Skrivet av: brittakarolina | 18 november 2017

Novemberutflykt

För att slippa mötas av en fors över dörrtröskeln i vår från tvättrummet av vatten från sönderfrusna rör, måste hela vattensystemet i vårt sommarhus tömmas på hösten. Det har vi själva gjort under ett antal år, men någon krök har alltid blivit bortglömd och olika hantverkare har fått komma och laga det vi slarvat med. I år får en rörmokare hjälpa oss och sen ska Karin och Alfred bära in utemöbler och trallar och dessutom få uppleva Gotland när dagarna är korta och löven lämnat träden. 

Det var mörkt ute  och iskallt inne när vi kom och det tog hela kvällen att värma upp huset och oss.

Det har regnat mycket på Gotland och markerna är mättade, pölar och vattenspeglar lite varstans. Nere hos oss är marken knallgrön av mossa, man undrar hur gräset fick plats. 

Två buskar har ännu blommande rosor kvar, Irma

och Winchester Cathedral

Skålarna efter de stora röksvamparna ligger utspridda över fältet.

Vi måste se och höra om det är mycket vatten i kanalen från myren och det brusar ordentligt men det går inte att fånga just utloppet

Vi tar en liten sväng ner till Burgsviks hamn och där håller fortfarande en samling sothöns till en bit ut i sjön, jag som trodde att de var på väg söderut när jag såg mängden av dem sist jag var här.

Och där står ett gäng skarvar på något runt och ser lite sorgliga ut.

Måste kolla hur mycket vatten et är i bryan där vägen från Burgsvik möter Fidevägen. Den har blivit en liten sjö. Vi har nog aldrig sett den helt uttorkad men inte långt ifrån.

Vatten i hjulspåren och mer vatten är just på gång.

Karin och Alfred

DSCN7615 (3)

 

Mossorna är lysande gröna.

Vi tar vägen om Vändburg och far den gamla vägen utmed stranden och hällarna, det blåser ordentligt och regnet piskar.

 

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 15 november 2017

Runby torg

Idag hade jag ärende till vårdcentralen i Runby. Vi bodde i den stadsdelen mellan 1962 och 2005 och jag har nog längtat tillbaks en del, men kanske var det trädgården jag längtade till. Kommunen har sålt torget till ett privat företag och lokaltidningen har haft upprörda insändare om dålig städning av Runby torg. Men det såg hemskt ut, träden var stympade och papperskorgar otömda och översvämmade. 

Stora trädet är en pil och den kan kanske ha brett ut sig för mycket, men det känslolösa kapandet ser brutalt ut.

Man behöver inte vara pedant för att tycka illa om det man ser, så här har det nog aldrig sett ut i Runby förr, när kommunen stod för städning.

Torgets lindar är också kapade på ett sorgligt sätt, om allt ska bort måste de väl inte inte hugga ner bitvis

Skrivet av: brittakarolina | 10 november 2017

Väder

Brittakarolina's Blog

Någonstans läste jag att man vänder sig inåt i november. Det är svårare att hitta något som piggar upp i det skumma ljuset men konstigt nog går månaden ganska fort förbi. Hur såg november ut förra året och året innan dess? Det finns få bilder att jämföra med, men några har jag hittat.2008 november kr

2008 november b kr

Utanför vårt köksfönster november 2008, det snöar.

November 2009 kr

November 2009, tomten där nya gymnasiet ska byggas, ett vattenfyllt hål med minst två våningar ner till botten. Det förra gymnasiet, Vilundagymnasiet, fick stängas på grund av grundvattenskador som inte var realistiskt att reparera. Vad kan man ana av de här vattenmängderna? Nu står en  nytt gymnasium, Messingen,  på plats klätt i brun färdigrostad plåt .

2010 i november myren kr

November 2010 på Gotland, utsikt över myren.

2011 Gotland november kr jpg

November 2011, Gotland igen, vi har varit där sent och det är bara löven som fattas, färgen på marken ändras inte så mycket av årstiderna, förutom när…

View original post 42 fler ord

Skrivet av: brittakarolina | 08 november 2017

8 november

8 november är nu en helt vanlig dag och ingen mer än jag prickar för den i almanackan. Dockorna, mina tysta och fogliga vittnen som fått sitta i samma kläder hela året, har fått byta till något mindre dammigt och sen får de följa med mej på ett litet kaffekalas under novemberkaktusen.

 

Skrivet av: brittakarolina | 06 november 2017

Allhelgona

I går (förgår) tände vi ljus för Lasse på Eds kyrkogård, Karin, Glenn och jag, sen kom Niklas närmare natten, jag hoppas att Lasse uppfattade oss. Jag börjar känna mig mogen att som i Mexiko ha kalas vid graven, äta och dricka och dela en måltid så nära till resterna av Lasse som möjligt. Eller kanske det räcker att ta med en termos med kaffe och sitta ner en stund, små hopfällbara campingpallar är lätta att bära med sig.

Det var en vacker skymning och det såg ut som om hela Eds församling var ute och tände ljus.  Lasses grav väntar på sin sten, den kommer i sinom tid från Västergötland och från marken där Lasses farföräldrar föddes och arbetade med sten. Alla var inte stenhuggare och en del brände kalk av de lösare skikten mellan de rödaktiga stenlagren.

Kyrkogården ligger lite högre och sen sluttar marken neråt mot Edssjön, det är en vacker plats och den är jag lugn för.

Frågan jag får ibland är, vad ska du göra i dag då?  Jag har burit fram och satt ihop den gamla vävstolen som vilat sig i 10 år, varpgarn är beställt och förhoppningsvis på väg.Den kommer från en stuga i Norrtäljetrakten och är som riktigt gamla vävstolar ett hembygge och där man har anlitat smeden för järnbeslaget på varpbommen och lite annat.

Jag ser rester av drakhuvuden i gavlarna och jag vill tro att vävstolen som är mycket sliten, hade sett och hört mycket redan innan den hamnade hos mig. Grå och regniga dagar kan jag i väntan på varpgarnet ägna mig åt en stapel av böcker som plötsligt hamnat på mitt köksbord, en del mycket tunga och omöjliga att läsa i sängen.

DSCN7544 (2)

Pehr Stenbergs levernesbeskrivning del 2 och del 3 har jag fått av Birgitta Johansson, hon trodde att vi möjligen var släkt. Stenberg är ett namn som många tagit sig då man ville bli urskiljbar som hantverkare eller steg ur arvet med patronymikon. De två delarna jag fått av Birgitta är en bragd av Forskningsarkivet vid Umeå Universitet och har utgivits av Fredrik Elgh, Göran Stenberg och Ola Wennstedt 2015, de är 22 x 21 cm och del 3 är 4 cm tjock men jag har inte vägt den.  Pehr har skrivit ner sitt liv och sina tankar på vägen att bli präst och alla hans svårigheter att hitta en hustru utifrån de värderingar som styrde en fattig prästman på 1700-talet. Han är mitt sällskap till frukostflingorna på mornarna,  ibland känns Pehr ganska larvig och jag förstår att han får korgen vid flera frierier  men jag vill ändå veta hur han lyckas till slut. Närmare verkligheten på 1700-talet, sett ur en fattig dygdig prästs vinkel än så här, kan man nog inte komma.

Norra Latin av Sara Bergmark Elfgren låg i husets brevlåda  för någon vecka sedan. Sara ställde några frågor till mig för flera månader sedan och som jag inte kunde svara på men det gjorde mig ändå något lite delaktig i handlingen och här kom nu resultatet. Jag sträckläste boken och förutom att den är mycket spännande med oförutsägbara avlidna deltagare så drar Sara in oss i ett ungt gäng av teaterälskande gymnasister.

Det här får bli tredje boken, jag fortsätter med ett par till lite senare. Jag for till Waldemarsudde för att dels se de stora omskrivna vävnaderna och dels kolla vilken varp Annika Ekdahl använder. Varpen har fått ett eget särtryck från golv till tak (nästan) i utställningen, den är förstås av lin och med angiven täthet/10 cm. Lin är den fina och äkta fibern som har använts i väggbonader och ryor sedan gammalt den är säker att använda, den är på något vis Nordisk. Alla tycker inte likadant, orientaliska mattor ska ha bomull i varpen, bomull ruttnar inte om mattan utsätts för fukt. Eftersom jag  har gått hela vägen med fibrer, vet jag att lin ger både hosta och för tidig död för dem som bereder linet och jag önskar att den romantiska synen på lin ska brytas, att någon vågar släppa taget om lin eller åtminstone hållbart motiverar sitt val.  Lin eller bomull, båda importeras numera, lin ruttnar och förintas i fuktig miljö, bomull ruttnar inte. Lin dödar beredarna i förtid men bomull har tömt Aralsjön, vad väljer vi?

Annika Ekdahls vävar var imponerande, enormt stora, hur är det möjligt att en person har åstadkommit dem? Vill man som vävare känna sig som en riktig småtting så ska man leta sig ut till Prins Eugens Waldemarsudde.

I boken om de utställda vävnaderna skriver förutom Muséichefen Karin Sidén, Kerstin Wickman, Tuija Nieminen Kristofersson och Thomas Kjellgren om vad de ser och hur. Själv kan jag inte sammanfatta något av det jag ser, bara förundras över prestationen.

Och det är Annika Ekdahls eget uttalande om sin vävning som tar mest på mig. ”Jag väver inte för att rädda en konstform utan för att rädda mig själv- konstnärligt- från meningslöshet och känslan av att vara övergiven. Och jag kan faktiskt inte förmå mig att överge den konstform som ger mig kontinuitet och är min personliga tröst.

Skrivet av: brittakarolina | 02 november 2017

Dockorna läser

Brittakarolina's Blog

Just nu läser jag Virginia Woolfs ”Ett eget rum” som  är från 1958. Hennes tankar om varför kvinnorna varit osynliga i litteraturhistorien är lika giltiga idag som när hon försökte reda ut varför på 50-talet. När hon förberedde föreläsningar för kvinnliga studenter och gick till universitetsbiblioteket för att där inhämta bredaste urval blev hon inte insläppt på grund av att hon var kvinna !!

Mina dockor läser och inte bara flickorna utan också pojken. De har eget bibliotek och har aldrig förbjudits att läsa.Den ljusa kr

Nu är det så att de är precis som katter, alldeles betagande då man umgås med dem men när fotografen närmar sej, blir de helt stela i blicken och stirrar framför sej. Den ljusa flickan har fått en vit blus och en kjol som minner om sommarens grönska.

Pojken b kr

Pojken har fått en ny pikétröja och det är Lasses trevligaste golftröja som tvättmaskinen till slut bankat sönder…

View original post 32 fler ord

Skrivet av: brittakarolina | 25 oktober 2017

Möte i palmskugga

Brittakarolina's Blog

dscn8857

På äldre dagar har Monica, ett kusinbarn letat upp mej, hört av sig och vi har fått kontakt. Under vårt aktiva liv visste jag inte att hon fanns och dessutom på nära håll. Hennes morfar Ture var en yngre bror till min far Edvard och han ingick i berättelserna om vad de gjort tillsammans som barn och han blev den av syskonen som struntade i att Edvard söp och därför minns jag min farbror Ture. Det var stor skillnad i början av 1900-talet hur man såg på nyktra människor och andra.

Plötsligt, strax innan allt är över, sitter jag här med levande släktingar, förutom Monica har jag Anna-Lena, Kerstin  och Christina, min fars tre barnbarn i Mora. Genom att jag kom till lite sent har jag blivit nästan jämnårig med dem.

Monica är gift med Tollef, en man med en knappt skönjbar rest av norska i språket och vi träffas då och då…

View original post 211 fler ord

Skrivet av: brittakarolina | 10 oktober 2017

Höstlov

Min första släktforskning gick ut på att leta reda på Fredric Swansons ursprung i Sverige. Jag hittade hans förfäder och det var så engagerande och gav så många kickar att jag måste fortsätta med mina egna släktingar. Efter en tid var också Lasse igång med sina och vi var med om att köa för att få sitta i tre timmar och nöta våra byxbakar på stolar i arkivet i Arninge, innan kyrkböckerna var digitaliserade. Lasse samlade dessutom bilder av alla de sina, men sen bytte han ut en trött dator och blev aldrig vän med den nya och det tog på forskarglädjen, så efter ett antal år fick det räcka. Sen tvärdog min dator en dag men jag fick en firma att rädda alla mina släktuppgifter över på en hårddisk men själva programmet gick vidare i sin utveckling och det skaffade jag inte och sen blev inget mer gjort för någon av oss på minst fem år.

Programmet DIS har ett system med faddrar som man kan vända sig till om man har kört fast och jag tog kontakt med en som kom hit, han frigjorde båda våra samlade uppgifter och la in dem i ett nytt program, ett trolleri som jag beundrar mycket och nu ska jag försöka göra färdigt allt vi inte avslutade medan Lasse fanns.

Samtidigt tar jag lite ledigt från bloggandet tills det finns något jag inte kan låta bli att skriva om, det har blivit så svårt att se det fantastiska med allt som förut gav upphov till glädje och lust att fästa på papper. Jag tar höstlov tills hösten är förbi, vi brukade säja, hösten är vår tid, då har vi roligast, vi är höstmänniskor. Men jag återkommer lite senare i år.

Skrivet av: brittakarolina | 08 oktober 2017

Presens

Invigning klockan tre på lördag av konstutställning i Södertälje, kommer du? Javisst det är klart. För säkerhets skull räknade jag in en extra kvart i åktiden och startade i sällskap med P1, i bilen talar radion direkt till mej och jag känner mej delaktig. När jag närmade mig Järva krog norr om stan läste jag en upplyst skylt: tre filer avstängda vid Haga Norra. Hm, vad kan det innebära? Innan jag hann tänka tanken ut fick jag svar, här började en kö som tidvis kom att stå stilla och stegvis flytta sig in mot stan.  Märkligt nog är inte olycka det första jag tänker på när filer stängs av, utan gatuarbeten. Nära Haga Norra stod sedan två små hopskrynklade bilar där köerna skulle krympas och två bilägare har förutom kanske skador på sej själva fått oväntade hål i plånboken.Jag kom inte fram till vare sig invigning eller att se tre av utställarna. Alla ställde ut i gaturummet och man gick på visning från den ena till den andra och regnet strilade. Här visar konsnären Anders Widoff  sin installation på kyrkbacken. Kyrkbacken var förr en mötesplats för alla och genom att vi hade kyrkogångsplikt (till 1809), nådde man stora delar av befolkningen där. På kyrkbacken köptes och såldes och vid stora högtider var det marknad, här pålystes och kungjordes sådant som överheten ansåg att vi borde veta. Lagens bud skulle vi själva hålla reda på då ännu få kunde läsa. Mänskliga rättigheter, som var inspirationen för utställarna, blev man tillsammans med skyldigheter upplyst om på kyrkbacken.   

 

DSCN7323 (2)

Här berättar Karin Sjökvist Tyrefors om de rosa granitblocken som hon hittade nere vid kanalen där de bygger om och hur hon gärna ville återbruka dem, de fick en ny  funktion som bärare av spår i guld efter olika mänskliga rörelser på gågatan, som jag ser som en enda stor förlängd kyrkbacke. Ett par gamla fötter av en stående, en rumpsits av en sittande och gropar efter knän och tår av en knästående. Sista stenen ser jag som den bedjandes eller som den knäskurandes eller den betgallrandes.

Gamla fötter

Alfred provar knä- och tåspåren

Kul att få träffa Alfred och Alexandra. Alexandra har blivit Bergslagsbo och Alfred går i högstadiet, vart tog småttingarna vägen?

Regnet öste ner och vattnet forsade utför gatorna

Installationerna kan ses hela hösten och finns utmed gågatan genom Centrum, jag har tre kvar att söka upp.

Skrivet av: brittakarolina | 06 oktober 2017

Invintringsförberedelser

På väg mot ett av Bergianska Vännernas kvällsprogram, tar jag en ytterrunda kring trädgården. Tom Ericson, växtforskare, ska förklara för oss hur, varför och när vedartade växter börjar förbereda sig att klara av vinter och kyla. Solen har inte visat sig och nu börjar det skymma, träden ser gröna ut, de flesta löv sitter ännu kvar. men en del har lämnat grenarna för i år.

Japanska dammen har en ren spegelyta åt ena hållet, det finns en och annan besökare i trädgården, de är kanske på väg till samma ställe som jag.

Går vägen utmed vattnet med de branta bergsväggarna och grottorna på ena sidan och undrar om ormbunkarna har blivit helt bruna än. I den vilda skogen brukar de vara tidigt ute och signalera sommaren slut.

Nej inte riktigt

I en av de många grottorna grönskar även på väggen av all fukt.

Höstkrokusar står som ljusblå pilar i gräset helt tillslutna och de fastnar nog inte på bild i det här ljuset.

Det nybyggda alvaret intill Viktoriahuset väntar på nästa sommar, spännande att se vad som gömmer sig mellan stenflaken.

Dahliorna fortsätter att blomma som om regn och kallt väder inte berör dem,

och det gör också näckrosorna,  många både vita och röda blommar ännu i dammen vid Viktoriahuset.

Föreläsningen var väldigt intressant och handlade om hur, varför och när vedartade växter bemöter årstidsväxlingar och om vi kan ingripa i mekanismerna så att växter, vars gener förväntar sig ett annat klimat än vårt inte ska vakna upp för tidigt efter vintersömn och få första blomningen förfrusen. Det var vad som hände för många i våras när solens värme satte i gång och väckte  känsligare växter (ex Magnolia och valnöt) och sen kom en påsk med oväntad kyla och brände blomning och första skott.

Jag hade en fråga som inte gick att svara på, jag visste ju inte ens vilken sort av valnöt jag talade om. Hur många valnötsträd på Gotland har en etikett på stammen? Vad roten till en frösådd planta tål på en balkong norr om Stockholm och om jag kan hålla den vid liv ännu en vinter, får jag vänta ett halvår på att kanske få veta. Det lilla trädet slutade att skicka ut nya löv i juli och nu faller de ett efter ett och man ser nästa års knoppar i grenspetsarna, så det är helt igång med förberedelser för vintern.

Older Posts »

Kategorier