Skrivet av: brittakarolina | 08 oktober 2018

Brittsommar?

En strålande vacker oktobersöndag var det, men man behövde både mössa och vantar för att kunna njuta helt av färgerna hos lövträd och buskarnas fallande blad. För att komma undan alla byggplatser och grävningar som pågår längre och längre ut från centrala  Väsby, valde jag att åka till Runsa och kolla hur skeppet mådde, om det var alldeles dolt under växtlighet eller om någon hade klippt gräset kring stenarna ?

På parkeringen stod bilarna tätt. Ute på åkern som man måste går runt när grödan är på tillväxt, såg jag folk promenera bland plastkuberna, aha , man kan gå tvärs över, skönt att slippa gå landsvägen.

Lite oväntat kom en vind från norr och det blev kallt om öronen, jag siktade mot skogskanten där jag trodde att skeppsättningen låg men slån och sly bildar en så tät vägg att man ser inte från åkern om det finns öppna ytor alldeles innanför. Det var lite som att vara på sjön och blanda bort sig bland små öar.

Här var i alla fall en öppning in mot skeppet och en stig var upptrampad genom ett dike.

Man kommer in vid de akterska stenblocken, inget är klippt och det är svårt att se alla blocken  från aktern. Klippan som nu är helt dold bakom lövmassor har nog haft betydelse för det är från den man kan se hela skeppet.0

Blotstenen  i mitten syns knappt där den ligger djupt nerbäddad, vad minns den?

DSCN1589 (2)

Fallande löv

DSCN1591 (3)

Bakom den gamla björken står det kanske ännu äldre äppelträdet som antagligen ympats någon gång och blommar med olika delar av kronan på olika tider

Vid foten av stävstenen ett äppeloffer, undrar om äpplena är från det gamla trädet ganska nära.

DSCN1596 (3)

Tre av äpplena var väldigt stora, de största jag sett i år.

Nya alléträd

Det lyste gult om flera åkrar, tror det var någon senap som kommit igång sent.

Skrivet av: brittakarolina | 30 september 2018

Ilga Zagorska – Hedersdoktor

Jag fick ett meddelande från Birgitta Johansson om att Ilga Zagorska utnämnts till hedersdoktor vid Stockholms universitet och skulle hålla föreläsning 27 september i Wallenberglaboratoriet. Det vore roligt att se och höra denna vitala person ännu en gång. Det är 25 år sedan vi mötte henne i Lettland.

Det var på den baltiska resan 1993 med ett antal doktorander i arkeologi från Stockholms Universitet som vi, ledda av Fil.dr. Ingmar Jansson togs omhand av Professor Ilga Zagorska i Riga.

Jag har beskrivit den omfattande resan i fyra bloggar hösten 2014 (23/10, 31/10, 9/11 och 12/11) och jag klipper ur bloggen från 23 oktober 2014.

Till sist tog  vår Professor oss med till norra stranden av en torr flodarm av Daugava, floden som rinner upp i Ryssland och som har försett Lettland med  elektricitet genom flera utbyggnader och dämningar. Vi stod alla på den torra flodbottnen och lyssnade  när vår gråhåriga professor berättade hur hon kommit att upptäcka stenålder kring floden som ingen hade förväntat sig. Hennes rön hade bara fått publiceras på ryska och hon nästan sjöng när hon pekade ut var de olika artefakterna återfunnits. Hennes sätt att uttala Daugava med öppna a och betoning på det första sitter som klistrat. Flodbottnen bestod av ljus småsten och vid fötterna såg jag en med lite välbekant form, jag tog upp den och visade den för henne och hon sa, det är en flintskrapa från stenålder, grävningen här är avslutad så den räknas inte in någonstans, där har du en bra souvenir från Lettland, ukrainsk flinta står det i mina anteckningar. Det här var i början av resan.

Skrapan av ukrainsk flinta

Rubriken på Ilga Zagorskas föreläsning: Zveinicki, five millennia of use, 50 years of research, drog en full föreläsningssal i Wallenberglaboratoriet och så mycket har hänt med den baltiska forskningen sedan Lettlands gränser öppnades och vi var de första ”utländska arkeologer de träffat”.

Doktorerna Birgitta M.Johansson och Jaqueline Taffinder och jag ville inte skiljas efter föreläsningen, hade behov att tala om gamla tider och Jackie som hade födelsedag bjöd på fika med äppelkaka i Orangeriet och sedan tog vi en tur upp till stora fjället i Bergianska.

Japanska dammen

 

Skrivet av: brittakarolina | 28 september 2018

Saffran m.m.

Utan att vara uppväxt med saffransbullar till jul eller saffranspannkaka året runt på Gotland så har saffran ändå blivit något spännande, kanske just för att den är så dyr och vaktad som guld i kassan då man köper den och för den arbetsinsats som krävs till grammet som ska ge smak åt en sats bullar.

Vår tomt på Gotland skulle kanske lämpa sig att odla saffranskrokus på, måttligt hårda vintrar, varma somrar, sand att växa i och mycket sol. En liten odling bara för att se om det funkar? Medan jag fantiserat om saffransodling har åren gått och det har det hunnit hända mycket på Gotland med sådant som tidigare var exotiskt. Man har upptäckt tryffeln och den är numera en sanning på ön, vinodlingen är igång stort och även saffransodling finns etablerad och här sitter jag och nöjer mig med att drömma.

För ett par veckor sedan på Gotland, då jag satt i bilen på väg till Hemse och lät tankarna flyga, grävde jag upp ett land och rensade det på rötter, satte ett starkt metallnät runt och förankrade det en bra bit ner i marken och planterade saffranskrokuslökar. Vi har ju rabbisarna som äter och gräver och jag har fått en aning om vad saffranslökarna kostar och när jag sätter landet fullt, får ingen gnagare komma åt dem.

Innan jag var framme i Hemse ringde Karin, hon var i Amsterdam med Glenn, de var på väg till antikvariatsmässa i Antwerpen och hon ropade: mamma jag har hittat saffranskrokuslökar i en botanisk trädgård och köpt, jag fick de sista.  Men – vilket sammanträffande ! Och jag sa förstås, ja jag har just grävt ett land åt dem. Det blev lite förvirring, så klart jag inte grävt annat än i huvudet, men det var en märklig händelse.

Vi brukar byta påsar och annat halvvägs mellan oss och det blir då i Dalens sjukhusträdgård vi möts, där Karin håller till. I onsdags var det saffranslökarna från Karin och några burkar från mig som skulle byta ägare.

Titti Sjöblom och Ehrling Eliasson

Onsdag är musikdag i Dalens sjukhus och jag råkade komma just som Titti Sjöblom och hennes make Ehrling Eliasson hade börjat sin spelning. Hela entréhallen var full av lyssnare och förutom sina egna låtar drog de förstås några av mamma Alices också och jag förflyttades till 40-talet och alla vi som var med på den tiden kan låtarna helt utantill, varenda ton, så det var inte svårt för Titti att dra igång allsång.

Karin, Titti och Ehrling

Måste gå ett varv i Dalens trädgård också, den for illa av värmen och torkan som så många andra planteringar i somras men den har hämtat sig och lyser nu av många senblommande och ljung.

Humlebåge med kottar

och här är saffrans-krokus-lökarna, stora och knubbiga och de har just börjat skicka ut små groddar.

Det gäller nu att göra plats för dem,  så de klarar sig tills de kan få komma till Gotland efter vintern.

 

Skrivet av: brittakarolina | 23 september 2018

Ornäsbjörk och äpplen

Höstdagjämning och löven faller, hösten är en skön tid, förväntningarna är nedskruvade till noll.

Vad ska jag nu plantera på graven? Kollar vad som blommar vackrast på kyrkogården och ser att allt är vackert och ser utvalt ut, inte två planteringar med samma blomster. Sen är stenen en del av bilden.

Ornäsbjörken står inanför grinden till kyrkogården och ser ut att vara mellan 80 och 100 år, undrar om det finns  datum för planteringen, den ser ännu helfrisk ut.

Har fått en hel säck doftande äpplen av mina rara grannar. Det blir äppelmos, äppelkaka och allt gott och sen kom jag på att för många år sedan gjorde vi äppelchips när äppelskörden var riklig. Vi trodde de skulle gå att spara till mörka kvällar senare, men de gick åt genast.

Det finns massor av recept på nätet och de kräver redskap jag bara hört talas om, man klarar sig bra med en vass kniv men en bättre urkärnare försöker jag nog skaffa.

Skrivet av: brittakarolina | 20 september 2018

DBW:s trädgård mm.

Vid tredje hemfärden i år har Gotland klippt vägkanterna och satt upp pinnarna som märker ut vägen om det skulle snöa så att vägen inte syns. I år har vägen genom skogen förstärkts med vita tecken som är raffinerade att åka på. Svårfångade mönster, rutor, större och mindre, som ett jättelångt notblad, undrar om hela bladet syns från rymden och går det att göra en text av tecknen?

Ett besök i DBW:s trädgård är ett måste om jag åker eftermiddagsfärja, men bästa vägen dit hindras numera av förbudsskylt och någon gång hoppas jag finna vägen runt och köra lagligt.

Höstcyklamen under granen nära entrén.

Alla rabatter blommar praktfullt, varje år tillkommer nya färgkombinationer och hösten känns långt borta.

Höga gräs har kommit mer och mer

Läste inte på skyltarna men en sorts höstanemon  bygger en stor snödriva bland pelarna.

 

Ännu en släkting till den vita höstanemonen

Paviljongen

Dill?

Klosterträdgården

Sen går jag ut genom en grind mittemot St. Clemens ruin och vars närmaste  granne är hotellet med samma namn. Kyrkoruinen förvaltas av hotellet och står för gräsklippning och städning och på en skylt sägs att man kan ta med sig kaffekorg från hotellet och ruinen kan lånas för bröllop och konserter.

St. Clemens ruin

På hotellets gård plockade jag valnötter för ett par år sedan, som jag lyckades få fram tre plantor av och på gården står också ett mandelträd som då hade mängder av sammetsklädda frukter.

Lilla mandelträdet

med mandlar till jul även i år.

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 19 september 2018

Täckating

Fortsättning från 8 september: Lambgiftet vid Hundlausar

Ett litet lammgift hade återuppstått ur en ruin inte långt från tre fina kvarnar längs vägen söderut och nu fattades bara taktäckningen. När skulle det ske?  Inte på valdagen väl? Nej men på lördag i veckan efter. Ett tillkännagivande på fb från ”Vi i Vamlingbo” sa att alla var välkomna att titta. Åskådarna har en nog så viktig roll i den här händelsen, vet inte om den är större eller mindre än förr.

Det var en fin lördag men utan  solgass, jag kom vid halv 10-tiden och då var man redan uppe med halva taket, sju eller åtta man stod högst upp och  packade agen  och tre man hivade upp och taket har två sidor som behöver lika många på andra sidan.

Klucku tei (klockan tio) är det dags för rast och alla ska ner och långbord är dukat med förtäring.

 

Att täcka ett tak med ag ( eller något annat, vass eller halm) kräver mycket material och arbetsinsatser av många personer. Det finns ännu folk som vet vad allt heter och hur man gör och Fårö är väl mest känt för sina årliga taktäckningar, uppmuntrade av Gotlands Nation vid Uppsala universitet.  Det händer även på Sudret att man täcker tak och här finns ännu kärr med ag, som kan skördas i de mängder som krävs för ett agtak och här finns också folk som kan.

Med rötter i det gemensamma ska de kringboende hjälpa till vid taktäckning och man lönas med god mat under och efter arbetet. Insatsen är en investering för att kunna räkna med hjälp när man själv har behov av starka armar senare. Ating i täckating ska tolkas som ätning (står det överallt). Det finns många atingar på Gotland, där man samlas för att något ska bli gjort.

 

Efter rasten går de igång igen och alla gör sina jobb, de som är på marken förser hivarna med strån och en del vrider ihop rep av agen . Allt heter något och fyller en funktion i det här hantverket men tyvärr har jag inte uttrycken.

Och här kommer behållningen av dagens händelse för min textila sida, bilderna av hur mänsklighetens första tråd skapas. Ur fiberhögen med vasstandade strån vrider han i rutigt elegant ut ett garn och låter det (repet)  ”äta själv” ur fiberförrådet, vartefter han drar och vrider. Vi står vid ursprunget och kunskapen som är basen för textil och det vid en täckating vid Hundlausar 2018. 

 

 

Det började tidigare än med ull och lin, det började med halm och gräs och vridning för att hålla ihop och bära fiberbuntar.

En till ställning måste upp,, taket är högt och man når inte annars.

och plötsligt kom regnet

Resten av dagen var det omväxlande sol och regn och som åskådare kunde jag lämna platsen utan att bli saknad.

 

Då jag for hem på söndagen passerade jag det ”nya landmärket” färdigtäckt. Allt runtomkring var nu städat och redskapen stod prydligt uppställda vid gaveln.

Jag har inga namn på deltagarna i arbetsstyrkan mer än de som finns i Storsudernytts artikel och den är med i bloggen om lambgiften.

 

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 15 september 2018

Söder om Hoburg

 

DSCN1242 (3)Blåsten lugnade sig en dag och jag kunde elda upp riset som väntat på en tändsticka ända sedan i våras. Nästa dag tog vinden i på nytt och jag for till Hoburgen. Sedan jag kollat att björnbärssnåret var väl avplockat, gick jag vägen söderut förbi burgarna  till närmaste udden. Rivet står det på kartan. Marken består av småsten.

Vattnet är nära och bryter med vitt skum mot strandstenarna , det blåser hårt men är inte kallt. Jag kollar utåt vattnet och ser att något sticker upp men ser inte vad, tänk om det är sälar.

När ska jag en dag verkligen få se vilda sälar? Det är inte sälar, jag låter som vanligt kameran vara kikare och den säger att det är skarvar. Skarvarna håller numera utkik längst ut på pirarna i alla (många) hamnar.

Många skarvar, de står flera på samma sten och jag ser inte vad de står på längre ut men de står tätt. vinden skakar kameran och jag har inget stativ med. Jag hittar en buske men den ger klent stöd.

Fåglarna är för långt ute i vattnet, händerna skakar och förr låg här uppdragna träbåtar i olika upplösning att titta på, nu är det fint och städat och inte ett enda grått strandfynd så långt ögat ser.

Jag vänder och går tillbaks, det är sned motvind

Här nere i skogen håller fågelfolket till när de märker flyttfåglar som fångas i nät mellan träden.

Södra sidan av Hoburgen

 

Skrivet av: brittakarolina | 13 september 2018

Det blåser

När det blåser här blir det så tydligt, dörren slits ur handen på en när man öppnar och då man vill stänga orkar man inte dra till den från insidan utan man får gå ut och skjuta på från utsidan och hinna slinka in innan vinden fångar den igen. Träd och grenar böjer sig och bladen vänder baksidan upp.  Blåsten kommer nära.

Då åker jag ner till strandent, där kan jag sitta i bilen och se när vågorna slår in mot raukarna utan att blåsa omkull.

Flera vita husbilar står parkerade här och där utmed strandhyllan, de går inte att gömma och jag möter tre mindre bilar med äldre folk vid ratten, jag är inte ensam om att gilla den här vägen.

Hammarshagahällar är kargt, inget är insmickrande, raukarnas former är oformliga och marken kring är kantig och sträv, hundar vill inte gå på det vassa, vittrade, stenskravlet och egentligen inte jag heller. Men ändå – man kan bli sittande här, tiden stannar och vattnets rörelser slukar en och man insuper dagens ljud antingen det är vågor eller fåglar som hörs, ibland kan det vara alldeles tyst eller som idag något öronbedövande.. 

Jag går ur bilen, inte bara blåsten kommer nära och skakar om mig, även marken berör och den är sträv och bromsar varje steg, jag får använda alla muskler jag har kvar för att förflytta mig.

På stenslätten mellan fossilkakorna lyser en liten rosa stinknäva (Geranium robertianum). 

 

En flock fåglar håller till på ett ställe och fiskar eller dyker efter något där vågen bryts mot pallen vid en rauk. Något de vill ha finns i vattnet just där.

De är inte stilla ett ögonblick.

 

 

Fyren på Heligholm syns bakom nästa raukfält, men jag är nu helt genomblåst och rensad av vinden och förmår inte ta in mer.

Här övergår stranden till sandbukten Skvalpvik och jag åker hem och tänder en björkvedsbrasa.

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 11 september 2018

Septemberblomning

Utan blommor kan jag inte leva och eftersom jag var här i juli och upplevde hettan och torkan, gläder jag mig  nu upprymt åt att se blommande växter, antingen de är fördröjda eller blommar om.

Markens täcke har dött på stora ytor, jordlagret är tunnt och på alvarmarken har många enar vissnat och står bruna och påminner om sommaren. 

En växt som kommit igång med sin blomning nästan överallt är brudbrödet, Filipendula vulgaris 

Jag läser att brödnamnet kommer från växtens ätbara och näringsrika rotknölar som  kan malas och bakas till nödbröd, de innehållet metylsalicylat som ger god smak (har inte prövat).

På granntomten finns ett privat grustag och när jag vill känna årtusendenas ström, går jag dit och tittar  i grusväggen som  förflyttar mig till den ö som envist stuckit upp ur de olika haven.

 Nere i gräset på marken syns något läckert rosa, så här låga blir mjölkörterna (Epilobium angustifolium) när de växer på jordlagret över sanden och just i år.

Ölandstoken som vi planterade samtidigt som stugan kom på plats, är nog den tåligaste växten, den har hittills överlevt allt.

Poppiusrosen tog några år på sig innan den började blomma men nu är den på väg att inta hela tomten med sina rotskott. Förutom skönheten i början av sommaren ger den ett par blommor då och då även sent. 

Winchester cathedral har sakta blivit mer omfångsrik men det är inte precis rosjord den står i. Den välkomnar alltid med blommor även då man kommer sent på året och fortsätter tills frosten tar den.

Tidlösan blommar lagom till valvakan. Den har överlevt dåligt i sommar, flera tidlösefamiljer är borta. Rabbisarna äter den inte men de biter av blomhuvudena som får ligga kvar bredvid.

Då jag såg ag-stacken vid lambgiften blev jag nyfiken på om de hämtat den vid Lillmyr som ligger mellan oss och havet.  Där har man hämtat ag till flera tak under de år vi funnits här, men spåren brukar vara tydliga, djupa hjulspår och tappade agstrån. Går en bit på kanalvägen och där man ser en öppning i skogen åt höger svänger man ut genom en skogsrand överväxt med salmbärssnår och ut mot den trädlösa Lillmyren.

Det är gott om salmbär (Rubus caesius)

Där de vassa revorna tar slut tar svårgångna grästuvor vid med djupa hål kring. Det syns inga traktorspår från i år här.

En ny liten ek bland tuvorna

och här blommar blå knappar av ängsvädd Succisa pratensis, floran säger att de blommar i augusti till september, så det är väl deras vanliga blomningstid.

sen tar halvgräset ag (Cladium mariscus) vid och ett brunskimrande fält med vatten i botten breder ut sig.

Om agen skördas tar återväxten flera år på sig att bli hög nog för en nästa skörd. Agen är en relikt som varit med  bland de allra första växterna på Gotland och den finns ännu kvar i kärr på kalkbotten men mest på norra och södra delarna av ön.

Svårt att göra agen rättvisa på bild. Här från Muskmyr, på en 4 km byggd träspång tar man sig runt myren och här har agen fått sin fulla längd på mer än 2 meter.

En försenad slåtterblomma (Parnassia palustris) lyser vit vid sidan av spången 

och på marken kring myren är marken blå av slånbär  här växer de lågt och når inte högre än skoskaften.

På lördag är det täckating vid Hundlausar, det är något lite extra, så jag har bytt min biljett hem från lördag till söndag.

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 08 september 2018

Lambgiften vid Hundlausar

Strax norr om de tre kvarnarna vid Hundlausar utmed stora vägen söderut har en liten ruin börjat få form och nu kan man se vad den ska bli – en lammgift (lambgift). Själva takstommen  som ännu väntar på sitt täcke av ag är mycket vacker. Jag är tvungen att bromsa, stanna och gå runt och beundra huset på nära håll .

En liten bit från huset ligger en hög med strån, det ser ut som en skräphög men är ag som skördats på en agmyr på en eller flera kilometers avstånd.  Den ska upp på takets täta granstörar som har grenpiggarna kvar för att bromsa de vassa agstråna från att hasa ner och sen ska agen ge huset skydd i åtminstone 30 år.

DSCN1023 (2)

 

Det doftar, träet är nytjärat och det känns som om täckatingen är nära förestående, tänk om jag hinner få vara med om det. Agen ser inte riktigt nyskördad ut men den kanske ändå hämtats på ”vår myr”. Måste kolla i eftermiddag om det syns några körspår.

Jag hämtar texten om lambgiften i nättidningen ”Storsudernytt” från i juni.

Kulturgärning vid Hundlausar av Kerstin och Gunnar Lind
Vid Hundlausar, nära stora landsvägen, finns en gammal lammgift (lambgift), förfallen och utan tak. Den ägs av Kerstin och Gunnar Lind numera boende på Kerstins föräldragård Sigraifs i Norrbyn och tidigare under många år välkända som handlare i Vamlingbo (Linds affär). Nu har Kerstin och Gunnar bestämt sig för att restaurera lammgiften. Det kommer att kosta en hel del. Länsstyrelsen har dock beviljat 105 000 kronor för restaureringen, men det täcker inte hela kostnaden. Den som ansvarar för det praktiska restaureringsarbetet är icke helt förvånande Erik Domerarve Larsson. Även Kenneth Winarve och Wesley Koivumäki är behjälpliga. Väggarna är återställda och snart kommer takstolarna att resas och i september räknar Erik med att det blir täckating (alltså då agtaket skall läggas). Dessutom har ett antal personer, bland annat smiden Calle Ahlström och Börje Olsson, varit behjälpliga med att röja efter landsvägen norr om lammgiften till de förbipasserandes förnöjelse. Ingen vet hur gammalt lammgiften är. Kerstin Lind berättar dock att det finns ett fotografi från 1926 som visar lammgiften med ett tämligen platt tak som troligen fått ersätta ett tidigare agtak. Hon berättar också att det påstås att en mjölnare bott i lammgiften. I så fall rör det sig troligen om en mjölnare som under malningssäsongen vid kvarnarna på Hundlausar valt att bo i lammgiften. Den av många beundrade lammgiften vid Juves i Sundre får nu en ”kollega” i en helt annan miljö vid Hundlausar.

« Newer Posts - Older Posts »

Kategorier