Skrivet av: brittakarolina | 27 september 2020

Vilundaåsen – Hammarby skog

Några sköna dagar i september, milda vindfläktar och jag siktade på att äntligen leta upp de märkliga stenformationerna som Lasse och jag råkade se på åsen i Apoteksskogen, då vi gick hem från Ingegerd i Skälby en gång för 13 år sedan.

Åsen är de sparade resterna av Stockholmsåsen, en lång rullstensås som sträcker sig från Östuna i norr till Jordbro i söder och när den går genom Stockholm kallas den Brunkebergsåsen, just här i Väsby heter vår del  Vilundaåsen. Den är numera ganska urholkad genom att dess innehåll av grus, varit så användbart, en stor tillgång och spåren det efterlämnat är enorma grusgropar, där man tömt åsen på sand ibland ända ner till urberget (och där optimistiska arkeologer sökt dinosaurieben i skrevorna under sanden).

Jag går vägen från Väsby C mot sportanläggningarna och därifrån leder en väg upp på åsen och norrut in i Hammarbyskogen eller Apoteksskogen.

Då jag sneglar mot simhallen ser jag att det har tillkommit nya attraktioner bland idrottsfälten , barn av blandade storlekar åker med cyklar och sparkcyklar på banor med gupp och när jag försöker fånga dem med kameran fastnar de inte, det går för fort och de är för små.

Intill banan ligger en liten kåkstad i barnformat med Väsby industrier som tema.

Sen går jag brant uppåt, gångvägen är asfalterad, klarar jag den stigningen så går nog resten också. De nya ytor som uppstått genom att man naggat av gruset blir så småningom beväxta och här med björk.

Första höjningen är från 19 m till 29 m ö.h., det ger en fin utsikt österut och över E4 som går utmed åsen.

Här uppe delar sig gångvägen, den till vänster leder ner igen och ut ur skogen, att gå uppför grusbranten mellan de två asfalterade vägarna kändes motigt, så jag prövade den högra vägen. Den visade sig gå genom skog men på måttlig höjd och gav ljudkontakt med E4 som följer åsen och jag kunde se mellan träden att åsen höjde sig kraftigt till vänster om mig, jag skulle nog valt att ta grusvägen mellan de två, men det rullade bra på asfalten så jag fortsatte.

Jag var inte ensam ute, joggare och folk med hundar mötte och gick om. På båda sidor om vägen lyste nyponen röda och det måste varit vackert här i juni när alla nyponsnår blommade.

En larv gick tillräckligt långsamt för att jag skulle hinna fånga den. Vägen ledde till slut neråt och gick under motorvägen till Skälbyområdet och en gren gick brant uppåt och jag kom in på den väg jag letat efter. Nu blev det vandring söderut igen och med häftig stigning.

I åsens slänt mot norr låg stenarna, stora stenar och ordnade stenar, i ring och i  stor halvcirkel, block i mängder, när jag äntligen återsåg platsen, var jag så trött att jag inte orkade ta in allt.

Solen började skymmas av träden och skuggorna blev långa. Jag har inte hittat någon text som beskriver de här stensamlingarna. Är det möjligen den Hammare som givit namn åt platsen? Ungefär som de stora blocken vid Linnés Hammarby? Stenarna ser ut som om de ordnats i äldre järnålder. Då var åsen fortfarande en lång ö som stack upp över vattenytan. När man beskriver landskap från forntiden är det ofta den odlade, bebyggda och inhägnade marken man ägnar sig åt men stenamlingar i skogen nämns inte i det sammanhanget. Grusåsar har hyst många gravar från äldre tid och och jag undrar om inte den här anhopningen av sten har räddat den här delen av åsen från att urholkas.

Vägen stiger och stiger och vi når som högst 57 meter ö.h.

Och högst uppe i blåbärsriset finns ett vattentorn !  Hittar inte en rad om det bland sevärdheter i Väsby. Skånska vattentornsällskapet  som fotograferat vattentorn i -Sverige har en bild men säger inte när det byggdes eller togs ur bruk. Kan tro att det är från tiden då vatten hämtades i åsen, då vi kom till Väsby på 60-talet togs vatten ur åsen, det var mycket hårt och krävde extra tvättmedel. Nu får vi Mälarvatten och det är annorlunda.

 

 

 

 

 

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 19 september 2020

I och nära vassen

Något pågår nere mellan de gamla brofästena vid ån. någon balanserar på en smal bräda högt över ån som just nu står stilla

Jag är inte den första som ser det här men, det är först nu jag ser den vådliga promenaden över ån.

En bit därifrån lyser de första röda lönnlöven,

Vassen har blommat och flaggar nu med vitluddiga tofsar så långt man kan se.utmed ådiket.

Aroniabär mognar i prydnadsbuskarna kring industrikvarteret utmed ån. Förr lockade de inte till att smaka eller plocka men de är visst användbara, så här skriver Henrik Mattson på Receptfavoriter: Plocka svarta aroniabär som mognar i slutet av sommaren. Aroniabär är nyttiga och kan användas till sylt, juice, te, marmelad, saft, likör, snaps eller torkas och ha i müsli.

Nytt husblock med färg som gränsar till nya gymnasiet, det går långsamt att bebygga området som rensades på minnen från industritiden.

Skrivet av: brittakarolina | 16 september 2020

Det blommar än

Gick en runda i trädgården sedan jag hälsat på Bergianskas Ornäsbjörk. Den ser yngre och friskare ut än de två gamlingarna utanför ”gröna villan” på universitetsområdet, den har inget planteringsår på sin lilla skylt.

Försöker med hjälp av spridda uppgifter få en bild av ”Riksträdets” historia.

I dammen ligger röda och vita näckrosor, bladen är lite slitna mot slutet av säsongen men blommorna lyser .

Bakom Viktoriahuset blommar dahliorna i olika former, den här är Näckrosdahlia och den blickar  över gräsmattan mot  näckrosorna i dammen.

Stjärndahlia

Strandråg nedanför alvarmarken ner mot vattnet, den ljusblågröna färgen är strandrågsblå

och på vattnet utanför pågår tävling.

Tidlösorna trivs och breder ut sig , här samlade i gräsmattan före tulpantrappan. De blir ljuslila vad man än tror sig ha grävt ner. Eller också är det bara den varianten  som överlever.

Hösttkrokusarna  är tunnare och bildar inte familjer på samma sätt.

Ormbunkarna än en gång

Hösten närmar sig men det mesta är ännu grönt.

Skrivet av: brittakarolina | 13 september 2020

Att vika ihop en kran

Luften kring byggena är full av kranar, den ena inte helt lik den andra och nya hus får höjd och form på nolltid jämfört med byggtekniken för 100 år sedan.

En dag när jag gick genom Blå Parken såg jag att den vänstra av de två kranarna  på förra bilden rörde sig, men det var inte för att flytta något till bygget utan den långa armen började vika sig.

Den var på väg att fälla ihop sig själv. Sakta sakta vek den ihop sig

Det blåste och var kallt men jag måste se hur det slutade. När den långa armen vecklats ihop, kröp själva mittpelaren in i sig själv och allt kom ner till marken.

Bakom ett plank och genom ett galler kunde jag se att alltihop samlades på ett lasbilstflak och efter en kafferast rensade man undan bråte kring hjulen och gjorde ekipaget färdigt för avfärd.

Det blåste och var riktigt kallt, nedmonteringen tog mer än en timme och jag frös. Kranvärlden är stor men tillfällig och när man vill tala om en kran, kan man inte ens säga vad de olika delarna heter.

Skrivet av: brittakarolina | 10 september 2020

Just nu – kring den Blå Parken

Just nu växer bebyggelsen söder om Väsby Centrum ut. Det blir höga husblock kring den Blå Parken och konturerna ändrar sig för varje dag.

Dammen är delad i flera bassänger med varsin stege ner till vattnet, det ser inbjudande ut att ta sig ett dopp, ska det verkligen vara möjligt?

Nej så var det inte.

Men vattnet är klart och man ser bottnen

De omplanterade träden är lite tveksamma

Nävor

Skrivet av: brittakarolina | 08 september 2020

Äpple från Stenbrohult

'Linnés äpple' är en sort som bevaras i klonarkivet på Linnés Hammarby. Foto på en kvist med blommor, taget av Jesper Kårehed, Uppsala universitet.

Äpple från Stenbrohult, bild av blomning lånad från Uppsala linneanska trädgårdar

Frukten är medelstor, rund eller valsformig, skafthåla med grön eller brun utstrålande rost. Huden är gröngul till gulvit med rödbrun täckfärg som löser upp sig i band och punkter. Kött grönvitt, löst, saftigt, syrligt med någon arom. Mognar i oktober.

och så här presenteras äpplet i Wikipedia:

Linnés äpple är en medelstor äppelsort vars aningen feta och glänsande skal är av en gul och rödaktig färg. Köttet på detta äpple som är gulvitt, är i konsistensen fast, och i smaken sött och syrligt. Aromen är enligt de flesta fin. Äpplet plockas omkring oktobers månad, och håller sig därefter i gott skick endast under en kortare period, någon månad ungefär. Blomningen på detta äpple är medeltidig. Linnés äpple passar både som ätäpple som i köket.

Det här trädet ger skugga åt cafégäster i äppellunden vid Linnés Hammarby och dess närmaste äppelträdsgranne har klart helröd frukt och heter Bergiusäpple.

 

Skrivet av: brittakarolina | 07 september 2020

Linnés Hammarby 2020

Linnés Hammarby, det är mer än fyra år sedan jag var här senast och den enda förändring jag märker är årstiden, nu är det höstblommor som lyser upp i rabatterna.

September, tidlösan blommar redan, den brukar visa sig i mitten av månaden och påminna om att hösten har börjat, många knoppar trängs nu för att komma upp. Den här finns längst till vänster i rabatten utmed huvudbyggnaden.

Parkeringen full av bilar, mängder av besökare och alla bord i äppellunden upptagna av cafégäster. Stora flockar av lyssnare på visningarna och utställningar i båda flygelbyggnaderna.

Växter som odlades redan på Linnés tid.

Höga snår med doftande luktärter.

Några lysande rödorange korgblommor jag inte sett förr.

Utsikt genom staketet från parkenHar inte tänkt så mycket på de enorma stenblocken som en stor del av parken består av. Det är de som givit namn åt Hammarby, hammar kan stå för, klippvägg, stenig backe, stenbunden kulle, skogbevuxen stenbacke och bara sten o.s.v. Jag har letat efter någon beskrivning av just den delen och hur Linné såg på den men hittar inget.

Taket med äldre och nyare tegelpannor.

 

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 02 september 2020

Vi lämnar ön

Luften är sval och ylletröjan har kommit fram ur packningen lagom till hemresan, det har börjat regna ordentligt och jag kör fram bilen till dörren för att slippa få alla väskor och kassar genomblöta. Gotland gråter när vi far, är det vanliga vi säger vid regnig hemfärd. Vi tar ändå till ett par extra timmar för att se DBW:s trädgård och titta in på Akantus i Visby. Men oj vad det regnar, det som kom häromdagen har nog gjort att marken kan ta emot de här nya mängderna.

Stugan var fint städad så att Niklas och Camilla skulle bli glada när de öppnade dörren.  Då visste jag inte att jag glömt mina Väsbynycklar hängande på kroken i köket och trodde att de låg i datorväskan.

Vår lilla traktorväg fram till brevlådorna.

Här lyfter kråkorna från Jakobssons åker, nästan de enda fåglarna jag såg på två veckor.

Ladan vid Storms är helt uppbyggd igen nu är även taket på, 2009 var året då tromben rev den och lyfte av tak på flera hus och lador i Hamra.

Lambgiften vid Hundlausar med den nya fina stenvasten

Hemse, huvudgatan avstängd, betongen från 40-talet ska bort och man byter till asfalt.

Vi körde sakta hela vägen c:a 50 km/tim, hörde inte vanligt prat och fick ropa meddelanden till varandra för  det dundrade så på taket, det kom 50-60 mm regn,

och allt rann inte undan. Åkrarna såg ut som det kanske var innan Gotland var tömt på allt vatten genom utdikning, då ”man kunde åka skridsko på vintern från Visby och ända ned till Hamra” som äldre Gotlänningar berättat.

Visby närmar sig och vi ser också blå himmel. Solen kom fram men vi hade ingen tid kvar att gå till DBW:s trädgård och åkte bara till strandpromenaden för att ta oss en smörgås.

Och överraskades av en sjö, vattnet kom forsande uppifrån stan och hann inte rinna undan

När vi väl kommit ut i vattnet var det för sent att vända.

Vi kom igenom sjön men hela körningen var en pärs, åt vår smörgås, förvånades över det plötsliga solskenet och sen var det dags att köa till färjan.

Strandpromenaden med pastillskulpturer, som att vakna ur en dröm, har det regnat?

Men vi måste tillbaks igen till terminalen, nu var räddningsfolk på plats och vi klarade oss en gång till. Solen lyste och färjan gick i tid och efter en halvtimme var regnet ikapp oss.  Det följde med över vattnet och räckte till både Väsby och Södertälje.

När Karin lämnat mig på Odenplan och jag tänkte ta fram mina hemnycklar för att ha till hands, märkte jag att de fattades. Vad gör jag om grannen inte är hemma? Eller sover? Det blev en halvtimmes ruelse som efterrätt på ett par händelserika veckor, med plan A,B och C för natten och olika tolkningar av glömskan. . . .             Jag hade tur, grannen som hållit balkongblomstren vid liv, var hemma och vaknade när jag ringde på dörren och mötte upp i pyjamas med dörrnycklarna.

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 31 augusti 2020

Vad gör man ?

Vissa göranden som återkommit år efter år har till slut blivit en slags vanor man saknar om man inte hinner med. Dit hör bland annat : att plocka salmbär, åtminstone till ett litet kok, att se solnedgången från Grumpevik, cykla runt Salmundsudd, fika på Holmhällar, försöka dra upp de synliga nässlorna runt huset, kratta igen hål, hälsa på Annie och Helmer nära stranden, gå runt i deras trädgård och se den saftiga växtligheten som skiljer sig maximalt från våran. Det finns mer som blivit viktigt att göra och det växlar med årstiderna.

Plocka plocka salmbär

Vi gick längs kanalen där salmbären har nära till fukt och inte torkar lika lätt som på en vanlig vägkant. Karin hade kommit så nu var vi tre om att fylla ett par pytsar och det gick fort.

Att fylla hålen blev i år ett tyngre jobb. Vi tänkte att rabbisarna skulle tycka mindre om att gräva bland sjösten än i den fina sanden. När vi de två sista dagarna på vägen mot brevlådorna fick se hål mitt i vägen och rabbisar som tittade upp och som duckade när bilen kom, kan man undra om ens sten hindrar dem.

Karin kortar in min Coronafrisyr

Hälsade på hos Annie och Helmer, sedan vi sist sågs har Annie varit på andra sidan jordklotet och hälsat på en släkting till Helmer Ödman, en sjökapten som strandat på en ö utanför Nya Zeeland och som blivit kvar på riktigt.

Helmer

Vi for till Grumpevik för att kanske få se solen gå ner i vattnet med ett fräsande, kvällen var alldeles tyst, inga fåglar skränade

men det blev inte som vi hoppats solen blev kvar i säcken och spred den rosa randen lite starkare.

Här vinkar vi av Selina som fått göra många resor till Visby den här gången men med morfar och farfar i baksätet har det gått fint.

Karins och min hemresa kommer senare.

Skrivet av: brittakarolina | 25 augusti 2020

Ett lass med småsten

 

Vi behövde sten att fylla i alla gropar som rabbisarna grävt. Med något de inte gillar att gräva upp igen. De undviker ju helt sjöstenen som Friggeboden har under golvet, alltså försöker vi hitta någon som säljer något liknande. Efter ett sök på nätet hittade vi en sand & grusleverantör 15 minuter härifrån och jag ringde. Jag har alltid skrutit med att jag förstår vad alla gotlänningar säger men nu var det stopp. Inte två ord fick jag ihop att förstå, det lät som Hasse Alfredsson när han föreställde enslingen på ön i Att angöra en brygga och sen skrattade han till ibland. Jag gav upp och sa, vi får nog leta upp er för att prata, hur hittar vi till Tume. Det kom en lång oförståelig beskrivning där bara  två ord blev tydliga, Vamlingbolaget och Bastun och då begrep jag ungefär var gården fanns.   Vi for dit och av en händelse kom en av de anställda förbi, han visade var vi kunde kolla de olika sten och grusvarianterna.

Beställde sjöstenen i morse och lasset var här str.ax efter kl.13 i dag och kördes av

Older Posts »

Kategorier