Karin ställer ut på Saltskogs gård i Södertälje. Gården har sin egen historia och ägs nu av Södertälje kommun och där har 13 konstnärer ateljeer och plats att arbeta och ställa ut sina verk och de inbjuder även andra konstnärer att ställa ut.
Karin visar verk från hela sin tid som formgivare och särskilt från de senaste åren med egen huggning i skulptören Sam Westerholms verkstad vid sidan om de större skulpturuppdragen.
Kalkstenspaket
Musselminnen, ett av Carraramarmor och två av marmor från Stora Vika 2023 -2025
Besökarna var många
Mattan, inspirerad av snö, is och sandstenshällar i havet vid Stora Karlsö.
Selina, Hedda och Alexandra
Skulptören Lenny Clarhäll och Karin
Manshuvuden och torso
Karins hand och kritpipan
Sjögrässtolarna och Lenny Clarhäll
Selina, Karin och Hedda
Hästtorso, Larv och Bortglömd
Mina bilder ger inte full rättvisa år det utställda och många föremål har inte kommit med, men utställningen är öppen två helger till, 8-9/11 och 15-16/11 kl. 12-16, så det går ännu att se allt i sin helhet.
Eftersom jag går med rullator har jag oftast blicken riktad mot marken och uppfattar lätt det som finns kring fötterna och det är just nu mycket som sker på marken när jag kommer utanför dörren. Mängder av löv ligger eller virvlar kring och för många av träden ser jag deras löv riktigt nära för första gången. Lövkronorna hamnar högre och högre med hjälp av arborister som plockar bort lägre och störande grenar, stammarna ska bli höga och raka och grenarna får inte hindra stora transporter att komma intill eller förbi.
Centralvägens lindar som blommade och doftade så ljuvligt för några månader sedan har nu gulnat och deras löv fyller gatan och virvlar upp och flyttar sig av minsta vindpust..
Lindens blad blir aldrig röda, de gulnar och blir beigebruna.
Suseboparkens stora träd ger många löv, en del bildar en färggrann matta ovanpå idegranshäckens tak.
Fågelbärsträdens löv går mellan ljusgrönt och orange till brunt. Lövens vitaktiga baksidor förstärker framsidornas färger.
Granne med fågelbäret står ett rosablommande körsbärsträd och här har löven vänt sina rosa baksidor uppåt medan framsidorna är allt mellan gult och mörkviolett.
De röda körsbärsträden vid rivningstomten på Centralvägen är tidigast av alla träd att blomma på våren, det verkliga vårtecknet, deras löv är röda i livstiden men rödare än eld och blod när de faller.
På Hugo Sabels torg, granne med Susebo, finns ett antal Ullungrönnar spridda över hela torget. Jag har inväntat när de ska bilda ett brinnande tak över hela torget men det lär dröja ännu några år.
De vackra löven som tjusat oss med sin färg och form sönderfaller i småbitar när de hamnar på marken och ger en rätt stökig röra.
Vi svänger in på Dragonvägen som har fått en sorts oxlar på båda sidor om gatan. Bladen har vita baksidor och de vänder gärna sin vita sida uppåt när de landar på marken. De allra senast planterade träden är lite annorlunda med mindre blad och har förmodligen ett annat sortnamn. Det vore trevlig om vi alla kunde få veta namnen på de träd och buskar som planteras av kommunen, det kan knappast fördyra inköpen med någon rad med nyplanteringarnas namn. Det gör inget om de är konstiga, går det bara att stava till dem så kan man ju slå upp dem.
Här har löven trampats och regnet gjort sitt för att skapa ett fint mönster på asfalten.
Frosten framkallar lönnlövens röda färg men i år blir de bara gula. Lite snopet då det brukar vara lönnarna som står för den färgrika hösten. Här har lönnarna intill kyrkogårdsmuren vid Ed fyllt asfalten på parkeringen med klargula stjärnor.
Utanför ingången till biblioteket i Messingen låg ett ensamt lönnlöv med de efterlängtade höstfärgerna, men varifrån det hade blåst kunde jag inte se och det blev för mig det enda lönnlövet med rött den här hösten.
Vi längtar beständigt till den lilla stugan på Gotland. Sommaren som gick var full av hinder och vi behöver vara två när allt ska bäras in och ges plats inomhus till nästa år. En lördag vid kaffedags, strax innan Göstas Sverigevistelse var slut för den här sommaren, ringde mobilen. Det var Gösta och eftersom han är en rörlig person frågade jag först, var är du? Vi är HÄR svarade han och mobilen visade grönt gräs och jag såg var han var, på Gotland och sen såg jag Selina och förstod……
De hade flugit med Göstas plan på morgonen från Eskilstuna till Visby, hyrt en bil där och var nu igång med att bära in allt kring stugan som behöver tak för vintern. Jag hade grubblat över hur någon eller några skulle få tid att göra resan för att just stänga till för i år men en resa för oss behöver planeras och beställas och viktigast av allt, betalas. Gösta och Selina var redan där.
Göstas plan har Lasses initialer på magen, jag tror att Lasse hade varit mycket road av att få vara med på flygturerna och på det här sättet är han ju alltid med.
Ni tar väl bilder av hur allt ser ut nu, om det är grönt på marken? När sommaren är över brukar marken ofta vara brun och torr men det har också hänt att det varit grönt och vackert om det hunnit regna något. Bilderna i den här bloggen kommer alla från Göstas mobil. Kanske har gräset blivit lite grönare av att skickas mellan mobilerna och sen till datorn, men det var också en strålande dag och Selina säger att så här såg det ut. Här är stugan och marken är grön. Rabbisarnas lömska hål under och nära huset är utjämnade och gräset gör allt för att täcka allt grus vi fyllt hålen med. Niklas har jobbat under två somrar med att göra marken motbjudande att gräva hål och gångar i för rabbisarna och helst ska de små sötnosarna själva vilja flytta till andra marker. Det ser ut som om Niklas har lyckats och han jämnade ut det sista av den stora grushögen vi fick levererad för 7 år sedan och som alla hinkat ut småsten från under de senaste somrarna.
Här har varit helt uppgrävt och djupa förbindelsegångar åt flera håll. Tidlösorna ser vilsekomna ut, de har blivit uppgrävda och avsmakade av rabbisar, här är en liten tofs de lämnat kvar. En stor tallgren hänger brun och är knepig att enkelt plocka undan, den har brutits men inte fallit, det blir nästa års jobb.
Medan gångarna under stugan och plintarna varit viktiga att få stopp på har rabbisarna nöjt sig med att gräva sig in under bodarna, men även här har det blivit obekvämt att fortsätta.
Södra gaveln, det gröna på väg och inga snubbelhål.
Utsikt mot söder och elledningarna borta.
Stugan sedd från söder. Det lilla huset fanns inte med i några drömmar eller planer då vi blev en familj, men vi inspirerades av de små husen i strandskogen vid Holmhällars pensionat, där vi bodde med tre barn och hund i flera somrar. Något enkelt att sova i till natten och gott om plats utomhus för barn att röra sig på. Med åren har det tillkommit bekvämligheter som el och en tvättbod med dusch och tvättmaskin, toalett och nedgrävda avloppstankar.
Stugan är nu låst för vintern och Visby nästa.
Mot brevlådan 1 km. Här på den torra sandkanten några meter högre än stranden har vägen gått när Gotland hade mycket vatten även på land. Utmed vägen växer många vildäppelträd men bland dessa kan det även uppstå något som smakar gott och är direkt ätbart, i dungen till höger finns ett sådant.
Majsen frodas, på höger sida är åkrar som haft sockerbetor, säd av olika slag, vall och nu sedan ett par år majs. De odlare vi talat med blir lyriska när de talar om majs. Korna tycker om majsen, den är näringsrik, man hackar ner hela växten till foder, inga rester och den växer gärna flera år på samma åker.
Stenvasten söder om brevlådan följer vägen och den finns i rester utmed hela åkervägen och även på vår tomt. De nyligen lagade och återuppbyggda vastarna är stiliga och turistvänliga, men de här olagade resterna andas fortfarande och är de verkliga minnena från förr.
Selina och Gösta på väg igen. De var tillbaks i Eskilstuna – Stockholm i tid så Selina hann till sin bokklubb klockan 20.
Det här är vad piloten ser i planet och lite till.
Med de dagliga promenaderna till fots når jag inga vildmarker eller växter som själva valt sin växtplats. Men inom ett par kvarters avstånd finns ändå mycket att stanna upp inför.
Tidlösan blommar i september, plötsligt är den här med hela sin familj och de ljust lila lyser upp de trötta rabatterna.
Kommunala planteringar i stora blomsterkar har växter som byts ett par gånger per säsong och just nu har rödlila Dahlior satt fart och blommar allt vad de orkar.
Jag sneddar över Hugo Sabels torg och ser att det är dags för orange pumpor hos blomsterhandlaren och de har sällskap av djupröd ljung och tillsammans blir de en häftig färgkombination som jag inte kan motstå.
Träden har behållit sin grönska länge men på Kvarnvägen har löven gulnat och glesnat.
Det är kallt och jag fryser om händerna så jag vänder hemåt, solen gömmer sig och de körsbärsträd som är kvar efter rivningen av Medborgarhuset har blivit röda. Löven har
börjat falla, det går fort.
De kubformade järnbehållarna på torget som uppstod har länge blommat blått och tillsammans med högt gräs är de fina i motljus men jag får inte till det på bild, gräset är visset och för högt.
En vattenpöl på Genvägen som tar lång tid på sig att torka in. Den speglar en flikbladig björk.
Ullungrönnarna utmed gångvägen mot vårt hus är pampiga och arboristen har tagit bort stökiga grenar så de ser ut som om de växt just så prydligt som det verkar. Bären är saftigt röda, undrar om gelé av dem blir lika god som av vanliga rönnbär?
Då jag förra hösten gick omkring i den stora lindplanteringen i Rosersbergs slottspark bestämde jag mig för att jag måste se när de gamla träden slår ut sina nya ljusgröna löv om våren. Det blev inte så, det kom att bli september igen , nästan prick ett år efter förra besöket. Den fullt utslagna grönskan på sommaren är så tät och skuggande och det svalkar om solen gassar men när sommaren går mot höst blir det kallt under träden och man går gärna ut i de solbelysta områdena.
Många bilder är upprepningar, rosorna i häckarna vid parkeringsplatsen är lika lockande i år som förra året.
Sista raden av lindar före strandängen och Mälarens vatten. Här och där ser man en stubbe i raden av gamla lindar och den säger att alla träden överlever inte att bli så gamla. Trädgården anlades som fransk barockträdgård de sista åren av 1600-talet av Nikodemus Tessin den yngre åt greve Bengt Gabriel Oxenstjärna och det var en av Sveriges mest påkostade anläggningar på sin tid.
Här nära vattnet har träden kunnat växa sig väldigt höga.
Träd som varit med sedan parken anlades dvs i mer än 300 år.
Mycket få svampar syns i gräset under lindarna och inga alls i gruset.
Solen värmer på den stora gräsplanen framför åt sjösidan. Många besökare i parken kommer från hotellet som numera finns i en slottsflygel. Själva slottet som varit öppet för visningar är för tillfället stängt, likaså slottscaféet och slottsbutiken.
Här och där har en av de gamla lindstubbarna fått nytt liv, ur resterna av en gammal stubbe spirar en ny lind.
Går utmed slottets sida, kavaljersflygeln med fönster som speglar himmel och park.
Grus på alla gångar runt slott är kanske den vanligaste och mest lättskötta beläggningen. Man kan inte smyga ljudlöst på grus och minsta rörelse i gruset avslöjar besökare i mörker. Grus är jobbigt att skjuta en barnvagn framför sig på och likaså en rullator, det tröttar.
Blomsterlådorna som möter vid entrén är nu höstplanterade.
Vita skyltar vid ingångar till slottet säger Välkommen till Rosersbergs Slottshotell! Hade hoppats att det stod Välkommen till Rosersbergs Slottskafé.
Åter till parkeringen och de flera meter höga häckarna med rosor.
Hela våren längtade vi efter regn, det hade varit sparsamt med snö under vintern, så vatten fattades. Vi fick också höra att grundvattnet var extremt lågt och uppmanades att inte slösa med kranvatten. Men våren med grönska kom ändå och sommaren och sedan kom regnen. Väsbyån brukar smalna sommartid och täckas av andmat och gula näckrosor, vass och kaveldun skymmer sikten och på en del sträckor är inget vatten synligt.
När vattnet börjar synas igen är det roligt att gå utmed ån, då händer alltid något. Ett svanpar med fem levande ungar betade av bottnen på ån.
De stora ekarna på åkanten är fulla av ekollon.
Regnen som kommit har blivit kvar i pölar som inte hinner torka upp mellan skurarna och där i gruset gror gräset lysande ärtgrönt på vägen.
Åns raksträcka söderut rör sig sakta och vattnet är klart, man ser bottnen och ovanligt många änder håller till utmed kanterna. Inga höstfärger har ännu letat sig in i grönskan.
Och hemma på balkongen väntar en blommande Amaryllis, jag sparade två lökar från julblomningen för att se om jag klarade att sköta dem till nästa jul. En av dem ville inte vänta och lyser nu upp bland semestrande grönt.
Sommaren blev oväntat sval och det har inte lockat med utesittande i den nybyggda pergolan i husets trädgård. Ett tak för en sittgrupp hade ganska oväntat byggts efter 20 år, där det tidigare varit en grusplan med sandlåda och ett par gungleksaker, som väldigt få barn roat sig med.
16 juli. Tittar ner på gården och ser att en äldre snickare med smörgåspaket och vattenflaska vilar i värmen efter att ha satt upp ett tak som täcker husets innevånare och när regnet närmar sig kommer ännu ett tak upp.
Plötsligt ser alla buskar och planteringar ut som om de inramade den nya sittplatsen och trädgården är trevlig i stället för enbart en vandring till soptunnorna. Någon håller på med något på gräsmattan.
Lasse och nya lilla Ella
Liten och vit som en trasselsudd, glad och lekfull, man blir ju stående i beundran.
Äpplena mognar på gårdens två äppelträd.
Husse får allsidig motion
Rödhattarna utmed garageväggen lyser i härligt rödviolett.
Som barn fick jag höra att lingon går inte att odla och kanske var det enklare att gå ut och plocka de vildväxande, de fanns ju i överflöd.
Då jag gick ut för att se om fjärilarna dansade över de vildväxande rabatterna bakom Messingen fanns inga fjärilar att se, men däremot drog en jätteplåtmyra en kärra full med skogsväxter över stenläggningen.
När jag gick närmare såg jag att den hade ljung som höll på att slå ut och
många lingonplantor både med mogna lingon och sådana med lingonblom. De går tydligen att odla. När jag sedan googlade på odlade lingon såg jag att det finns fyra odlingsvärda namnvarianter.
Myrans skapare finns inte namngiven men kärran med sitt fina innehåll kommer nog från parkavdelningen,
kring myrans framfötter växer blomster ur plattskarvarna.
Stora ytor som verkar vara tänkta till planteringar har lämnats att blomma med vad vi brukar kalla ogräs och de har även fått gå i frö helt fritt. Ser ingen skylt som säger om ogräsodlingen är led i något projekt eller varför.
Tillägg: jag fick ett meddelande från min vän Arne Hartelius som ser när en obesvarad fråga kan få ett svar och hittar det. Konstnären som skapat ”Skogsmyran” 2024 heter Gregor Hedeland Essig , Upplands Väsby. Det kom Arne fram till genom att datorvägen hitta information om offentliga konstverk i Upplands Väsby, åtminstone de kommunalägda. Tack Arne!
Delar ur En släktkrönika av Adolf Erik Hugo Sandstedt, läst och återgiven av Ann Mari Karlsson i Hembygden nr 4, December 1997, Årg 26. Memoarboken förvaras på Eksjö muséum.
Erik Sandstedt var en pensionerad militär (husar) som kom från Eksjö 1910. Han tillträdde tjänsten som syssloman vid Löwenströmska lasarettet och Tuberkulosen samt Stockholms läns sinnesslöanstalt. Därtill skulle han förvalta och sköta Hammarby-Holmens gård. Där fanns då 50 kor och 12 à 14 hästar. Gården hade 100 år tidigare( 1811) donerats till lasarettet av ryttmästare Gustav Adolph Löwenström
Vid sitt första besök för att bekanta sig med arbetsplatsen Hammarby-Holmen, fick Sandstedt ett dåligt intryck av gården. Den hade varit utarrenderad i 100 år. Förste arrendatorn var kapten Johan Hernodh och den siste C.J. Blom. Med tiden hade både ladugård och arrendatorsbostäder förfallit. När Sandstedt kom arrenderades gården av Stockholms läns landstings sjukvårdskommitté av vilken doktorn överläkaren Carl Gustav Håkansson var ledamot. På så sätt kom Sandstedt att stå mellan två herrar, som förvaltare på gården och som syssloman på lasarettet. En svår situation. Sjukvårdskommittén och lasarettsdirektionen drog inte jämnt.
Lasarettets inkomster under tiden 1811-1878 kom från gården Hammarby-Holmen och utgården Lilla Mellösa i Vallentuna socken plus patientavgifter. Serafimerlasarettet lämnade ett visst tillskott. Tolv kringliggande socknar hade tillstånd att sända patienter. Från och med 1876 övertog Stockholms läns landsting lasarettet och gården.
Sandstedt blev inbjuden på ett par dagar till Steninge där hans f.d. skvadronchef vistades på sitt gods. Resan gick med tåg till Märsta och där mötte Steninges kusk med kappsläde och det gick med svindlande fart på de ishala vägarna. Sandstedt inbjöds att bo hos förvaltaren på Steninge första tiden medan han ordnade upp sitt nya arbete. En häst skulle ställas till hans förfogande. Han tackade nej, då en ridtur på 2 à 3 mil dagligen var för mycket och han bodde hellre på tuberkulosavdelningen tillsammans med läkaren Ekberg och systrarna.
Den första tiden gick åt till inköp av, inte bara instrument och lantbruksmaskiner, personal skulle också anställas – en svår uppgift, då det bara fanns dåliga bostäder att erbjuda. Sandstedt beskriver det mesta han ser och däribland ån som rinner ut i Oxundasjön. och där inte längre fartyg kan gå upp till Stora Väsby och lägga till vid den monumentala trappan.
Under Sandstedts tid hörde den 1909–1910 uppförda tuberkulosavdelningen till lasarettet. Sinnesslöanstalten var uppdelad på skola, manligt och kvinnligt arbetshem, centralkök, bageri samt hemmet för obildbara. För samtliga anstalter fanns elektricitetsverk med ackumulatorbatteri för belysning, vattenuppfordring och tvättinrättning , elektrisk kraft för vedgård, tröskverk och gröpkvarn. En stor dieselmotor drev den generator som framställde den elektriska kraften.
Inrättningarnas anslag fastställdes av Landstinget och driftskostnaderna debiterades de olika avdelningarna. När alla räkningar var betalda var det bara så mycket kvar att det räckte tll avlöningar och småutgifter. Kontorsarbetet löpte utan problem tack vare bokhållaren, fröken Broström, en energisk värmländska.
Ett stort problem var jordbruket. Där fanns inga anslag, utan det skulle levas på gårdens produkter som levererades till anstalten. Torkåret 1911 var ett gott år med god skörd. Däremot var åren 1912-1913 våtår. Hästarna hade ett hårt arbete i leran och hästräfsan rev upp stora lerstycken. Regnet fortsatte under hösten och stackarna ruttnade och blev odugliga. Det värsta var att dieselmotorn visade sig för klen, belastningen blev för stor och motorn stannade.
En septik tank vid Tuberkulosen hade placerats 2 á 3 meter för långt ner för att kunna tömmas i täckta lårar för att köras ut till avlägsna åkrar. Nu måste man årligen tömma över mosskanten och kom då att förpesta luften i grannskapet. Problem blev det också när WC inrättades på lasarettet och avloppsledningen inte gick genom tanken. På detta vis förstördes en vacker vik vid Fysingen och uppstod olägenhet vid badplatsen. Dessutom kastades dyrbar åkernäring i sjön.
I förbindelse med sjövattnet stod en källa varifrån vattnet pumpades upp i ett torn. Ladugården var otidsenlig och kunde inte ventileras och också därifrån flödade gödselvattnet ut i sjön. Gäddor som fångades smakade gödsel och kunde inte ätas. Korna drabbades hårt av tuberkulosen och fick gallras ut. Man började tala om att skilja lantbruket från anstaltsförvaltningen — något som gladde Sandstedt. Men Landstinget ökade då anslaget till ladugård och statarbostäder och då ansåg sjukvårdskommittén att allt skulle förbli som det varit. Till följd av sommarvärmen 1911 uppstod ett svårlöst problem. Överläkaren ville inte att arbetarna vid Optimus gick och badade i Fysingen. Han var också fabrikens läkare. Anslag om ”förbjuden väg” och ”enskilt område” retade arbetarna. Varje morgon var de nedrivna. Byggmästare R. Enblom som hade sommarbostad i Väsby frågade överläkaren vad det var för olägenhet att bada i sjön. Samma dag som överläkaren skulle anmäla badandet till direktionen, drunknade en stationskarl som var på besök. Detta gjorde att det inte blev någon anmälan. Trakasserierna angående badet och annat gjorde att Sandstedt ringde baron Åkerhjelm och sade upp sin anställning. Efter detta fick Sandstedt genom en annons anställning hos bankdirektör Palme på Svalnäs och fick bostad i en 7-rumsvilla och flyttade dit januari 1914.
Små lönnäsor på Klocbackavägen i maj 2925.
Gösta Nordfors minns
1946 – 1984
Gösta Nordfors var särskolechef för landstingets skol-och arbetshem, senare landstingets särskolehem och vårdanstalt under åren 1946 – 1984. Då han började fanns en stor rangskillnad mellan personalgrupperna som gjorde umgänge mellan dem omöjligt. Barnen hade mycket begränsad rörelsefrihet och det rådde en instängd och osund anda på skolhemmet. Gösta tog som sin första uppgift att ändra på de medeltidsaktiga förhållandena. Han kom under sin tid att vara med om att bygga upp en mönsteranläggning för undervisning och behandling av förståndshandikappade. ” Gösta minns” blev ett kompendium som publicerades i tre delar i Hembygden 2008 nr 1, 2 och 3. Del 4 hittar jag inte men hela kompendiet finns återgivet i sin helhet i Marita Janssons bok om Klockbackaskolan förr och nu.
Några utdrag ur Gösta minns.
Då Gösta Nordfors tillträdde som särskolechf 1946 hade han tanken på att kunna skriva en krönika för att fira 100-årsminnet av undervisning och vård av förståndshandikappade 1884 – 1984. Han fann då att det nästan inte fanns någon dokumentation av de föegående 62 åren. Så han började samla. I kompendiet ger han en bild av hur vård och undervisning av förstånshandikappade växte fram i landet från att inte ha existerat och särskilt i Stockholms Län. Den anstaltsbyggnad med 10 à 15 platser som öppnades 1884 visade sig snart otillräcklig och man såg att för barn i skolåldern behövdes skola och undervisning och efter skolåldern arbetshem för att hitta ett passande arbete. De obildbara skulle ha vård i någon vårdinrättning. Så kom Klockbackaskolan till 1914 och den gjordes så rymlig att den kunde ta emot 64 elever, arbetshemmet 70 elever (46 manliga och 24 kvinnliga) och vårdhemmet 86 platser för så kallade obildbara barn och vuxna. Alla eleverna bodde i elevhem och de manliga arbetseleverna fick flytta till Vita Holmen.
Gösta beskriver Vita Holmen som ”en herrgårdsliknande byggnad på en udde i sjön Fysingen. Vid olika renoveringar visade sig att byggnaden härörde från sent 1600-tal eller tidigt 1700-tal. Till Vita Holmen hörde två flyglar av samma ålder. På grund av dåligt underhåll var man tvungen att riva den ena flygeln och ersätta den med ett synnerligen amatörmässigt planerat och genomfört nybygge i två våningar avsett för två bostäder om två rum och kök för två familjer. Den flygeln förstörde den vackra och förnämliga exteriören som Vita Holmen hade haft” .
Som namnet antyder låg Vita Holmen på en ö, men genom sjösänkningar i början av 1900-talet hade de smala sunden mellan holmen och fastlandet försvunnit och den bro som tidigare funnits ersattes med en vägbana.
Allén av lindar till Holmen , april 2025 . foto förf,
Upp till Vita Holmen ledde en ståtlig allé av ”almar” säger Nordfors, (men det är lindar). Träden var cirka 25 meter höga och bildade höga gröna valv som en katedral. Trots den fula flygelbyggnaden gav Vita Holmen ett förnämligt intryck. Här inreddes bostad åt 46 manliga arbetselever. Arbetshemmet togs i bruk 14 mars 1912. 11 elever, till att börja med, sysselsattes inom jordbruk och trädgårdsarbete. Elevantalet ökade och var mot slutet av 30-talet över 40 stycken.
Till lasarettet hörde ett stort jordbruk. 1909 års landsting beslutade att skötseln av jordbruket skulle utföras av de sinnesslöa eleverna under ledning av några arbetsledare och en förvaltare. Lasarettets trädgårdsavdelning och parkanläggning utökades med växthus och en stor fruktodling. För ledning av denna verksamhet anställdes en trädgårdsmästare och ett par arbetsledare. Anläggningen utvecklades till en stor handelsträdgård som tillsammans med jordbruket gav så stora inkomster att de täckte landstingets kostnader för sinnesslövården ända till 40-talets mitt. Utöver sysselsättningen i jordbruket användes arbetshemselever i värmecentralen, vaktmästeriet, renhållningen inom lasarettsområdet, interna transporter och posthämtning.
Det kvinnliga arbetshemmet som till en början planerades för 16 elever förlades till en ny byggnad som även innehöll anstaltens kök och personalmatsalar. I källaren fanns bageri och badanläggning. Bageriet var en oskattbar tillgång. Dagligen serverades färskt bröd och kaffebröd samt vid högtider även tårtor och kakor. Bageriet levererade bröd även till lasarettet och tog emot beställningar.
De kvinnliga arbetshemseleverna sysselsattes med klädvård, städning och olika köksarbeten samt i vävsalen och bageriet. Några fick dessutom arbete hos överläkaren, sysslomannen och skolans rektor samt några andra familjer. Dessa arbeten var särskilt åtrådda genom att det var avlönade arbetsuppgifter. Till de övriga arbetshemseleverna utgick en blygsam ersättning och sämst betalt hade de som arbetade inom lasarettet. Motiveringen härför var att de kostade landstinget så mycket att de borde inte ha extra betalt. Den gamla, något avoga inställningen från lasarettets sida sken här igenom. En personalgrupp som aldrig visade de efterblivna någon avog eller nedsättande inställning var läkarna. Fram till 40-talet var skol- arbets – och vårdhem en del av lasarettet. 1944 kom lagen som skilde Löwenströmska lasarettet från omsorgsverksamheten. Den nedlåtande inställningen som många lasarettsanställda visade skolverksamheten hade också varit en källa till irritation och därför hälsades landstingets beslut med stor tillfredsställelse från båda sidor.
Jordbruket som efterhand återgått till lasarettet skildes nu definitivt från skolverksamheten men trädgårdsverksamheten förblev en skolverksamhet och det tog lång tid innan åtskillnaden var helt genomförd. Relationen mellan skolan och lasarettet förbättrades men mycket hade varit i dåligt skick när Gösta Nordfors tog över. Som expert i 1951 års sinnesslövårdsutredning fick Nordfors i tjänsten åka runt till nästan alla landsting och diskutera deras planer. Han fick göra resor till Danmark, Norge och Finland och på egen bekostnad till Nederländerna, Tyskland och England och 1956 fick han som FN-stipendiat på regeringens förslag göra en halvårslång rundresa i USA för att studera undervisning och vården av utvecklingsstörda. Alla resorna gav goda föreställningar om hur välordnade skolor skulle planeras och vilka misstag man borde undvika. Som planerare och arkitekt för ny skola utsåg landstinget arkitekt Anders Tengbom för hans lyhördhet för nya idéer och förmåga att förklara vad som var arkitektoniskt möjligt eller ej utförbart.
Den nya institutionen stod klar för inflyttning 1958. Nya elevhem byggdes och då fick hela handelsträdgården läggas ner, växthusen rivas och fruktträden avverkas. Uppräkningen av allt nytt som givits plats i de nya byggnaderna säger att synen på de förståndshandikappade har förändrats grundligt. Gamla skolan hade trivselvärden och gjordes om till hörsalar, slöjdsalar, skolkök, man fick expeditionslokaler, mottagning för läkare, tandläkare, landstingets första logoped, ett par talpedagoger, en skolpsykolog, stor gymnastiksal, scen, förnämlig filmanläggning, stor badanläggning, bastu, musikrum och bibliotekslokaler. Vidare fanns en TV-studio med möjlighet att producera, inspela och utsända TV-program till samtliga elevhem och som chef för detta en idérik tusenkonstnär Alf Lindbergh, som under flera år producerade en mångfald program för särskolebarn.
Manliga arbetshemmet Vita Holmen blev uppsnyggat och fick en starkt reducerad beläggning. Många arbetshemselever hade efterhand flyttat till egna lägenheter eller gruppboenden i Väsby samhälle eller på andra orter.
Gösta Nordfors kompendium är daterat 1984 och Klockbackaskolan stod då inför sin avveckling. Den tidigare så förnämliga anläggningen som under ett tiotal år kring 1960 ansågs vara en mönsteranstalt hade flagnat en del. Skolbarnen hade flyttat ut till externatskolor eller med de kommunala integrerade särskoleklasserna på hemorten. I den mån de inte bodde i sina egna familjers hem hade boendet ordnats i små boendeenheter i den allmänna bebyggelsen. Den utveckling som skol-och vårdverksamheten för de förståndshandikappade genomgått var för bara 25 år sedan en utopi.
Men hur ska det gå för de svårskötta och obildbara frågar Gösta Nordfors, Oktober 1984, före detta särskolechef i Stockholms läns landsting.
Promenad i parken maj 2025
Marita Jansson 1969 – 1974
Marita Jansson har skrivit boken Klockbackaskolan förr och nu. Hon var elev vid skolan mellan 1969 och 1974 och har upplevt vistelsen där under en tid då skolan nått som längst med att försöka göra sina elever delaktiga av samhällslivet.
Klockstapeln från 1600-talet och klockbacken vid Hammarby kyrka.
Boken börjar med en återblick på Hammarby och Holmen genom sockenhistoria från 1600-talet (Göran Strömbeck) och framåt och berättelser om platser och händelser som blivit kända av i synerhet Väsbyboroch givit upphov till talesätt och återberättande i synnerhet för innevånare i Upplands Väsby.
Författaren beskriver sin väg till beslutet att återge sin erfarenhet av särskolan.. Vilka arkiv hon har uppsökt för att återfinna sina skolkamrater och alla lärare efter 30 år av glömska och namnbyten. Hon ger bakgrunden till sin egen placering på Klockbackaskolan och det framgår hur svårt det kan vara att sia om ett barns utveckling. Skolan var då helt skild från sjukhuset med sin egen målsättning och så modern och utvecklande som den någonsin kom att bli. Hon minns en skola hon trivdes i och längtade till under loven. När hon som vuxen kom på att hon ville beskriva sin uppväxt, har hon till slut funnit 130 personer, skolkamrater och lärare att intervjua. Hon har fått ut alla sina journaler och utlåtanden från lärare och läkare och förutom betygen för uppnådda kunskaper har elevens förmåga till samarbete med omgivningen bedömts. Intervjuerna med lärare och före detta elever är innehållsrika och positiva.
Marita Jansson har också lyckats få med bilder från sin tid på skolan och vi ser glada ansikten på både elever och lärare från skoltid och friluftsdagar, skådespelarbesök och det vältränade fotbollslaget.
Allén upp till Vita Holmen när lindarna blommar juli 2025
Författaren nämner Vita Holmen som hem för manliga elever men mest genom minen från tidigare lärare, jag citerar förf.: ”Till herrgården (Vita Holmen) ledde en lindallé upp mot gårdsplanen. Lindarna är gamla och grova. På 30-talet berättade slöjdläraren Andersson vid särskolan om en gammal man som hette Björk. Denne Björk vistades på Hammarby ålderdomshem. Björks farfar planterade denna lindallé då han (Björk) var 14 år. Så då måste allén vara från 1774-76”.
Marita Jansson har även återgivit Gösta Nordfors hela kompendium med minnen i sin bok.
Boken avslutas med Avvecklingen av Klockbackaskolan och Plan för Klockbackaskolans avveckling. Beslutet om avveckling år 1981 medförde behovet att tänka ut alternativa omsorgsformer som ska ersätta vad som givits på Klockbackaskolan. En kartläggning av de utflyttande personernas behov visar att de behöver kvalificerat stöd från omsorgsverksamhetens sida för att kunna bo under integrerade former.
1993 upphörde landstingets verksamhet vid Klockbacka och ingen omsorgsverksamhet pågår där.
Jag har försökt läsa ut vem som nu äger vad i spillrorna av den Löwenströmska donationen men uppgifterna skiljer sig. Stiftelsen Löwenströmska lasarettet omfattar sjukhuset och dess närmaste omgivning, det ägs av Region Stockholm och förvaltas av Locum som är Region Stockholms fastighetsbolag.
En tidningsrubrik år 2002 säger att ett köp av Löwenströmska parken dvs området som upptagits av omsorgsverksamhet för förståndshandikappade, sålts felaktigt och fått gå tillbaks. Köparen var då Savana AB .
Enligt en artikel i tidningen Mitt I 15/8 20 såldes parken till Savana byggnadsföretag 2007 och det företaget benämns som ägare av området. Savana AB arbetar med detaljplanen att skapa 200000 kvm byggrätter i form av bostäder, äldreboende, LSS-bostäder, skolor, kontor och handelslokaler. Detta har blivit fördröjt genom att inflygningen till Arlanda stör med buller.
En promenad i området på försommaren visar att någon har klipppt gräs på en del ytor och stängsel för betande djur har satts upp och skogen nära sjön har röjts och glesats. Är det den nye ägaren som är omtänksam?
Då jag slår upp vem äger Löwenströmska parken läser jag: Region Stockholm är den nuvarande ägaren och förvaltaren av Löwenströmska sjukhuset och dess omgivande parkområden.
Då jag slår upp vem sköter Löwenströmska parken får jag veta: Löwenströmska parken sköts av Upplands Väsby kommun med fokus på naturvård, biologisk mångfald , kulturmiljövärden och sociala värden samt viltvård.
Jag kommer inte längre, men vem tar hand om Vita Holmens gård, är den ett ruckel som mår bäst av att rivas eller kan den renoveras till något användbart och eller sevärt eller en historielektion, den har ju en lång historia med skriftliga noteringar sedan nära 600 år
Tillägg
Mikael har hittat sista delen av Gösta minns i tidskriften Hembygden för år 2008 del 4 sid 29.
Del 2 i en lång berättelse jag ännu inte ser slutet på.
Gården Holmen hade en egen historia innan den ingick i Gustav Löwenströms köp av mark och gårdar till donationen och namnet Holmen kan spåras bakåt i tiden tillsammans med Hammarby till före Sten Sture den äldres (1440 – 1503) tid dvs till slutet av 1400-talet. Den var betecknad som Frälse dvs ägd av adelsperson och som sådan skattebefriad mot att ägaren vid behov ställde upp i kungens tjänst med en bra häst och utrustning för den och en man.
Uppgifterna om gården Holmens existens har jag hämtat i två verk: Det medeltida Sverige 1 Uppland, Vallentuna och Seminghundra härader av Sigurd Rahmqvist och Herr Mårten i Borgby av Göran Strömbäck, Martinus Laurenth Aschaneus var kyrkoherde i Fresta och Hammarby 1620 – 1641.
1494 nämns Holmen, då säljer Birgitta Olofsdotter (Tott) till Sten Sture och hans hustru Ingeborg Åkesdotter (Tott) Birgittas kusin, alla sina arvegods i Sverige, däribland en gård i H. som räntar 1/2 läst korn och 2.00 pn. 1495 upptas i Sten Stures jordebok bland köpegods, en huvudgård om 1.0, som räntar 1/2 läst korn och 2.0 pn. och som köps av fru Birgitta i Hammersta, namnet Hammarby har strukits över och över raden står att gården heter ” Holm”.
Sten Sture d.ä., bild lånad från historiesajten
1502 innehåller Sten Stures jordebok samma uppgifter; huvudgården heter Hammarby eller Holmen.
Gustav I (Vasa), bild lånad från historiesajten
1531 äger Gustav I (Vasa) gården Holmen om 1.0 som han fått vid skifte 1528 med arvingarna till Sten Stures änka Ingeborg Åkesdotter. 1543 redovisas gården Holmen med jordetalet 1 1/2 och räntan 6 pund korn och 2.0 pn; gården har 5 punds utsäde, äng till 30 lass hö, skog, gott mulbete och lite fiskevatten (Rahmqvist). 1595 kom Henrik von Falkenberg, tysk adelsman till Sverige från Livland, där hans ”egne gods är honom av de påler fråntagne”, varför han hos Karl IX ”begärte att honom någon annan lägenhet måtte inrymmas till dess han sine fråntagna gods kan återfå”, vilket beviljades honom i följande ordning, 1603 förlänades Henrik von Falkenberg Holmens gård. 1623 10/8 såldes med kungligt tillstånd av dennes söner till Johan Sparre tillsammans med övriga förläningar. 1613 dessförinnan byggt till säteri. Åbo Per Olofsson. Folket på Holmen hade i kyrkan sittplatser i bänk VII på kvinnfolkssidan och bänk VI på manfolksidan.
Johan Sparre 1587 – 1632
1627 Skattepålagorna 2, Johan Sparres Hammarby Västergården, Hammarby Södergården, Holmen ( ”Holma sätegård”), åbo Per Olofsson. Utsäde 12 tunnor, hästar 2, fåle, sto, ungsto, kor 5, kvigor 4, tjur; g. får 16, ungfår 3, g. svin 1, ungsvin 4; påförd skatt 6 daler 5 öre. 1683 reduceras från Johan Sparres arvingar, kronogårdarna i Hammarby by tillsammans med avgärdabyn Holmen och blir Rusthållet nr 13 som består av två hemman Hammarby (rustningsstam) och hemman Holmen (augment). ( Göran Strömbeck).
Några ord vi sällan möter: Avgärdaby är en by som har anlagts på utmarken till en äldre by s.k. bolby. Säteri eller sätesgård var ursprungligen en adlig gård befriad från skatter och andra kronoutskylder. Sätesgård i kamerala handlingar var inte alltid den gård frälsemannen själv bebodde, han kunde låta gården brukas av bönder. Indelningsverket skapades av Carl XI 1682 och upphörde 1921. Rusthåll en eller flera gårdar skulle gå samman och bilda rusthåll eller rotar som ansvarade för ryttare, soldater eller båtsmän, som de avlönade och gav ett soldattorp. Augment öka eller förstärka Augmentsgård förstärkare till rusthållet. pn=penning medeltida myntslag, lägsta valör.
Om Holmen: (Göran Strömbeck) Avgärdaby inom Hammarbys rå och rör. Läget på kulle vid sjön ger intryck av holme. 12 öresland. Med bolbyn geometriskt avmätt 1685 (vid rågångstvist), 1760 (vid storskifte) och 1862 (vid laga skifte). Ett arv-och eget hemman med medeltida ursprung. Med tiden vanligt krono.
Hammarby by och Holmen: Augmentshemmanet Holmen kom i enskild persons ägo genom rusthållarens ” köp till skatte” år 1722 8/11. Rustningsgårdarna och Holmen ingår sedan 1811 i den Löwenströmska lasarettsegendomen och i jordeboken 1817 betecknas de som Hammarby nr 1, 1/2 mantal, 10 1/2 öresland, Hammarby 2, i mantal 13 öresland, Holmen nr 1, 1 mantal, 12 öresland.
Stora ofredens flyktingar (ur Göran Strömbecks noteringar i Hembygden Nr 3 September 2008) Stora ofredens år i Finland var 1700-1721, särskilt från och med 1713, då landet var under ryskt herravälde. Då översvämmades Fresta-Hammarbyorten av flyktingar österifrån och mängder av officerare märktes på ortens herrgårdar. Högst i rang bland dessa var översten Henrik Johan Schauman (f 1649). Kyrkböckerna visar att Schauman installerat sig i Hammarby med kvarter på Holmen. Slitningar mellan främlingarna och ortens egna dokumenteras i flera fall, så ska översten Schauman i tvistemål med klockaren Olov Andersson i Hammarby, personligen ha slagit denne.
Vad som hände med Holmen efter att de finska gästerna återvänt hittar jag inga noteringar om mer än att Grosshandlare Backman står nämnd som ägare till Holmen år 1784.
1792 dog Gustav III och 1805 köpte Gustav Adolph Löwenström Torsåkers gård där brodern Jacob Johan Anckarström tidigare bott. 1808 köpte han Hammarby och Holmen. En uppgift säger att han då även flyttade till Holmen. 1811 är året för den Löwenströmska donationen. Då stod sjukhuset färdigt. 1813 dog Gustav Adolph Löwenström på Holmen, Hammarby.
1884 hade Stockholms Läns landsting beslutat att de skulle ha en anstalt för förståndshandikappade, den skulle vara nära lasarettet och de skulle ha gemensam styrelse.
Nu Holmens närmaste kontakt med Fysingen. April 2025
Frågor som uppstått om Holmens tidigare bebyggelse , innan den ingick i Löwenströmska donationen. Hade Holmen flera gårdar? När var Holmen en holme, kringfluten av vatten som uppges på flera ställen. Har någon sett det? Man brukar räkna med att landet höjt sig 5 meter sedan vikingatid och sjösänkningarna av Fysingen i början av 1900-talet var nästan 2 meter så man tog sig lättare vattenvägen till flera platser som senare grundades upp . ”1613 byggt till säteri”, låter oss ana att det var lite mer påkostat än ett enkelt lanthem. När fick Holmen sina flyglar och är huset byggt av timmer som senare putsats? När blev Holmen den Vita Holmen och har det med husets puts att göra?
År 2006 utförde Nationella laboratoriet för Vedanatomi och Dendrokronologi, Hans Linderson i Lund en dendrokronologisk undersökning av tre sågskivor från stödben i huvudbyggnaden Vita Holmen på Löwenströmska sjukhusområdet. Analysen visar att samtliga tre byggnadselement kan ha avverkats vinterhalvåret 1810/11. Analysen var beställd av SIFU Akademi (Samuel Berg).
Hur Holmen avspeglats av tre olika personer från skilda tidpunkter under 1900-talet följer.
Brittakarolina's Blog 