Skrivet av: brittakarolina | 24 november 2020

Den som lever i ensamhushåll ……

……får träffa två goda vänner och undvika alla främmande kontakter även utomhus. Inga vänner var bokade idag men jag hade en del ärenden att uträtta, det regnade och jag tänkte låta kameran (tredje vännen) vara kvar hemma. Men jag skulle nog gräma mig om jag missade något sevärt, så den åkte ändå ner i kassen.

Först till biblioteket, de har inte Corona-stängt och jag bytte Knausgårds Kamp del 3 mot del 5, alla delar är inte inne på en gång men det gör inget, del 4 tar jag en annan gång. Jag har beklagat att självbetjäningen vid lån och återlämnande berövar en den lilla kontakt man kan få med biblioteksfolket, men i dessa tider är det ju verkligen en fördel. Endast en person till fanns i lokalen.

På väg därifrån till sopstationen såg jag i ögonvrån den avhuggna björken vid ån som förlängts med en skulptur stående på en hand och med benen i luften. Den har visats ett par gånger på Fb men nu först såg jag den. Jag lämnade mina vissna elgrejor på återvinningen, där var det fullparkerat, skåpbilar öppnade dubbeldörrarna bak och ut vällde renoveringsrester. 

 Skulpturen jag sett lämnade mig ingen ro och jag var jag tvungen att åka tillbaka till björken trots ösregnet. Det ska finnas en figur till som är på väg att hoppa ner i ån. Den har varit med på bild och man kunde se en liten bit av en pegel tillsammans med hopparen och jag letade upp den.

Björken står vid åkanten och på tågspåren intill passerar flera tåg i kvarten.

Vattnet dröp från hårtofsen på gymnasten och han hade behövt ett tak över sig idag.

Mitt ute i ån på en pegel omvandlad till hållare för en svikt siktar hopparen mot vattenytan.  De senaste två figurerna är placerade inte så långt ifrån pojken som balanserar på en smal bräda över ån närmare stationen. De är så befriande att få syn på och överraskande förstås, de bryter tristessen, någon har vågat göra något roligt utanför den byråkratiska gången. Men vem är konstnären?  Vet någon eller vet alla utom jag? Ett litet inlägg på Fb säger,  ”det måste vara Anders Skarin”.  Hoppas det är en bra gissning.  29 januari 2013 skrev jag en blogg från utställningen Den dolda konsten i Upplands Väsby. Kommunens innehav av konst visades (valda delar av) och en person Anders Skarin hade skapat de mest tänkvärda skulpturer i trä och som jag totalt förälskade mig i och jag glömde hela resten av utställningen. 

Anders Skarin är numera ordförande i Väsby Konsthalls vänner och de trevliga figurerna vid ån har nära till Konsthallen.

 

 

och här promenerar pojken på en smal bräda över ån vid det gamla brofästet till bron som fanns innan järnvägen byggdes.

 

Skrivet av: brittakarolina | 18 november 2020

På hög nivå

Hur långt har de kommit sedan igår, är frågan varje morgon när jag tittar ut, arbetet på högsta huset och de kringliggande pågår numera även sedan mörkret slukat konturerna och bilden i dagsljus är ständigt något förändrad. Hur många våningar ska det egentligen bli?  Här är två av husen i ungefär jämnhöjd och det är 13 oktober, jag kan se byggnadsarbetarna i gula kläder när de rör sig över hela planet.

Kranen hämtar betongelementen och levererar precis där de ska vara.

och när alla väggar är på plats kommer taket. 

taket blir golv i nästa plan och eftersom jag inte läst på, vet jag inte hur högt huset ska bli.

De som jobbar med bygget får inte vara höjdrädda. När ett tak lagts finns inget staket runt det nya golvet men det kommer snabbt upp.

Kan inte se om det är bara killar som rör sig på höjderna eller om någon tjej letat sig in bland dem.

Huset består förutom av betong, av järnrör (?) och alla skarvar behöver svetsas ihop. Då blinkar toppen av huset som ett tomtebloss, svetslågorna fräser och gnistorna regnar.

Man förflyttar sig i små vagnar som kan höjas och sänkas, man når det mesta och slipper klättra på stegar och ramla ner.

Här kommer en liten vagn

 

Den 5 november var en vacker dag men även då gick solen ner. Strålkastare på taket tändes då och man svetsade vidare trots mörkret,

Ännu en solig dag, ett tak på väg att bli lagt och ingen får snubbla.

Huset har höjt sig fem plan sedan 13 oktober, nu är det svårt att se mer än överdelen av människorna där uppe. 

Huset som förändrar min horisont är det till höger, här (25/10) kan jag räkna till 12 plan (ser det ut som) och det börjar dra ifrån de övriga.

På ett plank nära södra ingången till Centrum finns en deklaration, den kanske går att läsa men kanske inte. 

Så här är det tänkt och jag försöker räkna planen i högsta huset och får det till 17, före de två sista med annan form på fönstren. Snart är de kanske där.

Skrivet av: brittakarolina | 08 november 2020

8 november

 

 

Söndag med blå strimmor bland molnen. Jag minns vår bröllopsdag utan Lasse för fjärde gången.   Vi gifte oss för precis 70 år sedan i Stockholms rådhus på Kungsholmen. Jag hade bott och växt upp i kvarteret intill och som den tidens barn var jag mycket ute och lekte. Runt rådhuset brunröda tunga och ganska fula byggnad fanns en låg mur och små gräsplättar innanför, muren gick att klättra på men var för låg för att vara en utmaning, så hela det kvarteret var ointressant. Bröllopet var mitt första och enda besök innanför rådhusets dörrar och det varade mindre än en halvtimme. 1950 var det snöglopp och idag har det varit något som påminner om sensommarvärme.

Jag for till Eds kyrkogård för att tända ljus för Lasse, det är ju också Fars dag. Vid grinden står den kraftiga Ornäsbjörken, de flesta löven har fallit men en slöja av guldgula och flikiga löv hängde kvar längst ner.

Trädet är högt och vackert växt, i kyrkogårsbeskrivningen står att ett antal Ornäsbjörkar hade planterats ”här och där” på kyrkogården, men jag hittar nu bare en.

Grenarna är helvita ända upp i toppen

Solens sista strålar lyser upp, innan den dyker ner bakom skogen i sydväst

och här klipper ”grannen” ner den yppiga rosen som blommade så fint i somras. Vid sidan om henne står en av de äldsta lindarna. Har försökt följa kyrkogårdens olika  årtal för murar och planteringar men de äldstas planteringsår hittar jag inte.

De flesta lindlöven ligger redan på marken men de här satt kvar och fick en sista förgyllning.

Lasses sten från Västergötland

 

Skrivet av: brittakarolina | 30 oktober 2020

Dagsdimma

Kameran är min vän, inte min enda men när vännerna är på annat håll får kameran vara nära och se samma saker som jag, ibland även sådant jag inte ser. Kameran minns när jag själv glömmer och den vill gärna se det vackra i det som inte syns. Vi är beroende av varandra och när Lasse inte är kvar, får den visa vad jag tror att även Lasse gärna skulle sett.

Lagom till Alla Helgons dag lagar jag hans två ylletröjor, jag använder dem och tror att jag känner hans värme i dem, de blir mer slitna och jag letar nu efter rätt grå och svart ull till garn att fylla i där trådarna saknas. 

Morgonen är dimmig och i stället för att lätta, tjocknar dimman, allt är otydligt utanför, bygget och höga kranen som jag följer syns inte alls. I går fick ett våningsplan inner-och ytterväggar och jag såg hur man slipper klättra på stegar för att komma åt där man inte når. 

Oxelbladen blir gula med vita baksidor och har inte börjat med stora bladfallet än. Dragonvägen åt norr.

När man tittar rakt ner från fönstret åt Dragonvägen

Går över mot gårdssidan där körsbärsträdet börjat flamma. 

Roligt att ha ett träd så nära trots att huset står i sten och asfalt.

 

Ovanligt att solen inte orkade ta sig igenom dimman på hela dagen.

En titt ner från balkongen.

 

Skrivet av: brittakarolina | 27 oktober 2020

Höst 2020

I Corona-förvirringens tid och väderförvirringens rusar veckorna förbi och årstiderna växlar utanför fönstret utan att jag ens hunnit hänga undan broddarna från i vintras. I går tog vi ett stort steg mot mörkret när vi bytte bort sommartiden. Jag trodde att tidsomställningen kanske var för sista gången men redan vid lunchnyheterna meddelades att man inte enats om något europeiskt beslut i frågan, så något sista datum finns inte.

Förlustelserna är just nu inte så många men på vardagarna när jag tittar ut genom fönstret bredvid skrivbordet, pågår något i luften som ändrar min horisont, ett höghus växer upp. En jättekran hämtar och lyfter upp betongelement till ännu en våning. Jag ser hur ytter-och mellanväggar fogas ihop, ibland lyser en svetslåga och slutligen läggs tak som blir nästa golv och byggnadsarbetarna klädda i gult rör sig som myror över våningsplanet. Ibland är luften klar och man ser dem tydligt men de senaste dagarna har duggregn gjort sikten lurvig

Ska det bli en våning till

eller är det dags för tak?

 

taket läggs på, blir det golv till ännu en våning?

 

 

 

 

 

 

.Så här ser huset ut nerifrån marken än så länge.

Jag kollar på nätet om jag kan hitta något uppiggande och ser att Kaili Maide, en av Bergianska trädgårdens trädgårdsmästare, lagt ut bilder på årets pumpaskörd som är utställd i E.Anderssons växthus. De är många, stora och små, har olika former och färger och är skönt exponerade. En fågelskrämma klädd i Kailis arbetskläder vaktar pumporna. Det visar sig att de senaste bilderna är bara början. I länken jag fått lägger Kaili ut världens rikligaste bilderbok i knäet på oss. Vi blir delaktiga i bilder där hon sett eller minns något, förutom från den Bergianska, från många andra trädgårdar, utställningar med färgstark textil både verk hon skapat själv och det hon inspirerats av. Jag tittar i timmar och räknar till mer än tvåtusen sevärda bilder och kom ändå inte till slutet. Det blev en överraskning och en kontrast till den mörkgråa söndagen.

För att äntligen röra på benen gick jag ett varv runt kvarteret, löven gulnar i år, inte så många blir röda och lönnlöven blir till och med bruntorra redan då de faller.. Jag tvekade lite om jag skulle snedda genom Centrum på vägen hem. På med munskyddet, ventilationen är inte den bästa där inne och trots att mer än hälften av butikerna lämnat oss är det många människor som vimlar där inne. Jag tänker på det förvirrade budskapet att nu ska alla ta sitt ansvar, det har ju faktiskt predikats hela tiden och det är ju precis det vi gjort. Är det så att man juridiskt faktiskt inte får uppmana en kategori att lämna scenen och be dem att stänga in sig och inte visa sig?

Noterar förändringar även om de består av plastskynken och bara är tillfälliga.

Skrivet av: brittakarolina | 16 oktober 2020

Löv som faller

Suseboparkens rännil slutar i en rund damm innan vattnet rinner vidare. Här visar parkens löv upp sig en sista gång och blir som allra vackrast.

Höstens förvandling av träden är minst lika häftig som vårens och färgerna innan löven faller, flammar ibland  i färger som inte kan beskrivas. I år har många träd fortfarande löven kvar, frosten har dröjt men tillräckligt många faller ändå och gör drivor så att doften av höst når oss. 

 

Mest blad från lönn och fågelbärsträd

 

Skrivet av: brittakarolina | 12 oktober 2020

Rönnarna på Hugo Sabels torg

Ullungrönnarna som planterades för mer än sju år sedan på Hugo Sabels torg ökar lite i omfång för varje år. De har nästan inga bär i år och frosten har ännu inte färgat löven blodröda, men de börjar få färg. Blomstertältet säljer just nu ljung i olika former och färger, sen är planteringssäsongen över och de packar ihop.

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 06 oktober 2020

Väsby f.d.industrier

Optimus, här tränger fotogendoft ut genom instängslat område, jag har återvänt till barnaktiviteterna jag råkade få syn på för ett par dagar sedan. 

Området invigdes 2018 och tillsammans med den guppiga cykelbanan är de grannar med simhallen. Lördag med regndis i luften, ser jag barn överallt med pappor, någon enstaka mamma men mest pappor. Barnen flyttar sig fort in och ut ur husen och även ovanpå, men eftersom det kan vara känsligt att lägga ut bilder på barn, ger platsen intryck av att vara öde.. 

Konsumbutiken syns med sin skylt även utanför nätet.

Den har både ingång för kunder och för personalen och en rejäl kassaapparat. 

Mjölkaffär?, förr sålde man mjölk, kött och charkuterier var för sig, så man hade ofta ärende i tre butiker när man handlade mat.

Här trampar barnen karusell, kring en modell av Optimuslampa och intill ligger Konsumbutiken.

 

Folkskola

Bondfamiljens hus, vad menar man? 

Lagård, stall och dass.

Ko och kalv

Volvo-verkstad, cykelbanan skymtar mellan husen

Det var full fart på cykelbanan

Brandstation

Väsby verkstäder 

Hasselbladskamera som man själv kan gå in i.

Fotogenlampa, känd modell, vad händer där? En pappa arbetar ihärdigt med att göra upp eld av ett lager med kol, därav den rysliga fotogendoften, här är alltså en grillplats för medhavd korv.

Sen kunde jag inte låta bli att gå över till cykelbanan och av alla lyckliga åkare var två så tilldragande att jag bad att få ta en bild, inte bara stjäla i smyg. 

 

En mormor med sitt tvååriga barnbarn.

Skrivet av: brittakarolina | 01 oktober 2020

Höst hos Rappne

Lite dystert väder idag utomhus, en tavla av mogna äpplen omgivna av vajande ax och blad med färg möter när man passerat utomhuskassorna.

Rödrosa äpplen i korgar säger, nu är det oktober. Ingen trängsel ute kring plantborden,

växthusdörrarna var vidöppna och det var inte svårt att välja mellan att vara ute eller gå in. Här var det skördetid (gallring) för flera stora citrusträd med olika frukter.

Citroner

Bland tusen krukor och dekorationsförslag står här och där små blommande plantor som är svåra att motstå och som man måste stanna upp och glädja sig åt.

Växthuset man passerar innan caféet var idag fyllt med cyklamen, storblomiga och småblommiga

och i alla tänkbara färger, alltid någon som hör hit och som städar bort vissna stjälkar.

Det är något luftigt och flygande över cyklamen.

En stor råtta att ha i rabatten?

Dekoration med blad, bladmålning

Två sovande betongkatter

Måste kolla rosorna bland plantorna utanför, där var blomningen nästan över, men Rosa Eglantyne höjde sig ensam högt över det gröna.

Skrivet av: brittakarolina | 27 september 2020

Vilundaåsen – Hammarby skog

Några sköna dagar i september, milda vindfläktar och jag siktade på att äntligen leta upp de märkliga stenformationerna som Lasse och jag råkade se på åsen i Apoteksskogen, då vi gick hem från Ingegerd i Skälby en gång för 13 år sedan.

Åsen är de sparade resterna av Stockholmsåsen, en lång rullstensås som sträcker sig från Östuna i norr till Jordbro i söder och när den går genom Stockholm kallas den Brunkebergsåsen, just här i Väsby heter vår del  Vilundaåsen. Den är numera ganska urholkad genom att dess innehåll av grus, varit så användbart, en stor tillgång och spåren det efterlämnat är enorma grusgropar, där man tömt åsen på sand ibland ända ner till urberget (och där optimistiska arkeologer sökt dinosaurieben i skrevorna under sanden).

Jag går vägen från Väsby C mot sportanläggningarna och därifrån leder en väg upp på åsen och norrut in i Hammarbyskogen eller Apoteksskogen.

Då jag sneglar mot simhallen ser jag att det har tillkommit nya attraktioner bland idrottsfälten , barn av blandade storlekar åker med cyklar och sparkcyklar på banor med gupp och när jag försöker fånga dem med kameran fastnar de inte, det går för fort och de är för små.

Intill banan ligger en liten kåkstad i barnformat med Väsby industrier som tema.

Sen går jag brant uppåt, gångvägen är asfalterad, klarar jag den stigningen så går nog resten också. De nya ytor som uppstått genom att man naggat av gruset blir så småningom beväxta och här med björk.

Första höjningen är från 19 m till 29 m ö.h., det ger en fin utsikt österut och över E4 som går utmed åsen.

Här uppe delar sig gångvägen, den till vänster leder ner igen och ut ur skogen, att gå uppför grusbranten mellan de två asfalterade vägarna kändes motigt, så jag prövade den högra vägen. Den visade sig gå genom skog men på måttlig höjd och gav ljudkontakt med E4 som följer åsen och jag kunde se mellan träden att åsen höjde sig kraftigt till vänster om mig, jag skulle nog valt att ta grusvägen mellan de två, men det rullade bra på asfalten så jag fortsatte.

Jag var inte ensam ute, joggare och folk med hundar mötte och gick om. På båda sidor om vägen lyste nyponen röda och det måste varit vackert här i juni när alla nyponsnår blommade.

En larv gick tillräckligt långsamt för att jag skulle hinna fånga den. Vägen ledde till slut neråt och gick under motorvägen till Skälbyområdet och en gren gick brant uppåt och jag kom in på den väg jag letat efter. Nu blev det vandring söderut igen och med häftig stigning.

I åsens slänt mot norr låg stenarna, stora stenar och ordnade stenar, i ring och i  stor halvcirkel, block i mängder, när jag äntligen återsåg platsen, var jag så trött att jag inte orkade ta in allt.

Solen började skymmas av träden och skuggorna blev långa. Jag har inte hittat någon text som beskriver de här stensamlingarna. Är det möjligen den Hammare som givit namn åt platsen? Ungefär som de stora blocken vid Linnés Hammarby? Stenarna ser ut som om de ordnats i äldre järnålder. Då var åsen fortfarande en lång ö som stack upp över vattenytan. När man beskriver landskap från forntiden är det ofta den odlade, bebyggda och inhägnade marken man ägnar sig åt men stenamlingar i skogen nämns inte i det sammanhanget. Grusåsar har hyst många gravar från äldre tid och och jag undrar om inte den här anhopningen av sten har räddat den här delen av åsen från att urholkas.

Vägen stiger och stiger och vi når som högst 57 meter ö.h.

Och högst uppe i blåbärsriset finns ett vattentorn !  Hittar inte en rad om det bland sevärdheter i Väsby. Skånska vattentornsällskapet  som fotograferat vattentorn i -Sverige har en bild men säger inte när det byggdes eller togs ur bruk. Kan tro att det är från tiden då vatten hämtades i åsen, då vi kom till Väsby på 60-talet togs vatten ur åsen, det var mycket hårt och krävde extra tvättmedel. Nu får vi Mälarvatten och det är annorlunda.

 

 

 

 

 

 

 

Older Posts »

Kategorier