Skrivet av: brittakarolina | 10 december 2018

Dimmigaste dagen

I förra veckan var det dimmigt flera dagar i rad, lamporna fick vara tända ända från morgonen. Tänk om jag skulle gå ner till Konsthallen och se hur lätt eller svårt det är att hitta in, det pågår en höstsalong där just nu.

Konsthallen är inrymd i ett av de vackraste husen från Optimus tid, Själva rummen  är också fina, mycket ljus kommer in från takfönster i vinkel och om det som visas är bra  blir det en oförglömlig upplevelse. Hissen upp till takvåningen är en happening.


Temat för höstens utställning är dans. Utställarna är många och namnetiketterna diskreta och små därför blev bilderna namnlösa.

Dansare av trä

Metalltråd

Metalltråd

Broderi

Metalltråd

_00000171 (2)

Efter utställningen gick jag runt kvarteret ner mot Väsbyån för att se om vattnet stigit något efter allt regnande. Lite högre än sist var det.

det lyste vitt nära marken på de höga pyramidträden vid entrén till kontorshuset intill ån.           Bävergnag, vilket liv det måtte vara om nätterna utmed ån, bävrarna går ju upp och gnager utmed hela åns sträcknin genom byn.

Här har man i alla fall försökt hejda fällningen med ett kycklingnät.

Skrivet av: brittakarolina | 04 december 2018

Jul i växthuset

Trots att jag stretar emot, tar sig julen med hela det övriga samhällets hjälp, närmare och närmare.  En mellanlandning i Anderssons växthus på väg till tandläkaren och jag får möta allt julgodis i sina ursprungliga former, en del plockat i trädgården och en annan del hämtat från affärshyllan.  Det är många besökare till julutställningen och en vanlig tisdag. Kameliorna utmed glasväggen till caféet blommade, inte i drivor men i flera olika färger, jag tänkte försöka få  en vit med och lyfte kameran, då såg jag något ännu finare än blomman och knäppte.

Han får stanna på bloggen, för jag frågade inte om lov.

Doften här inne är nog det man blir gladast av, en mimosa, (glömde läsa namnet) är ännu nyutslagen och lutar sig mot en pelare det står Australien på. Åååkänn bara!

Julstjärnor i många ovanliga färger med hälsningar från Ulriksdal.  Som en skulptur på soffan, jag frågade när jag redan knäppt. Jag skulle kammat mig först, sa den ståtlige, du ser ut som en poet sa jag, nej jag är modellbyggare, sa han.

Det är något visst med färgen på granatäpplen och formen, de är lite ojämnt runda och sen stjärnan.

Den påklädda marken. 

och här är paradisträdet från Sydafrikat just på väg att slå ut sitt stjärnregn om någon vecka till bara. Mandelträdet slår också snart ut sina blommor, ett par dagar till att vänta.

Känn doften igen !

 

Skrivet av: brittakarolina | 26 november 2018

Vem saknar Parken?

Eftersom det är så lite färg på det  bloggen handlar om, får inomhusväxterna vara med på ett hörn.

Det fanns en parkremsa i vårt kvarter med buskar och träd som planterats för länge sedan och jag suckade över att den inte sköttes. Efter ett antal år var området riktigt sopigt och vi började förstå att ingen skulle uppröras eller ens märka om de skräpiga halvträden och toviga buskarna försvann. Mark kostar och är dyrast för ägaren om den är obebyggd. Den gröna  remsan utmed Dragonvägen skulle visa sig vara lämplig att förtäta bebyggelsen i Väsby på  och vad bygger man – hyreslägenheter. Det kan ingen klaga på det är det mest efterfrågade. Jag tog bilder på hur ”parken” såg ut när grävskoporna gått igenom markskiktet  sprängt sig ner en bit i  berget under. Det blev ännu djupare än på bilden.

I går såg jag att betongelementen är på väg upp, det går fort att bygga med maskiner.

Klockan är bara två men solen står lågt och allt ligger i skugga.

 

Sydligaste hörnet

Dragonvägen norrut

På andra sidan skylten står det hyreslägenheter.

Anläggningen ska heta – Väsby park och det minner om den tid då ordet park stod för något annat än i dag.

Rumsgranen, (Araucaria heterophylla) är min julgran och den har fått en ny våning med grenar sedan förra året, den har sitt ursprung på en annan sida av jordklotet.

Skrivet av: brittakarolina | 23 november 2018

En månad kvar till jul

Natten till igår frös pelargonen, den var stel som plåt. Temperaturen orkade inte upp över nollan och det har varit färg i blomlådorna ända tills nu. Det var inga frostrosor eller fjädrar på rutorna eller balkongräcket, bara kallt.

Saffranskrokusarna skickar upp sina blad inomhus nu och jag läser om dem i en bok att de odlats så nära oss som i England i början av 1800-talet, ”den odlas rikligt i Cambridgeshire och mellan Saffron Walden och Cambridge”

När jag tittar ut genom köksfönstret ser jag hus växa upp på den gamla gymnasietomten som jag retat mig på under flera år. 

Fiskarna i akvariet på Dandryds sjukhus har fått rent vatten, putsade glasrutor och nya friska kompisar

 

Skrivet av: brittakarolina | 17 november 2018

Bergaskogen

Bergaskogen och dess växter läste jag som rubrik för Bo Mossbergs utställning i Väsby konsthall nästa år.  Margaretha Bååth med botaniskt måleri delar väggarna med Mossberg, hennes rubrik är Vackert och vilt.

När jag läste ”Bergaskogen” kom mer än 50 års skogsvandringar tillbaka, den var ”vår skog” och främsta anledningen till att vi blev kvar i Upplands Väsby. Där gick vi med barnen och hundarna men även utan dem. Barnen var små innan det fanns daghem ii Väsby så vi blev våra egna skogsmullar. Barn lekte ute på den här tiden, mammorna var hemma och när de blev större, var de gärna i skogen. Själv hämtade jag kraft där och när jag skrev på uppsatser gick jag ut bland träden och pratade ihop meningarna och klarheterna radade upp sig. När Lasse och jag flyttat från vårt markboende, längtade vi till den nära skogen och då åkte vi upp och ställde bilen vid högstadiet och gick rullskidspåret, gångvägen runt skogen var jämn och lätt att få med sig rullatorn på. När Lasse nu är borta har nöjet med skogen bleknat.

Bergaskogen har varit en bit äkta skog som innehåller allt, kala bergknallar, mossiga kullar, blåbär och lingon, hallon, smultron och svamp. Granar och tallar nu i jätteformat, ett stenbrott som jag kallat Öpirs brott, små kärrgropar, de första åren hittade jag både odon och skvattram på de fuktiga ställena och långt nere bland gamla granar växte linnea i långa revor, jag har skrivit om delar av den här skogen flera gånger. Man har kunnat gå in var som helst i den och känna skog, inga spår av burkar och kartonger eller skräp på marken , smala djurstigar och några bredare som är lättare att gå två i bredd på.

Jag fick plötsligt bråttom att gå en runda och helst nu innan snö och is börjat packa sig på stigarna. Sedan plastskenorna i rullskidspåret togs bort blev  stigen runt skogen bredare, kommunen började röja lite kring gångvägen, man hackade ner röjda småträd och grenar till flis och strödde på stigen så den blev mjuk att springa på. Så var det i flera år och området som stigen gick runt var jfortfarande just en skog.

Barnen från det nära bostadsområdet  har växt upp och är kring 60 år, den utbyggnad som alla med det härliga läget fruktade, fördröjdes och nu lever få av dem kvar. Barn springer inte lösa i skogen längre, slitaget är  mindre och skogen har fått vara ifred.

Solen visade sig idag, men strax efter klockan ett stod den ändå lågt, den orkade inte över trädtopparna åt norr . 10 grader varmt och mycket fukt i luften, mossorna var livligt knallgröna. Det första jag mötte var orangea metallsaker på en utbyggnad av stigen fylld med träflis. Javisst ja, det har stått något i lokalbladet om det fina utegymmet som önskats fram kring spåret. Det syns ju verkligen, ingen undgår att se.

Mossann är saftigt grön och de unga granarna står med utbredda grenar men nu kommer nästa gymredskap på en utvidgning av stigen.

Stadiga och väl förankrade, här förstår jag att man ska gå balansgång.

Utan bruksanvisning är de olika redskapen svåra att förstå, varför måste man springa rakt upp på den mossklädda lilla höjden och riva av mossan så hjärlöst. Kollar på nätet, redskapen utmed stigen utgör en  hinderbana eller OCR-bana

och här har mossan fått ryka även utan stege. Jag ser det som ett skapat sår i naturen.

Sten med mossan kvar

Snart nere vid trädgårdarna, vilka överraskningar, en ganska stor yta har jämnats ut för något som antagligen heter något, men ett främmande element i skogen är det.

En av  många granplanteringar från 60-talet.

Hela rundan är 2 km och vi har 1 km kvar.

En solstrimma tar sig ner på marken. Här är det som kallas ”utegym”

Nu har jag letat upp utegym på nätet och där ligger det, Upplands Väsby kommun utegym.

Redskapen utmed stigen är en hinderbana  för OCR-träning för hinderbanelopp. Jag slår upp OCR på nätet och hamnar bara på vänster sida av ett inbetalningskort, nej OCR i skogen står för obstacle course running, idén är att man med ”naturen som redskap ska simulera den påfrestning som kropp och psyke utsätts för på ett OCR-lopp genom övningar som utmanar kroppen och knoppen”, det står faktiskt så. Nu ser jag klart skillnaden mellan då och nu.

Att respektera och skydda den natur som  har tillstånd att finnas  är en sak och att se den som ett redskap ger den en helt annan funktion.

Skidspår som korsas behöver vara planskilda.

Slänten har brutits för en gångväg, här i gruset har vi stirrat efter stenmurklor tills skogen snurrade, men det var då de fortfarande gick att äta efter förvällning-. Vågar någon äta murklor numera? Nu har jag då egentligen gjort reklam för OCR-hindren i Bergaskogen, med att visa de mycket synliga monstren som jag tycker är onödiga och säkert ganska dyra att få på plats. Busken med vita bär nära skolan i slutet av varvet skvallrar om att här har det stått hus där någon bott. Vi var lyckliga nog att bli vänner med ägarna till Berga där båtsmanstorpet övra Runby 65 ännu står men som ett igenspikat ruckel  De övriga husen är helt förintade, ägarna döda och endast snöbärsbusken säger att här låg hönshuset.

Båtsmannen hette Leijon och hans efterlevande maka var Anna Lejon. Vid torpet fanns en rotäkta ros med sagolikt väldoftande blommor, av Annika Ramqvist på Berga fick vi en bit rot som med åren kom att täcka ett helt hörn av vårt hus. Den gick under namnet Anna Leijons ros och vi gjorde saft efter fläderblomsrecept av de mörkrosa blommorna.

 

Skrivet av: brittakarolina | 12 november 2018

Fars dag 2018

Karin och barnen har varit i Japan hos Gösta och Yoko . I Japan badar man mycket och skrubbar sig med fina borstar och vad är bättre  att ta med sig som souvenirer därifrån än ett par vackra borstar av trä som röjer sitt ursprung med en skön cypressdoft. Tack Karin.

Karin och Glenn hade lagat till en rådjursgryta som var delikat och efter det, kaffe och nybakad tigerkaka

Vi firade alltså fars dag utan fäder och barn och med en far utan hans barn, trafiken på E4 var tätare än vanligt, en kö kröp i 30 km/timmen över broarna och jag tror många var på väg att just gratta någon far, han har blivit lite aktuell ett tag, ICA i Väsby hade laddat upp mer än vanligt med jätteskyltar som ledde till blomsterbuketter med cellofan och sidenrosetter. Med alla omgiften får en del numera flera att fira än förr.

 

Tora har fyllt ett år, gårdshund, blixtsnabb att fånga smådjur dvs råttor

Regnet strilar och det det behövs ännu mycket mer vatten i marken. Fick sällskap till bilen efter en skön eftermiddag i Södertälje.

Skrivet av: brittakarolina | 09 november 2018

Äta kräftor

Relaterad bild

Lasse och jag var på väg hem från våra jobb och gick från Scheelegatan mittemot Rådhuset och svängde in åt vänster på Hantverkargatan medan vi pratade om var vi skulle äta middag. Att ställa sig och skala potatis och laga till något  som krävde tid och ansträngning var lite motigt efter en hel dag på labbet med skärpta sinnen och jag suckade och frågade om vi inte kunde gå ut och äta någonstans, det gjorde vi ofta när vi båda hade full lön och inga barn. Vi svängde ner till vänster in på Hantverkargatan och fortsatte fundera över middagsmat. Eller kanske bre en smörgås, nej jag orkar inte det heller. Jamen jag brer gärna smörgåsar sa Lasse och samtidigt skyltade en affär på Hantverkargatans udda nummersida som jag inte sett förr med skinkor och korvar i fönstret och jag bromsade lite och såg genom glaset på dörren att där låg hopvikta hummer-eller stora kräftstjärtar i en glaslåda på disken och jag föreslog fort, vi kan väl köpa en kräfta var. Ja, sa Lasse eller åtminstone tre, en förslår inte långt. Vi gick ner ett par trappsteg till butiken och jag förstod att de vackra rosa skaldjuren inte var särskilt kylda, de låg i samma värme som allt annat i butiken och vad kan inte ske med skaldjur om de förvaras fel ? Jag ångrade kräftförslaget – men plötsligt mindes jag att Lasse är överkänslig mot kräftor och skaldjur. Lasse, Lasse, du kan ju inte äta hummer och kräftor ropade jag men han hörde inte och då försökte jag en gång till men han rörde inte en min, varför svarar han inte, så jag tog tag i ärmen på hans jacka och skakade och sa, du kan ju int… och där låg jag och slet i kudden som inte hade någon arm innanför och jag fattade till slut att jag drömt. Det var första gången jag drömde något med Lasse sedan han dog, vi hade ett så tätt förhållande och jag har undrat varför jag aldrig drömmer om honom.
Det här var natten efter 8 november, vår bröllopsdag. Hela dagen igår levde jag för nuet och hade annat i tankarna än att fira att jag inte längre har någon att fira bröllopsdag med. Var det bröllopsdagen som ändå spökade? Trappan från Rådhuset med 1 dm stöpsnö som rann in i skorna år 1950? Då gick vi till Piperska muren efteråt och åt sjötunga med Eivor och Rune, i natt gick vi ensamma på Hantverkargatan.Hantverkargatan mot ost med Stockholms stadshus i fonden.

Skrivet av: brittakarolina | 01 november 2018

Novemberblomning

Det gick väldigt fort från knoppar till utslagna blommor för novemberkaktusen. Den torra lägenhetsluften gör nog att de rosa flygande blommorna tröttnar fort och allt är över på mindre än två veckor.

 

Selina hjälpte mig att lyfta in de stora krukorna med saffranskrokus från balkongen när termometern stod på noll grader i söndagskväll. Något litet med färg hade börjat visa sig och inget fick riskeras. Redan måndag morgon visade sig tre blommor och de röda märkesflikarna hängde ut utanför kronbladen och var lättplockade utan att blomman behövde tas isär.

Läste om saffranskrokusen att den är steril och har glömt hur den ska bilda frön som dess vilda föregångare, fortplantningen får ske med lökdelning.

I fönstret står en liten glasdamm från Japan med två små fiskar i och när jag la de tunna märkesflikarna i en skål bredvid påminde de om varandra.

Vädret slog om, det blev +9 grader och nu är krukorna ute på balkongen igen.

Skrivet av: brittakarolina | 31 oktober 2018

Selina är här !

Selina kom på besök i söndags, luften var kall och kröp in på skinnet genom  ärmlinningarna och vid halsen men solen var framme och gjorde att allt i Stockholm såg vackert ut. Vi tog oss genom stan till Blasieholmen och parkerade där det nu inte ska byggas ett Nobelmuseum. Vårt mål var Nationalmuseum som nyligen öppnats efter fem års renovering.

Strömmen av människor på väg till muséet var tät och särskilda vakter ordnade en kö mellan staket som på Arlanda och sen svalde museiporten alla.  Gratis entré gjorde att kön inte blev stillastående, lite trångt var det väl inne i salarna men alla rörde sig så förr eller senare kunde man se det man ville.

Marmorbyster och något om varifrån marmorn hämtats är väl något nytt, vita skulpturer från ett tidigare århundrade har väl flera generationers muséibesökare upplevt som  bannlysta. I det ”nya” nationalmuseet har vita skulpturer dammats av och finns uppställda i ett genomlyst utrymme med just rymd kring sig.

Vi klättrade upp till konsthantverksplanet och fastnade ordentligt, man hade lyft fram många av årens inköp under samlande rubriker och det var roligt att se alla bekanta föremål, som skapat stormar och diskussioner och som varit moderna under ett antal år. Jag som är gammal har ju upplevt nästan alla föremålen som redovisas och Selina som nu har läst design i sin ingenjörsutbildning hade sett mycket den vägen.

Ett broderi av Sten Kauppi kunde jag inte gå förbi

och en målning av Sigrid Hjerten i en tidsbestämd interiör lyste alldeles extra. Jag måste gå hit ganska snart igen och se allt utan trängsel.

Då vi lite senare stod och blickade upp på Carl Larssons Midvinterblot märkte  jag att jag inte hade alla målningens turer klara för mig, men nu var den faktiskt på plats. En liten pojke i sin pappas fasta handgrepp pekade uppåt tavlan och sa med en hög och klar röst, vad gör dom där. Vad svarar man?

Sen orkade vi inte ta in mer och tänkte slå runt med en god sallad i nere i caféet men då vi mötte kön dit, den sträckte sig genom hela muséet, slocknade lusten och vi for till ett lugnare ställe.

Vi tog en laxsmörgås i Anderssons växthus och sen gick vi en runda i Bergianska trädgården. Selina fick se och pröva  både trapporna och fjällen, hon har varit här förr men det är längesedan. Glömde att eftermiddagen var kortare och skymningen kom smygande. Väl hemma igen hjälpte mig Selina att lyfta in krukorna med saffranskrokus från balkongen, termometern visade noll och de som börjat skicka upp gröna strån fick inte frysa.

Skrivet av: brittakarolina | 29 oktober 2018

Vilstolen

I går fick jag  lite tid över att ta mig till Norr Mälrstrand för att kolla Karins vilstol av sten. Under de första åren i gräset på stranden blev den bemålad och klottrad på med annat än vit färg, därför tittar vi till den någon gång när vi har vägarna förbi.

Den mer än 80 år gamla strandplanteringen renoveras nu bit för bit och vem vet vad som kan hända med stolen – den stod kvar och var utan klotter.

Man kan läsa planen för renoveringen på nätet, en grusad remsa för joggare har tillkommit flera träd har åldrats men inte så bra och när man vet vad som döljs en bit ner under gräset så förvånas man inte.

Stolen som är i tre delar tillkom kring år 2005 och består av kalksten från Gotland, man sitter skönt i den, särskilt på sommaren då den är varm.

Vilstolen har varit med på bild flera gånger, men alla har nog inte sett den.

Stenläggning med gammal gatsten jag inte lagt märke till förut i gräset ett stenkast norr om stolen.

 

Older Posts »

Kategorier