Skrivet av: brittakarolina | 10 augusti 2022

Väsbyblomster

Gatuplanteringar och stora kar med blomster i färg brukar lysa upp tillvaron för oss i Väsby. Man följer årstiderna och börjar med lökväxter och penséer och byter ut de överblommade mot nya kompositioner ett par gånger och det ser fräscht ut en bit in på hösten.

Pelargonpelarna byts inte, de blommar på utan avbrott.

Vikingabåtar kommer lastade med blommor. Ån – vårt äldsta ännu levande fornminne Väsbyån var en gång en trafikerad farled, utan den – inga båtar. Visst vore det fint om man kunde ägna ån samma kreativa intresse som båtarna och trevligt för Väsby om ån slapp fortsätta som ett giftigt avloppsdike.

Kyrkvägens blomsterbåt

Rabatterna utmed trottoarerna är svårare att hålla igång med ständig blomning. De buskar som trivs, idegran, rosenkvitten och ölandstok och många flera har fått ta överhanden och resten ser inte riktigt ut att trivas.

Trivs gör dock Clematis vitalba ? och lyser som en stjärnhimmel.

Skrivet av: brittakarolina | 06 augusti 2022

Regnskur en fredag

Sommaren har hittills varit varm och solig och inte avbrutits av en massa regnskurar eller gråväder. Men det har blivit torrt i blomsterrabatter, de behöver vattnas och alla grönsaker vi förhoppningsfullt sått i koloniland och andra odlingar mår dåligt av torka, därför längtar så många efter en riktig rotblöta. Och igår kom den.

Regnet överraskade med ett dån utanför, det lät som tåget, vattnet forsade ner och det var befriande att få känna regnet, jag gick ut på balkongen för att andas in den fuktiga luften och där stänkte regnet in och vattnade hela balkongen. Medan jag flyttade lite på en kruka kom en hård och nära åskknall, lite kusligt var det och jag väntade spänt på nästa knall men den kom inte.

Marianne Fischers blomsamling och Flickan från 50-talet fick en skön avsköljning.

och krukorna blev vattnade utan vattenkanna.

Skrivet av: brittakarolina | 30 juli 2022

Ingrid Skerfe-Nilsson

En annons för Uppsala Konstmuseums utställning om textilkonstnärinnan Ingrid Skerfe-Nilsson har återkommit då och då den senaste tiden. Jag har försökt minnas något hon gjort och jag föreställer mig vagt några ryor från 50-eller 60-talet när Hemslöjden sålde material som passade till ryor med mönster som komponerats av ”riktiga” konstnärer. Nästan alla knöt ryor på 50-60-talet och när ryavågen sedan svallade ut i glömska blev den kvar där. Måste se vad man hämtat fram ur det nära förflutna.

Uppsala Konstmuseum är inrymt i Uppsala slotts södra flygel. Slottet högt uppe på åsen ger konsthallen en spännande lokal i flera våningar, tjocka väggar och många fönster med hänförande utsikt.

Framför ingången ligger ett konstverk, en ordnad samling vedträn. Jan-Erik Anderssons The Nest, inspirerat av ett fågelbo och med sittplatser inuti.

Ingrid Skerfe-Nilsson levde 1918-2004 och blev Uppsalas mest kända textilkonstnär hon hade egen atelje i Uppsala åren 1951-1971, där hon specialiserade sig på ryor och flossamattor. Hon hade utbildats vid Konstfack och arbetat bland annat på Libraria med kyrkotextil men var senare knuten till Hemslöjdens olika organisationer. Hennes viktigaste inspirationskälla enligt Wikipedia var konsthantverket i miljön vid klostret Stans vid Luzern i Schweitz, där kapucinernunnan Augustina Flüeler skapade kyrklig textil som räknades till samtidens bästa.

Utställningen heter Ingrid Skerfe-Nilsson möter samtiden och här består samtiden av några få verk av tre nu levande textilkonstnärinnor Malin Bobeck Tadaa, Lea Constan och Maja Michaelsdotter Eriksson. De arbetar på tre olika fält med textil som bas men de få verk som visas känns bara främmande. De ger inte rättvisa åt vare sig dem eller samtiden och i mötet med Skerfe Nilssons ryor och mattor uppstår inget samtal, bara generad tystnad.

De utställda verken har lånats ut av privatpersoner och andra ägare efter upprop och efterlysning i pressen.

En av salarna i utställningen är mörklagd med svarta väggar och tak, endast ryorna är belysta. Det lyfter fram ryornas färger och visar att garnet inte blekts eller tappat sin lyster under åren som gått.

Muséet har café i källaren, det går hiss mellan alla plan men också en trappa i muren, historien känns närvarande och slottet skapar både begränsningar och rymd. Jag dricker mitt kaffe och äter en tårtskiva med cheesecake och jordgubbar, fönstren står vidöppna mot sommaren utanför.

Utsikten från slottsfönstren i muséet kunde varit fin men rutorna var inte putsade på ett bra tag så det blev en såsig sikt.

Ute på slottsbacken syns slottets grannar bättre. Här västerut den pampiga paradvägen från slottet till botaniska trädgården och Orangeriet

Norrut Gunillaklockan och Domkyrkans torn.

Skrivet av: brittakarolina | 26 juli 2022

Julidagar

Juli är inte helt slut, några dagar ännu kvar, det är måndag och jag går ner till Väsby Centrum för att få hjälp med min mobil. I köpcentret som varit tyst och stilla i flera veckor möter plötsligt en ström av människor. Flera är lastade med matkassar, man har just kommit hem från semesterresor och flera manspersoner bär en stråhatt som inte varit modern i min tid, en med smala brätten som ser ut att ha hamnat där på skoj men nu är det fullt allvar. Är det sommarens grej? Såg sedan en bild där J. Åkesson tryckt ner en sådan hatt på huvudet. Den säljs också som utklädningsrekvisita för 20-tal.

Några sommarveckor försvinner lika fort som alla övriga veckor, hände något? För ett par veckor sedan träffades Selina och jag i Bergianska trädgården, allt grönt var yppigt men mycket lugnare nu när försommarens häftiga blomning är över. Hur har bergsloken på det nya alvaret brett ut sig. Har de svajande stråna blivit genomlysta som på öarna?

Melica ciliata Bergslok

Vi passade också på att besöka Viktoriahuset med de många exotiska näckrosorna. Förutom de största som givit växthuset sitt namn blommar alltid flera mindre bland bladen på vattnet. Nymfblomma Hydroclays nymphoides

Nymphaea violacea

Dvärglotus Nymphaea colorata

Indisk Lotus

Vi tänkte hälsa på Lasses bänk och sedan fika i Orangeriet. Grusbädden som utgör orangeriets golv är ogynnam för rollatorer, så Lasse och jag brukade undvika att gå in. Utomhus gräver man inte ner sig lika djupt.

Förra året var det Selinas arbetsplats. Då var det långa köer in till caféet men den här dagen gick det lätt att både hitta sittplats och kaffe.

Efter rosenbadet i Visby letar jag efter rosor även i Väsby. De borde trivas här och jag vet var ett par nyponhäckar finns och markerna kring oss är fulla av vildrosor men rosor i rabatter med fler färger och format saknas.

Den här koltrasten hör också till juli, Tre trastar förde ett väldigt oväsen bland stenarna på Eds kyrkogård, vet inte hur de var släkt, kanske en familj. Såg inte förrän på bilden att den som höll sig på stenarna hade bara ett ben.

Skrivet av: brittakarolina | 20 juli 2022

Glöm inte. . . att niga för nymånen

Vaddå, varför ska jag det? En del niger eller bugar bara för årets första nymåne – nyårsny och en del andra niger för varje nymåne första gången de ser den på himlen. Man niger eller bugar tre gånger och önskar något. Det man önskar slår in men inte om man berättar för någon vad man önskat.

Tro på skrock är knappast ”inne” i vår tid, men trots intensiv ”avskrockning” under förra århundradet har många sedvänjor ändå överlevt. Bo Bergmans Flickan under nymånen har bidragit till att vi inte glömmer, manspersoner får också önska. Att niga eller bocka för den återvändande månen, när den varit borta är väl ett billigt pris för en förhoppning om att få en önskan uppfylld.

.

Skrivet av: brittakarolina | 17 juli 2022

Visby på 50 minuter

Båten går kl 12.15 och jag startar från stugan kl prick 9. Om jag hinner, ska jag kasta sopor, springa upp på terminalen och betala mellanskillnad för bytet av hemresedag och besöka DBV:s trädgård.

Hela dagen igår kom regnet, det öste ner och det var skönt att få lämna stugan och veta att marken fått vatten. Rosorna hade haft sitt första flor och alla hade visat vad de förmådde. För första gången hade jag sett dem i juli, den tid vi brukade hålla oss undan för att barn och barnbarn skulle kunna vara där.

Då biljetten var avklarad i båtterminalen var klockan tjugo i elva, om jag tar mig till DBW:s trädgård måste jag vända därifrån halv tolv för att inte hamna framför stängda grindar till färjan.

Parkerade bilen utanför kruttornet, vågade inte åka på förbudsskyltade gator fram till parkeringen vid trädgården. Det blev en knöglig sträcka med rollatorn över gatstenarna förbi de rosklädda husen på Strandgatan och där porten till DBW:s trädgård lockade.

Den första jag mötte innanför grindarna var fårtackan, en skulptur av Anders Årfelt

Rosorna skymta på långt håll men innan dess låg en blå plantering av nävor som en sjö i gräset.

De tidiga buskrosorna var inte helt utblommade. Mängder av turister försökte fånga in prakten och hitta vinklar som gav rättvisa åt mångfalden av blommande rosor. Jag har aldrig tidigare sett en sådan storslagen blomning, den gjorde mig andlös..

Pergolan var klädd i vita honungsosor som en skummade ram till allt planterat både rosor och perenner i rundeln.

Den här rosen heter Visby och hade en bädd i botten av ros-trappan, Den är nästan vit med lite rosa i mitten

Rosen Visby, juli 2022

Svårt att få kameran att se det ögat ser.

En skönhet på höjden, jag ångrar alltid när jag missat att leta upp namnskylten på en växt jag blivit förtjust i.

Klockan var halv tolv, måste vända tillbaks och hann inte gå upp och se hur det blommade i den lilla klosterträdgården.

Måste passera det ganska fula porträttet av Linné på väg mot utgången.

Åter utanför grindarna på Strandgatan. Knölig gatläggning. I Eksjö gamla stadskvarter hade man i det knöliga lagt två stenspår med mer släthuggen sten för kärror och annat med hjul skulle ta sig fram lättare.

Jag hann i alla fall se den del av Visby som lockar mest, de badande vännernas trädgård..

Rosen Visby

Skrivet av: brittakarolina | 11 juli 2022

Olivträd, fikon och blommande lavendel i Vamlingbo prästgård

Min namne och generationskamrat Britta och jag träffades för att sitta ner en stund vid en kopp kaffe. Vi bor båda vintertid i Upplands Väsby och båda har sommarhus på Gotland, är numera änkor och med 50 års erfarenhet av att färdas till och från Gotland med färja och allt detta upptäckte vi för bara något år sedan.

Det finns numera flera ställen att fika på även här längst söderut och vi valde Vamlingbo prästgård som ligger mitt emellan oss båda.

Granne med Vamlingbo kyrka (bakom träden) som i sig är värd ett eget besök ligger den ståtliga prästgården med en park som förr var känd för ett stort och gammalt valnötsträd. Det har nu kompletterats med fikon och olivträd som ser ut att vara planterade direkt i jorden och med lavendel i varierande färgskiftningar kring, som nu blommar för fullt och det brummar av tusen humlor i det blå.

Olivträd och lavendel
Britta H.

I den stora byggnaden finns konstnären Lars Johnsson med sina målningar och allt som ingår i anläggningen har passerat hans konstnärliga öga. I en av längorna på framsidan visar oss Naturum hur Gotland kommit till och alla de djur och växter man kan träffa på här. I den andra längan har just en Kulturscen för all sorts musik, teater och konst sett dagens ljus och tillsammans med restaurang, café och trädgårdsförsäljning finns mycket som kan glädja en en person som ännu inte sett allt.

Besökare med utsikt över de många blomsterkvarteren

Caféet ligger i en rosenträdgård och alla som sitter vid ett bord är omgivna av djuprosa apotekarrosor, någon variant av honungsros och en laxrosa jag glömde läsa namnet på.

Stora vita enkla blommor som klättrar uppåt.

Apotekarros Rosa ”Officinalis”
Blekblå Riddarsporre?
”Judas silverpenningar”
Purpurklätt
Det gamla valnötsträdet
De nya nötterna

Trädgårdsbutiken har ett intressant sortiment där många med nya trädgårdar på Storsudret kan hitta plantor utöver de vanliga och dessutom slipper åka så långt.

Skrivet av: brittakarolina | 04 juli 2022

Vildkaniner – rabbis

Vildkanin – Rabbis
I korthet: Vildkaninen anses härstamma från Spanien (och västra Frankrike) och spreds över Europa av romarna.

I början av 1900-talet planterades den in i Skåne och på Gotland 1915. Här kallades den rabbis och det hänsyftar på engelskans ord för kanin – rabbit.

En brittisk invandrare till Australien, Thomas Austin planterade 1859 ut 24 vildkaniner och de spred sig mycket snabbt och när man ville hejda tillväxten med jakt, förslog inget. Kaninerna underminerade marken och mellan 1891 och 1907 grävde tusentals arbetare ner ett stängsel 325 mil genom landet för att vildkaninerna inte skulle sprida sig även till Västra Australien. Det hjälpte. (Martin Landin, 24 kaniner fyllde Australien)

Då man läser om vildkaniner i Storbritannien och på Irland säger man att de infördes på 1100-talet av Nordmän för att ge kött och fina skinn och man avser då Normander från Normandie..

De håller sig gärna på öppna sandiga marker, där de kan gräva sina gångar, det tunna jordskiktet som håller sanden kvar punkteras av deras grävande och sanden ”blöder” ut.

Det börjar med gropar, en del gropar växer som gropar och en del blir en ingång till deras tunnelsystem.

Om man fyller igen groparna med grövre material, öppnar de nya hål bredvid.

De äter växter, kål, säd och rotfrukter och knoppar och bark, ibland även svamp. Men de äter inte nässlor, tistlar, rotskott runt syren eller salmbärsrevor. De har kraftiga framtänder som växer under hela deras livstid och de behöver slipas ner så de måste helt enkelt använda tänderna och då passar bark bra.

De är mycket renliga och putsar sig gärna och ofta

Det har alltid funnits spännande händelser för små pojkar att sitta och minnas i efterhand, man sköt kråkor där de fanns i överflöd, man sköt råttor på olika sopstationer och här på Gotland sköt man rabbis, kanske också råttor och kråkor. När jag läser minnena om dessa jakter är väl omdömet från skyttarna att skjuta skadedjur med luftgevär decimerar inte antalet i stort, det räknas som underhållning. Om skotten ska döda krävs andra vapen och då behövs tillstånd och det blir dessutom för dyrt.

På Gotland var det skottpengar på rabbis och man lämnade in kaninöron på kommunalkontoret, de skulle vara torra och två för att räknas, uppträdda på en grenklyka och förr om vårarna hittade man tomhylsor i gräset efter kaninjakt. När skottpengarna så småningom inte täckte utgiften för skott, slutade man skjuta

Vår tomt ligger på den så kallade Litorinavallen, en vall av sjösand som kastats upp runt de de höga delar av Gotland som stack upp över vattnet för ett antal tusen år sedan. Den vallen har flera meter ner till kalkhällen och här vill rabbisarna vara. När vi kom hit för för mer än 50 år sedan, fanns rabbisarna men det är först på senare år de kommit oss riktigt nära, nu bor de under huset, friggeboden och förrådet och de äter upp allt grönt som växer (sånär som tistlar osv.) och de har förvandlat vår grönskande oas till något som liknar öken.

Det är obalans i naturen och den lilla balans som rävarna stod för har också blivit rubbad. Genom att rävarna tar små rådjurskid och rådjuren är önskvärda som bättre köttbitar, skjuter man mer rävar. Förr var det rävarna som försåg sig med rabbis men de är nu mycket färre. Och i år är rabbisarna enormt många.

Skrivet av: brittakarolina | 26 juni 2022

Strandkålen blommar

Det är gassigt och varmt och Midsommardag. På förmiddagen gick det att vara ute och jag fyllde en del hål som rabbisarna grävt men sen blev det för hett. När det började svalna mot kvällen ville jag höra vågbrus och då jag numera använder en rollator är det inte lika lätt som förr att nå vattnet. Vid Norebodarna kan man köra bilen ända ut på hamnplanen och där brusar de enorma popplarna och i en bukt fylld med doftande släke frustar vattnet och pulserar som långsamma hjärtslag. Vi har brukat åka dit för att ta avsked när vi varit på Gotland en tid och då är säsongen slut och platsen öde.

I dag var platsen inte öde, många parkerade bilar vid infarten till hamnen och på planen bakom strandbodarna stod tält i olika storlekar resta. Men ljudet av vattnet stänger ute andra ljud och man upplever sin litenhet bredvid havet. Finns strandkålen kvar?

Ja där sticker den upp bland strandråg och andra strån, blågrön och veckig och den blommar..

Där ligger Heligholmen med sina raukfält. Dit ut rodde man med en av pensionat Holmhällars roddbåtar för många år sedan, en del vandrade på revet över till ön, men flera drunknade i virvlarna vid sidan om revet. Nu är ön en oåtkomlig dröm, men jag har varit där.

Det är oxtungans år, den blommar på alla magra marker och gör dem blå.

Närmaste grannen över vattnet är Lettland, nästa söderut är Litauen och innan man kommer till Polen är Kaliningrad inklämt. Före andra världskriget semestrade badgäster från Sverige på sandsträndernarna mittemot oss, under och efter kriget flydde ester och letter från sina länder och stränderna befolkades med semestrande ryssar och nu när balterna gjort sig fria, ska vi då oroa oss för att . . . . . .

Strandkålen blommar, blommorna är inte så tydliga men en del frökapslar syns.

Skrivet av: brittakarolina | 23 juni 2022

Strävbladiga

Nu blommar Blåelden (Echium vulgare) med sina blå flammor på vägkanter och torra ställen och man stannar upp och beundrar mängden av blått. Den torra jorden hos oss passar fler växter ur den strävbladiga familjen Boraginacae som också kallas förgätmigejväxter.

Blåelden är sträv och kantig, inte plockvänlig och hästarna lämnar den orörd enligt Linné och inget annat djur verkar äta den heller så den får stå kvar, men bina tycker om att besöka den. Den kan färga stora fält och karga, steniga strandgolv helt blå.

Om blåelden är blå så är Oxtungan (Anchusa officinalis) om möjligt ännu blåare, färgen är tätare och blommorna mindre och den blåfärgar just nu de övergivna sandiga åkrarna kring oss. Oxtungan har i namnet att den odlats för att avhjälpa någon åkomma.

I Linnés flora säger han att rötterna är besvärliga vid plöjning och att den späda växten kan tillagas med grönsaker på våren i Uppland.

Den tredje växten bland de strävbladiga, som sakta har spridit sig till att växa omkring oss precis överallt i skugga eller sol, är Hundtungan (Cynoglossum officinale). Den sägs ha hetat munklöss i Skåne och min mor sa alltid munkalöss, hon var från Småland. Fröna blir mot sensommaren bruna och formade som små taggiga vägglöss och när man går förbi de överblommade och yviga plantorna, fastnar gärna en lång rad frön på kläderna. Blommorna är små, köttröda och visar sig en i taget, dvs syns knappt.

Fröna sitter fyra och fyra men delar sig när de mognar. Eftersom det är roligt att kolla vad Linné såg, lånar jag ur hans flora.”Hängd om halsen på barn fördriver den löss. Äts icke av boskapen, om icke möjligen någon gång av getter och därför står den orörd kvar vid byarna och sprids med sina lätt vidhäftande frön.” Den har också använts att bota sjukdomar och i uppräkningen på nätet kommer till sist att den användes på 1800-talet i England som anti-afrodisiaka och för att ”combat venereal excesses”, att bekämpa veneriska överdrifter?

I morgon midsommarafton gäller det att hitta mer lättplockade växter till en krans eller att lägga under kudden och jag önskar bloggens gäster en Trevlig Midsommar !

Older Posts »

Kategorier