Skrivet av: brittakarolina | 01 juni 2020

Pingst och Morsdag med hänryckning

Planen var att en fin dag gå till Bellevueparken och fika i Paschens malmgård med Yoko, hon har suttit länge instängd på Sveavägen som skör person. Platserna ligger på rätt bekvämt gångavstånd från varandra och parken är numera renoverad, välstädad och med grusade gångar där de förr bara var trampade stigar. Selina, Karin och Alfred ville också gå med, tyvärr uteblev Yoko men vi andra kunde ändå ses.  Vi parkerade på gården till Sveaplans flickläroverk och minnena trängde sig genast på.

Jag kände på dörrarna till skolan för jag ville visa Bo Beskows fresk på vägen mot aulan för de yngre, men dörrarna var förstås låsta. Sen gick vi ut på baksidan av skolan där den forna gropen nu är en utfylld grässlätt med flera stigar upp mot parkens höjder, som egentligen består av en mängd kala bergknallar med  gröna sänkor emellan. Sedan jag läst Vivi Horns bok, Roslagstull, vet jag numera vilka som byggde och bodde i de  olika byggnaderna och när och jag pladdrade i ett och pekade. Där var det och där var det och där uppe var duvslaget som förblev ett hemligt område, när Birgitta och jag var ute och spejade….o.s.v.

Det var världens vackraste Pingstdag, varm, lysande och blommande. Gullregn i blom och utmed hela bergsfoten växte vita drivor av doftande myskmadra, berusande syrener och manshög blommande spansk körvel med några nybildade gröna frön som jag fick alla att tugga på. Smakar lakrits, sa Alfred. Det var så enormt välgörande att få uppleva de nu vuxna barnbarnen, två huvuden högre än jag, de var liksom nyfödda men kunde ändå både lyssna, förstå och fråga.

Vi tog oss upp på höjden och såg att serveringen i Paschen malmgård Bellevue var öppen, stolar glest placerade i gräset och inte för mycket folk, men vi hade siktet  inställt på att även se skulptören Carl Eldhs ateljé först, så vi gick vidare.

Hälsade på den unge Strindberg, som spejar ut över skärgården från en bergknalle ovanför ateljén, han ser väl mest universitetets tillbyggnader som just nu de är de högsta i omgivningen. Mittemot är en ännu högre utsiktspunkt från ett före detta luftvärnsfort som omvandlats till grillplats. Stigen dit delas med vägen till en låst grind i ett högt nätstängsel och därinnanför finns Duvslaget, som inte kan ses annat än på avstånd hängande på översta kanten av berget. Så många gånger har jag försök att se vad som finns innanför och läst att brevduveklubben är insomnad men stått vid nätet och sett tecken på att någon ändå fortsätter att titta till fåglarna.

När alla var på väg upp att se högsta bergshällen, rörde sig en ensam man också åt samma håll. Jag blev lite efter och då han i stället gick mot den låsta dörren i det höga nätet och började låsa upp, tog jag risken att bli avvisad och frågade, har du duvor? Ja sa han och sken upp, vill du se? Oh ja jaa, men jag har en lång radda med folk med mej. Jag berättade vilka vi var och lite årtal och så hände det, att jag  efter 75 år fick komma in med min lilla skara och se vad som varit och ännu är dolt för de flesta Stockholmare.

En smal stig med trappsteg slingrade till utsidan av berget och bland skymmande buskar låg sedan en hel liten stadsdel med olika hus och grändprång emellan. Hus för duvor, hus för mat åt duvorna, ett större hus vi fick klättra upp i, avdelad med plexiglas, där man såg många av fåglarna som var hemma. Nära golvet var det öppet för fåglarna att gå ut och in och i övre delen var hyllor med fack för bon och att lägga ägg och flera fack var upptagna.  Duvorna var många och vackra, några med mycket vitt och andra med påfågelsfärg kring halsen, smäckrare och rörligare än vanliga stadsduvor. Blir de aldrig osams?, jovisst, de kan ryka ihop ordentligt ibland. De är med i tävlingar och hade nyss avverkat två och hade en framför sig.

Vi var alla helt tagna av det som hände oss, hänryckta är kanske ordet för det vi blev, det hör ju till pingsten och jag glömde att ta fram kameran – tills vi var på väg därifrån.

Selina blev oskarp i den häftiga klättringen, men bilderna gör att vi är helt säkra på att vi varit där.

Vi var välkomna åter och kan se att någon är där när bilen är parkerad utanför. Tänk om det här kan beskrivas, det är en helt annan värld mitt ibland oss och ännu 2020.

Sen fortsatte vi till Carl Eldh där en jättelik Rhododendron med den förr vanligaste lilafärgen (som numera är inte är lika vanlig) hade sin bästa dag.

Entrésidan på Carl Eldhs ateljé

och där Gustaf Fröding tåligt väntar på besökarna

Jag satt ner på baksidans trappa med Missy, när de unga var inne i muséet. I den lilla parken har man lyckats göra många små gångar och lagom skymmande växter så att minst sex skulpturer exponeras utan att de stör varandra.

Äntligen dags för lite vatten åt Missy och något från café Bellevue åt oss. Vilken dag !!

Bellevue är namnet man gav Malmgården när den byggdes, därav parkens namn. Jag skrev mer om platserna 4/9 2014 på bloggen, ”Tankar på väg till Carl Eldhs ateljé”.

 

Skrivet av: brittakarolina | 28 maj 2020

Pion-spaning m.m.

En lång blogg om vad en måttligt lång promenad i Bergianska kan ge.

Det började med att Stina sett trädpionen utanför Bergianskas institutionsbyggnad och skrev det på facebook, då förstod jag att det var bråttom. Vad blir det för väder i dag? Solen var framme men det lovades regn framåt dagen. Det blev ännu mer bråttom. Måste invänta städhjälpen som ibland kommer och ibland inte.  Då hon inte visade sig, for jag och hoppades att än en gång få möta den blommande trädpionen.  För ett par år sedan fanns en större buske alldeles nära äppelallén och den saknar jag. Den här är också imponerande men mer tillbakadragen och välkomnar inte besökaren fullt så öppet. Trädpion  utanför Bergianskas institutionsbyggnad

med en doft man aldrig tröttnar på

Jag rundar byggnaden och minns att här låg förr ett café, där man kunde fika, men det revs någon gång och jag har inte läst att någon saknat det. Helst hade jag nu gått upp på fjället men jag tog rollatorn i dag och det begränsar bergsklättring.  Alla vårar är olika i trädgården och jag spejar efter en liten    vattenspegel från källan bredvid den blommande bärapeln, men gropen består i år av en grön tofs och i gräset intill vilar en människa på filt, så jag rullar förbi.

En av trapporna upp till fjället är klädd i hundkäx, löktrav och förgätmigej, när allt i trädgården är avfotograferat, finns fjällen kvar där man kan se och uppleva det oväntade.

Det lilla tillflödet till japanska dammen syns och hörs fortfarande, innan daggkåporna väver sitt täcke över

och strax ovanför på amerikanska fjällsidan blommar ännu en azalea med ovanlig färg.

Japanska dammen har två präktiga ormbunkar vid brofästet, egentligen drog mig ormbunkarna lika mycket som pionerna den här gången. Vintern har gått helt i ormbunkarnas tecken för mig och här är de nu just upprullade. Jag går mot deras boplatser och på slänten blommar något vitt, vad är det?

Buskstjärnblomma  Stellaria holostea

Hela slänten är vit

och här är nästa trappa, även den påklädd och inramad av växtlighet och här kommer ormbunkarnas område.

Och titta ! De lagade stenkaren har fått ormbunkar, tänk när de fått växa till sig lite !

I karet närmast gången kämpar en liten mattlummer.

och runt hörnet vecklar strutbräken ut sina blad i resterna av Wittrocks Filicetum

Alla ormbunksarterna har inte hunnit lika långt som strutbräken men de är på väg.

Majbräken

med gullpudra kring fötterna

Hultbräken

Ormbunkarna följer sedan med en bra bit till, runt udden, de finns i alla grottorna vid entréerna och längre in.Grottorna grönskar

och molnen samlar sig, ska jag hinna runt?

Jag sneddar genom Rhododendrondalen upp till trädgårdens övre våning, där några sena buskar lyser med mycket färg.

Rhododendron med olika format och färg, som jag glömde läsa av namnen på

Knopparnas färg var så spännande att blommorna kom i andra hand.

Korallpionens blommor i planteringen nära Italienska terrassen var på väg att sönderfalla men höll ihop så jag fick se dem

Korallpion

Strandtrift i sanden nedanför Gotlandsalvaret

Lysande blekrosa strandtrift

Syren med lavgula grenar vid grinden till Bleket

Bergspion bland läkeväxter i planteringarna innanför granhäcken.

Jag hann runt men väl hemma igen bröt ett åskväder med dunder och tusen blixtar ut och ösregn.

 

Skrivet av: brittakarolina | 26 maj 2020

Ulla

Ulla finns inte mer bland oss. Det här med att någon man har kontakt med, lämnar sin kropp, försvinner ur den, är borta och lämnar oss, det känns som livets stora svek. Det må vara fysiskt förklarligt, allt synligt liv har ett slut, en del blir kvar här längre och de som blir kvar får hämta tröst var de kan.  Det går att resonera klokt kring att dö men när man själv blir kvar och bär med sig ett brottstycke av den avlidnas historia, då står man där med hela gåtan. Var är Ulla nu? Hon brukar alltid svara när jag ringer henne men inte nu. Och jag som inte har ett uns av telepatisk förmåga, den har jag fått frakta vidare till nästa generation och nu är det väldigt tyst..

Lasse, Ulla och Nisse utanför huset i Herrängen C:a år 2000

Vi kände varandra sedan mer än 70 år, redan när de bodde i Jönköping. Nisse var min kusin och släktens mest begåvade och omtalade person. Vi träffades mer när de flyttade till Stockholm och glädjen var enorm när vi båda lyckades med våra försök att få barn och samma år dessutom. De kom inte helt självklart utan efter lång väntan och som hett önskade och vi fick två till var. Det var roligt att ha en parallellfamilj att prata ut om allt som hände med oss och barnen. Vi var förstås hemmafruar, (daghem fanns inte) och för barnens bästa var vi hemma under barnens tre första år. Vi upptäckte när vi stökat undan småbarnsåren att vi redan var för gamla (ca 40) för att ta vid där vi gjort en paus i våra yrken. Vi löste det ändå.

Vi gjorde många utflykter tillsammans och firade helger av olika slag och hade härliga samtal genom åren, Ulla och Nisse var alltid uppdaterade i aktuella frågor. Men Nisses liv tog slut för fem år sedan och då förändrades allt. Huset var för stort och Ulla hade blivit rörelsehindrad och behövde hjälp med det dagliga livet. En liten lya i Fruängsgården blev hennes sista hem. Åren utan Nisse blev ingen höjdare och hon suckade ofta och sa, inte kunde jag ana att det skulle ta så här lång tid innan det var slut.

Under våra tre år i Skottland skrev vi flitig brev till varandra och Ulla sparade mina brev. Jag fick dem i en bunt när Ulla tömde huset inför försäljning, Hon trodde att jag kunde ha glädje av att läsa dem. Det var en överraskning, de innehöll vad vi upplevde som utvandrare och som jag glömt.

Tre barn har givit upphov till åtta barnbarn, de och ett antal respektive var närvarande vid begravningen i dag, i Brännkyrka kyrka. Vi skildes åt när akten var över och hoppas kunna ses i höst och minnas Ulla.

Karin och jag åkte efteråt till Zetas trädgård och fikade, Det blommade och grönskade, trastarna sjöng ihärdigt i lövverket, det är vårens första fågelsång för mig, i Väsby är det tyst.

Starkt och jättegott kaffe i Zetas trädgård

Skrivet av: brittakarolina | 22 maj 2020

Elisparken

Idag läste jag för första gången namnet Elisparken, så obekant kan en park i centrala Upplands Väsby vara. Bakom gamla Medborgarhuset, Medis, finns ett grönområde, park, där just nu en magnolia blommar och en bit ifrån den står Britta Norrvis skulptur av halländsk röd granit Tre Vise. När jag googlar på skulpturen läser jag att den står i Elisparken, men den finns inte nämnd på Väsbykartan. Kring stenen planterades för ett antal år sedan, rosor i flera cirklar, de har haft det motigt men deras tid är kanske framtiden. Helt glömd är väl inte rabatten för mellan rosorna flaggar grönvita liljeblommande tulpaner.

De tre visar sig i samma sten.

Skrivet av: brittakarolina | 18 maj 2020

Moln på min himmel

Den sista veckan har jag sett så mycket vita moln i travar på och bakom varandra, de heter förstås något (cumulus) och bildas som resultat av något väderförhållande och nere bland husen och skogsdungarna i Väsby tappar jag överblicken och snabbt har de seglat förbi. Men i går och idag har de visat upp sig kring mitt köksfönster  åt  öster och

när jag vred huvudet åt norr

eller söder

eller norr igen

var det överväldigande. Sedan seglade allt vidare österut och var borta.

Skrivet av: brittakarolina | 13 maj 2020

Majblomster och blad

Fågelbärsträd i Suseboparken

Lönnens skummande blomsterprakt ligger nu som utspillt guld på trottoaren och

och magnolian i parken bakom Medis slog äntligen ut men inte som en explosion utan mycket försiktigt. Frosten hade bitit i kronbladen så de var lite bruna

Blommor en fredag i maj vid Eivors begravning i Österåkers kyrka,

Hur har den här rabatten tillkommit och vilken är tanken?  Backen i folkparksområdet går parallellt med Mälarvägen.

Hästkastanjernas fint veckade blad har haft det trångt i sina höljen.

Blommorna i Suseboparkens silverpäron är i år nästan genomskinliga och trängs inte på grenarna som förra året och

på marken ett hav av narcisser

och vita liljeblommande tulpaner i gaturabatterna

I år har gårdens körsbärsträd nått upp till min balkong och inifrån ser det ut att höra till min trädgård

och jag kan nästan nå blommorna som är dubbla, bländande vita och väldigt vackra,

Novemberkaktusen innanför fönstret med många år på nacken, som jag skött med vänster hand men som blommat ett par gånger om året bredde ut sig ohejdat. För att kunna finnas kvar som krukväxt fick den en rejäl nerklippning. Efter att ha samlat sig ett bra tag satte den igång att återskapa det nerklippta och den skickar nu ut hela knippen med blad och grenar från de kapade ställena. De ljusgröna bladen har kommit på nolltid och snart är växten lika stor som före klippningen.

 

 

 

 

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 09 maj 2020

Var är fåglarna?

Nu blommar tulpaner och annat med färg i gaturabatterna, för ett par veckor sedan gnällde jag för att de såg trötta ut dvs inte blommade, men jag var för tidigt ute. Då såg det ännu glest ut bland lökväxterna.

Men det är så tyst runt huset. Fågelkvittret och koltrastsången saknas. När kommer småfåglarna?  Jag saknar talgoxarna och det ivriga kvittret i buskarna och tornseglarna på gatsidan under det utskjutande taket där de bor i en rad och sedan har flygövningar framför köksfönstret. Tänk om de också uteblir?      Antingen tror vi att vi inte kan drabbas av tyst vår som resultat av vårt leverne eller så är det just vad vi stiger in i.

Mitt i vår isolering är luften alltså heltyst, inte heller flygtrafiken till Arlanda är besvärande. Några måsar flyger förbi ibland men de landar inte och var är alla kajorna? Vi hade ju kajflockar i moln som landade mittemot på de blå husen, Ett par ringduvor syns ibland men stadsduvorna  som försökte bo under våra takutsprång och annat som gav lite lä, är som bortsopade. Vad är det som har hänt?

Jag beklagar mig och frågar om någon mer märkt fåglarnas frånvaro. Karin som går ut med hunden flera gånger om dagen har mycket fåglar kring sig både i skogen och i parken (Torekällberget). Hon har till och med en koltrast som gjort ett bo i en rostig blomkrukshållare på balkongen. Jag frågar Barbro som bor våningen under mig, hon tar en promenad varje dag. Jo hon har hört fågelkvitter men minns inte riktigt var det var, kanske inte just häromkring. Men kajorna då? Har du märkt att de är borta? Jaa visst, men det är ganska skönt.                                                                                                                                                                      I morse när jag satt på sängkanten och slötittade västerut såg jag något ovanför husen i grannkvarteret som rörde sig. Örnar av något slag, jag kunde räkna till tre i luften. Plast-örnar på linor förankrade på olika ställen och som flaxade och dök och inte var stilla i en sekund. Aha där är fågelskrämmorna och de har nyligen satt upp en även på kommunhuset mittemot oss också, där kaj-molnet brukar landa.

Det här är ju ett oblodigt sätt att bli av med besvärande halvstora fåglar men om det skrämmer bort även småfåglar och sångare, så är det väl en dålig uträkning. Vi behöver höra koltrastens sång, den är en naturkraft och tillgång.  Har det gått ut ett påbud till fastighetsskötare att man blir av med sanitära olägenheter som orsakas av fåglar om man skickar upp skrämmande plastbilder i luften? Är det bara jag som inte vet?

 

Skrivet av: brittakarolina | 29 april 2020

Inifrån

De flesta av bloggarna kommer till efter att jag varit ute någonstans och sett något nytt och nu när allt slår ut med väldig fart är det lätt att häpna inför allt det gröna, vita, blå, gula och röda som förändrar sig från en dag till nästa. Men när jag tittar på bilderna är de nästan desamma som förra årets och förra och….. ,  det märkliga är att bilderna blir lite enahanda medan de levande blomstren är vibrerande och nya.

Idag går jag ett varv inomhus+balkongen och ser vad som håller mej glad trots att Sverige går mot ekonomisk ruin och att döden står beredd att hämta både mig och många andra med hjälp av ett nytt virus. På balkongen har jag nu småpenséer, de klarar kalla nätter och ser ut att möta min blick varje morgon.

Liljekonvaljen i julveckan från Rappnes och Stina ville fortsätta att leva och fick två bär och de måste få mogna och plantan har hamnat i en balkonglåda. Bären börjar nu få färg och tänk om vi kan så en konvaljedunge nere på gården!,

Någon sorts havstulpaner som växt på ett sjöborreskal låg uppspolat i en japansk hamn, när Gösta skjutsade oss till havet.

Benjaminfikusen som jag beskrev för några veckor sedan har fått många blad som ännu är friska. Jag var riktigt orolig, den inte bara tappade bladen, de som satt kvar blev bruna men bara halva bladen, det har aldrig hänt förut. En till växt har tappad blad och resten blir bruna till hälften och sedan vissnar hela grenar i brunt. Det är den lilla runda buxbomen som jag passat som ögat på för att den skulle må bra. Jag har läst om buxbomsjuka och undrar om det kan vara boven.

Här är en annan växt som kämpar vidare inomhus och som tar tid på sig, rumsgranen. Nu tänker den göra en fjärde grenvåning och jag har inväntat att den lilla tofsen längst upp ska dela på sig och visa att den ska sprida sig åt fyra håll.

Om växterna ska leva vidare får man inte glömma dem och om de ändå vissnar så mår jag pyton. Det låter lite skumt att låta krukväxterna sätta betyg på mig, men det gäller nog allt levande.

Väven jag hållit på så länge med får nu många glipor tillslutna och det finlir jag hoppat över är det dags  försöka åtgärda. Det här är roligt och tiden flyger.

Karin har handlat mat åt mig i ett antal veckor men Gösta visade från Japan hur man gör ett nässkydd, Hittade ett tyg från IKEAS 1700-talssatsning för många år sedan, det skulle blivit rullgardiner på Gotland, men blev liggande. Gjorde ett nässkydd och använde den tidiga morgontimmen på Hemköp för 70+are och handlade själv. I hela butiken var vi väl 5 personer, ingen hade mun och nässkydd och ingen jag mötte, ingen i Väsby skyddar omgivningen. Det känns däremot inte bra.

 

Skrivet av: brittakarolina | 25 april 2020

Posta brev

Jag skulle kunna skriva om posten och hur den var förr och hur den blivit, men orkar inte riktigt, det blir  för mycket och kan inte förändra det som skett, blir bara ett utdraget gnäll. Min pappa jobbade hela min uppväxt inom posten så har jag färgats av de värderingar och rättesnören de anställda fick göra till sina och eftersom de inte längre existerar, saknar jag dem. Nu töms våra brevlådor en gång om dagen och tiden är klockan 10 på morgonen. Ett brev tar numera lång tid på sig att nå adressaten. Förr kunde man skynda sig ner till klockan 18 för att få iväg ett brev som skulle bäras ut nästa dag.

Men jag har hittat ett sätt.  Sedan posten flyttat från ICA med sin kö mellan korvpåläggen och mjölkgrottan finns den nu hos ”Rak-Lasse” på Centralvägen. Rak-Lasses utveckling till centralpunkt är också värd att beskriva, de sköter sedan en tid postens jobb. Jag råkade höra en kund som frågade var den skulle göra av ett brev och då pekade man på en öppen säck som stod uppspänd i ett hörn och sa, det går iväg idag och klockan var 16.  Sen prövade jag samma sak och säcken pekades ut. Alltså. När jag nu vill få iväg brev nästan som förr, går jag till Rak-Lasses säck. Det gjorde jag i går och på vägen dit och hem kunde jag inte blunda för allt som förändras i vårvämen.Lönnen på gatan bakom Blomsterpinglan blommade häftigt, det varar i några korta dagar och förgyller sedan marken med allt det gula,

Körsbärsträden på rad utanför Medis har sett sina bästa dagar och det är tomt på konditoriets uteservering, vi hoppas huset får bli kvar, nu är det bara sorgligt att gå förbi och ingen vet när eller om      något ska ske. De rosa blombladen regnar över trottoaren.

 

Väsby komunala blompottor är fulla av småpenséer

En björk som just nu syns och har sin vackraste dag

Vid busstationen  i Väsby

Maskrosorna utmed husväggen överraskar också med sin rika blomning, det är plötsligt färg överallt.

 

Skrivet av: brittakarolina | 22 april 2020

När våren och vädret vill

21/4-20

Våren kom idag, björkarna fick löv, lönnarna blombuketter och alla Väsbys skära körsbärsblommor slog ut. Det var Lasses födelsedag, han brukade tycka om att bli firad så Karin föreslog att vi skulle träffas och äta en tårtbit på hans bänk, så blev det inte, det spar vi till lite senare.

Men jag tittade  till graven och idag hade kungsängsliljorna slagit ut helt och sällskapade med påskliljor vid Lasses sten och det var fint.

Det var också den första dagen som det gick att sitta ner en längre stund på balkongen. Jag har faktiskt längtat ut och prövat flera gånger men fått fly in för att det blåst eller varit för kallt eller både och.

Fikonet som växt kraftigt och klarade inomhusklimatet  visade sig även hysa sköldlöss, något jag nästan glömt hur det var. Den har nu fått sina såpduschar och de synliga lössen har jag handjagat. Nu får den vara ute och göra balkongen grön, hur den ska få plats i lägenheten kommande vintrar är väl dumt att oroa sig för i förväg.

Jag har länge sett fram emot att få klippa ner min väv. Det blev också av i dag. Jag är en annan människa nu än den som började med mitt vävprojekt. Det hinner hända mycket på tre år när man är ung och även om man inte tror det, kan mycket ske även när man är gammal.. Att klippa ner en väv är ett känsligt ögonblick som varit omgärdat med många måsten (skrock). Det har gällt att skydda det skapade mot onda makter och ingen främmande får råka komma in i huset när det sker, inte ens den som vävt ska titta på det nerklippta utan rulla ihop det och lägga undan en tid innan man börjar laga och göra väven presentabel. Boken Vävskrock av Carl-Herman Tillhagen innehåller vad man behöver veta för att lyckas med sin väv antingen det är metervara eller bildväv.                                                                                        I Frankrike, när vävare var män, rörde en man aldrig väven sedan den klippts ner, det var kvinnogöra att fästa trådar, stänga glipor och sy på band på baksidan och det är vad jag nu har kvar att göra.

 

« Newer Posts - Older Posts »

Kategorier