Skrivet av: brittakarolina | 07 januari 2021

Mellandag

Jag läser om vårt bekväma liv som vi behöver överge för att  kommande generationer ska slippa oroa sig för att jordens tillgångar ska sina och jag går ut ett varv för att ge hjärnan lite syre i det ymniga snöfallet.

En av Axel Nordells lekskulpturer har hamnat mellan de blå husen på Dragonvägen. Jag tyckte länge att hans figurer  var rysliga att se på men med åren har min syn förändrats, och när barn av rätt format  leker i dem, är de fina. 

Gråväder varje dag i veckor, Hur har det varit förr om åren? När jag bläddrar bakåt ser jag att det inte är naturen som lockat mig att skriva en blogg i början av jamuari. Två år har jag åkt till Rappne för att få  se lite färg och jag var nästan på väg att åka dit idag också men fortsätter det att snöa som nu kan man lätt bli insnöad och då är det bra att ha nära hem.,

Det är blötande flingor som faller och kameran hakar upp sig.

Mot södra Centrumingången, ovanligt stilla idag

Ett par barn i fartyget

De omplanterade träden i sina kättar

Container för ris och grenar i Blå parken.

Jag trodde tankarna skulle klarna under promenaden men det känns ingen skillnad.  Genomblöt raskar jag hemåt till den kruttorra lägenheten där en ny liten julklapp under fikusträdet sprider fukt och lindblomsdoft.

Skrivet av: brittakarolina | 31 december 2020

Årets sista dag 2020

 

Där någonstans är den – SOLEN !

Den har inte visat sig på en vecka, det har varit så mörkt men i eftermiddags sprack molnen upp en smula och DÄR när solen just var på väg att gå ner. kom ett guldsken fram nedanförr molnmössan.

Tänk om det blir en fin dag i morgon!

Ett Gott Nytt År 2021 !  önskar jag alla som läser bloggen /Britta

Skrivet av: brittakarolina | 26 december 2020

Julafton 2020 i Bergianska trädgården

Solen gick upp och vit frost gnistrade på marken, bilarna och buskarna. Jag hade Inga förpliktelser och kunde välja att åka till Bergianska trädgården, det hade nog ingen annan kommit på. Där kunde jag gå omkring så länge det var ljust och leta guldkorn som visar sig då det gröna sover.

Det var högst tio bilar på parkeringen då jag kom – alltså var jag inte ensam och efter en stund märkte jag att folk rörde sig överallt i trädgården.

En motorbåt la till nedanför pumphuset, ett litet sällskap gick iland och alla bar på något, filtar och picknickväskor och försvann någonstans inåt parken.

Japanska dammen med nytt och rent vatten har fått en tunn isskorpa. Solen hade inte kommit så högt att den nådde dammen än.

Jo men  där hade en solstrimma letat sig fram till bron .

Broknopparnas form blev tydlig och rimfrosten på bron gjorde den omöjlig att komma över, jag försökte men det gick inte.

Andarnas hus måste finnas i en japansk trädgård. Naturen är besjälad och om man rör om i den, gräver damm eller bygger så blir andarna vilsna och man måste ge dem ett hus att ta sin tillflykt i .

En kraftig Alnus subcordata från Kaukasus blommar för fullt med jättelånga hängen inte långt från dammen.

Några vintergröna ormbunkar på den solfattiga och kalla delen av strandpromenaden. Här blir man omsprungen eller möter snabba springare som aldrig stannar och tittar på något. De håller alltid undan, man krockar inte men känslan av att vara ”ivägen”går inte att prata bort. Hur länge får vi gå och glädja oss åt Bergianska trädgården och dess fullständigt unika blandning av namnade växter i naturen, innan ”vanliga” människor blir helt onödiga här?      Är de snabbt springande studenterna bara första steget i att utplåna den kultur hela trädgården rymmer? Tänk om någon eller några drömmer om att göra trädgården till en motionspark för studenter eller är det bara en åldrande människas mardröm?

Italienska terrassen, aha det är här man har picknick. Vilken julafton, båtfärd över Brunnsviken och en måltid på Italienska terrassen i solsken !Hur går det för alvaret? Jag är mest nyfiken på om grussloken ( Melica ciliata) fått fäste, det har den och resterna står nu som skäggstubb i gruset. Det kan bli fint nästa år när den vajar över hela kalkstensplatån..

Ångbåtsbryggan i full sol, undrar om solen nått fram till japanska gräset vid Japanska dammen nu? Jag måste gå tillbaks och se efter.

Några strålar av sol hade nått fram till Miskantusgräset.     Kallas brädorna här för bro eller brygga?

Då jag lämnade parken var de två första raderna på parkeringen helt fulla, man hittar visst till Bergianska.                Bilderna visar dock inte så många människor, det kan bli komplicerat med folk på bild om man inte är proffs, därför väntar man tills de flyttat på sig.

Skrivet av: brittakarolina | 23 december 2020

Dan före dan

I år får vi fira julen ensamma utan att bli utpekade som ”stackars”. Skönt, det är till och med nästan omtänksamt att inte bilda trängsel med hela släkten eller andra för att fira Jesu födelse. För det är väl vad julen handlar om?  

Men jag kan också föreställa mig den glädje som folk utan bokstäver kunde känna, när de var alldeles säkra på att solen slutat att förminska dagen och återvände för att ge oss ännu en vår och sommar, det var något att fira.

Ibland trodde man på skrock, berättelser om övernaturliga krafters ingripande i sinnevärlden. På julnatten eller natten före kunde djuren tala och döda själar återvände till sina hem. Ja tänk vad djuren skulle kunna berätta, kanske inte sådant man ville höra. Själv är jag nu så gammal att det kunde varit roligt att få en pratstund med några döda själar, föräldrarna till exempel, kanske Lasse eller Lennart, vi hann aldrig bli riktigt färdiga. Men än så länge får jag nöja mig med att tända ljus för dem i stället. Idag sken solen och just innan de sista strålarna för dagen slocknade bakom skogskanten hann jag ta en bild på de klargröna gräsmattorna. Vilket julväder !

En SKÖN JUL med lite blå himmel önskar jag er som hälsar på i bloggen och en förhoppning om att vi ska slippa undan Coronasmittan. Britta

 

Skrivet av: brittakarolina | 13 december 2020

Måste komma ut

Luciadagar har det snöat eller varit bitande kallt men jag minns inte att det varit 10 grader varmt och regnat någon gång. !3 december firas mycket lugnt och stilla när man inte längre har små barn eller barnbarn som ska lussa i skolan eller på dagis. Efter att ha varit inomhus hela veckan måste jag äntligen komma ut även om det regnar.

Gick ner mot ån, det var mörkt och ödsligt, vattenpöl med regnspår

Kan tänka mig att några äter sin lunchmacka här på sommaren, bilverkstad på andra sidan stigen.

Passerar kommunens soptipp och ser det gamla huset från folkparksområdet med typiskt takstuk från början av 1900-talet. Gissar att man sparat det för att sätta upp någonstans, det har stått där i flera år och plasten man en gång skyddat taket med har givit upp.

Det var på den här tippen jag fick syn på Afrodite där hon låg i småbitar för många år sedan, men hon fick sin återfödelse, hoppas det här pampiga huset också får leva upp någonstans.

Där ån kröker, alltid lika märkvärdig spegling i vattnet.

Bron över ån,

Ekar utan löv är kusliga och kantiga, här börjar den mäktiga anhopningen på åkanten. Och då ringer telefonen. Gösta kommer om en stund – är jag hemma? Då får jag vända och gå hem i stället, måste bara gå in på Kardemumma och se om de har ett par Lussekatter.

Jag vänder och då ser jag – händerna som är den senaste konstnärliga överrasknigen vid ån. Åh vad roligt !  Undrade så var de fanns, några har sett dem och lagt ut  händerna på Fb.

På vägen hem stannar jag upp vid en trappa som går rätt upp på berget och vet inte var den slutar, Vägen neråt går till Käppalatuneln som leder bort vårt avloppsvatten. En skylt vid gångvägens början säger Välkommen till Folkparken, men jag avstår, rollatorn bromsar och nu lockar kaffe med Gösta.

 

Skrivet av: brittakarolina | 06 december 2020

Utmed skogsstigen

Dagen igår var grå och ljuset försvann redan klockan 3, men mossorna lyste en stund till, en del strålade inifrån.

En av höjderna i Runby norr om vattentornet (56 m ö.h.) som stuckit upp som en kobbe ur havet på stenåldern. 

Inte mossa men lav. Mossor och lavar mår lika bra som örter och träd av att ha ett namn det är lättare att beskriva vad man ser om man har namnet.

 

 

Så många människor har hittat till skogen i höst

 

 

 

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 03 december 2020

På köksbordet

Sedan några dagar öppnar gruppen ”Vi som stödjer Svenska Rosensällskapet” luckor i sina adventskalendrar på Facebook.  De allra skönaste rosorna från sommarens odlingar kommer nära med namn och var de växt. Alla tänkbara varianter i form och färg, några känner jag igen men de flesta har jag aldrig sett.

Mina egna rosor har fått klara sig själva under den torra Gotländska sommaren och i augusti såg jag att de hade blommat rikligt men allt var då över så när som för rosen vid stuprännan, Winchester Cathedral.   

Vad gör man då, när man ser alla dessa skönheter på Fb , jo man köper en kvast med  fem dagars blomningsgaranti och sätter den på köksbordet och njuter av synen en bit in i nästa vecka. 

Vill man se en fortsättning på kan man göra sticklingar av bukettrosor, har jag läst, i stället för att slänga allt det gröna när blomningen är slut.

Skrivet av: brittakarolina | 29 november 2020

Redan första advent

Vit frost på biltaken nere på parkeringen och nu snöar det också, jag vet många som har önskat att snön ska komma och täcka över det mörka utanför och göra allt ljust och synligt. Balkonger och fönster är upplysta överallt – nästan. Jag måste hinna ikapp, var är adventsstaken, ljusslingan och allt pyntet?  Det har hänt de senaste åren att reklam och glada tillrop inför julen har gjort mig trött på allt som blivit för mycket och jag har ”glömt” att ta fram grunkorna som visar att jag hänger med, till bara ett par dagar före jul.

Dockorna visar också att jag inte alls hänger med, de har inte varit ur sina tomtekläder sedan förra julen och har väntat på pallen utanför klädkammaren hela Corona-året på att bli sommarklädda eller få något efter årstiden på sig. Ingen har sett deras längtan och nu är de rätt uppgivna. De har nog det som man numera ofta hör, ett dysfunktionellt hem. 

Bilden är redan två veckor gammal och inte längre aktuell. Vår gata har oxlar på trottoarerna, löven sitter kvar länge på hösten och i år längre än vanligt. Men en dag föll de, nästan alla på en gång. Det blev en tät matta med mest vita blad-baksidor och i år hann rätsidorna bli bruna innan de föll.   Jag har inte namnet men ett träd som heter ”Vitoxel” har vita bladbaksidor och det skulle passa bra. 

 

Skrivet av: brittakarolina | 24 november 2020

Den som lever i ensamhushåll ……

……får träffa två goda vänner och undvika alla främmande kontakter även utomhus. Inga vänner var bokade idag men jag hade en del ärenden att uträtta, det regnade och jag tänkte låta kameran (tredje vännen) vara kvar hemma. Men jag skulle nog gräma mig om jag missade något sevärt, så den åkte ändå ner i kassen.

Först till biblioteket, de har inte Corona-stängt och jag bytte Knausgårds Kamp del 3 mot del 5, alla delar är inte inne samtidigt men det gör inget, del 4 tar jag en annan gång. Jag har beklagat att självbetjäningen vid lån och återlämnande berövar en den lilla kontakt man kan få med biblioteksfolket, men i dessa tider är det ju verkligen en fördel. Endast en person till fanns i lokalen.

På väg därifrån till sopstationen såg jag i ögonvrån den avhuggna björken vid ån som förlängts med en skulptur stående på en hand och med benen i luften. Den har visats ett par gånger på Fb men nu först såg jag den. Jag lämnade mina vissna elgrejor på återvinningen, där var det fullparkerat, skåpbilar öppnade dubbeldörrarna bak och ut vällde renoveringsrester. 

 Skulpturen jag sett lämnade mig ingen ro och jag var jag tvungen att åka tillbaka till björken trots ösregnet. Det ska finnas en figur till som är på väg att hoppa ner i ån. Den har varit med på bild och man kunde se en liten bit av en pegel tillsammans med hopparen och jag letade upp den.

Björken står vid åkanten och på tågspåren intill passerar flera tåg i kvarten.

Vattnet dröp från hårtofsen på gymnasten och han hade behövt ett tak över sig idag.

Mitt ute i ån på en pegel omvandlad till hållare för en svikt siktar hopparen mot vattenytan.  De senaste två figurerna är placerade inte så långt ifrån pojken som balanserar på en smal bräda över ån närmare stationen. De är så befriande att få syn på och överraskande förstås, de bryter tristessen, någon har vågat göra något roligt utanför den byråkratiska gången. Men vem är konstnären?  Vet någon eller vet alla utom jag? Ett litet inlägg på Fb säger,  ”det måste vara Anders Skarin”.  Hoppas det är en bra gissning.  29 januari 2013 skrev jag en blogg från utställningen Den dolda konsten i Upplands Väsby. Kommunens innehav av konst visades (valda delar av) och en person Anders Skarin hade skapat de mest tänkvärda skulpturer i trä och som jag totalt förälskade mig i och jag glömde hela resten av utställningen. 

Anders Skarin är numera ordförande i Väsby Konsthalls vänner och de trevliga figurerna vid ån har nära till Konsthallen.

 

 

och här promenerar pojken på en smal bräda över ån vid det gamla brofästet till bron som fanns innan järnvägen byggdes.

 

Skrivet av: brittakarolina | 18 november 2020

På hög nivå

Hur långt har de kommit sedan igår, är frågan varje morgon när jag tittar ut, arbetet på högsta huset och de kringliggande pågår numera även sedan mörkret slukat konturerna och bilden i dagsljus är ständigt något förändrad. Hur många våningar ska det egentligen bli?  Här är två av husen i ungefär jämnhöjd och det är 13 oktober, jag kan se byggnadsarbetarna i gula kläder när de rör sig över hela planet.

Kranen hämtar betongelementen och levererar precis där de ska vara.

och när alla väggar är på plats kommer taket. 

taket blir golv i nästa plan och eftersom jag inte läst på, vet jag inte hur högt huset ska bli.

De som jobbar med bygget får inte vara höjdrädda. När ett tak lagts finns inget staket runt det nya golvet men det kommer snabbt upp.

Kan inte se om det är bara killar som rör sig på höjderna eller om någon tjej letat sig in bland dem.

Huset består förutom av betong, av järnrör (?) och alla skarvar behöver svetsas ihop. Då blinkar toppen av huset som ett tomtebloss, svetslågorna fräser och gnistorna regnar.

Man förflyttar sig i små vagnar som kan höjas och sänkas, man når det mesta och slipper klättra på stegar och ramla ner.

Här kommer en liten vagn

 

Den 5 november var en vacker dag men även då gick solen ner. Strålkastare på taket tändes då och man svetsade vidare trots mörkret,

Ännu en solig dag, ett tak på väg att bli lagt och ingen får snubbla.

Huset har höjt sig fem plan sedan 13 oktober, nu är det svårt att se mer än överdelen av människorna där uppe. 

Huset som förändrar min horisont är det till höger, här (25/10) kan jag räkna till 12 plan (ser det ut som) och det börjar dra ifrån de övriga.

På ett plank nära södra ingången till Centrum finns en deklaration, den kanske går att läsa men kanske inte. 

Så här är det tänkt och jag försöker räkna planen i högsta huset och får det till 17, före de två sista med annan form på fönstren. Snart är de kanske där.

Older Posts »

Kategorier