Skrivet av: brittakarolina | 13 december 2020

Måste komma ut

Luciadagar har det snöat eller varit bitande kallt men jag minns inte att det varit 10 grader varmt och regnat någon gång. !3 december firas mycket lugnt och stilla när man inte längre har små barn eller barnbarn som ska lussa i skolan eller på dagis. Efter att ha varit inomhus hela veckan måste jag äntligen komma ut även om det regnar.

Gick ner mot ån, det var mörkt och ödsligt, vattenpöl med regnspår

Kan tänka mig att några äter sin lunchmacka här på sommaren, bilverkstad på andra sidan stigen.

Passerar kommunens soptipp och ser det gamla huset från folkparksområdet med typiskt takstuk från början av 1900-talet. Gissar att man sparat det för att sätta upp någonstans, det har stått där i flera år och plasten man en gång skyddat taket med har givit upp.

Det var på den här tippen jag fick syn på Afrodite där hon låg i småbitar för många år sedan, men hon fick sin återfödelse, hoppas det här pampiga huset också får leva upp någonstans.

Där ån kröker, alltid lika märkvärdig spegling i vattnet.

Bron över ån,

Ekar utan löv är kusliga och kantiga, här börjar den mäktiga anhopningen på åkanten. Och då ringer telefonen. Gösta kommer om en stund – är jag hemma? Då får jag vända och gå hem i stället, måste bara gå in på Kardemumma och se om de har ett par Lussekatter.

Jag vänder och då ser jag – händerna som är den senaste konstnärliga överrasknigen vid ån. Åh vad roligt !  Undrade så var de fanns, några har sett dem och lagt ut  händerna på Fb.

På vägen hem stannar jag upp vid en trappa som går rätt upp på berget och vet inte var den slutar, Vägen neråt går till Käppalatuneln som leder bort vårt avloppsvatten. En skylt vid gångvägens början säger Välkommen till Folkparken, men jag avstår, rollatorn bromsar och nu lockar kaffe med Gösta.

 

Skrivet av: brittakarolina | 06 december 2020

Utmed skogsstigen

Dagen igår var grå och ljuset försvann redan klockan 3, men mossorna lyste en stund till, en del strålade inifrån.

En av höjderna i Runby norr om vattentornet (56 m ö.h.) som stuckit upp som en kobbe ur havet på stenåldern. 

Inte mossa men lav. Mossor och lavar mår lika bra som örter och träd av att ha ett namn det är lättare att beskriva vad man ser om man har namnet.

 

 

Så många människor har hittat till skogen i höst

 

 

 

 

 

Skrivet av: brittakarolina | 03 december 2020

På köksbordet

Sedan några dagar öppnar gruppen ”Vi som stödjer Svenska Rosensällskapet” luckor i sina adventskalendrar på Facebook.  De allra skönaste rosorna från sommarens odlingar kommer nära med namn och var de växt. Alla tänkbara varianter i form och färg, några känner jag igen men de flesta har jag aldrig sett.

Mina egna rosor har fått klara sig själva under den torra Gotländska sommaren och i augusti såg jag att de hade blommat rikligt men allt var då över så när som för rosen vid stuprännan, Winchester Cathedral.   

Vad gör man då, när man ser alla dessa skönheter på Fb , jo man köper en kvast med  fem dagars blomningsgaranti och sätter den på köksbordet och njuter av synen en bit in i nästa vecka. 

Vill man se en fortsättning på kan man göra sticklingar av bukettrosor, har jag läst, i stället för att slänga allt det gröna när blomningen är slut.

Skrivet av: brittakarolina | 29 november 2020

Redan första advent

Vit frost på biltaken nere på parkeringen och nu snöar det också, jag vet många som har önskat att snön ska komma och täcka över det mörka utanför och göra allt ljust och synligt. Balkonger och fönster är upplysta överallt – nästan. Jag måste hinna ikapp, var är adventsstaken, ljusslingan och allt pyntet?  Det har hänt de senaste åren att reklam och glada tillrop inför julen har gjort mig trött på allt som blivit för mycket och jag har ”glömt” att ta fram grunkorna som visar att jag hänger med, till bara ett par dagar före jul.

Dockorna visar också att jag inte alls hänger med, de har inte varit ur sina tomtekläder sedan förra julen och har väntat på pallen utanför klädkammaren hela Corona-året på att bli sommarklädda eller få något efter årstiden på sig. Ingen har sett deras längtan och nu är de rätt uppgivna. De har nog det som man numera ofta hör, ett dysfunktionellt hem. 

Bilden är redan två veckor gammal och inte längre aktuell. Vår gata har oxlar på trottoarerna, löven sitter kvar länge på hösten och i år längre än vanligt. Men en dag föll de, nästan alla på en gång. Det blev en tät matta med mest vita blad-baksidor och i år hann rätsidorna bli bruna innan de föll.   Jag har inte namnet men ett träd som heter ”Vitoxel” har vita bladbaksidor och det skulle passa bra. 

 

Skrivet av: brittakarolina | 24 november 2020

Den som lever i ensamhushåll ……

……får träffa två goda vänner och undvika alla främmande kontakter även utomhus. Inga vänner var bokade idag men jag hade en del ärenden att uträtta, det regnade och jag tänkte låta kameran (tredje vännen) vara kvar hemma. Men jag skulle nog gräma mig om jag missade något sevärt, så den åkte ändå ner i kassen.

Först till biblioteket, de har inte Corona-stängt och jag bytte Knausgårds Kamp del 3 mot del 5, alla delar är inte inne samtidigt men det gör inget, del 4 tar jag en annan gång. Jag har beklagat att självbetjäningen vid lån och återlämnande berövar en den lilla kontakt man kan få med biblioteksfolket, men i dessa tider är det ju verkligen en fördel. Endast en person till fanns i lokalen.

På väg därifrån till sopstationen såg jag i ögonvrån den avhuggna björken vid ån som förlängts med en skulptur stående på en hand och med benen i luften. Den har visats ett par gånger på Fb men nu först såg jag den. Jag lämnade mina vissna elgrejor på återvinningen, där var det fullparkerat, skåpbilar öppnade dubbeldörrarna bak och ut vällde renoveringsrester. 

 Skulpturen jag sett lämnade mig ingen ro och jag var jag tvungen att åka tillbaka till björken trots ösregnet. Det ska finnas en figur till som är på väg att hoppa ner i ån. Den har varit med på bild och man kunde se en liten bit av en pegel tillsammans med hopparen och jag letade upp den.

Björken står vid åkanten och på tågspåren intill passerar flera tåg i kvarten.

Vattnet dröp från hårtofsen på gymnasten och han hade behövt ett tak över sig idag.

Mitt ute i ån på en pegel omvandlad till hållare för en svikt siktar hopparen mot vattenytan.  De senaste två figurerna är placerade inte så långt ifrån pojken som balanserar på en smal bräda över ån närmare stationen. De är så befriande att få syn på och överraskande förstås, de bryter tristessen, någon har vågat göra något roligt utanför den byråkratiska gången. Men vem är konstnären?  Vet någon eller vet alla utom jag? Ett litet inlägg på Fb säger,  ”det måste vara Anders Skarin”.  Hoppas det är en bra gissning.  29 januari 2013 skrev jag en blogg från utställningen Den dolda konsten i Upplands Väsby. Kommunens innehav av konst visades (valda delar av) och en person Anders Skarin hade skapat de mest tänkvärda skulpturer i trä och som jag totalt förälskade mig i och jag glömde hela resten av utställningen. 

Anders Skarin är numera ordförande i Väsby Konsthalls vänner och de trevliga figurerna vid ån har nära till Konsthallen.

 

 

och här promenerar pojken på en smal bräda över ån vid det gamla brofästet till bron som fanns innan järnvägen byggdes.

 

Skrivet av: brittakarolina | 18 november 2020

På hög nivå

Hur långt har de kommit sedan igår, är frågan varje morgon när jag tittar ut, arbetet på högsta huset och de kringliggande pågår numera även sedan mörkret slukat konturerna och bilden i dagsljus är ständigt något förändrad. Hur många våningar ska det egentligen bli?  Här är två av husen i ungefär jämnhöjd och det är 13 oktober, jag kan se byggnadsarbetarna i gula kläder när de rör sig över hela planet.

Kranen hämtar betongelementen och levererar precis där de ska vara.

och när alla väggar är på plats kommer taket. 

taket blir golv i nästa plan och eftersom jag inte läst på, vet jag inte hur högt huset ska bli.

De som jobbar med bygget får inte vara höjdrädda. När ett tak lagts finns inget staket runt det nya golvet men det kommer snabbt upp.

Kan inte se om det är bara killar som rör sig på höjderna eller om någon tjej letat sig in bland dem.

Huset består förutom av betong, av järnrör (?) och alla skarvar behöver svetsas ihop. Då blinkar toppen av huset som ett tomtebloss, svetslågorna fräser och gnistorna regnar.

Man förflyttar sig i små vagnar som kan höjas och sänkas, man når det mesta och slipper klättra på stegar och ramla ner.

Här kommer en liten vagn

 

Den 5 november var en vacker dag men även då gick solen ner. Strålkastare på taket tändes då och man svetsade vidare trots mörkret,

Ännu en solig dag, ett tak på väg att bli lagt och ingen får snubbla.

Huset har höjt sig fem plan sedan 13 oktober, nu är det svårt att se mer än överdelen av människorna där uppe. 

Huset som förändrar min horisont är det till höger, här (25/10) kan jag räkna till 12 plan (ser det ut som) och det börjar dra ifrån de övriga.

På ett plank nära södra ingången till Centrum finns en deklaration, den kanske går att läsa men kanske inte. 

Så här är det tänkt och jag försöker räkna planen i högsta huset och får det till 17, före de två sista med annan form på fönstren. Snart är de kanske där.

Skrivet av: brittakarolina | 08 november 2020

8 november

 

 

Söndag med blå strimmor bland molnen. Jag minns vår bröllopsdag utan Lasse för fjärde gången.   Vi gifte oss för precis 70 år sedan i Stockholms rådhus på Kungsholmen. Jag hade bott och växt upp i kvarteret intill och som den tidens barn var jag mycket ute och lekte. Runt rådhuset brunröda tunga och ganska fula byggnad fanns en låg mur och små gräsplättar innanför, muren gick att klättra på men var för låg för att vara en utmaning, så hela det kvarteret var ointressant. Bröllopet var mitt första och enda besök innanför rådhusets dörrar och det varade mindre än en halvtimme. 1950 var det snöglopp och idag har det varit något som påminner om sensommarvärme.

Jag for till Eds kyrkogård för att tända ljus för Lasse, det är ju också Fars dag. Vid grinden står den kraftiga Ornäsbjörken, de flesta löven har fallit men en slöja av guldgula och flikiga löv hängde kvar längst ner.

Trädet är högt och vackert växt, i kyrkogårsbeskrivningen står att ett antal Ornäsbjörkar hade planterats ”här och där” på kyrkogården, men jag hittar nu bare en.

Grenarna är helvita ända upp i toppen

Solens sista strålar lyser upp, innan den dyker ner bakom skogen i sydväst

och här klipper ”grannen” ner den yppiga rosen som blommade så fint i somras. Vid sidan om henne står en av de äldsta lindarna. Har försökt följa kyrkogårdens olika  årtal för murar och planteringar men de äldstas planteringsår hittar jag inte.

De flesta lindlöven ligger redan på marken men de här satt kvar och fick en sista förgyllning.

Lasses sten från Västergötland

 

Skrivet av: brittakarolina | 30 oktober 2020

Dagsdimma

Kameran är min vän, inte min enda men när vännerna är på annat håll får kameran vara nära och se samma saker som jag, ibland även sådant jag inte ser. Kameran minns när jag själv glömmer och den vill gärna se det vackra i det som inte syns. Vi är beroende av varandra och när Lasse inte är kvar, får den visa vad jag tror att även Lasse gärna skulle sett.

Lagom till Alla Helgons dag lagar jag hans två ylletröjor, jag använder dem och tror att jag känner hans värme i dem, de blir mer slitna och jag letar nu efter rätt grå och svart ull till garn att fylla i där trådarna saknas. 

Morgonen är dimmig och i stället för att lätta, tjocknar dimman, allt är otydligt utanför, bygget och höga kranen som jag följer syns inte alls. I går fick ett våningsplan inner-och ytterväggar och jag såg hur man slipper klättra på stegar för att komma åt där man inte når. 

Oxelbladen blir gula med vita baksidor och har inte börjat med stora bladfallet än. Dragonvägen åt norr.

När man tittar rakt ner från fönstret åt Dragonvägen

Går över mot gårdssidan där körsbärsträdet börjat flamma. 

Roligt att ha ett träd så nära trots att huset står i sten och asfalt.

 

Ovanligt att solen inte orkade ta sig igenom dimman på hela dagen.

En titt ner från balkongen.

 

Skrivet av: brittakarolina | 27 oktober 2020

Höst 2020

I Corona-förvirringens tid och väderförvirringens rusar veckorna förbi och årstiderna växlar utanför fönstret utan att jag ens hunnit hänga undan broddarna från i vintras. I går tog vi ett stort steg mot mörkret när vi bytte bort sommartiden. Jag trodde att tidsomställningen kanske var för sista gången men redan vid lunchnyheterna meddelades att man inte enats om något europeiskt beslut i frågan, så något sista datum finns inte.

Förlustelserna är just nu inte så många men på vardagarna när jag tittar ut genom fönstret bredvid skrivbordet, pågår något i luften som ändrar min horisont, ett höghus växer upp. En jättekran hämtar och lyfter upp betongelement till ännu en våning. Jag ser hur ytter-och mellanväggar fogas ihop, ibland lyser en svetslåga och slutligen läggs tak som blir nästa golv och byggnadsarbetarna klädda i gult rör sig som myror över våningsplanet. Ibland är luften klar och man ser dem tydligt men de senaste dagarna har duggregn gjort sikten lurvig

Ska det bli en våning till

eller är det dags för tak?

 

taket läggs på, blir det golv till ännu en våning?

 

 

 

 

 

 

.Så här ser huset ut nerifrån marken än så länge.

Jag kollar på nätet om jag kan hitta något uppiggande och ser att Kaili Maide, en av Bergianska trädgårdens trädgårdsmästare, lagt ut bilder på årets pumpaskörd som är utställd i E.Anderssons växthus. De är många, stora och små, har olika former och färger och är skönt exponerade. En fågelskrämma klädd i Kailis arbetskläder vaktar pumporna. Det visar sig att de senaste bilderna är bara början. I länken jag fått lägger Kaili ut världens rikligaste bilderbok i knäet på oss. Vi blir delaktiga i bilder där hon sett eller minns något, förutom från den Bergianska, från många andra trädgårdar, utställningar med färgstark textil både verk hon skapat själv och det hon inspirerats av. Jag tittar i timmar och räknar till mer än tvåtusen sevärda bilder och kom ändå inte till slutet. Det blev en överraskning och en kontrast till den mörkgråa söndagen.

För att äntligen röra på benen gick jag ett varv runt kvarteret, löven gulnar i år, inte så många blir röda och lönnlöven blir till och med bruntorra redan då de faller.. Jag tvekade lite om jag skulle snedda genom Centrum på vägen hem. På med munskyddet, ventilationen är inte den bästa där inne och trots att mer än hälften av butikerna lämnat oss är det många människor som vimlar där inne. Jag tänker på det förvirrade budskapet att nu ska alla ta sitt ansvar, det har ju faktiskt predikats hela tiden och det är ju precis det vi gjort. Är det så att man juridiskt faktiskt inte får uppmana en kategori att lämna scenen och be dem att stänga in sig och inte visa sig?

Noterar förändringar även om de består av plastskynken och bara är tillfälliga.

Skrivet av: brittakarolina | 16 oktober 2020

Löv som faller

Suseboparkens rännil slutar i en rund damm innan vattnet rinner vidare. Här visar parkens löv upp sig en sista gång och blir som allra vackrast.

Höstens förvandling av träden är minst lika häftig som vårens och färgerna innan löven faller, flammar ibland  i färger som inte kan beskrivas. I år har många träd fortfarande löven kvar, frosten har dröjt men tillräckligt många faller ändå och gör drivor så att doften av höst når oss. 

 

Mest blad från lönn och fågelbärsträd

 

« Newer Posts - Older Posts »

Kategorier