Skrivet av: brittakarolina | 23 september 2018

Ornäsbjörk och äpplen

Höstdagjämning och löven faller, hösten är en skön tid, förväntningarna är nedskruvade till noll.

Vad ska jag nu plantera på graven? Kollar vad som blommar vackrast på kyrkogården och ser att allt är vackert och ser utvalt ut, inte två planteringar med samma blomster. Sen är stenen en del av bilden.

Ornäsbjörken står inanför grinden till kyrkogården och ser ut att vara mellan 80 och 100 år, undrar om det finns  datum för planteringen, den ser ännu helfrisk ut.

Har fått en hel säck doftande äpplen av mina rara grannar. Det blir äppelmos, äppelkaka och allt gott och sen kom jag på att för många år sedan gjorde vi äppelchips när äppelskörden var riklig. Vi trodde de skulle gå att spara till mörka kvällar senare, men de gick åt genast.

Det finns massor av recept på nätet och de kräver redskap jag bara hört talas om, man klarar sig bra med en vass kniv men en bättre urkärnare försöker jag nog skaffa.

Skrivet av: brittakarolina | 20 september 2018

DBW:s trädgård mm.

Vid tredje hemfärden i år har Gotland klippt vägkanterna och satt upp pinnarna som märker ut vägen om det skulle snöa så att vägen inte syns. I år har vägen genom skogen förstärkts med vita tecken som är raffinerade att åka på. Svårfångade mönster, rutor, större och mindre, som ett jättelångt notblad, undrar om hela bladet syns från rymden och går det att göra en text av tecknen?

Ett besök i DBW:s trädgård är ett måste om jag åker eftermiddagsfärja, men bästa vägen dit hindras numera av förbudsskylt och någon gång hoppas jag finna vägen runt och köra lagligt.

Höstcyklamen under granen nära entrén.

Alla rabatter blommar praktfullt, varje år tillkommer nya färgkombinationer och hösten känns långt borta.

Höga gräs har kommit mer och mer

Läste inte på skyltarna men en sorts höstanemon  bygger en stor snödriva bland pelarna.

 

Ännu en släkting till den vita höstanemonen

Paviljongen

Dill?

Klosterträdgården

Sen går jag ut genom en grind mittemot St. Clemens ruin och vars närmaste  granne är hotellet med samma namn. Kyrkoruinen förvaltas av hotellet och står för gräsklippning och städning och på en skylt sägs att man kan ta med sig kaffekorg från hotellet och ruinen kan lånas för bröllop och konserter.

St. Clemens ruin

På hotellets gård plockade jag valnötter för ett par år sedan, som jag lyckades få fram tre plantor av och på gården står också ett mandelträd som då hade mängder av sammetsklädda frukter.

Lilla mandelträdet

med mandlar till jul även i år.

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 19 september 2018

Täckating

Fortsättning från 8 september: Lambgiftet vid Hundlausar

Ett litet lammgift hade återuppstått ur en ruin inte långt från tre fina kvarnar längs vägen söderut och nu fattades bara taktäckningen. När skulle det ske?  Inte på valdagen väl? Nej men på lördag i veckan efter. Ett tillkännagivande på fb från ”Vi i Vamlingbo” sa att alla var välkomna att titta. Åskådarna har en nog så viktig roll i den här händelsen, vet inte om den är större eller mindre än förr.

Det var en fin lördag men utan  solgass, jag kom vid halv 10-tiden och då var man redan uppe med halva taket, sju eller åtta man stod högst upp och  packade agen  och tre man hivade upp och taket har två sidor som behöver lika många på andra sidan.

Klucku tei (klockan tio) är det dags för rast och alla ska ner och långbord är dukat med förtäring.

 

Att täcka ett tak med ag ( eller något annat, vass eller halm) kräver mycket material och arbetsinsatser av många personer. Det finns ännu folk som vet vad allt heter och hur man gör och Fårö är väl mest känt för sina årliga taktäckningar, uppmuntrade av Gotlands Nation vid Uppsala universitet.  Det händer även på Sudret att man täcker tak och här finns ännu kärr med ag, som kan skördas i de mängder som krävs för ett agtak och här finns också folk som kan.

Med rötter i det gemensamma ska de kringboende hjälpa till vid taktäckning och man lönas med god mat under och efter arbetet. Insatsen är en investering för att kunna räkna med hjälp när man själv har behov av starka armar senare. Ating i täckating ska tolkas som ätning (står det överallt). Det finns många atingar på Gotland, där man samlas för att något ska bli gjort.

 

Efter rasten går de igång igen och alla gör sina jobb, de som är på marken förser hivarna med strån och en del vrider ihop rep av agen . Allt heter något och fyller en funktion i det här hantverket men tyvärr har jag inte uttrycken.

Och här kommer behållningen av dagens händelse för min textila sida, bilderna av hur mänsklighetens första tråd skapas. Ur fiberhögen med vasstandade strån vrider han i rutigt elegant ut ett garn och låter det (repet)  ”äta själv” ur fiberförrådet, vartefter han drar och vrider. Vi står vid ursprunget och kunskapen som är basen för textil och det vid en täckating vid Hundlausar 2018. 

 

 

Det började tidigare än med ull och lin, det började med halm och gräs och vridning för att hålla ihop och bära fiberbuntar.

En till ställning måste upp,, taket är högt och man når inte annars.

och plötsligt kom regnet

Resten av dagen var det omväxlande sol och regn och som åskådare kunde jag lämna platsen utan att bli saknad.

 

Då jag for hem på söndagen passerade jag det ”nya landmärket” färdigtäckt. Allt runtomkring var nu städat och redskapen stod prydligt uppställda vid gaveln.

Jag har inga namn på deltagarna i arbetsstyrkan mer än de som finns i Storsudernytts artikel och den är med i bloggen om lambgiften.

 

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 15 september 2018

Söder om Hoburg

 

DSCN1242 (3)Blåsten lugnade sig en dag och jag kunde elda upp riset som väntat på en tändsticka ända sedan i våras. Nästa dag tog vinden i på nytt och jag for till Hoburgen. Sedan jag kollat att björnbärssnåret var väl avplockat, gick jag vägen söderut förbi burgarna  till närmaste udden. Rivet står det på kartan. Marken består av småsten.

Vattnet är nära och bryter med vitt skum mot strandstenarna , det blåser hårt men är inte kallt. Jag kollar utåt vattnet och ser att något sticker upp men ser inte vad, tänk om det är sälar.

När ska jag en dag verkligen få se vilda sälar? Det är inte sälar, jag låter som vanligt kameran vara kikare och den säger att det är skarvar. Skarvarna håller numera utkik längst ut på pirarna i alla (många) hamnar.

Många skarvar, de står flera på samma sten och jag ser inte vad de står på längre ut men de står tätt. vinden skakar kameran och jag har inget stativ med. Jag hittar en buske men den ger klent stöd.

Fåglarna är för långt ute i vattnet, händerna skakar och förr låg här uppdragna träbåtar i olika upplösning att titta på, nu är det fint och städat och inte ett enda grått strandfynd så långt ögat ser.

Jag vänder och går tillbaks, det är sned motvind

Här nere i skogen håller fågelfolket till när de märker flyttfåglar som fångas i nät mellan träden.

Södra sidan av Hoburgen

 

Skrivet av: brittakarolina | 13 september 2018

Det blåser

När det blåser här blir det så tydligt, dörren slits ur handen på en när man öppnar och då man vill stänga orkar man inte dra till den från insidan utan man får gå ut och skjuta på från utsidan och hinna slinka in innan vinden fångar den igen. Träd och grenar böjer sig och bladen vänder baksidan upp.  Blåsten kommer nära.

Då åker jag ner till strandent, där kan jag sitta i bilen och se när vågorna slår in mot raukarna utan att blåsa omkull.

Flera vita husbilar står parkerade här och där utmed strandhyllan, de går inte att gömma och jag möter tre mindre bilar med äldre folk vid ratten, jag är inte ensam om att gilla den här vägen.

Hammarshagahällar är kargt, inget är insmickrande, raukarnas former är oformliga och marken kring är kantig och sträv, hundar vill inte gå på det vassa, vittrade, stenskravlet och egentligen inte jag heller. Men ändå – man kan bli sittande här, tiden stannar och vattnets rörelser slukar en och man insuper dagens ljud antingen det är vågor eller fåglar som hörs, ibland kan det vara alldeles tyst eller som idag något öronbedövande.. 

Jag går ur bilen, inte bara blåsten kommer nära och skakar om mig, även marken berör och den är sträv och bromsar varje steg, jag får använda alla muskler jag har kvar för att förflytta mig.

På stenslätten mellan fossilkakorna lyser en liten rosa stinknäva (Geranium robertianum). 

 

En flock fåglar håller till på ett ställe och fiskar eller dyker efter något där vågen bryts mot pallen vid en rauk. Något de vill ha finns i vattnet just där.

De är inte stilla ett ögonblick.

 

 

Fyren på Heligholm syns bakom nästa raukfält, men jag är nu helt genomblåst och rensad av vinden och förmår inte ta in mer.

Här övergår stranden till sandbukten Skvalpvik och jag åker hem och tänder en björkvedsbrasa.

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 11 september 2018

Septemberblomning

Utan blommor kan jag inte leva och eftersom jag var här i juli och upplevde hettan och torkan, gläder jag mig  nu upprymt åt att se blommande växter, antingen de är fördröjda eller blommar om.

Markens täcke har dött på stora ytor, jordlagret är tunnt och på alvarmarken har många enar vissnat och står bruna och påminner om sommaren. 

En växt som kommit igång med sin blomning nästan överallt är brudbrödet, Filipendula vulgaris 

Jag läser att brödnamnet kommer från växtens ätbara och näringsrika rotknölar som  kan malas och bakas till nödbröd, de innehållet metylsalicylat som ger god smak (har inte prövat).

På granntomten finns ett privat grustag och när jag vill känna årtusendenas ström, går jag dit och tittar  i grusväggen som  förflyttar mig till den ö som envist stuckit upp ur de olika haven.

 Nere i gräset på marken syns något läckert rosa, så här låga blir mjölkörterna (Epilobium angustifolium) när de växer på jordlagret över sanden och just i år.

Ölandstoken som vi planterade samtidigt som stugan kom på plats, är nog den tåligaste växten, den har hittills överlevt allt.

Poppiusrosen tog några år på sig innan den började blomma men nu är den på väg att inta hela tomten med sina rotskott. Förutom skönheten i början av sommaren ger den ett par blommor då och då även sent. 

Winchester cathedral har sakta blivit mer omfångsrik men det är inte precis rosjord den står i. Den välkomnar alltid med blommor även då man kommer sent på året och fortsätter tills frosten tar den.

Tidlösan blommar lagom till valvakan. Den har överlevt dåligt i sommar, flera tidlösefamiljer är borta. Rabbisarna äter den inte men de biter av blomhuvudena som får ligga kvar bredvid.

Då jag såg ag-stacken vid lambgiften blev jag nyfiken på om de hämtat den vid Lillmyr som ligger mellan oss och havet.  Där har man hämtat ag till flera tak under de år vi funnits här, men spåren brukar vara tydliga, djupa hjulspår och tappade agstrån. Går en bit på kanalvägen och där man ser en öppning i skogen åt höger svänger man ut genom en skogsrand överväxt med salmbärssnår och ut mot den trädlösa Lillmyren.

Det är gott om salmbär (Rubus caesius)

Där de vassa revorna tar slut tar svårgångna grästuvor vid med djupa hål kring. Det syns inga traktorspår från i år här.

En ny liten ek bland tuvorna

och här blommar blå knappar av ängsvädd Succisa pratensis, floran säger att de blommar i augusti till september, så det är väl deras vanliga blomningstid.

sen tar halvgräset ag (Cladium mariscus) vid och ett brunskimrande fält med vatten i botten breder ut sig.

Om agen skördas tar återväxten flera år på sig att bli hög nog för en nästa skörd. Agen är en relikt som varit med  bland de allra första växterna på Gotland och den finns ännu kvar i kärr på kalkbotten men mest på norra och södra delarna av ön.

Svårt att göra agen rättvisa på bild. Här från Muskmyr, på en 4 km byggd träspång tar man sig runt myren och här har agen fått sin fulla längd på mer än 2 meter.

En försenad slåtterblomma (Parnassia palustris) lyser vit vid sidan av spången 

och på marken kring myren är marken blå av slånbär  här växer de lågt och når inte högre än skoskaften.

På lördag är det täckating vid Hundlausar, det är något lite extra, så jag har bytt min biljett hem från lördag till söndag.

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 08 september 2018

Lambgiften vid Hundlausar

Strax norr om de tre kvarnarna vid Hundlausar utmed stora vägen söderut har en liten ruin börjat få form och nu kan man se vad den ska bli – en lammgift (lambgift). Själva takstommen  som ännu väntar på sitt täcke av ag är mycket vacker. Jag är tvungen att bromsa, stanna och gå runt och beundra huset på nära håll .

En liten bit från huset ligger en hög med strån, det ser ut som en skräphög men är ag som skördats på en agmyr på en eller flera kilometers avstånd.  Den ska upp på takets täta granstörar som har grenpiggarna kvar för att bromsa de vassa agstråna från att hasa ner och sen ska agen ge huset skydd i åtminstone 30 år.

DSCN1023 (2)

 

Det doftar, träet är nytjärat och det känns som om täckatingen är nära förestående, tänk om jag hinner få vara med om det. Agen ser inte riktigt nyskördad ut men den kanske ändå hämtats på ”vår myr”. Måste kolla i eftermiddag om det syns några körspår.

Jag hämtar texten om lambgiften i nättidningen ”Storsudernytt” från i juni.

Kulturgärning vid Hundlausar av Kerstin och Gunnar Lind
Vid Hundlausar, nära stora landsvägen, finns en gammal lammgift (lambgift), förfallen och utan tak. Den ägs av Kerstin och Gunnar Lind numera boende på Kerstins föräldragård Sigraifs i Norrbyn och tidigare under många år välkända som handlare i Vamlingbo (Linds affär). Nu har Kerstin och Gunnar bestämt sig för att restaurera lammgiften. Det kommer att kosta en hel del. Länsstyrelsen har dock beviljat 105 000 kronor för restaureringen, men det täcker inte hela kostnaden. Den som ansvarar för det praktiska restaureringsarbetet är icke helt förvånande Erik Domerarve Larsson. Även Kenneth Winarve och Wesley Koivumäki är behjälpliga. Väggarna är återställda och snart kommer takstolarna att resas och i september räknar Erik med att det blir täckating (alltså då agtaket skall läggas). Dessutom har ett antal personer, bland annat smiden Calle Ahlström och Börje Olsson, varit behjälpliga med att röja efter landsvägen norr om lammgiften till de förbipasserandes förnöjelse. Ingen vet hur gammalt lammgiften är. Kerstin Lind berättar dock att det finns ett fotografi från 1926 som visar lammgiften med ett tämligen platt tak som troligen fått ersätta ett tidigare agtak. Hon berättar också att det påstås att en mjölnare bott i lammgiften. I så fall rör det sig troligen om en mjölnare som under malningssäsongen vid kvarnarna på Hundlausar valt att bo i lammgiften. Den av många beundrade lammgiften vid Juves i Sundre får nu en ”kollega” i en helt annan miljö vid Hundlausar.

Skrivet av: brittakarolina | 06 september 2018

Burgsviks hamn

Luften är full av vatten , dimmman är tät och på natten faller det ut på fönstren och hela huset är genomblött. Framåt förmiddagen tränger solen igenom och det torkar upp och jag kan plocka mina havtornsbär. Behöver syltsocker till dem, tror att socker med pektin kan vara bra, frysen är för liten för att ta hand om alla bären råa och jag åker till Burgsviks  ombyggda och utvidgade affär.

På vägen hem svänger jag ner till Burgsviks hamn, det stod något i bladet om att den nu var såld och kanske finns det något att titta på, man vet aldrig, en hamn är en hamn.

Men vad är det? Nya hus? Något upptar hela längan utmed  strandstugorna. Nu ser jag vad det är.

Ett vindkraftverk

Hamnen är förberedd för transport, järnplåtar på marken hela vägen .

 

Kanske lite svårt att läsa texten men är man envis och trycker flera gånger så kan det gå.

Vindkraftverken som små vita streck ute i havet

Havsbastun fortfarande lika fin, har sten på de lägre taken.

Åt andra hållet, in mot land är det gamla hamnmagasinet, där det fanns en restaurang i flera år.

Guldkaggen, ett minne  från 70-talet.

 

Höstanemon med slipsten, en känd produkt som skeppats härifrån.

 

Skrivet av: brittakarolina | 05 september 2018

Ännu en gång vid Långmyren

Ännu en gång har jag kommit hit. Nu är vägkanter, fält och åkrar knallgröna och jag råkade ut för ett ösregn uppe på Lojstaskogen, regnet sköljde över bilen så jag var tvungen att sakta in för att kunna se vägen. Det verkliga ärendet för resan är att hämta havtornsbären. om de finns kvar förstås. Och om de inte är kvar så går jag ut och plockar salmbär i stället, de har spridit sig kring alla stigar och diken runt oss och även om någon redan plockat här, mognar nya bär efter och efter regnen  blir de stora och väl synliga.

De var kvar och det här är roligt, alla buskarna som nu har bär är fruar till Romeo och alla var ett år nergnagda helt till grässvålen av rådjur som hittat lugna marker runt myren.  Vi förstärkte stängslet där buskarna stått och tänkte plantera nya buskar men såg att rotskott var på väg och dem sparade vi på och sen har det tagit flera år för dem att växa till sig och ge den här skörden.

Jag gick ut i skymningen för att se hur marken hämtat sig efter sommarens hetta och torka, stora ytor är ännu kala, rabbisarna har grävt täta hål och många har nog haft sin sista sommar, de syns inte till någonstans på eller runt tomten. Fältsipporna fick ingen fart i våras och nu har de hunnit i kapp.

Linhattens åker består som vår tomt av sand, där stod  under Gotlands oljetid ett borrtorn för att ta upp olja. Åkern såddes med luzern och en del år har man kunnat skörda och nu efter den fasansfulla sommarhettan trängs de blålila blommorna och man glömmer veckorna av ovisshet för vattentillgången och det knastrande ljudet av steg på döda tuvor.

s

Gulsporrarna lyser som brinnande ljus i grönskan.

En oxel vid infarten till tomten, 

När man komer närmare ser man att den består av minst sju stammar.

 

 

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 02 september 2018

Trädgården firar

Höstfest i Bergianska trädgården. Söndagsväder med strålande sol och proppfull parkering.  Innanför granhäcken lockar rabatterna med mognande köks- och medicinalväxter och mängder av växter i krukor som olika föreningar med växtanknytning låter oss köpa av sitt överflöd. Jag letar förstås upp Bergianska trädgårdens Vänners  bord för att pröva min lycka i lotteri med bokvinster eller att kanske få se några ansikten till de namn jag läst gång på gång under mina år som Vän. Det är alltid trångt kring Vännernas bord och lovande för försäljningen, det man drar in går som bidrag till trädgården.

Marina

Stina

Vid färgväxterna stod burkar med färgning  hjälpt av solens värme.

Utanför granhäcken hade hela trädgården fest, överallt mängder av frukt på marken med och utan namn

Körsbärsplommon

Svart mullbär

Mullbären gömmer sig bakom löven.

Här får man hjälp av Trädmästarna att klättra i en ek.

Det sista som fångade min blick var den praktfulla Amaranten, men kameran klarar inte att återge den djupröda färgen.

 

Older Posts »

Kategorier