Brittakarolina's Blog

Röster från olika skeden

Erik Sandstedt 1910 – 1914

Delar ur En släktkrönika av Adolf Erik Hugo Sandstedt, läst och återgiven av Ann Mari Karlsson i Hembygden nr 4, December 1997, Årg 26. Memoarboken förvaras på Eksjö muséum.

Erik Sandstedt var en pensionerad militär (husar) som kom från Eksjö 1910. Han tillträdde tjänsten som syssloman vid Löwenströmska lasarettet och Tuberkulosen samt Stockholms läns sinnesslöanstalt. Därtill skulle han förvalta och sköta Hammarby-Holmens gård. Där fanns då 50 kor och 12 à 14 hästar. Gården hade 100 år tidigare( 1811) donerats till lasarettet av ryttmästare Gustav Adolph Löwenström

Vid sitt första besök för att bekanta sig med arbetsplatsen Hammarby-Holmen, fick Sandstedt ett dåligt intryck av gården. Den hade varit utarrenderad i 100 år. Förste arrendatorn var kapten Johan Hernodh och den siste C.J. Blom. Med tiden hade både ladugård och arrendatorsbostäder förfallit. När Sandstedt kom arrenderades gården av Stockholms läns landstings sjukvårdskommitté av vilken doktorn överläkaren Carl Gustav Håkansson var ledamot. På så sätt kom Sandstedt att stå mellan två herrar, som förvaltare på gården och som syssloman på lasarettet. En svår situation. Sjukvårdskommittén och lasarettsdirektionen drog inte jämnt.

Lasarettets inkomster under tiden 1811-1878 kom från gården Hammarby-Holmen och utgården Lilla Mellösa i Vallentuna socken plus patientavgifter. Serafimerlasarettet lämnade ett visst tillskott. Tolv kringliggande socknar hade tillstånd att sända patienter. Från och med 1876 övertog Stockholms läns landsting lasarettet och gården.

Sandstedt blev inbjuden på ett par dagar till Steninge där hans f.d. skvadronchef vistades på sitt gods. Resan gick med tåg till Märsta och där mötte Steninges kusk med kappsläde och det gick med svindlande fart på de ishala vägarna. Sandstedt inbjöds att bo hos förvaltaren på Steninge första tiden medan han ordnade upp sitt nya arbete. En häst skulle ställas till hans förfogande. Han tackade nej, då en ridtur på 2 à 3 mil dagligen var för mycket och han bodde hellre på tuberkulosavdelningen tillsammans med läkaren Ekberg och systrarna.

Den första tiden gick åt till inköp av, inte bara instrument och lantbruksmaskiner, personal skulle också anställas – en svår uppgift, då det bara fanns dåliga bostäder att erbjuda. Sandstedt beskriver det mesta han ser och däribland ån som rinner ut i Oxundasjön. och där inte längre fartyg kan gå upp till Stora Väsby och lägga till vid den monumentala trappan.

Under Sandstedts tid hörde den 1909–1910 uppförda tuberkulosavdelningen till lasarettet. Sinnesslöanstalten var uppdelad på skola, manligt och kvinnligt arbetshem, centralkök, bageri samt hemmet för obildbara. För samtliga anstalter fanns elektricitetsverk med ackumulatorbatteri för belysning, vattenuppfordring och tvättinrättning , elektrisk kraft för vedgård, tröskverk och gröpkvarn. En stor dieselmotor drev den generator som framställde den elektriska kraften.

Inrättningarnas anslag fastställdes av Landstinget och driftskostnaderna debiterades de olika avdelningarna. När alla räkningar var betalda var det bara så mycket kvar att det räckte tll avlöningar och småutgifter. Kontorsarbetet löpte utan problem tack vare bokhållaren, fröken Broström, en energisk värmländska.

Ett stort problem var jordbruket. Där fanns inga anslag, utan det skulle levas på gårdens produkter som levererades till anstalten. Torkåret 1911 var ett gott år med god skörd. Däremot var åren 1912-1913 våtår. Hästarna hade ett hårt arbete i leran och hästräfsan rev upp stora lerstycken. Regnet fortsatte under hösten och stackarna ruttnade och blev odugliga. Det värsta var att dieselmotorn visade sig för klen, belastningen blev för stor och motorn stannade.

En septik tank vid Tuberkulosen hade placerats 2 á 3 meter för långt ner för att kunna tömmas i täckta lårar för att köras ut till avlägsna åkrar. Nu måste man årligen tömma över mosskanten och kom då att förpesta luften i grannskapet. Problem blev det också när WC inrättades på lasarettet och avloppsledningen inte gick genom tanken. På detta vis förstördes en vacker vik vid Fysingen och uppstod olägenhet vid badplatsen. Dessutom kastades dyrbar åkernäring i sjön.

I förbindelse med sjövattnet stod en källa varifrån vattnet pumpades upp i ett torn. Ladugården var otidsenlig och kunde inte ventileras och också därifrån flödade gödselvattnet ut i sjön. Gäddor som fångades smakade gödsel och kunde inte ätas. Korna drabbades hårt av tuberkulosen och fick gallras ut. Man började tala om att skilja lantbruket från anstaltsförvaltningen — något som gladde Sandstedt. Men Landstinget ökade då anslaget till ladugård och statarbostäder och då ansåg sjukvårdskommittén att allt skulle förbli som det varit. Till följd av sommarvärmen 1911 uppstod ett svårlöst problem. Överläkaren ville inte att arbetarna vid Optimus gick och badade i Fysingen. Han var också fabrikens läkare. Anslag om ”förbjuden väg” och ”enskilt område” retade arbetarna. Varje morgon var de nedrivna. Byggmästare R. Enblom som hade sommarbostad i Väsby frågade överläkaren vad det var för olägenhet att bada i sjön. Samma dag som överläkaren skulle anmäla badandet till direktionen, drunknade en stationskarl som var på besök. Detta gjorde att det inte blev någon anmälan. Trakasserierna angående badet och annat gjorde att Sandstedt ringde baron Åkerhjelm och sade upp sin anställning. Efter detta fick Sandstedt genom en annons anställning hos bankdirektör Palme på Svalnäs och fick bostad i en 7-rumsvilla och flyttade dit januari 1914.

Små lönnäsor på Klocbackavägen i maj 2925.

Gösta Nordfors minns

1946 – 1984

Gösta Nordfors var särskolechef för landstingets skol-och arbetshem, senare landstingets särskolehem och vårdanstalt under åren 1946 – 1984. Då han började fanns en stor rangskillnad mellan personalgrupperna som gjorde umgänge mellan dem omöjligt. Barnen hade mycket begränsad rörelsefrihet och det rådde en instängd och osund anda på skolhemmet. Gösta tog som sin första uppgift att ändra på de medeltidsaktiga förhållandena. Han kom under sin tid att vara med om att bygga upp en mönsteranläggning för undervisning och behandling av förståndshandikappade. ” Gösta minns” blev ett kompendium som publicerades i tre delar i Hembygden 2008 nr 1, 2 och 3. Del 4 hittar jag inte men hela kompendiet finns återgivet i sin helhet i Marita Janssons bok om Klockbackaskolan förr och nu.

Några utdrag ur Gösta minns.

Då Gösta Nordfors tillträdde som särskolechf 1946 hade han tanken på att kunna skriva en krönika för att fira 100-årsminnet av undervisning och vård av förståndshandikappade 1884 – 1984. Han fann då att det nästan inte fanns någon dokumentation av de föegående 62 åren. Så han började samla. I kompendiet ger han en bild av hur vård och undervisning av förstånshandikappade växte fram i landet från att inte ha existerat och särskilt i Stockholms Län. Den anstaltsbyggnad med 10 à 15 platser som öppnades 1884 visade sig snart otillräcklig och man såg att för barn i skolåldern behövdes skola och undervisning och efter skolåldern arbetshem för att hitta ett passande arbete. De obildbara skulle ha vård i någon vårdinrättning. Så kom Klockbackaskolan till 1914 och den gjordes så rymlig att den kunde ta emot 64 elever, arbetshemmet 70 elever (46 manliga och 24 kvinnliga) och vårdhemmet 86 platser för så kallade obildbara barn och vuxna. Alla eleverna bodde i elevhem och de manliga arbetseleverna fick flytta till Vita Holmen.

Gösta beskriver Vita Holmen som ”en herrgårdsliknande byggnad på en udde i sjön Fysingen. Vid olika renoveringar visade sig att byggnaden härörde från sent 1600-tal eller tidigt 1700-tal. Till Vita Holmen hörde två flyglar av samma ålder. På grund av dåligt underhåll var man tvungen att riva den ena flygeln och ersätta den med ett synnerligen amatörmässigt planerat och genomfört nybygge i två våningar avsett för två bostäder om två rum och kök för två familjer. Den flygeln förstörde den vackra och förnämliga exteriören som Vita Holmen hade haft” .

Som namnet antyder låg Vita Holmen på en ö, men genom sjösänkningar i början av 1900-talet hade de smala sunden mellan holmen och fastlandet försvunnit och den bro som tidigare funnits ersattes med en vägbana.

Allén av lindar till Holmen , april 2025 . foto förf,

Upp till Vita Holmen ledde en ståtlig allé av ”almar” säger Nordfors, (men det är lindar). Träden var cirka 25 meter höga och bildade höga gröna valv som en katedral. Trots den fula flygelbyggnaden gav Vita Holmen ett förnämligt intryck. Här inreddes bostad åt 46 manliga arbetselever. Arbetshemmet togs i bruk 14 mars 1912. 11 elever, till att börja med, sysselsattes inom jordbruk och trädgårdsarbete. Elevantalet ökade och var mot slutet av 30-talet över 40 stycken.

Till lasarettet hörde ett stort jordbruk. 1909 års landsting beslutade att skötseln av jordbruket skulle utföras av de sinnesslöa eleverna under ledning av några arbetsledare och en förvaltare. Lasarettets trädgårdsavdelning och parkanläggning utökades med växthus och en stor fruktodling. För ledning av denna verksamhet anställdes en trädgårdsmästare och ett par arbetsledare. Anläggningen utvecklades till en stor handelsträdgård som tillsammans med jordbruket gav så stora inkomster att de täckte landstingets kostnader för sinnesslövården ända till 40-talets mitt. Utöver sysselsättningen i jordbruket användes arbetshemselever i värmecentralen, vaktmästeriet, renhållningen inom lasarettsområdet, interna transporter och posthämtning.

Det kvinnliga arbetshemmet som till en början planerades för 16 elever förlades till en ny byggnad som även innehöll anstaltens kök och personalmatsalar. I källaren fanns bageri och badanläggning. Bageriet var en oskattbar tillgång. Dagligen serverades färskt bröd och kaffebröd samt vid högtider även tårtor och kakor. Bageriet levererade bröd även till lasarettet och tog emot beställningar.

De kvinnliga arbetshemseleverna sysselsattes med klädvård, städning och olika köksarbeten samt i vävsalen och bageriet. Några fick dessutom arbete hos överläkaren, sysslomannen och skolans rektor samt några andra familjer. Dessa arbeten var särskilt åtrådda genom att det var avlönade arbetsuppgifter. Till de övriga arbetshemseleverna utgick en blygsam ersättning och sämst betalt hade de som arbetade inom lasarettet. Motiveringen härför var att de kostade landstinget så mycket att de borde inte ha extra betalt. Den gamla, något avoga inställningen från lasarettets sida sken här igenom. En personalgrupp som aldrig visade de efterblivna någon avog eller nedsättande inställning var läkarna. Fram till 40-talet var skol- arbets – och vårdhem en del av lasarettet. 1944 kom lagen som skilde Löwenströmska lasarettet från omsorgsverksamheten. Den nedlåtande inställningen som många lasarettsanställda visade skolverksamheten hade också varit en källa till irritation och därför hälsades landstingets beslut med stor tillfredsställelse från båda sidor.

Jordbruket som efterhand återgått till lasarettet skildes nu definitivt från skolverksamheten men trädgårdsverksamheten förblev en skolverksamhet och det tog lång tid innan åtskillnaden var helt genomförd. Relationen mellan skolan och lasarettet förbättrades men mycket hade varit i dåligt skick när Gösta Nordfors tog över. Som expert i 1951 års sinnesslövårdsutredning fick Nordfors i tjänsten åka runt till nästan alla landsting och diskutera deras planer. Han fick göra resor till Danmark, Norge och Finland och på egen bekostnad till Nederländerna, Tyskland och England och 1956 fick han som FN-stipendiat på regeringens förslag göra en halvårslång rundresa i USA för att studera undervisning och vården av utvecklingsstörda. Alla resorna gav goda föreställningar om hur välordnade skolor skulle planeras och vilka misstag man borde undvika. Som planerare och arkitekt för ny skola utsåg landstinget arkitekt Anders Tengbom för hans lyhördhet för nya idéer och förmåga att förklara vad som var arkitektoniskt möjligt eller ej utförbart.

Den nya institutionen stod klar för inflyttning 1958. Nya elevhem byggdes och då fick hela handelsträdgården läggas ner, växthusen rivas och fruktträden avverkas. Uppräkningen av allt nytt som givits plats i de nya byggnaderna säger att synen på de förståndshandikappade har förändrats grundligt. Gamla skolan hade trivselvärden och gjordes om till hörsalar, slöjdsalar, skolkök, man fick expeditionslokaler, mottagning för läkare, tandläkare, landstingets första logoped, ett par talpedagoger, en skolpsykolog, stor gymnastiksal, scen, förnämlig filmanläggning, stor badanläggning, bastu, musikrum och bibliotekslokaler. Vidare fanns en TV-studio med möjlighet att producera, inspela och utsända TV-program till samtliga elevhem och som chef för detta en idérik tusenkonstnär Alf Lindbergh, som under flera år producerade en mångfald program för särskolebarn.

Manliga arbetshemmet Vita Holmen blev uppsnyggat och fick en starkt reducerad beläggning. Många arbetshemselever hade efterhand flyttat till egna lägenheter eller gruppboenden i Väsby samhälle eller på andra orter.

Gösta Nordfors kompendium är daterat 1984 och Klockbackaskolan stod då inför sin avveckling. Den tidigare så förnämliga anläggningen som under ett tiotal år kring 1960 ansågs vara en mönsteranstalt hade flagnat en del. Skolbarnen hade flyttat ut till externatskolor eller med de kommunala integrerade särskoleklasserna på hemorten. I den mån de inte bodde i sina egna familjers hem hade boendet ordnats i små boendeenheter i den allmänna bebyggelsen. Den utveckling som skol-och vårdverksamheten för de förståndshandikappade genomgått var för bara 25 år sedan en utopi.

Men hur ska det gå för de svårskötta och obildbara frågar Gösta Nordfors, Oktober 1984, före detta särskolechef i Stockholms läns landsting.

Promenad i parken maj 2025

Marita Jansson 1969 – 1974

Marita Jansson har skrivit boken Klockbackaskolan förr och nu. Hon var elev vid skolan mellan 1969 och 1974 och har upplevt vistelsen där under en tid då skolan nått som längst med att försöka göra sina elever delaktiga av samhällslivet.

Klockstapeln från 1600-talet och klockbacken vid Hammarby kyrka.

Boken börjar med en återblick på Hammarby och Holmen genom sockenhistoria från 1600-talet (Göran Strömbeck) och framåt och berättelser om platser och händelser som blivit kända av i synerhet Väsbyboroch givit upphov till talesätt och återberättande i synnerhet för innevånare i Upplands Väsby.

Författaren beskriver sin väg till beslutet att återge sin erfarenhet av särskolan.. Vilka arkiv hon har uppsökt för att återfinna sina skolkamrater och alla lärare efter 30 år av glömska och namnbyten. Hon ger bakgrunden till sin egen placering på Klockbackaskolan och det framgår hur svårt det kan vara att sia om ett barns utveckling. Skolan var då helt skild från sjukhuset med sin egen målsättning och så modern och utvecklande som den någonsin kom att bli. Hon minns en skola hon trivdes i och längtade till under loven. När hon som vuxen kom på att hon ville beskriva sin uppväxt, har hon till slut funnit 130 personer, skolkamrater och lärare att intervjua. Hon har fått ut alla sina journaler och utlåtanden från lärare och läkare och förutom betygen för uppnådda kunskaper har elevens förmåga till samarbete med omgivningen bedömts. Intervjuerna med lärare och före detta elever är innehållsrika och positiva.

Marita Jansson har också lyckats få med bilder från sin tid på skolan och vi ser glada ansikten på både elever och lärare från skoltid och friluftsdagar, skådespelarbesök och det vältränade fotbollslaget.

Allén upp till Vita Holmen när lindarna blommar juli 2025

Författaren nämner Vita Holmen som hem för manliga elever men mest genom minen från tidigare lärare, jag citerar förf.: ”Till herrgården (Vita Holmen) ledde en lindallé upp mot gårdsplanen. Lindarna är gamla och grova. På 30-talet berättade slöjdläraren Andersson vid särskolan om en gammal man som hette Björk. Denne Björk vistades på Hammarby ålderdomshem. Björks farfar planterade denna lindallé då han (Björk) var 14 år. Så då måste allén vara från 1774-76”.

Marita Jansson har även återgivit Gösta Nordfors hela kompendium med minnen i sin bok.

Boken avslutas med Avvecklingen av Klockbackaskolan och Plan för Klockbackaskolans avveckling. Beslutet om avveckling år 1981 medförde behovet att tänka ut alternativa omsorgsformer som ska ersätta vad som givits på Klockbackaskolan. En kartläggning av de utflyttande personernas behov visar att de behöver kvalificerat stöd från omsorgsverksamhetens sida för att kunna bo under integrerade former.

1993 upphörde landstingets verksamhet vid Klockbacka och ingen omsorgsverksamhet pågår där.

Jag har försökt läsa ut vem som nu äger vad i spillrorna av den Löwenströmska donationen men uppgifterna skiljer sig. Stiftelsen Löwenströmska lasarettet omfattar sjukhuset och dess närmaste omgivning, det ägs av Region Stockholm och förvaltas av Locum som är Region Stockholms fastighetsbolag.

En tidningsrubrik år 2002 säger att ett köp av Löwenströmska parken dvs området som upptagits av omsorgsverksamhet för förståndshandikappade, sålts felaktigt och fått gå tillbaks. Köparen var då Savana AB .

Enligt en artikel i tidningen Mitt I 15/8 20 såldes parken till Savana byggnadsföretag 2007 och det företaget benämns som ägare av området. Savana AB arbetar med detaljplanen att skapa 200000 kvm byggrätter i form av bostäder, äldreboende, LSS-bostäder, skolor, kontor och handelslokaler. Detta har blivit fördröjt genom att inflygningen till Arlanda stör med buller.

En promenad i området på försommaren visar att någon har klipppt gräs på en del ytor och stängsel för betande djur har satts upp och skogen nära sjön har röjts och glesats. Är det den nye ägaren som är omtänksam?

Då jag slår upp vem äger Löwenströmska parken läser jag: Region Stockholm är den nuvarande ägaren och förvaltaren av Löwenströmska sjukhuset och dess omgivande parkområden.

Då jag slår upp vem sköter Löwenströmska parken får jag veta: Löwenströmska parken sköts av Upplands Väsby kommun med fokus på naturvård, biologisk mångfald , kulturmiljövärden och sociala värden samt viltvård.

Jag kommer inte längre, men vem tar hand om Vita Holmens gård, är den ett ruckel som mår bäst av att rivas eller kan den renoveras till något användbart och eller sevärt eller en historielektion, den har ju en lång historia med skriftliga noteringar sedan nära 600 år

Tillägg

Mikael har hittat sista delen av Gösta minns i tidskriften Hembygden för år 2008 del 4 sid 29.