Skrivet av: brittakarolina | 28 mars 2019

Backsippor ännu ett år?

I vår vill jag visa mitt backsippeställe för en vän och for därför ut till Calmare hage vid Fysingen för att kolla hur långt de pälsklädda raringarna kommit. Marken är köpt av ett bolag Savana och de visar hur de vill bebygga men tiden är ännu inte rätt. De har döpt området till Löwenströmska parken och jag tror det stod i lokalbladet att de tänkte städa i parken för att underlätta promenader.

Calmare hage ingår men den sköts av naturskyddsföreningen för där växer det tätaste bestånd av backsippor jag någonsin sett. De har fått variera sig fritt och har färger från blekrosa, nästan vit till mörkt blå och även formen på klockorna varierar. Backsipporna är inte sällsynta på grusig mark och växer gärna på gravhögar från järnålder men de blir inte kvar om slån och annat breder ut sig och täcker marken.

Här väntar de ulliga och hårt packade knopparna på sol och värme, ett par veckor till tar det nog innan backen lyser blå.

. Träden i den här skogen har fått växa och falla hur de vill, när de hamnar över en grusad stig, blir de dock kapade så att stigen blir framkomlig men resterna får ligga kvar.

En skog blir inte vacker av att helt få sköta sig själv. De städade skogarna från förr som man kunde gå genom nästan varsomhelst finns inte mer. Man gallrar och låter både ris och småträd ligga kvar . Ska man sakna att fattiga människor kunde ha tillstånd att hämta bränsle ”dra bångar” i skogen och på så vis rensade undan allt som gick att elda? Att lämna kvar en massa så att insekterna trivs, låter  omtänksamt men jag tror nog mer att det det är för att städning kostar.

Isen är kvar på Fysingen men har släppt vid kanterna

och vinden sliter i vasstofsarna.

 

Skrivet av: brittakarolina | 26 mars 2019

Yngsta barnbarnet

Alfred har just fyllt 15 och från att alltid ha varit minst i familjen och bland kusiner på morssidan har han nu dragit iväg och blivit lång och han är nu ännu en som jag får kyssa kragknappen på, när vi säger hej då. Sen säger jag inget mer än att jag är glad att få uppleva detta.

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 24 mars 2019

Is på dammarna i Barockparken

Igår såg jag att isen på Edssjön var borta, ytan var i alla fall blå, kanske är det dags att kolla om något börjat spira i soliga dikeskanter ?

Minst ansträngning är att ta en runda till Barockparken och speja på den lutande järnvägsbanken som består av lera och som fångar solen många timmar om dagen.

Jag behövde inte gå många steg förrän jag såg en liten familj tussilago, den var på väg att slå ut. Fler och helt öppna skulle spegla solen från slänten längre fram.

Parken kring dammarna har renoverats men en vildare del närmast järnvägen har fått vänta. Där är träden  väldigt höga och blandade, inte enbart lindar och man ser inget mönster.

En väg har dragits utmed järnvägen och här har man tippat stockar som nu får ligga och bli insekternas hus.

Isen på dammarna ligger ännu och den ser prickig ut på håll

Jag går närmare och ser att prickarna är små badkar för lindblad. Lindbladen måste ha blåst ut över isen redan i höstas och nu har de med solens hjälp blivit varmvattenberedare och skyndar på avsmältningen. De kan väl också blåst ut som redan vissna, snötäcket har ju varit lite tunnt och det har ju blåst kraftigt några gånget i vinter.


Har aldrig sett det här förr och börjar leta efter vackraste bladet i finaste badkaret men får passa mig så jag inte prövar att gå ut på isen.

Vänder mig om när jag närmar mig den giftiga Väsbyån och ser Stora Väsby som parken tillhörde en gång, när löven slår ut syns bara en liten vit triangel bakom grönskan och tåget visar vad som gjorde parken  helt ointressant eller också var den det redan innan och därför blev det möjligt att dra järnvägen där?

Mycket vatten i ån, det blåser ordentligt och vassen har inte mått dåligt av PCB.

Alarna blommar

Skrivet av: brittakarolina | 22 mars 2019

Måleri och textil i Väsby konsthall

Saffranskrokus av Moschiri

Konstförening nr 2, den aktiva visar just nu verk av två konstnärer Annelie Krantz och  Hoschang Moschiri fram till 31/3.  Läste i lokalbladet att en av utställarna arbetar med textil och det ville jag se. Textil är ett vidlyftigt begrepp som  har slumrat riktigt hårt under nästan 30 år och om det finns en pendel för textil, så har den börjat röra sig.

Konsthallen i Väsby har en fin lokal överst i det vackraste huset från Väsby storhetstid, den består av två rum och vilket av de två man börjar med beror på en slump.

Jag började med Hoschang Moschiris måleri. Men kära nån, det är ju björkar på alla bilder, men hur har han tänkt?Jag läser på nätet att Hallands kulturhistoriska förening gjort en utställning ”Älskade björk” och skriver : Björktavlor är en del av vårt kulturarv som nästan har försvunnit. Denna en gång så folkkära kulturyttring  erkänns idag varken som folkkonst eller finkultur – men har en egendomlig förmåga att väcka frågor. Det gjorde den.

 

 

Hoschang Moschiri är född i Iran, har utbildat sig i Sverige och arbetat som bildlärare, filmare, satirtecknare i Västerviks tidning, illustratör och målare och det var glatt provocerande att möta hans behandling av björken, är det en hyllning av trädet eller kan jag hitta en annan mening i de tusen stammarna med sina ögon? Jag läste Moschiris berättelse om sin bakgrund och glömde nästan bort att jag gick till konsthallen för att se textil.

Gick till det andra rummet där Annelie Krantz från Ockelbo visar sina textila bilder.

De här bilderna är stora och inte broderade.

Jag uppfattar gången som att Krantz har färgat väv , ibland äldre dukar vävda i dräll eller annat mönster, klippt väven i mindre bitar och inspirerats till broderi kring och över den slumpmässigt fördelade färgen. Vackra stygn, mest i svart och vitt och där dukens mönster ibland får vara med och bilda bakgrund.

Några broderier hade botten med grått. svart och orange,


Här har bottenmönstret i duken fått vara med

Annelie Krantz var inte närvarande och jag har missat om hon berättat om sina verk, min tolkning av broderiernas tillkomst kan vara helt galen. Kanske inte bästa sättet att se två så olika konstnärer samma dag.

 

Skrivet av: brittakarolina | 14 mars 2019

Mossornas dag i Bergianska

 

Bloggen har blivit lite gammal, vädret skiftar snabbt i mars och det har hunnit både snöa, regna och frysa till flera gånger sedan bilderna kom till.

För en vecka sedan sånär som på en dag ville jag se de blöta stenarna på Bergianska fjället, det regnade på morgonen, snön var nästan helt borta, inga lövmassor skymde sikten, trädgården höll andan och väntade i sina knoppar.

Trappor och stenhyllor visar sig tydligt och här kan man gena upp mot stora fjället

Ännu en väg uppåt, en lite knölig brygga mot höjden

De vita små skyltarna säger att något är planterat, de lyser mot oss från marken åt vilket håll vi än vänder oss. Många buskar har funnits med länge och har hunnit bli höga och fått trädstammar.

Mossorna är som grönast idag, på breda stigens kantstenar.

Även träden är mossiga, Pyrus pashia fam. Rosaceae, fr.Himalaya

En lite elegantare trappa åt nordväst.

Trädet som tävlar i att blomma mest och bli det vitaste i maj. Manchurisk bärapel. På marken under

blommade vintergäck men i det mulna vädret öppnade de sig inte.

Isen ligger ännu på Brunnsviken men ögat i källan bredvid trädet är öppet.

Trollhasseln har redan blommat länge men lyser fortfarande på ön i Japanska dammen.

Här och där ligger minnen av terrasser från Wittrocks tid. Dammen som skulle rymma sötvattensalger, men som blev hem åt den röda näckrosen.

Vita, rosa och röda blommar de små dvärgcyklamen och har nog gjort det redan under snön. För ett år sedan visste jag inte att de fanns, vare sig som form eller så nära, men vid en rundvandring med Stina visade hon mig underverken.

De här ger samma glädje-kick som tussilago eller blåsippor men de är ännu tidigare.

Växter som skyddas mot solbränna

Rhododendron som laddar för blomning med vitrosa klockor.

 

Just då jag skulle lägga in bloggen, petade jag till ett glas bredvid datorn och allt i glaset rann ut över tangentbordet. Då blev det inget inlagt den kvällen. Vanligen knuffar jag ut kaffe över tidningar och böcker men nu var det sockerhaltig dryck, ett helt glas. Datorn ville inte längre och väntan till måndagen blev lång då jag kunde lämna in den för försök till upplivning.

Vad gör man utan dator? Nu får du tid att väva sa Birgitta, ja så blev det. Nu kan du byta till Mac, sa Karin. Byta dator – och bilderna då? Vad kan det här kosta? Sen kom en kallelse till tandläkaren och nästa dag en räkning för bilförsäkring. Hilmas väggklocka stannade, den kan bara lagas i Borensberg. Nu måste jag nog ringa Gösta, han flyger i USA i mars, men man ska kunna nå honom på Japan-numret. Han svarar inte. Nu är det vi som ligger timmar före i tid, annars är det Japan som har morgon före oss. Han såg att jag ringt och hörde av sig. Jag går på flygskola, sa Gösta, flyger in mig på ett plan som tar tio passagerare. Jag har fem japaner med mig, de tycker om det här planet.                          I dag kom ett meddelande att datorn fick hämtas. Tangentbordet gick inte att rädda, det tillverkas inte längre och finns inte som reservdel, annars var allt ok. Det blev inte den dyraste räkningen och jag fick ett löst tangentbord att knappa med, det ligger hyggligt ovanpå det gamla .

 

Skrivet av: brittakarolina | 04 mars 2019

Antikvariatmässa

Solig lördag och torra trottoarer i Stockholm, gatorna var fulla med folk och många svängde även in på Fredsgatan och klättrade uppför trapporna till gamla Konstkakademins hus. Efter att ha passerat de romerska skönheterna och hängt av ytterkläderna kunde man glömma dag och tid och glädja sig åt allt vad de 31 antikvariaten, bokbindarna och några förlag visar upp.

Lördag

Eftersom Antikvariat Morris varit ingången till den här världen för oss, letar jag förstås upp Glenns bord.

Bengt, Karin och Glenn

Bengt har sålt något, det hamnar i plastpåse.

Från gästande norska antikvariatet

Karin och Niklas

Bokbindare Johanna RöjgårdKarin, Niklas, Tora och Camilla

 

Slarvig som vanligt, glömde läsa av namnen på antikvariaten

Själv köpte jag en bok som var tryckt 2015, alltså inte antikvarisk, Grisens historia av Martin Ragnar, den handlar om grisar från äldre tid

Här har Bengt fått Tora i knäet, det här är hennes första bokutställning.

Skrivet av: brittakarolina | 26 februari 2019

Måste inte gå ut

Fortfarande februari men milt som en vårdag. Ska det vara så här eller inte? De snabbt ihopskottade snöhögarna är ännu kvar men annars är marken bar. Jag tittar ut genom köksfönstret mot västra Centrumentrén, en rad spretiga lönnar står i rad vid parkeringen. Efter senaste stormen hade en svart sopsäck av plast flugit upp i ett träd på andra sidan gatan och ingen har känt sig manad att ta ner. Men sitter det inte något i en av lönnarna också? En grön tofs. En grön tofs i ett träd som är grått och helt utan löv, kan det vara något annat än  – en mistel? Det är för långt bort för att se. Kameran får titta.

Jaa det är mistel.  De enda mistlar jag sett växa är alla i Bergianska trädgården, det här är den första i Väsby. De finns säkert på många ställen här också, men om sommaren döljer värdträdets blad sin hyresgäst. De här lönnarnas grenar är ibland fullsatta av sidensvansar och mistelbär behöver passera en sidensvans för att gro.

Det sa pling från ytterdörren, jag väntar ingen, jag hörde kanske fel men nyfikenheten segrade och jag öppnade.

Det var Maire som är min närmaste granne. Jag måste få visa mitt senaste barnbarn Sigge sa Maire, som fått låna sitt barnbarn ett par timmar och var på väg ut för en promenad.

I vagnen låg det rosigaste och rundaste äpplet Sigge. Jag gjorde mig så smörsöt jag någonsin kunde och två gånger flög ett sekundsnabbt leende mot mig men han återtog snabbt tänkandet.
Framåt sextiden överraskade solnedgången. Det här var i fredags,

 

Skrivet av: brittakarolina | 22 februari 2019

Tid för fröer

Efter några dagars innetillvaro blev längtan efter färg mig övermäktig och jag for till Ulriksdal och Rappne.

Det brukar alltid finnas något läckert arrangerat redan i entrérummet och så även idag.

Ormbunkarna välkomnar

Fröer

De stora blomsterbuketternas växthus, här i gult

En ny citrusform jag inte sett förut, den heter  Citrus floridana  Limequat

Namn på de olika tulpaner man kan plocka

och ta med hem, kanske med en kvist Acacia som doftar.

Jättebukett i rosa

och blommor i rost.

Fröer, fröer

Kungsängsliljor

Skrivet av: brittakarolina | 16 februari 2019

Valnöt igen

I november 2015 var vi Visby och plockade då upp en handfull valnötter från stenläggningen på St. Clemens gård.  Huvudanledningen till resan var svägerskan Gunnis begravning och vi råkade också fira 65-årig bröllopsdag men inte med stort ståhej utan nära och rart med Karin och Glenn. Höstbesöket i DBV.s trädgård som vi bodde alldeles intill, var sagolikt.

Valnötterna från St. Clemens blev liggande på ett fat i fönstret och torkade, jag knäckte några och de var goda.      Sen läste jag på hur jag skulle få dem att gro och stoppade ner några i en kruka med jord och in i kylskåpet.                Det resulterade i tre fina plantor, det var sensation och jag kunde inte nog älska dessa underverk som jag måste få att överleva. De växte till häftigt och för att de inte skulle bottenfrysa nästa vinter på balkongen, sågade jag till en frigolitlåda, ledde in lite värme, de överlevde och nästa sommar blev de små träd. Jag vågade inte plantera ut dem och de fick en vinter till i lådan och hade klarat sig fint men skickade tidigt ut de nya bladen och sen kom natten till påskafton, den var rekordkall och allt som var tidigt i trädgårdsväg frös. Frigolitlådan stod inte emot kylan och alla tre träden dog. Den sorgen gick inte att dela med någon, Lasse var borta, vem beklagar att ett par växter dör och när så många hade sorg över sina magnolior som frusit och annat de sett fram emot blomningen av.                                              Jag slängde och städade undan resterna och insåg att balkong passar för sådant man inte övervintrar.

Tills i höstas. I väntan på båten i Visby fick DBV ett besök, på gräset under valnötsträdet låg några små nötter, handen bestämde själv att gripa efter dem och de fick plats i fickan och var bara fem. Jag tänkte inte, det bara blev så, ska det nu börja igen?

Ja det har börjat igen, en nöt grodde i kylskåpet och har nu visat två riktiga blad. Hur långt får jag följa den?

 

Skrivet av: brittakarolina | 14 februari 2019

Valentins dag

Hej min Valentin och alla som råkar läsa bloggen, hoppas det blir en fin dag. Längtans träd samlar sig till att blomma  om några veckor (c:a 10).

 

 

« Newer Posts - Older Posts »

Kategorier