Skrivet av: brittakarolina | 31 juli 2021

Grussloken vajar över Bergianskas alvar.

Grussloken vajar över alvaret

Efter många heta dagar med inomhussysslor kom regnet och svalkan och min längtan efter att kolla vad som sker i Bergianska tog överhanden. Knepigt med parkeringsautomaten igen, den har funkat bra några gånger, men nu ville den inte ha mitt kort hur jag än vände det.

Dagens vandring började vid den nyputsade institutionsbyggnaden, en stor blommande buske lyste på långt håll, den liknade Hortensia (glömde läsa av namnet) , roligt att få se något oväntat och med ovanlig färg.

Följde stranden, det lilla fina pumphuset har hunnit bli mer än 100 år, det påminner om Elsa Beskows hattstuga, som nybyggnaden blev när den gamla stugan brunnit upp.

En av fjällets många stentrappor mynnar vid den blanka hällen med spår från istiden.

Stor plymastilbe Astilbe chinensis vid fjällets fot åt norr.

Vid ormbunkarna har en träkagge med skavfräken och åkerfräken tillkommit. Båda har varit användbara för olika ändamål, skavfräken för att skura kokkärl, polera metall och trä och åkerfräken har ingått i svenska farmakopén och ansågs vara bra mot sjukdomar i levern och urinsystemet. Åkerfräken ses numera enbart som ett svårbekämpat ogräs.

En liten del av Wittrocks ormbunksvägg, Över hela bergssidan finns murade ”blomkrukor” av stödblock för att hålla kvar jord åt ormbunkar.

Tulpantrappans sommarplantering är i år vilsam att se, bara två färger och de ska antagligen locka fjärilar. Vädret var kanske ogynnsamt för dem idag men några med vita vingar visade hur det var tänkt

Äntligen framme vid alvaret, grussloken lyser i motljuset och vajar för minsta vinddrag över kalkstensgolvet med sina mjuka ax just som det gör på södra Gotlands kalkstensgolv (och Ölands).

Grusslok Melica ciliata

Skrivet av: brittakarolina | 25 juli 2021

När det blir för varmt

Sommaren med värme och gröna trädkronor längtar vi till under hela det bladfattiga och mörka vinterhalvåret. Sen händer ibland, när vi äntligen sitter i den sköna årstiden, det som en del av oss inte är riktigt skapta för, det blir för varmt. Att bara sitta ner i skuggan och andas lugnt kan vara ett problem när man ändå behöver laga mat och sköta om sitt hus som vanligt. Hjärnan lägger av, men tänk om det inte bara är värmen som orsakar stilleståndet.

Lindarna har blommat över och marken är full av de nedfallna blomställningarna och de senaste bloggarna har handlat om övergivna och risiga ställen som för tankarna till Andrej Tarkovskijs öde marker och humöret lyfter inte.

Då — i går morse när jag öppnade datorn låg där en länk som Eva hade förmedlat till mig från Franska Fikon år 2019 och den handlade om Linnés Hammarby. Franska Fikon har en anmoder i Sophia Juliana som var en av Linnés systrar. och vi får följa med på en vandring i Linnés Hammarby och även I Linnémuseet i Uppsala. Så många vackra bilder och skön läsning och första reaktionen var, dåligt samvete för att jag inte svarat. Men visst hade jag svarat och sedan glömt det och nu fick jag alltså en riktigt glad överraskning. Tack Eva och tack Franska Fikon !

I stället för att gå ut i värmen som torkar gräsmattor till gråbeige och ger mig andnöd, sätter jag mig tillrätta i i vävstolen och lägger in gröna trådar i ett sommarbrev som Karin och barnen målade och skickade till mig för många år sedan. Den förra väven tog mig fyra år att göra färdig, den här blir enklare. Tror jag lovade att visa vad det blev av den förra och här är den. Jag har kallat den ”Vännerna” för enkelhetens skull och det var de Bergianska vännerna som satte fart på mig,

Skrivet av: brittakarolina | 21 juli 2021

Kring Klockarviken i Edssjön

Edsjön runt är numera en möjlig promenadväg på 11 km och några gånger har jag påbörjat vandringen men blivit kvar på västra sidan om sjön och gått tillbaks runt den kusliga Klockarviken till parkeringen utanför Eds kyrka.

Eds Klockargård ägs av kyrkan och på flaggstången vajar Svenska kyrkans korsflagga med rött kors på gula fält. Huset har stått där sedan 1712 och vid presentationen på nätet nämner man att Jenny Lind tillbringade sina fyra första år här i organisten och sockenskrivaren Karl Ferndals familj som fosterbarn. Nu är här sommarcafé och det är en fin plats att börja eller avsluta sin Edssjörunda på.

Utsikten från fönstren i klockargården. Tidigare kunde mindre sällskap serveras kaffe efter någon förrättning i kyrkan men inte nu längre. Sommarcaféet har begränsade öppettider.

Eds klockargård från baksidan

Uthus och källaringång, granne med klockargården

För att komma runt Edssjön behöver man runda det inre av klockarviken

Klockarviken övergår till något sumpigt och vildväxt som ser ut att få bli som det blir och med speglingarna i vattenytorna blir man helt yr när man försöker se vad som är träd och vad som är bilder i vattnet.

Det gröna som flyter omkring är andmat (Lemna minor)

Hur gammal blir en björk? Frågan har inget säkert svar, en del dör efter 90 år andra fortsätter till något över 100 år men visst vore det intressant om trädfällare ville räkna årsringar i de träd man fäller, en siffra tar inte stor plats att spara.. Gammal björk med bark och fortfarande grönskande krona.

Yppig djungelgrönska i den ständigt blöta marken,

Den stora spräckta stenen utmed stigen

Åter mot parkeringen

Skrivet av: brittakarolina | 17 juli 2021

Vi sitter ute

Karin fyller år, när är det nu hon fyller igen? Jag har slutat att fråga, det är lite onormalt att inte minnas datum för de egna barnens födelser. 1962, då det var dags för Karin att komma hade Lasses mamma sin födelsedag och vi såg ut att pricka in hennes datum i juli. Lasse var bortrest för jobbets räkning och min mamma hade kommit för att ta hand om pojkarna om jag behövde åka till BB. Det behövde jag och just på Gretas födelsedag, det kunde bli en lyckad nyhet för farmor. Men Karin dröjde och jag fick ett par värktabletter och skickades hem igen. Då blir det väl nästa dag? Neej, inte då heller, det var rörigt hemma, jag var nervös och min mamma hade inte nutidens perfekta hörhjälp och sa gång på gång, pojkarna gör inte som jag säger. Hur skulle jag kunna lämna den här cirkusen? Men nästa dag tog de emot mig på BB och såg till att Karin äntligen fick komma. Men det trasslade sig i mitt minne, så jag hade svårt att säga exakt vilket datum hon föddes. Lasse ja, han kom hem på eftermidagen samma dag när allt var över och kunde då få se det vackraste barnet norr om Slussen.

Här är kompisar och grannar samlade att fira Karin. Selina, Karin och Gösta står fortfarande.

Karin och Glenn bor i ett hus från början av 1900-talet där solen har svårt att nå ner till marken på innergården och man tror kanske att inget vill växa där. Det har visat sig att det man planterar där trivs och växer både på bredden och höjden. När det är hett ute är gården ändå sval och den har blivit den nära parken för alla som bor i huset.

Rosor trivs, här blommar Benjamin Britten framför en doftande kaprifol

Alfred har sommarjobbat i Dalens trädgård och ….

Christina, Karin och Selina

Brandliljor

Fågelbad av betong, som Karin och en granne tillverkat på gården för ett par veckor sedan.

Alexandra

Glenn och Lisa

Karin och Alfred

Det här hände för en vecka sedan.

Skrivet av: brittakarolina | 12 juli 2021

Berga ödetomt

I sökandet efter ”Anna Lejons ros” har vi flera gånger hamnat uppe vid den övergivna och totalt igenvuxna tomten vid Berga, där bara det bräckliga skalet av ett båtsmanstorp återstår. De rosgrenar vi fann förra året, styckade vi och satte i krukor med sand och jord, de såg länge ut att vilja rota sig men så blev det inte.

Vi fick ett nytt år och försökte ännu en gång att knipsa ett par grenar och trodde de skulle rota sig lättare då det var vår. När de tidiga rosorna började slå ut strax före midsommar gick vi till Berga för att se hur buskarna vi hämtat grenar från, blommade. Var de doftande och mångbladiga rosor eller kanske bara enkla nyponrosor? Vi såg redan på håll genom alla gallerstängsel att några få enkla ljusröda blommor lyste mot den rödmålade torpväggen. Då vi trängt förbi alla hinder och rörde vid grenarna föll blombladen av så det blev inte ens en bild. Karin såg däremot andra blommande grenar av något som påminde om japansk klätterros. Vi fick nu släppa tanken på att hitta Anna Lejons ros,

Foto: Karin Sjökvist Tyrefors

Minst lika spännande som resterna av rosor nära huset var allt som fått sprida sig och växa till utan mänskligt motstånd under 50 år. Närheten till skola och förskola har gjort att man satt högt nätstängsel kring huset och tomten, men från Runbyspåret går det flera stigar in i området där en rad växter fått vara så invasiva som jordmånen tillåtit.

Ingång från Runbyspåret. Här låg ”hönshuset” där en familj tillbringade sina somrar på 60-talet.

En skog av jätteslide (Fallopia sachalinensis) med halvmetersblad får man böja undan för att komma förbi. På marken har lupiner fått fritt spelrum

Kring torpet är en tät häck av praktlysing (Lysimachia punctata)

Om man tränger in framför huset genom det ogenomträngliga, blommar där tidigt om våren en Fosythiabuske som ett praktfullt eldklot, man ser det på håll resa sig över slyet. Kommer man dit vid midsommar står en vit schersmin och en rosa pardisbuske av aldrig skådade omfång helt täckta av blommor som kan ses ovan trädtopparna redan från Bergaplan.

Gösta och Karin i djungeln

När man passerat torpet tar Robiniaskogen vid. De som visste hur den kommit dit, kallade den Acacia, den heter Robinia pseudoacacia. Generationen före (på 20-talet) hade tagit med en planta från sin bröllopsresa till Medelhavet för att alltid få minnas resan och den ljuvliga doften när Acacian blommar. Jag fick en rotbit, då vi hade trädgård men redan efter något år såg jag att den skickade ut rotskott åt alla håll och då fick den gå. Vid Berga kan man se de äldsta stammarna krökta och kala men med bladruskor högst upp och de yngre, rotskott eller fröplantor med yppiga ljusgröna bladmassor. De har intagit en bra bit av Runbyskogen och doften när de blommar är så ljuvlig att den sätter spår i minnet.

Robinian blommar här 20 juni

Bergaplan som man kommer ner till efter den lite omskakande växtupplevelsen var tidigare en idrottsplan, nu står där en förskola. På 60 talet spolade man till och med planen till skridskois ett par vintrar.

Skrivet av: brittakarolina | 09 juli 2021

Gammal bild

När jag letade efter en bild av födelsedagsbarnet att gratta henne med kom det förstås fram andra bilder jag inte sett på länge och som jag blir rörd och glad av att se. Det är från en av våra första somrar på Holmhällar 1966 eller 1967 nere i ett ”badkar” vid raukarna. Barnen kan vara 5, 7 och 10 år, vart tog tiden vägen?

Skrivet av: brittakarolina | 06 juli 2021

Varma dagar

Sommaren med det heta solskenet kom, Jag hade glömt hur lite man kan få gjort när den evigt gassande solen bromsar alla kroppsrörelser och då vill jag helst gå in i en mörk källare med en yllekofta över axlarna.

Yngsta barnet fyller år, precis när alla har åkt på semester någon annanstans. Det har alltid varit ett bekymmer men är kanske något mindre nu än förr. Jag måste hitta på något att ta med när jag grattar henne och tar en tur till Rappnes Oas, där kan man hitta mycket för en person med intresse för växtlighet.

Parkeringen var som vanligt full och den här gången utan gluggar, så jag hamnade allra längst bort från entrén.

Det är varmt här också, men man vattnar golven inne i växthusen och det känns svalkande.

Hortensior med milda toner. men man måste titta nära på

de rosa ”badmössorna”.

Blommor av plåt finns också med rester av färg och lite rost.

Dahlior, redan ! Ja sommaren rusar också, inte bara våren, körsbären är redan röda och rosenhäckarna har stora nypon, ännu gröna men om en vecka ……….

Ett igelkottakort kan väl vara trevligt att få, Karin har ett snår hon inte rensar i Dalens trädgård, för ur det har en igelkott kommit ut flera gånger.

Skrivet av: brittakarolina | 27 juni 2021

Midsommar 2021 i Bergianska

Vad gör du på Midsommarafton? Går till Bergianska trädgården, då kommer jag med sa Gösta och vi skulle träffas vid ”Lasses bänk” och kanske ha en påse med bulle och dryck med oss. Det regnade i Sollentuna men var uppehåll i Solna och det var gott om parkeringsplatser på Bergianskas parkering.

Vi visste att Orangeriet var stängt men inte att hela området innanför granhäcken var låst, alltså kunde vi inte nå ”Lasses bänk”, men vi hittade varandra ändå.

Lasse och jag gick ofta i trädgården men mest på de jämna gångarna där hans rollator inte gjorde motstånd. Men det var tillräckligt för att ge en upplevelse av både odlat och det nästan vilda och, på ett måttligt avstånd fanns allt, tallskog, ekskog, berg och en strandpromenad. Då Lasse inte längre var med började jag mellan stigarna se se alla stenformationer, trappor, odlingsterrasser och fjällandskap, kvarstående minnen från den tid då trädgården skapades. Av Stina fick jag veta var jag kunde läsa för att förstå hur trädgårdens skapare Veit Wittrock hade tänkt sig då han fick uppdraget att bygga upp trädgården.

Gösta måste se fjällen, de som byggdes av sten från sprängningar av berget i norr för olika projekt, grottor, utfyllnad av ojämn mark för bygge av växthus, en hylla för en sammanhängande strandpromenad med mera.

En väg upp till högsta fjället börjar bakom institutionsbyggnaden och han tog sig ända upp på toppen. Därifrån har man en oslagbar utsikt utsikt över omgivningarna.

Vägen upp smalnar och man snärjs av ogräs, men åt alla håll ser man också de vita lapparna med namn på växter som anger att något planterats och finns kvar.

Japanska dammen från ”baksidan”, vi är ensamma i trädgården idag.

Duva som inte flydde när vi visade oss.

Andarnas hus, en plats att fly till när besökstrycket blir stort.

Gösta på bron, På slänten bakom blommar alltid något oväntat, den ser ut att vara vildvuxen men det är det unika med Bergianska som botanisk trädgård, de tlll synes ”vilda” partierna .

Ormrot i slänten med skära blomstavar.

Ormbunkarna är nu helt utslagna men ännu ljusgröna.

En sen pion i pionlandet ungefär där Wittrock ritade in det stora växthuset som aldrig blev byggt.

Vita näckrosor i den helt algtäckta dammen nedanför Viktoriahuset.

Wittrocks torn renoveras. Byggnadsställningarna förändrar profilen som blivit Bergianskas signatur på många bilder. Rundvandringen idag gav så många lagrade känslor. Förutom Gösta i sällskap som det mesta var nytt för, hade jag med mig Lasse som bara njöt av dagen och Stina, midsommarafton var Stinas födelsedag, vi blev inte färdiga med att förmänskliga bilden av Wittrock och sen var faktiskt min mamma med, hon som första gången för 84 år sedan tog mig hit till trädgården.

Skrivet av: brittakarolina | 18 juni 2021

En mötesplats

De blommande vägrenarna på Gotland känner väl många till numera. Sällan har man tid att stanna upp om man kör bil, växterna svischar förbi och man kan inte stanna var som helst.. Som så många blomster har även de som står utmed vägkanten en kort tid att glädja oss och nästa gång man kör förbi blommar andra växter, floran varierar mycket med tid och vägsträcka.

Burgsvik är centralorten på Storsudret, dvs den lilla delen av ön längst nere i söder. Där finns livsmedelsbutik, hamn, Café och bio. Dit kan vi fara på flera sätt, en väg går genom bebyggda områden, den är så bred att man inte behöver bromsa in vid möte. En annan väg går genom skog och gamla betesmarker utan ett spår av bebyggelse, den är smalare och har M-märkta mötesplatser Här blommar orkideerna och ser man något intressant kan man hålla på en M-plats och promenera till det man såg och på utmed vägen hittar man sen mer än man väntat sig.

Akvilejor finns utmed vägen genom skogen, de brukar oftast vara blå men en och annan är rosa ser man. I år är nästan alla vita och någon enstaka är rosa. Jag stannar vid ett M och på väg mot akvilejorna ser jag både sena johannesnycklar och blodnävor

Blodnävor klädde hela diket, inte i stora tuvor som i Väsby utan som en matta i gräset och blommorna var så lysande röda att kameran inte kunde återge färgen.

Johannesnycklar, inte de största och pampigaste som visar sig en del år, men trevliga att möta ändå.

Akvileja betyder örn. kan det vara örnens klor man ser, där andra ser duvor i blomman?

Skrivet av: brittakarolina | 16 juni 2021

Hon slarvar

En lång pratig historia
Min fröken Söderström i Kungsholms Folkskola suckade för något jag inte längre minns och sa: Britta, du är ju så begåvad – men du slarvar. Det har inte växt bort och det fortsätter. Jag vet aldrig riktigt när det sker men det visar sig mest efteråt och när pinsamheter. uppstår. Slarv ger inget beröm och ibland tar jag i för att undvika det och då kan det bli för mycket ordning. Då har jag en annan minnesvärd replik att luta mig mot. När jag satt och petade för länge med en form i en väv sa läraren-konstnären, du är för noga, det är inte bra, man måste lämna något åt slumpen också.

Nu i den sköna grönskande försommaren har jag som fullvaccinerad tagit mig till den mest efterlängtade platsen med min lilla nybesiktigade bil, mobiltelefon och en dator. Mobilen är rätt fantastisk, man kan (om man vill) se den man talar med var som helst på jordklotet. Den kan stundtals ge kontakt med internet och gjorde det i flera dagar men en torsdag funkade det inte, internetdelningen försvann från mobilen.
Starta om, brukar då klokare människor säga till mig och ibland har det hjälpt. Så jag startade om, men den lilla pin-koden som jag haft i åratal och som jag kunnat slå i sömnen blev fel. Efter tre försök var jag portad och helt isolerad. Mobilen ville nu ha min puk-kod och den låg i Väsby. Ring din teleoperatör stod det på skärmen, så cyniskt, det kan man ju inte utan telefon.


Jamen då får jag åka till Fiket och skriva några mejl, så de som undrar får veta att det inte går någon nöd på mig. Packade bilen med extratröja och lite proviant, surrade fast mig och startade bilen — men — den startade inte. Den hade råkat få en riktig genomsköljning under åskvädret för någon dag sedan (glömt ett nervevat fönster), men jag hade kollat efterår om den startade och det gjorde den.
Nyligen betalade jag en årspremie för en bilbärgningsförsäkring så det gällde nu att få låna en telefon och be om hjälp med bilen.
Sommargrannarna en kilometer härifrån hade inte kommit än, vilken är då kortaste vägen att nå levande människor? Om jag har tur är någon kanske hemma i Långmyre som ligger lite längre bort. Jag har slutat att cykla, så det fick bli rollatorn som bar min packning.

Jag packade tröjan, datorn, kameran, lite vatten och det viktigaste och gav mig ut på vandring. Traktorvägen från brevlådorna har blivit bredare och bredare vartefter lantbrukarnas redskap blivit mer omfångsrika och i år hade vägen fått ännu ett nytt lager av grovt grus över sig. En blogg om ofjädrade rollatorer var på gång redan före resan till Gotland men nu fick jag verkligen känna på vad jag anser saknas.

Utmed vägen hade dikets päron- och äppelträd blommat över och oxlarna var just som pampigast med blomklasar som gräddskum. En buske med kritvita blommor, hagtorn, hade hunnit slå ut och snöade redan sina kronblad i gräset.
Rabbisarna sprang hit och dit, ska alltid över till andra sidan, de gräver gångar till och med under vägen och det händer att de tittar upp ur ett hål mitt i vägen.

Vid brevlådehörnet stod ungnöten samlade och när jag satte mig lite på rollatorn trängde de ihop sig och ville, ja vad ville de? Sa till dom att de var fina, men var tacksam för att det var en stenvast och taggtråd mellan oss annars hade nog rösten darrat mer.

Härifrån såg jag Långmyre, vad gör jag om ingen är hemma? Vägen vid brevlådorna är också grusväg, den är alldeles nyligen skrapad, småsten över hela ytan och det var ett bra stycke kvar att gå.
Gick in på planen mellan huset och lagården vid Långmyre, ingen bil stod parkerad, det såg öde ut, gick runt huset, passerade huvudingången med alldeles för lång och hög trappa men skulle vidare till köksingången. Inget liv. Hälsade på hönsen som gick fritt i gräset och skrockader och skulle just gå ifrån gården, då Karl Johan Jakobsson kom ut från lagården. Ååååh guschelov ! Han känner nog inte igen mig, jo men Niklas vet han vem det är och jag fick komma med in och ringa på bärgning eller hellre få felet avhjälpt på plats. Kommer ni idag? Javisst, vi åker från Visby nu. Hade också meddelat Karin vad som hänt. Karl Johan erbjöd mig skjuts hem men jag avstod för jag var så lättad och behövde gå av mig spänningen.

Vandrade hem och satte på kaffe och innan jag hunnit dricka ur en kopp var bärgaren här, Karl Johan hade visat vägen och körde före på motorcykel. Felet var att motorn var blöt som bärgaren sa, inte av vatten men av bensin. Jag hade startat flera gånger utan att göra slut på bensinen och då kunde det gå så här.
Han fick bilen att funka och jag hade lovat Karin att skicka mejl från Fiket om det ordnade sig. Drack färdigt kaffet och for sedan till Fiket, men där var dörren stängd klockan 16.
Nu hade jag i alla fall bilen och kunde förflytta mig lite längre än till fots och tog mig ner till Annie och Helmer vid stranden på kvällen. Av Helmer fick jag låna telefon att ringa Karin och hon hade pratat med Telenor som inte fick lämna ut puk-koden men ändå lovat skicka den till min dator. Smart av henne att nå fram till Telenor, det har jag aldrig lyckats med.
Det lät väl hoppfullt, kunde mardrömmen få ett slut när Fiket öppnade nästa dag?.
Men det hade inte kommit något från Telenor så modet sjönk. Mejlade Karin som var på sitt jobb men ändå tog sig tid att kontakta Telenor igen och den här gången fick hon koden muntligt utan vidare.
Där slutade mardrömmen. Det var slarvigt av mig att åka ensam till en enslig plats med mobil och dator och inte ta med alla koder och lösenord. Men det där med bilen var något nytt, man får inte starta och stänga av flera gånger innan bensinen förbrukats, det var något nytt jag inte anade och har aldrig förr råkat ut för.


.


Older Posts »

Kategorier