Då jag förra hösten gick omkring i den stora lindplanteringen i Rosersbergs slottspark bestämde jag mig för att jag måste se när de gamla träden slår ut sina nya ljusgröna löv om våren. Det blev inte så, det kom att bli september igen , nästan prick ett år efter förra besöket. Den fullt utslagna grönskan på sommaren är så tät och skuggande och det svalkar om solen gassar men när sommaren går mot höst blir det kallt under träden och man går gärna ut i de solbelysta områdena.
Många bilder är upprepningar, rosorna i häckarna vid parkeringsplatsen är lika lockande i år som förra året.
Sista raden av lindar före strandängen och Mälarens vatten. Här och där ser man en stubbe i raden av gamla lindar och den säger att alla träden överlever inte att bli så gamla. Trädgården anlades som fransk barockträdgård de sista åren av 1600-talet av Nikodemus Tessin den yngre åt greve Bengt Gabriel Oxenstjärna och det var en av Sveriges mest påkostade anläggningar på sin tid.
Här nära vattnet har träden kunnat växa sig väldigt höga.
Träd som varit med sedan parken anlades dvs i mer än 300 år.
Mycket få svampar syns i gräset under lindarna och inga alls i gruset.
Solen värmer på den stora gräsplanen framför åt sjösidan. Många besökare i parken kommer från hotellet som numera finns i en slottsflygel. Själva slottet som varit öppet för visningar är för tillfället stängt, likaså slottscaféet och slottsbutiken.
Här och där har en av de gamla lindstubbarna fått nytt liv, ur resterna av en gammal stubbe spirar en ny lind.
Går utmed slottets sida, kavaljersflygeln med fönster som speglar himmel och park.
Grus på alla gångar runt slott är kanske den vanligaste och mest lättskötta beläggningen. Man kan inte smyga ljudlöst på grus och minsta rörelse i gruset avslöjar besökare i mörker. Grus är jobbigt att skjuta en barnvagn framför sig på och likaså en rullator, det tröttar.
Blomsterlådorna som möter vid entrén är nu höstplanterade.
Vita skyltar vid ingångar till slottet säger Välkommen till Rosersbergs Slottshotell! Hade hoppats att det stod Välkommen till Rosersbergs Slottskafé.
Åter till parkeringen och de flera meter höga häckarna med rosor.
Hela våren längtade vi efter regn, det hade varit sparsamt med snö under vintern, så vatten fattades. Vi fick också höra att grundvattnet var extremt lågt och uppmanades att inte slösa med kranvatten. Men våren med grönska kom ändå och sommaren och sedan kom regnen. Väsbyån brukar smalna sommartid och täckas av andmat och gula näckrosor, vass och kaveldun skymmer sikten och på en del sträckor är inget vatten synligt.
När vattnet börjar synas igen är det roligt att gå utmed ån, då händer alltid något. Ett svanpar med fem levande ungar betade av bottnen på ån.
De stora ekarna på åkanten är fulla av ekollon.
Regnen som kommit har blivit kvar i pölar som inte hinner torka upp mellan skurarna och där i gruset gror gräset lysande ärtgrönt på vägen.
Åns raksträcka söderut rör sig sakta och vattnet är klart, man ser bottnen och ovanligt många änder håller till utmed kanterna. Inga höstfärger har ännu letat sig in i grönskan.
Och hemma på balkongen väntar en blommande Amaryllis, jag sparade två lökar från julblomningen för att se om jag klarade att sköta dem till nästa jul. En av dem ville inte vänta och lyser nu upp bland semestrande grönt.
Sommaren blev oväntat sval och det har inte lockat med utesittande i den nybyggda pergolan i husets trädgård. Ett tak för en sittgrupp hade ganska oväntat byggts efter 20 år, där det tidigare varit en grusplan med sandlåda och ett par gungleksaker, som väldigt få barn roat sig med.
16 juli. Tittar ner på gården och ser att en äldre snickare med smörgåspaket och vattenflaska vilar i värmen efter att ha satt upp ett tak som täcker husets innevånare och när regnet närmar sig kommer ännu ett tak upp.
Plötsligt ser alla buskar och planteringar ut som om de inramade den nya sittplatsen och trädgården är trevlig i stället för enbart en vandring till soptunnorna. Någon håller på med något på gräsmattan.
Lasse och nya lilla Ella
Liten och vit som en trasselsudd, glad och lekfull, man blir ju stående i beundran.
Äpplena mognar på gårdens två äppelträd.
Husse får allsidig motion
Rödhattarna utmed garageväggen lyser i härligt rödviolett.
Som barn fick jag höra att lingon går inte att odla och kanske var det enklare att gå ut och plocka de vildväxande, de fanns ju i överflöd.
Då jag gick ut för att se om fjärilarna dansade över de vildväxande rabatterna bakom Messingen fanns inga fjärilar att se, men däremot drog en jätteplåtmyra en kärra full med skogsväxter över stenläggningen.
När jag gick närmare såg jag att den hade ljung som höll på att slå ut och
många lingonplantor både med mogna lingon och sådana med lingonblom. De går tydligen att odla. När jag sedan googlade på odlade lingon såg jag att det finns fyra odlingsvärda namnvarianter.
Myrans skapare finns inte namngiven men kärran med sitt fina innehåll kommer nog från parkavdelningen,
kring myrans framfötter växer blomster ur plattskarvarna.
Stora ytor som verkar vara tänkta till planteringar har lämnats att blomma med vad vi brukar kalla ogräs och de har även fått gå i frö helt fritt. Ser ingen skylt som säger om ogräsodlingen är led i något projekt eller varför.
Tillägg: jag fick ett meddelande från min vän Arne Hartelius som ser när en obesvarad fråga kan få ett svar och hittar det. Konstnären som skapat ”Skogsmyran” 2024 heter Gregor Hedeland Essig , Upplands Väsby. Det kom Arne fram till genom att datorvägen hitta information om offentliga konstverk i Upplands Väsby, åtminstone de kommunalägda. Tack Arne!
Delar ur En släktkrönika av Adolf Erik Hugo Sandstedt, läst och återgiven av Ann Mari Karlsson i Hembygden nr 4, December 1997, Årg 26. Memoarboken förvaras på Eksjö muséum.
Erik Sandstedt var en pensionerad militär (husar) som kom från Eksjö 1910. Han tillträdde tjänsten som syssloman vid Löwenströmska lasarettet och Tuberkulosen samt Stockholms läns sinnesslöanstalt. Därtill skulle han förvalta och sköta Hammarby-Holmens gård. Där fanns då 50 kor och 12 à 14 hästar. Gården hade 100 år tidigare( 1811) donerats till lasarettet av ryttmästare Gustav Adolph Löwenström
Vid sitt första besök för att bekanta sig med arbetsplatsen Hammarby-Holmen, fick Sandstedt ett dåligt intryck av gården. Den hade varit utarrenderad i 100 år. Förste arrendatorn var kapten Johan Hernodh och den siste C.J. Blom. Med tiden hade både ladugård och arrendatorsbostäder förfallit. När Sandstedt kom arrenderades gården av Stockholms läns landstings sjukvårdskommitté av vilken doktorn överläkaren Carl Gustav Håkansson var ledamot. På så sätt kom Sandstedt att stå mellan två herrar, som förvaltare på gården och som syssloman på lasarettet. En svår situation. Sjukvårdskommittén och lasarettsdirektionen drog inte jämnt.
Lasarettets inkomster under tiden 1811-1878 kom från gården Hammarby-Holmen och utgården Lilla Mellösa i Vallentuna socken plus patientavgifter. Serafimerlasarettet lämnade ett visst tillskott. Tolv kringliggande socknar hade tillstånd att sända patienter. Från och med 1876 övertog Stockholms läns landsting lasarettet och gården.
Sandstedt blev inbjuden på ett par dagar till Steninge där hans f.d. skvadronchef vistades på sitt gods. Resan gick med tåg till Märsta och där mötte Steninges kusk med kappsläde och det gick med svindlande fart på de ishala vägarna. Sandstedt inbjöds att bo hos förvaltaren på Steninge första tiden medan han ordnade upp sitt nya arbete. En häst skulle ställas till hans förfogande. Han tackade nej, då en ridtur på 2 à 3 mil dagligen var för mycket och han bodde hellre på tuberkulosavdelningen tillsammans med läkaren Ekberg och systrarna.
Den första tiden gick åt till inköp av, inte bara instrument och lantbruksmaskiner, personal skulle också anställas – en svår uppgift, då det bara fanns dåliga bostäder att erbjuda. Sandstedt beskriver det mesta han ser och däribland ån som rinner ut i Oxundasjön. och där inte längre fartyg kan gå upp till Stora Väsby och lägga till vid den monumentala trappan.
Under Sandstedts tid hörde den 1909–1910 uppförda tuberkulosavdelningen till lasarettet. Sinnesslöanstalten var uppdelad på skola, manligt och kvinnligt arbetshem, centralkök, bageri samt hemmet för obildbara. För samtliga anstalter fanns elektricitetsverk med ackumulatorbatteri för belysning, vattenuppfordring och tvättinrättning , elektrisk kraft för vedgård, tröskverk och gröpkvarn. En stor dieselmotor drev den generator som framställde den elektriska kraften.
Inrättningarnas anslag fastställdes av Landstinget och driftskostnaderna debiterades de olika avdelningarna. När alla räkningar var betalda var det bara så mycket kvar att det räckte tll avlöningar och småutgifter. Kontorsarbetet löpte utan problem tack vare bokhållaren, fröken Broström, en energisk värmländska.
Ett stort problem var jordbruket. Där fanns inga anslag, utan det skulle levas på gårdens produkter som levererades till anstalten. Torkåret 1911 var ett gott år med god skörd. Däremot var åren 1912-1913 våtår. Hästarna hade ett hårt arbete i leran och hästräfsan rev upp stora lerstycken. Regnet fortsatte under hösten och stackarna ruttnade och blev odugliga. Det värsta var att dieselmotorn visade sig för klen, belastningen blev för stor och motorn stannade.
En septik tank vid Tuberkulosen hade placerats 2 á 3 meter för långt ner för att kunna tömmas i täckta lårar för att köras ut till avlägsna åkrar. Nu måste man årligen tömma över mosskanten och kom då att förpesta luften i grannskapet. Problem blev det också när WC inrättades på lasarettet och avloppsledningen inte gick genom tanken. På detta vis förstördes en vacker vik vid Fysingen och uppstod olägenhet vid badplatsen. Dessutom kastades dyrbar åkernäring i sjön.
I förbindelse med sjövattnet stod en källa varifrån vattnet pumpades upp i ett torn. Ladugården var otidsenlig och kunde inte ventileras och också därifrån flödade gödselvattnet ut i sjön. Gäddor som fångades smakade gödsel och kunde inte ätas. Korna drabbades hårt av tuberkulosen och fick gallras ut. Man började tala om att skilja lantbruket från anstaltsförvaltningen — något som gladde Sandstedt. Men Landstinget ökade då anslaget till ladugård och statarbostäder och då ansåg sjukvårdskommittén att allt skulle förbli som det varit. Till följd av sommarvärmen 1911 uppstod ett svårlöst problem. Överläkaren ville inte att arbetarna vid Optimus gick och badade i Fysingen. Han var också fabrikens läkare. Anslag om ”förbjuden väg” och ”enskilt område” retade arbetarna. Varje morgon var de nedrivna. Byggmästare R. Enblom som hade sommarbostad i Väsby frågade överläkaren vad det var för olägenhet att bada i sjön. Samma dag som överläkaren skulle anmäla badandet till direktionen, drunknade en stationskarl som var på besök. Detta gjorde att det inte blev någon anmälan. Trakasserierna angående badet och annat gjorde att Sandstedt ringde baron Åkerhjelm och sade upp sin anställning. Efter detta fick Sandstedt genom en annons anställning hos bankdirektör Palme på Svalnäs och fick bostad i en 7-rumsvilla och flyttade dit januari 1914.
Små lönnäsor på Klocbackavägen i maj 2925.
Gösta Nordfors minns
1946 – 1984
Gösta Nordfors var särskolechef för landstingets skol-och arbetshem, senare landstingets särskolehem och vårdanstalt under åren 1946 – 1984. Då han började fanns en stor rangskillnad mellan personalgrupperna som gjorde umgänge mellan dem omöjligt. Barnen hade mycket begränsad rörelsefrihet och det rådde en instängd och osund anda på skolhemmet. Gösta tog som sin första uppgift att ändra på de medeltidsaktiga förhållandena. Han kom under sin tid att vara med om att bygga upp en mönsteranläggning för undervisning och behandling av förståndshandikappade. ” Gösta minns” blev ett kompendium som publicerades i tre delar i Hembygden 2008 nr 1, 2 och 3. Del 4 hittar jag inte men hela kompendiet finns återgivet i sin helhet i Marita Janssons bok om Klockbackaskolan förr och nu.
Några utdrag ur Gösta minns.
Då Gösta Nordfors tillträdde som särskolechf 1946 hade han tanken på att kunna skriva en krönika för att fira 100-årsminnet av undervisning och vård av förståndshandikappade 1884 – 1984. Han fann då att det nästan inte fanns någon dokumentation av de föegående 62 åren. Så han började samla. I kompendiet ger han en bild av hur vård och undervisning av förstånshandikappade växte fram i landet från att inte ha existerat och särskilt i Stockholms Län. Den anstaltsbyggnad med 10 à 15 platser som öppnades 1884 visade sig snart otillräcklig och man såg att för barn i skolåldern behövdes skola och undervisning och efter skolåldern arbetshem för att hitta ett passande arbete. De obildbara skulle ha vård i någon vårdinrättning. Så kom Klockbackaskolan till 1914 och den gjordes så rymlig att den kunde ta emot 64 elever, arbetshemmet 70 elever (46 manliga och 24 kvinnliga) och vårdhemmet 86 platser för så kallade obildbara barn och vuxna. Alla eleverna bodde i elevhem och de manliga arbetseleverna fick flytta till Vita Holmen.
Gösta beskriver Vita Holmen som ”en herrgårdsliknande byggnad på en udde i sjön Fysingen. Vid olika renoveringar visade sig att byggnaden härörde från sent 1600-tal eller tidigt 1700-tal. Till Vita Holmen hörde två flyglar av samma ålder. På grund av dåligt underhåll var man tvungen att riva den ena flygeln och ersätta den med ett synnerligen amatörmässigt planerat och genomfört nybygge i två våningar avsett för två bostäder om två rum och kök för två familjer. Den flygeln förstörde den vackra och förnämliga exteriören som Vita Holmen hade haft” .
Som namnet antyder låg Vita Holmen på en ö, men genom sjösänkningar i början av 1900-talet hade de smala sunden mellan holmen och fastlandet försvunnit och den bro som tidigare funnits ersattes med en vägbana.
Allén av lindar till Holmen , april 2025 . foto förf,
Upp till Vita Holmen ledde en ståtlig allé av ”almar” säger Nordfors, (men det är lindar). Träden var cirka 25 meter höga och bildade höga gröna valv som en katedral. Trots den fula flygelbyggnaden gav Vita Holmen ett förnämligt intryck. Här inreddes bostad åt 46 manliga arbetselever. Arbetshemmet togs i bruk 14 mars 1912. 11 elever, till att börja med, sysselsattes inom jordbruk och trädgårdsarbete. Elevantalet ökade och var mot slutet av 30-talet över 40 stycken.
Till lasarettet hörde ett stort jordbruk. 1909 års landsting beslutade att skötseln av jordbruket skulle utföras av de sinnesslöa eleverna under ledning av några arbetsledare och en förvaltare. Lasarettets trädgårdsavdelning och parkanläggning utökades med växthus och en stor fruktodling. För ledning av denna verksamhet anställdes en trädgårdsmästare och ett par arbetsledare. Anläggningen utvecklades till en stor handelsträdgård som tillsammans med jordbruket gav så stora inkomster att de täckte landstingets kostnader för sinnesslövården ända till 40-talets mitt. Utöver sysselsättningen i jordbruket användes arbetshemselever i värmecentralen, vaktmästeriet, renhållningen inom lasarettsområdet, interna transporter och posthämtning.
Det kvinnliga arbetshemmet som till en början planerades för 16 elever förlades till en ny byggnad som även innehöll anstaltens kök och personalmatsalar. I källaren fanns bageri och badanläggning. Bageriet var en oskattbar tillgång. Dagligen serverades färskt bröd och kaffebröd samt vid högtider även tårtor och kakor. Bageriet levererade bröd även till lasarettet och tog emot beställningar.
De kvinnliga arbetshemseleverna sysselsattes med klädvård, städning och olika köksarbeten samt i vävsalen och bageriet. Några fick dessutom arbete hos överläkaren, sysslomannen och skolans rektor samt några andra familjer. Dessa arbeten var särskilt åtrådda genom att det var avlönade arbetsuppgifter. Till de övriga arbetshemseleverna utgick en blygsam ersättning och sämst betalt hade de som arbetade inom lasarettet. Motiveringen härför var att de kostade landstinget så mycket att de borde inte ha extra betalt. Den gamla, något avoga inställningen från lasarettets sida sken här igenom. En personalgrupp som aldrig visade de efterblivna någon avog eller nedsättande inställning var läkarna. Fram till 40-talet var skol- arbets – och vårdhem en del av lasarettet. 1944 kom lagen som skilde Löwenströmska lasarettet från omsorgsverksamheten. Den nedlåtande inställningen som många lasarettsanställda visade skolverksamheten hade också varit en källa till irritation och därför hälsades landstingets beslut med stor tillfredsställelse från båda sidor.
Jordbruket som efterhand återgått till lasarettet skildes nu definitivt från skolverksamheten men trädgårdsverksamheten förblev en skolverksamhet och det tog lång tid innan åtskillnaden var helt genomförd. Relationen mellan skolan och lasarettet förbättrades men mycket hade varit i dåligt skick när Gösta Nordfors tog över. Som expert i 1951 års sinnesslövårdsutredning fick Nordfors i tjänsten åka runt till nästan alla landsting och diskutera deras planer. Han fick göra resor till Danmark, Norge och Finland och på egen bekostnad till Nederländerna, Tyskland och England och 1956 fick han som FN-stipendiat på regeringens förslag göra en halvårslång rundresa i USA för att studera undervisning och vården av utvecklingsstörda. Alla resorna gav goda föreställningar om hur välordnade skolor skulle planeras och vilka misstag man borde undvika. Som planerare och arkitekt för ny skola utsåg landstinget arkitekt Anders Tengbom för hans lyhördhet för nya idéer och förmåga att förklara vad som var arkitektoniskt möjligt eller ej utförbart.
Den nya institutionen stod klar för inflyttning 1958. Nya elevhem byggdes och då fick hela handelsträdgården läggas ner, växthusen rivas och fruktträden avverkas. Uppräkningen av allt nytt som givits plats i de nya byggnaderna säger att synen på de förståndshandikappade har förändrats grundligt. Gamla skolan hade trivselvärden och gjordes om till hörsalar, slöjdsalar, skolkök, man fick expeditionslokaler, mottagning för läkare, tandläkare, landstingets första logoped, ett par talpedagoger, en skolpsykolog, stor gymnastiksal, scen, förnämlig filmanläggning, stor badanläggning, bastu, musikrum och bibliotekslokaler. Vidare fanns en TV-studio med möjlighet att producera, inspela och utsända TV-program till samtliga elevhem och som chef för detta en idérik tusenkonstnär Alf Lindbergh, som under flera år producerade en mångfald program för särskolebarn.
Manliga arbetshemmet Vita Holmen blev uppsnyggat och fick en starkt reducerad beläggning. Många arbetshemselever hade efterhand flyttat till egna lägenheter eller gruppboenden i Väsby samhälle eller på andra orter.
Gösta Nordfors kompendium är daterat 1984 och Klockbackaskolan stod då inför sin avveckling. Den tidigare så förnämliga anläggningen som under ett tiotal år kring 1960 ansågs vara en mönsteranstalt hade flagnat en del. Skolbarnen hade flyttat ut till externatskolor eller med de kommunala integrerade särskoleklasserna på hemorten. I den mån de inte bodde i sina egna familjers hem hade boendet ordnats i små boendeenheter i den allmänna bebyggelsen. Den utveckling som skol-och vårdverksamheten för de förståndshandikappade genomgått var för bara 25 år sedan en utopi.
Men hur ska det gå för de svårskötta och obildbara frågar Gösta Nordfors, Oktober 1984, före detta särskolechef i Stockholms läns landsting.
Promenad i parken maj 2025
Marita Jansson 1969 – 1974
Marita Jansson har skrivit boken Klockbackaskolan förr och nu. Hon var elev vid skolan mellan 1969 och 1974 och har upplevt vistelsen där under en tid då skolan nått som längst med att försöka göra sina elever delaktiga av samhällslivet.
Klockstapeln från 1600-talet och klockbacken vid Hammarby kyrka.
Boken börjar med en återblick på Hammarby och Holmen genom sockenhistoria från 1600-talet (Göran Strömbeck) och framåt och berättelser om platser och händelser som blivit kända av i synerhet Väsbyboroch givit upphov till talesätt och återberättande i synnerhet för innevånare i Upplands Väsby.
Författaren beskriver sin väg till beslutet att återge sin erfarenhet av särskolan.. Vilka arkiv hon har uppsökt för att återfinna sina skolkamrater och alla lärare efter 30 år av glömska och namnbyten. Hon ger bakgrunden till sin egen placering på Klockbackaskolan och det framgår hur svårt det kan vara att sia om ett barns utveckling. Skolan var då helt skild från sjukhuset med sin egen målsättning och så modern och utvecklande som den någonsin kom att bli. Hon minns en skola hon trivdes i och längtade till under loven. När hon som vuxen kom på att hon ville beskriva sin uppväxt, har hon till slut funnit 130 personer, skolkamrater och lärare att intervjua. Hon har fått ut alla sina journaler och utlåtanden från lärare och läkare och förutom betygen för uppnådda kunskaper har elevens förmåga till samarbete med omgivningen bedömts. Intervjuerna med lärare och före detta elever är innehållsrika och positiva.
Marita Jansson har också lyckats få med bilder från sin tid på skolan och vi ser glada ansikten på både elever och lärare från skoltid och friluftsdagar, skådespelarbesök och det vältränade fotbollslaget.
Allén upp till Vita Holmen när lindarna blommar juli 2025
Författaren nämner Vita Holmen som hem för manliga elever men mest genom minen från tidigare lärare, jag citerar förf.: ”Till herrgården (Vita Holmen) ledde en lindallé upp mot gårdsplanen. Lindarna är gamla och grova. På 30-talet berättade slöjdläraren Andersson vid särskolan om en gammal man som hette Björk. Denne Björk vistades på Hammarby ålderdomshem. Björks farfar planterade denna lindallé då han (Björk) var 14 år. Så då måste allén vara från 1774-76”.
Marita Jansson har även återgivit Gösta Nordfors hela kompendium med minnen i sin bok.
Boken avslutas med Avvecklingen av Klockbackaskolan och Plan för Klockbackaskolans avveckling. Beslutet om avveckling år 1981 medförde behovet att tänka ut alternativa omsorgsformer som ska ersätta vad som givits på Klockbackaskolan. En kartläggning av de utflyttande personernas behov visar att de behöver kvalificerat stöd från omsorgsverksamhetens sida för att kunna bo under integrerade former.
1993 upphörde landstingets verksamhet vid Klockbacka och ingen omsorgsverksamhet pågår där.
Jag har försökt läsa ut vem som nu äger vad i spillrorna av den Löwenströmska donationen men uppgifterna skiljer sig. Stiftelsen Löwenströmska lasarettet omfattar sjukhuset och dess närmaste omgivning, det ägs av Region Stockholm och förvaltas av Locum som är Region Stockholms fastighetsbolag.
En tidningsrubrik år 2002 säger att ett köp av Löwenströmska parken dvs området som upptagits av omsorgsverksamhet för förståndshandikappade, sålts felaktigt och fått gå tillbaks. Köparen var då Savana AB .
Enligt en artikel i tidningen Mitt I 15/8 20 såldes parken till Savana byggnadsföretag 2007 och det företaget benämns som ägare av området. Savana AB arbetar med detaljplanen att skapa 200000 kvm byggrätter i form av bostäder, äldreboende, LSS-bostäder, skolor, kontor och handelslokaler. Detta har blivit fördröjt genom att inflygningen till Arlanda stör med buller.
En promenad i området på försommaren visar att någon har klipppt gräs på en del ytor och stängsel för betande djur har satts upp och skogen nära sjön har röjts och glesats. Är det den nye ägaren som är omtänksam?
Då jag slår upp vem äger Löwenströmska parken läser jag: Region Stockholm är den nuvarande ägaren och förvaltaren av Löwenströmska sjukhuset och dess omgivande parkområden.
Då jag slår upp vem sköter Löwenströmska parken får jag veta: Löwenströmska parken sköts av Upplands Väsby kommun med fokus på naturvård, biologisk mångfald , kulturmiljövärden och sociala värden samt viltvård.
Jag kommer inte längre, men vem tar hand om Vita Holmens gård, är den ett ruckel som mår bäst av att rivas eller kan den renoveras till något användbart och eller sevärt eller en historielektion, den har ju en lång historia med skriftliga noteringar sedan nära 600 år
Tillägg
Mikael har hittat sista delen av Gösta minns i tidskriften Hembygden för år 2008 del 4 sid 29.
Del 2 i en lång berättelse jag ännu inte ser slutet på.
Gården Holmen hade en egen historia innan den ingick i Gustav Löwenströms köp av mark och gårdar till donationen och namnet Holmen kan spåras bakåt i tiden tillsammans med Hammarby till före Sten Sture den äldres (1440 – 1503) tid dvs till slutet av 1400-talet. Den var betecknad som Frälse dvs ägd av adelsperson och som sådan skattebefriad mot att ägaren vid behov ställde upp i kungens tjänst med en bra häst och utrustning för den och en man.
Uppgifterna om gården Holmens existens har jag hämtat i två verk: Det medeltida Sverige 1 Uppland, Vallentuna och Seminghundra härader av Sigurd Rahmqvist och Herr Mårten i Borgby av Göran Strömbäck, Martinus Laurenth Aschaneus var kyrkoherde i Fresta och Hammarby 1620 – 1641.
1494 nämns Holmen, då säljer Birgitta Olofsdotter (Tott) till Sten Sture och hans hustru Ingeborg Åkesdotter (Tott) Birgittas kusin, alla sina arvegods i Sverige, däribland en gård i H. som räntar 1/2 läst korn och 2.00 pn. 1495 upptas i Sten Stures jordebok bland köpegods, en huvudgård om 1.0, som räntar 1/2 läst korn och 2.0 pn. och som köps av fru Birgitta i Hammersta, namnet Hammarby har strukits över och över raden står att gården heter ” Holm”.
Sten Sture d.ä., bild lånad från historiesajten
1502 innehåller Sten Stures jordebok samma uppgifter; huvudgården heter Hammarby eller Holmen.
Gustav I (Vasa), bild lånad från historiesajten
1531 äger Gustav I (Vasa) gården Holmen om 1.0 som han fått vid skifte 1528 med arvingarna till Sten Stures änka Ingeborg Åkesdotter. 1543 redovisas gården Holmen med jordetalet 1 1/2 och räntan 6 pund korn och 2.0 pn; gården har 5 punds utsäde, äng till 30 lass hö, skog, gott mulbete och lite fiskevatten (Rahmqvist). 1595 kom Henrik von Falkenberg, tysk adelsman till Sverige från Livland, där hans ”egne gods är honom av de påler fråntagne”, varför han hos Karl IX ”begärte att honom någon annan lägenhet måtte inrymmas till dess han sine fråntagna gods kan återfå”, vilket beviljades honom i följande ordning, 1603 förlänades Henrik von Falkenberg Holmens gård. 1623 10/8 såldes med kungligt tillstånd av dennes söner till Johan Sparre tillsammans med övriga förläningar. 1613 dessförinnan byggt till säteri. Åbo Per Olofsson. Folket på Holmen hade i kyrkan sittplatser i bänk VII på kvinnfolkssidan och bänk VI på manfolksidan.
Johan Sparre 1587 – 1632
1627 Skattepålagorna 2, Johan Sparres Hammarby Västergården, Hammarby Södergården, Holmen ( ”Holma sätegård”), åbo Per Olofsson. Utsäde 12 tunnor, hästar 2, fåle, sto, ungsto, kor 5, kvigor 4, tjur; g. får 16, ungfår 3, g. svin 1, ungsvin 4; påförd skatt 6 daler 5 öre. 1683 reduceras från Johan Sparres arvingar, kronogårdarna i Hammarby by tillsammans med avgärdabyn Holmen och blir Rusthållet nr 13 som består av två hemman Hammarby (rustningsstam) och hemman Holmen (augment). ( Göran Strömbeck).
Några ord vi sällan möter: Avgärdaby är en by som har anlagts på utmarken till en äldre by s.k. bolby. Säteri eller sätesgård var ursprungligen en adlig gård befriad från skatter och andra kronoutskylder. Sätesgård i kamerala handlingar var inte alltid den gård frälsemannen själv bebodde, han kunde låta gården brukas av bönder. Indelningsverket skapades av Carl XI 1682 och upphörde 1921. Rusthåll en eller flera gårdar skulle gå samman och bilda rusthåll eller rotar som ansvarade för ryttare, soldater eller båtsmän, som de avlönade och gav ett soldattorp. Augment öka eller förstärka Augmentsgård förstärkare till rusthållet. pn=penning medeltida myntslag, lägsta valör.
Om Holmen: (Göran Strömbeck) Avgärdaby inom Hammarbys rå och rör. Läget på kulle vid sjön ger intryck av holme. 12 öresland. Med bolbyn geometriskt avmätt 1685 (vid rågångstvist), 1760 (vid storskifte) och 1862 (vid laga skifte). Ett arv-och eget hemman med medeltida ursprung. Med tiden vanligt krono.
Hammarby by och Holmen: Augmentshemmanet Holmen kom i enskild persons ägo genom rusthållarens ” köp till skatte” år 1722 8/11. Rustningsgårdarna och Holmen ingår sedan 1811 i den Löwenströmska lasarettsegendomen och i jordeboken 1817 betecknas de som Hammarby nr 1, 1/2 mantal, 10 1/2 öresland, Hammarby 2, i mantal 13 öresland, Holmen nr 1, 1 mantal, 12 öresland.
Stora ofredens flyktingar (ur Göran Strömbecks noteringar i Hembygden Nr 3 September 2008) Stora ofredens år i Finland var 1700-1721, särskilt från och med 1713, då landet var under ryskt herravälde. Då översvämmades Fresta-Hammarbyorten av flyktingar österifrån och mängder av officerare märktes på ortens herrgårdar. Högst i rang bland dessa var översten Henrik Johan Schauman (f 1649). Kyrkböckerna visar att Schauman installerat sig i Hammarby med kvarter på Holmen. Slitningar mellan främlingarna och ortens egna dokumenteras i flera fall, så ska översten Schauman i tvistemål med klockaren Olov Andersson i Hammarby, personligen ha slagit denne.
Vad som hände med Holmen efter att de finska gästerna återvänt hittar jag inga noteringar om mer än att Grosshandlare Backman står nämnd som ägare till Holmen år 1784.
1792 dog Gustav III och 1805 köpte Gustav Adolph Löwenström Torsåkers gård där brodern Jacob Johan Anckarström tidigare bott. 1808 köpte han Hammarby och Holmen. En uppgift säger att han då även flyttade till Holmen. 1811 är året för den Löwenströmska donationen. Då stod sjukhuset färdigt. 1813 dog Gustav Adolph Löwenström på Holmen, Hammarby.
1884 hade Stockholms Läns landsting beslutat att de skulle ha en anstalt för förståndshandikappade, den skulle vara nära lasarettet och de skulle ha gemensam styrelse.
Nu Holmens närmaste kontakt med Fysingen. April 2025
Frågor som uppstått om Holmens tidigare bebyggelse , innan den ingick i Löwenströmska donationen. Hade Holmen flera gårdar? När var Holmen en holme, kringfluten av vatten som uppges på flera ställen. Har någon sett det? Man brukar räkna med att landet höjt sig 5 meter sedan vikingatid och sjösänkningarna av Fysingen i början av 1900-talet var nästan 2 meter så man tog sig lättare vattenvägen till flera platser som senare grundades upp . ”1613 byggt till säteri”, låter oss ana att det var lite mer påkostat än ett enkelt lanthem. När fick Holmen sina flyglar och är huset byggt av timmer som senare putsats? När blev Holmen den Vita Holmen och har det med husets puts att göra?
År 2006 utförde Nationella laboratoriet för Vedanatomi och Dendrokronologi, Hans Linderson i Lund en dendrokronologisk undersökning av tre sågskivor från stödben i huvudbyggnaden Vita Holmen på Löwenströmska sjukhusområdet. Analysen visar att samtliga tre byggnadselement kan ha avverkats vinterhalvåret 1810/11. Analysen var beställd av SIFU Akademi (Samuel Berg).
Hur Holmen avspeglats av tre olika personer från skilda tidpunkter under 1900-talet följer.
Medan jag försöker få lite ordning på allt jag hittat om Holmens gård, rinner den ena helgen efter den andra förbi, nu är det Midsommar och det mesta är utslaget, grönska har fyllt ut vinterns mellanrum och det är rosornas tid. Nu lyser alla vildrosor i rosa skiftningar från diken och bergknallar utmed nästan alla vägar och de blommade nog lika vackert på Almqvists tid och han såg dem.
I Suseboparken finns en liten rosengård med minst 6 olika rosor, namnen är nog bortglömda men just nu slår de ut. Rosengården är i behov av en fadder eller faddrar som ser till att varje buske blir omskött. Regnet saknas i år men det vill man ändå inte ha på Midsommarafton.
Sen önskar jag alla som tittar in på bloggen en Trevlig Midsommar !
I april när jag gick utmed Fysingen på Ingegerdsleden kunde jag skymta en gård med flyglar bakom ogenomträngliga snår. Jag gick hem och googlade och såg efter på kartan om gården var utsatt och om den hade ett namn. Den hette Holmen och den visade sig ha de äldsta kvarstående husen efter mer än 100 års vårdhemsverksamhet för förståndshandikappade som bedrivits här och vars avkastning gick till driften av sjukhuset. Det blev inledningen till ett ivrigt letande efter nedskrivna uppgifter. Men jag börjar med det som gav upphov till området ”Löwenströmska” i Upplands Väsby-
Gustav III, kung över Sverige, föddes 1746 och dog 29 mars 1792. Han blev skjuten 16 mars 1792 vid en maskeradbal på Operan och dog två veckor senare på Stockholms slott. Den som sköt var Jakob Johan Anckarström och dödsorsaken kom att bli, blodförgiftning och lunginflammation. Ett fint och läsvärt referat av allt kring kungamordet och om Anckarström går att läsa i Hembygd nr 3, September 2009, årgång 38, sid 11, där Inga-Lisa Gustavsson har läst Sofie Elkans historiska romaner från 1910 ”Jacob Johan” och ”Kungamördaren” och som finns bland Upplands Väsby biblioteks ”rara böcker”. Svenskt biografiskt lexikon har också en artikel av L. Stavenow som belyser Anckarströms liv före mordet.
Gustav III, målning 1771 av Alexander Roslin, poster
Vem var Jacob Johan Anckarström? Han föddes på Lindö gods i Vallentuna 1762, han hade två bröder Carl Ulrik och Gustav Adolf och en äldre halvbror som var oäkta son till fadern. Barnen var moderlösa och sov i faderns rum och de fick en sträng och spartansk uppfostran. Fadern dog när Jacob Johan var femton år och familjens vän bibliotekarien Carl Christoffer Gjörwell blev förmyndare för sönerna. Enligt testamentet ville fadern göra om Lindö till ett fideikommiss med Johan Jacob om fideikommissarie men förmyndaren kunde inte gå med på det, då det skulle bli orättvis för de övriga arvtagarna. Denna första motgång gjorde Johan Jacob besviken och för honom återstod den militära banan. Redan som liten blev han inskriven vid livregementet och en korpralsyssla var inköpt åt honom för 12000 daler vilket ingick i korpralbostället Antuna. Han började tjänstgöra vid gardet när han var 16 år, han såg bra ut men var stolt, snarstucken och stursk. Hoppet att kunna inlösa Lindö gjorde honom snål och penningkär. Då han med sin förmyndare Gjörwell besökte Runsa som då arrenderades av Margaretha Löwen, blev han bekant med dottern i huset Gustafva Löwen och hon kom sedan att bli hans maka. Deras väg gick först till Mellösa och sedan Torsåkers säteri. Efter en tvist med Torsåkers ägare flyttade paret till Stockholm. Jakob Johan delade den adliga oppositionens förbittring mot Gustav III. Han gjorde en resa till Gotland för att söka ett lämpligt arrende. Det var i en krigstid när Ryssland när som helst kunde landstiga på ön. Han talade nedsättande om kungen så att folk kunde höra och följden blev en angivelse för majestätsbrott. Han frikändes till slut men förstod att kungen hyste ovilja mot honom och arbetade på hans undergång. Han blev bekant med Clas Horn som hade samma åsikt om kungen som Jacob Johan och de beslöt att röja kungen ur vägen. Flera adelsmän blev delaktiga i komplotten.
Gravyrporträtt av Jakob Johan Anckarström, Historiesajten
Så kom dagen 16 mars 1792 då Jacob Johan efter flera försök fick ett tillfälle att skjuta Gustav III på Operans maskeradbal, kungen dog inte utan blev liggande i ett par veckor, innan han avled. Dödsorsken var lunginflammation och blodförgiftning. Mördaren och de sammansvurna (16 st) avslöjades och bestraffades, Jacob Johan dock med den grymmaste avrättning. Flera släpptes fria, några dömdes till landsförvisning men Jakob Johan fick dö för dem alla.
Efter bestraffning av kungamördaren fick Ankarströms familj och anhöriga byta namn, det blev en kombination av hustruns flicknamn Löwen och ström i Ankarström, Löwenström..
Gustav Adolf Anckarström Löwenström, bilden lånad från släktforskningsprogrammet Geni
Gustav Adolf Löwenström, yngre bror till kungamördaren levde länge med tanken att på något vis sona broderns brott. Han kom fram till att bygga ett sjukhus utmed vägen mellan Stockholm och Uppsala kunde kunde vara en god gärning. Han tog avsked från sin militärtjänst i april 1805, sålde sina gårdar Mellösa, Berga, Foderby och Nähle och köpte i stället Hammarby gård och Holmen i Hammarby socken. Han gifte sig 1809 med stiftsjungfru Hedvig Ankarcrona och strax efter giftermålet sålde han sin ärvda del i Lindö säteri och även Torsåker och slog sig ner i Hammarby socken (på Holmen ?).
Carl Christsoffer Gjörwell d.y., målare okänd, Haga parkmuséum
Gustav Adolf Löwenström uppdrog åt sin vän professor och stadsarkitekt i Stockholm Carl Christoffer Gjörwell d.y. att rita ett lasarett, det byggdes i Hammarby och stod färdigt 1811. Genom gåvobrev och testamente lät Löwenström 1811 instifta en sjukvårdsanstalt, Löwenströmska Lasarettet och Serafimerordensgillet skulle sköta styrelse och förvaltning. Med fastigheten Holmen som ingick i donationen avsåg han att den skulle ge underhåll åt sjukhuset. 1825 utsågs en egen sjukhusdirektion med landshövdingen som ordförande och man likställdes med andra länssjukhus och och sedan 1876 är region Stockholm dess huvudman.
Första sjukhuset. Målning i Löwenströmska sjukhusets personalmatsal
Till att börja med hade sjukhuset tre sjukrum med plats för 6-8 sängar och läkaren Christian Ziegert som kom från Tyskland bodde på övervåningen i sjukhuset. Till sin hjälp hade han Beata Westerberg, sköterska, kokerska och städerska. Ziegert blev kvar i 40 år och namnen på sjukhusets första trotjänare finns bevarade i gatunamn inom området likaså arkitekten Christoffer Gjörwells.
Själv togs Gustav Adolf Löwenström snart in på sitt sjukhus och dog där i lungsot en marsdag 1813. . Testamentet efter honom gav lasarettet, förutom byggnaden och det stora ointecknade markområdet 11.466 riksdaler, en stor summa på den tiden.
Gamla tillbyggda Löwenströmska
I mitten av 1800-talet byggdes sjukhuset ut och antalet vårdplatser ökade så att vid sekelskiftet hade man 54 platser. Tuberkulosvård ingick i verksamheten och ett sanatorium byggdes 1910. Det ursprungliga lasarettets huvudbyggnad från 1809 användes till mitten av 1960-talet, då ett nytt sjukhus togs i bruk.
Sanatoriet, bild från Kjell Carli, Utforskat.se
F.d.sanatoriet, nu demensboendet Hammarby Slott 2025. Slottets bild på nätet.
Stockholms läns landsting beslöt 1881 att på Löwenströmska lasarettsegendomen upprätta en idiotanstalt för 15 patienter och med en en huvudbyggnad i sten. Ekonomi och administration skulle vara densamma som för sjukhuset. Anstalten byggdes och togs i bruk 1884. Dagens språkbruk för ”idiot” fanns inte vid den här tiden utan sågs som en mer saklig benämning, den finns både i latin och grekiska och betyder okunnig. Men när ordet idiot övergick till att bli ett skällsord ändrade man beskrivningen av personerna på anstalten och när ett nytt vårdhem kom till 1914, hette det Stockholms sinnesslöanstalt och 1920-1942 hette det det Sinnesslöanstalten men även ordet sinnesslö var negativt så 1942-1955 blev det Skol och arbetshemmet. När när man ville utvidga sinnesslöanstalten år1907 framhöll man att det fanns två grupper av patienter, bildbara och obildbara. De bildbara skulle få uppfostran och utbildning och de obildbara endast vård. Det behövdes alltså en skola för barn i skolåldern, arbetshem för bildbara över skolåldern och asyl för de icke bildbara sinnesslöa. De tilltänkta anstalterna kom till mellan åren 1910 och 1914.
Vita Holmens gård i maj 2025.
Skolan fick heta Klockbackaskolan (nu riven), ett kvinnligt arbetshem med centralkök och bageri byggdes och ett manligt arbetshem inreddes i huvudbyggnaden på gården Holmen som också kallades Vita Holmen. Både manliga och kvinnliga elever från arbetshemmen sysselsattes med arbeten i lasarettets trädgårdsodlingar, sjukhuset och lantbruket. Driften av Holmen skulle förse lasarettet med de medel de behövde för att kunna fungera.
Asylen maj 2025
Asylen dvs vårdhemmet byggdes också och stod färdigt 1914.
1944 skildes lasaretts-och omsorgsverksamheten åt genom landstingets beslut i samband med att en ny omsorgslag trädde i kraft 1945. Det hälsades med tillfredsställelse av de berörda då förhållandet mellan skolan och sjukhuset blivit något ansträngda. Så småningom revs växthusen i den stora handelsträdgården och fruktträden sågades ner. Skolan och vårdhemmet fick egen ledning, Ny skola byggdes och nya elevhem och skolan moderniserades. Med tiden har dock synen på omsorg om förståndshandikappade förändrats och 1984 lades särskoleverksamheten ner. Handikappombudsmannen menar att ”Särskolan som egen skolform bygger på ett förlegat institutionstänkande”. Han vill därför avveckla förskolan. Fråga i riksdagen 2001.
Årtal och uppgifter för olika verksamhetsbeslut, byggen och nedläggningar går att ta fram. Många av lokalerna finns kvar och väntar på att vara till fortsatt nytta eller rivas. Men hur var livet här, så mycket förändrades under de 100 åren. Före slutet av 1800-talet fanns inte t.ex. vård eller utbildning för personer med förståndshandikapp. Jag har hittat tre berättelser där olika befattningshavare beskriver sina upplevelser, en syssloman Erik Sandstedt åren 1910 – 1914, en rektor Gösta Nordfors åren 1946 – 1984 och en före detta särskoleelev Marita Jansson åren 1969 – 1974.
Jag bryter här, bloggen blir annars för lång och jag spar berättelserna ur minnenas verklighet och mer om Holmen till nästa blogg.
Sjukhuset som byggdes 1968 är vad som nu återstår av sjukhusverksamhet, dock upphörde akutsjukvården och BB likaså i slutet av 90-talet, avdelningar för rättspsykiatri med byggnader har tillkommit 1985 andra vårdgivare är Stockholm Spine Center, geriatrisk klinik, dialysmottagning, ortopedi, ögonklinik med flera. En upprustning av de tekniska installationerna gjordes nyligen. Demensboende finns i före detta Sanatoriet.
Mark för bostadsbyggande runt Stockholm är attraktivt och år 2007 sålde Upplands Väsby kommun det Löwenströmska området till ett byggnadsföretag, Savana. Det skulle ge Upplands Väsby en ny stadsdel med 200000 kvm byggrätter, bostäder, äldreboende, LSS-bostäder, skolor kontor och handelslokaler och projektnamnet är Löwenströmska Parken. Den stora byggnationen har ännu inte kommit igång, inflygningen till Arlanda är för störande.
Savanas bild av hur bebyggelsen av Löwenströmska parken kan tänkas bli. Längst upp till vänster på bilden syns det nuvarande sjukhuset och längst till höger bland träden sticker Holmens hus upp genom grönskan.
24/4-25 Bergianska trädgården har nu fått Universitetet som ensam ägare och som vän till trädgården hoppas jag att den ska få lugn och arbetsro. Den mest påtagliga förändringen märks i E.Andersons växthus där serveringen av drycker med tilltugg har upphört och ersatts med en helautomatisk kaffeapparat. Gick en runda i den vårblommande trädgården efter ett besök hos grannen tandläkaren.
Nu är tiden då körsbärsplommon blommar, de är enkla och så vackra och ger ett stjärnregn som är över på ett par dagar,
En av de dagarna råkade vara idag.
Japanska dammen fördubblar besökarantalet.
Överst i Rhododendrondalen lyser de tidiga buskarna starkt lila.
Så mycket färg att se både på långt och nära håll.
Stora grusplanen som fylldes och jämnades för att Wittrock hade tänkt sig och ritat in ett stort växthus på de tidiga skisserna.
Ännu ett körsbärsträd i blom
Röd nunneört, låga mörkrosa och inbakade i gräsytor och rabatter blommar de röda överallt i trädgården. När de blommat över lämnar de inga spår och man glömmer dem till nästa vår.
Sibirisk nunneört har sin historia från Linnés tid. Linné hade bett sin finske lärjunge Erik Laxmann att skicka frön av löjtnantshjärta som han aldrig sett i verkligheten. När fröerna kom 1765 visade de sig ge en annan okänd växt som fick namnet sibirisk nunneört. Den doftar honung och sprider sig gärna, men liksom den rosa nunneörten, lämnar den inga spår efter blomningen. Här har den gömt rötterna i häcken kring fruktträdgården och tittar fram längs hela häcken.
Allt arbete med trädgården som vi slipper. Utan plantering ingen trädgård.
Det stora Tokyo-körsbärsträdet utanför E.Andersons växthus drar många beundrare.
Det är vår även i växthuset, olivträdet blommar, vinrankorna är ljusgröna och större än jag sett förr och lejonsvansarna doftar. Saknar den gamla entrén men den var ändå för liten för både servering och försäljning. Så en mugg kaffe ur den nya kaffeautomaten får ersätta E.Andersons önskan om en kopp choklad till Medelhavsdrömmen. Böcker och presentartiklar är nerpackade och entrén ser inte riktigt färdigmöblerad ut än.
I växthusets australiska hörn blommar en jättetuva med röda blommor (Pimelea ferruginea) på engelska heter den Rice flower och Rosa risblomma är ett försök att försvenska den.
Rosa risblomma
I rabatten utanför växthuset blommar ett litet träd som lockade mig att läsa på etiketten —Mandelträd ! Den har granhäcken åt norr och växthuset åt söder som skydd och här finns fler Medelhavsväxter som klarat att övervintra utomhus.
För att hitta till källan är det enklast att parkera vid Hammarby kyrka och därifrån gå några hundra meter norrut på en väl beredd gångväg. Den är en del av den 11 mil långa pilgrimsvandringen mellan Storkyrkan i Stockholm och Uppsala Domkyrka som kallas Ingegerdsleden. Vem var då Ingegerd ? Hon var född i Sigtuna och dotter till Olof Skötkonung och blev genom giftermål med Jaroslav av Kiev, storfurstinna av Kiev och senare det ryska helgonet Anna av Kiev.
Hammarby kyrka från 1200-talet är den äldsta av kommunens kyrkor. Den är också den minsta, rymmer bara 50 personer.
Man följer vägen som norr om kyrkogårdsmuren går nedför en backe och mot Fysingens vassruggar.
Ett besök för något år sedan gav så många funderingar kring varför man lät allt visset och vissnande material, träd, grenar och ris ligga kvar i det träskliknande området. Varför är vattnet där kyrkan ordnat en plats för dop och sammankomster omgivet av så mycket stök. Minns jag verkligen rätt?
Efter ett par hundra meter når man källan. Den har några klara vattenytor där träd speglar sig och en kör av änder hörs från vassen. Fysingen är en sjö för fågelintresserade. Men landskapet som omger källan är verkligen stökigt. Är jag städpedant? Eller finns det en grön tanke bakom , att allt ska få falla och multna i fred och tusen insekter ska få sin chans? som i en urskog?
I källan är vattnet inte stilla , går man nära ser man att ytan skrynklar sig och småkokar hela tiden.
Leden fortsätter utmed Fysingens träskartade strand och den är ingen charmig syn, i det blöta växer en del jättelika alar, några står men de flesta har rasat omkull och ligger som ett stort plockepinn i olika förmultningsstadier.
En del öde hus skymtar inåt land och hoprasade rester av bodar skräms lite nära vattnet.
Äntligen syns Fysingens vatten. Vassen öppnar sig något och här kan man lägga till med små båtar.
På en höjd intill ligger en gård som en gång haft utsikt över vattnet, jag skymtar två flyglar och nästan allt är dolt av ris och sly, husen ser hela ut på håll men det verkar obebott.
Vem kan ha bott här?Det går inte att komma nära och från gångvägen finns ingen stig som leder upp till gården. Vägen utmed stranden svänger och man rundar kullen med hus men jag ser ännu ingen väg som leder fram till husen. Jag möter inga människor, är ensam och jag går i en spökskog, kusligheten kryper för nära så jag vänder och går tillbaks.
Jag for hem och började googla, husen jag inte kom nära var Holmens gård eller Vita Holmens gård som den kallades och den har legat här sedan 1700-talet. Jag förstår att här börjar en ny historia och jag ska försöka lägga ihop pusselbitarna jag hittat till något med sammanhang.
Varför heter det Holmen? Platsen var just en holme för inte så väldigt länge sedan. Man sänkte sjöar från slutet av 1800-talet för att få tillgång till mer odlingsbar jord. Fysingen har varit utsatt för två sänkningar sedan slutet av 1800-talet. Holmens gård låg tidigare på en vattenomfluten holme och det som nu liknar träsk och gångvägen jag nyss gått, stod före sänkningarna helt under vatten.
Vita Holmens gård är det äldsta minnesmärket från den tid som började med den Löwenströmska donationen.
Brittakarolina's Blog 