Skrivet av: brittakarolina | 08 oktober 2017

Presens

Invigning klockan tre på lördag av konstutställning i Södertälje, kommer du? Javisst det är klart. För säkerhets skull räknade jag in en extra kvart i åktiden och startade i sällskap med P1, i bilen talar radion direkt till mej och jag känner mej delaktig. När jag närmade mig Järva krog norr om stan läste jag en upplyst skylt: tre filer avstängda vid Haga Norra. Hm, vad kan det innebära? Innan jag hann tänka tanken ut fick jag svar, här började en kö som tidvis kom att stå stilla och stegvis flytta sig in mot stan.  Märkligt nog är inte olycka det första jag tänker på när filer stängs av, utan gatuarbeten. Nära Haga Norra stod sedan två små hopskrynklade bilar där köerna skulle krympas och två bilägare har förutom kanske skador på sej själva fått oväntade hål i plånboken.Jag kom inte fram till vare sig invigning eller att se tre av utställarna. Alla ställde ut i gaturummet och man gick på visning från den ena till den andra och regnet strilade. Här visar konsnären Anders Widoff  sin installation på kyrkbacken. Kyrkbacken var förr en mötesplats för alla och genom att vi hade kyrkogångsplikt (till 1809), nådde man stora delar av befolkningen där. På kyrkbacken köptes och såldes och vid stora högtider var det marknad, här pålystes och kungjordes sådant som överheten ansåg att vi borde veta. Lagens bud skulle vi själva hålla reda på då ännu få kunde läsa. Mänskliga rättigheter, som var inspirationen för utställarna, blev man tillsammans med skyldigheter upplyst om på kyrkbacken.   

 

DSCN7323 (2)

Här berättar Karin Sjökvist Tyrefors om de rosa granitblocken som hon hittade nere vid kanalen där de bygger om och hur hon gärna ville återbruka dem, de fick en ny  funktion som bärare av spår i guld efter olika mänskliga rörelser på gågatan, som jag ser som en enda stor förlängd kyrkbacke. Ett par gamla fötter av en stående, en rumpsits av en sittande och gropar efter knän och tår av en knästående. Sista stenen ser jag som den bedjandes eller som den knäskurandes eller den betgallrandes.

Gamla fötter

Alfred provar knä- och tåspåren

Kul att få träffa Alfred och Alexandra. Alexandra har blivit Bergslagsbo och Alfred går i högstadiet, vart tog småttingarna vägen?

Regnet öste ner och vattnet forsade utför gatorna

Installationerna kan ses hela hösten och finns utmed gågatan genom Centrum, jag har tre kvar att söka upp.

Skrivet av: brittakarolina | 06 oktober 2017

Invintringsförberedelser

På väg mot ett av Bergianska Vännernas kvällsprogram, tar jag en ytterrunda kring trädgården. Tom Ericson, växtforskare, ska förklara för oss hur, varför och när vedartade växter börjar förbereda sig att klara av vinter och kyla. Solen har inte visat sig och nu börjar det skymma, träden ser gröna ut, de flesta löv sitter ännu kvar. men en del har lämnat grenarna för i år.

Japanska dammen har en ren spegelyta åt ena hållet, det finns en och annan besökare i trädgården, de är kanske på väg till samma ställe som jag.

Går vägen utmed vattnet med de branta bergsväggarna och grottorna på ena sidan och undrar om ormbunkarna har blivit helt bruna än. I den vilda skogen brukar de vara tidigt ute och signalera sommaren slut.

Nej inte riktigt

I en av de många grottorna grönskar även på väggen av all fukt.

Höstkrokusar står som ljusblå pilar i gräset helt tillslutna och de fastnar nog inte på bild i det här ljuset.

Det nybyggda alvaret intill Viktoriahuset väntar på nästa sommar, spännande att se vad som gömmer sig mellan stenflaken.

Dahliorna fortsätter att blomma som om regn och kallt väder inte berör dem,

och det gör också näckrosorna,  många både vita och röda blommar ännu i dammen vid Viktoriahuset.

Föreläsningen var väldigt intressant och handlade om hur, varför och när vedartade växter bemöter årstidsväxlingar och om vi kan ingripa i mekanismerna så att växter, vars gener förväntar sig ett annat klimat än vårt inte ska vakna upp för tidigt efter vintersömn och få första blomningen förfrusen. Det var vad som hände för många i våras när solens värme satte i gång och väckte  känsligare växter (ex Magnolia och valnöt) och sen kom en påsk med oväntad kyla och brände blomning och första skott.

Jag hade en fråga som inte gick att svara på, jag visste ju inte ens vilken sort av valnöt jag talade om. Hur många valnötsträd på Gotland har en etikett på stammen? Vad roten till en frösådd planta tål på en balkong norr om Stockholm och om jag kan hålla den vid liv ännu en vinter, får jag vänta ett halvår på att kanske få veta. Det lilla trädet slutade att skicka ut nya löv i juli och nu faller de ett efter ett och man ser nästa års knoppar i grenspetsarna, så det är helt igång med förberedelser för vintern.

Skrivet av: brittakarolina | 30 september 2017

Annorlunda födelsedag

Att fylla jämnt

Att fylla år eller allra värst, att fylla jämnt är väl något som skulle kunna ge underlag till en avhandling i etnologi, psykologi eller något som visar vårt förhållningssätt till våra egna och eller omgivningens förväntningar. Gösta säger att i Japan firar man inte födelsedagar, kanske är födelsedagsfirande inte vare sig medfött eller genetiskt betingat utan något vi gör av andra orsaker.

Pojken på bilden Niklas, föddes i Skottland på Maryfield Hospital för 60 år sedan. Han överlevde, men efter särskilda insatser och Lasse och jag som trott att vi skulle förbli barnlösa fick ett nytt liv att ta hand om.

Lasse tyckte om att fira födelsedagar både sin egen och andras, jag har gärna hoppat över min egen men barnens har det varit noga med att komma ihåg. Men vartefter åren gått och går ännu fortare så har firandet ibland urholkats till ett telefonsamtal.

Niklas och Camilla bygger hus att bo i,  de spacklar och målar själva inomhus och det ska vara färdigt om några dagar för inspektion, alltså firas inte idag.

Vi går runt huset, de har röjt så det är möjligt. Här är stenblock som välts undan ur marken

och här, men naturen är nära.

 

Ett litet besök i tältet som utvidgar husvagnen, här är Spip som jag längtat efter att få träffa. Han väntar också på att få flytta in i riktigt hus.

Men att få uppleva att ens barn fått leva i 60 år är märkvärdigt, men 57 och 55 och 50 är också märkvärdigt.

Hoppas vi ses till Jul !!

Skrivet av: brittakarolina | 28 september 2017

Vildvin och tidlösa

Tidlösan letar sig upp genom vildvin och Mahonia, det blir lite upprepning av höstens bilder, jorden snurrar så fort.

Nu är garageväggen röd igen och jag måste sakta in på väg med soppåsen.

Höstens färg för några dagar

Skrivet av: brittakarolina | 26 september 2017

Söndagsskörd

Karin och Glenn har plockat flera kilo med trumpetsvamp.

Glenn rensar, men vad ligger mer på bordet ?

Något av Alfreds Lego-byggen

som han byggt av de här.

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 24 september 2017

Sent möte

Stengolv utanför vandrarhemmet

Jag skulle hälsa på Maj-Berit i Holsbybrunn – äntligen. Dels hade solen börjat dala och dels har vi känt till varandra sedan 1945, då min mamma Ida ville visa mig sitt Småland och vi uppsökte släktingar. Från den gången har jag ett starkt minne av att Maj-Berit som var född samma år som jag, rodde ut med mej i en eka på Emån som rinner genom samhället och en liten vik av den gick in till tomten, där hon bodde. Allt var blankt och stilla och överraskande och bilden av oss ute på det mörka vattnet har återkommit många gånger och varje gång har jag nog lagt till något.

Jag hittade adressen, Maj-Berit hade varit på bokcirkel och det hade blivit eftermiddag när hon svängde upp med en lika liten bil som min på tomten. Efter en liten backe upp till ingången, spejade jag ut i det gröna bakom huset och där låg Emåns vattenspegel, minnet var inte överdrivet.

När de stora malarna (fisk) ibland kommer på tal, vet jag precis var de finns, de simmar i det mörka djupet utanför där Maj-Berit bor i Holsbybrunn. Det var på 1800-talet de största fiskarnas fångades och i Emån fick man då upp en som vägde 138 kg.

Bilden har jag lånat från ett Fiskemagasin på nätet, den visar fångsten i en malfisketävling i Spanien.

Före resan hade jag hade berättat för Birgitta M. Johansson, som disputerat på mollusker dvs blötdjur, vart jag var på väg och hon som har koll på flodpärlmusslornas tillstånd i Sverige, reagerade när jag sa Emån. Förorenat vatten har gjort att flodpärlmusslan har minskat kraftigt i våra vatten, men i Emån har man förhoppningar om att den ska  återkomma. Man har grusat bottnar och rensat så att både öring och mussla ska trivas igen eftersom de behöver varandra.

Jag frågade Maj-Berit om musslorna och hon sken upp och sa , min pappa fiskade mycket pärlmusslor.  Pärlorna på bilden är inte från Emån men ändå äkta.

Maj-Berit gjorde oss ett gott kaffe och jag blev extra upplivad av att vi hade samma kaffekoppar. Vi fick en riktig pratstund som vi inte haft på alla år och i vår ålder har vi nu fått ett perspektiv på att leva ett kvinnoliv innan bibelns föreskrifter bleknat och utbildningsvägarna för alla öppnades. Lydde man inte de bud som då gällde, bestraffades man. Så är det väl inte längre — eller ?

Ett så härligt möte Maj-Berit ! Kopp Maj-Berit !

 

 

 

 

E

Skrivet av: brittakarolina | 23 september 2017

Besök i tidsbrunnen

Söndag eftermiddag är jag i Vetlanda och ställer bilen på vanliga stället, det har hunnit gå tre år sedan man fann Lennart och ett nytt äventyr väntade oss. Sedan den hösten har vi och jag varit i Vetlanda flera gånger och rensat gravstenen från lav och tänt ljus.  Kyrkogårdsförvaltningen planterar blommor och håller fint på den gamla kyrkogården men jag har ändå fått en sorts ansvar för graven eftersom jag var den som placerade Lennart där och var den enda som visste vem han var och varifrån han kom.
De röda Begoniorna lyste från många av de gamla gravarna, det såg fint och omtänksamt ut.Vad jag inte visste var att det var sista dagen att se de röda blommorna, nästa gång jag var där, tisdag morgon var alla blommor borta och en svart jordruta låg framför stenarna.

Från kyrkogården kunde man förr se platsen där min mamma Ida växte upp och peka ut var färgeriet låg utmed ån, där min morfar Oscar var färgare. Backstugan Lundholmen där Lina födde 9 barn, fanns ännu kvar och var bebodd på 40-talet men på 60-talet fanns bara grundstenar kvar och nu hindrar ny växtlighet sikten.Den här gången bodde jag på Kvarndammens vandrarhem, här rinner Vetlandabäcken förbi, kanalen som försåg en rad hantverkare med fart på sina vattenhjul och som var viktigt i början av 1800-talet för upphovet av den blivande tätorten Vetlanda.

Bäcken kommer från Kvarndammen och rinner till Emån

Kvarndammen

Här fanns kraften, omkring 1840 anlades dammen och kring bäcken kom att ligga garveri, färgeri, bryggeri, kopparslageri och bokbinderi bland annat.

Den här slingan i gräset är en liten vattenled som går vid sidan om fallet, antar att den är till för vattenlevande varelser som inte orkar hoppa uppför trapporna men som ändå vill komma vidare.

Hank och stör = gräns

Gammal stenbro över bäcken

 

 

 

 

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 22 september 2017

Jerseykalv

Brittakarolina's Blog

Det går många kalvar i hagarna i våra trakter, mittemot raden av brevlådor där vår låda finns, går en flock med svartvita  och rödvita djur men där går också två Jerseykalvar. De har färg som något vilt, hjort eller rådjur med ljusbruna nyanser och med vitt runt mulen och vitt ovanför ögonen, de är väldigt vackra. Nu tycker jag nog att alla kalvar är vackra, men de här  kan man titta länge på.

Jersey kanske kr

Den här kalven verkade förstå att jag ville fotografera den, de andra brydde sej inte ett dugg om att ställa upp sej.

Jerseykalv kr

View original post

Skrivet av: brittakarolina | 21 september 2017

Lämnar ön

Lämnar ön för den här gången, det är vemodigt, så mycket har förändrats och mina minnen skramlar runt och får ingen bekräftelse. När jag packat in sista sista påsen och kollat att alla dörrar är låsta, börjar de stora dropparna falla och ett ösregn är igång på fyra sekunder. Vi brukade säja, Gotland gråter när vi far, men för det mesta har solen lyst och då har vi sagt, Gotland visar sej från sin vackraste sida och vill att vi ska längta tillbaks.

(Bilderna är lite lurviga, allt som var enkelt under en period är nu helt omöjligt i och med att Picasa stängde ner.)

Jag åker ifrån svamparna, det nyklippta gräset,

den framröjda gamla stenvasten och

den omedelbara guldgröna återväxten på vallarna som klipptes, paketerades och plockades hem på tre dagar.

passerar ICA, som inte längre har köer vid kassorna och

bensinstationen och

Gimbri, vår fina affär i Burgsvik för allt användbart och vackert som gör att vi inte behöver åka långt för att leta upp något minnesvärt att ta med oss från ön.

Det sista jag ser av Gotland genom den blöta rutan på färjan till Oskarshamn, uppradade skarvar på en stenpir.

och det första av Oskarshamn genom samma ruta.

 

Skrivet av: brittakarolina | 21 september 2017

Väsbyån – kanotled ?

Brittakarolina's Blog

Väsbyån när sommaren tar slut b kr

Samma vattendrag som speglar himlen och omgivningen så oväntat vackert på våren, då  fyllt till brädden med vårvatten och som på en del ställen strömmar så starkt att änderna har svårt att bromsa, det har smalnat och man kan se å-fåran bara om man vet var den är. Andmat och blad från gul näckros har skapat ett grönt täcke, få ytor är öppna för speglingar och förslaget från önskedrömmen om en kanotled verkar helt överflödigt i den här sörjan.

Väsbyån vid brofundamentet kr

Då man går utmed ån söderut från stationen ser det ut som om någon varit där och ansat det gröna på kanten närmast gångvägen, sidan som vetter åt järnvägsspåret är svårare att nå med maskiner och där frodas det gröna i godan ro.

Väsbyån i när sommaren tar slut kr

Några enstaka blomster har dröjt sej kvar men de flesta har sin inre klocka och ger upp i god tid före frosten.

Svalting i Väsbyån kr

Svalting (Alisma plantago aquatica) 

Skärvinda på åkanten kr

Skärvinda

View original post 32 fler ord

« Newer Posts - Older Posts »

Kategorier