Bära in sommarmöbler och låsa.
Åren har hunnit upp mig och jag svänger inte iväg lika lätt som förr med bilen, tar färjan över till Gotland och klarar att bo ensam bland rabbisar, rabbishål och det fina ljuset kring vår sommarstuga.
I år ville Selina åka till Gotland en sen sommarvecka och jag fick då en chans att följa med henne de sista dagarna i september och vårt ärende blev att bära in det blytunga trädgårdsbordet och stolarna i boden, stänga spjällen och låsa stugan. Resan till ön gick så fint, vi fick en plats för bilen nära en uppgång på färjan och sittplatser några steg från hissen och en färgglad ramp var utlagd som underlättade det stora steget från bildäck in till trapporna och hissen. Har aldrig tidigare varit med om en bekvämare resa..
Solskenet mötte oss på Gotland, lövmassorna var ännu gröna och Selina valde kustvägen till Hamra, den gillar hon och vi skulle hinna fram innan det blev mörkt.
Det första vi såg vid stugan var att tidlösorna blommade. Karin och Alexandra hade varit där nyligen och de hade städat kring stugan, men de var de enda som varit där i år så naturen hade haft hela sommaren på sig att återta marken.
Stugan är full av minnen och den har varit en tillflykt för många genom åren men om den får stå tom några veckor tar markens krafter tillbaks det vi lånat och man behöver vara envis för att hålla allt helt rent och att hindra nässlor, salmbär och syrenskott att ta över.
På bara ett par veckor hade nässlorna på kökssidan växt upp till en tät matta och var det första vi måste göra oss av med. Nässlorna brändes trots handskar och vi kände i händerna att vi var där.
Utanför stugan stod Selinas vackra bil. Den var Selinas morfar Keichis ögonsten och han finns kvar i bilen och ger Selina sällskap och stöd när hon kör.
Först och helst av våra dagar ville Selina se havet och vi for ner till Norebod, där är havet öppet och Lettland är närmaste granne på andra sidan vattnet. Karin önskade att vi tog med hem ett blad strandkål, den växer på flera ställen vid Nore och är sällsynt i svenska floran. En fröfirma säljer fröer till strandkål men de har svårt att gro. Naturligt växer den på tånggödslad strand i grovt grus..
Strandkålen växer nära havet i hela västEuropa men hos oss räknas den som sällsynt. Har vi ätit den till utrotning eller är växtbetingelserna inte tillräckligt gynnsamma?
Selina lagade middag, italiensk soppa
Utmed alla vägar mognade nu vilda äpplen av olika storlek och färg, Inte lika vanliga är päron men jag två ställen med vilda päron, ett nära stugan de var små och runda men beska och oätliga. Ett annat träd fins utmed ”skogsvägen” och det har under alla år haft lockande päron hängande tungt på sina grenar men när man stannar och vill smaka upptäcker man varför päronen fått sitta kvar, De är omöjliga att nå, man hindras av en rasad stenvast överväxt med taggiga slånsnår. Men Selina är lång och har långa armar och hon lyckades komma åt en handfull päron som visade sig vara delikata. De vildsådda frukterna smakar oftast surt, beskt eller kärvt men ibland hittar man en buske med goda frukter
Vi kollade även björnbärssnåren vid Hoburgen men de är numera så kända så där fanns inga bär kvar.
Oxlarna var fulla av bär i år och Karin hade önskat sig bär att koka gele av. Vår gamla oxel hade mängder av bär på de låga grenarna och jag plockaade.
En dag hälsade vi på hos Annie som bor nära vattnet och just nu var hon ensam hemma.
Inte helt ensam förstås, Annie har två katter, en kolsvart och en långhårig med rödbrun päls.
Annie kokade kaffe och vi fick höra lite om vad som hänt sedan sist.
Datorn ger kontakt med äldste sonen Anders som seglar i grekiska vatten tillsammans med sin fru.
Annie och Helmer har varit vår nära Gotlandskontakt under de många åren vi haft stugan uppe vid myren.
En solnedgång i havet stod också på Selinas önskelista och jag visste precis var vi skulle se den. Om sommrarna har vi brukat åka till Grumpevik för att se solen gå ned i vattnet, Men – solen gick nu ner på en helt annan plats och inte ner i havet utan bakom en skogsdunge längre söderut.
Selina bar (rullade) in trädgårdsbordet och stolarna utan att jag märkte det och det tyngsta jobbet var därmed gjort. Lås på bodarna, in med bänkar och alla fönsterhakar krokade, alla flugor utkörda och i det finaste solskensväder lämnade vi stugan.
Vi kom i god tid till färjan och hann med att njuta av blomstren i DBW:s trädgård. Där blommade hela rosentrappan som mitt i sommaren och under ett stort valnötsträd låg många nedfallna nötter, som följde med i mina fickor.
Sommar i oktober i Visby
Höstkrokus
En sista kopp kaffe i S:t Hansruinen mittemot Akantusbutiken fick vår sista koll i Visby.
