Skrivet av: brittakarolina | 14 februari 2020

Alla hjärtans dag

Idag har Valentin namnsdag och först är det Grattis till Valentin och sen på alla Hjärtans dag blir det Grattis till alla som tittar in på bloggen.

Skrivet av: brittakarolina | 09 februari 2020

Leva just nu

Att leva i nuet eller att leva just nu är några ord som upprepas då och då, gärna när man vill få slut på någons gnäll över ouppfyllda drömmar och många gamla talesätt ger råd som punkterar fantasiflykt.

Orden ramlar fram som en sorts kritik av drömmerier och flykt från verkligheten. Men hur skulle vi kunna leva vidare om vi inte kunde förflytta oss till en annan tid, plats eller situation åtminstone i tanken? Att leva innebär ju att vi just har förmågan att tänka, önska och minnas.

Idag tänkte jag försöka leva just nu, det var jämngrått ute och blåste snålt och jag behövde hämta lite luft, får se om jag möter något oväntat roligt eller vackert, jag drar mig neråt ån, kanske jag möter en bäver.

Än så länge är vintern snöfri.

 

En skylt har kommit upp vid å-promenaden, den har kanske varit där länge.

Här över en lång remsa stel lerjord ska fjärilarna fladdra och bin suga nektar ur sommarblommor mellan järnvägen, ån  och industribyggnaderna. Jag såg en överblommad glimt av blomstren i somras, det var någon ängsblandning med garanterat blomvilliga arter som blåklint, vallmo och klätt, alla är före detta ogräs i utsäde och helt klart utrotningshotade eftersom man inte vill ha dem i åkrarna. 

Den rekordlånga ängen upptar inte hela bredden på gräsmattans, bara det som ser omrört ut..

De här kontorsbyggnaderna kom till för  mer än 20 år sedan och vi tyckte de var vackra, vi fick äntligen snygga hus nära järnvägen till skillnad från industribakgårdarna snett emot. Lokalerna stod länge outhyrda men är äntligen befolkade. Tycker fortfarande att de är fina.

Just nu mycket vatten i ån, det strömmar,  pegeln är kvar, vem läser av den?

Något grönt i allt det brungrå. Ett betongblock eller stenskiva har inbjudit mossa att fästa.

Och här kommer en flotte med vassbitar i full fart med strömmen.

Bakom skjulet med biltvätt och en rad andra industrier har man inrett en mysig plats för att äta och fika ute. Tågen var tionde minut ett par meter från ån vänjer man sig vid.

Baksidan av arbetsplatsen.

I den grå kallblåsten, utan snö, mycket vatten i ån och med åns ena sida rensad ända ner till vattnet av kommunens  buskröjare är jag nästan nöjd med här och nu,  men det räcker inte, man måste både minnas och längta.

Skrivet av: brittakarolina | 03 februari 2020

Och vad har du gjort ?

 

Och vad har du gjort då?

Jag har fått ett lyssnande öra och tycker om att höra vad folk varit med om och frågar gärna. Det är etnologen, säger Karin och det stämmer kanske, för det var den allra roligaste tiden jag som som sen student fick uppleva. Jag vet att det innebär en förförelse för den tillfrågade när någon vill veta något om den själv och jag får ibland spännande och fängslande berättelser till livs när lyssnandet aktivt förstärker och utökar det som berättas. Men till slut kommer för det mesta frågan den som håller en vänskap just levande och som jag varje gång är oförberedd på: och vad har du gjort då?  Ja vad har jag gjort?  Vad kan jag berätta, ingenting är första svaret, jag har repat upp en stickning som inte var tillräckligt väl planerad? hängt upp blöta trasor i fikusen? läst av datorn, skrivit ett mail till Swansons i Skottland, det tar ett par timmar för att engelskan inte ska bli sorgligt dålig, vad har jag gjort mer ?    Jo igår satt jag hela dagen och läste om ormbunkarnas förmåga att ta upp vatten. Hm. Det ska jag berätta om men inte nu.

När jag hängde drypande trasor på benjaminfikusens grenar fick jag se något som gjorde mig glad. Måste berätta om fikusen. Den är inte min, jag har bara skött om den i familjen Göstas frånvaro, tills de återvänder till Sverige.

En liten benjaminfikus av mellanstorlek inhandlades på IKEA för för mer än 25 år sedan för att tillsammans med en flasklilja och något mer som jag glömt, göra Gösta o Yokos nya lägenhet i Bollstanäs lite mysig. De var ganska nygifta och hade jobb i Sverige men de var också rörliga, så de försvann till Japan och hyrde ut sin lägenhet. Hyresgästen skötte väl om krukväxterna men tiden gick och efter ett antal år var lägenheten tömd på allt utom växterna och då fick de komma hem till oss. De hade blivit präktiga och flaskliljan var måttligt kul men efter några år hade familjen återvänt till Sverige, skaffat rymligare bostad på Sveavägen, Selina hade tillkommit och då fick växterna flytta dit.  Fikusen var nu ett litet träd och den trivdes bra på Sveavägen och blev större och yvigare.

Efter tio år var det dags för flytt till Japan igen, växterna stod kvar men jag åkte in till stan och vattnade, fikusen var nu ett träd i stor kruka och jag hällde på vatten så den inte skulle torka ut. Det blev ibland lite väl mycket och rann ut på golvet och ett par parkettstavar for riktigt  illa, så det har jag på mitt samvete.

Familjen skulle nog bli kvar i Japan så efter ett par år ville man hyra ut lägenheten.  Ett renoveringsgäng drog in i huset och då åkte växterna ut i trapphallen. Den nu ganska jättelika fikusen nådde nästan från golv till tak och en granne frågade om han skulle förbarma sig över den. På något vis hade trädet blivit en människa som jag inte ville överge, så jag tackade nej och sa vi tar ut den till oss. Men hur? Då hade vi fortfarande en större bil, fällde ner sätena, lyfte växten ur krukan och klämde in den i bilen men bladmassan tog upp även framsätet, där Lasse stack upp bland grenarna. Den kom hem till oss ännu en gång, men för att vi skulle få in lite ljus i vardagsrummet behövde den klippas ner en del. Den var en tålig fikus och bara fortsatte att grönska och verkade klara allt.

Åren gick igen och Lasse blev till slut väldigt dålig. Hösten för tre år sedan började trädet fälla löv. Lasse hade sin stol nära trädet och känslan av något som inte gick att skoja sej ur förstärktes. När Lasse drog sitt sista andetag hade fikusen tappat alla löv och de var inte få. Fikusar tappar alltid mycket löv på hösten, den får absolut inte stå i drag, man får akta så man inte rubbar den för den vill ha samma riktning hela tiden, du har dränkt den förstås, de olika förslagen när jag förde sorgen över fikusen på tal var många. Ingen sa något om att den var lessen för att Lasse var dålig eller att den visste att hans dagar var räknade. Eller att det var min oro som den mådde dåligt av och visade. Växter känner ju också sägs det..

Där stod jag nu med en bladlös fikus och till att börja med klippte jag bort torra grenar. Efter en tid måste jag inse att trädet givit upp och jag började stympa det för att få ner det bland soporna.  Men då kom det mjölksaft ur snitten och jag hejdade mig och körde in trädet i ett rum där det inte tog upp hela synfältet och där fick det stå. En dag frampå på vårkanten fick jag syn på en liten grön spets och efter ett par dagar såg jag att det stack ut små gröna spetsar på flera ställen och glädjen över att trädet ville grönska igen var stor. Det tog lång tid på sig att bli grönt men det fällde inga löv när hösten kom och inte heller under nästa höst.

Men nu i höstas var det dags igen. Löven torkade inte eller visade att något var fel, de bara föll. Extra vattenånga och växthusljus har varit mitt stöd till växter som inte klarar lägenhetstorkan men det räcker inte. Jag har undrat så vad som orsakade bladfallet den här gången. För mycket vatten? Torka? Normalt bladfall? Min egen oro? Bladfallet är hejdat men nu torkar bladen som är kvar på sina skaft och skrumpnar istället.

Och nu har jag äntligen kommit till slutet på historien om benjaminfikusen för idag fick jag syn på det jag längtat efter, ett par nya små löv på trädet, förhoppningsvis vill det grönska ännu en gång.

Ingen hade orkat höra det här om jag använt rösten, tack för att du hängde med ända hit..

Skrivet av: brittakarolina | 01 februari 2020

Vårsalongen 2020

Den årliga vårsalongen har fått blomstra många vårar utan mitt besök men när Selina ringde för någon vecka sedan och  föreslog att vi skulle se något, så låg vårsalongen och väntade på tungan att bli utsagt. Vårsalongen, vad är det sa Selina som bott i Japan i tio år och sedan i Linköping och inte hunnit ikapp sig själv i Stockholm än. Vad vårsalongen är, går inte att veta på förhand och man får gå dit och kolla. Det gjorde vi i dag (31/1). En kompis till Karin hade gjort en bild som vi måste leta upp och det var en av de första vi fick syn på.

Sen blev det berg-och dalbana genom salarna

I den våryra salongen ges inte så stor plats för meditation inför verken, de anfaller från alla riktningar och ropar med olika röster, en del högre än andra och och en del inte alls men ofta finns något att stanna upp inför

 

 

Bokhylla med mikroböcker

 

 

Jag letar förstås textila uttryck, de är inte många men i sista salen på vår runda är två tydliga, ett med överdimensionerade tovade fågelungar och ett med staplade garnmassor i färg.

 

I  salen med dubbel takhöjd som inretts till café fanns också en del verk, bland annat

Sara Danius

Borden räckte inte till för alla kaffesugna, det var väldigt mycket folk på utställningen. Selina föreslog, vi letar upp Rosendals café, där jag inte heller varit på åratal och vi fick en lugn avslutning på eftermiddagen. Caféet stängde klockan 16 och sen var det mörkt.

Kaffe och gott tilltugg vid skymningen i Rosendals trädgård med Selina.

Skrivet av: brittakarolina | 28 januari 2020

Det här kom inte med

Boken om ormbunkar har kommit, den är välkommen, jag skulle läsa den och skriva något. Jag gillar ju ormbunkar, under årens lopp har jag haft flera i krukor och i trädgården hade vi planterat den yppigaste ormbunksgrönska utmed garagets hela skuggvägg.

Boken visade sig vara så innehållsrik och inspirerade mig till så många tankar att allt som dök upp fick inte plats eller också låg det för långt ifrån ämnet för att platsa. Författaren Anton Sundin med fotografen Elisabeth Svalin Gunnarsson har beskrivit och fotograferat Ormbunkar och visar upp det i en bokform som är lite annorlunda. När jag brottats en tid med galna bokstavsformat och reagerat på märklig disposition av text och sidor utan text, svagt tryck och tryck i färg på färgad bakgrund och typografiska kullerbyttor, beslöt jag mig för att strunta i det jag inte hade vokabulär till och i stället tolka enbart författarens ord även om jag måste ha ett förstoringsglas till hands för att kunna uppfatta en del av dem.

Jag fångades av Sundins växtbeskrivning, växtens delar och deras namn, allt var tydligt och riktat till en som ville förstå. Dock, hur uttalas rachis och är det bara en bit skaft?

De tre vanligaste ormbunkarna för mig efter alla skogsvandringar är örnbräken, stensöta och träjon. Min bild av dessa berikades men även förändrades. Av stensötans rot kunde man (förr) göra ett avkok som fungerade slemlösande vid halsbesvär, mald rot kunde blandas i dåligt snus för att det skulle smaka bättre och man kunde smaksätta grytor mm. När jag för stensötan på tal med Karin säger hon,  jag äälskar stensöta, när jag gick i femman hade vi en klubb, stensötaklubben, det var Lotta, Ann-Marie och Marie och jag, vi hämtade stensöta i skogen ovanför skolan och skalade rötter och tuggade på. Maris pappa gjorde små klubbmärken av eneträ som hängsmycken och glödritade våra namn.  Men Karin. det har jag aldrig hört talas om. Nej klubben var nog hemlig.

Stensöta

En till som inspirerades av stensötan var Veit Brecher Wittrock, mannen som flyttade Bergianska trädgården (1883) till nuvarande plats. När han tittade till den nyplanterade ormbunksavdelningen och kollade hur plantorna tog sig, såg han att stensötans blad förändrades med temperaturen och hur deras form förändrades vid torka och återgick till sin vanliga form när den fick vatten på bladen och inte enbart genom roten. Men mer om det senare.

Örnbräken

Örnbräken har jag älskat för formens och den gröna färgens skull och läst av färgen när den annonserar att sommaren är slut. Det är klart att jag förstått att i de nyplanterade tallskogarna på Gotland finns inga blåbär om örnbräken har brett ut sig, men jag har inte förstått att de räknas som invasivt ogräs och hatas av många. Jag läste nyligen Gubbas hage av Kerstin Ekman och tog del av hennes intensiva motvilja mot just örnbräken och hur hon knipsade dem knips-knips just när de stack upp sina  nya kräklor. Hon ville hindra örnbräken från att sprida sig från skogen ner till hennes hage och skugga (döda) de blommande växterna. Det lät hårt och jag väntade nog inte att Sundin skulle bekräfta hennes avsky men i stället fick jag veta hur illa de tycker om örnbräken också i Storbritannien, där skandinaviska vikingar introducerat den. Den har intagit 3 % av Storbritanniens  yta och wild life trust skriver att örnbräken (bracken) är giftig för betande boskap och små däggdjur. Den innehåller cancerogena ämnen läste jag för många år sedan och man ska inte äta den, men ändå är det vad man gör i stora delar av världen. Hur gick det nu med min kärlek till örnbräken?

Nyutslagna örnbräken

Träjon skyddade enligt gammal tro mot intrång från sådant man inte ville ha in i huset, allt ifrån väsen till råttor. Man kunde se var i skogen ett torp legat, när alla andra spår var borta, Man planterade gärna träjon som skydd på var sida om ingången eller i en rad utmed en husvägg. Då kom jag genast att tänka på Nyfors. Där föddes Lasse när familjen drev kvarnen men var stod boningshuset? Den täta gröna raden av ormbunkar visar var huset stod. Men är det verkligen träjon, de blir inte fullt så höga, undrar om det inte är strutbräken i raden vid Nyfors?Strutbräken? vid husgrundet i Nyfors

Det tatariska växtlammet har fått ett helt uppslag, det är en snårig skröna med rot i 1300-talet. I den engelske resenären John Mandevilles bok Voyages, säger sig Mandeville ha sett ett träd hos Khanen i Tatarien där det växte ut små lamm på trädets grenar och det bör då ha varit en korsning mellan träd och lamm (får)). Alla resenärer sökte sedan detta träd men fann det inte. Hela historien blir obegriplig om man inte vet varför man ville se detta träd.

Det berömda träsnittet av en bomullsplanta från John Mandeville´s ”Voyages” 1350

Det handlar om tiden på 1300-talet, då bomullen introducerades i Europa. Arabiska köpmän sålde bomullstyg men höll fiberns och trådens ursprung hemlig. Man hade hört något om att den gjorts av ull som växte på träd och Plinius hade döpt växten till lana arborea, det blev Baumwolle på tyska och vi har gått i det tyska spåret och säger bomull. Baum visste man vad det var och Wolle kunde bara produceras av får och när erfarenheten bromsade fantasin kunde man bara tänka sig någon sorts korsning mellan just de två, träd och får (lamm). I brist på kunskap utökades och varierades gissningarna och det är här som till slut även en ormbunke kommer in.

Det dröjde till år 1600, då kom en försändelse från Indien till the Natural history Museum med några växtdelar som liknade ett upp och nervänt lamm. Det skulle göra slut på allt tal om korsning mellan djur och växt, den kombinationen hade man uteslutit att tro på. ”Lammet” visade sig vara roten till en trädormbunke och grenarna var lammets ben och man ansåg sig ha funnit växtlammet. Man säger att även Linné övertygats om saken och han namngav växten Cibotium barometz som betyder litet lamm på tatariska. Jag får inte årtalen att stämma riktigt men saker kan ju ta tid.

Ormbunken är förstås huvudperson för den som skriver om ormbunkar men jag tycker nog att bomullens roll är betydligt större än vad den fått som liten lustifikation i skrönans sista mening. Bomullen kom som nyhet och ställde Europa inför ett helt nytt material där de sedan århundraden fastlagda (skrå)reglerna (för lin och ull) inte gällde och textilvärlden fick tänka om. Bomullens väg har jag skrivit om i bloggen nättelduk, bomull och nässla 26/11 2012.

Det här är bara en del av det som har dykt upp vid läsning av Anton Sundins bok. Den ger ett oväntat läsäventyr, köp den eller önska den till en bemärkelsedag.

Jag lade ut bloggen innan Bergianska Vännernas vårblad kommit i brevlådan, därför drog jag in den igen tills bladet hunnit bli tryckt.

Skrivet av: brittakarolina | 27 januari 2020

Jag hamnade i Konsthallen

Jag skulle bara posta ett brev och gick till brevlådan lite längre bort, följde ån en bit och plötsligt var jag nära konsthallen.      25-årsjubileet som Konsthall har jag förstås läst om och utställningen med några av de mest kända konstnärerna från dessa år pågår just nu, tror jag tittar in. Väl uppe med den fantastiska hissen såg jag att klädhängarna var fullproppade med kläder, utställningen var fylld av lyssnande personer, en ivrig dam fångade in mig, en stol lyftes fram och där satt jag medan samtal pågick mellan Ricardo Donoso, Anders Skarin och en stor publik. Samtal med konstnärer läste jag senare att man samlats kring. Optimus hus ska renoveras och Konsthallen blir hemlös, så det finns anledning att komma på en bra lösning.

Trevligt att känna igen så många av utställarna, en skön rundvandring bland namn man läst under de gångna åren.


”Ljungan ”   av Linda Larsson, Härnösand  textilkonstnär

Bo Mossberg, Upplands Väsby

”Landskap”  av Ricardo Donoso,  Upplands Väsby som initierade Konsthallen och verksamheten 1995

”Skyddsmantelmadonnan”   med tolv apostlar gömda  i sin mantel av  Lena Lervik, Stockholm l

”Skattgömma” och ”Brors skål”   av Dorina Mocan, Upplands Väsvy

”Gotländsk kalksten”    av Christer Lönngren, Uttersberg

”Skåp” av   Anders Skarin, Upplands Väsby, ordförande i Konsthallens Vänner

av Britta Norrvi, Upplands Väsby    vi har två av hennes reliefer på vår husfasad

De här bilderna visar bara några få av utställarna och de utställda verken. Det blev en oväntad upplevelse av den i övrigt grå eftermidagen och det var fortfarande inte helmörkt när jag kom ut på gatan igen.

 

Skrivet av: brittakarolina | 23 januari 2020

Liv i helgonen ?

Sol och sparvkvitter i buskarna, torra och halkfria trottoarer, vilken morgon! Tar en runda kring Hugo Sabels torg, matkioskerna stängda och blomstertältet kvar men stängt till 1 mars. I Suseboparken står vårtecknet, nej det är inte en trollhassel eller vintergäck, det är gammaldags snödroppe.

Snödroppe

Det kvarblivna äppelträdet med tre stammar från den ursprungliga Suseboparken. Husen i Väsby blir synliga i det här ljuset , man känner knappt igen sig.

Och i den moderniserade parken flyttar liv in i de vittrande helgonen .

Svamp på väg att fylla i det liv som saknas?

Kommunens intresse för helgonen verkar inte överdrivet.

Skrivet av: brittakarolina | 21 januari 2020

Kalaset slut

Sidensvansarna har varit här i flera omgångar, oxlarna på Dragonvägen har varit tyngda av bär men det finns andra kanske godare bär runtom i trädgårdar och planteringar som de tar först och oxelbären får vänta lite innan de är önskvärda. Men då! Fåglarna kalasar, sprätter och tappar, bären regnar ner och ingen går ner på marken och plockar upp det som fallit och när träden är tömda på bär är också sidensvansarna borta.

Och här är spåren efter kalaset. Det här händer varje år, naturens ordning gör sig påmind trots gatsten.

Strax efter klockan 4 ser himlen ut så här under några minuter.

Skrivet av: brittakarolina | 19 januari 2020

Alarna vid Edssjön

Det har blivit ett uppehåll i bloggandet.

Men i dag sken solen och det var dags att gå en runda med öppna ögon dvs rundan var bara från kyrkan och en bit ner utmed Edssjön där de häftiga alarna står i vattnet. För några år sedan sågade man ner den täta raden av gamla knotiga träd som gav en hänförande utsiktsbild mot sjön från Runbyskogen, men omgivningarna är nu helt förändrade, så det blir nya utsikter. 
Det är mycket vatten igen kring stränderna, en del år har vattnet gått ända upp på promenadvägen medan andra år har det varit torrare.

Stigen utmed sjön är intensivt trafikerad åt båda hållen.

Vassen är hög och tät

Till och med torrt, visset gräs drar till sig blicken.

På samma plats alla år samlas kråkorna här, ibland på en fläck på åkern intill eller just i de här gamla alarna. De brukar kraxa och föra ett hiskligt oväsen, men ännu har inte hela släkten kommit

På somrarna betas marken av härdiga kreatur

Skrivet av: brittakarolina | 06 januari 2020

Stenby en gång till

Stenby återbesökt

För tio år sedan nästan på dagen, skrev jag en blogg som handlade om en plats i Uppland  jag upplevde som barn och vars människor kom att ge mig en uppfattning av världen på landet (i Uppland) och som var väldigt annorlunda den jag fått genom att bo i städer som Uppsala och Stockholm..

 

I natt har jag drömt om Stenby, det har nog inte hänt förut. Jag var tillbaks på tomten vi lyckades köpa och jag höll på med att rensa undan buskar som lyckats ta sig upp medan jag tänkt på annat i många år. Jag minns att jag älskade tomten, den var ett stycke natur som blivit över då byns bebyggelse kom till. Den hade en lind, en ek och en hassel med stor omkrets  och två vildaplar. Blå och vita sippor täckte marken på våren och liljekonvaljer fyllde en tredjedel av ytan lite senare. Jag gjorde en karta och skrev in alla växter jag kunde läsa mig till att vi hade och jag noterade allt.  Grannen hade också en lind och en remsa med liknande lundvegetation och mellan lindarna fanns vårärt på våren och två präktiga stånd av spansk körvel senare. Jag rensade och gladde mig på förhand åt att det skulle blomma så mycket bättre nu när skräp-buskarna kom bort, jag såg inte huset som vår köpare hade byggt sedan vi sålt. Trallbanan som vilade på krossad kalksten från gruvan ett par kilometer upp i skogen var vår andra gräns och jag kunde höra tippvagnarna skramla när de kom rullande från skogen och det lite högre ljudet när de gick ut på träbron över landsvägen.  Tänk att bilder kan ligga kvar i  minnet i detalj och dyka upp utan synbar anledning i drömmen efter 80 år.

I morse när jag vaknade var jag kvar i Stenby och försökte komma på vad de olika människorna hette som bodde där. Bonden och hans fru som vi handlade mjölk av hette Ekholm, Elis och Lisa?,de hade något barn ungefär i min ålder och fick ett litet sladdbarn som döptes till Björn, ett mycket älskat barn. Pappan Elis målade när han fick tid, det var mycket ovanligt med en tavelmålande bonde. Jag till och med kollade om det fanns någon i Vattholma som ännu hette Ekholm – jaha – en Björn med fru.

Nu kommer det märkvärdiga. Då jag tittade på mobilen vid lunchtid såg jag att någon svarat på en mycket gammal blogg. Någon från Vattholma vill ha lov att skriva i sitt blad om mina minnen från Stenby.  Men oj, jag har ju precis kommit hem därifrån !

 

« Newer Posts - Older Posts »

Kategorier