Skrivet av: brittakarolina | 24 augusti 2020

Visbyresa

För att resa till Visby behöver man ett ärende och vi fick ett igår, hur det gick till är långrandigt att beskriva men jag fick skjuts av två händiga män i en transport utan fönster att se ut.. Vi har ju läst och tagit till oss att vi som 08:or inte är välkomna hit i år när coronaviruset härjar men efter mycket övervägande for vi ändå och räknade inte med att vi skulle belasta öns sjukvård. Men det blev så ändå och skämmigt nog för att jag räknat fel på mina mediciner och då två tog slut och apoteket stängt för helgen hände det som medicinerna ska motverka och jag behövde hjälp. Jag gjorde åtskilliga resor med Lasse på sin tid och har kunnat märka att svenska ambulanser har inga eller måttliga stötdämpare. När jag säger det till de som kör, säger de, vi skulle också gärna ha bättre fjädring. men det lär vara för dyrt. Skakandet och hoppandet gjorde att hjärtat kom in i rätt takt igen och jag blev inte längre ett akutfall.

Efter en del provtagning på Visby lasarett fick jag förutom att vänta, de saknade medicinerna, två till kvällen och två till nästa morgon och sen visade man hur jag skulle gå ut. Det var inte midnatt men nära och som väl var hade Selina åkt efter, så hon kom och hämtade mig. Pappa Gösta hade beställt ett hotellrum åt oss så Selina skulle slippa köra hem på natten. 

När vi vaknade och tittade ut såg vi Visbytak och små gröna gårdar.

Frukosten serveras utomhus och i utrymmet med tak över, men även på flera ställen, bara så det inte blir trängsel. Selina hämtade vår frukost till rummet, det smakade fint. Efter att ha besökt apoteket drog vi söderut igen, den här gången utmed kustvägen.

Vi åkte också ner till vattnet på den riktigt kustnära vägen förbi Djupvik. Det blåste ordentligt. Tomma och övergivna badplatser,säsongen är ju faktiskt slut.

Selina på badbryggan

Karlsöarna ligger nära, skarvarna står tätt på alla stensamlingar i vattnet och luften är full av släkedoft.

Hemma igen från Visbyresan, och jag är glad för den hjälp jag fått av Selina och Gösta, så att det kunde bli en trevlig upplevelse trots allt.

 

Skrivet av: brittakarolina | 22 augusti 2020

Regnet kom

Ett fint regn kom i går kväll, glädjen var stor och världen var ny i morse. Plötsligt var det roligt att närma sig de försummade rosenbuskarna och Selina fick klippa buxbomhäcken, nu är det bara groparna i marken kvar att åtgärda.  Till det hittade vi i går en grusfirma som hade olika grus och småsten och som kommer med ett lass ii nästa vecka.

Två säckar med klipp tömde vi på sopstationen vid Hundlausar och vände sedan åt söder, vi måste runda Hoburgen och om möjligt fika på Majstregården, det hör till. Det var ännu öppet och sen ville jag visa åkrarna med de stora stenarna och ulltistlarna.. Mängder av ulltistlar stod mörkbruna och brända men åkrarna hittade jag inte.På vägen tillbaka såg jag att de var helt överväxta med något och stenarna syntes knappt.

Regnet hängde i luften och ljuset var konstigt, det var både ljust och ändå mörkt, dropparna började falla så vi drog norrut igen men innan rundan var färdig ville jag komma ännu en gång till Norebodarna. Det är en så märkvärdig plats, man fylls av den och där finns inget som är gulligt eller tillrättalagt, en yttersta utpost med eget ljud och havet utanför.

Några plastbåtar förstrött slumrande i strandrågen

Strandrågen är ljust och klart blågrön när det mesta annat är brunmurrigt,

Ett litet äppelträd utanför en strandbod med två rosiga äpplen.

 

Strandkålen har brett ut sig sedan jag sist såg den.

Här kommer det nära ljudet, platsen har flera ljud.

Skrivet av: brittakarolina | 20 augusti 2020

Till en Gotländsk öken

Barnbarnet Selina ville vara på Gotland en vecka med mig och eftersom Gotlandsbesöket i år var nära att utebli, tog jag emot hennes erbjudande om sällskap. Vi kom iväg på den Gotländska sommarsäsongens sista dag, det hade varit varmt i flera dagar och det var molnfritt och varmt även på ön.

Vi stannade för kaffe i Hemse, konditoriet med parkservering såg övergivet ut och stora gatan genom Hemse var avstängd för någon åtgärd, men det ödsliga var bara skenbart.

Selina

Vi vet att det regnar mindre på sydligaste delen av ön men att marken skulle vara så uttorkad som nu kring Långmyren anade jag inte. Rabbisarna hade förökat sig rekordmycket och djuren hade ätit av allt grönt ovan mark och grävt efter rötter så att groparna var om möjligt mångdubbelt fler än förr.

Hålet i sanden under huset som Karin fyllt i från framsidan har i stället öppnat sig för infart från baksidan och för min inre syn ser jag hur de små rabbisarna i förbund med ”di sma” med tassarna kan gräva undan sand så att hela huset en dag tyst bara sjunker ner och efter en storm som blåser ett sandtäcke över alltihop finns inga spår av våra 55 somrar på Gotland kvar.

Allt var helt överblommat och bruntorkat och flera

kalasplatser för rovfågel visar att det är vi som stör i deras värld.

Den enda rosen som ännu blommade var Winchestrer Cathedral vid stuprännan, den försökte välkomna oss.

Men vi fick annat att tänka på, Gösta kom flygande redan på tisdag och då vi inte har någon landningsbana nära, fick Selina köra till Visby och hämta honom. De fångade upp tårtbitar på vägen hit och ljus och firade mig sedan i skuggan bakom huset. Gösta stannade över natten men behövde sedan fara tillbaks. Han hann inköpa en skottkärra i Burgsvik för att köra runt grus till alla rabbishål och särskilt till det största under huset.

Vi gick också ner till hamnen, där var lugnt men inte helt folktomt, man badade från bryggan vid nya bastun. Sen var det dags för Selina att köra Gösta till Visby.

Burgsviks hamn

 

Skrivet av: brittakarolina | 14 augusti 2020

Barockpark

Vad kostar en Barock-park och vem har råd att underhålla en sådan? Minnen från 1600-talets stilideal finns ännu kring en del herrgårdar och slott från 1600-talet men de fyller inte samma funktion som då, ekonomin och ägandet ser annorlunda ut i dag och nu utgör nog en stilträdgård  enbart en ekonomisk belastning för ägaren.

Karin har inte sett Stora Väsbys renoverade barockpark, så vi gick dit en av de gassiga augustidagarna och såg att marken mellan träden var grön och slät som ett golv. Det brummade lite och rörde sig mellan träden, en klippmaskin styrde runt de gamla och nya lindarna och gjorde marken inbjudande att gå på. Vi gick in i grönskan för att slå oss ner i skuggan där gräset var klippt och hörde då en till klippare fara omkring och efter en stund även en tredje. Det är en stor yta och tre maskiner behövs för att klippa området på rimlig tid.

Nu ligger parken där med sina dammar och man kan gå omkring utan att fastna i höga tistlar, kan slå sig ner på marken och njuta av den sköna lövskuggan och inga skyltar säger, gå ej i gräset.

Vad som däremot kunde vara trevligt, är en skylt som berättar varför parken ligger här och något om renoveringen.

För en tid sedan svarade en etikettexpert på en fråga i SvD om, när och var män fick visa sig med bar överkropp i värmen. På många ställen var det mindre lyckat men OK på en rad andra men slutknorren var, inte i en barockpark. 

Det blev lite bullrigt i parken, vi råkade komma klippdagen och vi hade ingen kaffetermos med oss, så det fick bli kaffe under linden hos Kardemumma efter parkbesöket .

Karin

Skrivet av: brittakarolina | 07 augusti 2020

Den kortaste utflykten

Den kortaste utflykten går till balkongen.

Varje morgon sitter en vinkande björn i skålen bland mossa och stensöta på frukostbordet och säger, idag ska du väl gå ut i skogen? Inte om det regnar eller blåser småspik. Nej men om det är sol och stilla i luften, ja då försöker jag nog. Skogen har kommit längre bort än förr och tiden går fortare än förr, så när jag är klar att gå ut har nästan hela dagen gått och jag går i stället ut i grönskan på balkongen.

Där ropar större och mindre krukor konstant på vatten så där behövs jag mer än i skogen. Alltså blir jag kvar.  Drömmen om en balkong med olika fetblad och taklöksvarianter har jag efter ett par år vaknat ur. Längtan efter färgkaskader blev övermäktig så jag gick och köpte pelargoner eller ”pellisar” som jag till slut förstod vad det betyder.

 

Bland ett otal varianter av pelargon-sticklingar i Stenladan valde jag två men bara en av dem har orkat blomma

och så här har det gått med lilla buxbomen ! Jag pratar med den varje dag och de gröna små prickarna på grenarna har blivit blad. Jag pratar förstås med alla i kruka men buxbomen som haft det svårast får mest prat.

 

Skrivet av: brittakarolina | 31 juli 2020

Sista dagen i juli

Veit Wittrock föddes 5 maj 1839 och dog 1 september 1914. När hittar vi ett datum, då vi kan börja fira Wittrock för hans skapelse, Bergianska trädgården, där den ligger just nu, så många tycker om att besöka den och man har trots ett splittrat ägande ändå lyckats få alla delar att samverka till ett levande resultat, så att vi kan gå där och njuta av den mest unika av botaniska trädgårdar.

Har varit där idag, det har lugnat sig med allt som slår ut under hela försommaren, nu lyser många sensommarblomor lockande på långt håll och sen kan man se och förundras över alla former av fröstälningar som man sällan ser efter blommor i vas.

fröställningar av vävarkarda

att bara sitta på en bänk vid dammen

Näckrosor i dammen intill Viktoriahuset

i alla nyanser mellan rött och vitt

grussloken dansar över det Öländska alvaret

kronärtskocka i köksträdgården

kål

mera kål, strandkål

strandkål, fröställning, hur får man strandkålsfrön att gro?

nu är höstanemonerna här, vad fort det ändå gick

Skrivet av: brittakarolina | 24 juli 2020

”Anna Lejons ros”

Hur var det med Anna Lejons ros frågar Karin en dag, Hon hörde talas om den när hon  bodde hemma och det var något särskilt med den, berätta om den !  Det kan bli en lång historia, det har hänt så mycket mellan nu och då men jag ska försöka minnas.

Med den rosen stiger Annika och Fred Ramqvist fram ur skuggorna och blir levande, vi hade många stunder av glädje med dem och de kom att ge oss trådar till det Väsby som fanns före den stora inflyttningen.

 

 

 

 

 

 

 

 

När vi kom till Väsby i början av 60-talet var Fred och Annika Ramqvist genom arv ägare till Berga som låg i skogskanten till Runbyskogen  (Bergaskogen?) nära Ägget och på deras tomt fanns tre hus, ett boningshus som var uthyrt permanent, ett Båtmanstorp (Övra Runby nr 65) och ett hönshus omvandlat till sommarbostad åt ägarna. Båtsmanstorpet hade en fin odlingsyta som någon brukade men i huset kunde ingen bo längre, det mesta saknades.

Kring alla husen var marken ansad och skött på gammaldags vis, allt hade sina platser och tider för när det skulle tas omhand. Det var barnen som gjorde oss till vänner med Ramqvists och vi kom att vara där tillsammans många helger.

Det ombyggda hönshuset. Karin hade utsikten över det från klassrummets fönster i skolan och målningen tillkom på en teckningslektion.

Runbyskolan byggdes i etapper och kom som närmaste granne till Ramqvists och då köpte kommunen upp deras mark för att ha fritt kring skolan. Sedan dess har förfallet pågått..

Då vi flyttade från Ägget till Alvägen gav Annika oss ett par rotskott av en ros som fanns utanför Båtsmanstorpet, som hon kallade Anna Lejons ros. Lejon var siste båtsmannen i Båtsmanstorpet och Anna var änkan (?) och henne hade Annika träffat i början av sin tid med Fred. Rosen var rotäkta och vanlig på gamla torp, mångdubbel, vacker och med en stark doft. Vi satte skotten vid sydligaste hörnet av vårt hus på Alvägen (1969), de rotade sig lätt och efter några år klädde de hela hörnet och en bra bit ut i gräsmattan. Rosen var väl det vi numera lätt kallar de mest lättspridda växterna, invasiv, den utökade sin boplats med rotskott. Den blommade en gång på försommaren – och vilken blomning, stora klarrosa doftpaket som jag till att börja med plockade och torkade till doftkrus för att till varje pris få behålla lite av doften. Senare gjorde gjorde jag rosensaft efter receptet för fläderblomssaft som jag fått av slottsfrun på Runsa. Hennes recept var då hemligt och fick inte spridas, men hon finns inte och receptet är ju knappast hemligt längre.

Jag delade ut många rotskott till de som beundrade blomningen och om de hade en bit jord att stoppa ner dem i. När vi flyttade från vår trädgård tog jag inte med några växtdelar, vår köpare gillade allt som växte där och skötte det omsorgsfullt i många år, så även om jag sörjde förlusten var jag lugn för att planteringarna blev väl omhändertagna.

Finns rosen kvar vid Båtsmanstorpet tror du, frågade Karin – eller kanske på Alvägen, vid södra hörnet? Vi åker och kollar en dag, sa vi och den dagen blev i förgår.

Vi svängde upp på vägen till Bergaplan, den var nu asfalterad  och det som en gång var en idrottsplan är nu till största delen bebyggt med ett daghem och höga stängsel utestänger oss från Bergaskogen och Båtsmanstorpet.. Karin letade upp grindar som hon kunde öppna och vi tog oss in mellan flera stängsel och vi såg inga spår av torp eller husrester , bara grön hög, växtlighet, tät som i en djungel. Det uthyrda boningshuset brann ner för några år sedan, hönshuset som var Ramqvistarnas sommarnöje var helt utplånat och utan att vi märkt det stod vi utmed baksidan av Båtsmanstorpet.

Nedgång till jordkällare

Foto:Karin

Förutom jättehöga nätstängsel var ett extra stängsel rest kring Båtsmanstorpet och i det såg vi ingen öppning.  Vid södra väggen stack ett rotskott av ros upp genom det djupa och täta snåret. Vi pressade oss runt och så nära vi kunde mellan stammar och nät och passerade en källarnedgång till en jordkällare, som jag aldrig uppfattade för femtio år sedan. I huvudet var jag helt hemma i området men i verkligheten var det nu främmande mark.

Köksingång?

Karin kom åt att dra till sig rosskottet och knipsa av det och vid östra sidan av huset stack ett annat rotskott upp med annorlunda blad och även det fick hon med sig en bit av. Runt huset blommade en tät häck av gul praktlysing (Lysimachia punctata), och Karin noterade stjärnflocka (Astrantia major), den bleka sorten, lupiner (Lupinus polyphyllus) och vinruta (Ruta graveolens) och längre bort i snåret stod  flera meter höga stammar av något slide med jättelika blad park-eller jätteslide (Falopia japonica eller sachlinensis).

Praktlysing som tagit över.

På en  lite mer öppen yta, där en gång midsommarstången restes växte de kraftigaste Johannesört i vi sett i år och i mängd.

Robinia pseudoacacia, den som kallas bara acacia för enkelhetens skull, växer som en skog här och jag minns att Fred berättade hur den kommit hit. När hans föräldrar gifte sig, det kan ha varit på 20-talet, då fick de en bröllopsresa till Medelhavet i present, minns inte till vilket land. Där hade de blivit så förtjusta i de blommande Robiniornas doft och ville känna den även när de kom hem, så tog  de med sig en sådan och planterade vid Berga, den tog sig bra och blommade alltsedan dess i kanten av Runbyskogen. Av den fick vi också ett rotskott till Alvägen, det förökade sig villigt men vi hann lyfta bort dem när vi såg hur de tänkte breda ut sig. Det var en häftig upplevelse att se alla dessa växter som fått breda ut sig helt utan att hejdas.

Hela skogen full av Robinia Robinia pseudoacacia, falsk acacia, med vita väldoftande blommor.

och här en äldre generation av Robinia,  är de 100 år?

På vägen hem for vi till Alvägen för att se om rosorna på hörnet fanns kvar, men de var helt borta och det gjorde grenarna i bakluckan extra värdefulla.

Vi avslutade med kaffe och en bakelse hos Kardemumma och på kvällen skapade Karin ett antal krukor med sticklingar av de två rosgrenarna. Och nu börjar en ny väntan, rotar de sig och hur snart får vi se om någon av dem är Anna Lejons doftande ros?

Foto:Karin

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 19 juli 2020

Körsbär

Då husen byggdes på den här delen av Dragonvägen för 15 år sedan, planterades också fyra körsbärsträd och två  äppelträd på gården. Två av körsbärsträden är prydnadsträd och har helt betagande blomning men de ger inga bär, medan två träd blommar mer anspråkslöst och ger stora mörkröda och söta bär. I år var de många, trädet jag ser från balkongen hade bär på alla sina grenar,

Det ringde på dörren, utanför stod Kerstin från nedre botten med ett fat körsbär: vi har plockat av bären, det finns massor av dem och nu delar vi ut till de som bor i husen. Den lilla gräsplätten som finns bakom huset med måttligt inspirerande buskar, förmår väl inte att ge så stor tröst i Corona-tider men den visar ändå att växtligheten inte stannar av och stänger ner för att hejda Coronaspridning, den bryr sig inte.

Skrivet av: brittakarolina | 15 juli 2020

Centralvägens lindar blommar

Eller Min väg till brevlådan (igen)

Jag går Dragonvägen fram till Centralvägen och här möter jag doften som följer mig nästan hela vägen fram till postsäcken hos Raklasse (där postNord är inhyst)

Alla lindarna blommar just nu, en del är lite före och en del senare men just nu är nog alla igång och sprider sin väldoft över Centralvägen och var de än står.

Lavendel blommar lika gärna i en rabatt i asfalten på Centralvägen i Väsby som i hård lera i Provence.

Äldre herre med rullbräda på Centralvägen

Bolltistlar vid Centralvägens slut

Sommarblommor i kommunens blombaljor vid hörnet till Hugo Sabels torg

Hos Kardemumma på Dragonvägen kan man sitta utanför och dricka gott kaffe under en lind eller en oxel, äldre träd som sparats från före bebyggelsen av kvarteret.

Skrivet av: brittakarolina | 12 juli 2020

Ån är nästan osynlig

Har hållit mig stilla ett par dagar och prövar om benen håller för en liten runda till ån. Kollar om den av kommunen sådda blomsterängen tagit sig efter regnen. Gråbo och baldersbrå överväger, däremellan är marken bar och inga fjärilar på besök. Det som däremot är fint finns på andra sidan av stigen, där i den gamla växtligheten blommar rödklöver, blåeld och några vallmofrön från det planterade har blåst över till det riktigt vilda och blommar nu rött. Fina dyra skyltar berättar om den illusion man vill framkalla med den rekordlånga blomsterängen, nästan lite pinsamt att läsa när man ser resultatet. Men det är en modegrej, blomsteräng är inne.

Grönskan utmed ån är yppig, gula näckrosor täcker åns yta där den är smal och det är nästan överallt.

Promenadstråket utmed ån har en grafittibemängd industrivägg på ena sidan och den nästan helt övervuxna ån på andra sidan, om man bara tittar rakt fram kan man ändå  glädja sig åt grönskan som forsar upp ur marken där den kan..

Något gräs som blommar sent och en planta älggräs vaktar å-fåran

Landstigningsplats för å-farare?

Väsbyåns ekstrand

Ekparken, de största och äldsta ekarna har sina rötter i ån men det finns många på tillväxt i området mellan ån och järnvägen. Där ser det ut som om man har rensat undan  skräpsly, planerar man något i parkväg?

Vem berättar de här ekarnas historia?

Gul näckros, Nuphar lutea, trivs på dybotten i näringsrika vatten ner till 3 meters djup.

Sen är det bara vägen hemåt kvar.

« Newer Posts - Older Posts »

Kategorier