Skrivet av: brittakarolina | 26 november 2022

En småsak

Då Karin och jag var i Venedig för många år sedan köpte vi varsin ring i en av de många affärer som sålde ringar med exotiska stenar. Karins ring hade en vitskimrande inläggning av pärlemor och min en mörkgrå gråstensliknande sten, som när man lyfte och vred lite på den, visade ett lysande havsblått ljus och djup. Själva ringen var av silver, ganska lätt och ihålig, jag minns inte priset men det var inte i lyxklass. Av alla ringar jag haft, tappat, blivit av med på märkliga sätt eller själv blivit för för tjock för att kunna bära, är det nu den enda ring som fortfarande går att trä på ett finger. Den har blivit sliten, bucklad och mattare mörkgrå, men jag behöver bara vrida den lite så att ljuset når fram till den och jag kan dyka eller flyga i det blå skimrande.

Stenen heter Labradorit och namnet härleder sig från att man funnit stora fyndigheter i östra Labrador men den kan också förekomma på Grönland, i Norge och Sverige. En variant upptäcktes i Finland på 40-talet, den har större färgrikedom och kallas Spektrolit och man bryter stenen i gruvor intill ryska gränsen i Ylämaa.

När ringen blev min hade jag inte en aning om stenens ursprung eller vad den var känd för men namnet Labradorit hade den redan och det var spännande att följa hur den skiftade från osynlig till lysande. När jag nu efter mer än 20 år googlar på den lysande kan jag se att jag burit en sten på fingret utan att veta att den har ………magisk kraft, den lyser upp vår andliga väg till personlig upplysning, den driver bort mörkret, en bra sten för den som är lite blyg eller inte alltid vågar ta för sig, den stärker intuitionen och min kontakt med universum osv osv. Men jag kan också läsa hur ljuset uppstår och studsar mellan skikten i stenen eller de ingående kemiska föreningarnas rätta namn och det är inte mindre magiskt.

Skrivet av: brittakarolina | 22 november 2022

Tvärt slut på indiansommaren

Ny årstid, och jag har inte bytt till vinterdäck, man ber folk att stanna hemma och inte ge sig ut på slitna sommardäck. Jag stannar inne och och ser när gator, träd och hustak förvandlas till vintervita ytor och allt är plötsligt så nytt och betagande vackert.

De första stora snöflingorna ritade om den gråa marken till något man ser för första gången.

Utsikt från köksfönstret vid åttatiden igår, inte mycket trafik.

En ny dag, Det blev mycket snö, jag hör det skrapar utanför på gårdssidan. Där skottar Bettan och

Lasse och

på balkongen sitter min katt som inte springer bort och hoppas att allt det vita snart ska ha smält bort.

Myskmadran har fått en mössa.

Skrivet av: brittakarolina | 09 november 2022

En dörr öppnade sig

I torsdags hade jag tid för den årliga flimmerundersökningen på Danderyds sjukhus. De senaste åren har de avlöpt utan dramatik och det var likadant i år. Nöjd och glad tog jag hissen ner från 12:e våningen och såg för min längtande syn kaffekoppen som väntade hemma och överraskningen jag skulle få av att inte ha betalt parkeringsavgiften på den fullproppade planen framför sjukhuset. Någonstans på nerfärden kom en dam till in i hissen och vi hade exakt likadana rollatorer och det blev ett ögonblickligt samförstånd. Efter trapphuset med hissar ska man sedan in i den stora entréhallen på Danderyd genom en bred dörröppning, den rymmer två rollatorer i bredd och dörren öppnar sig själv om man tycker på en plupp på väggen.

Vi ställde upp oss bredvid varandra men den andra damen visste inte att få upp dörren och började dra i handtaget som inte gav med sig. Jag pekade på pluppen och sa åt henne att trycka. Vi stod en bit ifrån dörren när den for upp och den bromsades då av hennes rollatorhjul, Jag lirkade då hennes rollator det par centimeter bakåt som behövdes och hon gick igenom. Sen fortsatte dörren mot min rullator vars ena hjul också kommit för nära dörrens svängradie och då inget mer höll emot drog dörren med all sin kraft med sig min rollator och jag tappade greppet. Sen gick allt på någon sekund, en krängning jag gärna ville haft på film, jag föll handlöst och raklång baklänges i stengolvet med huvudet som sista whiplash i golvet. Det blev lugnt och stilla kring mig och jag fick ingen impuls att resa mig och borsta av mig så jag blev liggande i en växande blodpöl, medan trapphuset så småningom fylldes med människor alla på väg någonstans men utan sjukvårdande roll eller rangetikett på rockuppslaget. Det här blev inte slutet för mig utan början på en ny upplevelse under fem dagar av mitt liv.

Nu är det onsdag morgon, jag kom hem igår eftermiddag och jag har sovit en natt under blomstertäcket. Hela Allhelgonahelgen har passerat och jag har umgåtts varje dag och natt med Lasse, han tillbringade ju sin sista tid på samma ställen där jag nu varit och jag vet hur olyckligt det kan sluta.

Hemma blommade novemberkaktusen för en vecka sedan men det går fort och nu är det redan över.

Skrivet av: brittakarolina | 31 oktober 2022

Diplomceremoni

Selinas studietid avslutades med en högtidlig diplomutdelning i Uppsala Universitets stora Auditorium söndag för en vecka sedan. Ett par hundra studenter skulle få sina diplom och var och en fick ta med sig två anhöriga, mer fanns det inte plats för. Selinas mamma Yoko kom från Japan för ett par dagar sedan och även jag fick frågan om jag ville vara med. De som skulle få sina examensbevis (The Graduates) väntade utanför och skulle komma inmarscherande klockan 14, därför var deras sittplatser ännu tomma. Det utdelade programmet var skrivet på engelska och jag läste fyra talare och medan vi väntade på att allt skulle börja, lovades vi Musical entertainment.

När Yoko kom hade hon med sig en rätt stor bag, som hon lirkade in under sittplatsen. Efter en stund sa hon, det är Missy. Det är familjens dvärgpudel, hon har fått mat och sover nu. Hon är rätt van vid att transporteras i bag och det fanns ingenstans att lämna henne för det här tillfället.

Musikunderhållningen bestod av två nyckelharpspelare Ditte Andersson och Cajsa Ekstav. Nyckelharpan är Upplands musikinstrument. Skulle Missy vakna av nyckelharpornas ljud?

Så kom då alla de in som skulle få diplom och tog sina platser och vi fick några välkomnande ord. Språket var engelska och vi satt mycket långt från scenen så det kvittade vilket språk man använde, det hördes ändå inte.

Här talar professor, dekanus och diplomutdelare Joakim Palme.

Och Selina visar upp sitt diplom. Jag räknade till fem damer som knixade till och neg för diplomutdelaren.

Det blev några höga applådåskor för varje grupp som var avklarad och då vaknade Missy och började krafsa på väggarna i bagen. Yoko hann se Selina få sitt papper men sen fick hon raskt samla ihop ytterkläder och bag och smyga ut.

Diplomutdelning omväxlande med nyckelharpolåtar fortsatte, sedan utmarsch för de examinerade och därefter kunde vi börja leta upp varandra.

Selina hade koll och lotsade mig ut genom vitkalkade källarvalv till en utgång på baksidan och ute i parken förenades vi med Yoko och Missy. Kaffe eller något var inte att tänka på i den folkrängsel som bildades i och runt den anrika byggnaden när den fullproppade hörsalen tömdes.

Hur säger man på svenska? Graduates, Grand Auditorium, Dean, Faculty of Social Science.

Skrivet av: brittakarolina | 29 oktober 2022

Några träd som står nära

De planterade träden i Väsby har blivit fler, de står där med gröna näringspåsar så snart ett nybygge är klart för inflyttning. Hoppas de får stå kvar länge och ge svalkande skugga på trottoarerna, om somrarna fortsätter att bli varmare. Träden berör oss, alla träd berör men olika häftigt vid olika tider, med sin blomning, sina färger, former och dofter eller smak och just nu efter att många visat upp sina höstfärger sveper poppeln dessutom in oss i doft.

Här utanför Väsby Centrum står en balsampoppel, den har stått några år och hör till de vidlyftigare. Den ger luften väldoft runt hela kvarteret två gånger om året. Först tidigt på våren då trädets knoppar är på väg att slå ut. Då finns plötsligt doften där, när man undrar om våren aldrig tänker komma.

Man glömmer sedan doften under sommaren ända tills löven faller, då är den där igen och man går som i en jätteballong fylld av balsamdoft.

De nyplanterade Ginkgoträden söder om Väsby Centrum berör inte med sin doft, för de är hanträd. Honträdens frukter, liknar små plommon och innehåller smörsyra och luktar motbjudande (härsket smör), men numera planterar man inte honträd. Lunds botaniska trädgård har bland flera ett honträd och det kan man leta upp om man vill känna doften av frukterna.

Bladen är hela och fräscha fast de varit med hela säsongen och gulnar till en tät guldfärg innan de faller. Odlaren KW säger att han aldrig sett några angrepp av bladlöss, vita flygare, spinn eller någon gnagande insekt. Sniglar har aldrig rört plantorna.

En ovanlig lövmassa i rännstenen.

Ett moln av sidensvansar landade i veckan i lönnarna utanför västra ingången till Centrum. Gatans oxlar gav mycket bär även i år och ett par dagar på hösten drar fåglarna in och har bärkalas. De lämnar inte ett bär kvar.

Skrivet av: brittakarolina | 24 oktober 2022

Jag gick över Hugo Sabels torg

Torget ligger närmaste granne med Suseboparken och ”blev över” för ungefär tio år sedan, då de nya kvarteren i Centrum byggdes. Man stensatte marken och planterade 22 små Ullungrönnar på jämna avstånd från varandra över ytan. Man trodde kanske att platsen skulle fyllas med torgverksamhet av sig självt men så blev det inte riktigt. I somras annonserade kommunen efter idéer för hur torget ska kunna utvecklas så att det blir en mötesplats för fler. Nu finns ett blomstertält, försäljning av plantor som breder ut sig färgrikt i hörnet närmast parken. Ett annat hörn har blivit uppställningsplats eller förvaring av ett antal matkiosker som ser vilande ut. På lördagar kan man handla finska matvaror på torget och alla som levererar eller hämtar vid försäljning kör, passerar eller parkerar sina bilar lite varstans på torget, där det går att stå.

Den kallaste tiden på året, då plantor fryser i krukorna, stänger blomstertältet och öppnar igen på vårkanten med krokus och påskliljor.

Pumporna till Halloween lyser ikapp med rönnarna och den stängda matkiosken.

Lönnlöven faller fint på vattenspegeln i slutet av Suseboparkens livsström.

Skrivet av: brittakarolina | 16 oktober 2022

Nu oktober

Ett besök hos tandläkaren medför oftast en rundvandring i Bergianska trädgården efteråt, då båda är närmaste grannar med varandra.

En vacker pelargon hälsar välkommen till Armfeldska stugan, den verkar oberörd av att nätterna blivit kallare, Carolin säger att de har ett bättre klimat just här, en gryta skyddad av berg på två sidor och som öppnar sig ner mot Bergianska.

Det är soligt, blåsigt och känns kallt, på med mössan. Japanska dammen syns på långt håll och vattenytan är plötsligt ren och speglar öns grönska. Sedan går jag strandpromenaden utmed berget, förbi ormbunkslandet och grottorna.

Den ståtliga ormbunken strutbräken , som färgat bergshyllan klargrön under sommaren hälsar hösten med att vissna till bruna hängande gardiner.

Nere på marken bland de många ormbunkarna lyser små nya plantor av frilandsAdiantum som nattkylan avfärgat så de ser vita ut.

Strandpromenaden utmed grottorna kantas av ormbunkar som är härdigare och behåller den gröna färgen.

Vinden är bråkig och vattnet ser inte badvänligt ut. Haga ligger nära för den som har båt.

Sjösidan av gångvägen kantas av nyponrossnår.

Utmed Tivoli stranden som ser nära ut i blåsten vilar fyra lysande segeljollar

Vassen slits av vindarna och överraskningarna på marken är få. Några rangliga blå höstkrokus tittar fram genom vissnande gräs och när jag når baksidan av Viktoriahuset för att se årets Dahlior, är jag för sent ute, de har naggats av höstvindarna.

Kinesiska lyktor (Physalis alkekengi var. franchetii) ger dagens sista färgglädje.

Skrivet av: brittakarolina | 07 oktober 2022

Kan något försvinna?

Tankar kring glömska och försvinnande

Ibland berättade min mamma om sin mor dvs min mormor. Hennes släkt kom från Värmland och hon kunde berätta sagor och hemska skrönor som om det varit hennes egna upplevelser, man visste aldrig om hon beskrev något verkligt eller om det var påhitt. På äldre dagar när hon förlagt något och inte hittade det sa hon att det var stulet. Det var hennes enda förklaring till att något hade försvunnit och min mamma brukade hjälpa henne att leta så att saker kom tillrätta och ingen skulle känna sig anklagad för stöld.

Min mamma Ida hade ett glasklart minne och kunde som äldre återge allt hon varit med om såväl bra som olyckliga händelser och ibland suckade hon och sa, ack om jag bara kunde glömma. Även för henne kunde saker komma bort när hon blev äldre och då kände hon igen hur hon försökt resonera förstånd med sin mor när de letade efter något som saknades. Men det besvärade henne att en del saker hon själv förlagt och letat efter, kunde hon senare hitta på helt oväntade ställen.

Man kan förlägga saker eller glömma vad man ansett vara en säker förvaringsplats. När man ger upp att leta brukar föremålen komma tillbaks och i bästa fall kommer man på hur man tänkt. När min familj var större hände det ganska ofta att något kom bort och då sa vi att gömmaren varit där. Nyligen hörde jag någon citera ett talesätt: det som inte är stulet, kommer igen. Trösterikt.

Och nu är jag äntligen framme vid mina egna glömskor och det som hände för fyra år sedan. En yllekofta gick inte att hitta på hösten när det började bli kyligt inomhus och innan elementvärmen kopplats på. Jag längtade efter det värmande yllet, min kofta hade haft lång tillverkningstid och garnet var av svart finull som jag spunnit själv. Modellen var enkel, som en jacka med lite insvängd midja och inte överdrivet rustik. Medan jag ännu funderade på vilka knappar den skulle få, höll jag ihop den med en skotsk brosch. Den hade jag köpt i en butik i Loch Ness när Lasse och jag firade att det var 50 år sedan vi flyttade till Skottland. Broschen var av silver med en stor tefärgad cairngorm (rökkvarts) i mitten, den var lite tung men satt bra på ylle.

Koftan fanns inte på sin plats dvs bland de varmare tröjorna eller på någon galge, inte heller bland strumpor och underkläder eller någonstans i någon av lägenhetens garderober. Tänk om jag glömt den på Gotland? Eller hos någon där jag hälsat på, jag har frågat runt men ingen har sett den. Enda gången jag minns att jag kan ha tagit av den var en kväll i juli, när Selina lockat ut mig efter jobbet och vi avslutade kvällen på ett kafé på Sveavägen. Kanske hängde jag den över stolsryggen och sedan glömde den kvar. Jag tror jag fick Selina att gå dit långt efteråt och fråga, men nej de hade inte sett någon kvarglömd kofta. Jag saknade den men jag tänkte nog mer på broschen, den påminde om vår härliga Skottlandsresa och som försvunnen väckte den fler tankar om vår tid i Skottland än innan. Åren gick, med ojämna mellanrum tittade jag igenom kläderna på garderobernas fem hyllor med trådbackar, de svarta plaggen var få och syntes tydligt men inget var en kofta.

Efter allt fruktlöst letande köpte jag kardflor av ljusbrun ull från Åddebo och spann garn till en ny kofta, ylle behöver man då man sitter stilla mycket vid datorn eller i vävstolen, jag gjorde garnet tretrådigt. Det tog rätt lång tid och ungefär till nyåret 22 var en ny kofta klar.

Senaste julen fick jag ett par svarta silke-långkalsonger av Karin, de värmde fint när vintern blev utdragen. Sen kom den sköna sommaren och vi behövde nästan inga kläder, men när nu hösten börjat kännas lite, blev det aktuellt att ta fram de benvärmande silkebyxorna.

Märkligt – jag hittade inte de svarta långa där jag lagt dem. Nu började ett nytt letande efter ett svart plagg, den här gången visste jag bestämt att jag inte glömt det hos någon, det måste finnas i lägenheten. Allt upprepades jag gick igenom alla hyllorna och kände på de svarta textilierna, silke känns i handen och skiljer sig från allt grövre stickat. För tre dagar sedan, när jag ännu en gång tittade igenom hyllorna , låg fullt synligt på hyllan i axelhöjd ett svart ihoppressat knyte inklämt mellan väggen och trådkorgen och när jag drog i det såg jag grövre maskor. Jag höll andan och – det var koftan jag så länge letat efter och där satt också broschen !! Jag blev obeskrivligt glad. Trådkorgen innehöll skärp och bälten och koftan var hårt ihopklämd till en knöl inte större än ett måttligt blomkålshuvud, kan den verkligen ha legat där hela tiden?

Vilken befrielse att få tillbaks något som gett upphov till så mycket grämelse och känsla av förlust utan att ens vara livsviktigt. Nu saknades bara ett par långkalsonger och i glädjeyran över det redan återfunna flög en tanke genom huvudet, jag hade inte tittat i lådan för handtvätt. Där ensamma på botten låg mina silkekalsonger och jag minns plötsligt att jag lagt dem där och att det inte var någon brådska med tvätten. Men hur koftan kramats ihop och hållit sig osynlig i fyra år återstår att hitta en förklaring till.

.

Skrivet av: brittakarolina | 22 september 2022

Höstdagjämning

Tiden mellan vår-och höstdagjämning, det ljusa halvåret, gick så fort i år.

I förgår 21/9 klockan 18.30 gick solen ner bakom den stora björken. Det var ingen särskilt pampig solnedgång, bara lite vemodigt för när solen är borta blir det helmörkt. Frostnätterna har inte varit så många och det blommar lite här och där på marken, när jag hittade några sena skogsklöver blev de början på en sommarbukett.

Det blev inte så många blommor i buketten, skogsklöver, gulsporre, bosyska och buskmåra. Måran doftade mycket och gott och och de få kvistarna fyllde hela köket med doft när de kom i glas.

Jag gick rundan kring barockparken och egentligen för att kolla ån, hade man rensat undan allt det gröna som växte ut i ån och det som täckte hela ytan tidigare i somras? Och se – ån låg där med ren yta som himlen och vikingabåten speglade sig i.

Själva båten på sina stolpar syns knappt på håll, den blir ett med skogen bakom men i vattnet syns den tydligt och särskilt nu när det tjocka täcket av gula näckrosor är borta. Tre änder kom simmande och

rubbade vattenspegeln och siktade på om jag hade något i en påse till dem. Det hade jag inte

men de ville verkligen veta och när det inte blev något, gick de ner i vattnet igen.

Skrivet av: brittakarolina | 16 september 2022

Hösten närmar sig

Nu är veckorna här då solen framåt eftermiddagen börjar gå ner och då letar sig in genom balkongdörrens fönster. Den lägger ett strålknippe på golvet och arbetsbänken i köket just när jag plockar fram grejor för att laga till lite middagsmat och den ger varje litet sockerkorn eller brödsmula på bänkytan en lång skugga och för att stänga av solen, drar jag ner persiennen.

Träden står ännu gröna men några grenar här och där lyser röda och jag tar vägen genom Suseboparken för att se om några löv och äpplen redan fallit i den nedre dammen. Och det har de.

Nära dammen finns en lönn, ett ihåligt äppelträd och en Rhododendronbuske som blommar om med vita blommor och alla tre har lämnat sina spår i vattnet..

Några sena stänglar av violruta lyser violblått i den täta buskgrönskan

Intill lekplatsen blommar vita Ölandstok med enstaka blommor, de har haft lång blomningstid men de rosa närmare gungorna har just nu sin blomstring

Jag går till början av Dragonvägen, på Karlbergsvägen står en rad lönnar med tjärfläcksjuka, läser att den inte är farlig för trädet och den kommer inte alla år.

När jag går Dragonvägen tillbaks, dinglar något i luften över huvudet, något ska hämtas på andra sidan vägen till bygget för ett par bloggar sedan.

Har aldrig sett mekanismen så nära förut. Hela kranen var med i bloggen ”Väsby växer”

Det är mattor av armeringsjärn som krokas på, de väger nog en del.

Över gatan och

upp på taket och sen fortsätter jag hemåt.

och där nyponhäcken på granntomten med alla sina mogna nypon, blommar med två alldeles nyutslagna rosor måste jag stanna upp igen.

Older Posts »

Kategorier