Skrivet av: brittakarolina | 08 augusti 2018

Kaffestund på Ingarö

Gösta, Yoko och Selina är just nu tillsammans med Missy bland tallklädda berghällar på sommarstället Ingarö. Det skulle bli varmt idag och så blev det, men ett uteställe i skuggan bakom huset hade drag och blev omrört av vinden och där överlevde vi gott i flera timmar.

Familjen är rätt rörlig och inte samlad på ett ställe så ofta men idag var alla här, två av dem är fiskar och en fisk vet inte vad gränser är och simmar som den vill. Vet inte om liknelsen håller för inte ens en fisk simmar gränslöst och som den har lust, den kan vara beroende av stim, temperatur eller salthalt. Men det har passat som kommentar när de plötsligt är på något konstigt ställe, då har vi  (Lasse och jag) sagt, jaja de är ju fiskar.

För en gångs skull satt vi bara ner och pratade, att titta nära på det som växer i bergsskrevorna var inte roligt, småtallar hade torkat och ljungen likaså, mossorna hade rullat ihop sig av torkan och förödelsen kändes sorglig, hoppas berghällarnas växtlighet hämtar sig under hösten.

Nej det blev bilder på Selina som använder sommarlovet till att övningsköra bil, Linköping nästa.

Och Yoko som åker till jobbet i Uppsala när

Gösta far till USA och firar dem han bodde hos när han lärde sig flyga.

och Missy följer med Yoko till Uppsala.

Men idag var alla här.

Skrivet av: brittakarolina | 06 augusti 2018

Väsbyån augusti 2018

Det är som att återvända från en resa i ett främmande hett land och ha missat sommaren på hemmaplan. Jag behöver se ån igen när luften äntligen går att andas. Väsbyån brukar smalna mycket under en vanlig sommar, tänk om den torkat ut helt. Men vi har ju fått regn i flera omgångar så kanske den är som en vanlig augustidag.

Vattnet är lågt och trädrötter är bara med det finns vatten i alla fall.

Fackelblomstren lyser rött nära vattnet

och ängskavlen är grön och saftig

Såpnejlikorna kastar sig utför slänten ner mot ån och ser inte ut att ha lidit av torkan

Alla ekarna utmed gångvägen har mängder av ekollon. och ute på leråkern finns det fortfarande blommande johannesört. I år har jag missat att plocka både till pirk och johannesolja, men det är gott om stora knoppar kvar, så än är det inte försent.

Ett grönt täcke ligger över ån, andmat och något ser ut att röra sig i det gröna.

En andmamma med sex ungar som fått leva tills de är nästan vuxna

De vill inte bli fotograferade och vänder och drar åt andra hållet.

Den vanliga slutbilden av ån under motorvägsbron.  Här är ytan oftast en spegel.

Det känns som en vanlig sensommardag och jag har nästan glömt de gångna veckornas olidliga hetta, den ska ju återvända sägs det, ja men till dess, låt oss andas när det går.

Skrivet av: brittakarolina | 03 augusti 2018

Trädgården lever

De hetaste dagarna har jag motstått frestelsen att återse trädgården men i dag var det gardin framför solen i flera timmar och ett par grader svalare och då vågade jag mig ut, fast det blev lite sent, först vid 6-tiden kom jag iväg.

På håll såg allt frodigt ut, mängder av äppelkart i alleträden vid norra entrén och på marken. Med vattning har torkan inte satt så tydliga spår på annat än gräsmattor och ängsmark.

Paddlare ute på Brunnsviken har varit en vanlig syn men nu har tillkommit även de som bara har en bräda under fötterna.

Ormbunkarna har klarat sig och är ännu gröna, stensötan på bergsväggarna ser ut att själv ha valt växtplatsen.

Det är nog för mig det mest älskansvärda i den här trädgården, det som ser ut att växa vilt men som planterats en gång och med åren smält ihop med ekbackar, tallskog och klippskrevor, det är en trädgård med så många levande minnen.

Grussloken på den nya alvarmarken vippade med sina känsliga strån, vilken tur att de luddiga axen ännu var kvar, lite häftig vind och de är bortblåsta.

Äkta kastanjen snett utanför entrén till Anderssons växthus är full av nya frukter.

och en rosa Nerium i kruka välkomnar vid bron.

 

 

 

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 31 juli 2018

Det är här det blommar

Denna sommar serverar den ena prövningen efter den andra. När jag kom hem från ön och fyllt tvättmaskinen med tvätt som jag inte vågat låta Gotlandsmaskinen ta hand om, trodde jag att jag klarat ett hinder. Sen satte jag mig ner på  lördagskvällen och såg på TV som en riktig soffpotatis. Prick klockan 11 stängde alla kanaler av och skapade snöfall i rutan. Samtidigt försvann Comhems bredband och delar av vad mobilen hämtade på en server. Den här gången kunde jag ändå använda mobilen för att ta mig ut på nätet .  Efter att ha köat  hos Comhem fick jag veta att flera hade samma bekymmer och de skickade ut en felsökare. På den vägen är det.

Jag for till Eds kyrkogård för att kolla hur torkan hanterat det planterade, Karin och jag satte en ros på Lasses grav för några veckor sedan och sen for jag till Gotland. Jag trodde nog att den inte överlevt de heta veckorna, men den levde och hade bladrosetter utmed de tre stjälkarna. De gamla lindarna hade täckt gräsmattorna med sina fallna blomställningar men man hade haft bevattning på, så grönt gräs tog sig igenom och inget såg torrt ut.  Blommorna på alla gravarna var praktfulla och färgerna var på topp och alla var olika.  Vill man se blomster med färg som inte torkat bort, så är det här de finns att se.

Skrivet av: brittakarolina | 30 juli 2018

Regnet kom

Efterlängtat regn

Regnet kom och ganska häftigt. Jag satt i mitt svalkande tvärdrag i köket och hade bundit fast fönstret på glänt och när det det tog i och regnade på tvären kom jag på att fönstret i arbetsrummet var lite öppet. Skyndade dit och där flög papprena som fladdermöss i rummet och de som inte flög badade i en flod som vällde in genom fönsterspringan och redan mötte mej på golvet.  Sen hörde jag ett brak och trodde det var åskan men när jag kom ut i köket var fönstret vidöppet, snöret var avslitet, allt på fönsterbrädan var nersopat och papprena på kylskåpsdörren var borta och kunde senare plockas på balkongen. Jag fick igen fönstret med viss möda och golvet var en sjö. Torkade så mycket jag kunde och såg på telefonen att jag missat ett samtal. Det var från Barbro under mig och jag ringde upp men ingen svarade. Tänk om hon ringde och behövde hjälp, jag försökte igen men sen gick jag ner och ringde på hennes dörr och ingen öppnade. Vad gör jag om något hänt henne?

Kanske Kerstin bett henne att komma och dricka kaffe, jag hörde röster längre ner i trapphuset, låste min dörr och åkte ner. Där stod Barbro (guschelov) och Kerstin och de andades ut, Barbro hade hört braket i mitt kök och trodde något hänt mej och ringde både i telefon och på dörren, det hörde inte jag när jag hastade runt med handdukarna och torkade. Kerstin som just kommit in utifrån var genomblöt och befriades från att lösa problemet och slank in till sej och sen tog Barbro trappan och jag hissen upp och allt blev lugnt i huset igen.

Ska nog inte önska vackert väder igen, tycker vi har fått nog av den varan. 

Här kommer en flod nedför Karbergsvägen

Ser att Gotland äntligen fått en ranson av det livgivande vattnet.

Köksbordet innan allt gick i golvet. Vi uppmanas att dricka mycket och ta en liten sked salt ibland. Har nog aldrig druckit så mycket vätska som under de här värmeveckorna.

När jag var mycket ung läste jag en bok av Louis Bromfield som hette, När regnet kom. Den gjorde ett starkt intryck på mig och jag känner fortfarande den kletiga fukten på skinnet efter den. Minns inte längre exakt handlingen, mitt ex är tryckt 1944 och jag minns egentligen bara hur den fångade mig. Jag har dessutom bundit in den och vägrat låta den gå på tippen, jag slår upp sidan 13 och minns faktiskt men nu är det nog dags att läsa om den.

Skrivet av: brittakarolina | 27 juli 2018

Trastbad

I morse klockan 6 när jag tog i dörren för att gå ut i tvättrummet, lyfte en stor flock av koltrastar, svarta och bruna blandade med björktrastar och några fler fåglar jag inte kunde se vilka. De slogs om att bada och jagade varandra. Vattnet jag fyllt på i går kväll var nästan utskvimpat. Jag väntade med att gå ut och de jag skrämt upp kom tillbaks och de satt i alla träden runtomkring. Vattnet var tydligen efterlängtat. Nu är Karin vid stugan med Alexandra och Alfred och de har kollat vattnet i brunnen och tror att det ska räcka till både dem och fåglarna ett par veckor.

Det var varmt i dag också men vinden tog i så trots gasset svalkade det något.. Lämnade mycket ogjort kring stugan. Ovanligt att lämna ön utan att ens varit nere vid stranden.

Då jag kom till Fide och den gamla järnvägsbanken såg jag raden med ungnöt som brukar röra sig i vassen. Jag måste stanna och försöka få en bild av dem. Färgen på vassbältet ser ut som om hela världen är ljusgrön och ätbar. Kornas ben var lite väl korta och huvudena hamnade nere i grönskan.

 

Skrivet av: brittakarolina | 26 juli 2018

Varmaste dagen?

Den här sommarens värme har upptagit stor del av tänkandet, minnen av tidigare varma somrar och hur vi klarat av heta perioder, det har ju varit varmt förr också men inte fullt så lång tid som nu.

Vår lilla stuga har under alla år varit en bas för en sorts arbetsläger. Först att röja på tomten så den skulle likna en vild trädgård. Det pågick i många år för när vi inte var här, återtog naturen fort vad vi glädjestrålande beskådat vid slutet av en sommar. På senare år, då Lasse ännu levde brukade vi sammanfatta vårt liv på båten hem och då sa vi  ofta, tänk om vi kunde få en sommar utan självpåtaget uppdrag att göra något som utmattar oss helt. Det är väl klart att vi tyckte om att använda våra krafter till att göra, ändra eller tillföra något, men när krafterna avtog, såg vi fram emot att jobbet med sommarstället skulle vara färdigt.

Jag har nu hamnat där, i det tillstånd som tillåter mig att låta bli att dra upp nässlor,  hugga undan salmbär, klippa gräs, rensa fram vasten, vattna, fylla igen hål och elda upp grenar från röjda snår. Men den här tillåtelsen att vara lat har jag inte valt självt, den har tvingats på mig genom värmen.

Öppet mot väster

Öppet åt öster

Men – det gäller att hitta något jag inte prövat förr. När alla dörrar är öppna, drar en lätt vind rakt genom stugan och det fläktar svalt och skönt. Den når ända fram till sekretären som har en skön sittplats, där datorn väntar.

Solen flyttar sig (jag vet att det är vi  som flyttar oss) så att det är skugga till att börja med på husets västra sida och mitt på dagen går skuggan över till östra sidan. Fäller man då ut ”Lasses stol” utanför köksdörren får man en härligt sval sittplats att sitta och lyssna på rado, sticka eller dricka kaffe på, just vad Lasse och jag önskade oss.

Iphonen hjälper mig att ha kontakt med omvärlden och jag behöver inte längre åka till biblioteket i Hemse eller  till kaféet i Burgsvik för att läsa mejl etc.

Rent vatten

efter en natt

Jag satte ut ett stort fat med vatten, om fåglarna skulle behöva och det blev använt på natten. Fåglarna ruggar efter fortplantningen, de ser lite stökiga ut och det låg fjädrar i den lilla vattenresten på morgonen. Hur rabbisarna överlever utan vatten fattar jag inte.

En förmiddag var det lite rörelse i hagtornsbusken och snöskatorna jäktade, då flög det fram en rovfågel ur busken, vet inte om den var sparvhök eller duvhök, jag gissar det förra, Den satte sig på bodtaket och fixerade vattenfatet.

I går kväll vid mitt godnattsamtal med Karin gick en liten smal, ej fullvuxen räv framför huset, åh den var så fin. Jag ropade till och den stannade, fönstret var öppet och den kollade mig, en nyfiken räv, jag hann inte få fram kameran. Vad lever den på, den skulle behövt en fet höna. Den såg ut som den Alexandra fotograferade för något år sedan, bara mycket smalare.

Jag har gömt bilen i skuggan av den stora oxeln, Hoppas nu att det utlovade regnet kommer. Egentligen är jag tacksam för att Lasse slapp uppleva den pressande värmen och att han slapp se marken torka. Att leva nära naturen är att upptäcka att även naturen behöver en palliativ avdelning.

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 24 juli 2018

Hemseresa

Värmen låser alla rörelser och jag kliver på marken i stället för att gå. För att inte göra slut på vattnet, tvättar jag inte  och behöver handla mer underkläder. Parasollen tog slut i höstas eller var det i våras, måste se om de har någon kvar i Hemse. Tandkrämen med extra fluor finns bara på apoteket och sen kan jag fylla bensin från pumpen hos Granngården, ja det får bli en Hemseresa.

Passerar kvarnarna utmed stora vägen där hästarna ibland ställer upp sig så fint, lite svårt att stanna där, trafiken den här tiden är intensiv. De har varit med förut men får visa sig en gång till.

Gick av för att försöka få dem att ställa upp sig, då dök två till upp bakom kvarnhuset och en till som låg på marken, så det blev rörigt.

I Hemse var himlen full av tunga mörka moln men ur dem kom ingenting.

Här blommade rosorna och solhattarna, för ett ögonblick var tanken på torkan borta

Ingång till apotek och servicehus.

Fick tag på det mesta, glömde dock att köpa Myrr, köket är fullt av mikromyror. Var på vippen att handla parasoll men tog måtten och det var tur för den tilltänkta hade inte gått ner i hålet på bordet.

Vinplantagen lite längre bort på vår väg, hur ska de många tusen nyplanterade vinplantorna klara det här  vädret? Nätterna här uppe nära myren är fuktiga och när solen går upp är alla blad på buskar och träd blöta, så klart det inte räcker men det är grönt lite längre .

Skrivet av: brittakarolina | 22 juli 2018

Runt Gotlandskvarteret

Något lite svalare idag, det fläktar och kanske går det att åka ner till Hoburgen och få lite blåst i håret. Inga extrakläder behövs bara kameran om ögonen skulle vilja minnas något. Tar vägen runt Holmhällar och kommer på att jag glömt mobilen kvar hemma och den inre fighten sätter igång. Jag har åkt för långt för att vända och hämta mobilen och jag kan inte vara onåbar i flera timmar i min ålder, då skrämmer jag Karin och jag kan heller inte påkalla hjälp själv om jag skulle behöva. Till slut ger jag mig, det får bli en tur runt kvarteret, den är visserligen flera kilometer lång (runt Långmyren) men den tar högst en timme. Det finns många fina byggnader utmed vägen och den första jag bromsar in för är Svalstäde i Vamlingbo. Jag brukar kalla det Gotlands vackraste hus och det ger mig hjärtklappning.

Utmed samma väg finns Bonsarve, en samling gårdar och en unik kvarn som byggdes 1905 och som renoverats och ägs av Hoburgs hembygdsförening, blåst sönder och lagats igen så att den nu är hel och ovanlig att se på. Den har självsegling genom axeln och det kallas patentsegling. Om man slår på Bonsarve kvarn står det mer.

Vägen passerar Rofinds och ute till vänster i en hage där korna betar ser man Slottet vid Hulehällar, en ruin från något medeltida årtal, som det är ganska fritt fram att fantisera kring. Byggnaden har haft flera våningar, ligger i ena änden av Långmyren, som tömdes på vatten i slutet av 1800-talet. Vi har besökt ruinen då och då ända sedan 1965 och den ger alltid upphov till tankar om hur det kan ha sett ut och vad man levt av.

Vasten kring betesmarken som är påklädd med slån och enbuskar

Slånbären är redan blå

Enbären blir blå andra året men här har de dessutom skrumpnat.

Numera finns skylt och parkeringsplats, stege över ko-stängslet och en upptrampad stig ut till ruinen. Då jag gick ut i kohagen fläktade vinden kring huvudet – men – utmed den gamla stenvasten bromsades  vinden upp och det blev hett som i en ugn. Slånbären var redan blå och enbären likaså.

Fridarve, har ruinen hetat som gård men på skylten står nu Fredarve

 

Intill den gamla gården låg förr en cirkelrund stenskiva över en brunn  man kunde kika ner i den, stensatt och djup som i en saga av bröderna Grimm. Lite längre från gården finns en stor grop och när barnen var små möblerade vi gården med en ankdamm här men nu undrar jag om det inte bara var ett vattenhål för kreaturen, skapat under de senaste århundradena. Nu har slån trängt in i ruinens rum och det går inte att skapa samma förundran över byggnaden längre. En farmannabondes hus är väl så långt som historikernas tankar sträcker sig. Plats för lager och inte långt till hamnen, man bodde inte alldeles intill sjön förr.

 

”Slottet på Hulehällar”

Väggfast hylla eller skåp

Avlopp

Brunnen inhägnad

Rödklint på stigen

 

Skrivet av: brittakarolina | 20 juli 2018

Vädret

Det som är mest aktuellt sedan en tid är vädret, vad blir det för väder idag, blir det något regn osv.  Från köksfönstret ser vi norrut och i vinkeln som bildas av trädkronorna på sandfälten kan vi se mer än blå himmel.

Där såg vi första gången de tumlande örnarna på hösten och i går såg jag en rökpelare, först grå sedan svart som blev större och större.  Hoppade in i bilen för att fort kolla om den var nära eller längre bort, det är svårt att avgöra ibland. Tog med den nya iphonen, som jag inte riktigt är hemma med än och försökte ringa 112 men de sa bara att jag ringt fel nummer. Ringde Karin och bad henne larma och sen mötte jag en bil där någon satt och ringde och för första gången hälsade jag på en granne, som stod utanför sitt hus med sin eller någon annans familj och grunnade på var röken kom från. Karin ringde och sa att rädningstjänst var på väg, sen vände jag och åkte hem, kollade nätet och såg att de hade en gräsbrand i Klintehamn, men det är bra mycket längre bort. Röken bredde ut sig och nådde fram till stugan och röklukten gjorde branden mer påtaglig. En balpackare hade tagit eld av någon stengnista och det blev gräsbrand , den svarta röken kom väl från de brända däcken men den branden begränsades rätt snart och det gick att sova.

I morse fanns inte minsta hopp om regn  för oss på himlen men  jag såg i vinkeln att molnen trängdes norrut  och då tänkte jag att om inte regnet komer till mig så ska då jag försöka komma till regnet, packade regnjacka i bilen och for i molnens riktning. Vek av vid Fide in på kustvägen mot Klintehamn och vid Hablingbo mörknade det och de första dropparna landade på rutan!

Efter en liten stund blev det en rejäl skur

Härligt, vägen blev blöt en bra bit men sen var det över. Svängde upp mot Hemse och där var det vattenpölar, så de hade fått en stor skvätt, läste sedan att de fått 27 mm och det redan igår. Det doftade friskt i Hemse och träden var klart gröna på torget

Vårtbitaren sitter på dörrfönstret till tvättrummet, många växter har tappat sin färg eller torkat bort helt men insekterna behåller sina trots värmen och torkan..

Older Posts »

Kategorier