade med färg. De höga idegranarna som led av torkan förra sommaren hade friserats och nya skott växte fram på de rensade grenarna, de hade kortats in mycket men var tydligen räddade. 

Vilken fin resa vi varit med om !!

Skrivet av: brittakarolina | 15 september 2019

De fem dagarna

Vi fyllde svarta sopsäckar med grenar och ris och for till sopstationen i flera omgångar, syrenen som växt över huset halverades och getapeln som börjar täcka tvättboden och rosorna, blev av med många långa grenar.

 

Karin bar sten att låsa sanden under huset med, törs inte säga var hon hämtade den.

 

Här är öppet åt alla väderstreck och det blåser ofta och mycket.

Oket täljde min pappa när vi behövde hämta vatten vid bybrunnen i Stenby där vi hade en liten sommarstuga när jag var barn. 

Det kom regn efter den torra sommaren på öns sydspets, det spirade nytt gräs och nysådda åkrar på sand hade ett ljust blågrönt skimmer över den lilarosa sanden och som ingen färgbild i världen kan återge.

Vilda äpplen och päron lyste röda och gula från träd utmed vägen och torniga diken gjorde att de var helt onåbara.

Karin kokade gele av oxelbär, den blev tegelrosa och smakade utsökt och allvarligt av oxel. Den passade bra till varsin bit lammkött från Norrgårde och en sallad med smalbladig ruccola dvs (sandsenap Diplotaxis tenuifolia) från hamnen i Burgsvik.

Vi hann gräva upp en remsa av burgåkern och lägga ner alla saffranskrokusarna från i vintras och annat som är spännande att se om det gror.

 

Över oss svävade örnarna, de kommer ibland lågt och kollar vad vi gör och även om jag får tag på kameran genast så hinner de stiga flera våningar uppåt innan jag hittar dem i sökaren.

Karin och Helmer

Vi hälsade på i strandskogen  hos Annie och Helmer och beundrade årets stora valnötter och rosorna som bara fortsätter att blomma. Vi bytte växtböcker, jag lånade Annies Tulpanmani av Mike Dash mot Linnés flora, ett tecken på att jag måste komma ner en sommar till.


                                     Annie 

Skrivet av: brittakarolina | 12 september 2019

Markkontakt

 

En vecka i september på Gotland, nej bara fem dagar, klarar vi verkligen det? Dvs att förflytta oss, att hämta andan och att göra ett försök att återerövra själva marken från det vilda dvs rabbisarna. 

Sommaren har varit torr på sydligaste delen av ön och rabbisarna har haft ont om mat och betat av allt grönt ovan marken de har också grävt efter efter rötter så marken är gropigare än någonsin . Oxlarna har stora mängder av bär, träden lyser roströda på håll för bladverket har torkat och fallit och frågan, vad kan man göra av bären, var självklar. Karin slog upp och hittade oxelbärsgelé och efter lite tveksamhet plockade hon en omgång bär och lade in i frysfacket för att få dem lite ”frostnupna”.

Spår i skogen. Vi gick runt och kollade omgivningarna för att se om något förändrats och nu är traktorernas spår om möjligt ännu bredare än förut. 

Vi for ner till Norebodarna och mötte vinden från öster, det blåste alldeles hemskt.

Vi var ensamma ute och ljudet av vågorna och vinden var öronbedövande. Karin hade hoppats hitta strandkål med fröställningar, det hade hon sett bortom Nore en gång och vi böjade gå åt det hållet. Men mitt på planen där man lägger ut båtar stack det upp blågröndaggiga blad bland grässtråna och där  stod minst fem starka exemplar med fröställningar.

Strandkål har många försökt få att växa från frö men med klent resultat. Så många andra frön behöver specifik behandling för att gro. Undrar om strandkålens behöver passera någon sällsynt fågels mage för att gro? Strandkålen finns ju trots allt lite här och där utmed kusterna.

På andra sidan vattnet är Lettland och där finns många hus som ser ut som gotlandshus.

I sanden nära vattnet blommar marviolen (Cakile maritima) med ljusrosa blommor.

  • och några kvarblivna sandsallatblmmor (Mulgedium tataricum) , det har förvandlats från att ha varit nykomling på stränderna till att kallas invasiv.

 

 

 

 

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 08 september 2019

Gråpapper till växtpressen

 

September, ingen brådska längre att hitta vårtecken, lindarna släpper sina blomfästen och de har varit många.

Till min födelsedag fick jag av Karin den verkliga överraskningen, en kartong med något väl inslaget och skickat. När jag väl tagit mig genom alla förseglande platsremsor och såg innehållet, tappade jag hakan. Gråpapper till växtpressning och vita ark att fästa det pressade på.

Mitt herbarium som fått flytta med varje gång resten av familjen bytt adress, hade med tiden blivit angripet av små djur som livnärt sig på växterna och perforerat både dem och pappret de var uppfästa på. Efter sista flytten fotograferade jag arken som ännu hade hela växter och sen fick allt gå till soptunnan. Etiketterna med uppgifter om var växterna hämtats plockade jag loss och de ligger sparade som en liten kortlek.

Växtpressen vilar sig i en av bodarna på Gotland och idag packar jag för att tillsammans med Karin få en sen vecka på ön. Då jag började vika gråpappersarken läste jag avsändarens namn på kartongen, Stenåsa naturbokhandel , Mörbylånga på Öland. ÅÅh de har allt för de naturgalna, fågelskådare och liknande och det som inte finns där finns inte. Det ligger på östra sidan av ön i höjd med Mörbylånga. Det har hunnit gå en del år sedan min tid på Eketorp, det känns som om jag hittade den härliga bokhandeln alldeles själv men antagligen var det någon som tipsade mig.

Ska vi verkligen pressa växter? Jag tror att Karin gärna vill och det finns säkert de som kommit igång sent med blomningen, det har varit ökentorka längst ner på Sudret i sommar. 

Nu gäller det bara att vakna tidigt och hinna till båten i tid.

 

 

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 02 september 2019

Bergianska trädgårdens Höstfest 2019

Parkeringen var helt full, jag ställde mig där man inte får stå med hopp om att slippa en dyr näsknäpp dvs böter.        Alla grindar var helöppna och jag kom in bakom orangeriet och en stor pumpaodling. Jättepumpor skymtade mellan bladen i klarrött och de ännu större var gula, de låg ännu på tillväxt och är de största jag sett. 

Innanför granhäcken strömmade människor åt olika håll mellan olika föreningars framdukade lockelser.

Utmed färgväxtgatan fanns påtagliga exempel på garn som färgats med respektive växt, här brunrött med Tigeröga (Coreopsis tinctoria).Vejde (Isatis tinctoria) kan ge blå färg om man känner till viktiga delar av framställningen.

Färgpilört (Persicaria tinctoria) ger rejält blå färg, har sitt ursprung i Kina och går att odla i Sverige. 

Vid Vännernas tält rörde sig mycket folk

Lökarna från tulpantrappan tog snabbt slut.

Birgitta

Ebba          

Eva och mellanmål

Stina

Eva                                     Då och då hör man hurra och applåder, då har någon av de större vinsterna fallit ut.  

Solen gassar och kaffetörsten driver mig till E.Andersson, där är folkmassan något glesare, måste bara titta på pomologernas äpplen först. Där bland mängden av frukter som viskar sina namn med tuschpenna ligger ”vit Åkerö”,varifrån kommer den?  Åkeshovs gård, hörde jag rätt?Pomologen

Åkerö och Vit Åkerö. Den vita är helt ny för mig. 

Efter kaffet borde jag fortsatt runt hela trädgården men den osäkert parkerade bilen drog, jag hade sett årets lyckade höstfest, inte allt men mycket och rullade iväg i gruset med en osprättad doktorsavhandling om Upplands flora som sällskap åt kameran. Jag fick den av Stina, författaren är Erik Almquist och om jag får gissa, son till S. Almquist som tillsammans med O.B.N.Krok står för ”Krok & Almquists flora för skolor” den så kallade Kroken och som började ges ut 1883.  I min flora från 1938 står Erik som utgivare. Tryckåret för avhandlingen Upplands vegetation och flora är 1929, vi är alltså jämnåriga. Tack Stina!

Bild före texten av Olof Thunman, konstnär och poet, visar ett landskap med en guckusko (Cypripedium calceolus) centralt och jag undrar, kungsängsliljan utsågs till Upplands landskapsblomma, ville någon haft guckuskon?

Skrivet av: brittakarolina | 26 augusti 2019

På väg ut från Danderyds sjukhus

Danderyd är sjukhuset man hamnar på om man bor norr om stan och är tillräckligt dålig. De sista åren har jag blivit ganska bekant med en del korridorer och hur man går för att nå vissa avdelningar. Det man känt och tänkt vid de olika besöken, kommer tillbaks och gör sig påmint nästa gång man går eller åker samma väg men lättnaden om man kan gå därifrån på egna ben är stor och skön. Ofta är det tomt och tyst i stora entréhallen när man går ut,  man vinglar lite och där vid en vägg står ett stort akvarium fullt av färggranna fiskar som rör sig sakta hit och dit. De ska möjligen ge oss en känsla av liv och kanske få oss att släppa tankar som mal. Jag stannar och försöker se om jag känner igen några sedan förra besöket men nej, det är länge sedan jag hade fiskar och visste vad de alla hette.. Numera har de flesta vårdcentraler akvarier fast inte av det här formatet och ingen doktor eller sköterska bryr sig om att skrapa alger från rutorna eller lyfter undan döda fiskar, akvariet är en inredningsgrej som sköts av en firma och den kommer inte varje dag.                                                      Då jag stannar upp på vägen ut ser jag att det ligger minst två hel-eller halvdöda fiskar och vilar på botten eller en sten. Döende fiskar berör mig illa, det tar ibland ett par dagar innan de ger upp. Och de här fiskarna är inte här för sin egen skull utan för att vi ska piggas upp.  

Jag läste i veckan (har helt tappat bort var) i något matsammanhang om medkänsla med djur och det stod ” det sägs att vi inte har medkänsla med fiskar för de har inga ögonfransar”. Kan det vara så? Därför ritar Walt Disney ögonfransar på sina tecknade fiskar.

Older Posts »

Kategorier