Vägen söderut mot Elfsunda hamnar jag ofta på och bilderna därifrån blir lätt upprepade. Den märkliga ekdungen utmed ån imponerar alltid både med och utan löv. Gångvägen är plan och man har sällskap av ån och järnvägen ända fram till Elfsunda, där ån svänger in under järnvägen och våra vägar skiljs.
När ån är full av vatten under senvintern eller efter ihärdiga regn ser den ut som en flod, när all den skräpiga växtligheten längre ner mot botten är dold och kanterna ser städade ut.
Ibland får man sällskap med ett par änder men det är glest med simfåglar, kan det vara minken som hämtar de lättåtkomliga äggen och gör fortplantningen lönlös för fåglarna? Den här gången visade ett par knipor sina snabba dykkonster och dök hela tiden upp någon annanstans.
För en måttlig vandrare finns ingen runda att gå när man följer ån, man får vända och gå samma väg tillbaka. Men då ser man allt i annat ljus och sådant man inte la märke till i motljuset. Axel Nordells skulptur sitter just nu och speglar sig i vatten, det är en fin placering, vi är mest vana vid att se den i en grön sumpig grop.
Vissen vass
Ån under Mälarvägsbron vidgar sig och gör en liten sjö. Kanterna och träden är rensade och vi glömmer den igenvuxna sommarån täckt av gula näckrosblad och vass.
Pilar av något slag har blivit kvar eller är planterade? Men visst är det fint just nu när man ser vattnet, snart sjunker det undan och inga skepp tar sig igenom.
Blomsterförsäljningen på Hugo Sabels torg har varit stängd mellan jul och påsk och nu är hyllorna ute med alla småpenséer och krukor med påskliljor. Några fastlagsris flaggar färggrant och här finns björkris utan fjädrar också. Åh vad härligt att få börja välja småpenséer till balkongen igen.
Ett par ställningar med tidiga vårväxter finns redan utanför matbutikerna i Centrum men de är ett sortiment som kräver ett mått av tillsyn och de ser ofta lite trötta ut.
Trots att nätterna är kalla och snön täcker dem ibland, så är de små okuvliga.
Idag är det Långfredag, äldre minns hur lång den kunde vara förr men nu med öppna affärer rusar den dagen lika fort som övriga veckodagar.
Nu önskar jag alla mina bloggläsare: EN GLAD PÅSK ! och efter det en smula vårvärme.
Mars är en opålitlig månad för att få se blommor med färg utomhus på vår breddgrad Sista veckan i mars kom ny snö och täckte allt som stod färdigt att börja växa.
Det är nu och på vintern vi har en skön oas att gå till, där vi kan njuta av färg och Medelhavsdoft. På väg mot E.Andersons växthus ser jag bara de stora mistelbollarna högt uppe i träden, de ser gråsvarta ut i motljus och på håll men är egentligen gröna. De vaktar vägen in till i trädgården och växthusen.
Inne i E.Andersons växthus ser det rensat och gallrat ut, när träd och buskar trivs och växer till är nog växthuset trots allt för litet. Den lilla cafédelen är också minimal och försäljningen av trädgårdsanknutna prylar behöver också ett större utrymme för att det inte ska kännas instängt.
Cistrosorna lyser, det har blivit en stor buske. Ser att den tillhör solvändeväxterna.
och på golvet vid dammen står krukor med olika småcyklamen. Ute i trädgården blommar dvärgcyklamen under snön, men de växer där man inte når dem med rullator, inte ens när snön är borta.
SnittAdiantum säger väl hur den använts
Intill vinberget har botaniska tulpaner fått möjlighet att täcka den steniga marken
Botanisk tulpan
I sydafrikanska rummet blommade det mer än någonsin. Rumsmalvan känner jag igen från fönsterbrädan men den här är en jättelik buske 3 – 4 meter hög med ett eget stort grensnår.
Australiska rummet var grönt men hade sparsamt med andra färger, en Rosenmyrten gjorde vad den kunde för att lysa upp.
I rummet längst bort från ingången med en del nyttigheter hade suckatcitroner staplats under sitt träd för någon vidare behandling.
I februari 2015 skrev jag en blogg om ett besök i E.Andersons växthus, årstiden var nästan densamma men ändå inte, igår var flera växter redan överblommade.
Barmark och grusiga trottoarer, ibland kan våren vara tidig men får man vara säker ? Letar upp markplättarna där solen hunnit värma jorden så att snödroppar och vintergäck visar sig med skaft och i mängd.
Suseboparkens snödroppsfält blommar.
Ankorna på grannens tomt går omkring på torr mark, sitter inte bara och sover på snön.
Tomatfröna har grott i krukan på fönsterbänken.
Men, en morgon vaknar jag och utanför mitt fönster är marken vit ännu en gång. Inte så tjockt lager än men det lovas mer.
Det kanske smälter fort.
Det är minusgrader, blåser och snön ligger kvar.
Kan man säga att vintern korsar sitt spår? Eller är det bara Espen Arnakke hos Aksel Sandemose som kan korsa sitt spår? Här stämmer ingenting och ingen vet vems spår den korsar.
När en väv är avslutad i vävstolen, antingen den ska bli en pläd, en duk, ett tyg eller en bild, behöver den klippas ner. Det kallades förr vävfallet och var ett känsligt moment i en skapelseprocess. Om man som vävare undgått att få höra en massa vävskrock, klipper man lugnt ner sin väv och ser fram emot att knyta fransar eller kanta väven med band och fästa lösa trådar, Men om man råkat höra någon halvt viskande berätta om vad som gäller vid vävfall, då lyssnar man och tänker, skrock. För länge sedan, då osynliga makter styrde våra sysslor påbjöds handlingar som ibland hade praktisk betydelse och om man glömde sig eller struntade i det som krävdes, väntade ett kännbart straff. Ville man lyckas i ett företag var det bäst att ha makterna på sin sida, så man lydde.
En väv ser ofta bedrövlig ut när den just har klippts ner, trådspänningarna har släppt och alla lösa trådar stökar till bilden, man vill helst inte att någon ska se väven innan den blivit tillsnyggad.
Då passar det bra att stänga dörren och gärna haspa den så att ingen främmande kommer in och ser när väven klipps. Inte bara för att man vill vara ifred utan för att den som råkar komma in riskerar att dö inom ett år. Man får inte heller klippa ner på en fredag, det ger otur med kräken och en man får inte vara närvarande överhuvud taget vid ett vävfall, då lever han inte till nästa vävfall eller han får otur med hästar eller han kommer aldrig att kunna vinna en rättegång, olika påföljd i olika trakter.
Skrock kring vävning och allt som föregår dvs spinning, ull- och linberedning kan läsas i Herman Tillhagens, Vävskrock (1986).
På kurs hos en gobelängvävare i Frankrike (där vävare är ett manligt yrke) fick jag veta att efter nedklippningen rörde vävaren inte väven. Det var ett kvinnogöra att fästa trådar och kanta väven och ge den det önskade utseendet.
Eftersom jag bor ensam och det är måttligt med spring av främmande människor i lägenheten uppstår inget jag behöver skydda mig själv eller andra mot vid nedklippningen.
Den nedklippta väven viker jag ihop och lägger undan och den får ligga till sig ett bra tag utan att granskas. Det som franska vävare delar upp i olika hanteringar får jag klara ensam men jag behöver tid att glömma min roll som vävare för att se med fruntimmersögat på alla trådar som ska fästas och hur jag ska göra med baksidan.
Och då kommer jag till momentet jag inte hittar något skrock för och inte heller några stränga eller handfasta råd att hålla mig till och det är baksidan. Och jag vet ju hur mycket baksidan betyder för de textilkunniga, alltifrån vitbroderier och korsstygn, till – ja allt som är plant. De läckraste broderier vänder man på och sprätter lite tyst med en nagel i trådfästningarna på baksidan och bedömer. Bildvävar och gobelänger upphängda på utställning eller i muséer avläser textilälskaren eftertänksamt på lagom avstånd och så länge muséivakten har ögonen med sig sker inget, men om den går ett varv i angränsande sal styr textilälskaren med tysta men målmedvetna steg riktigt nära väven och är det möjligt – fast alla textilare vet att man inte får – hon vänder på en bit väv i ögonhöjd och kikar på baksidan. Så mycket kunskap går att utläsa av en baksida. Hur är trådarna fästa, har man gömt allt bakom ett döljande foder? eller hänger de helt lösa? Gamla gobelänger har ofta garnets ursprungliga färg kvar, åtminstone tillräckligt för att förvåna en och ge en idé om väven forntida prakt. Gamla norska bildvävnader är kända för att de ser nästan lika ut på båda sidor dvs de har dolt sina garnbyten i väven. Jag har brukat fästa trådarna så de inte hänger lösa, det tar veckor att göra. Ska jag låta dem fladdra den här gången?
Ser att Väsby fotogrupp på Fb har ordet Grus som inspirationshjälp den här veckan. Efter nattens (igår) ihärdiga regnande, har snön som kom för ett par dagar sedan, lämnat trottoarer och grusgångar och gruset visar sig igen och framkallar både bu och bä.
Bää för att då ser man fram emot att inte halka på ett tag och kanske våren har kommit lite närmare och har man sedan kört med sopmaskin och samlat upp vinterns utkastade gruskorn, känns det riktigt lyxigt.
Buu för att det är lite ojämnt att gå på grus som ligger på betongplattor eller annat hårt underlag. Går man sen med rullator så är grus riktigt dåligt både som korn ovanpå hård yta och som enbart grus. Alla fordon för både stora och små människor, både de som ska bära en själv (cykel) eller någon man ska skjutsa (barnvagn), är fjädrade. En cykel utan fjädring går inte att sälja och en barnvagn utan fjädring vill ingen dra sitt nyfödda barn i och inte heller en ettåring. Men rullatorer, helt ofjädrade, går bra att dela ut till dem som har bekymmer med balansen eller som har svårigheter att förflytta sig själv utan stöd. Många av dessa rör sig mellan hem och affär på släta golv och sopade gator och de märker knappast det grus som möter den som tar en promenad runt kvarteret eller för att motionera en eller ett par kilometer som pensionärer rekommenderas att göra.
Gruskornen som avvärjer halkskador ligger kvar länge under snöfattiga vintrar och varje korn ger vibrationer i rullatorn som går rakt in genom handtagen och känns i händer och armar. Stöder man sig på sin rullator blir vibrationerna extra kännbara och bär man hem något ömtåligt blir det hårt skakat. Vita fingrar av vibrationer är väl känt för många yrkeskategorier och kan är berättiga till vård och ersättning men just för att rullatorn kommer in så sent i livet kan den gruppen inte lasta yrket för att händer och armar domnar av grovt grus och som kräver fjädring i rullatorer. En promenad två varv runt kvarteret där ett antal friska terapeuter lånar en rullator var från rehab och berättar vad de upplever av promenad på krossgrus skulle möjligen kunna väcka tanken på skonsammare rullatorer.
Snö som vi mest är vana vid att se den, grusblandad (krossgrus) och smältande.
Smältande is lämnar grusgången på Eds kyrkogård
Grus (naturgrus)finns i olika storlekar och jag saxar några meningar från Wikipedia: Grus är ett stenmaterial med dominerande kornstorlek mellan 2 mm och 63 mm och delas upp i kornstorleksklasserna, fingrus 2-6 mm, mellangrus 6,3 – 20 mm och grovgrus 20- 63 mm. Krossgrus kommer från större stenmaterial som krossats till kornstorlekar motsvarande naturgrus.
I söndags kom Selina på besök och hon hade med sig ett par semlor från Lillebrors bageri. Semlor i Stockholm recenseras numera och förra året hade Lillebrors bageri legat överst på listan över Stockholmsbageriernas semlor och där fyllning och smaker avgjorde placeringen.
De låg i en liten kartong och var mycket vackra, formatet var tilltalande, inte för jättelikt och lite mandelbitar skymtade fram i kanten under gräddtäcket. Ingen hade knuffat kartongen eller rubbat ett sockerkorn på deras färd från stan med pendeltåg så de såg helt nyinpackade ut. Jag vill gärna äta semlan på gammalt vis i djup tallrik och med varm mjölk runt – som hetvägg – både min far och mor sa hetvägg, men de var födda på 1800-talet.
Värmde mjölk (inte koka) och den lilla bullen löste sakta upp sig bit för bit. Först kom semlans egen ljuva kardemummasmak och sedan den hemtillverkade mandelmassan med inslag av rostad mandel och grädden som blandade sig fint, det var verkligen njutbart.
Jag läser på wikipedia att kung Adolf Fredrik åt ihjäl sig på hetvägg.
Han fick ett slaganfall efter att ha ätit för många hetväggar i februari 1771 och man ansåg väl att de var orsaken till hans död och då förde skalden Johan Gabriel Oxenstjärna fram att fettisdagen borde förbjudas och ” hetvägg drivas i landsflykt ur Sverige, sedan den begått ett kungamord” (källa:Nordiska muséet)
Bank-ID behöver ibland förnyas.
Efter varsin stärkande hetvägg frågade Selina, hur gick det med ditt bank-ID ? Jag hade beklagat mig för hennes pappa när många timmar gått åt att hitta rätt i en identitetslabyrint. Nej det gick inte alls.
Mitt bank-ID hade en vacker dag upphört utan minsta förvarning, jag hade inte hållit reda på tiden, året gick väldigt fort och jag hade inte heller räknat med alla nya skärpta krav som lurendrejeri resulterat i. Endast den riktigt rätte ska komma åt pengar.
Det hade gått smidigt att öppna banken och betala räkningar med ett bank-ID så jag hade slängt den gamla listan med siffror som förr öppnade för mig på banken. När jag nu försökte förnya bank-ID ville banken ha mer identitet från mig, jag behövde blippa passet. Passet visade sig också ha gått ut, det hade vilat sig under de fem år det var giltigt men gick ut under pandemin. Måste skaffa nytt pass och kanske också ett identitetskort.
För att få ansöka om pass måste man beställa tid hos polisen. För detta krävs också identifikation, det står tydligt att körkort duger inte, pass eller kort med tre bokstäver behövs. Det hade jag ju inte. Selina läste alla små bokstäver i bruksanvisningen och såg att man kunde beställa tid genom ett ombud. Så hon med sin identitet kunde beställa en tid åt mig och det gick. Men vad händer sedan om inte körkortet gäller när jag väl är hos polisen och jag bara har det? Man ska då ha en person med sig som intygar att man är den man är. Inget krav på släktskap eller att man är bekant, i princip kan någon man möter på gatan intyga, bara den har sin egen identifikation med sig.
Så jag åkte till polisen men utan sällskap, där var det knökfullt och man ska komma i god tid för att skaffa kölapp. Det funkade och när det blev mitt nummer räknade jag med att få gå hem med någon form av bakläxa, höll upp mitt körkort och sa, jag har bara det här och det duger väl inte? Jovisst det går jättebra sa den mycket vänliga mannen i luckan. Då blev jag faktiskt snopen och kom mig inte för att fråga, varför går det här, när det inte gäller för att beställa tid? Sen tog han ett kort av ansiktet, passkort blir aldrig bra och jag fick skriva min namnteckning med en låtsaspenna på en hal plastskiva, där spetsen halkade hit och dit och skapade tecken med fördröjning och mitt allra sämsta jag exponerades.
Nu väntar jag på sms som säger att jag kan hämta pass och identitetskort och är glad att jag fick hjälp av Selina att hitta ut ur labyrinten.
Men kan de här krångliga kraven verkligen hejda bedrägerier, de som vill tar sig ju in via datorer och pratar omkull folk, så de själva blir ansvariga för sin olycka.
I dag är det Valentins dag, vi har faktiskt en Valentin bland barnbarnen så
GRATTIS VALENTIN !
och grattis med ett mycket gammalt hjärta från 1969 till alla som tittar in på bloggen.
Dessutom klappar det just nu för konstnären Bo Mossberg och har gjort så i 60 år, det var då vi flyttade in i Ägget och där Bo fortfarande bor. Jag såg hans utställning i Konsthallen i söndags, det var sista utställningsdagen och hans blomster gjorde mig som vanligt upplivad. Han är vår tids Palmstruch. De som gillar växter vet vem det var. Han skapade vår första flora (med bilder) och Mossberg har skapat vår senaste. Palmstruchs syfte var att ”kommentera och illustrera inhemska växter på kall jord”. Vi möter Palmstruch och hans utsökta etsningar i lösa blad från slaktade 200-åriga floror eller i band till priser med flera nollor. Bo Mossberg finns här och nu och hans flora är tillgänglig för alla, den finns att köpa och på biblioteket, man går till den när man vill se en bild på växten man undrar över. Många växter har en skiss av sin biotop i bakgrunden och den är också uppdaterad med de nyare vetenskapliga namnen.
Både Palmstruch och Mossberg har haft medarbetare som står för växtbeskrivningarna, för Palmstruch en lång rad namn och för Mossberg bara ett, Lennart Stenberg.
Hur får man gröna fingrar? Jag trodde länge att jag redan hade sådana. Dvs att ha lätt för att få växter att trivas och föröka sig. Jag läser på nätet, någon frågar hur man får gröna fingrar och det tröstande svaret blir, man föds inte med gröna fingrar, men man kan få dem genom att förse och glädja sina växter med lite extra ansträngningar. Jag tror att de gröna fingrarna som tecken på lyckat odlande kom till på den tiden då man ännu bytte sticklingar och skott med varandra och fick de omskötta växterna på fönsterbänken att grönska och blomma. Det var innan den industriella odlingen kom igång och försåg oss med färdiga växter.
Jag hade nog de gröna fingrarna då vi bodde i hus av trä och med nära till marken, allt växte och fönsterbrädan hade alltid något glädjefyllt som doftade eller blommade även under den mörkaste årstiden. Men de gröna lämnade mig när vi flyttade till hus av betong och fyra trappor upp, växterna ville inte vara med. Apelsinträdet som hunnit bli 40 år och givit oss frukt till marmelad under många år, det dog. Växtljuslampor för extra ljus räckte inte och luftfuktare blev nästa försök att göra livet åtråvärt för de krukbundna . Alla ansträngningar för att fylla på ljus och fukt gjorde fönstren till brusande och sladdfyllda tekniska underverk medan växterna sakta blev färre och färre. Jag försökte satsa på de garanterat härdigaste och de fick efter några veckor tillsammans med en nykomling sköldlöss som som jag trots inspektion inte upptäckte förrän det var försent. Lössen hann sprida sig till grannväxterna omkring och jaa nu har jag bara ett livsträd och en novemberkaktus kvar, det är nästan allt. Dock, i köket blommar en orkide för andra gången, den är ett envist undantag.
Eftersom jag längtat såå efter att få visa mina gröna fingrar ännu en gång, kom en idé till mig när jag passerade de ständigt arbetande manikyristerna i Centrum, finns det grönt nagellack? Tre affärer i vårt köptempel visade sig ha nagellack. En av dem hade ett knallgrönt och det har jag nu målat på mina naglar, det blev till slut min väg (eller genväg) till gröna fingrar.
Brittakarolina's Blog 