Skrivet av: brittakarolina | 25 januari 2018

Hurra för Radiotjänst !

För en vecka sedan fick jag en påminnelse från Radiotjänst att jag inte betalat avgiften. Sen hade man plussat på räkningen med 75:- i förseningsavgift. Jag hade inte fått någon första räkning. Var gör Postnord av alla räkningar som aldrig når adressaten, kör de direkt till sopförbränningen med dem??  Att klaga hos Postnord är helt meningslöst, då finns de inte och ännu mindre svarar de och säger, vi beklagar.

Jag drog bort de 75:- extra kronorna och betalade räkningen, lade med ett par rader och berättade varför och trodde att olydigheten skulle straffa sig. 75:- är faktiskt taffligt att behöva ge ut för något man inte orsakat.

I dag fick jag brev från Radiotjänst med det snirklade R – et utanpå kuvertet och kundtjänsten hälsar vänligt att de tagit bort påminnelsen och fakturan är till fullo betald !!  Jag tappade hakan men blev förstås glad.

Gick ut i skogen för att hämta lav, säg inte att det tar 100 år för att reparera skadan jag gör, det vaxer faktiskt tillbaks rätt fort och sen kommer mossan och täcker över alltsammans. Den vanliga stenlaven  ger bruna färger och helt utan kemiska betmedel. Doften när man kokar är härlig men ganska nyligen har jag läst att Linné som var rätt rakt på sak sagt om färgen att…., märkligt han använde ju gärna latin så man inte förstod riktigt om det kom för nära. Jag måste leta upp var jag läste det.

När sprack stenen? Hördes det eller  smög den som med snigeldynamit? Fick den hjälp med klyvningen?

Skrivet av: brittakarolina | 20 januari 2018

Tråkblogg

DSCN8190 (3)

Just nu i världens soligaste väder och med ljust en hel timme längre än för en månad sedan, har alla glädjeämnen gömt sig och de staplade ledsamheterna jag vänt till något positivt har vänt sig tillbaka och är precis ledsamma.

 

Hälsade på Ulla, en äldre släkting som levt under samma tid som jag, född på 20-talet, bor på äldreboende och sitter i rullstol. Jaa, här sitter jag och väntar på döden, säger hon och vill bjuda på en kopp kaffe, trycker på fel knapp så hela hemmet larmas och två personer kommer rusande. Men då kan vi ju vänta tillsammans ett par timmar, säger jag och så gör vi det. Ulla blev ensam då Nisse dog och allt funkar på äldreboendet utom maten, hon skulle kunna ha ett hyggligt liv men måltiderna är en pina.  Mat står ju för mer än födointag, det blir ett stort tomrum i omsorgen om maten är en smaklös klet.

Att tala om döden i vår ålder går inte att undvika, jag har talat med den hela det sista året, sedan Lasse lämnade mig.

Karins och Glenns hund som de försökt hålla kvar i livet utan att veta hur dålig den var, den dog. Jag hade henne en vecka i somras när husse och matte var bortresta och vi blev riktiga vänner.

Sen ringde Niklas för några dagar sedan och den raraste katten näst efter vår egen en gång i tiden, Spip, var död, han har varit med oss många gånger, honom var jag vän med och på senare år blev han synlig på fb när han läste böcker i kapp med Camilla. Jag kramade honom på julafton.

I går tog jag en sväng för att kolla hur det går med utsikten mot Edssjön, när de nu bygger allt vad de orkar i Runby. Den sköna öppna utsikten från skogskanten ner mot allén är död. Hur kan man få bygga så fullständigt känslolöst?

Man har placerat småhus i mängder så att de inte tar emot södersol och möjlig utsikt och sen har de lagt en höghusmur utmed allén som skär av all sikt mot sjön för alla småhusen som nu är instängda bakom betongväggen.

Alla lägenheterna sitter och tittar ut mot sjön med balkonger. Det enda positiva jag kan komma på är, det här slapp Lasse se.

Det har gått ett år så när som på tio dagar sedan Lasse drog sitt sista andetag och de dagarna kan inte backas och göras om på ett bättre sätt.

Jag vet, allt är inte svart, Karin och Glen har en ny liten hund, jag har börjat med väven och annat som inte kommer in i bloggen och det är glädjande men ibland tränger sig vemodet förbi allt det roliga och balansen mellan blir skakig.

Nu när folk blir äldre och äldre kan det behövas att de som är ännu äldre skriver bruksanvisningarna så att åldrande människor kan få respekt på vårdcentraler och inrättningar. Geriatriker och folk som behandlar gamla har ännu inte varit där och kan inte med bästa vilja känna empati med åldrande. Det man som 85-åring frågar en 45-årig läkare på livets högsta stegpinne, når inte in och kan inte besvaras och viftas helst bort. Ja jag hör att det inte är praktiskt genomförbart. Men läkare dör ju också, de kan väl hinna berätta något om utförsbacken, det finns ju datorer, de måste inte skriva med penna och papper. 

Efter att ha sovit en natt sen den tråkiga bloggen läser jag i dagens tidning valda delar av hur det känns just nu för flera och vi har tydligen drabbats av en dold folksjukdom som heter oxveckorna. De flesta som insjuknar tillfrisknar strax efter påsk.

 

Skrivet av: brittakarolina | 15 januari 2018

Min drog

Brittakarolina's Blog

Ååh  tack ! Det finns inget att tillägga när jag får en sommarbukett av grannfamiljen. Möjligen ropar jag, kom, titta Lasse och se vad vi har fått, men inte förrän  dörren stängts. Blommor är nog min drog. Jag gör inget avkok på dem eller röker dem men bara åsynen av dem ger mej ett lätt rus.

View original post

Skrivet av: brittakarolina | 07 januari 2018

Svarta mattans första tvätt

En matta som använts sedan början av 90-talet var trött på allt och åkte ut på balkongen. Den enda som bryr sej om en gammal nersolkad matta är den som vävt den, den är som ett förlorat barn och måste tas omhand, lagas, tvättas och återupprättas. Jag vet inte riktigt hur den blev aktuell,  jag letade efter ett årtal och bilder till något annat och då ramlade bilderna från svarta mattans tillkomst fram, eller var det Karin som hade storstädning och städade ut allt som blivit malätet mitt framför hennes ögon och då åkte även mattan ut.

Den fick följa med hem till mej och det var bra att jag inte bytte ut badkaret mot en dusch, det vill man att äldre ska ha nuförtiden, badkaret rymmer på längden precis bredden på de mattor jag en gång tillverkade och det är bara att lägga ner dem och hoppas att man orkar ta upp dem igen.

Den här mattan är ganska lång, själva tvättningen hoppar jag över och försöker glädja mej åt de gamla bilderna från 1990 eller 1991.

Mattan formgav Karin när hon gick på Konstfack och jag åtog mej att följa mönstret så exakt jag kunde. Här är mattan nästan färdig men inte nerklippt. 

På den här tiden hade vi katt, Stosse och han lärde oss att älska katter även om de var som katter eller just därför. Vi hade sällskap av varandra, han låg gärna i vävstolen och tvärsöver det man höll på med. Här är väven nerklippt och

lösa trådar ska fästas och gömmas

De ljusa fläckarna och prickarna är från blänket i färgbilderna jag fotograferat av. Nu är det bara tvätten kvar.

Skrivet av: brittakarolina | 05 januari 2018

Hej Tora

Karin och Glenn har fått börja nya året med ett nytt litet liv i huset, Tora. En klok, vacker och frisk hundvalp som man inte kan släppa med blicken. För henne är allt nytt och att följa hennes undersökande verksamhet är heltidssysselsättning nu i början.

Agnes var också både klok och vacker, men det oväntade händer ibland att en hund får leva kortare tid än förväntat och det är sorgligt att mista en vän.

Tora är av samma sort som Agnes, en dansk-svensk gårdshund, hon har helmörkt ansikte med många skinnveck som ska fyllas ut och ett svart täcke över hela ryggen. Hon tog en middagslur när jag var där

Vi bekantade oss ganska stillsamt med varandra, jag glömde nästan att ta bilder.

Alexandra och Alfred har lämnat minsta valpstadiet

och Alfreds ben är på väg att lyfta upp honom förbi oss andra. Det känns alltid lika märkligt när barnbarnen  böjer sig ner när de pratar med en och när man når till tredje skjortknappen vid en kram.

 

Skrivet av: brittakarolina | 02 januari 2018

Helgonen i Suseboparken

Eftersom Hugo Sabels torg bara ligger två minuters väg från där jag bor, sneglar jag åt det hållet varje gång jag passerar. Det kan ju ha hänt något som inte är förannonserat. Blomstertältet har packat ihop för året, kallaste tiden  är det nog dyrt att hålla varmt och det är månader kvar till planteringstid. Kvar på  torget är en kiosk med thaimat.

Bakom torget ligger Suseboparken med sina tre helgonstubbar. De åldras antagligen på oväntat sätt och kanske vill man få dem att se lite jämnare ut i färgen. Jag tyckte det luktade tjära om dem någon gång i höstas, men lite senare var de plötsligt helt svartmålade, var det för att få samma färg på på hela skapelsen? Klockan var nästan tre och det hade börja skymma och då såg helgonen rätt skrämmande ut i halvdunklet.

Ur Sankta Birgittas stubbe växer fullt av små tickor, så den är full av liv.

 

Färgen har inte fäst på fingrar och ansikte, så dem ser man.

Sankt Jakobs ansikte syns bättre efter färgbehandlingen.

och Sankt Olof har fått strumpor på benen eller är det hosor?

På gräsmattan ligger snön kvar, snö som alla längtar efter och som gör det lite ljusare ute.

Skrivet av: brittakarolina | 31 december 2017

Nytt år

Ett händelserikt år är slut och jag får med hjälp av blommorna i ”Lasse liten i trädgården” av Elsa Beskow önska alla som öppnar bloggen

ETT  GOTT  NYTT  ÅR  2018

 

 

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 30 december 2017

Blomsterälvor

DSCN8088 (2)Boken om Blomsterälvorna i träden fick jag på julafton av Karins Glenn som umgås med äldre böcker och som förstått att den kunde vara välkommen.

Jag mötte älvorna sent, såg dem aldrig som barn varken hos kompisar eller på Stadsbiblioteket och kanske var de inte översatta förrän på 50-talet, 1956 och 1953 är tryckår för ett par av de små böckerna med svensk text.Det började för mer än tio år sedan, barnbarnets skola ville att barnen med anhörigas hjälp skulle skapa julpynt till försäljning på skolans julmarknad. Farmor tillkallades, julgranskarameller klarar jag att vecka och klippa, men sen ska det sitta ett bokmärke klistrat på karamellens släta sida och jag tror det var då jag hittade blomsterälvorna första gången. som blanka och förtjusande bokmärken. De finns och hänger i ark lite undanskymt hos bokhandlarna och man får plocka isär bilderna. När julmarknaden var över fortsatte jag att leta efter älvor, jag hade blivit förälskad i dem men hade ännu inte läst på baksidan av arken varifrån bilderna kom. Sen klistrade jag in dem i småböckerna som stod i dockornas bibliotek.

Det gick att läsa vem som var älvornas upphov och jag slog upp på Internet, Cicely Mary Barker f 1895 i Surrey, England. Men det var inte förrän jag kom till London som jag förstod att blomsterälvorna är något av en Brittisk nationalklenod. I Kew Gardens shop var det älvor på muggar och medaljonger, tavlor stora och små och böcker förstås. Jag kunde inte motstå några tryck och med översvallande hjärta ville jag dela med mej när jag kom hem. Men jag uppfattade att här var man ganska kallsinnig och fann bilderna banala och la dem åt sidan utan att säga något.

Wikipedia redogör utförligt för Cicely Mary Barkers väg, hon var yngsta barnet av två i en familj som enligt engelska texten inte var rik men inte heller fattig. Som barn hade Barker epilepsi och låg mest till sängs, gick aldrig i någon skola och undervisades i hemmet. Där  ritade hon mycket och teckningarna uppskattades. Raphael Tucker & Sons en stor vykortshandlare köpte bilder av henne och tryckte kort och förmedlade illustrationsuppdrag åt Barker, hon ansågs begåvad. Barkers äldre syster var kindergartenlärarinna och öppnade eget vid familjens hus och barnen blev modeller för Barker.

1923  kom hennes första bok i tryck,  det var ”Blomsterälvorna om våren”. Varje blomsterbild har en dikt som sammanfattar något av vad växten är känd för, förlaget heter Blackie & Son Limited, London and Glasgow och det skulle med åren bli många blomsterböcker. Barker var också varmt troende och hon har också skrivit en bok med gamla och nya rim, psalmer och en bönbok. Blomsterälvornas dikter är översatta till svenska av Irma Nordvang men det  roligaste är nog  att läsa verserna på engelska. Böckerna är 11 x 14 cm, ganska små och passar precis i en ficka

På en antikvariatsmässa i somras, där Karins Glenn också hade ett bord hittade jag två små böcker hos ett antikvariat från Hälsingland, sen dröjde det inte länge förrän jag fick ett paket från Glenn med fem böcker till som han hittat och alldeles nyss fick jag boken om trädälvorna.

Här är maskrosens älva hos Barker.

Elsa Beskows blomster var aningen tidigare, Blomsterfesten i täppan kom 1914 och hon har också en maskros med men den har en annan roll, Beskow har speglat samhället med sina blommor.

och här en sida med maskrosor ur ”Söndagsbarnet”, en inte fullt så känd men fin bok med både älvor och mänskliga blommor av Minckwitz & Düben från 1922.

De här blomstermålarna var ungefär samtida, finns det fler? Kände de till varandra? Är det bara en slump att växtvärlden besjälas av människor eller naturväsen i början av 1900-talet?

Bilderna är lite urblekta och svåra att se men de går att dra upp.

Skrivet av: brittakarolina | 24 december 2017

God Jul !

I år prövar jag en annan ängel. De kan bli överansträngda och då hör de inte lika bra vad vi önskar.

Jag hoppas att du som kollar min blogg ska få en lugn och trivsam jul, även om den inte finns (enl. Karin Thunberg).

Alltså

GOD JUL !

önskar Britta

Skrivet av: brittakarolina | 23 december 2017

Dagen före

120 people won tickets to witness this morning's event from Newgrange (File pic)

I år är det 50 år sedan man upptäckte solens väg in i den stora gånggriften vid Newgrange på Irland.  Varje år lottas ut ett antal biljetter att få närvara när solen lyser upp gången in till gravarna. Det är inte alla år som solen visar sej och det handlar om fem dagar 18-23 december. Sen hinner man dessutom fira vår tids jul också den 24-25  december.

Hela artikeln: det blev fel när jag kopierade adressen men hela artikeln ligger ute på facebook.

Vi har också inväntat att solen ska visa sig och i brist på sol går man till ett ställe där något ständigt blommar.

« Newer Posts - Older Posts »

Kategorier