Brittakarolina's Blog

Några reflexioner efter att ha fått fönstren tvättade.

Jag har aldrig varit städgalen, annat än under mina laboratorieår, då var det rent på labbisbänkarna, alla redskap och kärl tvättade och på sina platser och fullständig ordning som gällde. På den tiden var kemiska analyser ett hantverk och kvaliteten var beroende av den kontroll av omgivningen man kunde prestera och resultatet gav facit på ens duglighet. Men det var då och vartefter åren gått och jag lämnat den arbetsmiljön har mitt arbete inte krävt den perfekta ordningen. Då har jag har blivit bäst på att låta dammråttorna dansa, det som vi uppmanats till under alla år då kvinnokraft förringats, varit överflödig eller bortslösad. Mina ädelåriga grannar har över en kaffetår bytt adresser på bra fönsterputsare och jag har lyssnat förstrött och nöjt mig med att vår eller höst själv göra fönstren genomsiktliga, men de åren har jag då VALT att ge mig lite bättre sikt eller låtit bli.
Sen hände på försommaren att jag fick något fel i armbågen så att ena armen både värkte och blev obrukbar och plötsligt blev det tydligt varför vi fått två armar. Båda behövs för de självklaraste handlingar, dra på stumpor, dra upp byxor, dra rullatorn etc. Och jag VALDE INTE längre att ha grusiga fönster, jag kunde inte göra något åt dem och jag SÅG plötsligt hur skitiga de var. Jag kunde inte heller ursäkta mig med att jag gjorde viktigare sysslor med större moralisk tyngd eller till glädje för mina medmänniskor, nej jag hade helt enkelt lortiga fönster och försökte nu strunta i det.
Sommaren gick och sakta växte tanken på att hitta bästa fönsterputsaren och beställa jobbet. Vilka var på tal senast när några av oss tanter sågs över en kaffekopp? Den som Barbro nämnde satt kvar i örat och när det var nästan för kallt ute för att tvätta fönster mailade jag. Svaret kom omgående, ”jag kan komma idag, passar det?”
En veteran med sina redskap i en liten hink anlände prick som vi kommit överens och jag hade snabbt fått plocka undan allt på och kring fönsterbänkarna och värst var det att fösa ihop krukor och bänkar på balkongen för ytorna där var upptagna runtom. I dag är nog sista dagen det går att tvätta fönster, sa veteranen, sedan blir det för kallt för utsidorna. Jag hade alltså haft tur som inte väntade en vecka till och kände att någon måtte ha hjälpt och skjutit på mig så att jag äntligen bestämde mig för att anlita hjälp.
På två timmar var allt klart och jag kände en obeskrivlig glädje av att se hur rena fönstren blev, de hade nog aldrig varit så kristallklara under de 18 år huset funnits, som nu. Och glädjen har hållit i sig, jag känner mig som nyinflyttad och kan gå runt och titta ut utan att behöva öppna fönstret först, kanske lite överdrivet, men sant är att jag kan fotografera genom rutan utan att öppna fönstret först, det gick inte förut.