Skrivet av: brittakarolina | 19 april 2022

Sapfo och gruset

Sapfo
En nyöversättning av Sapfos dikter och fragment utgivna av Vasilis Papageorgiou och och Magnus William-Olsson recenserades (lovordades) för inte så länge sedan. När den lilla boken i behändigt format dök upp på Upplands Väsby bibliotek, nappade jag snabbt åt mig den för att så här i sista stund inhämta något av allt som fattas i min bildning.
Den innehåller: numrerade dikter och fragment, kommentarer kring verket och urvalet, kommentarer kring de flesta fragmenten, där man även orienteras om en del namn på grekiska gudar och deras släktskap, de båda författarnas frågor till varandra, källor.


Jag förstår nu efter läsningen, att ett verk som till största delen består av fragment men ändå fängslat så många och de största litterära namnen ända sedan antiken, inte genast öppnar upp sig och välkomnar en tekniker med bildningstörst vid första läsningen.
Dock – ett av fragmenten, nr 145, har för mig fått liv och mångtydighet genom att författarna citerar en samtida poet.

I Alkaios ordspråksliknande fragment läser vi:

Detta vet jag säkert, att den som flyttar grus, sten som inte är fast och bearbetbar, troligen kommer att få huvudvärk.
Vad står det då i fragment 145?
Rör inte gruset

Här är det är inte gruset som ger huvudvärk, däremot rabbisarna-vildkaninerna.

Skrivet av: brittakarolina | 17 april 2022

Påsk 2022

I år har jag svårt att hålla isär tankarna på det galna anfallet på Ukraina och det vi får veta om vad som händer där och vårt eget påskfirande. Glad Påsk är ju uttrycket vi använder, det finns inget annat. Och visst måste vi glädja oss åt att hönsen börjat värpa igen efter den mörka vintern och tjälen har gått ur jorden så att en del växter börjat röra på sig. Men Påsk är ju en kyrkans högtid med flera lediga dagar och alla dessa kan vi ju inte använda till att äta ägg. Det glada med kyrkans Påsk syftar då på Kristi uppståndelse och särskilt den ortodoxa kyrkan som när elden tänts firar den med kram och kyss. Men hur kan den rysk-ortodoxa kyrkans överhuvud, metropoliten Kirill visa sig på samma bilder som Putin och sägas vara ”en megafon för Putins föreställningar”(Dagens SvD, Kragh)? Hur kan han?

Jag fick ändå en glad Påsk, Niklas och Camilla hade samlat oss till en påsk-lunch med goda överraskningar. Glädjen att kunna träffas igen var stor, vädret soligt och alla var friska och nu är dessutom alla de ”små” myndiga och i fullvuxet format.

Och äntligen fick jag se årets första Tussilago, de blomstrade i trädgårdslandet.

Nu kan jag bara önska en God Fortsättning på Påsken till den som kommer in på bloggen, en ledig dag kvar.

Skrivet av: brittakarolina | 15 april 2022

Låna böcker

Skärtorsdag, påsken närmar sig och väntan på vårvärmen känns lång. Jag ska förse mig med böcker att läsa under dagarna framöver om det blir kallt eller regnigt under påskdagarna.. Går till biblioteket och hoppas att hitta några av de böcker jag säkert vet att jag missat under mitt läsande liv. De är många och ofta har jag tur.

Vägen till något är viktig och planteringarna utmed gatan brukar muntra upp stegen men växtligheten är inte riktigt igång.

Det småregnar men de här vita stjärnorna är öppna utanför låsbutiken på Dragonvägen.

Påskliljorna på Centralvägen väntar fortfarande på värmen som ska öppna dem helt.

Här blommar det i alla fall hos Blomsterpinglan på Centralvägen.

Tulpaner och …

ägg i kartong på marken ! nej det är ljus. Med mina nya ögon ser jag ljusvekarna.

Det är lätt att fastna bland färgerna.

Jag lyfter blicken, fågelbon kan inte gömma sig ännu men snart ser vi det inte bakom grönskan.

På biblioteket har man plockat fram flera bord med teman som innehåller både äldre och nyare titlar. Utan att leta länge har jag fyra böcker att fylla mina svarta hål med. Förra gången jag var här pågick en enkät om hur besökarna förhöll sig till biblioteket, förväntningar och hur de uppfylldes. På en skala mellan ett till tio skulle man svara på vad man tyckte. Bakom disken inom hörhåll stod ett par av personalen. Hur lätt eller svårt var det att ge ett rättvist svar, när man vet hur snålt biblioteket har behandlats av kommunen. En del frågor gick inte att besvara och enligt intervjuaren var hennes intervjuföretag anlitat av kommunen. Svaret på min förväntan blev att personalen behöver trivas och tycka om att vara här, det känner besökarna och kommer oss alla till del, gör de inte det, blir besöken glesare och till slut får det vara. Det är inte helt så, med den självbetjäning som nu finns, blir man inte beroende av personal alls och frågor om deras trivsel och besökarens förväntningar bortfaller. Kanske ändå att något är på gång.

Skrivet av: brittakarolina | 10 april 2022

Alla vårtecken

Jag ser alla vårtecken på nätet, gula blommor, vita och blå förstås och tänker när jag går en sväng runt kvarteret att jag måste väl också få syn på något som slagit ut. Men nej, påskliljorna på Centralvägen är ännu knoppiga och de nyplanterade penséerna i kommunens stora blomburkar vänder ansiktena åt fel håll, det är bara att fortsätta vänta. Går ner mot ån, fortfarande mycket vatten och där simmar ett par fåglar, en stor och en liten. Vit fläck på kinden, då är det en knipa.

De är så olika stora och hanen har så lång hals, är det vanliga knipor? JA svarade man på Fb.

Visst vore det fint med så här mycket vatten även på sommaren

Jag går den branta backen upp runt Folkparksområdet och där på ett hörn utanför ett staket lyser något väldigt blått, blåstjärnor, några få är utslagna. Äntligen något som blommar.

Skrivet av: brittakarolina | 30 mars 2022

Askar

Jag läser en text om japanska askar av Norio Tanno: ”Att tillverka askar för att förvara unika eller vardagliga saker är en starkt förankrad tradition i Japan. Dessa askar ska inte bara förvara och skydda, de ska också kunna fördröja och förhöja mötet med det som är gömt i asken. Askarna ska också tala till alla sinnen genom att de kan förmedla en viss känsla, en doft, en färg eller ett ljud.” Just den citerade texten texten handlar om askar av trä, men jag tror den kan gälla för japanska askar av alla material.

Häromdagen hälsade Selina på hos mig, hon hade fått en försändelse från Japan och i den fanns även en liten behändig plåtask till mig från mamma Yoko.

Asken vilar skönt i handen, den är 12 x 8 x 3.3 cm, lagom platt för att få slinka ner och bäras i en handväska (eller ficka eller ……..) Den är utvändigt dekorerad med drömmen om Paris. Jag lyfter på locket och ut faller olika papper för att innehållet ska ligga stilla, en katalog över vad företaget för övrigt tillverkar och en karta över innehållet i just den här asken.

En druvklase, Eiffeltornet, en vinkaraff (eller ett glas), triumfbågen, en ros och en trikolor.

Det är små kex ! Vi öppnade inte asken medan Selina var kvar och nu smakar jag på en ros – och den smakar ros! Då väntar jag tills vi ses igen så vi båda får överraskas, spännande att undra vilka smaker som döljer sig i de andra bitarna.

Jag ser redan fram emot vad jag ska fylla asken med när de små kakorna är slut.

Skrivet av: brittakarolina | 26 mars 2022

Bilder från förr

Jag läste ett meddelande i mobilen att eftersom jag tryckt på gilla för en ungdomsbild av en numera vithåring fick jag nu ta fram en ungdomsbild av mig själv och visa upp. Det finns ganska få sådana men det var roligt att leta och de jag fann var som att titta på en helt främmande person och frågan hur det kunde bli som det blev steg fram, När jag sedan satt där med fyra bilder läste jag meddelandet en gång till och såg att det var daterat för ett år sedan och det hade jag nog missat helt, det var knappast aktuellt längre. Men jag blev så förtjust i det här glada barnet, så jag vill visa henne ändå.

Två år, bor i Malung

Sju år, bor i Uppsala och har just börjat skolan

Tolv år, bor i Stockholm på Kungsholmen och går i Sveaplans flickläroverk

Fjorton år, på fjällvandring med moster Hilma. Här vilar vi ett par dagar på ett litet familjpensionat i Tossåsen. Hunden hette Raff (Rough) och tillhörde en äldre fjällvandrande herre som blev förtjust i Hilma och som gärna såg att jag blev vän med hunden. Men det hjälpte inte, Hilma var mycket rädd om sin självständighet.

Skrivet av: brittakarolina | 22 mars 2022

Trottoaren sopad

Tänk att det kan vara så behagligt att gå på en trottoar där allt grus från vinterns sandningar är bortsopat.

Trots att stenläggningen är isfri och grusfri är det skogen som lockar och jag kollar om även min skogsväg är isfri men den ligger i skugga och är fortfarande en hal iskana. Tanken på ett par kvistar blåbärsris får vänta lite till.

Jag far vidare till parkeringen vid kommunens förråd och ser att gångvägen utmed ån är isfri. Bakom förrådets nät ser jag att man börjat åtgärda det gamla huset från folkparksområdet, det började falla sönder och räddningen kom nog i sista minuten,

Solskenet värmer och luften är stilla, det är vårdagjämning på gång och ån är full av vatten.

De gamla ekarna, undrar hur gamla de egentligen är, i hela den lilla parken på andra sidan stigen står nya ekar på tillväxt, en ekskog mellan järnvägen och ån och som inte har beskrivits som en märklig tillgång.

Och i ån simmar några fåglar jag inte sett så nära förut. De skyndar sig och när jag kommer närmare dyker de och är borta men kommer upp en bra bit därifrån.

.Vad heter den? Då öppnade den näbben och sa skraak skraak, den presenterade sig själv.

Storskrak och fru, är de bara på besök och mellanlandar på väg norrut? Ser två par.

Flera små snabba knipor hastade hit och dit och dök och var borta.

Jag spejar efter växtlighet på marken, inga blåsippor mellan ekarna eller tussilago i lerhögarna, det är ännu kallt i marken kring ån, hasseln och alen är de enda som solen har väckt.

I en avbruten björk sitter en randig katt och håller utkik. Konsten utmed ån som skapats av namnlösa konstnärer mår dåligt av det skiftande vädret och lever olika länge.

Skrivet av: brittakarolina | 13 mars 2022

Enögd

12/3 2022

Jag började se dåligt, det blev disigt i alla väder, glasögonen gjorde ingen nytta och jag behövde nya. Det fick till resultat att jag skickades till operation av gråstarr, ett öga i taget. Därför är jag just nu färdig med ett av ögonen. När jag tar av mig glasögonen ser jag klart både på långt och nära håll med det behandlade ögat och det känns jättelyxigt. När brillorna är på blir allt en gröt och jag får ta stöd mot väggarna, alltså tar jag av dem. Jag går ut en runda för att se Väsby med mitt nya öga.

Ladbrostenen

Ingrid lät göra ladbron och hugga stenen efter sin man och två söner, Ingemar, Dan och Banke. Vattnet gick högre upp på vikingatiden och ladbron var förmodligen en kaj vid vattenleden. Hugo Sabel på sin tid bekymrade sig för att man lett ån under järnvägen fel så att den inte hade kontakt med stenen.

Här kommer ån fram under järnvägen och och när det är högt vatten syns den ganska bra från stenen.

Rensdammarna hade speglande vattenytor en ganska kort tid, nu trivs och trängs den vattenlevande grönskan under sommaren och vattnet är knappt synligt. Kaveldun strax innan det flyger.

Andpar som överlever i Väsbyåns giftiga vatten.

Åfare ,vikingabåten på sina vita pelare, syns bättre som en spegling i vattnet än uppe i luften med den mörka skogen som bakgrund.

Hundar är vi vana vid, det är lite ovanligare med häst på band.

Isen ännu kvar på dammarna. De vissna mörka löven hjälper isen att smälta.

Äldre lind med livskraften kvar.

Hasselhängen är de enda synliga tecknen på att växterna vaknar, marken är ännu hård och isarna ligger fortfarande.

Skrivet av: brittakarolina | 10 mars 2022

Ett antal steg

Det lär vara bra för människan att röra sig och gå ett antal steg om dagen. Varje dag som jag inte ger mig ut på promenad får jag dåligt samvete för att jag inte gör det som ska vara så bra. Det finns stegräknare i olika former och till och med mobilerna innehåller numera sådana, man kan se hur långt man gått eller när man kan sluta. Vägarna och trottoarerna har varit isiga i år och det har inte varit lockande att gå ut, inte förrän nu när solen gassar och smälter undan den hårda isbarken. Så jag prövar att gå ut, får se om jag hittar några tecken på vår.

Isen smälter

Jag börjar med att kolla på Hugo Sabels torg om blomstertältet öppnat, här brukar de tidigaste penséerna säljas och så påskris förstås och då får man känslan av att vintern är slut. Nej det är ännu för tidigt. I andra änden av torget står fem matkiosker uppställda, ett par har öppet. Torget är skuggat länge på dagen och mängder av hopskyfflad snö ligger kvar och gör det omöjligt att snedda över mot Suseboparken. För ett par veckor sedan var hela nedre delen av parken en isbana men den har nästan löst upp sig och kvar ligger porösa konstverk av snabbt krympande is, som försvinner av marssolen

Heliga Birgitta sitter silvergrå och åldras utan rynkor i ansiktet, träet skiftar färg vartefter stubben multnar, gubbarna mittemot, S:t Olof och S:t Jakob är fula (tycker jag) och skulle kunna användas som ”näcken” eller ”sotaren” att skrämma barn med. Kan mycket väl tänka mig en mardröm där de börjar röra på sig och mumlar något hotfullt.

Passerar Centrumparkeringen och ser att något pågår mellan de nya husen i Fyrklövern, en ställning hänger i lina från en hög kran och det ser ut som om den svävar fritt. Jag hinner inte få fram kameran förrän den landar på trottoaren.

Det var en nedmontering, en transport väntade och allt var undanstädat på mindre än en kvart.

men drog ändå tre + en tittare.

Se den smältande isen på gatan utmed Blå parken, den är mitt vårtecken.

Det är eftermiddag och solen har tagit sig runt höga guldhuset som reflekterar strålningen i tusen små speglande rutor, hela huset gnistrar och bländar. Kamerans lins som (antagligen) är antireflexbehandlad släcker glansen och gör om den till vitt och hur ska man fånga guldglansen vid solbelysning?

Jag har gått runt tre kvarter, hur många steg blev det?

Skrivet av: brittakarolina | 06 mars 2022

Väsby konsthall

Konsthallen har fått byta lokal och finns nu i Sigma, Hammarbyvägen 12, men ingången är från en bakgård och utan synliga anvisningar om var den finns. Jag hittade den till slut, vägen in låg i skugga och hade av årets väder blivit en iskana och helt utan ett bromsande sandkorn. Den som nu ställer ut, John Eriksson född 1979 , är utbildad inom film-och tv-produktion och är inspirerad av det barocka formspråket och. kyrkornas plafondmåleri.

Målningarna är stora och svåra att placera på väggen i en liten lägenhet men det är väl länge sedan man målade för att någon skulle ha något över soffan.

Konsten ska uppröra säger några, för andra räcker det med att den talar till oss. Vad ses numera som konst? Jag googlar och får en rad besked: Konsten berör och förför, Konsten är ett uttryckssätt, Konstnärens avsikt och betraktarens upplevelse är centrala, så många rader av kloka ord och definitioner. I en intervju med målaren Jan Håfström säger han, det är väl konstens funktion att skapa ögonblick när lugnet sänker sig och man känner att man är en av andra, en människa. Har du blivit läkt, frågar intervjuaren. Nej men man byter förband och det är ett sätt att överleva.

Och betraktaren då? Om den berörs får vi ofta veta det men om den inte berörs, då blir det svårare.

« Newer Posts - Older Posts »

Kategorier