Skrivet av: brittakarolina | 16 september 2019

Dag fem

Foto: Karin Innan vi lämnade ön med sina höststädade åkrar och ännu oskördade majsfält, fyllde vi våra vattendunkar med brunnsvatten. Vårt vatten som har egen plats på kartan kommer upp lite vid sidan om platsen för 200 år sedan. Växtpressen får vi inte glömma, marviol, sandsallat och blåstång blev skörden och de ligger i press, en förskräckligt hård och tornig mållasläkting, sodaört som jag aldrig tänkt på förr kom också med. Foto:Karin

På vägen till Visby hann vi gå av i Lojsta och krama Ulf och Inger, sitta ner vid en kopp kaffe och inhämta senaste nyheterna om deras stora familj. Ulf är ett brorsbarn till Lasse och kombinationen Ulf+Inger har tillsammans gjort en historia som inte kan berättas på fem rader. Deras stora gotlandsgård har alltid varit full av barn och barnbarn, just idag var de ensamma. Tiden går och jag kan bara se Ulf och Inger som ungdomar men de har börjat känna av livets slitage. Lasse sa de sista åren, får man välja att bli sjuk någonstans, ska man välja Gotland, där gör de allt de kan. Samma sak fick vi nu höra av Ulf och Inger.

Bomull på kvist hos Akantus

På önskelistan för Visby den här hemresan stod en snabbtitt in på Akantus och likaså en snabbis i DBV.s trädgård. Hur fixar vi med bilen, är allt med parkeringsförbud upphävt nu när turisterna lämnat ön? Vi prövade att segla långsamt in i stan och aj där hade de gjort enkelriktat, men vi hade medvind, hittade en parkeringsplats och vi var plötsligt inne hos Akantus. Mycket folk, de stora kryssningsfartygen har inneburit en del för Visby, sortimentet har blivit elegantare, lite ”flott” och lite dyrare men man hittar fortfarande det som känns genuint och utvalt av ett känsligt öga.

Vid klosterbågarna, planteringar i grus och stensprickor

Hur tar vi oss nu härifrån till DBV? Gatan rakt fram upp till höger och där stod vi utanför grinden vid S:t Clemens utan att ha ansträngt oss. In genom övre grinden och nedför branten mot klosterplanteringarna, Karin såg genast strandkål i gruset, har de fått den att gro så ska väl jag också….. . det var tre stora plantor.

Foto;Karin

Vi satte oss på en tom bänk i solen och tog fram våra bredda smörgåsar, vi hade hunnit med det vi hade sett fram emot.
Blommande rabatter skymtade överallt, rosentrappans alla rosor flaggade med färg. De höga idegranarna som led av torkan förra sommaren hade friserats och nya skott växte fram på de rensade grenarna, de hade kortats in mycket men var tydligen räddade. 

Vilken fin resa vi varit med om !!

Skrivet av: brittakarolina | 15 september 2019

De fem dagarna

Vi fyllde svarta sopsäckar med grenar och ris och for till sopstationen i flera omgångar, syrenen som växt över huset halverades och getapeln som börjar täcka tvättboden och rosorna, blev av med många långa grenar.

 

Karin bar sten att låsa sanden under huset med, törs inte säga var hon hämtade den.

 

Här är öppet åt alla väderstreck och det blåser ofta och mycket.

Oket täljde min pappa när vi behövde hämta vatten vid bybrunnen i Stenby där vi hade en liten sommarstuga när jag var barn. 

Det kom regn efter den torra sommaren på öns sydspets, det spirade nytt gräs och nysådda åkrar på sand hade ett ljust blågrönt skimmer över den lilarosa sanden och som ingen färgbild i världen kan återge.

Vilda äpplen och päron lyste röda och gula från träd utmed vägen och torniga diken gjorde att de var helt onåbara.

Karin kokade gele av oxelbär, den blev tegelrosa och smakade utsökt och allvarligt av oxel. Den passade bra till varsin bit lammkött från Norrgårde och en sallad med smalbladig ruccola dvs (sandsenap Diplotaxis tenuifolia) från hamnen i Burgsvik.

Vi hann gräva upp en remsa av burgåkern och lägga ner alla saffranskrokusarna från i vintras och annat som är spännande att se om det gror.

 

Över oss svävade örnarna, de kommer ibland lågt och kollar vad vi gör och även om jag får tag på kameran genast så hinner de stiga flera våningar uppåt innan jag hittar dem i sökaren.

Karin och Helmer

Vi hälsade på i strandskogen  hos Annie och Helmer och beundrade årets stora valnötter och rosorna som bara fortsätter att blomma. Vi bytte växtböcker, jag lånade Annies Tulpanmani av Mike Dash mot Linnés flora, ett tecken på att jag måste komma ner en sommar till.


                                     Annie 

Skrivet av: brittakarolina | 12 september 2019

Markkontakt

 

En vecka i september på Gotland, nej bara fem dagar, klarar vi verkligen det? Dvs att förflytta oss, att hämta andan och att göra ett försök att återerövra själva marken från det vilda dvs rabbisarna. 

Sommaren har varit torr på sydligaste delen av ön och rabbisarna har haft ont om mat och betat av allt grönt ovan marken de har också grävt efter efter rötter så marken är gropigare än någonsin . Oxlarna har stora mängder av bär, träden lyser roströda på håll för bladverket har torkat och fallit och frågan, vad kan man göra av bären, var självklar. Karin slog upp och hittade oxelbärsgelé och efter lite tveksamhet plockade hon en omgång bär och lade in i frysfacket för att få dem lite ”frostnupna”.

Spår i skogen. Vi gick runt och kollade omgivningarna för att se om något förändrats och nu är traktorernas spår om möjligt ännu bredare än förut. 

Vi for ner till Norebodarna och mötte vinden från öster, det blåste alldeles hemskt.

Vi var ensamma ute och ljudet av vågorna och vinden var öronbedövande. Karin hade hoppats hitta strandkål med fröställningar, det hade hon sett bortom Nore en gång och vi böjade gå åt det hållet. Men mitt på planen där man lägger ut båtar stack det upp blågröndaggiga blad bland grässtråna och där  stod minst fem starka exemplar med fröställningar.

Strandkål har många försökt få att växa från frö men med klent resultat. Så många andra frön behöver specifik behandling för att gro. Undrar om strandkålens behöver passera någon sällsynt fågels mage för att gro? Strandkålen finns ju trots allt lite här och där utmed kusterna.

På andra sidan vattnet är Lettland och där finns många hus som ser ut som gotlandshus.

I sanden nära vattnet blommar marviolen (Cakile maritima) med ljusrosa blommor.

  • och några kvarblivna sandsallatblmmor (Mulgedium tataricum) , det har förvandlats från att ha varit nykomling på stränderna till att kallas invasiv.

 

 

 

 

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 08 september 2019

Gråpapper till växtpressen

 

September, ingen brådska längre att hitta vårtecken, lindarna släpper sina blomfästen och de har varit många.

Till min födelsedag fick jag av Karin den verkliga överraskningen, en kartong med något väl inslaget och skickat. När jag väl tagit mig genom alla förseglande platsremsor och såg innehållet, tappade jag hakan. Gråpapper till växtpressning och vita ark att fästa det pressade på.

Mitt herbarium som fått flytta med varje gång resten av familjen bytt adress, hade med tiden blivit angripet av små djur som livnärt sig på växterna och perforerat både dem och pappret de var uppfästa på. Efter sista flytten fotograferade jag arken som ännu hade hela växter och sen fick allt gå till soptunnan. Etiketterna med uppgifter om var växterna hämtats plockade jag loss och de ligger sparade som en liten kortlek.

Växtpressen vilar sig i en av bodarna på Gotland och idag packar jag för att tillsammans med Karin få en sen vecka på ön. Då jag började vika gråpappersarken läste jag avsändarens namn på kartongen, Stenåsa naturbokhandel , Mörbylånga på Öland. ÅÅh de har allt för de naturgalna, fågelskådare och liknande och det som inte finns där finns inte. Det ligger på östra sidan av ön i höjd med Mörbylånga. Det har hunnit gå en del år sedan min tid på Eketorp, det känns som om jag hittade den härliga bokhandeln alldeles själv men antagligen var det någon som tipsade mig.

Ska vi verkligen pressa växter? Jag tror att Karin gärna vill och det finns säkert de som kommit igång sent med blomningen, det har varit ökentorka längst ner på Sudret i sommar. 

Nu gäller det bara att vakna tidigt och hinna till båten i tid.

 

 

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 02 september 2019

Bergianska trädgårdens Höstfest 2019

Parkeringen var helt full, jag ställde mig där man inte får stå med hopp om att slippa en dyr näsknäpp dvs böter.        Alla grindar var helöppna och jag kom in bakom orangeriet och en stor pumpaodling. Jättepumpor skymtade mellan bladen i klarrött och de ännu större var gula, de låg ännu på tillväxt och är de största jag sett. 

Innanför granhäcken strömmade människor åt olika håll mellan olika föreningars framdukade lockelser.

Utmed färgväxtgatan fanns påtagliga exempel på garn som färgats med respektive växt, här brunrött med Tigeröga (Coreopsis tinctoria).Vejde (Isatis tinctoria) kan ge blå färg om man känner till viktiga delar av framställningen.

Färgpilört (Persicaria tinctoria) ger rejält blå färg, har sitt ursprung i Kina och går att odla i Sverige. 

Vid Vännernas tält rörde sig mycket folk

Lökarna från tulpantrappan tog snabbt slut.

Birgitta

Ebba          

Eva och mellanmål

Stina

Eva                                     Då och då hör man hurra och applåder, då har någon av de större vinsterna fallit ut.  

Solen gassar och kaffetörsten driver mig till E.Andersson, där är folkmassan något glesare, måste bara titta på pomologernas äpplen först. Där bland mängden av frukter som viskar sina namn med tuschpenna ligger ”vit Åkerö”,varifrån kommer den?  Åkeshovs gård, hörde jag rätt?Pomologen

Åkerö och Vit Åkerö. Den vita är helt ny för mig. 

Efter kaffet borde jag fortsatt runt hela trädgården men den osäkert parkerade bilen drog, jag hade sett årets lyckade höstfest, inte allt men mycket och rullade iväg i gruset med en osprättad doktorsavhandling om Upplands flora som sällskap åt kameran. Jag fick den av Stina, författaren är Erik Almquist och om jag får gissa, son till S. Almquist som tillsammans med O.B.N.Krok står för ”Krok & Almquists flora för skolor” den så kallade Kroken och som började ges ut 1883.  I min flora från 1938 står Erik som utgivare. Tryckåret för avhandlingen Upplands vegetation och flora är 1929, vi är alltså jämnåriga. Tack Stina!

Bild före texten av Olof Thunman, konstnär och poet, visar ett landskap med en guckusko (Cypripedium calceolus) centralt och jag undrar, kungsängsliljan utsågs till Upplands landskapsblomma, ville någon haft guckuskon?

Skrivet av: brittakarolina | 26 augusti 2019

På väg ut från Danderyds sjukhus

Danderyd är sjukhuset man hamnar på om man bor norr om stan och är tillräckligt dålig. De sista åren har jag blivit ganska bekant med en del korridorer och hur man går för att nå vissa avdelningar. Det man känt och tänkt vid de olika besöken, kommer tillbaks och gör sig påmint nästa gång man går eller åker samma väg men lättnaden om man kan gå därifrån på egna ben är stor och skön. Ofta är det tomt och tyst i stora entréhallen när man går ut,  man vinglar lite och där vid en vägg står ett stort akvarium fullt av färggranna fiskar som rör sig sakta hit och dit. De ska möjligen ge oss en känsla av liv och kanske få oss att släppa tankar som mal. Jag stannar och försöker se om jag känner igen några sedan förra besöket men nej, det är länge sedan jag hade fiskar och visste vad de alla hette.. Numera har de flesta vårdcentraler akvarier fast inte av det här formatet och ingen doktor eller sköterska bryr sig om att skrapa alger från rutorna eller lyfter undan döda fiskar, akvariet är en inredningsgrej som sköts av en firma och den kommer inte varje dag.                                                      Då jag stannar upp på vägen ut ser jag att det ligger minst två hel-eller halvdöda fiskar och vilar på botten eller en sten. Döende fiskar berör mig illa, det tar ibland ett par dagar innan de ger upp. Och de här fiskarna är inte här för sin egen skull utan för att vi ska piggas upp.  

Jag läste i veckan (har helt tappat bort var) i något matsammanhang om medkänsla med djur och det stod ” det sägs att vi inte har medkänsla med fiskar för de har inga ögonfransar”. Kan det vara så? Därför ritar Walt Disney ögonfransar på sina tecknade fiskar.

Skrivet av: brittakarolina | 23 augusti 2019

Vildtulpan

 

Vildtulpan  (Tulipa sylvestris L.) första mötet i i Bellevue-parken

För några dagar sedan läste jag inlägg om vildtulpaner på Fb (som jag inte hittar tillbaks till), det fick mig att tänka efter hur och när jag blev så fäst vid just vildtulpan.

Bellevue-parken vid Roslagstull, granne med Sveaplans flickläroverk, var en spännande mark för två växtintresserade tjejer 1940-1945. Där fanns växtlighet, hus och verksamhet med rester från en tid vi inte kände igen och vi sneglade mellan plankspjälor efter vilken sorts liv man levde där. 

I ”Träslottet” bodde då trädgårdsmästaren Ridder, han hade sin handelsträdgård bakom skolan och såg skolbarnen som ohyra. På andra sidan vägen låg Pashens malmgård och där inhystes finska invalidiserade krigsbarn. Vad vi inte visste då var att vatten och avlopp saknades i huset till efter kriget och elektricitet fick man först 1950. Den stinkande rännilen som Birgitta och jag trampade ner i när vi klättrade på branten och letade växter var nog faktiskt deras avlopp. 

Våren med sippor och den rosa överraskningen av nunneört under lövtäcket nedanför lindarna var under fem vårar lika befriande att uppleva varje gång, äntligen liv i marken.

På en grässlänt  framför Pashens malmgård hade man delat upp lutningen med låga trappsteg och där i gräset på och kring trappstegen och på hela slänten kom det upp smala ljust blågröna blad tätt, tätt, bland gräsets strån, vad var det? Inte var det krokus eller något annat vi kände igen. Vi gissade och väntade. En dag visade sig knoppar här och där och när de slog ut såg vi vildtulpaner för första gången. Hela slänten blommade inte, bara tillräckligt många blommor för att förstå att de hörde ihop med bladen. 

Paschens malmgård byggdes 1757 åt hovmålaren Johan Pasch efter skisser av Jean Rehn i rokokostil. Lindallén (som ännu står kvar) från Roslagstull upp till malmgården uppges vara planterad samtidigt.

Kan vildtulpanerna  också vara från denna tid eller har någon av de senare ägarna planterat de graciösa och förtjusande tulpanerna i sin gräsmatta ?  Hur lång tid kan det ha tagit för att få den spridning av växten som fanns då på slänten framför Paschens malmgård? 

Jag har inga bilder av tulpanerna i Bellevue. En god vän räknade upp flera malmgårdar i Stockholm där man finner vildtulpaner i gräsmattan och jag såg den även i mattan utanför Uppsalas Linneanum.

Möte med vildtulpaner på Gotland.

På 60-talet blev vi ägare till en bit mark på sydligaste Gotland. Den var obrukbar för bonden genom att man dikat ut en myr intill som förutom att det gav ny, fin odlingsbar mark även sänkte grundvattnet på kringliggande åkrar, så de blev extremt torra. Tomten innehöll rester av en äldre bosättning, som övergavs i slutet av 1800-talet,  då myren dikades. Efter ett par år då vi började åka till ön vid andra tider än i juli såg jag att vi hade minst 50 kvadratmeter med tätväxande blad av vildtulpan utanför huset om våren. De blommade men inte där bladen stod som tätast, däremot utåt kanterna och särskilt där marken nyligen blivit omrörd.. Under ett spaddjup består marken av sjösand, vi bor på Litorinavallen som svallades upp av Litorinahavet kring de delar av ön som stack upp ovan vattnet för 5000 år sedan.

Tulpanerna har en utsökt läcker form och är bara så självklart vackra och har en fin doft. Då de blommat över torkar bladen till vitbruna lätta pappersremsor som vinden sopar med sig och resten av året ser man inte ett spår av växterna. Jo en del frökapslar på höga skaft kan bli kvar..

Om man sätter spaden i jorden just här får man upp en vitprickig röra av smålökar, en del mindre än risgryn. De lever alla vidare om de får bättre utrymme och blommar fortare än man tror. Men jag vet inte om de är resultat av frösådd eller lökdelning.

Det jag minns från området kring Sveaplan och våra utflykter till Bellevue finns i bloggen ”Tankar på väg till Carl Eldhs atelje”  4/9 2014

Paschens malmgård och vilka som ägt den efter Johan Pasch går att läsa om man googlar på Bellevueparken   och Pasch. Man kan också läsa Stockholms stads program för utveckling av parken, det är från 2009, men man ser tankarna.

Skrivet av: brittakarolina | 21 augusti 2019

Eds kyrkogård

 

Jag har inte tagit reda på kyrkogårdens historia, stenmurarnas och lindarnas ålder, ser bara att det är en ljus och luftig plats med en äldre och en senare del och på den senare vilar många av mina tidigare grannar i små rutor på mindre än en kvadratmeter och avståndet mellan rutorna tillåter en gräsklippare att ta sig emellan dvs de ligger tätt.

 

Det är augusti och det har regnat i flera omgångar, blomningen på gravarna är nu som allra yppigast, nätterna är svala och marken är genomfuktad, de växter man planterat i början av sommaren har nu tagit sig ordentligt och färgerna är lysande.

När jag var barn och vi bodde på mindre platser hade nästan alla utom vi någon grav att sköta om och det var viktigt hur den såg ut. Min mamma hade en i Vetlanda men dit var det för långt att åka, så hon sparade pengar för att kunna köpa ”evig skötsel” av kykogårdsförvaltningen. Sedan dess har mycket förändrats, vårt förhållande till kyrkan inte minst och hur vi hanterar våra döda. Flera av mina vänner har låtit sin aska förvaras i en urn-samling, strös (grävas ner) i en asklund eller spridas i havet och de efterlevande har besparats att bli bundna av gravskötsel och årstidernas växlingar på en liten gravplätt och särskilt om man frigjort sig från det kyrkliga.

 

En gravplats är väl mest till för de efterlevande och därför har jag nu sent i livet fått en grav att sköta om, Lasses och det är den enda odling jag vårdar förutom krukorna på balkongen. Jag har upptäckt att trots sin litenhet (högst 70 x 60 cm) är det svårt att göra den ständigt blomstrande.

Eds kyrkogård ligger öppet och soligt. den äldre delen inramas av gamla lindar som ger vandrande skugga, Edssjön är nära och området har kalla nätter. I en bok på biblioteket kan man läsa sig till råd om lämpliga växter för gravar och de vanligaste namnges Jag går runt och försöker uppfatta vilka växter som verkar trivas bäst på gravarna i Ed och märker att det inte finns två lika växtval, alla är olika, stenarna har dessutom olika höjd och bredd och är en del av det hela och hur är det med väderstrecken? De flesta stenarna står vända så att de kan läsas från öster eller väster, men några äldre nära kyrkan kan läsas från norr eller söder.

 

Efter två år har jag nu börjat se och märka vilket klimat som gäller för Lasses ruta. Stenen som är belyst hela förmiddagen vänder framsidan åt öster och när solljuset svänger över till stenens baksida mitt på dagen, försöker växterna sträcka sig och följa med över till baksidan och det växer dåligt på framsidans ena halva. På nätterna eller när ingen ser kommer harar och rådjur och äter av knoppar, skogen är nära och på gravarna finns smakliga efterrätter för djuren.

 

Små-penséer går bra på våren och jag har samlat vildtulpanlökar på Gotlandstomten och hoppas de ska vilja ta sig, de är hjärtevärmande.  Karin har satt en liten Rose-de-Rescht från Annie och den har redan svarat med två blommor i år. Jag trodde att Lobelia skulle breda ut sig som en matta men de torkade, en vitrosa pelargon har blivit mindre och mindre och trots att jag varit där och vattnat ofta så har solgasset på förmiddagarna knäckt det mesta. En lök- eller knölväxt  som jag inte fick att blomma på balkongen förra sommaren prövade jag att gräva ner vid stenen i våras och de slog ut sina blommor för en vecka sedan och doftar ljuvligt. De är nog alldeles för höga men har ändå klarat sig från att blåsa sönder. 

Ljungens tid är inte riktigt inne men på hösten finns det ljung på de flesta av gravarna. 

Eds kyrkogård är värd ett besök, här blommar en större variation av växter än i kommunens båtar och vill man se spår av Albertus Pictors målningar så står kyrkan öppen om dagarna.

 

Skrivet av: brittakarolina | 13 augusti 2019

Ett ärende

Det är lättare att gå eller åka någonstans om man har ett ”ärende”, nyttighetsgenen kräver det för att man ska få ha lite trevligt ”på köpet”.

Mina kafffeservetter med blommor på är slut, jag behöver nya och eftersom jag vet var de finns att köpa, dvs i E.Anderssons växthus så har jag ett ärende dit.

Ett ärende till kom jag på när jag var på väg ut, en flaska med kopparputs och en fuktig trasa får jag inte glömma att ta med, skylten på Lasses bänk är nästan svart och texten är svårläst.

Det är sensommar i trädgården och frökapslarnas tid. En man med ryggsäck sitter och läser på Lasses bänk och jag går runt bland överblommade kryddväxter och hoppas att han ska resa sig efter måttligt lång tid, men det gör han inte.

Jag ser bockhornsklöverns fröskidor, då jag för många år sedan greps av groddnings-vågen och groddade bland annat den, undrade jag varför den hette så, här ser jag nu varför.

Tulpantrappan har förvandlats till ett blommande band av ängsblommor, som man drömmer om att en äng ska se ut. Den lockar fram kameran hos alla som passerar och det är många.

Man blir glad av att se den färgrika mångfalden som kontrast mot allt det överblommade i augustiträdgården.

Ärendet uträttades hos E.Andersson. Utanför växthuset blommar Crinum vidare även om det är på sista versen, jag tycker nog väldigt mycket om den (inte bara den).

Lasses bänk blev äntligen ledig och jag hoppades kunna återta den ljusa metallfärgen på skylten men kopparputs var nog inte det rätta och det blev ingen skillnad.

Skrivet av: brittakarolina | 09 augusti 2019

Skogdoft

8/8-19   Det har regnat i natt, vet inte om det kom stora eller små mängder men gatorna var ännu blöta, när jag vaknade. Dagen blev lagom varm och skön och på eftermiddagen ställde jag bilen vid Runby högstadium för att gå rullskidspåret ett varv. Regnet hade kommit med fart och gjort mönster av tallbarren på stigen och skogen andades och svepte in allt i en underbar doft.  Den godaste  skogsdoften finns annars  i Jämtland men  en  sådan här dag är det snudd på lika väldoftande här, det har med växterna att göra.

Det är fortfarande glest med folk i spåret, de springer och tittar rakt fram, några hejar men de flesta har sladdar i öronen, känner de doften eller är skogen bara ett redskap?

Den här delen av skogen är lite mörk på eftermiddagen men ljuset tar sig ändå igenom, lyser upp   tuvorna och skuggorna vandrar.

Krasse på en gammal björkstam !  Det syns inte från stigen att ett bostadsområde med jättelika balkongplanteringar ligger mindre än 200 meter bort och visst är det lite kul att se en björk med eldfärgade blommor.

Blåbärsris och örnbräken, här har vi under många år plockat blåbär till Karins födelsedastårta i början av juli. Hittade alltid en plats där bären hunnit mogna lite tidigare.

Jag viker av spåret och går ut på vägen mot Kairo. Koloniområdet som kom till för Bo 82, blomstrar, de första husägarna har hunnit sätta sin sista potatis och nya har tagit vid. Man planterade en häck av bollpilar som avgränsning av området i sydväst  Marken brukade stå under vatten om vårarna och tanken var väl att de skulle hjälpa till att dränera området. Bollpilarna har blivit träd med stammar och är inte lika gulliga längre.

Passerar Långtomten, ett torp från slutet av 1800-talet och som tydligen är bebott trots att vatten och avlopp saknas, det benämns fritidshus. En helvit katt ligger på bron.

Genom staketet sticker växten ut som så många frågar efter namnet på i Fb, såpnejlika (Saponaria officinalis). Jag blev också förtjust när jag först blev bekant med den och dess fina doft, tog hem en reva till trädgården och efter ett par år märkte jag att den inte var beroende av min omvårdnad, den försörjde sig och bredde ut sig helt på egen hand och då kom spaden fram. Jag prövade att tvätta garn i rot-avdrag på rötterna men det räckte inte för att behålla den.

Hela gräsytan proppfull av såpnejlika på Långtomten.

På andra sidan vägen lyser fröbollar av ängshaverrot (Tragopogan pratensis).  Många växter har fått byta namn och jag kollar för säkerhets skull i senaste floran. Linné säger att man kan koka stjälkarna som sparris men antagligen innan blommorna gått i frö.

Jag vänder och går in i skogen igen, de gul-orangea metallrören står stadigt och lär inte rosta eller vittra ner i första taget. Blundar man så är ändå doften av skogen kvar.

« Newer Posts - Older Posts »

Kategorier