Skrivet av: brittakarolina | 13 maj 2021

Blomstertiden kom

Solen och värmen, den efterlängtade kom och blommande träd och buskar fick äntligen slå ut. Och allt är nytt ännu en gång.

Ett körsbärsträd på Centralvägen med röd senare blomning har fått ett par grenar med vita blommor nedanför de knoppiga röda.

Lönnarna lyser, de här är på Eds kyrkogård.

Ornäsbjörken vid kyrkogårdsgrinden har tagit på sin gröna slöja. Den här sortens björkar får inga hanhängen, därför är de inte besvärande för pollenallergiker.

Det lilla Magnoliaträdet i Elis park har också fått slå ut, knopparna har sett färdiga ut länge men de har väntat på värmen.

Skrivet av: brittakarolina | 09 maj 2021

Bokarnas fötter(rötter)

Nyligen läste jag, (minns inte var), om 7 punkter man måste uppfylla för att få ett riktigt långt och bra liv. Jag skummade de olika punkterna och det handlade om att äta rätt och röra sig mycket och det mesta kände jag igen, men den sjunde punkten handlade om att man ska varje dag lära sig något nytt. Äntligen ett vettigt råd. Att alltid lära sig något nytt, räcker det med att se något nytt? Det måste väl vara bra för att leva ett gott liv, var man än befinner sig på ålderstrappan. Just idag såg jag på Fb att Dagny gratuleras, hon fyller 109 år. Undrar om hon håller med.

Det har varit lite dåligt med att lära något nytt en tid, man åker eller går till samma utflyktsmål och kollar det som var sevärt vid förra besöket. Men – det är ju ändå aldrig lika, årstiden har antingen klätt träden med löv eller klätt av dem löven efter att ha färgat dem i vidunderliga färger. Allt är ju faktiskt nytt varje gång, ingenting är lika två gånger.

I dag ville jag se den lilla Mälarviken i Rosersbergs slottspark, där jag en gång upptäckte att strandsanden bestod av enbart snäckskal. Tänk om det ligger hela musslor på stranden som för Karin när hon hittade trågmusslan.

Vägen till Rosersbergs slott går numera genom ett ändlöst, ganska nytt industriområde och man passerar helt fula industriskalbyggnader den ena livlösare än den andra, men till slut tog den gamla vägen vid och jag kunde parkera i en ledig glugg på parkeringsplatsen nedanför slottet.

Parken tar genast vid och nu blommar vitsipporna, de var utslagna, men solen hade gått bakom moln. Stigen är bred men ack så grusig, en rollator förmedlar effektivt småstenshinder och armarna domnar.

Mycket folk överallt i parken.

Ett mycket gammalt träd som behöver kryckor för att inte falla över oss.

Passerar en del hus och den ganska nyplanterade fruktträdgården, där träden ännu ser spinkiga ut. Sen dyker jag in i bokskogen. Hur gamla är träden? Marken är täckt av vissna bruna löv och enstaka vitsipps-kolonier lyser upp något, träden är silvervita och jämna och bara står där. Jag har mitt mål i sikte och tycker bokskogen är trist. Den engelska parkdelen anlades av Karl den femtonde vid skiftet till 1800-talet läser jag på nätet, så träden är väl just halvgamla, bara lite mer än 200 år.

Vattnet skymtar vid slutet av allén, det börjar blåsa kallt om öronen, mössan och vantarna kommer fram och blåsten tilltar, regndroppar prickar ansiktet och jag gömmer kameran, den är oanvändbar i regn.

Äntligen vid vattnet, det går knappt att stå rak och nu regnar det och blåser, tappar vanten då jag ska torka av kameran och den blåser iväg, rullar mellan strandens eldstäder och vidare upp på slät mark utan motstånd och fösvinner ur min åsyn. Tar sikte på riktningen och hittar till slut vanten långt ute på en gräsmark.

Den lilla snäckskalsviken var renblåst och alla skaldelar var nermalda till grus, målet var nått och nu var det bara att gå tillbaka, fast med vinden i ryggen.

Då jag kom till bokskogen hade vinden upphört och när jag tittade ut över alla träden såg jag plötsligt något – jag såg hur de stod mot marken, alla började breda ut rötterna redan ovan jord, och det såg så fint ut.

Plötsligt såg jag något jag aldrig sett förut, hur bokarna fäster i marken – alla bokarna. Hos andra träd går stammen rakt ner – fast jag har väl inte tittat så noga. Bokarna hade sällskap av en vitsippsfamilj, inte runtom och tätt utan bara lite lätt värmande mellan rotstammarna.

Åter till slottet

Hästparkering?

Hela utflykten blev späckad med nyheter och allt beror på hur man tolkar de hurtiga råden om att förlänga våra liv. Bara att leva är en nyhet varje dag att förundras över .

Skrivet av: brittakarolina | 03 maj 2021

Våren synlig i Väsby

Länge letar man efter vårtecknen på marken, gömt bland gamla löv och i visset gräs, men en dag när man lyfter blicken ser man att forsythia, rosa körsbärsblom och lönnar slagit ut. Även om värmen inte är så påträngande är det ändå på riktigt – VÅR..

De rosa körsbärsblommorna slår ut tidigare än det mesta och lyser upp utsikter som i vanliga fall inte ropar på uppmärksamhet. Nu är deras tid.

Forsythia

Lönnarna fyller sina sina grenkronor med lysande blomträngsel i guldgrönt. Och fort går det, om bara ett par dagar är marken täckt av blommornas guldstoft..

Sipporna i gaturabatterna gör som de vilda sipporna, fäller ihop sig vid dåligt väder och öppnar sig når solen visar sig.

Skrivet av: brittakarolina | 27 april 2021

Boro – nödens konst

Östasiatiska muséet har varit stängt en längre tid men öppnade i mars med en utställning av lappade kläder och andra föremål av textil som man skylt och värmt sig med i norra Japan ända in i vår tid. Jag kan föreställa mig att vi alla har något förhållande till lappade och lagade kläder. Den här utställningen i all stillhet och med exempel på även svenska fynd rör om ordentligt i min syn på lagningar. I etnologin fick vi veta att det var svårt att hitta arbetskläder när man ville visa hur vanligt folk var klädda förr. Festkläder som inte blivit nedslitna var lättare att hitta. Helt nedslitna trasor samlades in som lump till papper eller för att riva till lumpgarn och om de kunde klippas till remsor gick de till trasmattor och hamnade som mattor på golven. Några fynd från vindar och prång i Sverige finns dock med på utställningen och de kunde lika väl vara japanska, fattigdom och materialbrist ger liknande resultat var man än bor.

Skjorta av ylletyg

Det står att inte förrän i början av 1900-talet började man importera ull till norra Japan och innan dess hade man inga ylletyger. Hampa var det vanligaste textila materialet och för att inte frysa gjorde man dubbla lager och med hampa emellan.

Ceciliias och Johans lappade svenska kläder
Alexandra och Karin

En utställning som inte handlar om enbart Japanska förhållanden, även modeindustrins försök att låna det lappade utseendet finns med. Hit kan man gå två gånger.

Skrivet av: brittakarolina | 22 april 2021

Edvard Andersson har öppet igen.

Vintern som gick tror jag många saknade att få gå in i det alltid gröna och doftande växthuset och där man alltid ser en eller flera exotiska växter som blommar.

Våren utanför kom för inte så länge sedan och när Selina meddelade att hon fått sommarjobb i Orangeriet ville jag passa på att se det återöppnade växthuset, trädgården runtomkring och sen förstås att få en kopp kaffe upphälld av Selina i Orangeriet.

Magnoliorna vid entrén

Det råkade ösregna hela dagen, ett genomkylande kallt regn med snö inblandat. Magnoliorna nära entrén blommade för fullt och såg inte ut att ha fått frost i år.

Läste inte på etiketten men ser ut som släkt med fingerborgsblomma.

Så härligt då att känna doften inne hos E.Anderson, inga besökare mer än jag, det såg nyrensat och omskött ut, växterna har kanske gillat att få ledigt från blickar en tid.

Ormbunke venushår är så läcker, den klär verkligen stenen

Storblommig vinteralpros

Promenaden utomhus blev lite rask och kameran blev blöt, jag såg flera tidiga Rhododendron som lyste ljusrosa i buskagen.

Selina

En kopp gott kaffe och en smarrig nötkaka smakade bra.

Skrivet av: brittakarolina | 20 april 2021

Små böcker

Det garvade laxskinnet från förra bloggen har jag tänkt använda när jag binder in en alldeles särskild bok. Om det inte räcker får det bli till en småbok. Då jag började med papper (på 80-talet), fängslades jag av möjligheten att kunna tillverka det själv av olika fibrer och i vilka former som helst. Jag blev tipsad om föreningen IAPMA. (International association of handpapermakers and artists) och där gick jag med. Det blev lärorika år, varje år samlades deltagare från hela världen en vecka i något land och visade upp hur han eller hon arbetade och alla bidrog med egna papper och verk. Efter några år klarnade mitt förhållande till papper och jag insåg att jag var mer av en handpapermaker än artist, dvs jag såg pappret som något att använda vidare än som ett konstnärligt uttrycksmedel i sig. Att låta pappret bära skrift eller färg eller ingå bland flera i bunden eller obunden form kändes tillräckligt bra för mig. Det var där bokbinderiet kom in.

Bokbinderi var inte längre vanligt bland utbudet av hobbykurser och man fick åka långt för att hänga med på någon och de var ändå inte givande. Inte förrän jag hittade en sommarkurs med grunderna i bokbinderi på yrkesutbildningen i Leksand kunde jag sätta igång med mina papper själv.

Förutom vanliga böcker och böcker utan skrift fick jag massor av småpapper över och inspirerad av Peter Thomas som sålde mikroböcker på en pappersmarknad, gjorde jag små böcker av allt spill. Thomas hade tryckt dotterns teckningar av alfabetet för mänskliga rörelser och boken är 5 x 6 cm och i skinnband.

När de små böckerna började drälla omkring byggde Karin en bokhylla åt dem 47 x 23 cm

Karins bokhylla
Peter Thomas bok med 6-åriga dotterns illustrationer

Alla innehåller något förutom sitt papper

Skrivet av: brittakarolina | 14 april 2021

Sälgbark

Sälgbark är bra när man vill garva laxskinn. Gärna från grenar på våren. Man kan torka avskalad bark och använda den när som helst. Man kokar barken med vatten, skrapar sina färska eller infrysta och tinade laxskinn rena från köttrester och lägger dem sedan i ett utspätt och kallt avkok av bark.

Hämtade några grenar igår där kommunen röjt och när jag tittade ut över åkern bakom mig, syntes två vita fläckar mitt ute på åkern. Eftersom någon fångat två sångsvanar på bild nyligen, anade jag vad det kunde vara. När jag tittade genom kameran såg jag,

Två sångsvanar.

En dam som passerade sa att de brukar mellanlanda här på väg norrut. De hade fri sikt runt om och efter ett tag la de sig ner och vilade som två vita kuddar. Har aldrig sett sångsvanar i Väsby förr.

Lång-Brittas källa , relief av Britta Norrvi

Tog vägen förbi Lång-Brittas källa med reliefen av Britta Norrvi för att se om den hade mer vatten än förra gången och nu skvalade den ordentligt.

Vårllök

Barockparkens gräsmark är blekgul av vårlökar, särskilt tätt står de runt varje gammal lind.

Vikingabåten ”Åfare” i Väsbyån

Båten som är osynlig i många lägen blir fin som återspegling när ån är stilla och har mycket vatten. Solen gick i moln och en iskall vind gjorde att jag skyndade mig hem för att skala mina sälgpinnar.

Skrivet av: brittakarolina | 11 april 2021

Nära Fysingen

Nu måste väl backsipporna i Callmare hage vid Fysingen ha tittat upp ur marken? Någon har visat upp utslagna ”oxöron” på Fb, så det är kanske dags. Jag har inte varit där sedan 2018 men då var de som allra vackrast. Jag körde ner bakom Löwenströmska och parkeringen nere i vasshörnet var nästan full. Skönt att veta att man inte är helt ensam ute i vildmarken.

Det såg städat ut, den jättehöga och täta vassen utmed grusgången var nerklippt ett par meter åt sidan på en rak linje, det var ovanligt och kändes bra med lite sikt. Jag tog den lilla smala gångstigen genom gräset ut mot backsippstället. När Lasse var med fick vi hjälpas åt med hans rollator, det gick men han stannade halvvägs upp på kullen, nu var det min tur att kämpa med ett verktyg som skapats för släta golv och möjligen trottoarer men inte åkermark. Väl framme i den solbelysta sluttningen där backsipporna brukar trängas syntes inte ett spår av de små silverhåriga sipporna. För tidigt ute, nätterna har varit kalla.

Här är dagens vårtecken, gräs som vaknat

Ny gärdesgård utmed Callmare hage har tillkommit och nya stängsel på motsatta sidan och även här hade man röjt ett par meter innanför stängslet och lyft undan döda trädstammar och spöklika snår,

En av de många ekarna, gammal är den men inte skön

Vore fint om man kunde röja upp och rensa i snåren även en bit ut från gångstigen och särskilt nu när så många har hittat ut i naturen. Myrorna har vaknat och promenerar i stackarna, men verkar inte ha bråttom, det är nog lite för svalt ännu.

Träsket utmed spången

Lite grönt sticker upp ur vattnet, träsket är ogästvänligt och spången lutar lite, tänk om den tippar eller sjunker, hur kommer jag då tillbaks?

Svårt att föreställa sig den ymniga grönskan som brukar klä marken i juni.

Jag vänder, trots att stigen är grusad och ser bekväm ut blir jag häftigt omskakad i armar och händer, rollatorn saknar fjädring och den registrerar varenda småsten. Måste hitta något bättre stöd. Återvänder till bilen, ibland förmår inte ens naturen lyfta sinnet, och jag åker hem och städar i garnförrådet.

Där hittar jag i ett hörn de sparade etiketterna från växtfärgningskurs i maj 1971, jag stickade en tröja av proverna och den är nu utsliten och lappad. Det har gått 50 år sedan den vågen sköljde över oss. Varje etikett ett minne.

Skrivet av: brittakarolina | 06 april 2021

Sticklingar

Förra året 24 juli skrev jag en lång blogg om Anna Lejons ros och hur Karin och jag letade oss fram till var den kanske kunde återfinnas. Karin knipsade bitar av grenar och satte i jord och sand och hela hösten höll hon ögonen på krukorna med grenstumpar i. Sen blev det vinter och då kom det svåra, ska de stå ute och frysa eller inne? Frostfria men kalla och ljusa utrymmen finns inte för de som bor i lägenhet, kanske man tror att inglasade balkonger kunde vara något, men de släpper in köldgrader och krukor bottenfryser. Visset nog överlevde inte rossticklingarna vintern.

Det här att få rosor att växa på ett sätt man inte visste om förut, var lockande och annandag påsk var vi där igen, till Båtsmanstopet vid Berga. Det var lika snårigt och överväxt som i somras och det var bara Karin som kunde komma riktigt nära. Hon knipsade och det blev fina snitt, hon använde sitt nya verktyg, en sekatör för vänsterhänta. Nu börjar en ny väntan på undret, att sticklingarna skickar ut rötter, börjar växa och så småningom med blommor visar om vi har hittat rätt Anna Lejons ros.

Krokusar kantar kyrkogårdsmuren till Eds kyrka.

Här kommer ett tillägg med sticklingar i kruka. Jag har fem stycken och Karin har många fler.

Skrivet av: brittakarolina | 03 april 2021

Långfredag i Bergianska

Skandinaviska fjället
Italienska terassen

Långfredag var förr årets längsta dag, så sa de som var äldre än jag när jag var liten, men den var lång även för mig, alla affärer var stängda, inga biografmatinéer och man gick ingenstans, inga kalas eller påhälsningar. Långfredagen blev liksom över och känslan har dröjt sig kvar. Den överblivna dagen måste jag åka och se på alla de vårtecken som visats på Fb från trädgården som känns hotad och som så många vill ha kvar. Dagen var inte helklar och vårtecknen var inte så överväldigande men alla människorna var där! Inte alla vi 11000 som skrivit på namnuppropet men en god del, jag har aldrig förr sett så många röra sig överallt på en gång. Kanske är vi fler än vi anat som har Bergianska som sitt hemliga smultron-och bildningsställe.

Idag är det påskafton, egentligen år det inte förrän i morgon vi får säga Glad Påsk men men jag säger det ändå till alla mina trogna, som tittar in på bloggen. GLAD PÅSK !!

Older Posts »

Kategorier