Skrivet av: brittakarolina | 31 juli 2020

Sista dagen i juli

Veit Wittrock föddes 5 maj 1839 och dog 1 september 1914. När hittar vi ett datum, då vi kan börja fira Wittrock för hans skapelse, Bergianska trädgården, där den ligger just nu, så många tycker om att besöka den och man har trots ett splittrat ägande ändå lyckats få alla delar att samverka till ett levande resultat, så att vi kan gå där och njuta av den mest unika av botaniska trädgårdar.

Har varit där idag, det har lugnat sig med allt som slår ut under hela försommaren, nu lyser många sensommarblomor lockande på långt håll och sen kan man se och förundras över alla former av fröstälningar som man sällan ser efter blommor i vas.

fröställningar av vävarkarda

att bara sitta på en bänk vid dammen

Näckrosor i dammen intill Viktoriahuset

i alla nyanser mellan rött och vitt

grussloken dansar över det Öländska alvaret

kronärtskocka i köksträdgården

kål

mera kål, strandkål

strandkål, fröställning, hur får man strandkålsfrön att gro?

nu är höstanemonerna här, vad fort det ändå gick

Skrivet av: brittakarolina | 24 juli 2020

”Anna Lejons ros”

Hur var det med Anna Lejons ros frågar Karin en dag, Hon hörde talas om den när hon  bodde hemma och det var något särskilt med den, berätta om den !  Det kan bli en lång historia, det har hänt så mycket mellan nu och då men jag ska försöka minnas.

Med den rosen stiger Annika och Fred Ramqvist fram ur skuggorna och blir levande, vi hade många stunder av glädje med dem och de kom att ge oss trådar till det Väsby som fanns före den stora inflyttningen.

 

 

 

 

 

 

 

 

När vi kom till Väsby i början av 60-talet var Fred och Annika Ramqvist genom arv ägare till Berga som låg i skogskanten till Runbyskogen  (Bergaskogen?) nära Ägget och på deras tomt fanns tre hus, ett boningshus som var uthyrt permanent, ett Båtmanstorp (Övra Runby nr 65) och ett hönshus omvandlat till sommarbostad åt ägarna. Båtsmanstorpet hade en fin odlingsyta som någon brukade men i huset kunde ingen bo längre, det mesta saknades.

Kring alla husen var marken ansad och skött på gammaldags vis, allt hade sina platser och tider för när det skulle tas omhand. Det var barnen som gjorde oss till vänner med Ramqvists och vi kom att vara där tillsammans många helger.

Det ombyggda hönshuset. Karin hade utsikten över det från klassrummets fönster i skolan och målningen tillkom på en teckningslektion.

Runbyskolan byggdes i etapper och kom som närmaste granne till Ramqvists och då köpte kommunen upp deras mark för att ha fritt kring skolan. Sedan dess har förfallet pågått..

Då vi flyttade från Ägget till Alvägen gav Annika oss ett par rotskott av en ros som fanns utanför Båtsmanstorpet, som hon kallade Anna Lejons ros. Lejon var siste båtsmannen i Båtsmanstorpet och Anna var änkan (?) och henne hade Annika träffat i början av sin tid med Fred. Rosen var rotäkta och vanlig på gamla torp, mångdubbel, vacker och med en stark doft. Vi satte skotten vid sydligaste hörnet av vårt hus på Alvägen (1969), de rotade sig lätt och efter några år klädde de hela hörnet och en bra bit ut i gräsmattan. Rosen var väl det vi numera lätt kallar de mest lättspridda växterna, invasiv, den utökade sin boplats med rotskott. Den blommade en gång på försommaren – och vilken blomning, stora klarrosa doftpaket som jag till att börja med plockade och torkade till doftkrus för att till varje pris få behålla lite av doften. Senare gjorde gjorde jag rosensaft efter receptet för fläderblomssaft som jag fått av slottsfrun på Runsa. Hennes recept var då hemligt och fick inte spridas, men hon finns inte och receptet är ju knappast hemligt längre.

Jag delade ut många rotskott till de som beundrade blomningen och om de hade en bit jord att stoppa ner dem i. När vi flyttade från vår trädgård tog jag inte med några växtdelar, vår köpare gillade allt som växte där och skötte det omsorgsfullt i många år, så även om jag sörjde förlusten var jag lugn för att planteringarna blev väl omhändertagna.

Finns rosen kvar vid Båtsmanstorpet tror du, frågade Karin – eller kanske på Alvägen, vid södra hörnet? Vi åker och kollar en dag, sa vi och den dagen blev i förgår.

Vi svängde upp på vägen till Bergaplan, den var nu asfalterad  och det som en gång var en idrottsplan är nu till största delen bebyggt med ett daghem och höga stängsel utestänger oss från Bergaskogen och Båtsmanstorpet.. Karin letade upp grindar som hon kunde öppna och vi tog oss in mellan flera stängsel och vi såg inga spår av torp eller husrester , bara grön hög, växtlighet, tät som i en djungel. Det uthyrda boningshuset brann ner för några år sedan, hönshuset som var Ramqvistarnas sommarnöje var helt utplånat och utan att vi märkt det stod vi utmed baksidan av Båtsmanstorpet.

Nedgång till jordkällare

Foto:Karin

Förutom jättehöga nätstängsel var ett extra stängsel rest kring Båtsmanstorpet och i det såg vi ingen öppning.  Vid södra väggen stack ett rotskott av ros upp genom det djupa och täta snåret. Vi pressade oss runt och så nära vi kunde mellan stammar och nät och passerade en källarnedgång till en jordkällare, som jag aldrig uppfattade för femtio år sedan. I huvudet var jag helt hemma i området men i verkligheten var det nu främmande mark.

Köksingång?

Karin kom åt att dra till sig rosskottet och knipsa av det och vid östra sidan av huset stack ett annat rotskott upp med annorlunda blad och även det fick hon med sig en bit av. Runt huset blommade en tät häck av gul praktlysing (Lysimachia punctata), och Karin noterade stjärnflocka (Astrantia major), den bleka sorten, lupiner (Lupinus polyphyllus) och vinruta (Ruta graveolens) och längre bort i snåret stod  flera meter höga stammar av något slide med jättelika blad park-eller jätteslide (Falopia japonica eller sachlinensis).

Praktlysing som tagit över.

På en  lite mer öppen yta, där en gång midsommarstången restes växte de kraftigaste Johannesört i vi sett i år och i mängd.

Robinia pseudoacacia, den som kallas bara acacia för enkelhetens skull, växer som en skog här och jag minns att Fred berättade hur den kommit hit. När hans föräldrar gifte sig, det kan ha varit på 20-talet, då fick de en bröllopsresa till Medelhavet i present, minns inte till vilket land. Där hade de blivit så förtjusta i de blommande Robiniornas doft och ville känna den även när de kom hem, så tog  de med sig en sådan och planterade vid Berga, den tog sig bra och blommade alltsedan dess i kanten av Runbyskogen. Av den fick vi också ett rotskott till Alvägen, det förökade sig villigt men vi hann lyfta bort dem när vi såg hur de tänkte breda ut sig. Det var en häftig upplevelse att se alla dessa växter som fått breda ut sig helt utan att hejdas.

Hela skogen full av Robinia Robinia pseudoacacia, falsk acacia, med vita väldoftande blommor.

och här en äldre generation av Robinia,  är de 100 år?

På vägen hem for vi till Alvägen för att se om rosorna på hörnet fanns kvar, men de var helt borta och det gjorde grenarna i bakluckan extra värdefulla.

Vi avslutade med kaffe och en bakelse hos Kardemumma och på kvällen skapade Karin ett antal krukor med sticklingar av de två rosgrenarna. Och nu börjar en ny väntan, rotar de sig och hur snart får vi se om någon av dem är Anna Lejons doftande ros?

Foto:Karin

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 19 juli 2020

Körsbär

Då husen byggdes på den här delen av Dragonvägen för 15 år sedan, planterades också fyra körsbärsträd och två  äppelträd på gården. Två av körsbärsträden är prydnadsträd och har helt betagande blomning men de ger inga bär, medan två träd blommar mer anspråkslöst och ger stora mörkröda och söta bär. I år var de många, trädet jag ser från balkongen hade bär på alla sina grenar,

Det ringde på dörren, utanför stod Kerstin från nedre botten med ett fat körsbär: vi har plockat av bären, det finns massor av dem och nu delar vi ut till de som bor i husen. Den lilla gräsplätten som finns bakom huset med måttligt inspirerande buskar, förmår väl inte att ge så stor tröst i Corona-tider men den visar ändå att växtligheten inte stannar av och stänger ner för att hejda Coronaspridning, den bryr sig inte.

Skrivet av: brittakarolina | 15 juli 2020

Centralvägens lindar blommar

Eller Min väg till brevlådan (igen)

Jag går Dragonvägen fram till Centralvägen och här möter jag doften som följer mig nästan hela vägen fram till postsäcken hos Raklasse (där postNord är inhyst)

Alla lindarna blommar just nu, en del är lite före och en del senare men just nu är nog alla igång och sprider sin väldoft över Centralvägen och var de än står.

Lavendel blommar lika gärna i en rabatt i asfalten på Centralvägen i Väsby som i hård lera i Provence.

Äldre herre med rullbräda på Centralvägen

Bolltistlar vid Centralvägens slut

Sommarblommor i kommunens blombaljor vid hörnet till Hugo Sabels torg

Hos Kardemumma på Dragonvägen kan man sitta utanför och dricka gott kaffe under en lind eller en oxel, äldre träd som sparats från före bebyggelsen av kvarteret.

Skrivet av: brittakarolina | 12 juli 2020

Ån är nästan osynlig

Har hållit mig stilla ett par dagar och prövar om benen håller för en liten runda till ån. Kollar om den av kommunen sådda blomsterängen tagit sig efter regnen. Gråbo och baldersbrå överväger, däremellan är marken bar och inga fjärilar på besök. Det som däremot är fint finns på andra sidan av stigen, där i den gamla växtligheten blommar rödklöver, blåeld och några vallmofrön från det planterade har blåst över till det riktigt vilda och blommar nu rött. Fina dyra skyltar berättar om den illusion man vill framkalla med den rekordlånga blomsterängen, nästan lite pinsamt att läsa när man ser resultatet. Men det är en modegrej, blomsteräng är inne.

Grönskan utmed ån är yppig, gula näckrosor täcker åns yta där den är smal och det är nästan överallt.

Promenadstråket utmed ån har en grafittibemängd industrivägg på ena sidan och den nästan helt övervuxna ån på andra sidan, om man bara tittar rakt fram kan man ändå  glädja sig åt grönskan som forsar upp ur marken där den kan..

Något gräs som blommar sent och en planta älggräs vaktar å-fåran

Landstigningsplats för å-farare?

Väsbyåns ekstrand

Ekparken, de största och äldsta ekarna har sina rötter i ån men det finns många på tillväxt i området mellan ån och järnvägen. Där ser det ut som om man har rensat undan  skräpsly, planerar man något i parkväg?

Vem berättar de här ekarnas historia?

Gul näckros, Nuphar lutea, trivs på dybotten i näringsrika vatten ner till 3 meters djup.

Sen är det bara vägen hemåt kvar.

Skrivet av: brittakarolina | 01 juli 2020

Hämta fräken

 

Läser vidare om hur man ger en buxbom vad den mest behöver för att den ska bli stark och då är det bra om den får kisel.  Bra kiselkällor är nässlor eller fräken. Som väl är hittar jag i skogarna kring oss och jag vet var många nyttigheter växer och nu får jag en anledning att gå i skogen. Av nässlor och fräken väljer jag att samla de senare och de finns i Runbyskogen. Jag ställer bilen vid infarten till Vaxmyra och går vägen mot Kairo. Luften är sval och det har tydligen kommit en stor och häftig regnskur natten till i dag, barren har spolats ihop på stigen, när vattnet haft bråttom.

Det var länge sedan jag gick i skogen, blåbärsriset är frodigt och titta ! blå bär, de är redan mogna!

och inte bara ett,de är många. Till Karins födelsedag om en vecka har vi brukat leta upp tidiga bär, men det här är ännu tidigare.

Här dyker skogsfräken upp, fina graciösa och ännu mjuka, de är yviga men svårfångade på bild när det finns andra blad runtomkring.. I Mossbergs flora står fyndplatserna för växterna angivna och hans skogsfräken är hämtad i Eds socken, det är här och det ger en extra upplevelse att möta så många växter han avbildat just i Ed.

Jag är inte ensam i skogen, det rasslar i gruset bakom och med ett vinddrag har de dragit förbi innan jag ens hunnit vrida på huvudetAllt är fräscht efter regnet, här en ormbunke, en träjon gissar jag. Resten av skogen är full av örnbräken, men den ser jag med andra ögon sedan jag läst så mycket negativt om den. Kanske glömmer jag det efter ett tag och ser den med uppskattning igen. 

Natt och Dag blommar i mängder och här tillsammans med skogskovall även den i mängder.

Mer folk, en del springer utan hund, en del med hund, en del går med hund och alla hälsar.

Johannesörten har slagit ut och min johannesolja i kylskåpet är slut, nej den får stå ifred, jag ett annat ställe att hämta knoppar från, där plantorna trängs och det inte märks om man glesar ur lite.

Den stora breda kraftledningsgatan har växt upp till en grön lövdjungel och i den täta grönskan lyser den sköna violetta åkervädden nästan som förirrade rabattblommor.

Skrivet av: brittakarolina | 28 juni 2020

Buxbomklotet

En lång historia om en liten växt jag till varje pris vill få att överleva.

Jag fick en liten buxbom av en vän i maj förra året, den hade de minsta, mest välformade buxbomsblad jag sett, en liten rak stam (7 cm) och en början till utformning av kronan som inte var så tydlig men nog var det en antydan till klot i klippningen. Jag blev så glad att få en växt som kan fortsätta att leva och för alltid påminna om vårt möte. Upplivad ropade jag, åh vilken symbolisk växt och trodde, en buxbom kan inte dö, den blir mer än hundra år.

Vi har buxbom på Gotland och jag har gjort en hel häck runt pionerna av bortklippta kvistar. Ursprunget till de plantorna köpte jag på ett ryskt torg i Tallinn, då jag följde Aimée Pern på återresan till det nyss befriade Estland. De estniska plantorna i häcken är småbladiga men vi har också en storbladig vid entrédörren och nu när ingen håller efter den kan den nog svälla ut och blockera ingången.

Jag började leta på nätet efter namnet på den lilla nya men jag hittade inte någon med de vackra runda små bladen. Den satte fart och växte och jag vet att den ska klippas till midsommar helst inte senare, om den ska formas och det gäller både häckar och fantasiformer. Jag klippte den som ett klot och den blev så fin, inga glesa hål eller gropar i grönskan.

Hösten gick och vintern blev inte den kallaste, klotet stod ute men fick komma in om det blev köldgrader på natten men en dag i januari, när benjaminfikusen inomhus tappade alla sina blad, föll även lilla klotets blad  och bildade en grön matta runt krukan. De föll sedan i omgångar inte alla på en gång, flera gånger trodde jag att bladfallet skulle stanna av och resten skulle få bli kvar men så blev det inte. De blad som inte föll blev bruna och grenarna vissnade. Jag läste om sjukdomar på nätet och kunde inte missa buxbomsjuka, som härjat mest i Skåne bland kyrkogårdshäckar men sedan överallt där någon gått förbi med smittande sporer på skorna eller varomhelst. Allt som haft kontakt med sjuka plantor måste brännas, blad som faller från dem och helst hela plantorna. Sjukan som inte går att bota, orsakas av en svamp och på näst sista raden i en beskrivning läste jag att man gjort försök med att flamma sjuka buskar och om roten klarat sig kan grenarna börja bryta igen.

Flamma plantan? Hm. Tända eld på den?  Hela senvintern och våren hade gått och de blad som inte fallit var bruna och grenarna helt torra.  Några få runda blad längst ner hade inte lämnat plantan och de vittnade om att roten ännu levde men hur länge till? Efter Lasses och min Madeiraresa något år in på 2000-talet, då vi fått en flammad gudomlig efterrätt hade jag letat upp och köpt en liten ”flammare,” men vi kom aldrig igång med att flamma efterrätter, så den hamnade i något skåp, men var?

Överst i ett köksskåp hittade jag den lilla eldkastaren som stod och väntade med hela sitt bränsleförråd obrukat och

jag tände den och lät lågorna smaka på alla buxbomens blad och grenar. Bladen brann och när jag trodde att alla svampsporer fått smaka på värmen, släckte jag och pustade ut.

Mindre än en vecka efter det lilla klotets elddop kunde jag se små gröna prickar på de grövsta grenarna, växten levde och tänkte skicka ut nya blad!

Så svårt att återge den nya gröna tillväxten, hoppas nu bara att jag inte ropar hej alldeles för tidig, men lilla klotet är tydligt på gång. Det finns flera svampar som kan drabba en buxbom med ungefär samma ödesdigra resultat och jag har inte fått något expert-utlåtande, så egentligen vet jag inte vad den råkat ut för.  Nu önskar jag bara att klotet ska bli grönt igen, de hundra åren är att be om för mycket.

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 26 juni 2020

Dalens trädgård

Dalens sjukhusträdgård

Än en gång är jag på besök i Dalens trädgård då rosorna slår ut. Det är tre år sedan sist och en del har förändrats.

Rosorna är många och stora, buskarna har släppts upp så att blommorna kommer närmare och är lättare att se och doften berusar.

Karin sköter trädgården, som anlades 1980 för patienter på Dalens geriatriska sjukhus och i dessa tider har den även blivit en oas för stunder av återhämtning för den hårt ansträngda personalen.  Fler stolar i trädgården, vilstolar, nya hammockar, varje skrymsle i både ljus och skugga upptas nu vid lunchtid och för kafferaster av personal som här får ett välkommet avbrott .Gåsen stod på de nakna stenplattorna senast jag såg den, men nu har den fått myskmadra och timjan kring fötterna.

Gräslöken blommar i kryddlådan. Kryddor av många slag i midjehöjd, alla med doft och smak, det är inte förbjudet att nypa av blad och smaka.

En skata ger ljudet av stilla vattenplask

Skatan blev hemlös när en pergola rasade av snötyngder förra vintern.. En omfångsrik vinplanta utgjorde tak och gav kilovis med druvor, gamla växter som format sig där de trivs är knepiga att möblera om.   Skatan har just fått en ny plats att sprida ljudet av vatten från.

En röd kaprifol, eldkaprifol? och

en vanlig kaprifol lindar sig fortfarande kring pelarna vid den rasade pergolan. De hör till de växter som var med från början då trädgården anlades.

Flera humleklädda bågar kastar sina långa vassa revor över besökaren och man får passa sig så man inte blir riven av de vassa sågtänderna.

Skrivet av: brittakarolina | 24 juni 2020

Kyrkogården en trädgård

Några bilder utan annat sammanhang än att de fastnat på näthinnan då jag passerat växter på väg till Lasses sten. Nyligen planterade, överlevare eller de som själva valt sin växtplats och fått bli kvar.            Alltså –                                                                                                                                                                  Då och då besöker jag min lilla odling vid Lasses sten på Eds kyrkogård. Om jag går genom den sydöstligaste ingången möter mig till vänster om grinden en jättelik björk, säkert äldre än 100 år, med grenar som som bildar draperier ner till marken. Den har fransade blad och är nog en äkta Ornäsbjörk men det går inte att läsa ut när den planterades.

Draperi av flikiga björklöv.

Många björkar blir inte mer än 100 år men den allra först upptäckta Ornäsbjörken som fälldes av en storm år 1890 var då 123 år. (Ornäsbjörk – förförisk och falsk av Berndt Karlsson 2016)

Innanför grinden ligger senaste delen av begravningsplatsen, den innehåller resterna av flera människor jag själv mött medan de levde och Lasse förstås. Här blommar planteringarna, stenarna står tätt och färgprakten varierar med årstiderna. Alla gravarna blir omskötta, den lilla rutan framför varje sten är inte större än att det räcker med några få plantor för att fylla rutan med färg.

 

Plats för urnor och graverade namnskyltar på granitpelare

Om man går på de äldre delarna av kyrkogården står stenarna glesare och för några av dem har  växterna tagit över.  Strutbräken stannar inte bara kvar där den blivit satt, den gör även omgivande mark till sin.

Prästkragar har sått sig själva på gräsytorna och när de står i klungor klipper man runt och sparar dem.De äldsta gravarna har få efterlevande i livet och det är glesare mellan blomstren.

På den gamla muren, en medeltida bogårdsmur som går runt kyrkan gror en del frön och det som växer där blir genomlyst.

Gräs är dekorativt, trivs de så blir det långa strån

Blåklintsvariant vid trappstenen till Ankarcronas gravkor.

                                                                                                                                                             Vit Pionexplosion,

Akvileja i blåst vid en sten intill muren

Här ser man tydligt varför den heter Columbin i vårt grannland efter duva,                                               ”Vola colomba bianca vola” = flyg vita duva flyg, en 70-tals-låt

Tusenskönorna i gräsmattan sparas också om de är flera tillsammans, Många växter trivs bra utmed den breda muren, fukt och skugga stor del av dagen.

Skrivet av: brittakarolina | 19 juni 2020

Sommaräng

Blomsterängen finns numera lite här och där och drömmen om blommor som omges av fjärilar och bin går att infria med fröblandningar att köpa, vildblomstermix, fröblandning för fjärilar, blomsterblandning bin o.s.v.  Väsby vill också se fjärilar fladdra kring nektarn och har anlagt en remsa utmed åpromenaden söderut. Midsommarafton var jag lite nyfiken på vad som kommit upp. Prästkragar, käringtand, kamomill, en blåklint och en klätt och några spensliga rågvallmor och en hel del gräs går att se. Hur nära drömmen man kommit med sådden går väl inte att få veta, men med undantag för prästkragar och käringtänder såg det mest stökigt ut. Inget fjärilsfladder ovanför landremsan.

Kamomillen har gått utanför rabatten och växer hellre i sanden på gången.

Prästkragar

Käringtand och en klätt

På andra sidan gångvägen finns Väsbyån.  

Jag väljer nog törnrosen som blommar rikligt och vaktar alla åkerholmar just nu, till min midsommarblomma och med den önskar jag alla som kommit hit en trevlig Midsommar !

Older Posts »

Kategorier