Skrivet av: brittakarolina | 16 februari 2019

Valnöt igen

I november 2015 var vi Visby och plockade då upp en handfull valnötter från stenläggningen på St. Clemens gård.  Huvudanledningen till resan var svägerskan Gunnis begravning och vi råkade också fira 65-årig bröllopsdag men inte med stort ståhej utan nära och rart med Karin och Glenn. Höstbesöket i DBV.s trädgård som vi bodde alldeles intill, var sagolikt.

Valnötterna från St. Clemens blev liggande på ett fat i fönstret och torkade, jag knäckte några och de var goda.      Sen läste jag på hur jag skulle få dem att gro och stoppade ner några i en kruka med jord och in i kylskåpet.                Det resulterade i tre fina plantor, det var sensation och jag kunde inte nog älska dessa underverk som jag måste få att överleva. De växte till häftigt och för att de inte skulle bottenfrysa nästa vinter på balkongen, sågade jag till en frigolitlåda, ledde in lite värme, de överlevde och nästa sommar blev de små träd. Jag vågade inte plantera ut dem och de fick en vinter till i lådan och hade klarat sig fint men skickade tidigt ut de nya bladen och sen kom natten till påskafton, den var rekordkall och allt som var tidigt i trädgårdsväg frös. Frigolitlådan stod inte emot kylan och alla tre träden dog. Den sorgen gick inte att dela med någon, Lasse var borta, vem beklagar att ett par växter dör och när så många hade sorg över sina magnolior som frusit och annat de sett fram emot blomningen av.                                              Jag slängde och städade undan resterna och insåg att balkong passar för sådant man inte övervintrar.

Tills i höstas. I väntan på båten i Visby fick DBV ett besök, på gräset under valnötsträdet låg några små nötter, handen bestämde själv att gripa efter dem och de fick plats i fickan och var bara fem. Jag tänkte inte, det bara blev så, ska det nu börja igen?

Ja det har börjat igen, en nöt grodde i kylskåpet och har nu visat två riktiga blad. Hur långt får jag följa den?

 

Skrivet av: brittakarolina | 14 februari 2019

Valentins dag

Hej min Valentin och alla som råkar läsa bloggen, hoppas det blir en fin dag. Längtans träd samlar sig till att blomma  om några veckor (c:a 10).

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 11 februari 2019

Är vintern slut nu?

Det är tvära kast i februarivädret, den vita snön för ett par dagar sedan är nästan borta. Det blev ett kort skottningskaos innan regnet kom och gjorde färdigt jobbet, men många hann ändå reta sig på snöhögarna som växte upp på ställen som aldrig förr hyst några.

Att ta sig ur garaget blev ett äventyr

och hur kan man komma på att tömma snön över en plantering?

I går var snön inte helt borta, men trappstegen visade sig,

och kvistarna jag fick av Karin för en vecka sedan har slagit ut.

Skrivet av: brittakarolina | 06 februari 2019

Vit snö och blå

Solen lyser upp allt det vita utanför och man hör hur det pågår snöskottning i närheten, det låter som om man hackar undan en del is också. Idag måste jag nog se hur all snön lagt sig kring ån, om den ännu rinner eller har frusit.  

Det finns två spår efter något åkdon eller redskap, dock inte en snöplog,  man kan gå i något av spåren men det blir lite vingligt och staven behövs.

På broräcket kommer snön riktigt nära och solen värmer.

Ekarnas grenverk är lite kantigt, de försöker inte ens se behagliga ut.

men starka

Vattnet rör sig lite, så allt är inte fruset

Det blev jobbigt att gå i den smala rännan, så jag vände

Axel Nordells plastskulptur piggnade till med lite snö.

Värmeverkets skorsten.

Men något har hänt, kanske har vi svängt runt det mörkaste hörnet.

Skrivet av: brittakarolina | 02 februari 2019

Köpa garn

Februari, det är grått och luften är full av snö som blir ett såphalt mos på gatorna. Längtar bort och börjar fundera lite på Göstas förslag att se körsbärsblommorna slå ut i Japan, nej det är fortfarande för lång resa, Venedig en sista gång då? eller någon Kanarieö? Nej det blir en sväng in till stan till Handarbetets vänner, dels har de fler böcker med textil anknytning än någon annan och i galleiet har de utställning av alumn-arbeten och mitt verkliga ärende är garn.

Bilen halkar hit och dit i det nysnöade spåret efter Djurgårdsbron, jag passerar Liljewalchs vårsalong och parkerar i en driva i parken mittemot Skansens ingång.

En svärm av fåglar flyger upp, de blev lite störda på sin lunchplats men är snabbt tillbaks igen och fortsätter att plocka sina frön.

Handarbetets vänner, här finns alla redskap man kan behöva till vilken som helst textil gren man än ägnar sig åt – möjligen saknas en tung järngaffel att slå till inslaget i vertikal vävstol. Den ingår inte i vår vävtradition och om jag frågat, hade de kanske dragit ut en låda med sådana i flera storlekar också.

Idag är jag ute efter ett särskilt garn och passar på att se utställningen av ett antal alumner = tidigare studenter vid HV, de har fått sin examen och är nu ute i verksamhet.

_00000484 (4)

_00000484 (3)

Jag hade inte tumstocken med och formaten uteblir, hela den svartvita är stor, mer än en meter bred och hade en intressant text om alla stygnen och tid. Genom att jag missade hennes namn och text blir den oförglömlig.

Tillägg 4/2 19  Arne som hittar i datorvärlden har tagit fram namnet jag skulle haft med tillsammans med bilden. Ida Brattmo  har skapat  Timepiece (1 245 700 sek).

_00000492 (2)

_00000489 (2)

De här broderierna är högst 30 cm i fyrkant.

_00000497 (2)

HV har vår högsta textila utbildning och förutom hantverksskicklighet lägger man vikt vid den konstnärliga utformningen.

Sparvar utan riktig kontur kurar i busken och längtar efter lite sol och värme, är det så det känns när februarikänslan  slår till?

Skrivet av: brittakarolina | 02 februari 2019

Två år

30 januari 2019 har Lasse varit borta i två år. Det är ännu för kort tid för att få ett perspektiv på det liv vi levde tillsammans.

I går kom ett brev från Frank, vår gamla granne som är gift med norska Inger och som nu vårdas på ett hem för dementa och har glömt allt efter 67 år tillsammans. Det är ett långt brev om deras liv och som Inger skulle blivit glad av att läsa och han ber mig till slut att berätta om Lasse, vi talade aldrig om våra äktenskap. Vi har mest pratat om barnen och om våra resor, Inger och Frank var senast på Orkney och fotvandrade runt alla märkligheter på öarna.

Jag ska försöka skriva och berätta för Frank, det blir på engelska och kanske perspektivet infinner sig.

Skrivet av: brittakarolina | 26 januari 2019

Det snöar

Många ”äntligen” att komma iväg till, Thielska galleriet har haft en liten utställning med 50 målningar av Ivan Aguéli en längre tid och nu börjar slutet närma sig, vågar man ge sig ut i det här vädret?

Det snöar, jag prövar i alla fall. Jag tog mig ner i garaget.

Lite tveksamt är det nog.

Men det är inga drivor på motorvägen

Sveaplan, Roslagstull här vände spårvagnen nr 6 förr i en stor runda ungefär där rondellen är nu. Idag har nog Stockholm en av sina vackra dagar trots att solen inte är framme, kanske är allt borta i morgon eller ännu vackrare.

Thielska Galleriets historia kan man lätt läsa på internet, vad det innehåller och ägarskapet, men det som inte står är att det finns många trappor både för att komma in i byggnaden och inomhus mellan  våningarna. Man kommer inte in, om man har någon skavank som förhindrar en att gå i trappor. Ofta gör man äldre offentliga byggnader tillgängliga för så många som möjligt och sätter in hissar av olika slag, men inte här. Idag kom jag in för att jag ännu kan använda mina ben men när Lasse var med, fick vi vända och hitta på något annat.

Nu kommer en rad med målningar av Ivan Aguéli , från Gotland, Frankrike, Spanien och  Egypten. Bilderna är små, ett par decimeter på höjden och lite mer på bredden. Varför har jag blivit så fäst vid hans färger och sätt att fånga det han ser?

Det började med att Lasses föräldrar hade en tavla på en vägg målad av en konstnär som hette Per Broman. Han hade varit ingenjör men ville mer och utbildade sig till målare. De som trodde på honom sa efter någon utställning som det högsta betyg en målare på tillväxt kunde få, han målar som Aguéli. Vem var då Aguéli?

Det var svårt att på 40-talet hitta tavlor av Aguéli. I Sala fanns Aguélimuséet men det var långt borta, så det kom att dröja innan vi såg några av hans målningar. 1969 firades 100-årsminnet av Aguélis födelse och postverket gav ut frimärken med några av hans verk. Hans historia är inte slätstruken den finns på Wikipedia. Jag minns inte längre i vilken ordning vi till slut fick se hans bilder. När något muséum annonserar att de kan visa några Aguéli-bilder blir det rusning , Thielska har nog satsat på rätt dragplåster under den mörkaste årstiden. Nästa utställning blir blomster av systrarna Jobs

Man betraktar hans bilder med andakt, följer linjerna och ”hittar” hur han har satt färgerna, de vibrerar av lugn (går det verkligen?). Broman hade också målat på Gotland,  i Frankrike och Nordafrika så lite samma luft, träd, och växlighet fanns även hos honom, så jämförelsen var lätt att göra.

Det är nog från samma plats i Visby han  målat men vid olika väderlek.

Jag klättrar  upp i tornet, måste se om bladguldet i kupolen hänger kvar, men det var lite för mörkt där uppe.

Snön visar ekarnas linjer utanför, det är tvära krökar på de gamla grenarna.

Sen bär det nedför igen, det finns ledstång.

Och nere vid parkeringen är det skymning.

 

Skrivet av: brittakarolina | 22 januari 2019

Saknaden

Det här blir en tråkblogg, det beror kanske på att vi är inne i de så kallade oxveckorna. Ingen måste läsa den men jag måste skriva den, så jag fortsätter

Första saknaden som inte ger sig är den efter Lasse. Den ligger där tyst och avvaktar och reser sig då och då och påminner om det som var.  Men på nyårsafton hoppar den upp och sätter sig på mina axlar och sitter kvar tills januari är slut. Den förser mig med bilder från Lasses sista veckor Saknaden är väl rätt naturlig men min oförmåga att göra hans sista tid till något mer rofyllt än det blev har stört mig. Ingen låtsades om hur slut han var, han kom som ny på fyra olika avdelningar. Ju mindre känd han var dess mer prövade man på honom , hans blodomlopp fylldes med mediciner som han aldrig varit i närheten av och han fick sova i diskrum och förråd och ställen där det inte var tyst en minut. Jag var den här gången inte beredd på att han skulle dö, vi har ju varit odödliga hela livet, varför inte nu också?

Ingegerd dog, Lasses  lite äldre kusin, distriktssköterskan som alltid visste allt, som jobbat till över 80 som skolsköterska, alla kände henne och behövde hennes erfarna öga. På hennes begravning häromdagen var den sida i kyrkan där vänner, grannar och bekanta satt, full av människor ur det förflutna. Åh titta, med kritvitt hår och samma spetsiga näsa som förr, en mamma ur Nickes klass och där satt Ingrid, mamma och lärare ur Karins klass och på vägen ut gick en dam upp mot mitt ansikte och sa hej, känner du igen mej? Efter att sett henne i ögonen såg jag att det var en fröken vars första jobb var Karins klass, numera pensionär. Men vem är jag? Alla har blivit gamla och här står jag och är ännu bara ett stort barn.

 

Aimees julkort kom inte i år, aha något har hänt. Aimee född i Estland har varit med om nästan hela mitt textila äventyr. Hon kom som flykting från Estland på 40-talet och fick polio i Sverige och det  handikappade henne. Vi bytte erfarenheter, vi gav varandra allt vi visste och hennes historia är alldeles sagolik, tänk om jag kunde orka berätta. Jag följde med henne på resan tillbaka till Estland en vecka, vi var ganska tidigt i Tallinn efter att Estland blivit fritt. Aimee är en hel bok och jag saknar henne för allt hon gav och tog emot.  Aimees son Johan ringde och berättade att hans mamma dog redan i våras men han hade missat att berätta. Var är Aimee begravd? Hon ville ligga i Östersjön mellan Estland och Sverige och det hade Johan ordnat.

 

Monica dog och Tollef blev kvar. Monica var dotter till en kusin till mig, jag visste att  kusinen hade flera barn men egentligen inte så mycket mer, Monica letade upp mig och ringde en dag, vi träffades när Lasse redan var bräcklig men vi tyckte alla om varandra och fick en härlig tid, vi träffades då och då med några månaders mellanrum och pratade om allt vi inte tidigare hunnit med. Tollef fick vara med Monica på en oväntad halvårs resa mot döden och utan hopp om tillfrisknande, en grym resa. Vad jag saknar Monica.

Birgitta min bästis dog och utan att jag var där eller visste vad som var på gång. Jag pratade med henne sedan Stig dött, han hade någon okänd sjukdom som han kanske fått under sina botaniska resor i varma länder, jag tror hon utmattades av att sköta honom, han hade mycket att skriva innan han kunde  släppa taget om att leva. Jag har undrat mycket om Birgittas resa, blev hon som jag bara 11 eller 12 år?

Mina gamla vänner från Skottlandstiden skriver till jul ordentligt och håller reda på var barnen befinner sig. Frank och Ingers  julbrev brukar vara först, Inger är norska och Frank är engelsman, de bodde i Balgillo House, spökslottet som var huvudbyggnad i området som Mr Downie bebyggde med små bungalows. Frank var kemist och Inger labass. så vi hade gemensamma samtalsämnen förutom barnen  som föddes lite samtidigt. Båda hade ögon som såg allt som flög eller växte på marken. Vi träffades flera gånger efter att vi återvänt till Sverige, en gång hade jag Gösta och Karin med och vi  hälsade på och bodde över hos dem, sen möttes vi i Köpenhamn en gång och sista gången vi sågs var här hos oss där vi bor nu. Vi hade härliga oförglömliga möten. Deras lilla fyrkantiga julbrev låg inte först som vanligt vid Luciatid i brevlådan, nej det kom inte alls, något måste ha hänt. I ett brev från Frank för några dagar sedan berättade han att Inger hade nu glömt allt och måste tas in på ett hem för dementa. Det hade kommit plötsligt. Inger lever ännu men jag saknar henne ändå. Vi berättade för varandra om allt som hände oss och våra barn. Inger och Frank firade ett nyår på Hurtigrutten, hur de kunde få för sig att göra det, två 80-åringar, vi fick hela berättelsen, om färden i ishavet den  gör inte vem som helst om.I förgår  var jag på konstutställning och såg Bo Mossberg och Margaretha Bååth  i Väsby konsthall, båda med ögon för det som blommar.  Siv Andersson och jag älskade båda Bo Mossberg. Siv var målarinna som varit tvungen att utbilda sig till något som gav bröd, så hon blev kartritare men hon gav inte upp sitt måleri. Siv dog för något år sedan , jag saknar Siv, nu finns ingen längre att dela minnen från 60-talet med och särskilt inte Bo Mossbergs framgångar, vi hejade på honom från början och jag kramade Bo Mossberg i söndags från oss båda.Det är många människor jag kommit nära och som nyligen lämnat det här livet och det vi haft tillsammans är det jag kan glädja mig åt. Men det är svårt att glädjas ensam i efterskott, det är ju nu vi lever och det är nu jag saknar.

 

De här är oåterkalleligt borta och saknaden är det enda som är kvar men man måste inte dö för att sätta igång min saknad, den funkar bra även för levande människor.

Skrivet av: brittakarolina | 13 januari 2019

Återbruk är ”inne”

Det känns märkligt att stå med en fot i forntiden och veta hur det är att vara tvungen att återbruka allt som är möjligt och även omöjligt. Mina föräldrar var båda ett av 9 syskon och födda på 1800-talet. För dem var allt som låg löst resurser som kunde användas eller omvandlas till något användbart för de nära eller någon man visste behövde. Kläder syddes om och ärvdes av syskon och när det till slut inte gick att få till något av tygbitarna hamnade de i lumpsäcken. Pappersbruken gjorde papper av lumpen som lumpsamlare hämtade och lump var en bristvara fram till 1870. Då började man använda trä som råvara till papper och lumpen blev överflödig och då klippte man mattrasor av tygbitarna och sydde ihop dem till långa remsor som man vävde trasmattor av. Trasmattor kom inte att ligga på våra golv förrän i slutet av 1800-talet. Nordiska Muséet som vill spegla de sista århundradernas klädmode, har haft ont om kläder som ”vanligt folk” använde från den här tiden., festkläder finns men inte arbetskläder. Deras kretslopp avslutades som något annat än kläder.

Själv fick jag omsydda kläder, min mamma sydde om klänningar hon fick av sin syster Hilma och  allt blev väl inte konstigt men många mönstrade tyger kändes alldeles fel. Om jag knotade blev hon arg, det klarade jag inte så det måste undvikas. Jag var så less på det hemsydda och återanvända och jag längtade efter något som var alldeles nytt och ”mitt eget”. Det som blev kvar av mina första avlöningar sedan skolavgift och hyra var betald köpte jag kläder för och skor. Jag skulle inte kunnat tänka mig att gå in någonstans och prova begagnade kläder, nej nytt måste det vara och i rätt storlek.

Här skulle jag kunna sätta punkt för pratet om min motvilja mot loppiskläder och glädje åt nya plagg men livet fortsatte. När vi fick barn och jag blev hemmafru och vi levde på bara en lön, då visste jag precis vad man kunde göra för att få klädkontot att räcka bättre för de snabbt växande barnen. Sy själv, men att känna igen ett tyg som varit något annat förut var nog lite skämmigi, hellre då sy av  ett nytt tyg, men så länge barnen var små och det inte fanns dagis, märkte de inte vad de hade på sig och där satt jag och sydde, precis som min mamma, men snyggt skulle det vara, inga slinkiga tyger med tantiga mönster på småbarnens kläder. Men så fort det hemsydda blev besvärande för dem, slutade jag, allt skulle inte upprepas. Återbruk är inget nytt för många äldre människor och det har haft en del med ekonomi att göra och när valen är få har möjligheten att uppfinna stimulerats.

Det återbruk som nu är ”inne” är av ett annat slag än det som en gång var av nödtvång, i dag kan man välja återbruk av helt andra skäl och ett kan vara kvalitet.

Snart är jag framme vid anledningen till det här pratet om återbruk. Jag sitter i en ny men återbrukad stol. Karin fick på sin hemväg se att man tömt ett kontor på möbler och överst på en kärra stod en stol hon kände igen. Det var en Åke Axelsson-stol hon blev förtjust i då hon för länge sedan jobbade en sommar hos stolskaparen.   Hon tvärbromsade och frågade killarna som var på väg med lasset om hon kunde få den översta stolen. Jovisst det gick bra. Den var klädd invändigt med en trasig dyna som hon tog bort och sen var stolen ok. Karin var upprymd över stolen och sin egen snabbhet, själva designen är från 1980 och jag fick frågan om jag ville ha den.

Lasse och jag hade varsin ganska billig snurrstol som skruvarna ramlade ur en efter en och sakta miste sina funktioner. Lasse ramlade av sin stol en gång och vi siktade på att skaffa en med karmar som kunde hindra fallet lite om han somnade till. Det blev aldrig av och nu är det min tur att behöva en karmstol efter ett fall i höstas. I förgår kom Karin med sitt fynd – stolen. Den rymdes bra i skrivhörnan och jag valde att ta emot den.

Karmstolar ett par Waxholmaren Gärsnäs

Bilden lånad från Auktionsverket

Stolen heter Waxholmaren och den ramlar jag inte ur. Jag sitter som i en liten kalvkätte. Materialet är bok, inga skruvar kan lossna och det syns knappt att den är använd. Karin körde min rangliga snurrstol till sopstationen. Den är nog däremot svår att få en återbrukare att glädja sig åt.

Skrivet av: brittakarolina | 08 januari 2019

Smultrontjuven

Smultrontjuven, är det en snöskata?

På Millesgården har en utställning om William Morris annonserats sedan någon gång i höstas. Inte förrän nu har jag tagit mig dit för att lära mig något mer om mannen bakom de mustiga tapetmönstren. Det låter ambitiöst men egentligen for jag dit för att se om de hade något vackert mönstrat tyg som jag kunde skicka till Selina på hennes födelsedag på torsdag. Jag valde den röda färgställningen av smultrontjuven. Här kan man sitta i Morrismönstrade möbler och se tapetvåderna rulla fram i ett evigt kretslopp och även bläddra i provböcker

Broderi i silke av May Morris, dotter till William och Jane.

Ännu ett broderi av May

William Morris skapade inte mer än hälften av alla mönster själv

Silkebroderi

William Morris, konstnär, formgivare och författare var en av den brittiska socialiströrelsens grundare. Som formgivare var hans målsättning att skapa vackra föremål för vanliga människor men inga vanliga människor hade råd att köpa föremålen. Han var med om att skapa det prerafaelitiska brödraskapet och önskade en återgång till hantverket.

Han grundade Kelmscott press  med ändamålet att framställa vackrare och bättre tryckta böcker  och han tecknade två typsnitt, Golden Type och Troy Type/Chaucer Type. På Wikipedia läser jag att enligt bibliofilerna är the Chaucers samlade verk tryckta av Morris de vackraste böcker som någonsin tryckts. Måste fråga Glenn på Antikvariat Morris om han har något tryck av Morris.

 

Older Posts »

Kategorier