Skrivet av: brittakarolina | 01 juli 2020

Hämta fräken

 

Läser vidare om hur man ger en buxbom vad den mest behöver för att den ska bli stark och då är det bra om den får kisel.  Bra kiselkällor är nässlor eller fräken. Som väl är hittar jag i skogarna kring oss och jag vet var många nyttigheter växer och nu får jag en anledning att gå i skogen. Av nässlor och fräken väljer jag att samla de senare och de finns i Runbyskogen. Jag ställer bilen vid infarten till Vaxmyra och går vägen mot Kairo. Luften är sval och det har tydligen kommit en stor och häftig regnskur natten till i dag, barren har spolats ihop på stigen, när vattnet haft bråttom.

Det var länge sedan jag gick i skogen, blåbärsriset är frodigt och titta ! blå bär, de är redan mogna!

och inte bara ett,de är många. Till Karins födelsedag om en vecka har vi brukat leta upp tidiga bär, men det här är ännu tidigare.

Här dyker skogsfräken upp, fina graciösa och ännu mjuka, de är yviga men svårfångade på bild när det finns andra blad runtomkring.. I Mossbergs flora står fyndplatserna för växterna angivna och hans skogsfräken är hämtad i Eds socken, det är här och det ger en extra upplevelse att möta så många växter han avbildat just i Ed.

Jag är inte ensam i skogen, det rasslar i gruset bakom och med ett vinddrag har de dragit förbi innan jag ens hunnit vrida på huvudetAllt är fräscht efter regnet, här en ormbunke, en träjon gissar jag. Resten av skogen är full av örnbräken, men den ser jag med andra ögon sedan jag läst så mycket negativt om den. Kanske glömmer jag det efter ett tag och ser den med uppskattning igen. 

Natt och Dag blommar i mängder och här tillsammans med skogskovall även den i mängder.

Mer folk, en del springer utan hund, en del med hund, en del går med hund och alla hälsar.

Johannesörten har slagit ut och min johannesolja i kylskåpet är slut, nej den får stå ifred, jag ett annat ställe att hämta knoppar från, där plantorna trängs och det inte märks om man glesar ur lite.

Den stora breda kraftledningsgatan har växt upp till en grön lövdjungel och i den täta grönskan lyser den sköna violetta åkervädden nästan som förirrade rabattblommor.

Skrivet av: brittakarolina | 28 juni 2020

Buxbomklotet

En lång historia om en liten växt jag till varje pris vill få att överleva.

Jag fick en liten buxbom av en vän i maj förra året, den hade de minsta, mest välformade buxbomsblad jag sett, en liten rak stam (7 cm) och en början till utformning av kronan som inte var så tydlig men nog var det en antydan till klot i klippningen. Jag blev så glad att få en växt som kan fortsätta att leva och för alltid påminna om vårt möte. Upplivad ropade jag, åh vilken symbolisk växt och trodde, en buxbom kan inte dö, den blir mer än hundra år.

Vi har buxbom på Gotland och jag har gjort en hel häck runt pionerna av bortklippta kvistar. Ursprunget till de plantorna köpte jag på ett ryskt torg i Tallinn, då jag följde Aimée Pern på återresan till det nyss befriade Estland. De estniska plantorna i häcken är småbladiga men vi har också en storbladig vid entrédörren och nu när ingen håller efter den kan den nog svälla ut och blockera ingången.

Jag började leta på nätet efter namnet på den lilla nya men jag hittade inte någon med de vackra runda små bladen. Den satte fart och växte och jag vet att den ska klippas till midsommar helst inte senare, om den ska formas och det gäller både häckar och fantasiformer. Jag klippte den som ett klot och den blev så fin, inga glesa hål eller gropar i grönskan.

Hösten gick och vintern blev inte den kallaste, klotet stod ute men fick komma in om det blev köldgrader på natten men en dag i januari, när benjaminfikusen inomhus tappade alla sina blad, föll även lilla klotets blad  och bildade en grön matta runt krukan. De föll sedan i omgångar inte alla på en gång, flera gånger trodde jag att bladfallet skulle stanna av och resten skulle få bli kvar men så blev det inte. De blad som inte föll blev bruna och grenarna vissnade. Jag läste om sjukdomar på nätet och kunde inte missa buxbomsjuka, som härjat mest i Skåne bland kyrkogårdshäckar men sedan överallt där någon gått förbi med smittande sporer på skorna eller varomhelst. Allt som haft kontakt med sjuka plantor måste brännas, blad som faller från dem och helst hela plantorna. Sjukan som inte går att bota, orsakas av en svamp och på näst sista raden i en beskrivning läste jag att man gjort försök med att flamma sjuka buskar och om roten klarat sig kan grenarna börja bryta igen.

Flamma plantan? Hm. Tända eld på den?  Hela senvintern och våren hade gått och de blad som inte fallit var bruna och grenarna helt torra.  Några få runda blad längst ner hade inte lämnat plantan och de vittnade om att roten ännu levde men hur länge till? Efter Lasses och min Madeiraresa något år in på 2000-talet, då vi fått en flammad gudomlig efterrätt hade jag letat upp och köpt en liten ”flammare,” men vi kom aldrig igång med att flamma efterrätter, så den hamnade i något skåp, men var?

Överst i ett köksskåp hittade jag den lilla eldkastaren som stod och väntade med hela sitt bränsleförråd obrukat och

jag tände den och lät lågorna smaka på alla buxbomens blad och grenar. Bladen brann och när jag trodde att alla svampsporer fått smaka på värmen, släckte jag och pustade ut.

Mindre än en vecka efter det lilla klotets elddop kunde jag se små gröna prickar på de grövsta grenarna, växten levde och tänkte skicka ut nya blad!

Så svårt att återge den nya gröna tillväxten, hoppas nu bara att jag inte ropar hej alldeles för tidig, men lilla klotet är tydligt på gång. Det finns flera svampar som kan drabba en buxbom med ungefär samma ödesdigra resultat och jag har inte fått något expert-utlåtande, så egentligen vet jag inte vad den råkat ut för.  Nu önskar jag bara att klotet ska bli grönt igen, de hundra åren är att be om för mycket.

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 26 juni 2020

Dalens trädgård

Dalens sjukhusträdgård

Än en gång är jag på besök i Dalens trädgård då rosorna slår ut. Det är tre år sedan sist och en del har förändrats.

Rosorna är många och stora, buskarna har släppts upp så att blommorna kommer närmare och är lättare att se och doften berusar.

Karin sköter trädgården, som anlades 1980 för patienter på Dalens geriatriska sjukhus och i dessa tider har den även blivit en oas för stunder av återhämtning för den hårt ansträngda personalen.  Fler stolar i trädgården, vilstolar, nya hammockar, varje skrymsle i både ljus och skugga upptas nu vid lunchtid och för kafferaster av personal som här får ett välkommet avbrott .Gåsen stod på de nakna stenplattorna senast jag såg den, men nu har den fått myskmadra och timjan kring fötterna.

Gräslöken blommar i kryddlådan. Kryddor av många slag i midjehöjd, alla med doft och smak, det är inte förbjudet att nypa av blad och smaka.

En skata ger ljudet av stilla vattenplask

Skatan blev hemlös när en pergola rasade av snötyngder förra vintern.. En omfångsrik vinplanta utgjorde tak och gav kilovis med druvor, gamla växter som format sig där de trivs är knepiga att möblera om.   Skatan har just fått en ny plats att sprida ljudet av vatten från.

En röd kaprifol, eldkaprifol? och

en vanlig kaprifol lindar sig fortfarande kring pelarna vid den rasade pergolan. De hör till de växter som var med från början då trädgården anlades.

Flera humleklädda bågar kastar sina långa vassa revor över besökaren och man får passa sig så man inte blir riven av de vassa sågtänderna.

Skrivet av: brittakarolina | 24 juni 2020

Kyrkogården en trädgård

Några bilder utan annat sammanhang än att de fastnat på näthinnan då jag passerat växter på väg till Lasses sten. Nyligen planterade, överlevare eller de som själva valt sin växtplats och fått bli kvar.            Alltså –                                                                                                                                                                  Då och då besöker jag min lilla odling vid Lasses sten på Eds kyrkogård. Om jag går genom den sydöstligaste ingången möter mig till vänster om grinden en jättelik björk, säkert äldre än 100 år, med grenar som som bildar draperier ner till marken. Den har fransade blad och är nog en äkta Ornäsbjörk men det går inte att läsa ut när den planterades.

Draperi av flikiga björklöv.

Många björkar blir inte mer än 100 år men den allra först upptäckta Ornäsbjörken som fälldes av en storm år 1890 var då 123 år. (Ornäsbjörk – förförisk och falsk av Berndt Karlsson 2016)

Innanför grinden ligger senaste delen av begravningsplatsen, den innehåller resterna av flera människor jag själv mött medan de levde och Lasse förstås. Här blommar planteringarna, stenarna står tätt och färgprakten varierar med årstiderna. Alla gravarna blir omskötta, den lilla rutan framför varje sten är inte större än att det räcker med några få plantor för att fylla rutan med färg.

 

Plats för urnor och graverade namnskyltar på granitpelare

Om man går på de äldre delarna av kyrkogården står stenarna glesare och för några av dem har  växterna tagit över.  Strutbräken stannar inte bara kvar där den blivit satt, den gör även omgivande mark till sin.

Prästkragar har sått sig själva på gräsytorna och när de står i klungor klipper man runt och sparar dem.De äldsta gravarna har få efterlevande i livet och det är glesare mellan blomstren.

På den gamla muren, en medeltida bogårdsmur som går runt kyrkan gror en del frön och det som växer där blir genomlyst.

Gräs är dekorativt, trivs de så blir det långa strån

Blåklintsvariant vid trappstenen till Ankarcronas gravkor.

                                                                                                                                                             Vit Pionexplosion,

Akvileja i blåst vid en sten intill muren

Här ser man tydligt varför den heter Columbin i vårt grannland efter duva,                                               ”Vola colomba bianca vola” = flyg vita duva flyg, en 70-tals-låt

Tusenskönorna i gräsmattan sparas också om de är flera tillsammans, Många växter trivs bra utmed den breda muren, fukt och skugga stor del av dagen.

Skrivet av: brittakarolina | 19 juni 2020

Sommaräng

Blomsterängen finns numera lite här och där och drömmen om blommor som omges av fjärilar och bin går att infria med fröblandningar att köpa, vildblomstermix, fröblandning för fjärilar, blomsterblandning bin o.s.v.  Väsby vill också se fjärilar fladdra kring nektarn och har anlagt en remsa utmed åpromenaden söderut. Midsommarafton var jag lite nyfiken på vad som kommit upp. Prästkragar, käringtand, kamomill, en blåklint och en klätt och några spensliga rågvallmor och en hel del gräs går att se. Hur nära drömmen man kommit med sådden går väl inte att få veta, men med undantag för prästkragar och käringtänder såg det mest stökigt ut. Inget fjärilsfladder ovanför landremsan.

Kamomillen har gått utanför rabatten och växer hellre i sanden på gången.

Prästkragar

Käringtand och en klätt

På andra sidan gångvägen finns Väsbyån.  

Jag väljer nog törnrosen som blommar rikligt och vaktar alla åkerholmar just nu, till min midsommarblomma och med den önskar jag alla som kommit hit en trevlig Midsommar !

Skrivet av: brittakarolina | 16 juni 2020

Vad minns måsen?

 

Måsarna som kommer i en flock om våren och cirklar över den gamla betesmarken som numera är bebyggd, välkomnas inte av alla som nu intagit området. Fåglarnas skrik fyller luften. Varför kommer de just hit? Har de inbakade minnen från tiden då våra bebyggda ytor låg under vatten och Norra berget och Folkparksområdet stack upp som kobbar ur sjön och var bra häckplatser? Eller tror de att ”Blåa husen” är vatten och läser av landskapet fel? Eller som en mer realistisk vän sa, det finns mat här överallt, som tappats, slängts eller är lätt att fiska upp ur sopbehållare. De har brukat lägga och kläcka sina ägg på de platta taken och senare kommer en dag när det springer en eller två ensamma ungar omkring på gatorna. Folk stannar upp och undrar och vet inte hur de ska hjälpa de stackars värnlösa små, men om de går för nära, dyker de värnlösas föräldrar och även släktingar upp och för ett väldigt oväsen, de sitter alla på lyktstolpar och håller uppsikt över de små. De gör som på kobbarna, låter ungarna gå vart de kan och vill, inga faror som bilar eller tvåbenta stör deras uppväxt och nu är det Väsbys centrala delar under några veckor som är kobben.

De som sköter hus och fixar läckor med mera hatar fåglar, de kan lugnt hata öppet utan att bli kallade för fula saker. I år har flera fågelskrämmor kommit upp på taken, jag kunde se fem stycken flaxande plastörnar för ett par månader sedan, från mina fönster och det var tyst i luften. Efter några veckor trasslade den närmaste örnen in sig själv kring sitt fäste och la sig till slut ner, genast kom en spionmås och kollade och sedan ökade flygtrafiken.Trots örnfaran har tydligen en mås lyckats kläcka två ägg på taket till Handelsbanken. Tänk om båda föräldrarna (och flera generationer före) är kläckta på ett Väsbytak, då är det ju hemma för dem.

Skrivet av: brittakarolina | 12 juni 2020

Kaffe och kaka på Nut House

Inte trängas för att handla matvaror, ingen lust att bara sitta inne, har inte kollat Nut House på ett bra tag, dit far jag. Den gamla lindallén vid Torsåker, planterad på 1700-talet, ett naturminne, restaurerades 2012 och var nu lummig och grön.

Torsåkers slottSom flera andra stora hus med trädgårdar har växthusen blivit caféer med försäljning av lite ovanliga grunkor och en del plantor. De har blivit lite spännande och oförutsägbara platser med okonventionella lösningar, ostandardiserade oaser.

Man kan spisa lunchbuffé eller kaffe med hembakat bröd och kakor och sitta inne i ett varmt växthus om det regnar eller snöar.

Eller här och bordsunderredena står stadigt.

Just nu är det skönast och att sitta ute med gräs under fötterna och låta barnen röra sig.

Blommor av rostigt järn på en lång spik

Ett helt magasin fullt av ovanligheter

Pojkänglar ?

Lind, lika gammal som allén eller äldre?

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 09 juni 2020

Utmed ån forts.

Går utmed Väsbyån söderut och började vid Mälarvägens bro över ån och järnvägen. Vid en gångbro över till Marabou glimtar gula svärdsliljor fram bakom algrönskan.

Svärdslilja (Iris pseudoacorus), Linné säger att kreaturen lämnar den orörd, när allt annat är uppätet.

Gräsen blommar och hör till växterna man sent lär sig namnen på – om ens någonsin.

Då man passerat en bredare bro över ån ligger en av Axel Nordells skulpturer i gräset, formatet framgår inte riktigt av bilden. Axel Nordell, skulptör levde, bodde och tillverkade sina lekskulpturer vid Harby gård i Väsby, läs mer om honom här.

Snöstjärnor av hundloka i gräset eller Queen Annes spetsar? Linné räknar upp olika landskapsnamn på hundloka och i Göteborg hette den ”Spokter”, vad är det för ord?

Här svänger ån in under järnvägen och en gångbro av trä följer med på ena sidan. Därefter är gångvägen inte längre hjulvänlig och det är lagom att vända och gå samma väg tillbaka. Solgasset bländar ofta när man går söderut och då man vänder ser ögonen en del de inte uppfattat längs vägen.  Nära kröken där ån går in under järnvägen har Upplands landskapsfisk, den rödlistade aspen fått en lekplats. Aspen är en karpfisk som fått sitt namn av att fjällens mönster liknar aspträdets bark (Wikipedia). Man har gjort en småstenig botten på en sträcka av ån, där kan äggen ligga skyddade och med större sten har vattnet fått lite fors. Det var lågt vatten igår men ändå tillräckligt för att forsen skulle höras.På en sten i bruset stod plötsligt en stor silltrut och visade sin vackra profil.

Silltrut Larus fuscus, den såg stor ut men hade gula ben, havstrut har röda ben.

Mera blommande gräs, ängskavle på åkanten

Åter i ekskogens skugga.

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 08 juni 2020

Utmed ån

Marken och träden är gröna och nu är försommaren här, jag har inte gått utmed ån sedan i mars och då var ekarna just så kusligt svarta och knotiga som nakna gamla ekar utan löv är och marken var utan synligt liv.                  Nu blommar gräs och ogräs och kramar oss från båda sidor av gångvägen med buketter av gula och vita blomster.

De första jag mötte var kraftiga snår av skelört (Chelidonium majus), en växt jag annars inte kramar tillbaka, den har gul växtsaft som uppges vara giftig men som man förr sades bota en rads sjukdomar med.

Parken med de åldriga ekarna var förföriskt saftig och grön, delen nära järnvägen har har gallrats så att den består nästan bara av stammar och det är ekar av alla åldrar. En remsa av sand var lagd närmast utmed järnvägen, antingen en ny gångväg eller hade man grävt ner rör.

Hur gamla är ekarna? 300 eller 500 år? Vem planterade de äldsta och vem har låtit dem stå? Står de på Vilundas mark eller Smedbys?

Ryssgubbarnas tid är nu, de färgar vägkanter och obrukade fält lika gula som om det var raps.

Jordhögarna som kallats Moder jord har fått ryssgubbar ”all over”

Grafitti som syns både från gångvägen och från tåget.

Raden av hästkastanjer mittemot Marabou har plötsligt fått kraftiga kronor och alla blommade.

Hundloka

Ängskavle på åkanten

Iris i ån vid fästet till gångbron över till Marabou.

Jag ser att antalet bilder drar iväg så jag sparar resten till i morgon

Skrivet av: brittakarolina | 04 juni 2020

Vad säger Gotland?

Tiden rusar, den här bloggen kom till för en vecka sedan då jag satt och längtade till Gotland och idag har situationen förändrats något.

Gotländska vänner säger, när kommer ni? tidningsrubrikerna från ön säger, kom inte hit, annonserna i samma tidningar säger välkommen att boka rum och hus. Vems är rösten som ropar i rubrikerna? Tidningens egen? Rubriksättarens? Det nödtorftigt nedgrävda slapphatet mot fastlänningar, 0-åttor i synnerhet? Är det en vetenskaplig röst eller en ”suntförnuft” -röst som ropar? En djup klyfta mellan olika Gotländska intressen och önskemål visar sig och som vi med kärlek till ön vill undvika att ramla ner i, nu sitter vi i stället ner och väntar tills Gotland själv klarat upp sin Corona och kan ta emot oss. Men Corona är ett lömskt sanningsvirus, det avslöjar ibland illa dolda sanningar där vi själva för att vinna något lärt oss att blunda.

Som det blivit i år, har vi sluppit jaga biljetter till överfulla båtar men vi slipper inte ifrån räkningarna för el. och sophämtning, abonnemangen  är kännbara även utan förbrukning.

Men !

I dag läser jag att det nu är tillåtet från den 13 juni att resa inom Sverige om man inte har några symptom på covid-19 och då tolkar jag det som att Gotland är inräknat i Sverige. Och vad säger den Gotländska rösten?

 

Older Posts »

Kategorier