Skrivet av: brittakarolina | 26 juni 2022

Strandkålen blommar

Det är gassigt och varmt och Midsommardag. På förmiddagen gick det att vara ute och jag fyllde en del hål som rabbisarna grävt men sen blev det för hett. När det började svalna mot kvällen ville jag höra vågbrus och då jag numera använder en rollator är det inte lika lätt som förr att nå vattnet. Vid Norebodarna kan man köra bilen ända ut på hamnplanen och där brusar de enorma popplarna och i en bukt fylld med doftande släke frustar vattnet och pulserar som långsamma hjärtslag. Vi har brukat åka dit för att ta avsked när vi varit på Gotland en tid och då är säsongen slut och platsen öde.

I dag var platsen inte öde, många parkerade bilar vid infarten till hamnen och på planen bakom strandbodarna stod tält i olika storlekar resta. Men ljudet av vattnet stänger ute andra ljud och man upplever sin litenhet bredvid havet. Finns strandkålen kvar?

Ja där sticker den upp bland strandråg och andra strån, blågrön och veckig och den blommar..

Där ligger Heligholmen med sina raukfält. Dit ut rodde man med en av pensionat Holmhällars roddbåtar för många år sedan, en del vandrade på revet över till ön, men flera drunknade i virvlarna vid sidan om revet. Nu är ön en oåtkomlig dröm, men jag har varit där.

Det är oxtungans år, den blommar på alla magra marker och gör dem blå.

Närmaste grannen över vattnet är Lettland, nästa söderut är Litauen och innan man kommer till Polen är Kaliningrad inklämt. Före andra världskriget semestrade badgäster från Sverige på sandsträndernarna mittemot oss, under och efter kriget flydde ester och letter från sina länder och stränderna befolkades med semestrande ryssar och nu när balterna gjort sig fria, ska vi då oroa oss för att . . . . . .

Strandkålen blommar, blommorna är inte så tydliga men en del frökapslar syns.

Skrivet av: brittakarolina | 23 juni 2022

Strävbladiga

Nu blommar Blåelden (Echium vulgare) med sina blå flammor på vägkanter och torra ställen och man stannar upp och beundrar mängden av blått. Den torra jorden hos oss passar fler växter ur den strävbladiga familjen Boraginacae som också kallas förgätmigejväxter.

Blåelden är sträv och kantig, inte plockvänlig och hästarna lämnar den orörd enligt Linné och inget annat djur verkar äta den heller så den får stå kvar, men bina tycker om att besöka den. Den kan färga stora fält och karga, steniga strandgolv helt blå.

Om blåelden är blå så är Oxtungan (Anchusa officinalis) om möjligt ännu blåare, färgen är tätare och blommorna mindre och den blåfärgar just nu de övergivna sandiga åkrarna kring oss. Oxtungan har i namnet att den odlats för att avhjälpa någon åkomma.

I Linnés flora säger han att rötterna är besvärliga vid plöjning och att den späda växten kan tillagas med grönsaker på våren i Uppland.

Den tredje växten bland de strävbladiga, som sakta har spridit sig till att växa omkring oss precis överallt i skugga eller sol, är Hundtungan (Cynoglossum officinale). Den sägs ha hetat munklöss i Skåne och min mor sa alltid munkalöss, hon var från Småland. Fröna blir mot sensommaren bruna och formade som små taggiga vägglöss och när man går förbi de överblommade och yviga plantorna, fastnar gärna en lång rad frön på kläderna. Blommorna är små, köttröda och visar sig en i taget, dvs syns knappt.

Fröna sitter fyra och fyra men delar sig när de mognar. Eftersom det är roligt att kolla vad Linné såg, lånar jag ur hans flora.”Hängd om halsen på barn fördriver den löss. Äts icke av boskapen, om icke möjligen någon gång av getter och därför står den orörd kvar vid byarna och sprids med sina lätt vidhäftande frön.” Den har också använts att bota sjukdomar och i uppräkningen på nätet kommer till sist att den användes på 1800-talet i England som anti-afrodisiaka och för att ”combat venereal excesses”, att bekämpa veneriska överdrifter?

I morgon midsommarafton gäller det att hitta mer lättplockade växter till en krans eller att lägga under kudden och jag önskar bloggens gäster en Trevlig Midsommar !

Skrivet av: brittakarolina | 15 juni 2022

Regn på rutan

Här längst ner på den sydligaste delen av Gotland regnar det mindre än på resten av ön. Växter av olika slag har lärt sig att ta vara på allt vatten och när det inte regnar så faller ändå dagg och tidiga morgnar är träd och annan grönska genomvåt av daggen. Här är väldigt torrt nu och ett regn skulle vara välkommet . Igår hörde jag något ljud och tittade ut, då kom det regndroppar på fönstret och det kändes som om den långa torrtiden var över.

De som inte trodde på regnet var rabbisarna, de satt kvar och tuggade vidare på det lilla gröna som finns på marken och efter några minuter upphörde droppandet på rutan och solen visade sig igen.

Oxlarna har blommat över, de kommer lite senare här och det har varit en rik blomning av vita träd i alla storlekar. Här känns oxeln som Gotlands landskapsträd men den står för Halland ser jag när jag googlar.

Samtidigt med oxeln blommar rönnar och hagtorn, så det blir ett par vita veckor i början av juni.

Den stora kronan bärs upp av flera ben. Sällan läser man något om blomningens doft, det kan bero på att den inte är väldoftande och helst ska skönheten njutas på lite avstånd.

De gräddvita blommor som nu efterträder oxlarna är fläder och olvon och samtidigt öppnar sig de första rosorna. Sju rosor har visat sig kunna överleva på vår sandiga tomt och först ut med blommor är Poppius.

Den trivs och kommer upp med rotskott och tävlar med syrenerna om att inta marken runt huset och gärna så långt bort från moderplantan som möjligt.

Nästa ros att slå ut är Winchester cathedral, den har ingen drift att inta omgivningen och står stilla nära en stupränna och blommar ända tills frosten tar den.

Stängsel har skyddat rosorna mot hungriga rabbisar och rådjur men för syrener och havtorn sträcker sig rådjuren över näten och når att rundbarka. De promenerar i skymningen på fältet framför vårt vardagsrumsfönster och i år kommer tre vuxna djur. De börjar där fältsippornas fröställningar står tätt och där stannar ett av djuren.

Jag försöker fotografera de tre men det har blivit för mörkt och jag knäpper ändå.

Fönstret och mörkret är mellan oss och jag vågar inte öppna dörren för då flyr de. Nu har jag i alla fall de ständigt hungriga sötnosarna på skuggbilder.

Fältsipporna (Pulsatilla pratensis) är synligast som fröställningar.

Skrivet av: brittakarolina | 07 juni 2022

Kaffikalas vid Bottarve

6 juni vår gamla flaggdag som upphöjts till röd dag firades i går med kaffi och många sorters bakverk i Bottarvegårdens trädgård. Solen sken, kastanjen blommade och trädgårdsmöblerna var fullsatta med grå-och vithåriga besökare.

Man satt överallt och man behövde inte hämta påtår själv, den serverades av ”skaffare” , tjänstefolk i kläder från tiden för gårdens förflutna som ilade mellan borden.

Trappstegen är lite knepiga i gamla hus, så jag blev kvar i trädgården.

och lyssnade på ljuv musik och vissång till den sköna dagen, Annandag Pingst, som väl de flesta av gästerna minns. Vi fick inga högstämda tal inför Nationaldagen att slå dövörat till, bara några få ord av tacksamhet för att vi fått leva så länge i ett land utan krig.

Efter två kalaslösa år är det roligt att få träffas flera tillsammans igen.

På vintern har man kalaset inomhus. Behållningen går till driften av gården och den ägs av Hoburgs hembygdsförening.

Till och med på lagårdsbacken var det fullt.

Utmed stenvasten mittemot Bottarve har skelörten (Chelidonium majus) fått den finaste inramning jag sett, gräset var klippt runt om och växten sparad som något eftertraktat. På återväg hem måste jag stanna till gång på gång längs den varierande skogsvägen så många nyutslagna blommor lockade..

Nu är de röda S.t Persnycklarnas blomning nästan över och de ljuslila Johannesnycklarnas (Orchis militaris) tid har kommit. De är mer tvåfärgade än vad bilden visar och har mer av rött i det lila och står sällan ensamma. Vägrenarna är långa levande händelser .

Samtidigt lyser Svärdsysslorna (Cephalantera longifolia) upp långa sträckor utmed vägen och de blir fler för varje år.

Backsmultron (Fragaria viridis)

Backsmultron heter på gotländska Naikar och i texten från Guteinfo saxar jag;

”Najkar är tre, fyra gånger större än vanliga smultron, mycket sötare och med en smak så gudomlig att man tror himlen trillat ner.

När man hittar najkar på något torrt och solöppet ställe så hittar man en bit av Gotlands varma hjärta.”

Skrivet av: brittakarolina | 02 juni 2022

Pepparroten blommar i Väsbyån

Jag följer Väsbyån norrut från stationen, det är bara längesedan sist. Nya hus har växt upp och har nu ån som närmaste granne. Änderna som brukar samlas om man stannar upp, är frånvarande, de ligger väl och ruvar på säkra ställen men några enstaka andhanar rör sig hit och dit och förser sig själva med mat.

På långt håll lyser något vitt över vattnet, när jag kommer närmare ser jag att det är pepparrot (Armoracia rusticana) som blommar. Enköping är platsen som odlat mycket pepparrot och som fått sitt namn förknippat med växten. Men den växer också som förvildad och gärna där det är fuktigt.

Den är rejält rotad och svår att få upp.

Två skrattmåsar vaktade på något i vattnet och tog sig en bit då och då.

Väsbyån strax innan den går in under järnvägen

Skrivet av: brittakarolina | 27 maj 2022

Sanda Cottage

Öppen trädgård på Kristi Himmelfärdsdagen, Sandavägen 20, inte så långt från där jag bor, den måste jag se. Tänk att jag inte märkt att den fanns, jag har ju lämnat in och hämtat min dator så många gånger från lagning i nr 40 på samma gata.

Trädgården kokade av nyutslaget och blommande liv och växtligheten på tomten var överväldigande.

Några enstaka efterlängtade regndroppar hängde i luften men det blev inget ösregn.

Magnolior naggas ofta av frost för att de blommar så tidigt.

En bäck och våtmark ryms också i trädgården.

Aklejornas tid är nu och i så många varierande färger.

Förgätmigej

Veronica, trädgårdens upphov.

Äppelträd från tomtens tidigare liv.

Sittplatser för eftertanke och förundran

Inte bara blommor drar blickarna till sig – även blad.

Tulpantidens avsked och löften om sommarblomning och mycket mycket mer gick att se denna torsdagshelg i maj.

Sanda Cottage har egen blogg på blogspot.

Skrivet av: brittakarolina | 22 maj 2022

Persiennsnöret av

Hur länge håller en persiennlina ? Beror på om man ställer ribborna helt horisontellt när man drar upp och ner persiennen. Förra gången en lina gick av tog det timmar att trä om och få alla trådar rätt och efter det var jag noga med att inte slita på linan med felställda lameller. Trodde då att trädningen skulle hålla mitt liv ut. Men det gjorde den inte.

Linan är inte helt av, bara avskavd så att stora fiberknutar hindrar hela mekaniken.

Persiennsnöret i syskrinet är slut, måste köpa och vem säljer sådana i Väsby? Kollade nätet och såg att många har, Clas Ohlson, Byggmax, Biltema och Rusta med flera och till varierande priser. Clas Ohlson är närmast, mindre än 300 meter att gå men inte billigast.

Då jag nu kommit ut kanske jag kan kolla hur den nya anslutningen till Mälarvägen funkar, vi har levt med trafikanarki en längre tid än vi trodde det gick att stå ut, men hoppet om bättre tider har hägrat. Trafiken med nya nya filer och trafikljus skulle släppas på kl.22 för ett par dagar sedan men för de gående ser jag att ännu inget hänt, tunneln under Mälarvägen är inte klar och jag rundar de blå husen och vänder hemåt.

Utmed parkeringen på Dragonvägen blommade en rad träd som liknar hägg men med tre gånger så långa blomklasar som de vilda. Så enormt jämna och vita och med en mildare häggdoft än den vanliga.

Har aldrig sett så långa blomklasar på hägg, frågade efter namnet på Fb och fick ett förslag på storblommig hägg, Prunus padus Watereri och det lät troligt, sägs skydda mot vind, buller och vägdamm.

Lite längre fram har det nybyggda huset närmast Centrum fått två Ginkgoträd på trottoaren framför sig. De har också börjat veckla ut sina blad, ljust och nästan genomskinligt gröna.

Inne på vår bakgård blommar det också, två Rhododendronbuskar som råkat landa i en Mahoniarabatt vägrar att ge sig i det gula havet av stickig grönska. Nu när våra tre körsbärsträd har sågats ner har vi ändå två äppelträd kvar och ett med körsbärsblom, hoppas de finner nåd inför vem det nu är som utdelar dödsdomarna.

Det lilla trädet har haft frukt alla år sedan det planterades,

förra året var äpplena många och stora men en morgon var alla spårlöst borta.

Kanske skatan kan berätta. Sen går jag hem och lagar min persienn.

Skrivet av: brittakarolina | 14 maj 2022

Ner till ån

Nu slår allting ut, ett lätt regn hjälper till och luften kring innergårdarna är vit av blommande körsbär, hägg och häggmispel. Solen gassar och jag tar den enklaste vägen, den går utför och jag hamnar vid ån. Det är något med vatten som lockar, där blir aldrig riktigt torrt även om all annan grönska slokar av torka. Där finns också lite rester kvar av den vilda växtligheten och man lämnar asfalten en stund.

Jag svänger in på strandpromenaden vid den avbrutna björken där en akrobat balanserar på en hand och nu utgör toppen. Konstnären är ännu okänd.

Den långa ”blomsterängen” som man försöker locka flygande insekter att besöka, har väl inte varit någon höjdare att beskåda men är nu rensad från torra stjälkar från förra året och man ser ännu inte de envisa tistlarna, ryssgubbarna och nässlorna. Men de är starka och visar sig väl, det kan nog ta några år att med nutida fröpåsar skapa en tilltalande fristad för fjärilar.

Allt sly och skräpiga buskar utmed ån är nersågat, man ser vattnet mellan träden och raden av frilagda träd påminner lite om en park.

Man får glömma att titta på andra sidan av vägen, vet inte om kommunen har planer på att avlägsna magasinsbyggnaden, den kan knappast vara kvar om man seriöst satsar på en snygg strandpromenad för Väsbys motionärer.

Den här svängen som ån gör under Mälarvägsbron visar alltid något nytt i färg eller som spegel.

I dag bromsar den blommande lönnen på åkanten sikten

De stora ekarna utmed ån får inte plats på en bild. Mittemot har man nästa skapat en lövlund,

man har rensat marken så att vitsippor och gullvivor börjar synas och breda ut sig.

Axel Nordells skulptur står (sitter) bra i gropen, omgivningen förändrar sig , just nu har den vatten kring sig och ytan på figuren varierar från åt till år.

Det stora häggsnåret som sparats har just börjat blomma och doftar starkt.

Jag har lämnat ån och vänder hemåt, tar vägen innanför planket på Mälarvägen och där rinner just nu en bäck av pingstliljor.

Skrivet av: brittakarolina | 07 maj 2022

Ännu en vår

i Bergianska trädgården. Såg en bild av det blommande körsbärsplommonträdet och eftersom jag fått vara med ännu en vår, så måste jag vara där och låta mig förföras av allt det som nu slår ut.

Arbetet med att göra en skenfri korsning vid entrén har påbörjats och det var lite stökigt vid infarten. Parkeringsautomaten som jag aldrig blivit bekväm med, funkade inte heller den här gången, men jag chansade.

En vit driva av stjärnmagnolia bakom instiutionsbyggnaden lockade mig mot uppgången till stora fjället.

Vårlök, nunneört och vitsippor gav marken färg utanför rabatterna, där inte allt hunnit komma upp än.

Vårärt vid fjällfoten.

Stentrappor mot fjälltoppen från flera håll utmed bergssidorna, de syns bäst innan löv och annat grönt växt ut och skymmer sikten mellan stenblocken. Jag fascineras av hela fjällbygget och önskar att någon ville göra en karta över alla trappor och planteringar. Allt byggdes för hand med hästar som transporthjälp och växter finns planterade överallt, så det är inte bara en planlös sophög, det är en klippträdgård att upptäcka.

Ännu en entré till stora fjället.

Vad har de gamla ekarna sett och hört och under hur många hundra år?

Trappa på norra sidan av fjällhöjderna.

Sälgbuskarna utmed strandkanten är nyutslagna.

Tidiga Rhododendron lyser starkt överst i Rhododendrondalen

Ljusblå vitsippor

Rabatterna rensas och bereds för sommarens blomning.

Tokyokörsbärsträdet nära Andersons växthus med sina sköna blomklasar hör till träden som hamnar i bloggen på våren

och den lilarosa Magnolian utanför växthuset hör också till träden man vill se igen. Den här gången var jag ute två dagar för tidigt för att blommorna skulle öppnat sig helt, det får nog söndagens besökare uppleva.

Skrivet av: brittakarolina | 29 april 2022

Backsipporna i Calmare hage

Efter ett kontrollbesök på Löwenströmska var jag så nära Calmare hage att jag måste kolla hur backsipporna överlevt. Parkerade som vanligt vid den täta skogen av fjolårsvass, den är flera meter hög och tät som en vägg.

Man får titta uppåt himlen för att se var den slutar.

På andra sidan om stigen är marken blöt och himlen speglar sig i vattengroparna.

Jag sneddar över åkern, stigen är trampad och jag tar mig igenom ett hål i den täta slånhäcken. Slånblommorna är ännu i knopp och innanför buskarna ser jag redan backsipporna i den branta slänten. Marken ser omrörd ut med gropar och hål, sipporna har rubbats och vänder sig åt olika håll. Det här har pågått ett par år men nu ser det värre ut än förut. Någon har nämnt vildsvin i sammanhanget men varför väljer de i så fall enbart ytan med backsippor, när hela hagen består av gräsmark?

Sipporna är mest blåvioletta men överst i backen brukar det finnas många ljust rosa- (lila) plantor men i dag ser jag bara ett par sådana.

Naturskyddsföreningen har haft tillsyn av hagen men den har övertagits av Upplands Väsby kommun. Finns det något sätt att läka den upprivna gräsytan och göra den oattraktiv för svinen om det nu är de som bökat upp den?

Older Posts »

Kategorier