Skrivet av: brittakarolina | 16 oktober 2018

Hösten nära 2018

Så nära man kan komma, då får jag börja med novemberkaktusen som har laddat alla grenspetsar med knoppar efter sommaren på balkongen , de sväller med fart och det är bråttom.

Cyklamen hade jag släppt intresset för som krukväxt, den lyckades aldrig överleva många veckor i norrlägenheten på Kungsholmen, där jag växte upp och kom därför att framstå som svår att bli vän med. Men en höst för något år sedan fick jag se små cyklamen blomma under en gran i DBW:s trädgård, det såg ut som en krokusmatta med olika färger från vitt till lilarosa. Upprymd trodde jag nu att jag sett allt, tills Stina kom att visa mig små förvildade vårcyklamen som blommade tidigt och sprängde mattan av bruna eklöv i  Bergianska trädgården.

De små höstblommande finns nu i handeln och till och med på blomsterhyllorna hos ICA. Jag har sett dem blomma sent på gravarna och tydligen tål de mycket kyla innan de fryser på hösten.

Karins saffrans-krokus-lökar har fått komma ner i två vida krukor i väntan på att inta en sandbädd på Gotland. De har ingen medföljande bruksanvisning, så det blir överraskningar vad som än sker med dem. Men de lever och luften är ljum, tänk om de hinner ta sig upp och blomma redan på balkongen?

Sanden på jorden bar jag hem från ett övergivet kaninhål på Gotland, jag tänkte pröva att torka rosor i sand. Tvättade, kokade och filtrerade sanden och torkade rosor nerbäddade i den, men det räckte med att se att det går. Nu får den sanden ge lökarna en föraning om marken de kommer till om de överlever vintern.

Oxlarna på gatan åt kökssidan lyser upp och färgar hela gaturummet gult.

 

DSCN1732 (2)och om man tittar rakt ner i kronan ser man ännu en del gröna löv.

Sen är det rönnarna på Hugo Sabels torg. Nu släpper man trafiken över torget och diverse grunkor är uppställda så det blir ingen bild av rönnarnas samlade brand på hela ytan. Men träden har blivit stadigare och långsamt växer de ut mer och mer och kanske om träden får stå, bildar de ett rött tak över torget.

Arboristen har hållit efter träden så de inte har rännt iväg hur som helst.

Blomstertältet är kvar i torgets ena ände, nu är är hyllorna fyllda med ljung i alla färger och gravgrönt med kottar.

Skrivet av: brittakarolina | 14 oktober 2018

Väsbyån finns den kvar?

Söndag med strålande sol, jag möter människor på gångvägen som hittat tillbaks till sommarkläderna, bara armar och bara ryggar och jag går den vanliga vägen utmed ån. Solen står lågt och det har hunnit bli eftermiddag, solen går rätt in i ögonen så jag ser inte dem jag möter. Men alla hejar, det har man inte alltid gjort i Väsby och jag blir inte klok på om det beror på att jag ser gammal ut eller om man blivit mindre rädd för att säga hej till främlingar, trevligt är det i alla fall. 
Jag vill att det ska vara mycket vatten i ån, men det är det inte. Parkavdelningen har klippt gräset på åkanten och även tagit ner kaveldunets blad och stjälkar utmed det låga vattnet och det har givit ån en mer städad inramning,

De gamla ekarna har fått sällskap av unga ekar av olika tjocklek och den slytäta marken har gallrats så att den börjar likna en ekpark. 

Liksom de flesta träd i år har ekarna fått rekordmycket frukt och ekollon täcker nu marken i dungen

Nu är alarnas rötter ännu mer synliga än förut .

och här är det torrt, det är bottnarna man ställt i ordning för att aspen ska kunna lägga sin rom och få den skyddad mellan stenarna och förhoppningsvis ska vattnet forsa över stenbäddarna igen.

Klottret stör mej och då har väl klottrarna lyckats, för det var väl det som var avsikten. Här vänder jag och går tillbaka.

Baldersbrå utmed gångvägen

De 8 + 3 hästkastanjerna utmed ån fäller deformerade och stökiga blad i år,

och de taggiga skalen är inte ens gröna, men fröet ser ut som vanligt.

Närmare norr fylls vattnet på och det till och med rör sig lite.

Det stora spegeln under motorvägsbron har krympt.  En liten ask lyser ljusgrön och har fått behålla nästan alla sina blad, annars lär den ju vara först av lövträden med att fälla sina.

Skrivet av: brittakarolina | 12 oktober 2018

Besök i Bergianskas bibliotek och arkiv. II

Utanför trappan till institutionsbyggnaden väntade redan grupp 2 från Vänförenngen och de såg fram emot att få en glimt av de omtalade herbarierna, ikonoteket och paret Ekbloms läckra illustrationer. Stina Bäckström har beskrivit den visning första gruppen fick på http://www.bergianskavanner.se och nu fyller jag på med bilder av främst intendenten Lars Gunnar Reinhammars arbete med att lyfta fram de förvarade skatterna ännu en gång.

Ikonoteket, samlingen av botanist-porträtt, fotografier som professor Bergianus Veit Wittrock bad om i sin brevväxling med botanister och som höll honom sällskap på väggarna i hans arbetsrum men som till slut blev fler än som fick plats. Fotografier är för oss något helt naturligt, vi dränks i bilder, men på 1800-talet var det ännu en nythet och en tillgång för att förmedla  någons utseende på långt avstånd utöver det skrivna ordet.  Wittrock bekantade sig med botanisternas ansikten och såg ett värde i att ha männen med samma intresse som han själv kring sig.

En liten bläddring i en låda med illustrationer av äpplenett par päron, bergamotter hade hamnat där och med en färg nog ingen av oss skådat. 

Konstnärsparet Thérèse och Axel Ekblom var Wittrocks illustratörer och deras bilder är betagande.

Register över botanister även utan fotografi, hur många var nu de? En dam frågade efter ett namn ingen hört och Lars Gunnar sa, han ska nog finnas och bläddrade och lyfte fram uppgifterna om honom, född på femtonhundratalet, död sextonhundranågot och allt om denne botanist –  men utan foto.

Ja sen var det herbarierna, inte bara ett utan många. Döda och levande herbarier. Levande lägger man fortfarande in växter i. Döda är avslutade men kan tyvärr vara riktigt döda med sönderfall. De växter från 1700-talet som samlades in i fjärran länder, klistrade man fast helt på papperet, senare fäste man växten med tunna pappersemsor men de helklistrade sitter stadigast medan de som fästs med tunna pappersremsor gärna bryts när man flyttar omkring med dem. För att hindra insekter att äta både papper och växter fryser man arken.

Här ett exempel på herbarium som fyllts på i vår tid, det ser ut som Gentiana på pappret.

och här en kvast från 1700-talet helklistrad på pappret. De äldsta herbariearkens växter ser ut att vara pressade i all hast, bladen ligger vikta eller huller om buller men vi vet väl inte hur bråttom växtsamlaren haft för att få med sig växten.

Ett stort arbete är att scanna alla herbarieblad och göra dem tillgängliga på nätet och att tolka vad berömda  botanister noterat här och där på latin eller svenska med handstil som kan vara riktigt svårtolkad.

Plötsligt blev mitt eget herbarium något att tänka på och berätta om, säg herbarium och folk i min ålder suckar, jag som tyckte det var det roligaste som fanns.

Bibliotek och arkiv i Bergianska har inga särskilda öppettider men om man pratar med Lars Gunnar Reinhammar kan man komma överens om tid och om han själv är där, är vi välkomna.

 

Skrivet av: brittakarolina | 11 oktober 2018

Besök i Bergianskas bibliotek och arkiv

Visning av Bergianskas bibliotek och arkiv drog två fulla grupper av Vänner och intendenten Lars Gunnar Reinhammar fick i går öppna skåp, lådor och pappaskar för andra gången på kort tid.

Passade på att gå ett varv i trädgården före visningen och skymningen kröp sakta in mellan träden och gjorde färgade löv och blommor ännu mer lysande.

På etiketten står Klöveralm, bladen sitter tre och tre och påminner kanske om klöverblad.

Äkta kastanjen utanför Anderssons växthus har i år väldigt många frukter.

Lysande blått, broksalvia, om jag inte läst fel , lite snett bakom kastanjen

En gren i Ornäsbjörken hade gula löv, alla de övriga var gröna än så länge.

Allt stilla, inga simmande fåglar i dammen.

Dahliornas tid går mot sitt slut och en del tar i och blommar som häftigast på slutet.

På alvaret lyste nävorna röda, när de sprider sig kan det bli en fin matta över stenarna.

Någonstans nära tulpantrappan,

Brunnsviken skymtar mellan träden och ekarna börjar visa musklerna.

Miscanthus i japanska dammen

Lagom tid att dra sig mot institutionsbyggnaden men ser nu att det blir för mycket att ta med här, det får bli i morgon, men, rubriken får stå kvar.

Skrivet av: brittakarolina | 08 oktober 2018

Brittsommar?

En strålande vacker oktobersöndag var det, men man behövde både mössa och vantar för att kunna njuta helt av färgerna hos lövträd och buskarnas fallande blad. För att komma undan alla byggplatser och grävningar som pågår längre och längre ut från centrala  Väsby, valde jag att åka till Runsa och kolla hur skeppet mådde, om det var alldeles dolt under växtlighet eller om någon hade klippt gräset kring stenarna ?

På parkeringen stod bilarna tätt. Ute på åkern som man måste går runt när grödan är på tillväxt, såg jag folk promenera bland plastkuberna, aha , man kan gå tvärs över, skönt att slippa gå landsvägen.

Lite oväntat kom en vind från norr och det blev kallt om öronen, jag siktade mot skogskanten där jag trodde att skeppsättningen låg men slån och sly bildar en så tät vägg att man ser inte från åkern om det finns öppna ytor alldeles innanför. Det var lite som att vara på sjön och blanda bort sig bland små öar.

Här var i alla fall en öppning in mot skeppet och en stig var upptrampad genom ett dike.

Man kommer in vid de akterska stenblocken, inget är klippt och det är svårt att se alla blocken  från aktern. Klippan som nu är helt dold bakom lövmassor har nog haft betydelse för det är från den man kan se hela skeppet.0

Blotstenen  i mitten syns knappt där den ligger djupt nerbäddad, vad minns den?

DSCN1589 (2)

Fallande löv

DSCN1591 (3)

Bakom den gamla björken står det kanske ännu äldre äppelträdet som antagligen ympats någon gång och blommar med olika delar av kronan på olika tider

Vid foten av stävstenen ett äppeloffer, undrar om äpplena är från det gamla trädet ganska nära.

DSCN1596 (3)

Tre av äpplena var väldigt stora, de största jag sett i år.

Nya alléträd

Det lyste gult om flera åkrar, tror det var någon senap som kommit igång sent.

Skrivet av: brittakarolina | 30 september 2018

Ilga Zagorska – Hedersdoktor

Jag fick ett meddelande från Birgitta Johansson om att Ilga Zagorska utnämnts till hedersdoktor vid Stockholms universitet och skulle hålla föreläsning 27 september i Wallenberglaboratoriet. Det vore roligt att se och höra denna vitala person ännu en gång. Det är 25 år sedan vi mötte henne i Lettland.

Det var på den baltiska resan 1993 med ett antal doktorander i arkeologi från Stockholms Universitet som vi, ledda av Fil.dr. Ingmar Jansson togs omhand av Professor Ilga Zagorska i Riga.

Jag har beskrivit den omfattande resan i fyra bloggar hösten 2014 (23/10, 31/10, 9/11 och 12/11) och jag klipper ur bloggen från 23 oktober 2014.

Till sist tog  vår Professor oss med till norra stranden av en torr flodarm av Daugava, floden som rinner upp i Ryssland och som har försett Lettland med  elektricitet genom flera utbyggnader och dämningar. Vi stod alla på den torra flodbottnen och lyssnade  när vår gråhåriga professor berättade hur hon kommit att upptäcka stenålder kring floden som ingen hade förväntat sig. Hennes rön hade bara fått publiceras på ryska och hon nästan sjöng när hon pekade ut var de olika artefakterna återfunnits. Hennes sätt att uttala Daugava med öppna a och betoning på det första sitter som klistrat. Flodbottnen bestod av ljus småsten och vid fötterna såg jag en med lite välbekant form, jag tog upp den och visade den för henne och hon sa, det är en flintskrapa från stenålder, grävningen här är avslutad så den räknas inte in någonstans, där har du en bra souvenir från Lettland, ukrainsk flinta står det i mina anteckningar. Det här var i början av resan.

Skrapan av ukrainsk flinta

Rubriken på Ilga Zagorskas föreläsning: Zveinicki, five millennia of use, 50 years of research, drog en full föreläsningssal i Wallenberglaboratoriet och så mycket har hänt med den baltiska forskningen sedan Lettlands gränser öppnades och vi var de första ”utländska arkeologer de träffat”.

Doktorerna Birgitta M.Johansson och Jaqueline Taffinder och jag ville inte skiljas efter föreläsningen, hade behov att tala om gamla tider och Jackie som hade födelsedag bjöd på fika med äppelkaka i Orangeriet och sedan tog vi en tur upp till stora fjället i Bergianska.

Japanska dammen

 

Skrivet av: brittakarolina | 28 september 2018

Saffran m.m.

Utan att vara uppväxt med saffransbullar till jul eller saffranspannkaka året runt på Gotland så har saffran ändå blivit något spännande, kanske just för att den är så dyr och vaktad som guld i kassan då man köper den och för den arbetsinsats som krävs till grammet som ska ge smak åt en sats bullar.

Vår tomt på Gotland skulle kanske lämpa sig att odla saffranskrokus på, måttligt hårda vintrar, varma somrar, sand att växa i och mycket sol. En liten odling bara för att se om det funkar? Medan jag fantiserat om saffransodling har åren gått och det har det hunnit hända mycket på Gotland med sådant som tidigare var exotiskt. Man har upptäckt tryffeln och den är numera en sanning på ön, vinodlingen är igång stort och även saffransodling finns etablerad och här sitter jag och nöjer mig med att drömma.

För ett par veckor sedan på Gotland, då jag satt i bilen på väg till Hemse och lät tankarna flyga, grävde jag upp ett land och rensade det på rötter, satte ett starkt metallnät runt och förankrade det en bra bit ner i marken och planterade saffranskrokuslökar. Vi har ju rabbisarna som äter och gräver och jag har fått en aning om vad saffranslökarna kostar och när jag sätter landet fullt, får ingen gnagare komma åt dem.

Innan jag var framme i Hemse ringde Karin, hon var i Amsterdam med Glenn, de var på väg till antikvariatsmässa i Antwerpen och hon ropade: mamma jag har hittat saffranskrokuslökar i en botanisk trädgård och köpt, jag fick de sista.  Men – vilket sammanträffande ! Och jag sa förstås, ja jag har just grävt ett land åt dem. Det blev lite förvirring, så klart jag inte grävt annat än i huvudet, men det var en märklig händelse.

Vi brukar byta påsar och annat halvvägs mellan oss och det blir då i Dalens sjukhusträdgård vi möts, där Karin håller till. I onsdags var det saffranslökarna från Karin och några burkar från mig som skulle byta ägare.

Titti Sjöblom och Ehrling Eliasson

Onsdag är musikdag i Dalens sjukhus och jag råkade komma just som Titti Sjöblom och hennes make Ehrling Eliasson hade börjat sin spelning. Hela entréhallen var full av lyssnare och förutom sina egna låtar drog de förstås några av mamma Alices också och jag förflyttades till 40-talet och alla vi som var med på den tiden kan låtarna helt utantill, varenda ton, så det var inte svårt för Titti att dra igång allsång.

Karin, Titti och Ehrling

Måste gå ett varv i Dalens trädgård också, den for illa av värmen och torkan som så många andra planteringar i somras men den har hämtat sig och lyser nu av många senblommande och ljung.

Humlebåge med kottar

och här är saffrans-krokus-lökarna, stora och knubbiga och de har just börjat skicka ut små groddar.

Det gäller nu att göra plats för dem,  så de klarar sig tills de kan få komma till Gotland efter vintern.

 

Skrivet av: brittakarolina | 23 september 2018

Ornäsbjörk och äpplen

Höstdagjämning och löven faller, hösten är en skön tid, förväntningarna är nedskruvade till noll.

Vad ska jag nu plantera på graven? Kollar vad som blommar vackrast på kyrkogården och ser att allt är vackert och ser utvalt ut, inte två planteringar med samma blomster. Sen är stenen en del av bilden.

Ornäsbjörken står inanför grinden till kyrkogården och ser ut att vara mellan 80 och 100 år, undrar om det finns  datum för planteringen, den ser ännu helfrisk ut.

Har fått en hel säck doftande äpplen av mina rara grannar. Det blir äppelmos, äppelkaka och allt gott och sen kom jag på att för många år sedan gjorde vi äppelchips när äppelskörden var riklig. Vi trodde de skulle gå att spara till mörka kvällar senare, men de gick åt genast.

Det finns massor av recept på nätet och de kräver redskap jag bara hört talas om, man klarar sig bra med en vass kniv men en bättre urkärnare försöker jag nog skaffa.

Skrivet av: brittakarolina | 20 september 2018

DBW:s trädgård mm.

Vid tredje hemfärden i år har Gotland klippt vägkanterna och satt upp pinnarna som märker ut vägen om det skulle snöa så att vägen inte syns. I år har vägen genom skogen förstärkts med vita tecken som är raffinerade att åka på. Svårfångade mönster, rutor, större och mindre, som ett jättelångt notblad, undrar om hela bladet syns från rymden och går det att göra en text av tecknen?

Ett besök i DBW:s trädgård är ett måste om jag åker eftermiddagsfärja, men bästa vägen dit hindras numera av förbudsskylt och någon gång hoppas jag finna vägen runt och köra lagligt.

Höstcyklamen under granen nära entrén.

Alla rabatter blommar praktfullt, varje år tillkommer nya färgkombinationer och hösten känns långt borta.

Höga gräs har kommit mer och mer

Läste inte på skyltarna men en sorts höstanemon  bygger en stor snödriva bland pelarna.

 

Ännu en släkting till den vita höstanemonen

Paviljongen

Dill?

Klosterträdgården

Sen går jag ut genom en grind mittemot St. Clemens ruin och vars närmaste  granne är hotellet med samma namn. Kyrkoruinen förvaltas av hotellet och står för gräsklippning och städning och på en skylt sägs att man kan ta med sig kaffekorg från hotellet och ruinen kan lånas för bröllop och konserter.

St. Clemens ruin

På hotellets gård plockade jag valnötter för ett par år sedan, som jag lyckades få fram tre plantor av och på gården står också ett mandelträd som då hade mängder av sammetsklädda frukter.

Lilla mandelträdet

med mandlar till jul även i år.

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 19 september 2018

Täckating

Fortsättning från 8 september: Lambgiftet vid Hundlausar

Ett litet lammgift hade återuppstått ur en ruin inte långt från tre fina kvarnar längs vägen söderut och nu fattades bara taktäckningen. När skulle det ske?  Inte på valdagen väl? Nej men på lördag i veckan efter. Ett tillkännagivande på fb från ”Vi i Vamlingbo” sa att alla var välkomna att titta. Åskådarna har en nog så viktig roll i den här händelsen, vet inte om den är större eller mindre än förr.

Det var en fin lördag men utan  solgass, jag kom vid halv 10-tiden och då var man redan uppe med halva taket, sju eller åtta man stod högst upp och  packade agen  och tre man hivade upp och taket har två sidor som behöver lika många på andra sidan.

Klucku tei (klockan tio) är det dags för rast och alla ska ner och långbord är dukat med förtäring.

 

Att täcka ett tak med ag ( eller något annat, vass eller halm) kräver mycket material och arbetsinsatser av många personer. Det finns ännu folk som vet vad allt heter och hur man gör och Fårö är väl mest känt för sina årliga taktäckningar, uppmuntrade av Gotlands Nation vid Uppsala universitet.  Det händer även på Sudret att man täcker tak och här finns ännu kärr med ag, som kan skördas i de mängder som krävs för ett agtak och här finns också folk som kan.

Med rötter i det gemensamma ska de kringboende hjälpa till vid taktäckning och man lönas med god mat under och efter arbetet. Insatsen är en investering för att kunna räkna med hjälp när man själv har behov av starka armar senare. Ating i täckating ska tolkas som ätning (står det överallt). Det finns många atingar på Gotland, där man samlas för att något ska bli gjort.

 

Efter rasten går de igång igen och alla gör sina jobb, de som är på marken förser hivarna med strån och en del vrider ihop rep av agen . Allt heter något och fyller en funktion i det här hantverket men tyvärr har jag inte uttrycken.

Och här kommer behållningen av dagens händelse för min textila sida, bilderna av hur mänsklighetens första tråd skapas. Ur fiberhögen med vasstandade strån vrider han i rutigt elegant ut ett garn och låter det (repet)  ”äta själv” ur fiberförrådet, vartefter han drar och vrider. Vi står vid ursprunget och kunskapen som är basen för textil och det vid en täckating vid Hundlausar 2018. 

 

 

Det började tidigare än med ull och lin, det började med halm och gräs och vridning för att hålla ihop och bära fiberbuntar.

En till ställning måste upp,, taket är högt och man når inte annars.

och plötsligt kom regnet

Resten av dagen var det omväxlande sol och regn och som åskådare kunde jag lämna platsen utan att bli saknad.

 

Då jag for hem på söndagen passerade jag det ”nya landmärket” färdigtäckt. Allt runtomkring var nu städat och redskapen stod prydligt uppställda vid gaveln.

Jag har inga namn på deltagarna i arbetsstyrkan mer än de som finns i Storsudernytts artikel och den är med i bloggen om lambgiften.

 

 

 

Older Posts »

Kategorier