Skrivet av: brittakarolina | 30 mars 2020

Skogen

Söndag, solen gassar men natten har varit kall, jag kan hålla igång inomhus hela dagen men sover bättre till natten om jag får komma ut en runda och vila ögonen på något annat än bokstäver och trådar. Jag åker upp till Runby högstadium och går vår gamla väg in i skogen. Det är en annan skog än förr, på många sätt vackrare än då, ur snåren har rest sig höga stammar och man ser långt mellan dem, mossan har gjort filtar och mössor åt stenar och stubbar. Men kylan ligget kvar, mossan är frusen och skogen håller andan, det är fortfarande mars.

Har du märkt att flygplanen saknas frågade Karin en dag, nej min tinnitus överröstar dem när jag är inomhus, men här i skogen hör jag att de saknas, i vanliga fall tränger ljudet ner i minsta skrymsle och till och med doften känner vi ibland. Vi är bara i början av något vi inte trodde kunde ske.

Lite sumpig mark, plats för granar och längst ner i sänkan nyckelblomster och nattviol i juni.                        Här smyger tysta, framåtböjda trattisplockare på hösten.

Här står de nya smågranarna och väntar på sin tur. Inga vårblommor i den här delen av skogen, men mycket knoppande blåbärsris som jag inte kunde låta bli att ta med mig ett par kvistar av.

Klättrande mossa

 

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 26 mars 2020

Ensam ute?

Vi får ju gå på promenad, bara vi inte råkar ut för trängsel, Corona-viruset upptar numera all vår tid, vi undviker nära möten, i luften vibrerar våglängderna av Corona-program, frågestunder, tal till nationen, extra nyheter och vad olika personer tror om framtiden. Det dröjer till eftermiddag innan jag kommer ut och genast utanför porten kommer en överraskning, man har sopat gatan, det knaggliga krossgruset som skulle hindra oss från att halka i vintras, är borta och gatstenarna ligger som nyskurade framför mig. Jag går rakt fram och kommer till Hugo Sabels torg.

Blomstertältet som varit stängt under de mörkaste månaderna, är öppet igen och har laddat upp med stora och små penséer i förföriska färgkombinationer. De lockar men jag måste städa på balkongen först och det får gärna bli något varmare i luften .

Sneddar genom Suseboparken, påskliljor är på väg att slå ut men har en bit kvar, det prasslar bland gamla löv och där går en rund ringduva och pickar frön och eller något. Sen ser jag en till och en till, de är nog en liten familj. De liknar den gamla träleksaken, en rund bräda med en kula i snöre under och på brädan fyra pickande fåglar som nickar och pickar vartefter kulan rör sig.

Duvorna är bara tre och leksaken hade fyra fåglar men rörelserna är slående lika.

Och så här såg gatan ut innan den var sopad,

Skrivet av: brittakarolina | 24 mars 2020

Jeriko-rosen

Den senaste tiden har jag läst om ormbunkar som Bergianska trädgårdens Veit Brecher Wittrock vid slutet av 1800-talet lyckades återuppliva sedan de pressats och torkats lång tid i herbarium.  I samband med det beskriver han också upplivandet av en Jeriko-ros trots att den inte är en ormbunke. Han fann att den har ett liknande sätt som de att reagera på vatten efter lång tids torka.

Den som levde i mitten av 1900-talet har kanske hittat en gråbrun och risig torkad boll i sina gömmor. Den skulle öppna sig och visa en grönskimrande bladrosett om man lade den i vatten. När den torkade igen vek den in sina blad och återgick till att vara en risboll. Och visst har jag också haft en Jeriko-ros. Jag försöker minnas, när jag kan ha städat bort den, men när köpte jag den och var? Var det i fröaffären vid saluhallen mellan Kungsbroarna eller möjligen på Buttericks? Det måste varit när jag hade något av mina första jobb, det känns som en typisk lunchrums-inspiration. Det kan ha varit på 50-talet. En stor del av det jag vet om världen och människorna har jag inhämtat i lunchrum, på Folkhälsan, Träforskningen, Kabi, Farmakologen och inte minst Geologen. På den tiden hade man med sig lunchlåda som man värmde eller smörgåsar som man fixade te eller kaffe till och som man åt tillsammans i företagets lunchrum, man satt vid ett långt bord och om inte alla var med vid lunchen, hade man en kafferast på eftermiddagen där alla deltog. Vid dessa avbrott i arbetet öppnades vägarna till vetande med prat om precis allt, idéerna trängdes och jag var som ett läskpapper.

Åter till Jeriko-rosen. Jag googlade på den, heter den så fortfarande? Ja den finns och kan köpas, men en notis sa att vi inte ska köpa den för den kan utrotas. Den kommer från Mexiko och är anpassad till ett liv i öknen, under torra tider rullar den ihop sig till en boll som vinden blåser omkring och när det regnar vecklar den ut sig med gröna blad. Den heter Selaginella lepidophylla och är en mosslummer och den känner jag igen både från då och nu.  När jag läser mer om Selaginella kallas den oäkta Jeriko-ros. Vad är då en äkta Jeriko-ros?

Pallenis hierochuntica, Asteriscus pygmaeus, Odontospermum pygmaeum  Foto Denis Barthel

Asteriscus pygmaeus bild 93 i Öknen blommar Foto.Stig Johansson

I SAOB står att Jeriko-ros är benämning på två ökenplantor, Odontospermum pygmaeum,, och Anastatica hierochuntica Lin.  Den förra Odontospermum pygmaeum alias Asteriscus pygmaeus är korgblommig eller av familjen Astraceae, med gula blommor, den är även synonym till Pallenis hierochuntica. Den senare av de två, Anastacia hierochuntica Lin är en liten, grå asiatisk ökenväxt med små vita blommor och hör till de korsblommiga, Crusifaere, Brassicaceae. När jag letar efter bilder på den ”äkta” Jeriko-rosen undrar Birgitta om jag frågat Vivi Täckholm. Jag tar ner Öknen blommar från 1976 och ser att Täckholm har med alla tre och beskriver två av dem. Anastacian är enligt henne den äkta och ursprungliga Jeriko-rosen, den som symboliserar evigt liv och som man hittar på mumier i fornegyptiska gravar.

Anastacia hierochuntica                                                        Bild lånad från nätet

”äkta Jeriko-ros”, Anastacia hierochuntica, ”Marias knytnäve”      Bild lånad från nätet

Vad jag minns av den torra växten på 50-talet var att den öppnade sig i vatten, blev måttligt grön och sen hände inget mer. Jag frågar mina bekanta om de minns något sådant men ingen har ens hört talas om den torra risbollen.  För att än en gång uppleva en oäkta Jeriko-ros och nu i sällskap med Wittrock (Acta horti Bergiani bd 1, no 8 sid 47) beställde jag två ex. från en amerikansk firma, jag hittade ingen svensk försäljare. Efter många veckor kom en avi som krävde införselskatt och tull för att leverera ett paket från – Kina! Jag hoppar över mina brevväxlingar med postNord och det amerikanska företaget och en dag hade jag två oäkta Jeriko-rosor. Den ena prövade jag genast, den öppnade sig och blev lite grön och den andra fick min Bergianska Vän Stina då hon inspirerat mig till att läsa om Wittrocks äventyr.

Då Wittrock återupplivat ormbunkar har de fått bevisa att de lever genom att bilda nya gröna blad och rötter. Hur han ser på Jeriko-rosen Selaginella och dess återupplivande är oklart. Han säger att den är känd sedan länge som återuppståndelseväxt och flera forskare har avhandlat den och att hans bidrag får ses som ett litet komplement till den senaste dvs han konstaterar att växten tar upp vatten främst genom bladen och obetydligt genom roten. Men han undviker att gå in på om den blir verkligt levande med vatten, bara att den blivit turgescent (saftspänd) och att de yttre bladen är döda men de inre är livligt grönskande. Vad trodde Wittrock, vad visste han och vad ville han inte säga?

Vivi Täckholm säger klart 70 år senare om Jeriko-rosorna: ”en Jeriko-ros må vara hur gammal som helst, kommer den i vatten så öppnar den sig. Det är en rent mekanisk rörelse och har ingenting med livsyttringar att göra. Folk har svårt att tro detta, de tror sig med bestämdhet veta att Jeriko-rosen lever och den har därför blivit symbolen för återuppståndelse och evig liv.” (Öknen blommar (1976) sid 111)

 

Skrivet av: brittakarolina | 20 mars 2020

Lökvåren

Vårdagjämning i dag, det efterlängtade ljuset är här och snart (29 mars) blir eftermiddagarna i ett skutt ännu längre. Kan våren och ljuset tävla med Corona och överrösta oron inför för den ovissa fortsättningen på våra liv. Den är ju alltid oviss även utan Corona, så låt oss se fram emot markens och växtlighetens levande halvår. 

 

Skrivet av: brittakarolina | 18 mars 2020

Steninge stenlada

 

Det är mars och och jag läser att det är dags att låta pelargonerna som vinterförvarats, komma fram och se ljuset. Hos mig går nästan ingenting att övervintra och i flera år har jag handlat pelargonsticklingar i stenladan på våren i stället. Då har jag varit sent ute och bara några få har varit kvar, men just nu är det fullt i trädgårdsbutiken

Det är lite trångt bland krukorna och ser rörigt ut på bild, men det är en skön röra och man hittar många överraskningar.

Den här ser jag fram emot, den har fransiga blad som doftar.

Citrusvarianterna är många

 

Skrivet av: brittakarolina | 15 mars 2020

Ekarna vid Väsbyån

Nu har vi haft solsken två dagar i rad och jag är beredd att glömma hur mörk vintern varit. För bara några dagar sedan gick jag ner till ån för att fånga ekarnas jättekronor medan de ännu är utan förmildrande löv.

De är större än vad som går in på en bild och kronorna hakar i varandra, avstånden räcker inte. Hur kan det ha sett ut här innan järnvägen kom till och hur länge har ån varit spikrak här? Ekarna är gamla, har de planterats utmed ån eller har de bara råkat gro där? Gräsmarken mellan ån och järnvägen som man röjt lite på senare tid är full av yngre ekar i alla åldrar.

Det finns ingenting insmickrande i ekarnas grenvinklar, de är kantiga och gör krökar som är stela och går i oväntade riktningar. De är verkligen gamlingar och jag undrar om de inräknades som tillgångar av överstelöjtnant Johan Aron af Borneman sedan han fått regeringens uppdrag 18 mars 1819 att inventera landets alla ekar lämpliga för skeppsvirke.     6 års inventering finns samlat i 16 stora inbundna volymer i Riksarkivet. Vi hade förlorat Pommern med dess ekskogar där vi förut hämtat virke för skeppsbygge och det var viktigt att vi kunde försörja oss med virke på hemmaplan. Mer intressant finns om man googlar på Kampen om ekarna i Populär Historia 17 april 2019.

En avbruten björk som inte ger sig

Gustav Vasa hade gjort ekarna till Kungens träd och bönderna hatade ekarna.

Höstens och vinterns regn har varit bra för ån, nu ser den nästan ut som en farled.

Skrivet av: brittakarolina | 08 mars 2020

Regnskog

 

Ormbunken väl alla känner igen, den som gav ”grönt” i blomsterbuketter. Den här växer i det centrala och doftande Medelhavsrummet, nära ingången till ormbunksrummet.

Inom ramen för Edvard Anderssons donationvilkor finns ett regnskogsrum i växthuset och på dörren läser jag Ormbunksrummet.  Därinne är det grönt och fuktigt, man kan urskilja färg på någon blommande växt och kring jul står här en uråldrig äkta julkaktus och sträcker ut sina blommande grenar, men annars dominerar det gröna. Två hela väggar skickar ut blad av olika format från golv till tak och en tät imma lägger sig fort på kameralinsen och hindrar fotografering.  Tre trädormbunkar reser sig som spetsmönstrade parasoller över markens grönska och bland växterna kring fötter och knän ser jag att de är ormbunkar av många slag. De  har vetenskapliga namn som är svåra att hitta uttal till och de kommer från andra världsdelar, ormbunkar finns i alla. Flera har blivit krukväxter och jag minns min älghornsbräken, här har den plats för hela hornkronan, min växte gränslöst och fick till slut inte plats i rummet.

Trädormbunke

Novemberkaktus i november

Trädgårdsmästare Sari Södergren

Ormbunkar blommar inte och sätter inte frö, de sprids i stället med sporer som finns i sporgömmen på bladens undersida. Sari Södergren, trädgårdsmästare som har hand om regnskogsrummet nyper av några blad för att visa hur olika  sporgömmen kan gruppera sig i mönster som är egna för arten. Jag kan ta med dem hem och fotograferar vid köksbordet.  Sari berättar att hon förökar plantorna med sporer, de är mycket små, närmast som ett mörkt damm och det kan ta lång tid för dem att gro. Just nu ligger odlare i startgroparna för frösådd, men sällan läser man några råd för sporsådd.

Här är ormbunksbladen jag fick av Sari med tydliga sporgömmes – mönster.

 

 

Sporgömmen runt bladets ytterkanter

 

Sporgömmena är inte så bruna och tydliga, men de finns där runt kanterna

Sporgömmen som dubbla rader av prickar

 

 

 

Sporgömmen runt småbladskanterna

Och här en ormbunke som bytt ut sporgömmena mot groddknoppar och ”föder färdiga småplantor”

 

Skrivet av: brittakarolina | 02 mars 2020

Blomsterfest

Det har regnat och nu är snön borta igen, det krossade gråberget som kastats ut på snön för att vi inte ska halka, ligger nu lysande, skärande och avtvättat direkt på gatan.

Vi letar vårtecken och de visar sig, snödroppar, vintergäck och förvirrade blåsippor, men någon riktig fart på våren och blommandet på alla sidor om husen, är det inte än. Den som vill se blomster i mängd och färgprakt kan däremot gå till Väsby konsthall där Gunilla Wänn från Sundbyberg just nu ställer ut blomstermålningar, broderier och collage.

Formaten framgår inte, men de är stora, säkert 100 x 150 cm

Semper Augustus, den dyraste tulpanen under tulpanmanins tid i Holland?

Fru Flora

Broderad kudde, sommar

Broderad kudde, vår

Broderad kudde, höst

Broderad kudde, vinter

Tittskåps collage c:a 40×40 cm

 

Ut i marsregnet och verkligheten igen

Genom att jag har lätt för att snubbla och absolut inte vill det, så har jag blicken stint riktad mot gatan och ser därför mer av den än något annat och där ligger många bilder.

 

Skrivet av: brittakarolina | 28 februari 2020

Byte av brandvarnare

Fredag, jag hade ett ärende i Sollentuna centrum och var mycket lättad när det var avklarat, är numera så nöjd när jag kör in bilen i garaget efter en utflykt att det gick bra i dag med. Med en stor kopp kaffe pustade jag ut, det var ljust fortfarande efter klockan fyra, då ringde det.

Kände inte igen numret, en djup mansröst sa, det är Lennart på Väsbyhem. Vi har skrivit till dej men brevet kom tillbaks, vi försöker boka en tid för att byta ut brandvarnarna. Det är inget fel på den, sa jag. Jo men de ska alla bytas. Någon dag i nästa vecka om det passar? Nu stänger vi snart men det går rätt fort, skulle jag kunna göra det idag?

Väsbyhem sa han, vi bor i HSB, men ibland samarbetar man med olika saker och jag är inte så bevandrad i vem som köper upp vad. Klockan var kvart i fem, efter en stund ringde porttelefonen, jag var ju beredd och släppte in honom. Det kom en lång ung man klättrande trappvägen, han var säkert två meter lång, mycket artig. Jag hade lyft fram stegen för bytet av brandvarnaren, men den här killen sträckte bara upp armen och nådde taket utan vidare utan stege. Han skruvade ner den lilla burken och läste på batteriet att det suttit uppe i tre månader, så det måste bli även nytt batteri. Batteriet kostar 19 kronor, brandvarnaren kostar inget extra. Jaha, jag har en tjuga det blir väl bra, nej vi hanterar inte pengar. Kort går bra.

Han drog fram en kortläsare som jag inte sett någon annanstans, men det är faktiskt ganska många saker jag aldrig sett förr. Han höll mitt kort bakom kortläsaren och sa, jag ska bara hämta bandvarnaren i bilen. Ja men då vill jag ha mitt kort tillbaka, sa jag. Det tar bara någon minut, så är jag uppe igen, sa killen och slank ut genom dörren, kortet släppte han inte. Det kändes inte bra och jag tittade ut och såg honom gå till en bil på parkeringen – och sakta rulla iväg därifrån. Då började jag förstå. Efter en stund ringde han och sa, jag hade brandvarnaren i bilen men batterierna var kvar på jobbet. Kortläsaren tog inte emot ditt kort, fanns det pengar på kortet? Det står att du har två kort, han det vara fel kort? Nej det kan det inte. Jag tror det är bättre att vi pratar om brandvarnaren i stället, sa jag för det var lite för mycket fokus på betalsättet. Jag fick säga det två gånger och då slutade samtalet.

Fort som ögat slog jag upp banken och tömde kortkontot så när som på 75 kronor – om han mot förmodan skulle vara en äkta brandvarnebytare. Sen spärrade jag kortet och har inte sett röken av den långe mannen med mörka rösten.  Brandvarnaren tog han med sig och kortet och nu är jag en av de lurade åldringarna. Men jag blev bara lurad – inte nerslagen eller frånryckt något eller hotad med vapen, så det finns ändå det som kunde varit värre.

 

Skrivet av: brittakarolina | 24 februari 2020

Gösta fyller år

Solen gassar och jag går ut efter att ha famlat omkring i veckor inomhus med huvudsnurr. Sol och D-vitamin ska vara bra och nu har jag läst att blåsipporna blommar vid Sättra, då måste väl någon tussilago ha vågat sig fram utmed järnvägen mot Barockparken, jag vet var jag ska kolla.

Sen fyller Gösta 60 år i dag, han landade i förra veckan och försvann och när jag till slut i går började söka kontakt var han och Selina i Hälsingland på träning inför någon variant av Vasalopp som går i morgon. Förr firades 50 och 60-årsdagar  som milstolpar i livet men vi har aldrig riktigt kommit igång på den banan, så stora dagar slinker förbi när annat engagerar. Såg bilder från Mora där någon stod med vatten en bit upp på pjäxorna i en snövattenpöl.

Min pappa var gift före min tid i Mora och såg Mora som sin stad och där fanns hans första barnkull. Han var klistrad vid radion under Vasaloppen och det sista han brydde sig om innan han dog i mars 1962 på S.t Eriks sjukhus och utan radio var, hur gick det i Vasaloppet ? Jag tror att han skulle varit glad att se Gösta och Selina där även om de börjar lite light. Hans tidigare barn, mina halvsyskon har flera av dem försett Vasaloppet med kranskullor,

Parkerar som vanligt vid rensdammarna och går mot Barockparken, inga tussilago längs järnvägsbanken, det är nog ännu för kallt om nätterna. De spretiga lindarna är ena riktiga linslusar, de vill vara med på alla bilder.

De renoverade dammarna i parken gör till och med gammalt visset gräs sevärt.

En tunn isskorpa gör att våren inte är riktigt här än.

En mamma med bok i knäet gör flera saker på en gång men sitter ändå stilla.

Förra året växte här vete, är det vete igen eller…? Helt grönt fält med 15 cm långa strån.

Solen börjar dala, skuggorna är enorma, jag ser ut att stå rätt stadigt på marken.

När jag sen sitter här och firar Gösta på avstånd och plockar bland bilder kan jag inte låta bli att lägga in den här bilden av alla de tre som gjort mig till människa. Det har tagit lång tid.

 

tid.

Older Posts »

Kategorier