Skrivet av: brittakarolina | 07 november 2019

Enda besökaren

Vem tar en runda i trädgården 6 november, iskallt i luften, vit frost på skuggiga ställen, träden utan löv och ingenting ser ut att blomma utomhus.

Jo det gör jag när jag ska besöka tandläkaren Caroline som är granne med trädgården och jag är väldigt ensam.

Grinden är öppen till rummet innanför granhäcken och sofforna lyser i det låga solskenet, jag tror det är varmare innanför och går in. Allt är städat och i vila, men det är lika kallt innanför som utanför häcken.

Brysselkål på långa stänglar är de mest dekorativa just nu. 

Utanför häcken är alla buskar och träd tydliga nu när de lövfällande har lagt av. Jag går i en helt annan park än den vanliga med blommande rabatter.

Trädens skelett visar sig när de är avklädda och de ger andra associationer än när alla bladen döljer grenverket.

Ekarna är det något särskilt med. Jag har plockat några ekollon från Carolines tomt och dragit upp ekplantor som nu växer runt stugan på Gotland tillsammans med dem som hittat dit själva med hjälp av ekorrar. 

En stenskodd rabatt mitt uppe i skogen. Det här är den fantastiska trädgården som lämnat kvar spår från tider vi inte minns. 

Is på dammen, den är tunn men den ligger.

Men titta, här växer ju agen, Gotlands vassa halvgräs som man täckte taken med en gång i tiden och som sker i nutid någonstans på ön varje sommar, med hela socknen till hjälp som arbetskraft. 

Jag vänder mig om och där ligger Viktoriahuset, det börjar redan skymma.

 

Vårtbjörken med slöjor till marken nära EA:s växthus har kvar sina löv, helt påklädd skimrar den ännu i guld och grönt.

 

Miskantusen flaggar, nästa hållplats, tandläkarstolen.

 

Skrivet av: brittakarolina | 02 november 2019

1 november 2019

Första november, allhelgonadagen i almanackan, lockar ut mig och jag tar med mig påsen med sönderskurna brödkanter för att mata åns änder och det trots att jag nyligen läst att fåglarna inte mår bra av bröd. Men åns PCB-mättade vatten och dito bottenväxter verkar de klara. När påsen är tom följer jag stigen utmed järnvägen norrut, den ser trång ut,, är kantad med sly och vissen växtlighet och känns lagom kuslig, men solen är ännu uppe. Har aldrig gått vägen förut men den borde leda till tunneln under järnvägen nära barockparken.

Strax före tunneln där stigen svänger ser jag Lång-Brittas källa med en stående stenrelief  skapad av Britta Norrvi. Vattnet rör sig sakta och droppar från den flata stenen men frestar inte till ett smakprov.

Går under järnvägen och där ligger barockparken med gröna klippta mattor av gräs och annat grönt. Lindarna har fällt sina löv delvis i dammarna och efter några kalla nätter har de fått ett istäcke med infrusna blad.

Mitt i parken står en vacklande höhässja med mörknande strån, föreställningen i somras med höbärgning var bara på låtsas, ingen bryr sig när programmet är slut, ser att även föregående års hö ligger kvar på marken.

Klockan närmar sig 15 och det börjar redan skymma .

Blomstren som frodades mellan dammarnas kantstenar i somras har lämnat fröställningarna kvar.

 

 

 

En soffa jag inte sett förut.

I dag saknade jag hägern vid stora dammen, den gillar nog öppna vatten bättre. 

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 27 oktober 2019

Apoteksskogens tallar

Apoteket i Hammarby var känt för folk i övriga Sverige redan för mer än hundra år sedan. 1913 mördades apotekaren och de misstänkta mördarna frikändes. Den historien har nog de flesta redan hört.

Bakom apoteket sträckte sig den sex mil långa Stockholmsåsen, alltså en fortsättning på Brunkebergsåsen och en en praktfull gammal tallskog klädde åsen just här. Tallarna var höga, fullvuxna och spikraka, skogen var sevärd och hette redan på 40-talet Apoteksskogen. När jag som barn cyklade från Stockholm till sommarstugan i Vattholma  med min mamma, brukade vi rasta här och äta något och Apoteksskogen uttalades med stor begynnelsebokstav..På 60-talet då vi blev Väsbybor fanns ännu skogen kvar men marken skulle bebyggas och ge plats åt en ny stadsdel i Väsby. Protester mot att fälla den stiliga skogen hördes men det var antagligen för sent. Det blev många hus med plats för många nya invånare och spåren av den stora skogen blev få, men de finns.

Utmed båda sidor av Väsbyvägen har man sparat tallar och några av dem är mycket gamla och jag gissar att de kan vara mellan 150 och en bit över 200 år. 

Väsbyvägen är livligt trafikerad och här går bussar som behöver hållplatser.

Och här är en busshållplats mitt i f.d.skogen. Man har ganska nyligen sågat ner två av tallarna, anledningen har jag aldrig uppfattat eller läst något om. Men mannen som sågar till figurer av träd som ännu är rotade i marken, har tydligen fått fria händer att gå löst på tallresterna. Eller är figurerna beställda? Vem har beställt dem? De är inte flyttbara.

*

*

*Ingen skylt talar om konstnärens namn, vilka figurerna föreställer , vad de kostat eller hur beställningen tillkommit.

 

Skrivet av: brittakarolina | 25 oktober 2019

Om bildväv på en muséivind

För andra gången på kort tid är jag på Hornsgatan men nu försöker jag hitta vägen till Repslagargatan 15 och Almgrens sidenväverimuséum. Ett föredrag har annonserats:  ”Tankar kring hantverk i bildvävning” och då jag jag har en del silke i min egen väv kanske jag kan snappa upp något, om silke kommer på tal just i sidenväveriet.

Gården till Almgrens är kullerstenslagd, där finns flera ingångar men alla är låstaAlmgrens sidenväveri har en egen historia och är numera ett levande muséum som kan besökas och förevisas för sin egen skull och platsen för föredraget var inhyst ett antal trappor upp på vinden i det intressanta muséet..  När jag äntligen lyckats ta mig in i byggnaden fanns redan ett tjugotal damer och  föredragshållaren Maria Silverhjelm på plats och väntade. Hur dessa kommit in har jag ännu inte förstått.Maria Silverhjelm är en känd konsthantverkare med lång erfarenhet av bildväv och undervisning och hon visade oss med exempel på garner och bilder, sina egna val av material, sin varp och de inslagsgarner hon funnit lämpliga. För en som vill väva bilder finns många val, och man letar förstås i början efter att  göra ”rätt val”. Man behöver känna till materialen, vad de ger och vad de tillåter. Valet blir så småningom för varje bildvävare helt eget, det lägger sig i väven som en del av  konstnärens unika uttryck.

Maria snuddade vid färgning av garn, en rostfri hink på spisen med syntetfärger, ull kan lämna en gul ton själv som behöver kompenseras.  Maria hade vävt både med vertikal och horisontell varp men förespråkade ingen som den bättre eller lättare, just nu var hon nöjd med att arbeta horisontellt.  En del bilder väver hon i varpens riktning och andra i inslagets.  Handspunnet garn nämndes inte, det verkar inte förekomma i Sverige. Man beundrar och hämtar inspiration ur de allra tidigaste vävnader man kan uppbringa, och glömmer eller förbiser att där är garnet handspunnet, det äger spår av  handen och ger hela vävnaden liv (min anm.). 

Vi fick se bilder av flera av våra stora kända vävare och närbilder av deras val av stygn och garnblandningar.

Maria uppmanade oss att gå och se utställningen Breathing Colours av Hella Jongerius just nu på Nationalmuséum, den handlar om hur färg förändras av olika belyningsvinklar.

Sammantaget blev det en timme som lätt vidrörde alla Marias val av material, motiv och innehåll i hennes vävnader för offentlig miljö, hon hade även erfarenhet av att hennes verk försvunnit när en verksamhet med lokal upphört att existera.

Textilens framtid kom också på tal och då stiger man in på ett annat område,  den 6 november i Sune Bergströms aula på nya Karolinska planerar Svenska vävakademien  ett symposium, där ”den textila konstens förutsättningar i offentliga sammanhang” ska diskuteras.Elisabeth Almgren i Vänföreningen skötte bildvisningenDe vetgirigas adress- och garnjakt efter föredraget.Garner med glans och styrkaVävmagasinet

Muséichef Anna Hedtjärn-Wester och Maria SilverhjelmTrappor, trapporNere på kullerstensgården igen, dagen då de flesta löven tog mark.

Skrivet av: brittakarolina | 18 oktober 2019

Hornsgatans facklor

För fyra år sedan hade hela (nästan) Hornsgatans längd på båda sidor planterats med Ginkgoträd. De hade fått kolstybb kring rötterna som är ett undermedel för trädens tillväxt och välbefinnande.  I november var träden gyllengula och det var lätt att föreställa sig hur de skulle lysa upp gatan i framtidens. Sen glömde jag att kolla hur de växte till och fyllde fyllde ut mellanrummen. En snabb titt på Hornsgatan nu efter att ha passerat Hornsplan visade att träden var väldigt olika  i färg och växte så de liknade något som var gjort av jättelika piprensare. Det kan nog ta lång tid innan träden skuggar trottoaren.Innan de gulnar är färgen mörkt grön

En del påminner lite om julgranar.

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 14 oktober 2019

Från mitt fönster

Jag följer årets gång från mitt fönster. Kanske skulle jag säga ”mina fönster” i rubriken, men jag tittar ju bara genom ett i taget och då blir det ändå rätt. 

Från kökssidan ser jag ett vård-och omsorgshus och Väsby Centrum från utsidan. De har egna ingångar och mellan dem finns en infart för leverans av varor till alla affärerna i köpcentret. Några lönnar har blivit kvar mellan gatan och ingångarna och med löv på, skymmer de sikten lite, utan löv ser man allt som händer kring den vitala platsen.

 

Strax före solnedgången för några dagar sedan, regn eller snö i molnet?

Vår gata fick en allé av oxlar när husen byggdes och de är lite anspråkslösa men väl omskötta. Bladens baksidor är vita. Man ser dem ovanifrån om man tittar ut genom fönstret. När det stormar får de som är på gatan också se de vita sidorna.

Nu väntar vi bara på att sidensvansarna ska komma och kalasa på bären.

Åt motsatt håll ser man ganska långt, grönskan är yppigare och nära husen har man  satsat på körsbärsblom med bladverk som får intensivt röd höstfärg. På den här sidan kan solnedgångarna vara väldigt dramatiska.

 

Bebyggelsen ska förtätas, alla små obebyggda ytor går att använda, här är ett alldeles nytt hus.


Färgerna var så häftiga, så jag blev tvungen att gå ut och se om rönnarna på Hugo Sabels torg hunnit byta färg. De var inte så eldiga ännu men har ökat i omfång.

I Suseboparken ligger löven på marken

och i vattnet, slutstationen för livets ström.

Lönnen med mycket färg.

Jag går runt gräsmattan i parken, daggkåporna har dagg överallt utom  i bladtratten.

Solen står lågt och bländar

och ger ett lysande skimmer genom löven

 

Ullungrönnnen på vår gård.

Ja sen är jag hemma igen, här sträcker sig körsbärsträdet upp och kanske gör den en berså av min balkong.

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 02 oktober 2019

Lite godnatt till ute-rabatterna

Ska träffa Stina i Anderssons växthus och går först en liten runda bland många tömda och städade rabatter. 

Pumporna som odlats i trädgården. Här några av de största samlade med kilovikten ritad på skinnet.

Vid tiden för höstfesten var odlingsbäddarna helt överväxta med grönska och nere under bladen låg ännu de stora pumporna och svällde.

Pumporna har befriats och flyttat hemifrån och bädden är städad.

 I fruktträdgården är det bara de helröda P.J. Bergiusäpplena som lyser. De pekade min mamma på redan för 80 år sedan, kanske inte exakt på det trädet, det fanns flera, men jag fick för mig att de fanns bara i Bergianska Trädgården. När jag googlar ser jag att äpplet har utsetts till Upplands landskapsäpple och är det som nått mest spridning i Uppland. Det uppstod 1912 i trädgården som en röd variant av Sävstaholm och mognar i september,  

och även i fruktträdgården är rabatterna tömda och städade.

Det blåste alldeles hemskt ute och var skönt att gå in till den eviga Medelhavsgrönskan. Symboliska blommor för dagens möte – eterneller.

Det var lite vila bland växterna i växthuset också men de gula små krokusliljorna under vinrankorna lyste och var nya  för mig.

Stina bjöd på födelsedagskaffe och en stunds upplivande samtal.  Stina är ordförande i föreningen Bergianska trädgårdens vänner.På vinberget under rankorna växte också höstcyklamen som gav intryck av att ha spritt sig själva. De här heter Cyklamen hederifolium och det säger att bladen liknar murgrönans. 

 

Skrivet av: brittakarolina | 30 september 2019

Höstlöven flammar

Sista septemberdagen, Niklas har födelsedag, frosten har bitit så löven gulnar, körsbärsträdens blad blir röda och  det går lika fort över som deras rosa vårblomning.

I går var himlen grå och ljuspunkten blev en kaffestund  hos Karin och Glenn, Karins bjöd på en läcker nybakad päronpaj och vi beundrade den smaragdgröna gräsmattan på deras innergård, dit solen inte längre når.

På tal om bokband med Glenn, hämtade han fram några exempel på vackra pocketband som formgivits av Vidar Forsberg (1921-1992), en formgivare han minns med särskild glädje.

Delikata små böcker tryckta 1962 med riktigt tryck och skönt avvägda att hålla i handen och att läsas. En av dem, ett urval texter från Carl von Linnés skrifter av Björn Julén har jag fått med mig hem. Nu läser jag biografin till flingorna på morgonen, lappländska resan på eftermiddagen med tre enorma jämsides uppslagna böcker och Björn Juléns urval läser jag närsomhelst eftersom den går att bära med sig.

Jag har nu förstått att det går att läsa och göra urval i Linnés skrifter som kan visa att han var en omtänksam och sympatisk människa eller att han var en gnidig och tröttsamt egoistisk typ, som författare väljer man själv det man  vill berätta och det är fritt fram att läsa Linnés svårtolkade svenska som fan läser bibeln.

Det är några dagar kvar till Brittsommar men Uno och Margareta hade plockat de här blommorna vid sitt sommarhus i lördags, kungsmynta, Jakobs stege, gulmåra och prästkrage. Doften av gulmåra fyllde hela köket när jag kom hem från Karin igår.

 

Skrivet av: brittakarolina | 26 september 2019

Linnébiografin

Tisdagen den 24 september hade jag lockats till Stadsbibliotekets rotunda för att lyssna på professor emeritus Gunnar Brobergs  presentation av sin biografi över Carl von Linné. Två  vuxna barnbarn hade jag dessutom uppmuntrat att komma med, jag utgick från att de inte visste hur mycket Linnés syn har påverkat vår uppfattning om växtlivet. Gunnar Broberg har haft en professur i ide-och lärdomshistoria i Lund sedan 1990 och jag hyste en förväntan om att få höra något vist om det som antyddes på bokens baksida.

Gunnar Broberg har enligt pärmtexten skrivit ”den mest ambitiösa svenska Linnébiografin på över hundra år och vill ge läsaren en känsla för de många sidor som utmärkte såväl människan som vetenskapsmannen Carl von Linné”.  En rad nämner ”det iögonenfallande mörkret i honom-depressioner- mysticism och fiendskaper”, kan det ha varit den uppräkningen som lockat ett hundratal personer att bänka sig för att få lyssna i det ekande biblioteksrummet?

Broberg gav ett sammandrag av Linnés liv och kryddade med exempel på de sidor som han ansåg otrevliga och de var många t.ex. Linné var hypokondrisk (usch), han hade ett enormt Ego (usch), han hade lätt för att berömma sig själv (usch), äktenskapet med  Sara Elisabet Moraea var enbart ett resonemangsäktenskap för att höja sin egen status (usch) osv.  Vilken tid avspeglas i Brobergs syn på otrevligheter och mänskliga egenskaper? Idén att göra bilden av den charmige Linné lite mer otrevlig kanske säljer biografin, enbart lovord är tröttande att läsa, Linné sitter ändå stadigt på piedestalen och det kändes futtigt att höra vad som gav Linné så här i efterhand bockar i kanten.

Vi som lyssnade var bara en del av förlagets marknadsföring av biografin. Författarens roll är att göra så många som möjligt intresserade och köpvilliga till den tillfälligt prisnedsatta boken som väntade i travar på ett sidobord.  Målsättningen för ett förlag är att böckerna säljs och sprids.

Nu gäller det att läsa biografin och glömma marknadsföringen.

 

Skrivet av: brittakarolina | 22 september 2019

Höstdagjämning

Efter en vecka med ständigt utbyte av tankar och idéer blir rösten mindre skrovlig och det finns ingen tid över för malande om alltings förgänglighet.

Jag är hemma igen efter utflykten till Gotland och på väg att återlämna en trave böcker till biblioteket och hämta en reserverad. Det är en skön lördag och efter att ha uträttat ärendet går jag ner till ån. Alla växter med färg har blommat över, inte ens ett försenat fackelblomster lyser. Vattnet är lågt och har ett grönt täcke, solen är på väg ner och lyser igenom vassens vita vippor.  

 

När ska Väsby börja bry sig om sin å, kanske sker något som vi inte ser. Sökandet efter PCB-läckan kan väl inte vara över utan att man funnit den?

Framför kvarteret väster om Optimusvägen har man grävt en remsa i gräsmattan på ca 1 m bredd och sått en blandning av frön som kanske heter ängsblommor och innehåller blåklint, klätt och vallmo bland många andra. Några enstaka som blommar sent är kvar tillsammans med många frökapslar.Klätt

Frökapslar klätt

Vallmo korn-eller råg ?

I rabatten kring vårt hus är tidlösorna på väg upp, Hur många olika jag än försöker variera med, vita eller näckrosblommande  så kommer bara en variant av lila upp. 

Den reserverade boken jag hämtade på biblioteket var Se blomman av Kerstin Ekman och Gunnar Eriksson. Den borde jag läst för flera år sedan, allt om glädjen i att finna och examinera växter finns där och våra äldre botanister har blivit väl ihågkomna.

Older Posts »

Kategorier