Skrivet av: brittakarolina | 11 juni 2021

Förnyelse

Gösta och Selina kom på snabbvisit till Gotland, vår gamla oxel blommade och det som önskades av dem var att de fortsatte att näta in skorstenen. Niklas hade påbörjat jobbet och rensat skorstenen några veckor tidigare för att fåglar hade tagit sig in och byggt bo IGEN trots näthinder.


Sen kom vårt asketiska kylskåp på tal, Det passade oss i början då allt måste vara smått för att rymmas i det lilla huset, men som senare blev för litet för de växande yngre familjernas behov. Gösta kollade i mobilen och mätte med tumstock, jo det finns ett dubbelt så stort i elaffären i Hemse, det hämtar vi.

Några intensiva timmar med såg och bräckjärn öppnade möjligheten för ett nytt kylskåp i en gammal skrubb och alla blev glada av bytet. Det föregående skåpet var avsett för båt och kunde drivas med el eller gasol och funkar fortfarande bra, vi hoppas att någon vill ha det.

Solen var het och gassade, att flytta parasollen blev en ny uppfinning

Skrivet av: brittakarolina | 09 juni 2021

Buskstjärnblomma

Buskstjärnblomma (Stellaria holostea)
Ett ord jag råkat höra och fundera över det sista halvåret är invasiv. Ordet står för något främmande som kanske till en början välkomnats för att så småningom övergå till att vara oönskat och sedan svårtutrotat för vår flora eller fauna. Karins nyfunna och ovanliga mussla har betecknats som invasiv och trots att den observerades redan för flera år sedan, har ingen ingripit för att avlägsna den ur vår fauna. Man räknar ofta upp några växter som invasiva och bland de vanligaste finns som exempel lupin, jättefloka. parkslide och jättebalsamin. Ja vad är inte invasivt när det får sprida sig ifred? Kirskål, såpnejlika, örnbräken, salmbär på Gotland, nässla och maskros är de invasiva? och syrener, de respekterar inte enbart plätten de är satta på. Vildkaniner – rabbisar på Gotland, de måste väl räknas som verkligt invasiva. De möblerar om landskapet och förvandlar ömtåliga ytor av marken till öken. Man kan förbjuda människor att gå på ömtåliga områden men vem förbjuder vildkaninerna att gräva igenom och döda stora ytor och orsaka jorderosion. Och inget förmildrande sevärt växer upp i deras spår, de är enbart nedbrytande. Men var går gränsen för att vara lättspridd och att vara invasiv om vi inte vet under vilket århundrade en växt eller ett djur infördes eller kom till vår flora eller fauna. Kom växten med fåglar, importerat utsäde eller skickades de som frön till en botanist? Kom musslan i ballasttankar på båt eller har man frivilligt släppt djuren lösa som signalkräftan och vildkaninen?


För några år sedan växte vita stjärnblommor i det höga gräset vid sidan om traktorvägen förbi vår stuga. De fanns på någon kvadratmeter och ingen annanstans. De stödde sig på gräset och hade stora vita stjärnblommor som man måste stanna och beundra. Jag hade inte sett dem förr och tillfrågade floran och jag var nästan säker på att den sa buskstjärnblomma .

I år såg jag en del stjärnblommor på samma ställe som då, men lite rangligare och glesare och jag såg också att de hade spritt sig till omgivande mark och in på nästa åker så att hela marken var vitprickig. Men skaften var kortare och blommorna höjde sig bara några centimeter över sandåkerns tunna jordsula. Kommer jag fram till buskstjärnblomma när jag examinerar även de här förkrympta exen? Och kan man säga att buskstjärnblomman är invasiv? Den har spritt sig rejält och klär stora markområden men orsakar inte utslag eller plågor och tränger väl inte ut någon annan växt eller……? 3 juni 2021

Skrivet av: brittakarolina | 05 juni 2021

Två små röda nävor

3 juni 2021
Sol och läckert Gotlandsväder, hänger på mig kameran och tar gåstavarna i stället för rollatorn och går ut på de övergivna åkrararna kring myren. Alla har ett tunt jordtäcke som vildkaninerna grävt igenom och den ljusa sjösanden väller ut. Man kan se alla hålen som vita fläckar på google earth om man har bredband eller annan kontakt med internet.
Min blick är mest riktad mot marken och var jag sätter fötterna, jag får inte snubbla och bli liggande.
Här uppe runt Långmyren är det svalare och grönskan kommer senare än på resten av ön och till och med så nära som i Burgsvik är det varmare. Där blommar just nu alla syrener, kastanjer och oxlar i ett häftig blomsterkör medan våra tre syrener ännu tvekar att öppna sig.

Stora ytor mellan kaninhålen är täckta av täta mattor av pyttesmå nävor med rosaröda blommor. Även de tillhör det jag kallar mikroblomningen som jag skrev om för ett par år sedan. Om man tittar noga är de rosa blommorna av två olika slag trots att de har samma färg. Tar med mig hem ett par av varje för att se om jag kan hitta deras namn

Jag har fått gå mycket nära för att kunna uppfatta hur det är med hårigheten och annat hos de små växterna, förstoringsglaset ligger kvar i Väsby och tumstocken är inte alltid med på bilden.

Ett par kungsörnar kommer framtumlande ur en talldunge, de har klara vita rutor under vingarna som säger att de är unga, sen går de på sin trappstege uppåt, uppåt och försvinner för min syn.
På vägen hem igen passerar jag oxeln som egentligen består av åtta eller nio hopvuxna stammar.J

Skrivet av: brittakarolina | 01 juni 2021

Grusviva


Jag promenerar ut över den gamla åkern, något mörkt längst bort vid kanten till myren ser ut som en jordhög, eller vad är det? Jag kryssar mellan hålen som rabbisarna grävt, de ligger tätt, jordlagret är tunt och sjösanden väller upp ur hålen, det är lättgrävt. Ytan var för 50 år sedan utan hål, vissa partier hade lite gräs och en del blommor. Fältsippor med nedböjda huvuden stod tätt på våren och solvända på en del ställen om sommaren. Pukvete lyste upp på långt håll i grupper en del somrar och då hade också någon enstaka blåeld hade letat sig upp från kanten av åkervägen. men mest bestod ytan av torr och stickig lav som knastrade om man gick över åkern.

Idag 30 maj ligger ett ovanligt gråblått skimmer och som påminner om vattenytor på håll och när jag kommer närmare är det ändå svårt att se, vad som gör färgskiftnigen. Det är små små åkerförgätmigej med styva stjälkar, flera från en rosett.

De vita blommorna återkastar ljus vid direkt belysning och

De vita blommorna återkastar ljuset och med direkt belysning blir de oskarpa.

lntill och bland de blekblå finns vita små små stjärnblommor, också med styva stjälkar och som jag inte sett förr.
Tog hem ett ex och gissade först på nagelört men den är mycket tidigre och sen var stjälken bladlös och blommorna satt som på en viva. Den gamla floran (Krok&Almqvist) är bra, en viva var det – grusviva – Androsace septentrionalis, sandmark på kalkgrund – rar – åh vad roligt. Linné (Linnés flora) har sett den i fjällen, på Uppsalatraktens soliga och trädlösa kullar och på sandiga fält i Skåne. Men vad var det i jordhögarna jag sett i motljus från stugan? Nässlor i stora mängder och på stark tillväxt.

Skrivet av: brittakarolina | 28 maj 2021

På ön i Östersjön

Våren kommer någon vecka senare till den del av Gotland där vår stuga ligger. Det betyder att körsbärssnåren ännu blommar som vita moln och syrenernas knoppar är hårt tillslutna.

På vägrenen blommar St. Persnycklar och backsmultron (nejkon)

Backsmultron

Rabbisarna har överlevt vintern och kommer fram i skymningen, de betar av allt grönt och i brist på grönt äter de rötter, lite fel uttryckt, de äter båda delarna även då grönskan är frodig. Men gräsklipparen som införskaffades för fem år sedan har använts högst sju gånger.

Rabbisar = vildkaniner

Tänk att jag hann få se några sena vildtulpaner i blom. Det här är nog de sista för i år.

Skrivet av: brittakarolina | 25 maj 2021

Piontulpan

I gaturabatten utanför västra ingången till Väsby Centrum fanns i förgår en ensam gulorange dubbelblommande tulpan, Det måste vara den som kallas piontulpan. Tre krökta stänglar som lutade sig mot varandra och lite nära marken.

Varför bara en? Ett försök? Kollar alla rabatterna när jag går att posta ett brev hos Rak-Lasse, tar sedan en sväng ner om stationen och DÄR i rabatten står en till gul dubbel tulpan med tre krokiga stänglar.

Skrivet av: brittakarolina | 23 maj 2021

Pingstdag i Bergianska

Det är Pingst och jag längtar att se blomningen i Bergianska. En del har redan blommat över men alla Rhododendron och Azaleor är nog inte slut och äppelblommens tid har just börjat.

Hela parkeringen var full och köer av bilar letade i raderna efter en glugg att parkera i, jag har nog aldrig sett denna mängd av bilar på parkeringen. Var jag själv ställde mig?

Gick innanför granhäcken förbi Orangeriet, jag hade tänkt titta in och se om det var arbetsdag för Selina, men en lång kö väntade utanför ingången och alla bord utanför var upptagna, jag försökte snegla in förbi kön men kunde inte se något bekant ansikte. Planteringsbäddarna var så städade och helt utan grönska och växtlighet som på Kailis bild på Fb.

I kryddgården var ännu inte allt upprivet, en bädd med tulpaner och förgätmigej blommade för fullt trots att allt annat hade avlägsnats.

Granhäcken upplever också en vår, de ljusgröna granstruntarna trängs mjuka och saftiga. Näsduksträdet bredvid Orangeriet har näsdukarna på gång, de är fortfarande gröna men har nog snart rätt färg och storlek.

Utanför Anderssons växthus blommar flera rosa magnolior.

Det som gör Bergianska så betagande är de ”vilda” gräsplättarna och backarna mellan de mer exotiska växterna och det som tydligt planterats och som har namnskyltar.

Azalea från Kamtjatka

och den fjärilslätta koreanska Azalean

Det var nog snudd på för sent att se den koreanska blomma, det mesta av prakten ligger redan på marken.

Skrivet av: brittakarolina | 19 maj 2021

Många vita blommor

Jag går ett varv kring kvarteret, jag måste gå ut, lägenheten känns för trång. Jag har just läst ett meddelande om att Stina är död. Och mitt i all denna blomning.

Jag har fått vänner även på gamla dar, något jag inte förväntat mig men när de sedan dör före mig blir saknaden och sorgen så stor. Jag har vant mig vid att undvara de gamla vännerna som gått före, men de nya, Monica och nu Stina, vi hade ännu mycket kvar att prata om. Jag är glad att ha fått uppleva den förbehållslösa vänskapen, men just att någon upphör att andas, lämnar sin kropp och är borta ur vår uppfattning är det svåraste varje gång. Och nu när den nya våren öser grönska och blomning över oss. I alla trädgårdarna jag går förbi blommar träd och buskar i moln av vitt,

På flera ställen har jag sett blomsterrabatter dragna som krokiga linjer mitt ute i allmänna gräsmattor, ett nytt sätt att variera de kommunala planteringarna? De här pingstliljorna finns bakom planket utmed Mälarvägen.

Väl hemma igen har jag nu gårdens prydnadskörsbär alldeles utanför balkongen, i år har trädet nått upp så det kan nästan se ut att tillhöra mina planteringar.

Och när jag lutar mig ut över balkongräcket är trädet som en jättesnöstjärna.

Skrivet av: brittakarolina | 13 maj 2021

Blomstertiden kom

Solen och värmen, den efterlängtade kom och blommande träd och buskar fick äntligen slå ut. Och allt är nytt ännu en gång.

Ett körsbärsträd på Centralvägen med röd senare blomning har fått ett par grenar med vita blommor nedanför de knoppiga röda.

Lönnarna lyser, de här är på Eds kyrkogård.

Ornäsbjörken vid kyrkogårdsgrinden har tagit på sin gröna slöja. Den här sortens björkar får inga hanhängen, därför är de inte besvärande för pollenallergiker.

Det lilla Magnoliaträdet i Elis park har också fått slå ut, knopparna har sett färdiga ut länge men de har väntat på värmen.

Skrivet av: brittakarolina | 09 maj 2021

Bokarnas fötter(rötter)

Nyligen läste jag, (minns inte var), om 7 punkter man måste uppfylla för att få ett riktigt långt och bra liv. Jag skummade de olika punkterna och det handlade om att äta rätt och röra sig mycket och det mesta kände jag igen, men den sjunde punkten handlade om att man ska varje dag lära sig något nytt. Äntligen ett vettigt råd. Att alltid lära sig något nytt, räcker det med att se något nytt? Det måste väl vara bra för att leva ett gott liv, var man än befinner sig på ålderstrappan. Just idag såg jag på Fb att Dagny gratuleras, hon fyller 109 år. Undrar om hon håller med.

Det har varit lite dåligt med att lära något nytt en tid, man åker eller går till samma utflyktsmål och kollar det som var sevärt vid förra besöket. Men – det är ju ändå aldrig lika, årstiden har antingen klätt träden med löv eller klätt av dem löven efter att ha färgat dem i vidunderliga färger. Allt är ju faktiskt nytt varje gång, ingenting är lika två gånger.

I dag ville jag se den lilla Mälarviken i Rosersbergs slottspark, där jag en gång upptäckte att strandsanden bestod av enbart snäckskal. Tänk om det ligger hela musslor på stranden som för Karin när hon hittade trågmusslan.

Vägen till Rosersbergs slott går numera genom ett ändlöst, ganska nytt industriområde och man passerar helt fula industriskalbyggnader den ena livlösare än den andra, men till slut tog den gamla vägen vid och jag kunde parkera i en ledig glugg på parkeringsplatsen nedanför slottet.

Parken tar genast vid och nu blommar vitsipporna, de var utslagna, men solen hade gått bakom moln. Stigen är bred men ack så grusig, en rollator förmedlar effektivt småstenshinder och armarna domnar.

Mycket folk överallt i parken.

Ett mycket gammalt träd som behöver kryckor för att inte falla över oss.

Passerar en del hus och den ganska nyplanterade fruktträdgården, där träden ännu ser spinkiga ut. Sen dyker jag in i bokskogen. Hur gamla är träden? Marken är täckt av vissna bruna löv och enstaka vitsipps-kolonier lyser upp något, träden är silvervita och jämna och bara står där. Jag har mitt mål i sikte och tycker bokskogen är trist. Den engelska parkdelen anlades av Karl den femtonde vid skiftet till 1800-talet läser jag på nätet, så träden är väl just halvgamla, bara lite mer än 200 år.

Vattnet skymtar vid slutet av allén, det börjar blåsa kallt om öronen, mössan och vantarna kommer fram och blåsten tilltar, regndroppar prickar ansiktet och jag gömmer kameran, den är oanvändbar i regn.

Äntligen vid vattnet, det går knappt att stå rak och nu regnar det och blåser, tappar vanten då jag ska torka av kameran och den blåser iväg, rullar mellan strandens eldstäder och vidare upp på slät mark utan motstånd och fösvinner ur min åsyn. Tar sikte på riktningen och hittar till slut vanten långt ute på en gräsmark.

Den lilla snäckskalsviken var renblåst och alla skaldelar var nermalda till grus, målet var nått och nu var det bara att gå tillbaka, fast med vinden i ryggen.

Då jag kom till bokskogen hade vinden upphört och när jag tittade ut över alla träden såg jag plötsligt något – jag såg hur de stod mot marken, alla började breda ut rötterna redan ovan jord, och det såg så fint ut.

Plötsligt såg jag något jag aldrig sett förut, hur bokarna fäster i marken – alla bokarna. Hos andra träd går stammen rakt ner – fast jag har väl inte tittat så noga. Bokarna hade sällskap av en vitsippsfamilj, inte runtom och tätt utan bara lite lätt värmande mellan rotstammarna.

Åter till slottet

Hästparkering?

Hela utflykten blev späckad med nyheter och allt beror på hur man tolkar de hurtiga råden om att förlänga våra liv. Bara att leva är en nyhet varje dag att förundras över .

Older Posts »

Kategorier