Vintrarna har blivit snöfattigare på senare år, före jul fick vi litet eller inget snötäcke. Men den 7 januari kom det. Vi var förvarnade men blev ändå överraskade över de mängder som föll och som förvandlade allt utanför dörren till ett rent vitt landskap.
Tidningarna kallar det snösmocka. I skenet från gatlyktan utanför arbetsrummet brukar man kunna läsa av hur mycket eller litet det regnar eller snöar och vindriktningen.
Från köksfönstret ser man leveransvägarna till Centrum för varor, personer, vårdcentralen och rehab och stundtals är det intensiv trafik, vi beundrar ofta hur man klarar sina stora varubussar och annat i trängseln utan krockar och hårda ord.
Härifrån får man en vink om vädret för dagen, vilka ytterkläderkläder som gäller, hur mycket det regnar, går man med uppspänt paraply regnar det genomträngande, lite duggregn – inget paraply.
I fönstret åt gården blickar man västerut. Här råkar Elisabeth vara dagmatte.
Många små hundar och färre stora hundar passerar under mitt sovrumsfönster på den här gatan med mattar och hussar på sina motionsrundor.
Genom fönstret mot balkongen blir vintervädret påtagligare. Inga växter vare sig ständigt gröna eller barrväxter har överlevt en balkongvinter, men det ger bröd åt plantförsäljningen.
Tycker faktiskt om konstgjorda blommor också och särskilt när vädret är grått och solen inte visar sig.
När jag sökte på nätet varifrån sedvänjan att driva fram iskonvaljer till jul har kommit, fann jag förutom det, en mängd uppgifter om den väldoftande blomman som jag inte hade känt till.
Iskonvaljer är desamma som de vildväxande men för att få dem att blomma till jul har de fått gå igenom en köldbehandling och därefter blivit väckta i fel tid. När de blommat färdigt som julblommor kan de planteras ut i trädgården på skuggig plats när risken för frost är över och de blommar vid vanlig tid igen efter något år. (Odla nu).
Sedvänjan med iskonvaljer till jul kommer från 1800-talets Tyskland och den köldbehandling de numera får genomgå för att blomma till jul bestod tidigare av att man lade dem i is, därav namnet.
Konvaljen har en stark doft som är alldeles dess egen och några strån i en försommarbukett kan fylla ett helt rum med ljuvlig konvaljedoft men för att kunna sova i ett sådant rum kan den starka doften kanske bli besvärande för en del och buketten får flyttas.
Vill man ha konvaljer i sin trädgård är den idealisk som marktäckare i skogsbryn, under lövträd eller i framkanten av buskage, tack vare sin skuggtålighet och sin trivsamma växtkraft trivs den i frisk, mullrik och fuktighetshållande jord. Den sprider sig dock med stor energi via sina jordstammar, så det är klokt att inte plantera den i blandrabatter, där den snabbt kan ta överhanden. (Odla nu)
På Wikipedia kan jag läsa att alla delar av växten, särskilt de orangeröda bären, är mycket giftiga och bör hanteras med försiktighet, särskilt om det finns barn eller husdjur i närheten. Inga dödsfall orsakade av någon del av liljekonvalj har dock hittills rapporterats. Vi har ofta fått höra hur giftigt blomvattnet är efter en bukett konvaljer. Det är ett falskt rykte som skapats av en kriminalroman, vattnet från vasen som hyst en konvaljebukett är helt ofarligt. (Giftinformation.se, liljekonvalj, läst 2023/01/24)
Liljekonvaljens skönhet har en stark kulturell förankring i Norden. Under Linnéåret 2007 arrangerade tidningen Forskning och Framsteg en omröstning om Sveriges vackraste blomma. Av de cirka 19 000 röstande utsågs liljekonvaljen till vinnare. Denna klassiska blomma är dessutom Finlands nationalblomma och Gästriklands landskapsblomma. (Odla nu).
Överblommade och torkade blommor
På linnesuppsala.se, kan jag läsa:” Den ljuva liljekonvaljen är en ovanlig och ganska hemlighetsfull sort. Den känns lätt igen på sina gröna blad och sina skira vita klockor. Den är en självständig, omtänksam och komplex individ som helst trivs i skuggiga skogsbryn och blommar ut i den vackraste sommaren, strax efter fruktträden”, skrev Linné 1755.
Han skrev också om konvaljen: ”Den kallas i Hälsingland liljekonvalje, i Västergötland lillekongvalle, i Småland lillekovalle, i Östergötland lillkovalje, i Österbotten haröron, i Skåne gliseblad, i Anundsjö i Ångermanland kikierammem. De levande blommornas lukt är angenäm, de torkade narkotisk. Nyspulver av blommorna används mot snuva och fluss”.
I Frankrike heter konvaljen muguet dvs den har fått namn av sin parfym och vid Fête de Muguet = första maj firas den och man ger varandra konvaljer för att fira vårens återkomst. Den symboliserar bland annat återkomst av lycka. Dess parfym kan inte framställas av insamlade blommor utan endast syntetiskt, en lång rad av liljekonvaljeparfymer finns dock om man googlar på just det ordet.
Många brudbuketter innehåller liljekonvalj och särskilt i England där det var den framlidna drottningen Elisabeth II:s älsklingsblomma. Hon hade den i sin kröningsbukett och vid många andra tillfällen.
Enligt grekisk mytologi skapades liljekonvaljen av Apollon för att täcka marken på Montparnasse-området för att de nio nymferna skulle ha en mjuk och väldoftande matta att vandra på.
En kristen myt säger att konvaljen skapades av de tårar Maria fällde vid korset, enligt en annan myt var det Evas tårar, när hon måste lämna paradiset som gav upphov till liljekonvaljerna.
Enligt en annan myt sägs konvaljen ha uppstått från de blodsdroppar som spilldes av en drake när den dödades av S:t Leonard.
Rosa liljekonvaljer, kraftigare och lika väldoftande som de vilda
I ett skogsbryn intill en parkeringsyta i Södertälje blommade i maj 2004 ett helt fält med rosa liljekonvaljer. Då var sökfunktionerna på internet inte lika omfattande som nu och hur jag än sökte i floror och och på nätet kunde jag inte lista ut om de rosablommande kunde vara vilda eller en trädgårdsform. Nu beskrivs flera odlade former med dubbla, större enkla eller rosa blommor. De rosablommande vid parkeringen i Södertälje kan heta Convallaria rosea och har troligtvis hamnat där genom gatukontorets avstjälpning av grus och jord från diverse platser för utvidgning av parkeringen. En utflykt i maj lockar nu för att se om de rosa men även de vilda finns kvar.
Gott Nytt år önskar jag alla som tittar in på min blogg. Det knubbiga nyåret som redan blivit flera dagar är ett minne från Karins år på Konstfack i början av 80-talet.
Vi som varit utspridda på flera håll under de stora helgerna har ändå lyckats träffas och fira små julaftnar för två och tre personer, Gösta och Selina först, sen Niklas och till slut själva julafton då tog jag tåget till Södertälje och fick julmiddag hos Karin, Glenn och Alexandra. Karin hade dukat ett läckert julbord med sitt julporslin som tillkommit under mer än trettio år av samlande bit för bit.
Brysselkålen överraskade med att vara mild och god och både bloggvännen Eva och Svenska Dagbladet har just beskrivit den lilla kärva kålens förvandling till något välsmakande och njutbart.
Här når solens strålar köksfönstret, de första på mycket länge, det visar dels att solen finns bakom molnen och att den dessutom vänt från sitt lägsta läge och nu är på väg att göra dagarna lite längre.
Flera sammanhängande lediga dagar kring jul och nyår lockade bland annat till ett besök i Rappnes trädgård. Karin, Alexandra och jag skulle ses där och efter en inspirationsrunda dricka en kopp kaffe i den annorlunda serveringen. Dagen var en av de kallaste och min bil vägrade starta. Det är batteriet sa alla jag beklagade mig för och Karin fick ta en omväg och hämta mig.
Vi steg in ”växtparadiset” under ett rosablommande kameliaträd som vi inte såg början eller slutet på.
Iskonvaljer
Amaryllissamling 2025 av trädgårdens egna korsningar
En av många samlingar av keramik som kan förhöja skönheten hos rumsväxter eller tvärtom.
Kort, krukor, pytsar, redskap, taggar och allt som en trädgårdssinnad ute eller inne kan behöva. Det händer att vi går härifrån med endast ett eller två ovanliga kort men den här gången kunde vi inte motstå iskonvaljerna och vi lämnade trädgården med varsin bukett. Den har slagit ut och doftar nu lyxigt när man kommer nära.
Vi kom i dagsljus och sol och när vi lämnade trädgården var det mörkt och isande kallt. Vi tände ett ljus hos Lasse på vägen hem, Promenaden nära den kalla Edssjön gav oss vinterkyla som det sedan tog hela kvällen att värma upp sig från.
Dagen före julafton är marken vitpudrad och det gråregniga vädret ser ut att vara brutet.
Julen och tiden före jul är full av förväntningar men mest de egna och vad orkar jag med i år? Vi har haft så många trevliga jular med varandra i familjen men våra liv förändras och i år har vi fått fira flera julaftnar. Den första var med Gösta och Selina som nu har åkt till Frankrike och har julafton med Yoko, den andra var med Niklas i söndags, då han kom hit och hade med sig världens finaste ”Janson” och i morgon beror det på dagsformen om jag kanske firar med Karin och Glenn. Alfred är med sin pappa i Skåne hos sin farmor och farfar och kusiner.
Jag brukar klaga på det torra lägenhetsklimatet som gör att vanliga krukväxter inte överlever, men i år har jag lyckats ”översomra” två Amaryllislökar på balkongen så att de blommar om just till jul. Sen har min orkide för första gången skickat ut två blomstänglar som just slagit ut.
Niklas kom från Enköping och hade mycket välkomna julklappar med sig i form av fryst mat, ibland tryter förmågan att variera maträtterna och då är det fint att hitta något i frysen.
Den röda Amaryllisen är på väg att öppna sig
Granatäpplen lockar i alla fruktdiskar och har julens färger och är som finast när skalet är kvar.
Nu önskar jag mina läsare en God Jul och en fin fortsättning på den ljusnande vintern !
Selina är ett barnbarn som vi fått följa från det hon var alldeles ny och genom de första tio åren (som alla våra barnbarn). Hon hade inga syskon och bodde lite närmare oss så vi fick glädjen att vara tillsammans lite mer med henne, Missy och alla mjukisdjuren.
Nu är Selina vuxen, hon har utbildat sig och har ett jobb som fört henne flera gånger till Italien. För att lära sig italienska for hon dit i somras för en kurs i språket och där blev hon vän med en person som hon fortsätter att vara vän med och de hälsar på hos varandra även när det inte längre är sommar.
Vi närmar oss jul och den sista julförberedelsen jag inte släppt taget om är pepparkakorna. Jag hittade för många år sedan ett recept i Stora kokboken från 1974 som heter Luciapepparkakor, de innehåller ingefära och cedroolja som smaksättare och det receptet har jag nog alltid lyckats med och alla tar en till och en till osv. Selina som under studietiden jobbade på flera konditorier tycker om att baka och nu ville hon visa sin italienske vän hur man bakar dessa pepparkakor.
Grädde, farin, mörk sirap, mjöl och kryddor är allt som behövs. Sen ska degen vila svalt, gärna över natt och då Selina och vännen behövde lite svängrum för bakningen ville de vara hos mig och baka. Selina fick göra degen, inga handskrivna lappar med recept förekommer längre, man tar upp mobilen och plåtar texten. Cedrooljan finns bara på ett ställe och det är i essensaffären på Vallingatan, en affär med Skansenstatus och väl värd ett besök. Nu råkade jag ha Cedroolja kvar i kylskåpet av Karins julklapp till mig från förra året, så det viktigaste till kakorna fanns.
Bakdagen drack vi först en kopp kaffe och bekantade oss med vännen och sen tog Selina fram degen och jag har aldrig lyckats få mina degar så lydiga och formbara som den Selina hade förberett.
Hon bara kavlade ut och kunde göra degen hur tunn hon ville och den kladdade inte fast någonstans eller sprack eller torkade, degen bara gjorde det hon önskade.
Ingen plåt blev glömd i ugnen och bränd, kakorna blev härligt krispiga och de hade stansat ut både grisar hjärtan och gubbar. Som väl var, lämnade de kvar en omgång färdiga kakor och de gick åt när pappa Gösta anlände en vecka senare.
Den mörka och regniga senhösten har fyllt på det gamla vattendraget Väsbyån med ett envist småregnande och omgivningarna avspeglar sig förföriskt i den stigande vattenytan. Men dagarna är korta, det gäller att vara ute före klockan 14.30 för att få syn på vattenytorna. När jag vaknat lite sent på mornarna, klätt mig och ätit och grejat med något som behöver göras, har det redan börjat skymma och om jag då går handlar mat så är det mörkt när jag kommer ut ur affären.
Klockan 3 på eftermiddagen, visar sig solen i en rand vid solnedgången, den har inte slocknat bakom molnen.
En liten del av vår husrad vid middagstid
Gångvägen bakom vår husrad också vid middagstid.
Rosenbukett med små rosor från Blomsterboda i Vallentuna ger en glädjekick vid åsynen i fem dagar – om man sköter om dem.
En kall och frostig morgon vid Hammarby källa.
Vägen från källan upp mot Hammarby kyrka. Liten del av Birgittavandringen och Ingegerdsvandringen om man vill pilgrimsvandra.
Löven har en av sina grannaste stunder förutom vår, sommar och höst, när rimfrosten visar bladens nerver och konturer.
Båten bakom Messingen vilar i nygrävd jord. Hoppas sommarens försök med fritt växande ogräs inte uppmuntrade till att pröva den lösningen flera somrar.
Luften är full av ledningar över tågspåren.
Ån följer järnvägen nära och leran skakar när tågen passerar. Är den giftbemängda Väsbyån kring och norr om stationen en tillgång eller enbart en belastning?
Väsbyfoto fb hade för en tid sedan som motto för veckan : Fallna träd. Är det något som strandskogen utmed Fysingen har så är det fallna träd. Sjösänkningar har skapat marker nära Fysingen som är blöta och där trivs björkar och alar. De har fått växa fritt i mer än 100 år och efter den tiden är björkarna gamla och har brutits av på olika ställen, ibland går toppen av, eller knäcks de mitt på eller längre ner. Alarna faller i hela sin längd men står nog kvar längre tid än björkarna.
Om man går ner bakom Hammarby kyrka och följer Ingegerdsleden mot Hammarby källa ser man först en liten stuga till höger med en trappa ner, pumphus för Hammarby kyrka står det på en liten skylt på dörren. Här hämtas vatten ur Stockholmsåsem , det var det vi hade i kranarna på 60-talet. Det var hårt vatten som förbrukade mycket tvättmedel, men när vi senare gått över till vatten från Mälaren, var inte hårdheten besvärande längre.
Det växer mossa på norrsidan av plåttaket!
Björk som levt sin tid, tickor har intagit veden.
Vissna träd som brutits på olika höjd
Ett av få ställen där det går att nå vattnet utan att tränga sig igenom tät vass eller sumpig mark men som nyligen blockerats av ett fallande träd.
Träd som brutits och vilar nu på den upp och nervända kronan.
Träd som ser ut att ha fallit för en såg, på väg att döljas av mossa.
Flera lager av multnande stockar och träd som hunnit längre i återgång till mull
Hösten har varit grå men mild och en del dagar har solen visat sig. Tidsomställningen har som vanligt gjort eftermiddagarna tidigt mörkare och nu ser man tvärsigenom trädens kronor igen. Gatans lövrika oxlar har även på vår sida bestämt sig för att släppa taget om löven och vi går på en matta av vita avigvända blad.
Inne på gården har den ena av rosorna, Clair renaissans, kommit med två sena blommor, trodde inte att de skulle hinna slå ut.
Jag har väntat på att Ginkgon lite längre ner på vår gata skulle guldfärga sina löv och sedan förgylla trottoaren och rännstenen och nu har det hänt.
Ginkgon är den enda i sin växtfamilj som överlevt från allra äldsta tid, den kan bli 30 meter hög och bladen som är omvandlade barr är läderartade och har två lober (Ginkgo biloba) i solfjädersform. Växten är tvåbo dvs den är antingen hona eller hane och frukterna på honbuskarna luktar så illa att man säljer bara hanbuskar för allmänna planteringar.
Ginkgon är resistent mot industriell rök, svamp-och virussjukdomar och insektsskador och är därför lämplig att plantera i stadsmiljöer. Den växer mycket långsamt, årlig tillväxt är 2 till 4 cm. Om de förökas med sticklingar får de exakt samma växt som trädet de hämtats från, men de kan även förökas med frösådd. Trädet tycker inte om att omplanteras och växer då inte på 2-3 år efter det.
Allhelgonadagen på Eds kyrkogård. De upplysta gamla lindarna utmed trafikleden har kvar en del löv. Det är helt mörkt så när som på gravlyktorna och lindarna och klockan är en kvart i fem.
Karin ställer ut på Saltskogs gård i Södertälje. Gården har sin egen historia och ägs nu av Södertälje kommun och där har 13 konstnärer ateljeer och plats att arbeta och ställa ut sina verk och de inbjuder även andra konstnärer att ställa ut.
Karin visar verk från hela sin tid som formgivare och särskilt från de senaste åren med egen huggning i skulptören Sam Westerholms verkstad vid sidan om de större skulpturuppdragen.
Kalkstenspaket
Musselminnen, ett av Carraramarmor och två av marmor från Stora Vika 2023 -2025
Besökarna var många
Mattan, inspirerad av snö, is och sandstenshällar i havet vid Stora Karlsö.
Selina, Hedda och Alexandra
Skulptören Lenny Clarhäll och Karin
Manshuvuden och torso
Karins hand och kritpipan
Sjögrässtolarna och Lenny Clarhäll
Selina, Karin och Hedda
Hästtorso, Larv och Bortglömd
Mina bilder ger inte full rättvisa år det utställda och många föremål har inte kommit med, men utställningen är öppen två helger till, 8-9/11 och 15-16/11 kl. 12-16, så det går ännu att se allt i sin helhet.
Eftersom jag går med rullator har jag oftast blicken riktad mot marken och uppfattar lätt det som finns kring fötterna och det är just nu mycket som sker på marken när jag kommer utanför dörren. Mängder av löv ligger eller virvlar kring och för många av träden ser jag deras löv riktigt nära för första gången. Lövkronorna hamnar högre och högre med hjälp av arborister som plockar bort lägre och störande grenar, stammarna ska bli höga och raka och grenarna får inte hindra stora transporter att komma intill eller förbi.
Centralvägens lindar som blommade och doftade så ljuvligt för några månader sedan har nu gulnat och deras löv fyller gatan och virvlar upp och flyttar sig av minsta vindpust..
Lindens blad blir aldrig röda, de gulnar och blir beigebruna.
Suseboparkens stora träd ger många löv, en del bildar en färggrann matta ovanpå idegranshäckens tak.
Fågelbärsträdens löv går mellan ljusgrönt och orange till brunt. Lövens vitaktiga baksidor förstärker framsidornas färger.
Granne med fågelbäret står ett rosablommande körsbärsträd och här har löven vänt sina rosa baksidor uppåt medan framsidorna är allt mellan gult och mörkviolett.
De röda körsbärsträden vid rivningstomten på Centralvägen är tidigast av alla träd att blomma på våren, det verkliga vårtecknet, deras löv är röda i livstiden men rödare än eld och blod när de faller.
På Hugo Sabels torg, granne med Susebo, finns ett antal Ullungrönnar spridda över hela torget. Jag har inväntat när de ska bilda ett brinnande tak över hela torget men det lär dröja ännu några år.
De vackra löven som tjusat oss med sin färg och form sönderfaller i småbitar när de hamnar på marken och ger en rätt stökig röra.
Vi svänger in på Dragonvägen som har fått en sorts oxlar på båda sidor om gatan. Bladen har vita baksidor och de vänder gärna sin vita sida uppåt när de landar på marken. De allra senast planterade träden är lite annorlunda med mindre blad och har förmodligen ett annat sortnamn. Det vore trevlig om vi alla kunde få veta namnen på de träd och buskar som planteras av kommunen, det kan knappast fördyra inköpen med någon rad med nyplanteringarnas namn. Det gör inget om de är konstiga, går det bara att stava till dem så kan man ju slå upp dem.
Här har löven trampats och regnet gjort sitt för att skapa ett fint mönster på asfalten.
Frosten framkallar lönnlövens röda färg men i år blir de bara gula. Lite snopet då det brukar vara lönnarna som står för den färgrika hösten. Här har lönnarna intill kyrkogårdsmuren vid Ed fyllt asfalten på parkeringen med klargula stjärnor.
Utanför ingången till biblioteket i Messingen låg ett ensamt lönnlöv med de efterlängtade höstfärgerna, men varifrån det hade blåst kunde jag inte se och det blev för mig det enda lönnlövet med rött den här hösten.
Brittakarolina's Blog 