Brittakarolina's Blog

Skrivet av: brittakarolina | 16 augusti 2026

Karins födelsedag

Karins födelsedag har alltid skapat bryderi, när hon ville fira den med sina skolkompisar, hade de skingrats av sommarlovet och det har sedan fortsatt genom åren med att semestrarna har trollat bort gäster från ett hägrande kalas.

Mina tre barns födelser har sällan varit uppe som samtalsämne, flera av vännerna hade inga egna barn och hade uttalat sig tydligt att allt prat om barnafödande var urtråkigt att höra och då blev jag bäst på att inte berätta om mitt livs mest genomgripande upplevelser. Kanske inte just födandet men vad som föregick händelsen och allt kring .och hur obetydlig en nedkomst kan vara för alla utom för den som genomlever den. Lasse hade varit på resa för jobbets räkning vid de två första barnens födelse och så var det också den här gången. Chefen (barnlös) ansåg att detta skulle frun sköta och ännu hade inte män tillåtits att närvara eller medverka vid nedkomster. Vi var ganska nyinflyttade och kände inte så många grannar och hade bett mormor Ida att komma och se till barnen när det var dags. Niklas var inte fem år och Gösta lite mer än två år och mormor hörde illa och behövde själv tillsyn. Farmor Greta hade födelsedag 7 juli och tänk om det nya barnet skulle komma just på hennes födelsedag, vilken present !! Den 7 juli var det dags, vattnet gick och värkarna satte in, jag ringde BB och frågade och de sa: KOM ! och jag beställde en taxi och for. Väl inne på BB stannade värkarbetet av och så småningom skickades jag hem med ett par Alvedon.

Det blev alltså inte den 7 juli och jag ställde in mig på den 8 i stället, det var ju ändå nära farmors dag men den dagen hände inte heller något förrän sent på kvällen och det skulle bli en ny dag innan Karin kom. Inte förrän vid middagstid den 9 juli föddes Karin, Det var en solig och varm dag, ett par fönsterputsare var igång med sitt jobb på väggen utanför, något fönster var öppet och jag hörde att de pratade högt med varandra. När Karin kom skrek jag, det var nog det största ljud jag någonsin fått ur mig. När det var över var det tyst utanför fönstren och efter en stund hörde jag en lång suck och någon sa : Det var för djävligt.

Karin var ett vackert barn, hon var skön att bara se på. Lasse hann komma hem genom att det dröjde ett par dagar mer än väntat och han och pojkarna hämtade oss på BB.

Men något har hakat upp sig kring datum för Karins födelse. Jag har fastnat vid 8 juli och det är pinsamt att alltid bli rättad och med en undran om varför och hur kan man glömma……. Det har inte gått över och så sent som i somras måste jag slå upp hennes datum för att det säkert skulle bli rätt.

Inför årets födelsedag såg det ut som om Karin skulle behöva dagen för att vila upp sig och hon avstod därför från allt prat om kalas.

Men när Karin var som tröttast kom överraskningen. Alexandra sade, jag gör en tårta och ni kan få kaffe hos mig, Karin, Alfred och mormor är självklara gäster.

Det lockade inte att parkera någonstans kring Odenplan, så jag fick ta tåget in till stan.

Här kommer jag nerför backen från Odenplan, underbart att få vara i stan en sommardag, Stockholm är mitt men oj vad mycket folk som rör sig på gatorna en vanlig veckodag.

Alexandra hade bakat en tårta, toppad med kanderade violer och egenkomponerat läckert innanmäte. Det blev kaffe och tårta och presenter från barnen,

Familjen isbjörn, skulptur i lera av Alexandra, helt betagande.

Alfred hade gjort ett glasögonfodral i läder med solglas, handsytt,

1 kommentar

Publicerat i Uncategorized

Skrivet av: brittakarolina | 30 juli 2026

Medan lindarna blommade

Sommaren kom med en första värmebölja och medan jag höll mig inne i stillhet och korsdrag hann många blommor ha sin finaste tid. En varm vind förde med sig en doft av blommande lind utmed husväggen och in genom köksfönstret så att jag förstod vad som var på gång bland Upplands Väsbys alla nyplanterade och äldre lindar. Kyrkogårdar och alléer till äldre gods och barockparken har väl de äldsta träden men mängder av nya har planterats och är på tillväxt .

F.d. bassängerna i Blå Parken blommade i blått och ljuslila, fanns det en tanke om att det skulle kunna påminna om det vatten som som inte blev kvar.

Gaturabatterna har alla någon växt som trivs och breder ut sig , här en sorts Clematis mittemot busshållplatsen.

Vit och flygande lätt

En mås svalkar sina fötter i Suseboparkens vattenflöde och nya rosor slår överraskande ut när de tidigaste har lagt av.

Jag upptäckte ännu ett ansikte i Britta Norrvis Tre vises sten i Elisparken, ett lejon?

Elisparken var förut en remsa mellan en bostadslänga och baksidan av Medborgarhuset och den har nu fätt sol och ljus. Kring Britta Norrvis skulptur finns en mager plantering som verkar haft det svårt att ta fart, men ett par rosbuskar har hittat något att leva för och bildat snår. Här en som slagit ut sent och doftar härligt.

Entreplantering på Finspångsvägen,

Jag drar mig hemåt och på gräsmattan bakom huset jag bor i går en ringduva och pickar, hon har antagligen lyckats hitta en plats för sitt bo som hon inte blivit bortkörd från.

Balkongen har också känning av solvärmen och lite annorlunda fröer har hamnat här t.ex. tobak. Det har odlats mycket tobak i Sverige och på Skansen finns tobaksmuséet och flera ”tobakstäppor”. Tobaken ska få en egen beskrivning senare, den dricker stora mängder vatten och känns lite klibbig att handskas med.

Tobaksblommor av bondtobak, Nicotiana rustica

I år kom jag inte nära lindblomningen men jag kände doften och när det svalnat något och jag tog vägen förbi Centralvägens lindar, var blomningen över och efter någon vecka låg delarna här..

3 kommentarer

Publicerat i Blomstervandring, Uncategorized | Etiketter:Blå parken, Blommar i början av juli, Bondtobak, Elisparken, Min balkong, Upplands Väsby

Skrivet av: brittakarolina | 05 juli 2026

Tiden har gått

Gamla bilder

När jag växte upp hade inte alla en kamera. Den första kamera jag såg på nära håll var Hilmas bälgkamera. Hilma var mammas äldre syster, ensamstående och sjuksköterska. Hon bestämde själv över sina tillgångar och behövde inte fråga någon om hon ville köpa något och hade hon just då inte råd, så sparade hon en tid och köpte det önskade när kassan tillät. Jag upplevde aldrig när kameran blev hennes, den fanns alltid hos henne, från det att vi blev närmare bekanta.

Det har med åren samlats många bilder hos mig, Alla som gått före och som jag skulle kunnat fråga något om bilderna, finns inte längre. Min mamma försökte dela upp bilderna i högar efter familjens olika personer och klistrade in dem i album men det blev många hon inte hittade plats för och och sen har det tillkommit flera kuvert med återlämnade bilder från brevväxlande vänner som sista hälsning. Det är nu ett minnesäventyr att bläddra i högen av oklistrade bilder, nästan alla odaterade och ingen upplysning om plats på baksidan. Det gäller att komma ihåg och försöka dra sig till minnes.

Där ligger många bilder från Hilmas fjällvandringar, de är från 20-talet, några lite äldre och många lite yngre men mest från fjälltrakterna. Svenska turistföreningen STF bildades 1884 och de hade rösat leder och byggt raststugor på många ställen och gjort reklam för landskapens sevärdheter i hela landet och deras årsskrift kom ut årligen i bokform med många bilder och berättelser. Hilma efterlämnade föreningens årsskrifter från år 1912 till 1953. Jag tror man kan räkna hennes årliga fjällvandringar från år 1912. När numera barn utrustas med papper och kritor för att sitta tysta och rita när vuxna pratar, fick jag i stället gå till Hilmas bokhylla och bläddra i årsskrifterna.. Där var fina, beskrivande bilder från hela landet och berättelser om vandringar till platser med namn, men det var mest bilderna jag upplevde något av, de befolkade en sorts inre Sverigekarta för mig.

Hilma på väg över ett vatten någonstans i fjällvärlden, inget årtal och det är bilden som trots sin otydlighet dyker upp för mig då jag tänker på min moster Hilma.

Vandrare med kläder för vandring, Hilma med vad som var vanligt på 20-talet och som mest liknar ridbyxor, stora påsar till nedanför knäet och sedan smala utmed benet. Jackan, en kort rock med skärp och stora fickor. kängor och ryggsäck. Mannen i det här sällskapet har kostym med skjorta och slips och vit näsduk i bröstfickan och ryggsäck. Pojken har kläder som inte säger något om tidsålder eller mode, även han har ryggsäck.

Rast eller övernattning i någon av STF:s hyttor i fjällen. Hilma gick ofta i sällskap med ett par andra sjuksköterskor.

Här har det blivit 30-tal, Lennart min bror 16 år, har tillkommit som vandringssällskap. Hon har övergivit ridbyxorna men jackan ser ut att vara densamma som förr. Toppstuga någonstans i fjällen. När jag blev 14 år var det min tur att få pröva på att vandra med Hilma men då hade det blivit 40-tal och vi blev påminda om kriget som pågick nära, genom att vi fick dela slafarna i raststugorna med militärer. Det var ännu före myggstiftens tid och vi smorde in oss med bergamottolja mot myggen.

I ett annat kuvert med återlämnade bilder låg familjen. Jag tror bilden togs på Söder och året kan ha varit 42 eller 43. Då stod ofta en fotograf vid populära gångstråk i stan och knäppte folk i farten och stack till dem ett nummer med adress de kunde beställa bilden från. Det är min enda bild som visar mig tillsammans med båda föräldrarna.

Lasse 1950, vi var ännu inte gifta. Men vi har varsin egen kamera och det kom att bli många olika märken och eftersträvansvärda objektiv. På mitt arbete fanns ett mörkrum i källaren och Lasse hade ett på sitt jobb också.

Tre år bodde vi i Skottland och många kom och hälsade på, här är vi med Anna Müller på utflykt till St.Andrews 1959.

Semester på ön Arran utanför Glasgow 1959. Lasse och Niklas.

KAJSA, Shetland sheepdog, född i Skottland, vår första hund.

Vi återvände till Sverige och här är det sommar och äppelskörd vid lilla stugan i Vattholma 1960, ett litet vilt äppelträd hade ympats med Tranparente Blanche och gav nu tidiga, lättuggade äpplen. Mormor Ida och Niklas.

På trappan till lilla stugan sitter min pappa Olof Edvard, bland sina syskon var han Edvard men min mamma hade gift sig med Olof.

En före detta färgbild som åldrats dåligt, vi pausar utmed en vägkant i Tyskland på en resa med Lasse. Barnen Karin, Gösta och Niklas är 6, 8 och 10 år, tror jag. Kan ha varit 1967.

Om jag som amatör ska säga något klokt om bilder och fotografering så får jag hålla mig till det jag säkert vet och det är att det är roligt med bilder både att se och skapa, att fånga motiv man gillar och man blir glad av bilder som berättar något. Man kan hjälpa bilderna att berätta genom att skriva på baksidan när och var bilden togs och vilka som syns på bilden och ett årtal.

11 kommentarer

Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Att försöka minnas, Bilder från 20-talet och framåt., Bilder utan när och var de tagits, Lösa bilders öde

Skrivet av: brittakarolina | 20 juni 2026

Rosengården

Susebo rosengård

När ni läser det här har nog almanackans midsomardagar passerat men ännu en tid kan vi njuta av ljusa kvällar.

Det är Midsommarafton och i går kväll ringde grannen på med en doftande bukett blommor från den gammal trädgården kring huset de bebor en stor del av året.

Nere i gaturabatten utanför vårt hus har dagliljor brett ut sig och lyser som gula stjärnor på långt håll.

Och utmed huset mittemot visar smultronschersminen hur den löser problemet med formklippning. Efter många års stympning av buskarna till något runt har de återstående blomknopparna samlat sig på buskens yta och visar att de inte ger sig.

Smultronschersmin har en härlig och lätt doft.

Jag promenerar bort till Suseboparken för där har rosorna slagit ut och i år blommar fler än förra året, tror att de fått lite skötsel, för det ser inte fullt lika stökigt ut kring de gamla buskarna. Vattnet i strömmen är påkopplat inför helgen, det ger lite extra liv i parken.

Den jättelika rosbusken är som vanligt på försommaren full av rosa blommor, den syns på långt håll från hela parken medan de övriga och lite lägre rosorna blir en överraskning när man gått uppför trappan och kommer lite närmare huset Susebo.

Det vore roligt att veta rosornas namn, men jag gissar att de planterats för länge sedan, när Susebo hyste Optimus direktörer och ingen från den tiden lever kvar och kan bekräfta namngissningarna.

Mittemot den rosablommande jättebusken vaktar en annan hög buske entrén till rosengården. Det är en Mandarinros (Rosa moyesi) med ljust sirligt bladverk och just nu har den mängder av stora, enkla och roströda blommor. Den blommar en gång och får vackra cinnoberfärgade och flaskformade nypon till hösten.

Vid den inre planteringen nära rosenbågen har det kommit upp en skylt med historien om Susebo. Med förstoringsglas kan man läsa texten på bilden och skylten är kanske ett tecken på att man tänker sköta om området, inte bara huset.

En båge för rosor att bilda en blomsterport in till en inre plantering. Här försöker en ljust rosa ros klä ställningen med mängder av blommor, den kommer hela sommaren med nya blommor men inte så många. Jag gissar att det kan vara Stanwells perpetual?

Rosenbågens rosor börjar som rosa men ljusnar när de åldras.

Är det Stanwells perpetual?

En lång rad av vitblommande rosor bildar en rufsig häck mot resten av parken. Några har enkla stora blommor som doftar himmelskt, gissar att det är Rosa rugosa alba, de är svåra att fotografera, blommorna spärrar inte upp sina kronblad och ser gärna lite formlösa ut. På bladen ser man att det är en Rugosaros.

En annan ros i den vita raden har rosa knoppar och lite rosa stänk i de utslagna dubbla blommorna.

Rosa knoppar och lite rosa stänk i den utslagna blomma, lite mindre grova rugosablad, jag gissar att det är Louise Buignet, en kanadensisk ros som är härdig i alla våra växtzoner.

Mitt ibland alla de vita har ett rotskott? fått vara kvar och visar vad någon av de vita är ympad på,.

Många frågetecken, jag tror det är bra att kunna växternas namn, de innehåller ofta historia och en beskrivning som gör att växten får en egen identitet och som går att söka upp och läsa mer om än att endast ha synminnet (och doften) kvar av en en aldrig så fin upplevelse.

Kommentera

Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Dagliljor, Louise Buignet, Mandarinros, Rosa rugosa alba, rosor, Smultronschersmin, Stanwells perpetual, Suseboparken, Upplands Väsby

Skrivet av: brittakarolina | 11 juni 2026

Aklejor

Akleja (Aquilegia vulgaris)

En före detta gräsmatta intill ett gammalt hus där akleja för länge sedan varit rabattblomma har med tiden blivit ett hav av aklejor som gör att man stannar upp och beundrar färgerna och man kanske minns synen resten av livet. Ett sådant blomsterhav mötte mig vid ett stenhus i Avebury i England sommaren 2007.

Och för ett antal år sedan hörde jag eller läste Hannu Sarenströms berättelse om en liknande syn han upplevt vid en övergiven trädgård på Gotland där han i ett hav av aklejor såg att en blommade med omvandlad krona. När aklejor får stå i fred och fröa av sig fritt och utan mänsklig inblandning uppstår många färgvarianter och ibland också former.

Från rabatten i Väsby

Klipper från Wikipedia:

”Akleja är försvenskningen av det vetenskapliga namnet för släktet, Aquilegia. Detta tolkas i sin tur av vissa källor som en sammandragning av aquila legia, som är grekiska och betyder ungefär en samling örnar. Blommans baksida ser ut som att fem fåglar sitter i ring med näbbarna inåt. En folklig variant av detta är duvblomma p.g.a. likhet med flygande duvor. Andra namn är ”duva drar vagn” och älvahandske.

Rådjuren skyr aklejan men humlorna älskar den, humlorna är de enda insekterna som har så lång tunga att den når att hämta nektarn i botten på sporrarna,”

I år har det hänt att rosa aklejor visar sig utan sporrar och har i stället ombildat dem till vanliga kronblad som då blir dubbla och blomman blir en stjärna och är förtjusande även som sådan.

Först upptäckte Karin annorlunda blommor i Dalens trädgård och hur skulle de sparas? Sen fanns flera aklejor på Lasses grav där de rosa hade blivit stjärnor och till sist när jag kollade plantorna på gården där jag bor, såg jag att de rosa var utan sporrar men det var även några blå.

Är det här vanligt och har jag inte tittat så noga förr om åren? Varifrån kom fröerna? Jag vill minnas att jag fick fröer som Karin samlat in bland de självsådda på Dalen.

Linné döpte en störning eller fel i blomanlaget till peloria ( grekiska för missfoster) och då var det gulsporre han studerade, de som fick regelbundna toppblommor när växten på sin övriga stjälk har osymmetriska blommor med sporre. En mutation. Linnés bekymmer var att när två olika blommor kom på samma stjälk hamnade de i två olika klasser när han försökte skapa ordning bland växterna.

Enligt AI och Farbror Grön : ”Aklejor korsar sig väldigt lätt och muterar spontant. Det innebär att fröplantor ofta får helt nya färgkombinationer eller annorlunda utseende (t.ex. dubbla, bolliknande eller sporrlösa kronblad) än moderplantan. Det är därför inte ovanligt att de plötsligt ser ”omvandlade” ut i trädgården.”

Andra orsaker till att aklejor kan se förändrade eller annorlunda kan vara att de utstått stark torka eller kyla och därför inte utvecklas som förväntat.

Akleja underifrån

Efter mycket sökande och läsande på Internet blev det klart att det inte alls är så sällsynt att aklejor förutom färg kan ändra även form.

2 kommentarer

Publicerat i Okategoriserade | Etiketter:Aklejor, Aklejor som förändrats, Upplands Väsby

Skrivet av: brittakarolina | 28 maj 2026

Promenad utmed Väsbyån

Väsbyån den raka

Min vanligaste promenadväg när snön smält och gångvägen torkat upp är Väsbyån söderut. Efter snösmältningen och innan vass och kaveldun växt upp brukar ån se bredare och mer vattenfylld ut, nästan som ett lite större vattendrag.

Det har hunnit bli maskrostid och på marken trängs de och strålar i klargult, alla ser dem och man aktar sig för att få växtens mjölksaft på något ljust plagg, det blir fläckar som består. Trots allt vi läst och hört om hur nyttiga alla delar av växten är, låter vi dem stå eller försöker rensa bort dem från våra odlingar.

Ängskavlen som kantar ån är på väg att slå ut. Den här delen av Väsbyån har inte så många simmande fåglar, nästan inga alls. Kan det bero på minken?

Hästkastanjerna på Marabousidan om ån är kraftiga och storvuxna, en kastanjeskog fyller södra delen av planen med grönska. Marabou är som de flesta stora livsmedelsindustrier ägda av ännu större företag och Marabou är nu en del av koncernen Mondelez, världens största chokladföretag. Kakaobrist och prishöjningar har nu krympt chokladkakor och praliner.

Vid Elfsunda svänger ån tvärt in genom en tunnel under järnvägen och en gångbro vid sidan gör att man kan gå torrskodd samma väg. Här kan man välja att följa ån till Edssjön eller gå till Elfsunda och vidare men jag vänder och går tillbaka.

Båt i Väsbyån, hur och varför?

Örat av skulptören Axel Nordell (1914-1997) ligger lutad i gräset nära en bro över ån.

Piosaurus av Ann-Charlott Fornhed har stått vid stationen i fem år som ett kvalitetstest, men har nu fått en fristad i grönskan nära Afrodite av Mats Amundin (1915- 2011)

Den jättelika gräsytan mellan järnvägen och gångvägen verkar vara en lämplig plats att samla skulpturer som Kommunen fått och haft huvudbry med att placera. Här är en plats man sällan söker upp men som alla kan se ett ögonblick från tåget när det saktar in eller startar. Är det här början på en ny skulpturpark ? är rubriken i lokaltidningen och när man talar med Trädgårdsmästare Nils Odén kallar han platsen ett skulpturhospice. Han ger också en bild av hur Väsbyåns framtid med nygrävda krökar är tänkt att bilda ett vattenland.

2 kommentarer

Publicerat i Uncategorized | Etiketter:Örat av Axel Nordell, Marabou, Maskros, Piosaurus av Ann-Charlott Fornhed, Tunnel under järnvägen vid Elfsunda., Upplands Väsby, Väsbyån, Väsbyvandring

Skrivet av: brittakarolina | 26 maj 2026

Bergianska trädgården

Maj i Bergianska 2026

Trädgården har nyordning, universitetet står som enda ansvarig för planering av verksamheten. Jag går en runda en skön majdag efter tandläkarbesöket och trädgården visar upp de blommande träden som förr och de stora trebladen har slagit ut.

Treblad (Trillium) vill ha fuktig mark och halvskugga och täcker marken med sina stiliga vita blommor just där man svänger ner mot Japanska dammen.

I många oklippta gräsmarker i Bergianska blommar just nu förgätmigej, det hör till trädgårdens attraktion att mellan rabatterna är marken ”vild”, jag tror det är Europas enda botaniska trädgård som bjuder på ”natur” mellan det ”botaniska” med etiketter.

Blå paviljongen

En liten apel blommat vid Japanska dammens strand

Ormbunkarna vid brofästet till Japanska dammen vecklar ut sig

Utsikt över till Brunnsviken

Ett stort område hyser olika Rhododendron och Azaleor, tidigblommande och senare, just nu flera med blålila små blommor och här med rosa klockor.

Ett nytt konstverk bryter den enformiga vattenytan vid entrén till E.Andersons växthus. Det ser på håll ut som martorn. Den här dagen var växthuset tillfälligt stängt.

Kanske är det lite väl sent att beundra den rödlila Magnolian nära växthuset,

men om man går nära visar sig en del mustigt röda blommor som ännu inte förlorat sina kronblad..

2 kommentarer

Publicerat i Blomstervandring, Blomstervandring Trädgård, Uncategorized | Etiketter:Berkianska trägården, Blå paviljongen, Förgätmigej, Ormbunkar (Strutbräken) rullaer ut sina blad, Röd Magnolia, Treblad

Skrivet av: brittakarolina | 24 maj 2026

En gård på Dragonvägen

Gården på Dragonvägen

som alla måste passera för att nå soptunnorna och vars träd och buskar blommar ihärdigt antingen man ser dem eller ej.

En doft av syren letar sig upp utmed husväggarna och når balkongerna.

Hela gården doftar och syrenerna har tagit många år på sig för att bli så yppiga och ge alla lila doftande blomklasar.

Ett dekorativt gräs som blommar utmed hela Centralvägen har även fått en plats under ett av äppelträden.

Äppelträd nr1 närmast förrådet har burit frukt alla år sedan det planterades men i år tar det igen sig och inga blommor syns till.

Äppelträd nr 2 nära altanen har växt långsammare men blommar i år överdådigt

Den nya altanen med tak invigdes i höstas då huset firade 20 år. Bakom den syns de vita Rhododendronbuskarna, de är nog som allra finast i år. Snåret med Mahonia blommade några år väldigt rikligt och doftade så man översåg med deras taggighet, men de har mått dåligt av vårsol och torka så de vintergröna bladverket har blivit helbrunt.

Hellre då flera Rhododendron

Rabatten utmed garageväggen som bara har ett par år på nacken har fått två förtjusande Pärlbuskar.

och nära marken breder Iberis ut sig som två kritvita snöfläckar.

1 kommentar

Publicerat i Trädgård, Uncategorized | Etiketter:Äppelträd, Dragonvägen, Pärlbuskar, Rhododendron, Syrener, Trädgård, Upplands Väsby

Skrivet av: brittakarolina | 19 maj 2026

Kring Hammarby kyrka

Lindarna kring Hammarby kyrka

De äldsta och högsta lindarna följer en tidig begränsning av kyrkogården

Samma lindrad men från motsatt håll. I samma rad finns två nyplanterade lindar där det bildats en glugg. I bakgrunden syns nyare lindar med annan klippning som följer en utvidgning av kyrkogården.

Hammarby kyrka rymmer bara ett mindre antal besökare, så den används bara vid förrättningar. Väsby Centrum ligger i Hammarby församling och ett större kyrkorum behövdes, här finns nu nu en modern kyrka, granne med köpcentret.

I norra ytterväggen är en runsten inmurad med runor från 1000-talet: Juvurfast lät resa stenen och göra bron efter … sin son. Gud hjälpe hans själ. Riksantikvarieämbetet..

Något hundratal år yngre lindar utmed kyrkogårdens yttre mur

Muren följer vägens krökning, När byggdes den och av vilka? Allt som rör själva kyrkan är noga antecknat men inget går att läsa ut om när lindraderna planterats och vilka utvidgningar av kyrkogården de visar.

En annorlunda klippning och höjd på lindar som följer kyrkogårdens utvidgning.

Minnessten till C.A. Löfvenström: Åt stiftaren af lazarettet i Hammarby socken ryttmästaren C.A, Löfvenström, född år 1764 död år 1813, restes denne grafvård af lazarettets direktion år 1851.