Skrivet av: brittakarolina | 17 november 2018

Bergaskogen

Bergaskogen och dess växter läste jag som rubrik för Bo Mossbergs utställning i Väsby konsthall nästa år.  Margaretha Bååth med botaniskt måleri delar väggarna med Mossberg, hennes rubrik är Vackert och vilt.

När jag läste ”Bergaskogen” kom mer än 50 års skogsvandringar tillbaka, den var ”vår skog” och främsta anledningen till att vi blev kvar i Upplands Väsby. Där gick vi med barnen och hundarna men även utan dem. Barnen var små innan det fanns daghem ii Väsby så vi blev våra egna skogsmullar. Barn lekte ute på den här tiden, mammorna var hemma och när de blev större, var de gärna i skogen. Själv hämtade jag kraft där och när jag skrev på uppsatser gick jag ut bland träden och pratade ihop meningarna och klarheterna radade upp sig. När Lasse och jag flyttat från vårt markboende, längtade vi till den nära skogen och då åkte vi upp och ställde bilen vid högstadiet och gick rullskidspåret, gångvägen runt skogen var jämn och lätt att få med sig rullatorn på. När Lasse nu är borta har nöjet med skogen bleknat.

Bergaskogen har varit en bit äkta skog som innehåller allt, kala bergknallar, mossiga kullar, blåbär och lingon, hallon, smultron och svamp. Granar och tallar nu i jätteformat, ett stenbrott som jag kallat Öpirs brott, små kärrgropar, de första åren hittade jag både odon och skvattram på de fuktiga ställena och långt nere bland gamla granar växte linnea i långa revor, jag har skrivit om delar av den här skogen flera gånger. Man har kunnat gå in var som helst i den och känna skog, inga spår av burkar och kartonger eller skräp på marken , smala djurstigar och några bredare som är lättare att gå två i bredd på.

Jag fick plötsligt bråttom att gå en runda och helst nu innan snö och is börjat packa sig på stigarna. Sedan plastskenorna i rullskidspåret togs bort blev  stigen runt skogen bredare, kommunen började röja lite kring gångvägen, man hackade ner röjda småträd och grenar till flis och strödde på stigen så den blev mjuk att springa på. Så var det i flera år och området som stigen gick runt var jfortfarande just en skog.

Barnen från det nära bostadsområdet  har växt upp och är kring 60 år, den utbyggnad som alla med det härliga läget fruktade, fördröjdes och nu lever få av dem kvar. Barn springer inte lösa i skogen längre, slitaget är  mindre och skogen har fått vara ifred.

Solen visade sig idag, men strax efter klockan ett stod den ändå lågt, den orkade inte över trädtopparna åt norr . 10 grader varmt och mycket fukt i luften, mossorna var livligt knallgröna. Det första jag mötte var orangea metallsaker på en utbyggnad av stigen fylld med träflis. Javisst ja, det har stått något i lokalbladet om det fina utegymmet som önskats fram kring spåret. Det syns ju verkligen, ingen undgår att se.

Mossann är saftigt grön och de unga granarna står med utbredda grenar men nu kommer nästa gymredskap på en utvidgning av stigen.

Stadiga och väl förankrade, här förstår jag att man ska gå balansgång.

Utan bruksanvisning är de olika redskapen svåra att förstå, varför måste man springa rakt upp på den mossklädda lilla höjden och riva av mossan så hjärlöst. Kollar på nätet, redskapen utmed stigen utgör en  hinderbana eller OCR-bana

och här har mossan fått ryka även utan stege. Jag ser det som ett skapat sår i naturen.

Sten med mossan kvar

Snart nere vid trädgårdarna, vilka överraskningar, en ganska stor yta har jämnats ut för något som antagligen heter något, men ett främmande element i skogen är det.

En av  många granplanteringar från 60-talet.

Hela rundan är 2 km och vi har 1 km kvar.

En solstrimma tar sig ner på marken. Här är det som kallas ”utegym”

Nu har jag letat upp utegym på nätet och där ligger det, Upplands Väsby kommun utegym.

Redskapen utmed stigen är en hinderbana  för OCR-träning för hinderbanelopp. Jag slår upp OCR på nätet och hamnar bara på vänster sida av ett inbetalningskort, nej OCR i skogen står för obstacle course running, idén är att man med ”naturen som redskap ska simulera den påfrestning som kropp och psyke utsätts för på ett OCR-lopp genom övningar som utmanar kroppen och knoppen”, det står faktiskt så. Nu ser jag klart skillnaden mellan då och nu.

Att respektera och skydda den natur som  har tillstånd att finnas  är en sak och att se den som ett redskap ger den en helt annan funktion.

Skidspår som korsas behöver vara planskilda.

Slänten har brutits för en gångväg, här i gruset har vi stirrat efter stenmurklor tills skogen snurrade, men det var då de fortfarande gick att äta efter förvällning-. Vågar någon äta murklor numera? Nu har jag då egentligen gjort reklam för OCR-hindren i Bergaskogen, med att visa de mycket synliga monstren som jag tycker är onödiga och säkert ganska dyra att få på plats. Busken med vita bär nära skolan i slutet av varvet skvallrar om att här har det stått hus där någon bott. Vi var lyckliga nog att bli vänner med ägarna till Berga där båtsmanstorpet övra Runby 65 ännu står men som ett igenspikat ruckel  De övriga husen är helt förintade, ägarna döda och endast snöbärsbusken säger att här låg hönshuset.

Båtsmannen hette Leijon och hans efterlevande maka var Anna Lejon. Vid torpet fanns en rotäkta ros med sagolikt väldoftande blommor, av Annika Ramqvist på Berga fick vi en bit rot som med åren kom att täcka ett helt hörn av vårt hus. Den gick under namnet Anna Leijons ros och vi gjorde saft efter fläderblomsrecept av de mörkrosa blommorna.

 

Skrivet av: brittakarolina | 12 november 2018

Fars dag 2018

Karin och barnen har varit i Japan hos Gösta och Yoko . I Japan badar man mycket och skrubbar sig med fina borstar och vad är bättre  att ta med sig som souvenirer därifrån än ett par vackra borstar av trä som röjer sitt ursprung med en skön cypressdoft. Tack Karin.

Karin och Glenn hade lagat till en rådjursgryta som var delikat och efter det, kaffe och nybakad tigerkaka

Vi firade alltså fars dag utan fäder och barn och med en far utan hans barn, trafiken på E4 var tätare än vanligt, en kö kröp i 30 km/timmen över broarna och jag tror många var på väg att just gratta någon far, han har blivit lite aktuell ett tag, ICA i Väsby hade laddat upp mer än vanligt med jätteskyltar som ledde till blomsterbuketter med cellofan och sidenrosetter. Med alla omgiften får en del numera flera att fira än förr.

 

Tora har fyllt ett år, gårdshund, blixtsnabb att fånga smådjur dvs råttor

Regnet strilar och det det behövs ännu mycket mer vatten i marken. Fick sällskap till bilen efter en skön eftermiddag i Södertälje.

Skrivet av: brittakarolina | 09 november 2018

Äta kräftor

Relaterad bild

Lasse och jag var på väg hem från våra jobb och gick från Scheelegatan mittemot Rådhuset och svängde in åt vänster på Hantverkargatan medan vi pratade om var vi skulle äta middag. Att ställa sig och skala potatis och laga till något  som krävde tid och ansträngning var lite motigt efter en hel dag på labbet med skärpta sinnen och jag suckade och frågade om vi inte kunde gå ut och äta någonstans, det gjorde vi ofta när vi båda hade full lön och inga barn. Vi svängde ner till vänster in på Hantverkargatan och fortsatte fundera över middagsmat. Eller kanske bre en smörgås, nej jag orkar inte det heller. Jamen jag brer gärna smörgåsar sa Lasse och samtidigt skyltade en affär på Hantverkargatans udda nummersida som jag inte sett förr med skinkor och korvar i fönstret och jag bromsade lite och såg genom glaset på dörren att där låg hopvikta hummer-eller stora kräftstjärtar i en glaslåda på disken och jag föreslog fort, vi kan väl köpa en kräfta var. Ja, sa Lasse eller åtminstone tre, en förslår inte långt. Vi gick ner ett par trappsteg till butiken och jag förstod att de vackra rosa skaldjuren inte var särskilt kylda, de låg i samma värme som allt annat i butiken och vad kan inte ske med skaldjur om de förvaras fel ? Jag ångrade kräftförslaget – men plötsligt mindes jag att Lasse är överkänslig mot kräftor och skaldjur. Lasse, Lasse, du kan ju inte äta hummer och kräftor ropade jag men han hörde inte och då försökte jag en gång till men han rörde inte en min, varför svarar han inte, så jag tog tag i ärmen på hans jacka och skakade och sa, du kan ju int… och där låg jag och slet i kudden som inte hade någon arm innanför och jag fattade till slut att jag drömt. Det var första gången jag drömde något med Lasse sedan han dog, vi hade ett så tätt förhållande och jag har undrat varför jag aldrig drömmer om honom.
Det här var natten efter 8 november, vår bröllopsdag. Hela dagen igår levde jag för nuet och hade annat i tankarna än att fira att jag inte längre har någon att fira bröllopsdag med. Var det bröllopsdagen som ändå spökade? Trappan från Rådhuset med 1 dm stöpsnö som rann in i skorna år 1950? Då gick vi till Piperska muren efteråt och åt sjötunga med Eivor och Rune, i natt gick vi ensamma på Hantverkargatan.Hantverkargatan mot ost med Stockholms stadshus i fonden.

Skrivet av: brittakarolina | 01 november 2018

Novemberblomning

Det gick väldigt fort från knoppar till utslagna blommor för novemberkaktusen. Den torra lägenhetsluften gör nog att de rosa flygande blommorna tröttnar fort och allt är över på mindre än två veckor.

 

Selina hjälpte mig att lyfta in de stora krukorna med saffranskrokus från balkongen när termometern stod på noll grader i söndagskväll. Något litet med färg hade börjat visa sig och inget fick riskeras. Redan måndag morgon visade sig tre blommor och de röda märkesflikarna hängde ut utanför kronbladen och var lättplockade utan att blomman behövde tas isär.

Läste om saffranskrokusen att den är steril och har glömt hur den ska bilda frön som dess vilda föregångare, fortplantningen får ske med lökdelning.

I fönstret står en liten glasdamm från Japan med två små fiskar i och när jag la de tunna märkesflikarna i en skål bredvid påminde de om varandra.

Vädret slog om, det blev +9 grader och nu är krukorna ute på balkongen igen.

Skrivet av: brittakarolina | 31 oktober 2018

Selina är här !

Selina kom på besök i söndags, luften var kall och kröp in på skinnet genom  ärmlinningarna och vid halsen men solen var framme och gjorde att allt i Stockholm såg vackert ut. Vi tog oss genom stan till Blasieholmen och parkerade där det nu inte ska byggas ett Nobelmuseum. Vårt mål var Nationalmuseum som nyligen öppnats efter fem års renovering.

Strömmen av människor på väg till muséet var tät och särskilda vakter ordnade en kö mellan staket som på Arlanda och sen svalde museiporten alla.  Gratis entré gjorde att kön inte blev stillastående, lite trångt var det väl inne i salarna men alla rörde sig så förr eller senare kunde man se det man ville.

Marmorbyster och något om varifrån marmorn hämtats är väl något nytt, vita skulpturer från ett tidigare århundrade har väl flera generationers muséibesökare upplevt som  bannlysta. I det ”nya” nationalmuseet har vita skulpturer dammats av och finns uppställda i ett genomlyst utrymme med just rymd kring sig.

Vi klättrade upp till konsthantverksplanet och fastnade ordentligt, man hade lyft fram många av årens inköp under samlande rubriker och det var roligt att se alla bekanta föremål, som skapat stormar och diskussioner och som varit moderna under ett antal år. Jag som är gammal har ju upplevt nästan alla föremålen som redovisas och Selina som nu har läst design i sin ingenjörsutbildning hade sett mycket den vägen.

Ett broderi av Sten Kauppi kunde jag inte gå förbi

och en målning av Sigrid Hjerten i en tidsbestämd interiör lyste alldeles extra. Jag måste gå hit ganska snart igen och se allt utan trängsel.

Då vi lite senare stod och blickade upp på Carl Larssons Midvinterblot märkte  jag att jag inte hade alla målningens turer klara för mig, men nu var den faktiskt på plats. En liten pojke i sin pappas fasta handgrepp pekade uppåt tavlan och sa med en hög och klar röst, vad gör dom där. Vad svarar man?

Sen orkade vi inte ta in mer och tänkte slå runt med en god sallad i nere i caféet men då vi mötte kön dit, den sträckte sig genom hela muséet, slocknade lusten och vi for till ett lugnare ställe.

Vi tog en laxsmörgås i Anderssons växthus och sen gick vi en runda i Bergianska trädgården. Selina fick se och pröva  både trapporna och fjällen, hon har varit här förr men det är längesedan. Glömde att eftermiddagen var kortare och skymningen kom smygande. Väl hemma igen hjälpte mig Selina att lyfta in krukorna med saffranskrokus från balkongen, termometern visade noll och de som börjat skicka upp gröna strån fick inte frysa.

Skrivet av: brittakarolina | 29 oktober 2018

Vilstolen

I går fick jag  lite tid över att ta mig till Norr Mälrstrand för att kolla Karins vilstol av sten. Under de första åren i gräset på stranden blev den bemålad och klottrad på med annat än vit färg, därför tittar vi till den någon gång när vi har vägarna förbi.

Den mer än 80 år gamla strandplanteringen renoveras nu bit för bit och vem vet vad som kan hända med stolen – den stod kvar och var utan klotter.

Man kan läsa planen för renoveringen på nätet, en grusad remsa för joggare har tillkommit flera träd har åldrats men inte så bra och när man vet vad som döljs en bit ner under gräset så förvånas man inte.

Stolen som är i tre delar tillkom kring år 2005 och består av kalksten från Gotland, man sitter skönt i den, särskilt på sommaren då den är varm.

Vilstolen har varit med på bild flera gånger, men alla har nog inte sett den.

Stenläggning med gammal gatsten jag inte lagt märke till förut i gräset ett stenkast norr om stolen.

 

Skrivet av: brittakarolina | 20 oktober 2018

Njursta holme

 

Igår lockade solen ut mig igen men vart ?  Först en koll på kyrkogården att ljungen klarat sig bra och på väg därifrån sveptes jag in i en klockringning för någon avliden. Klockringning har varit kyrkans ljud som nått långt och fört budskap och meddelanden vidare till befolkningen. Men den har inte alltid funnits, innan man kommit på att utvinna metaller, fanns inga metalljud, dvs före bronsålder. Upptåckten av ljudet som gick att frambringa av olika metallformer (bronslurar, bronssköldar t.ex.) måste varit en omvälvande nyhet. Det känns som om magin i det ljudet  finns kvar i klockringningen.  Någonstans läste jag att så långt klockornas klang nådde, höll sig onda andar borta.

Det var länge sedan jag var vid Njursta holme och jag svängde upp vid den vidlyftiga eken som vaktar parkeringsplatsen. Som vanligt var marken ännu mer igenväxt än vid förra besöket och stigen genom snåren ner mot Edssjön var lika halkig som alltid. Träd har vissnat och fallit, någon har ändå röjt och kapat stammar som legat över stigen.

Snåren till höger består av blåhallon – salmbär alltså men utan bär just nu.

och här rinner Väsbyån ut från Edssjön och blir ganska snart den smala rännilen och de torra stenarna vid asplekplatsen, som jag skrev om för en vecka sedan.

Kring åns utlopp växet mycket vass och en solstråle träffade några strån

Jag går över ån på kavelbron, ingen står och metar och det har kommit upp en skylt som säger att man måste ha fiskekort för att fiska här. En mindre skylt säger också att    här betar Anguskor, de får inte matas eller släppas ut.

Luften är alldeles stilla och vattnet är en spegel, skogsränderna har höstfärger och mellan träden ser man kyrkan

En förrymd eller strandad jolle från någon annan sida av sjön.


Det finaste är att titta ut över vattnet för inåt land ligger mängder av fallna träd som plockepinn, många står ännu på rot med avflagnad bark och faller väl vid någon blåst. Njursta holme har övergått till att bli en halvö på en större  betesmark.

Ett stort stenblock har fått en eldstad intill sig och stenen har släppt ifrån sig flera stora stenflisor

På övre delen av lövskogen ligger väldiga stenblock, några i halvcirkel och andra på ett sätt så man tror att de flyttats

Tillbaka till ån och man ser backen upp mot Älvsunda.

In i vassen


och på hala stigen åter till bilen

 

Skrivet av: brittakarolina | 16 oktober 2018

Hösten nära 2018

Så nära man kan komma, då får jag börja med novemberkaktusen som har laddat alla grenspetsar med knoppar efter sommaren på balkongen , de sväller med fart och det är bråttom.

Cyklamen hade jag släppt intresset för som krukväxt, den lyckades aldrig överleva många veckor i norrlägenheten på Kungsholmen, där jag växte upp och kom därför att framstå som svår att bli vän med. Men en höst för något år sedan fick jag se små cyklamen blomma under en gran i DBW:s trädgård, det såg ut som en krokusmatta med olika färger från vitt till lilarosa. Upprymd trodde jag nu att jag sett allt, tills Stina kom att visa mig små förvildade vårcyklamen som blommade tidigt och sprängde mattan av bruna eklöv i  Bergianska trädgården.

De små höstblommande finns nu i handeln och till och med på blomsterhyllorna hos ICA. Jag har sett dem blomma sent på gravarna och tydligen tål de mycket kyla innan de fryser på hösten.

Karins saffrans-krokus-lökar har fått komma ner i två vida krukor i väntan på att inta en sandbädd på Gotland. De har ingen medföljande bruksanvisning, så det blir överraskningar vad som än sker med dem. Men de lever och luften är ljum, tänk om de hinner ta sig upp och blomma redan på balkongen?

Sanden på jorden bar jag hem från ett övergivet kaninhål på Gotland, jag tänkte pröva att torka rosor i sand. Tvättade, kokade och filtrerade sanden och torkade rosor nerbäddade i den, men det räckte med att se att det går. Nu får den sanden ge lökarna en föraning om marken de kommer till om de överlever vintern.

Oxlarna på gatan åt kökssidan lyser upp och färgar hela gaturummet gult.

 

DSCN1732 (2)och om man tittar rakt ner i kronan ser man ännu en del gröna löv.

Sen är det rönnarna på Hugo Sabels torg. Nu släpper man trafiken över torget och diverse grunkor är uppställda så det blir ingen bild av rönnarnas samlade brand på hela ytan. Men träden har blivit stadigare och långsamt växer de ut mer och mer och kanske om träden får stå, bildar de ett rött tak över torget.

Arboristen har hållit efter träden så de inte har rännt iväg hur som helst.

Blomstertältet är kvar i torgets ena ände, nu är är hyllorna fyllda med ljung i alla färger och gravgrönt med kottar.

Skrivet av: brittakarolina | 14 oktober 2018

Väsbyån finns den kvar?

Söndag med strålande sol, jag möter människor på gångvägen som hittat tillbaks till sommarkläderna, bara armar och bara ryggar och jag går den vanliga vägen utmed ån. Solen står lågt och det har hunnit bli eftermiddag, solen går rätt in i ögonen så jag ser inte dem jag möter. Men alla hejar, det har man inte alltid gjort i Väsby och jag blir inte klok på om det beror på att jag ser gammal ut eller om man blivit mindre rädd för att säga hej till främlingar, trevligt är det i alla fall. 
Jag vill att det ska vara mycket vatten i ån, men det är det inte. Parkavdelningen har klippt gräset på åkanten och även tagit ner kaveldunets blad och stjälkar utmed det låga vattnet och det har givit ån en mer städad inramning,

De gamla ekarna har fått sällskap av unga ekar av olika tjocklek och den slytäta marken har gallrats så att den börjar likna en ekpark. 

Liksom de flesta träd i år har ekarna fått rekordmycket frukt och ekollon täcker nu marken i dungen

Nu är alarnas rötter ännu mer synliga än förut .

och här är det torrt, det är bottnarna man ställt i ordning för att aspen ska kunna lägga sin rom och få den skyddad mellan stenarna och förhoppningsvis ska vattnet forsa över stenbäddarna igen.

Klottret stör mej och då har väl klottrarna lyckats, för det var väl det som var avsikten. Här vänder jag och går tillbaka.

Baldersbrå utmed gångvägen

De 8 + 3 hästkastanjerna utmed ån fäller deformerade och stökiga blad i år,

och de taggiga skalen är inte ens gröna, men fröet ser ut som vanligt.

Närmare norr fylls vattnet på och det till och med rör sig lite.

Det stora spegeln under motorvägsbron har krympt.  En liten ask lyser ljusgrön och har fått behålla nästan alla sina blad, annars lär den ju vara först av lövträden med att fälla sina.

Skrivet av: brittakarolina | 12 oktober 2018

Besök i Bergianskas bibliotek och arkiv. II

Utanför trappan till institutionsbyggnaden väntade redan grupp 2 från Vänförenngen och de såg fram emot att få en glimt av de omtalade herbarierna, ikonoteket och paret Ekbloms läckra illustrationer. Stina Bäckström har beskrivit den visning första gruppen fick på http://www.bergianskavanner.se och nu fyller jag på med bilder av främst intendenten Lars Gunnar Reinhammars arbete med att lyfta fram de förvarade skatterna ännu en gång.

Ikonoteket, samlingen av botanist-porträtt, fotografier som professor Bergianus Veit Wittrock bad om i sin brevväxling med botanister och som höll honom sällskap på väggarna i hans arbetsrum men som till slut blev fler än som fick plats. Fotografier är för oss något helt naturligt, vi dränks i bilder, men på 1800-talet var det ännu en nythet och en tillgång för att förmedla  någons utseende på långt avstånd utöver det skrivna ordet.  Wittrock bekantade sig med botanisternas ansikten och såg ett värde i att ha männen med samma intresse som han själv kring sig.

En liten bläddring i en låda med illustrationer av äpplenett par päron, bergamotter hade hamnat där och med en färg nog ingen av oss skådat. 

Konstnärsparet Thérèse och Axel Ekblom var Wittrocks illustratörer och deras bilder är betagande.

Register över botanister även utan fotografi, hur många var nu de? En dam frågade efter ett namn ingen hört och Lars Gunnar sa, han ska nog finnas och bläddrade och lyfte fram uppgifterna om honom, född på femtonhundratalet, död sextonhundranågot och allt om denne botanist –  men utan foto.

Ja sen var det herbarierna, inte bara ett utan många. Döda och levande herbarier. Levande lägger man fortfarande in växter i. Döda är avslutade men kan tyvärr vara riktigt döda med sönderfall. De växter från 1700-talet som samlades in i fjärran länder, klistrade man fast helt på papperet, senare fäste man växten med tunna pappersemsor men de helklistrade sitter stadigast medan de som fästs med tunna pappersremsor gärna bryts när man flyttar omkring med dem. För att hindra insekter att äta både papper och växter fryser man arken.

Här ett exempel på herbarium som fyllts på i vår tid, det ser ut som Gentiana på pappret.

och här en kvast från 1700-talet helklistrad på pappret. De äldsta herbariearkens växter ser ut att vara pressade i all hast, bladen ligger vikta eller huller om buller men vi vet väl inte hur bråttom växtsamlaren haft för att få med sig växten.

Ett stort arbete är att scanna alla herbarieblad och göra dem tillgängliga på nätet och att tolka vad berömda  botanister noterat här och där på latin eller svenska med handstil som kan vara riktigt svårtolkad.

Plötsligt blev mitt eget herbarium något att tänka på och berätta om, säg herbarium och folk i min ålder suckar, jag som tyckte det var det roligaste som fanns.

Bibliotek och arkiv i Bergianska har inga särskilda öppettider men om man pratar med Lars Gunnar Reinhammar kan man komma överens om tid och om han själv är där, är vi välkomna.

 

Older Posts »

Kategorier