Skrivet av: brittakarolina | 13 augusti 2019

Ett ärende

Det är lättare att gå eller åka någonstans om man har ett ”ärende”, nyttighetsgenen kräver det för att man ska få ha lite trevligt ”på köpet”.

Mina kafffeservetter med blommor på är slut, jag behöver nya och eftersom jag vet var de finns att köpa, dvs i E.Anderssons växthus så har jag ett ärende dit.

Ett ärende till kom jag på när jag var på väg ut, en flaska med kopparputs och en fuktig trasa får jag inte glömma att ta med, skylten på Lasses bänk är nästan svart och texten är svårläst.

Det är sensommar i trädgården och frökapslarnas tid. En man med ryggsäck sitter och läser på Lasses bänk och jag går runt bland överblommade kryddväxter och hoppas att han ska resa sig efter måttligt lång tid, men det gör han inte.

Jag ser bockhornsklöverns fröskidor, då jag för många år sedan greps av groddnings-vågen och groddade bland annat den, undrade jag varför den hette så, här ser jag nu varför.

Tulpantrappan har förvandlats till ett blommande band av ängsblommor, som man drömmer om att en äng ska se ut. Den lockar fram kameran hos alla som passerar och det är många.

Man blir glad av att se den färgrika mångfalden som kontrast mot allt det överblommade i augustiträdgården.

Ärendet uträttades hos E.Andersson. Utanför växthuset blommar Crinum vidare även om det är på sista versen, jag tycker nog väldigt mycket om den (inte bara den).

Lasses bänk blev äntligen ledig och jag hoppades kunna återta den ljusa metallfärgen på skylten men kopparputs var nog inte det rätta och det blev ingen skillnad.

Skrivet av: brittakarolina | 09 augusti 2019

Skogdoft

8/8-19   Det har regnat i natt, vet inte om det kom stora eller små mängder men gatorna var ännu blöta, när jag vaknade. Dagen blev lagom varm och skön och på eftermiddagen ställde jag bilen vid Runby högstadium för att gå rullskidspåret ett varv. Regnet hade kommit med fart och gjort mönster av tallbarren på stigen och skogen andades och svepte in allt i en underbar doft.  Den godaste  skogsdoften finns annars  i Jämtland men  en  sådan här dag är det snudd på lika väldoftande här, det har med växterna att göra.

Det är fortfarande glest med folk i spåret, de springer och tittar rakt fram, några hejar men de flesta har sladdar i öronen, känner de doften eller är skogen bara ett redskap?

Den här delen av skogen är lite mörk på eftermiddagen men ljuset tar sig ändå igenom, lyser upp   tuvorna och skuggorna vandrar.

Krasse på en gammal björkstam !  Det syns inte från stigen att ett bostadsområde med jättelika balkongplanteringar ligger mindre än 200 meter bort och visst är det lite kul att se en björk med eldfärgade blommor.

Blåbärsris och örnbräken, här har vi under många år plockat blåbär till Karins födelsedastårta i början av juli. Hittade alltid en plats där bären hunnit mogna lite tidigare.

Jag viker av spåret och går ut på vägen mot Kairo. Koloniområdet som kom till för Bo 82, blomstrar, de första husägarna har hunnit sätta sin sista potatis och nya har tagit vid. Man planterade en häck av bollpilar som avgränsning av området i sydväst  Marken brukade stå under vatten om vårarna och tanken var väl att de skulle hjälpa till att dränera området. Bollpilarna har blivit träd med stammar och är inte lika gulliga längre.

Passerar Långtomten, ett torp från slutet av 1800-talet och som tydligen är bebott trots att vatten och avlopp saknas, det benämns fritidshus. En helvit katt ligger på bron.

Genom staketet sticker växten ut som så många frågar efter namnet på i Fb, såpnejlika (Saponaria officinalis). Jag blev också förtjust när jag först blev bekant med den och dess fina doft, tog hem en reva till trädgården och efter ett par år märkte jag att den inte var beroende av min omvårdnad, den försörjde sig och bredde ut sig helt på egen hand och då kom spaden fram. Jag prövade att tvätta garn i rot-avdrag på rötterna men det räckte inte för att behålla den.

Hela gräsytan proppfull av såpnejlika på Långtomten.

På andra sidan vägen lyser fröbollar av ängshaverrot (Tragopogan pratensis).  Många växter har fått byta namn och jag kollar för säkerhets skull i senaste floran. Linné säger att man kan koka stjälkarna som sparris men antagligen innan blommorna gått i frö.

Jag vänder och går in i skogen igen, de gul-orangea metallrören står stadigt och lär inte rosta eller vittra ner i första taget. Blundar man så är ändå doften av skogen kvar.

Skrivet av: brittakarolina | 03 augusti 2019

En runda till Barockparken i augusti 2019

 

En gammaldags sommardag med sol och lite blåst och bara ett par grader över tjugo, i dag  måste jag gå ut och se vad som blommar. Minst komplicerat blir det om jag ställer bilen vid rensdammarna och siktar på Barockparken. Vägen dit går utmed järnvägen där marken har blivit både omrörd och påfylld med grus från andra platser, här växer allt möjligt som klarar att gro och växa i grus. På vägens andra sida är ett stort fält där man i år odlar vete i den tunga leran och längs åkern går ett djupt dike där växter som gillar att stå i vatten, hittat en boplats. Just nu blommar rosendunört i hela dikets längd men jag kommer inte åt den.

I gruset utmed vägen blommar harklöver (Trifólium arvénse) och

buskmåra, (Galium mollugo) enligt den gamla floran, ska heta Galium album i stället och kallas  stormåra.

Parken är städad, gamla och nya träd grönskar, gräset är klippt och årsskotten kring de gamla stammarna är bortklippta, man kan gå överallt,  här och där sitter folk med kaffetermosar i bland träden. Jag har nog inte varit här sedan det låg is på dammarna.

Väsby höghus skymtar inte så långt bort och tågen väcker oss ur alla paradisiska drömmar.

 

Stora Väsby ridhus är nära och oftast möter man någon som rider, inte lika vanligt att någon promenerar med hästen.

Dammarnas vatten är grågrönt , runt kanterna blommar  rosendunört  (Epilobium hirsutumoch fackelblomster (Lythrum salicaria).

Och där vid den största dammen, den geggigaste, står herr Häger orörlig och väntar. En ensam häger har jag sett vid Mälaren vid varmattenutsläppet, en annan utmed Väsbyån, är det så de lever eller är det samma ensamma fågel som flyttar lite på sig? Känner mig lite som en ensam häger.

 

Hästen med sitt sällskap har gått en tur upp i skogen vid Runby och är på väg tillbaka.

Traktorns väg genom vetefältet

Vetet väntar. I år måste väl Olof ha givit kaka på flera ställen.

Ån är på andra sidan, men var är den?  Bland cigarrerna.

Jag ät tillbaka vid rensdammarna, en sothöna med två halvvuxna ungar simmar bland vattenväxterna, det är få öppna vattenytor att röra sig på. Här blommar vänderoten  (Valeriana officinalis) som numera heter Valeriana sambucifolia dvs med blad som liknar fläder. Jag hoppas på det gamla namnet som säger att den använts som medicin. Såg    reklam på TV för ett receptfritt sömnmedel som innehöll valeriana. Jag knipsar några blomställningar och sätter i vas hemma, så kanske jag sover lite bättre. Det enda tråkiga är vänderotens doft, fotsvett, som bara katterna gillar.

 

Skrivet av: brittakarolina | 20 juli 2019

Är sommarblomningen över?

I våras lovade jag att ta med mig en granne till Bergianska, men det fick vi skjuta på. Nu tänkte jag kolla om det ännu finns några växter med färg att njuta av annars väntar vi tills det blir kallt och vi kan värma oss i Anderssons växthus.. 
Det var ett starkt och hårt ljus i dag,och de växter som hade färg blev extra färgrika. Vid entrérabatten lyste ett par ex av Trumpetblomma och de tog upp hela synfältet.

Allt i kålgården var bladrikt och frodigt och bland övriga växter var mycket överblommat men vackert grönt.

Tre körsbärsplommonträd nära Japanska dammen som blommar med vita skyar om våren visar hur frukterna ser ut
Körsbärsplommon, jag har aldrig sett dem förut. De  gula är från trädet närmast dammen. Bron över Japanska dammen.
Grussloken på öländska alvaret kom igen i år och mycket annat har börjat trängas i kalkstens-skarvarna, sandliljor, krissla , tulkört och timjan.

I Viktoriahuset var vattenytan helt täckt av de jättelika näckrosbladen och blå lotusblommot (?) bröt av mot allt det gröna. ! en stor kruka utanför E.Anderssons växthus blommade ett granatäppelträd?

Och där bredde också den rosa tamarisken ut sig. 
I de små höjda fyrkanterna utanför granhäcken blommar doroteablomma, på skylten står att den är gul men den är väldigt vit.

 

Skrivet av: brittakarolina | 15 juli 2019

Floran

Några ovetenskapliga reflexioner.

Floran i dagligt tal för mig är Krok & Almquists flora, 22:a upplagan tryckt 1938.  Den blev min bästa vän redan 1940, när jag började i realskolans första klass i Sveaplans flickläroverk. Den gjorde det möjligt att själv leta upp växternas namn med hjälp av examinerings-frågorna och om man höll sig till sanningen fick man fram det namn de fått av Linné och även ett svenskt namn. Växterna i den gamla floran är ordnade efter Linnés sexualsystem.

Floran har följt med mig överallt och under alla år, den blev till slut riktigt sönderläst och nerkluddad, mellan bladen låg rester efter växter jag inte kunnat slänga sedan jag hittat namnet. Efter en bokbinderikurs där man förmanat oss att börja med lagning av gamla böcker som övning, var det dags för floran att få ett lyft. Alla trasiga sidor lagades och sen tillät marginalerna att jag skar rent de fransiga bladen så allt såg helt ut. Alla kryss och avbockningar med bläck blev påminnelser om att jag sett växten men blyertsanteckningar fick gå, det ångrar jag idag.

De latinska art-och varietetsnamnens betydelse i slutet av floran har berikat mig med kunskaper i latin som varit användbart för att förstå de latinska språken plus de inlånade orden i vårt eget.

Florans illustrationer är tekniska och i svartvitt, man visar tydligt de detaljer som skiljer växterna åt och de är fina men inte förföriska. Man använder tekniska termer som holkfjäll, stipler, snärp och ganska många fler, de hör till en växts anatomi, ser olika ut och finns eller finns inte.

Jag är också lycklig ägare till en flora som man inte bär med sig lika lätt överallt, Mossberg & Stenberg. Den visar hela växterna skönt återgivna och i färg och den slår jag upp när jag kört fast eller saknar de delar som Krok&Almquist frågar efter eller då jag bara vill ha bekräftelse på vad jag funnit. Här kan jag se en karta över växtens utbredning  och läsa var Mossberg hämtat exemplaret han avbildar och det ger en varm fläkt av trovärdighet åt illustrationerna.

För någon vecka sedan upptäckte jag en växt växt med tre långa stjälkar i den smala jordremsan mellan vårt hus och trottoarplattorna, ett tydligt ogräs som jag inte kände igen och inget sa,  aha här är den… Tog med en av stjälkarna hem och fram med floran. Jag fastnade på ”hårpensel”, växten blommade men hade ännu inte visat vilket hjälpmedel fröna hade för att sprida sig.

 

Växten är korgblommig, alltså i samma familj som fibblor, maskros och tistlar, blommorna är 5 mm långa och 2 mm breda och förstoringsglas är ett måste. Jag kom fram till att växten heter Erigeron canadense med det svenska namnet Kanada-binka. Den beskrivs 1938 som rar=sällsynt och växer på ruderatplatser dvs skräpställen.

Då jag några dagar senare var på Skansen och gick i deras rosengård stod samma växt bland kantstenar vid en grusgång, ej bortrensad och betydligt högre och mer välgödd än på vår gata.

 

Då jag kollar i Mossberg & Stenberg finns Kanada-binkan i helfigur och färg, det latinska namnet är utbytt mot Conyza canadensis. Mossberg har hämtat det avbildade exemplaret i Eds socken i Upplands Väsby, det känns som på hemmaplan. Där beskrivs växten som att den blivit ganska vanlig och att den är under spridning.

Växten jag tog hem från gatan fick stå i vatten och efter några dagar var några ”korgar” överblommade och det visade sig då att fröna hade hårpensel.

Jag har själv så stor glädje av växter och växtlighet, att jag inte förstår när någon frågar varför man måste lära sig namnen på växter och anser man kan uppskatta dem utan att veta deras namn. Det måste man inte, men det är enklare om man vill tala om en växt, det sparar missförstånd och förvirring om man använder namnet för alla (de flesta) växter har namn.

Svensk flora för skolor av Th.O.N.Krok och S.Almquist trycktes första gången år 1883 och därefter har upplagorna  blivit många, min flora från 1938 är 22:a upplagan och den sista som kom 2013 är den 29:de . Från och med 26:e upplagan har böckerna bearbetats av Lena och Bengt Jonsell.

När jag ser hur många av dessa floror från alla tänkbara tryckår som annonseras ut på nätet av antikvariat undrar jag om inte floran kommer nära bibeln i spridning. Genom att den ingick som kurslitteratur åtminstone i läroverken, måste man ju skaffa den antingen man ville eller inte. Efter tryckår 1962 – hittar jag inga floror till försäljning, blev växtkunskap och innehav av flora helt frivilligt då? Många av exemplaren uppges vara välbevarade, nära nyskick och har inte slitits, kanske aldrig öppnats?

De utannonserade Krok&Almquist-flororna kostar mellan 15:- och 150:- men vanligast är 50:-. Den nyaste bearbetade upplagan från 2013 med Lena och  Bengt Jonsell som medförfattare har utökats till 600 sidor, den finns inte på hyllan i bokhandeln men kan beställas och kostar 900:-.

Bo Mossberg och Lennart Stenberg har illustrerat och skrivit  Den nya nordiska floran.   Min är från 2003, väger 2300 g och är slutsåld från förlaget, en senare och utökad flora av samma författare kom 2018.                            Hittade i bokhandeln en Svensk fältflora från 2018, 275:-i behändigt format av Mossberg & Stenberg och man har använt samma bildmaterial som i den stora tunga floran fast förminskat.

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 12 juli 2019

Vi går på Skansen

Selina är tillbaka i Stockholm efter tio år och allt är annorlunda än det hon lämnade, både staden och hon själv har förändrats. Vi gick en runda på Skansen en kall höstdag då hon var liten och något minne från den tiden kanske blev kvar, för dit ville hon nu gå igen. Själv har jag många minnen därifrån, jag arbetade under flera år med textila material och visade linberedning och ullhantering, spann och vävde i stugorna och hade hemslöjdens spinnkurser där om somrarna. Besöken efteråt blev få, mycket på Skansen har förändrats, medelåldern bland stugvärdarna var hög och de finns inte mer, hoppas flera stugor är öppna, sommaren är ju Skansens aktivaste tid.

Vägen till Hazeliusporten har en mångblommig rabatt och vårt besök på Skansen kom att bli ett besök i några av Skansens alla trädgårdar.

 

Selina som håller reda på vad som sker hade sett att det var Allsångsdag idag och Arvingarna skulle uppträda. Jeanna, som varit Selinas kompis ända sedan dagis har sommarjobb på Skansen och idag skulle hon vara vid entrén till Sollidens sittplatser.   Vi letade upp Jeanna, repetitioner pågick på scenen och man övade sångtexter med publiken som suttit där sedan tidiga morgonen och som inväntade kvällens föreställning, musiken dånade till ibland så marken skakade och ännu mer folk strömmade till, hur ska alla få plats? 

Den förste allsångsledaren på 30-talet var musiklärare och körledare Sven Lilja och även då var det fullt på plan av folk men alla stod och alla sjöng, jag var där med min mamma. Ingen avspegling i TV och inga kändisar eller pop-stjärnor showade och ingen fick en mikrofon framför ansiktet och låtsades oberörd. Sven Lilja lockade alla att sjunga och det var hela grejen. 

Det duggregnade då och då och här tillbringade stor del av besökarna sin dag i väntan på kvällen.

Vi gick vidare, har vi en plan frågade Selina. Min hemliga plan var att hinna se så många trädgårdar som möjligt och att gå in i så många öppna hus som vi orkade. Ett fint runt växthus innehöll en kartong med broschyrer om Skansens trädgårdar och ett par pampiga blommande tobaksplantor.

Tobak odlades ända i på 1900-talet i Stockholm, men det gick till snus. På Skansens tobaksmuséum visade man förr hur cigarrer tillverkades.

På väg mot Skånegårdens yppiga trädgård, passerade vi Skogaholms köksträdgård söder om herrgårdshuset, fint ansad och  med vackra rader av bönor och kål.                                                                                                           

Vi gick in i statarstugan och där pågick en demonstration av barnmorskeredskap (tror jag). Hade hoppats möta Els-Marie, en gammal kurskamrat från etnologin men en ung statarhustru hade tagit över stugan.

Nästa öppna gård var Oktorpsgården , den är från Halland och vi fick en pratstund med värdparet, de hade 20 och 30 års tjänst i stugorna att se tillbaka på, så här gick det att vädra gamla minnen och de kom att handla om alla de stugvärdar som inte längre lever. 

   Skånegårdens trädgård på baksidan av huset var frodig och blommande och den hade utvidgats med ett par växthus för övervintring av ömtåligare växter.

 

Mer ur blomsterhavet, de vita är Astilbe men de blå glömde jag läsa namnet på.

Växthus med element och belysning för övervintring av frostkänsliga växter.

På gräsplanen utanför gården fanns en grupp med stora välfödda skånegäss, när dagen är slut får de gå inomhus och det  var nu dags för stängning och de gick fram till grinden och ropade högljutt på gåsapigan. Läste dagen efter att gäss är mycket kloka och i klass med hunden som sällskapsdjur.

En titt i i Seglorakyrkan, enormt värdefullt med Skansens öppna hus på sommaren och trevliga husvärdar.

Örtagården fick en snabbtitt för jag längtade till rosengården och vi började bli lite trötta. 

På ena sidan av rosengården hade buskrosor fått växa sig väldigt stora.

Andra delen hade prydliga buxbomsrutor med namnade rosor.

En skulptur av Linné skapad till 300-årsminnet av hans födelse och vad är det han håller i?

Ett smultronblad och smultronblom, Linné trodde på smultronets förmåga att lindra hans gikt.

 

Emanuel Swedenborgs lusthus och fyra skulpturer som är ute under sommaren och representerar de fyra elementen.

Nära rosenträdgården finns en utgång och den använde vi oss av. De odlingar vi inte såg var tobaksodlingar på Skomakerigården och Garverigården. Boktryckerigårdens täppa såg vi inte och inte Väla skolas, Bergsmansgårdens, Hornborgarstugans eller Statarlängans, de hastade vi förbi. 

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 09 juli 2019

Vid Edssjön

Ett nytt försök att få in bloggen med några bilder från kyrkviken i Edssjön. Ed är en av de tre socknar (Ed, Hammarby och Fresta) som Upplands Väsby kommun består av. Bor man i stadsdelen Runby så hör man till Ed. Där bodde vi i mer än 40 år och kom att hitta i skogarna kring oss och att känna människorna som var verksamma i samhället den här tiden. Sen flyttade vi men inte så långt, medan vi ännu orkade med en flytt och adressen blev i Hammarby socken. Vi var två och tyckte vi var smarta som klarade både krympningen och flytten, men Runby hängde kvar i oss och Lasse valde som sista viloplats kyrkogården vid Ed.

Krolliljan ovan växer till synes planlöst invid en mur på kyrkogården.

Edssjön som man ser från kyrkbacken är en liten sjö (1 km2), vattnet är inte godkänt för bad och den fryser fort till vid minusgarader. Den har haft betydelse för transport när vattenvägar var vanligare än landsvägar och den var en del i leden mellan Östersjön och Sigtuna-Uppsala under vikingatid.

Vi har fått en ganska nylagd promenadväg utmed sjöns västra sida och innan man når fram och kan se ut över sjöns vattenspegel passerar man innersta delen av en vik med träskartad lövskog. Där har träden fått växa tills de faller och insekter och svampar har gjort resten. Det är alltså lite skräckskog i halvdunklet under de lutande stammarna och jag vet inte vem som sågar upp stammarna som fallit över stigen men faller gör de och man får vara glad om det sker när ingen är i vägen.

Här hade en poppel gått av och två stammar till är på väg.

Vassbältet är tätt runt viken, ljusgrönt och ännu på tillväxt

I det gröna nära stigen växer bruna smala kaveldun som inte är ”cigarrer” möjligen ”cigarrcigaretter”. Ser dem för första gången och det är smal-kaveldun Typha angustifolia til skillnad från

vanliga cigarrer, bredkaveldun Typha latifolia. Att möta en växt man aldrig sett och få den bekräftad i floran är roligt, det känns lite som en belöning.

Blomvassen Butomus umbellatus lyser upp i det gröna.

Den tycker om gyttjig lera i näringsrika vatten skriver Mossberg-Stenberg.

Kardborren Arctium tomentosum ger knappast några glädjerysningar men är ändå väldigt fin

och det finns de som gillar den.

Mitt intresse för gräs har sakta börjat växa till och jag trodde att de flesta redan blommat över men så var det inte. I skogskanten och strandkanten blommade några för fullt och jag samlade strån, de blev stökiga att ta hand om, det skulle varit bra med en portör. Portör – men jag har ju en i källaren!

Från SAOB: 2) bläcklåda, vanl. av tillplattad cylindrisk form o. försedd med bärrem, avsedd för förvaring o. transport av insamlade växter (stundom äv. insekter). Hartman Fl. X(1843). Med portör på ryggen och käpp i hand samlades den stora skaran af botanister. Ödman VårD 1: 59(1884, 1887). Johnson Se 245 (1936). jfr VÄXT-PORTÖR m. fl. Från SAOB:

Den flora jag nämner är Mossberg-Stenberg Den nya nordiska floran 2003. Där får bilderna bekräfta vad jag hittat med hjälp av Krok-Almqvists flora från 1938.

Skrivet av: brittakarolina | 08 juli 2019

Vid Edssjön

Skrivet av: brittakarolina | 07 juli 2019

Volvo PV 444

Igår lördag, då jag andats sjöluft en stund tänkte jag proviantera vid Hemköp på vägen hem och då fick jag se att antik PV 444 stod och väntade intill entrén. Jag fick nästan glädjefnatt – den hade kråka på taket! Vi gjorde den långa resan genom Europa i början av 50-talet i en sådan bil och den var då nyskapande. Vi blev stoppade i alla länderna på grund av att de inte godkände körriktningsvisaren.

Det händer att man ser en gammal PV 444 ibland men ingen har haft kråkan på taket. Jag rafsade fram kameran och skyndade mej (utan rollator) att gå fram och hälsa och fråga och vad skulle jag fråga?

Mannen i bilen hette Stein och han berättade hur många bilar han hade, inte bara PV utan alla möjliga med bokstäver och siffror och de var jag väl inte varken kunnig om eller intresserad av , jag var bara glad att äntligen få se just den här modellen med kråka på taket. Han demonstrerade att blinkern funkade. Tänk att denna kråka, som togs bort på senare upplagor kunde ge mig en sådan eufori ! Kanske för att vi var med om en resa som gav oss hela Europa mindre än 10 år efter kriget. Vi körde genom alla länderna, Francos Spanien, Salazars Portugal. man körde inte in på färjor, de lyfte in bilen med kran, vi körde till Berlin i bevakad korridor med tidtagning, ja allt på denna resa gav just direkta och genuina möten i sin tids verklighet. Som alla resor gör, fast så olika.

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 04 juli 2019

Bara säga hej

Selina har ett sommarjobb mitt i Stockholm tre kvarter från platsen där hon växte upp. Jag har en bra anledning att ta mig dit och säga hej till henne. Jag slutar vid fyra så kom lite före så kan du se min arbetsplats det är mittemot kyrkan vid Odenplan, sa Selina. Det är månader sedan jag var i stan senast och Odenplan har varit en stökig plats i många år, spännande att få se hur det blev till slut.

Nere på parkeringen bakom vårt hus skyndade två nästan vuxna måsungar in bland bilarna, medan ett skränigt oväsen kom från luften ovanför, Det har varit ett envist skrikande och skränande sista tiden och nu förstår jag varför.

Varje vår återvänder måsflocken, det känns som att de kommer på samma datum alla vårar och de landar på taken till de blå husen. Man undrar varför de kommer just hit och jag har gissat att det varit sjö här så länge att kunskapen lagt sig i deras kompass, men obekvämt är det att lägga ägg och låta ungarna springa lösa som på en kobbe när de bara har trafikerade gator att röra sig på. Birgitta hade den mer prosaiska tolkningen, maten är slut för måsarna i havet och de har bättre tillgång på föda bland tappade matrester på land.

Föräldrarna tar hjälp av släkten att hålla reda på ungarna och en rad fåglar ropar från taket och flyttar sig till områdets lyktstolpar för bättre koll, så ungarna är inte bortglömda även om de ser lite bedrövliga ut.

Men jag ska med tåget och måste vidare.

Lugnt kring stationen. Växterna ger sig ut i ån och en rosensbuske lyser alldeles skärprickig men det ser inte kameran.

Alla tåg var försenade eller inställda på grund av en olycka vid Rotebro. Det blev lite väntan men man backade in ett extratåg och vi kom iväg.

Odenplans tunnelbanestation var något förvirrande att ta sig upp från, det var många trappor och långa promenader men jag kom upp och där låg ett städat och plattbelagt Odenplan efter åratal av stökig avstängning.

Letade upp Selina, vi hade inga planer, bara att sitta ner någonstans, fika och prata. Vi gick mot Sveavägen, plötsligt kollade jag om några affärer fanns kvar från förr, minnena trängs, det här har i olika omgångar varit mina och Lasses kvarter, Lasse på Wenner-Grens och jag på Sandåsgatan 2 och Kungstensgatan 45. Det sista var nu vitputsat och läckert i stället för brunsvart och de kvicksilverfyllda vattenlåsen är förhoppningsvis sanerade. Vi gick genom spökparken och fann en strikt formell plantering bakom en häck.

På Sveavägen är det som kallades Thulehuset efter många års ombyggnad färdigt och Urban Deli i ena änden av husblocket har en omskriven takservering. En skylt upplyste: ingen köbildning, välkommen upp. Vi for upp till bästa utsikten i stan och vid borden i det fria satt folk med smala glas och en skål nötter och inget kaffe serverades. Ner igen och vidare till ett fik som var granne med Friluftsmagasinet och där fikade vi och kunde kolla den täta trafiken men särskilt de elspark-cykel-burna som susade fram i kostym och portfölj men utan knäskydd och störthjälm.

Härligt att få gå runt lite i Stockholm en sommardag, mycket folk ute en vanligt onsdag, mer än förr på en lördag som då var den folktätaste dagen. Lite då och då kom det en fläkt av lindblomsdoft mot oss. J

Jag stödjer mig ännu lite på Lasses gamla rollator och upptäcker handgripligen hur långt de som planerar våra gångvägar har till att föreställa sig ålderdom och rörelsehinder. Inte ens i sin nyaste tappning är staden självklart vänlig mot den som drar på andra hjul än cykel och sparkcykel. På hela rundan mötte vi inte en enda person med rollator, kan det bero på att man vet att det är svårt med stenskarvar och kullersten utan alternativ på många ställen.

Klarabergsgatan är hel och fint ihoplagd och en lysande blå spårvagn i mitten av gatan har en skylt som säger att den går till Valdemarsudde, jätteskönt när de stora jobben äntligen avslutats. Selina följde mig till pendeltågsnedgången och jag hade tur, hann precis med ett tåg som just skulle gå.

Då jag kom hem väntade måsungarna ungefär där jag tidigare skilts från dem men nu sprang de före och visade att de kunde fälla ut vingarna och gå uppför och nedför trappor.

Older Posts »

Kategorier