Skrivet av: brittakarolina | 04 december 2019

Vi ses hos Rappne klockan 11

Vi ses hos Rappne klockan 11 och välkomnas redan i förrummet av stora buketter med amaryllis.

Det är en vanlig tisdag i december, ingen helg i nära sikte men folk rör sig överallt bland de utsökta blomster-, moss- och barr-arrangemangen, runt alla hörn finns något man inte förut skådat och det är fullsatt i kaféets alla rum.

Vi börjar med fikat och prövar kakor och smörgåsar med färg.

Den som varit i Tanzania vet vad den blå blomman på kakan heter.

och här en djupt rödviolett ostmacka.

Sen tar vi oss runt i den överdådiga mångfalden av sköna växter och föremål som kan locka fram den (min) ständiga känslan av  otillräcklighet och som gör att man (jag) måste köpa något att fullkomna tillvaron med. Men det är inte längre riktigt sant för efter många år vet jag att det är just här glädjen är som störst och den förlängs inte av ett inköp, man kan njuta av Rappnes generösa fyrverkerier utan utlägg.

Knubbiga julrosor, hur får man dem att växa sig så fina inga svarta eller intorkade bladrester eller mjuknande och mögliga stjälkar?

Vinterns grönska ser ut att bestå mer än vanligt av ormbunkar i skiftande former och storlekar.


Amaryllis i varierande färger bland snittblommorna, här läckert rosa

Färgkaskader

Anemoner, de mörkt violettröda drar blickarna till sig

I de stora odlingarna får krukorna ett gulare ljus och just nu är det julstjärnor som lyser i färger mellan rött och vitt och allt däremellan.

Låt oss ändå försöka förlänga färg-och blomsterglädjen en smula.

Skrivet av: brittakarolina | 26 november 2019

I dag kom sidensvansarna

Ett av de lägsta matställena för sidensvansarna, mistel i ögonhöjd, finns i en bärapel vid Japanska dammen.

Gråväder och lätt regn, det blev aldrig ljust idag. Storstenarna som håller jorden kvar i alla planteringsbassänger, trappor och fjällpartier har sin vackraste tid i det här vädret. 

 

Och Hurra ! stenkrukorna för ormbunkar är lagade

Vilken skillnad det gör med hela stenkar.

Vanlig stensöta som den växer i våra skogar i bergsprickor

Dansk stensöta 

Nu ska väl de röda bären gå åt.

Skrivet av: brittakarolina | 22 november 2019

Att andas lite sjö och skog och träsk

Karin är här och vi behöver andas även om dagen är mörk och full av regn i hela luften. Vart går vi? Uppväxt i Runby kan hon alla vägar och stigar men den ganska nya grusade stigen utmed Edssjön har hon inte gått.

Den tar vi. Jag har redan förut undrat över vem som äger marken och som låter Kyrkvikens träd falla åt de håll de vill och gör en urskog av den vattenspeglande marken. Säg att det ligger en god tanke bakom och jag slutar att gnälla. Vi skyndar oss förbi flera murknade och starkt lutande träd för att inte hamna under om de skulle falla.

 

Idag är mossan grön, den lyser mot oss från alla stenar. Det brummar hårt från andra sidan av viken, någon skär vass. Vi siktar på att gå till kyrkstenen, runblocket med två vackra ristningar.

 

Någon har blivit avbruten i gnagandet, om trädet fallit hade nog grenruskan i toppen hamnat precis i vattenbrynet och kanske var det på för grunt vatten för att bli vintermat åt en bäver?

 

Där ligger runblocket. Trappan upp syns knappt i torrt väder men nu är den riktigt tydlig.

Jag väntar halvvägs i trappan, för jag vet att runslingorna ligger i mörker men utsikten härifrån är skön.

 

Karin fick gå hela vägen

 

Den nära marken

 

Sammanväxning, I en blandskog växer granar och björkar var för sig, hur rötterna umgås vet jag inte. Men sen kan det hända att  de kommer så nära varandra att de inte vill skiljas och växer ihop, trots att de är väldigt olika. Jag läser in så mycket i de här två träden.

Vi rundar viken igen på väg tillbaka.

 

Skrivet av: brittakarolina | 20 november 2019

I regniga veckan

Bloggen har blivit en vecka gammal, för datorn har varit på avgiftning .

 

Vi behöver kanske byta synfältt efter att ha jobbat ihärdigt i flera dagar. Vi det är just nu barnbarnet Alexandra och jag. Dagarna är korta och det regnar och regnar. Var kan man fika? Den här årstiden är ganska få ställen öppna inom lagom avstånd.

Alex har haft ett ärende på stan och vi träffas vid Universitetets tunnelbana och kör till Bergianska. Det regnar och regnar , vattnet gör stora pölar, en del är riktigt djupa och det silar in genom perforeringen på skorna. Trädgården är faktiskt stilig i regnet och vi börjar med att rädda oss in i EA:s växthus. Där fick Alex beteckningen följeslagare och det lät så trevligt.

Det var lite höst även hos EA, doften var där. det är mycket nog men många växter väntar till lite senare att slå ut.                Vad händer när växterna är på väg upp genom taket?  Alla går ju inta att kapa som kaktusen i kaktusrummet.                           I stället för blommor fick vi se när en av husets talgoxar tog sig ett bad.

Fikat den här gången blev i Orangeriet. Alla minns väl hur fint det är på sommaren med  planen full av stolar, bord och uppspända parasoller. 

Sen måste vi titta till Lasses bänk, Alex föste undan barr och vatten för att sitta.

De maffiga kålplantorna måste beundras.

och sparrisbären

foto:Alexandra 

Skrivet av: brittakarolina | 07 november 2019

Enda besökaren

Vem tar en runda i trädgården 6 november, iskallt i luften, vit frost på skuggiga ställen, träden utan löv och ingenting ser ut att blomma utomhus.

Jo det gör jag när jag ska besöka tandläkaren Caroline som är granne med trädgården och jag är väldigt ensam.

Grinden är öppen till rummet innanför granhäcken och sofforna lyser i det låga solskenet, jag tror det är varmare innanför och går in. Allt är städat och i vila, men det är lika kallt innanför som utanför häcken.

Brysselkål på långa stänglar är de mest dekorativa just nu. 

Utanför häcken är alla buskar och träd tydliga nu när de lövfällande har lagt av. Jag går i en helt annan park än den vanliga med blommande rabatter.

Trädens skelett visar sig när de är avklädda och de ger andra associationer än när alla bladen döljer grenverket.

Ekarna är det något särskilt med. Jag har plockat några ekollon från Carolines tomt och dragit upp ekplantor som nu växer runt stugan på Gotland tillsammans med dem som hittat dit själva med hjälp av ekorrar. 

En stenskodd rabatt mitt uppe i skogen. Det här är den fantastiska trädgården som lämnat kvar spår från tider vi inte minns. 

Is på dammen, den är tunn men den ligger.

Men titta, här växer ju agen, Gotlands vassa halvgräs som man täckte taken med en gång i tiden och som sker i nutid någonstans på ön varje sommar, med hela socknen till hjälp som arbetskraft. 

Jag vänder mig om och där ligger Viktoriahuset, det börjar redan skymma.

 

Vårtbjörken med slöjor till marken nära EA:s växthus har kvar sina löv, helt påklädd skimrar den ännu i guld och grönt.

 

Miskantusen flaggar, nästa hållplats, tandläkarstolen.

 

Skrivet av: brittakarolina | 02 november 2019

1 november 2019

Första november, allhelgonadagen i almanackan, lockar ut mig och jag tar med mig påsen med sönderskurna brödkanter för att mata åns änder och det trots att jag nyligen läst att fåglarna inte mår bra av bröd. Men åns PCB-mättade vatten och dito bottenväxter verkar de klara. När påsen är tom följer jag stigen utmed järnvägen norrut, den ser trång ut,, är kantad med sly och vissen växtlighet och känns lagom kuslig, men solen är ännu uppe. Har aldrig gått vägen förut men den borde leda till tunneln under järnvägen nära barockparken.

Strax före tunneln där stigen svänger ser jag Lång-Brittas källa med en stående stenrelief  skapad av Britta Norrvi. Vattnet rör sig sakta och droppar från den flata stenen men frestar inte till ett smakprov.

Går under järnvägen och där ligger barockparken med gröna klippta mattor av gräs och annat grönt. Lindarna har fällt sina löv delvis i dammarna och efter några kalla nätter har de fått ett istäcke med infrusna blad.

Mitt i parken står en vacklande höhässja med mörknande strån, föreställningen i somras med höbärgning var bara på låtsas, ingen bryr sig när programmet är slut, ser att även föregående års hö ligger kvar på marken.

Klockan närmar sig 15 och det börjar redan skymma .

Blomstren som frodades mellan dammarnas kantstenar i somras har lämnat fröställningarna kvar.

 

 

 

En soffa jag inte sett förut.

I dag saknade jag hägern vid stora dammen, den gillar nog öppna vatten bättre. 

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 27 oktober 2019

Apoteksskogens tallar

Apoteket i Hammarby var känt för folk i övriga Sverige redan för mer än hundra år sedan. 1913 mördades apotekaren och de misstänkta mördarna frikändes. Den historien har nog de flesta redan hört.

Bakom apoteket sträckte sig den sex mil långa Stockholmsåsen, alltså en fortsättning på Brunkebergsåsen och en en praktfull gammal tallskog klädde åsen just här. Tallarna var höga, fullvuxna och spikraka, skogen var sevärd och hette redan på 40-talet Apoteksskogen. När jag som barn cyklade från Stockholm till sommarstugan i Vattholma  med min mamma, brukade vi rasta här och äta något och Apoteksskogen uttalades med stor begynnelsebokstav..På 60-talet då vi blev Väsbybor fanns ännu skogen kvar men marken skulle bebyggas och ge plats åt en ny stadsdel i Väsby. Protester mot att fälla den stiliga skogen hördes men det var antagligen för sent. Det blev många hus med plats för många nya invånare och spåren av den stora skogen blev få, men de finns.

Utmed båda sidor av Väsbyvägen har man sparat tallar och några av dem är mycket gamla och jag gissar att de kan vara mellan 150 och en bit över 200 år. 

Väsbyvägen är livligt trafikerad och här går bussar som behöver hållplatser.

Och här är en busshållplats mitt i f.d.skogen. Man har ganska nyligen sågat ner två av tallarna, anledningen har jag aldrig uppfattat eller läst något om. Men mannen som sågar till figurer av träd som ännu är rotade i marken, har tydligen fått fria händer att gå löst på tallresterna. Eller är figurerna beställda? Vem har beställt dem? De är inte flyttbara.

*

*

*Ingen skylt talar om konstnärens namn, vilka figurerna föreställer , vad de kostat eller hur beställningen tillkommit.

 

Skrivet av: brittakarolina | 25 oktober 2019

Om bildväv på en muséivind

För andra gången på kort tid är jag på Hornsgatan men nu försöker jag hitta vägen till Repslagargatan 15 och Almgrens sidenväverimuséum. Ett föredrag har annonserats:  ”Tankar kring hantverk i bildvävning” och då jag jag har en del silke i min egen väv kanske jag kan snappa upp något, om silke kommer på tal just i sidenväveriet.

Gården till Almgrens är kullerstenslagd, där finns flera ingångar men alla är låstaAlmgrens sidenväveri har en egen historia och är numera ett levande muséum som kan besökas och förevisas för sin egen skull och platsen för föredraget var inhyst ett antal trappor upp på vinden i det intressanta muséet..  När jag äntligen lyckats ta mig in i byggnaden fanns redan ett tjugotal damer och  föredragshållaren Maria Silverhjelm på plats och väntade. Hur dessa kommit in har jag ännu inte förstått.Maria Silverhjelm är en känd konsthantverkare med lång erfarenhet av bildväv och undervisning och hon visade oss med exempel på garner och bilder, sina egna val av material, sin varp och de inslagsgarner hon funnit lämpliga. För en som vill väva bilder finns många val, och man letar förstås i början efter att  göra ”rätt val”. Man behöver känna till materialen, vad de ger och vad de tillåter. Valet blir så småningom för varje bildvävare helt eget, det lägger sig i väven som en del av  konstnärens unika uttryck.

Maria snuddade vid färgning av garn, en rostfri hink på spisen med syntetfärger, ull kan lämna en gul ton själv som behöver kompenseras.  Maria hade vävt både med vertikal och horisontell varp men förespråkade ingen som den bättre eller lättare, just nu var hon nöjd med att arbeta horisontellt.  En del bilder väver hon i varpens riktning och andra i inslagets.  Handspunnet garn nämndes inte, det verkar inte förekomma i Sverige. Man beundrar och hämtar inspiration ur de allra tidigaste vävnader man kan uppbringa, och glömmer eller förbiser att där är garnet handspunnet, det äger spår av  handen och ger hela vävnaden liv (min anm.). 

Vi fick se bilder av flera av våra stora kända vävare och närbilder av deras val av stygn och garnblandningar.

Maria uppmanade oss att gå och se utställningen Breathing Colours av Hella Jongerius just nu på Nationalmuséum, den handlar om hur färg förändras av olika belyningsvinklar.

Sammantaget blev det en timme som lätt vidrörde alla Marias val av material, motiv och innehåll i hennes vävnader för offentlig miljö, hon hade även erfarenhet av att hennes verk försvunnit när en verksamhet med lokal upphört att existera.

Textilens framtid kom också på tal och då stiger man in på ett annat område,  den 6 november i Sune Bergströms aula på nya Karolinska planerar Svenska vävakademien  ett symposium, där ”den textila konstens förutsättningar i offentliga sammanhang” ska diskuteras.Elisabeth Almgren i Vänföreningen skötte bildvisningenDe vetgirigas adress- och garnjakt efter föredraget.Garner med glans och styrkaVävmagasinet

Muséichef Anna Hedtjärn-Wester och Maria SilverhjelmTrappor, trapporNere på kullerstensgården igen, dagen då de flesta löven tog mark.

Skrivet av: brittakarolina | 18 oktober 2019

Hornsgatans facklor

För fyra år sedan hade hela (nästan) Hornsgatans längd på båda sidor planterats med Ginkgoträd. De hade fått kolstybb kring rötterna som är ett undermedel för trädens tillväxt och välbefinnande.  I november var träden gyllengula och det var lätt att föreställa sig hur de skulle lysa upp gatan i framtidens. Sen glömde jag att kolla hur de växte till och fyllde fyllde ut mellanrummen. En snabb titt på Hornsgatan nu efter att ha passerat Hornsplan visade att träden var väldigt olika  i färg och växte så de liknade något som var gjort av jättelika piprensare. Det kan nog ta lång tid innan träden skuggar trottoaren.Innan de gulnar är färgen mörkt grön

En del påminner lite om julgranar.

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 14 oktober 2019

Från mitt fönster

Jag följer årets gång från mitt fönster. Kanske skulle jag säga ”mina fönster” i rubriken, men jag tittar ju bara genom ett i taget och då blir det ändå rätt. 

Från kökssidan ser jag ett vård-och omsorgshus och Väsby Centrum från utsidan. De har egna ingångar och mellan dem finns en infart för leverans av varor till alla affärerna i köpcentret. Några lönnar har blivit kvar mellan gatan och ingångarna och med löv på, skymmer de sikten lite, utan löv ser man allt som händer kring den vitala platsen.

 

Strax före solnedgången för några dagar sedan, regn eller snö i molnet?

Vår gata fick en allé av oxlar när husen byggdes och de är lite anspråkslösa men väl omskötta. Bladens baksidor är vita. Man ser dem ovanifrån om man tittar ut genom fönstret. När det stormar får de som är på gatan också se de vita sidorna.

Nu väntar vi bara på att sidensvansarna ska komma och kalasa på bären.

Åt motsatt håll ser man ganska långt, grönskan är yppigare och nära husen har man  satsat på körsbärsblom med bladverk som får intensivt röd höstfärg. På den här sidan kan solnedgångarna vara väldigt dramatiska.

 

Bebyggelsen ska förtätas, alla små obebyggda ytor går att använda, här är ett alldeles nytt hus.


Färgerna var så häftiga, så jag blev tvungen att gå ut och se om rönnarna på Hugo Sabels torg hunnit byta färg. De var inte så eldiga ännu men har ökat i omfång.

I Suseboparken ligger löven på marken

och i vattnet, slutstationen för livets ström.

Lönnen med mycket färg.

Jag går runt gräsmattan i parken, daggkåporna har dagg överallt utom  i bladtratten.

Solen står lågt och bländar

och ger ett lysande skimmer genom löven

 

Ullungrönnnen på vår gård.

Ja sen är jag hemma igen, här sträcker sig körsbärsträdet upp och kanske gör den en berså av min balkong.

 

 

« Newer Posts - Older Posts »

Kategorier