Regnet faller ojämnt över landet och här blir det numera sällan regn som strilar hela dagar i sträck och de gånger man kan se uppsända paraplyer på gatan (från mitt fönster) är lätt räknade. Men nu har det hänt, i ett par dagar regnade det utan uppehåll lugnt och ihärdigt och löven fick extra klar färg av vattnet
De träd som var kvar sedan Medborgarhuset rivits var först med att fälla sina löv
Svarta burkar och burkar med starka färger som innehåller unga träd, har placerats ut på den öde grusplanen där Medborgarhuset stod.
Lite ovanligt att se vattenpölar.
Och uppspända paraplyer.
Centralvägen
Gångvägen mot Dragonvägen en eftermiddag då regnet pausade en stund.
Brittsommar brukar man säga om det blir några soliga och varma dagar kring Birgittadagen den 7 oktober. Fredagen den 4 oktober var solig och utan blåst när jag tog mig till Bergianska för att se vad som ännu blommade eller hade fått färg. Jag hade också ärendet att försöka hitta ett valnötsträd, gärna ett Mandchuriskt sådant, trodde att jag hade läst det namnet på en skylt för många år sedan.
Jag kom iväg på eftermiddagen när solen hade börjat dala och under halva rundan i parken hade jag sol i ögonen och motljuset genomlyste och gjorde de enklaste buskar och grenar vackra och vattenytorna i dammarna och Brunnsviken låg som speglar.
Miscanthusgräset i dammen lyste silvervitt
och intill på en bänk såg jag på långt håll en flicka med sagolika färger som inte gick att passera utan att lyfta kameran. Svårt med att se bilder där okända människor ingår och deras integritet, ska jag knäppa först och fråga efteråt eller fråga innan jag knäpper? Det blir då inte samma bild som jag först såg. Jag knäppte först och frågade efteråt och det gick bra.
Valde den breda vägen uppåt i stället för utmed stranden. En skylt vid staketet säger att professsorsvillan är bebodd och det kan knappast störa att ta en bild av gaveln och på långt håll. Villan byggdes 1886 ett år efter trädgårdens flytt till Frescati åt Professor Bergianus Veit Wittrock. Den är numera ett statligt byggnadsminne och har varit tjänstebostad åt flera av trädgårdens professorer fram till slutet av 60-talet.
Utbyggnader på baksidan av villan
Museipaviljongen är inräknad i de skyddade byggnaderna och innehåller naturkuriosa som inte rörts på många år.
Höstcyklamen på väg tillsammans med höstkrokus att bilda en blomstermatta.
Höstkrokus är klarblå
och tunnare än både tidlösa och cyklamen. De har blivit kända som höstblommor i våra trädgårdar ganska sent, jag såg dem aldrig då jag växte upp dvs under första halvan av förra århundradet.
Eterneller bland korgblommiga i en systemrabatt mittemot fruktträdgården .
Äkta kastanj nära E. Anderssons växthus med många frukter ännu kvar på träden. När de är helt mogna och faller får man akta sig för att gripa om ytterhöljet utan täta handskar. Taggarna är nog de vassaste och mest genomträngande jag upplevt.
Åter på den nygamla parkeringen, mängder av nyplanterade träd, det närmaste med röda bärklasar såg ut som en rönn, men många med röda bär på eget skaft. Historien om valnötter får komma i nästa blogg.
Efter den mest fantastiska blomstersommar jag upplevt, känns den trötta grönskan nu ganska slut och färdigblommad, men kanske har det varit så under alla år, att när den blommande sommaren är över, förmår inte september med aldrig så många äpplen skapa den glädje som ett stånd med backsippor ger eller rosor som slår ut trots olämplig jord eller orkidéer i ett Gotlandsdike eller …. listan har inget slut. Men – en växt som visar sig, blommar och överraskar just på hösten är dock tidlösan, den smyger upp i september med ljuslila nakna blommor som påminner om krokus men utan gröna blad.
Tidlösan Colchicum autumnale har odlats i Sverigen sedan 1600-talet. Olof Rudbeck den äldre, professor vid botaniska trädgården i Uppsala odlade 10 olika varianter av tidlösa. I Nationella genbanken förvaras 6 olika tidlösor för framtiden, tre från Skåne, en från Öland, en från Närke och en från Uppland ( den sista går att spåra till 1830-talet). Om någon har en tidlösa som går tillbaks till före 1940, kontakta gärna Nationella genbanken.
Tidlösan är giftig, ur dess underjordiska delar utvinner man giftet Kolchicin som används förutom i en del mediciner, inom växtförädling och genetik för att skapa celler med fördubblat kromosomantal.
Medborgarhuset är nu rivet och borta, tomten förvandlad till en grusplan och lådor med växter och unga träd är utplacerade här och där i gruset .
Ingen vet ännu vad som kommer efter det rivna och det kan dröja.
När hösten närmar sig, slår inget nytt ut i gaturabatterna, de utplacerade blomlådorna och båtarna har tömts på sitt färgade innehåll men det finns ett ställe där man ännu kan se färg och blommor som inte torkat eller vissnat och det är kyrkogården. Våra osynliga band till de som gått före blir synliga och följer årstiderna med ständigt nya blommor.
När kylan och mörkret tar över får de färgade löven sin tid. Först ut är här de återstående körsbärsträden vid sidan om rivningstomten där Medis stod.
Och när alla färgade löv fallit har vi blommande krukväxter och E.Andersons växthus i Bergianska trädgården att trösta oss med.
Kan man jämföra blommor med musik? Musik lär passera alla hinder in i en del människor och ger kontakt där annan kontakt är blockerad. Musiken når inte mig men däremot blommor, på rot eller avklippta, svältande eller törstande, stora eller små, med eller utan färg, ja antagligen går hela det för mig synliga växtriket in. Sa jag för mycket nu? Och träden då? Jo träden med.
Vi bor utmed Mälaren men det är sällan vi kommer ner till vattnet, vassruggar och bergknallar gör att vi inte möter vattnet så ofta, om vi inte har båt förstås eller badar på iordningställda badplatser. Närmaste strandpromenad är väl i Sigtuna och där kan man gå nära öppet vatten en lång sträcka med många möjligheter att sitta ner och njuta av utsikten. Halvvägs till Sigtuna finns Rosersberg med slott och engelsk park och Mälaren är nära men i måttliga längder. Jag gör en utflykt till Rosersbergs slottspark och hoppas att det inte är trängsel kring öppningarna i vasstäcket utmed stranden.
Rosersbergs slott har sin historia, det ägs nu av staten och förvaltas av fastighetsverket och några byggnader hyrs ut för Hotell och Konferensverksamhet.
Parkeringen utanför slottet ser full ut men det finns platser. Området har planterats med röda buskrosor för avskärmning mellan bilraderna sedan jag var här senast. De har växt upp till ett par meter höga häckar och nu i september lyser omblommande rosor på långt håll och vi kan förstå att vi är vid Rosersberg.
Rosersbergs slott fick sitt namn när det byggdes på 1630-talet efter grundaren Gabriel Bengtsson Oxenstjernas mor som kom från ätten Tre Rosor.
Slottet vänder sin framsida mot vattnet och söder, så det är baksidan vi först ser.
Krukor med mellanblå Agapanthus pryder ingångarna. I sommar gör man uppehåll i visningarna av slottet så de diskreta skyltarna vi ser är till för hotellverksamheten.
I beskrivningen av trädgården nämns att närmast slottet finns rester av en fransk barockträdgård men den är bara som en stor öppen men begränsad gräsplan med en upphöjd avslutande gråstensmur och kanske har vattnet synts också.
Mängder av lindar i fyrdubbla alléer och mer, här liknar det en körväg ner mot vattnet. Trodde jag skulle hitta en ångbåtsbrygga eller rester av en. På 1800-talet var ångbåtstrafiken livlig och man förflyttade sig hellre med båt än på vägar. Mälaren hade många reguljära rutter, en gick mellan Stockholm-Drottningholm- Rosersberg- Skokloster och till Sigtuna och sedan kunde man fortsätta med en annan båt till Uppsala.
Väster om slottet som blivit kungligt slott 1757 och förfogades av hertig Karl XIII, anlades kring 1800 den Engelska parken. Vad som planterats och när är svårt att föreställa sig i den vidsträckta lindplanteringen och våren är nog den ljusaste tiden och att få se lindarna slå ut.
På väg mot en vik passerar vi något som jag kallat trädgårdsmästarlängan men den kan ha ett riktigare namn. Mittemot den en stor fruktträdgård på tillväxt, planterad i vår tid.
Man går in i bokskogen där våren också är ljusaste tiden. Bokarna är väldigt höga och raka.
Bokarnas synliga fäste i marken är så fint, de går inte bara rakt ner jorden, de visar var huvudrötterna går ner. På våren samlas vitsipporna i vinklarna mellan rötterna
Ännu en allé men med ekar, lindar och askar. Vägen går ner till en strand med vit snäcksand och där en liten ö nog haft en funktion i den engelska parken och en pil pekar vägen mot Kättils grotta.
Viken där sanden bestod av krossade snäckskal (2017) och där man anlagt grillmöjlighet med flera bord och sittplatser. Just när jag var där bröt ett sällskap med kanotister upp och paddlade vidare och ett något större fartyg passerade Gibraltar, dvs mellan lilla ön och Runsahalvön. På en lite knölig stig når man härifrån Kättils grotta, en samling storstenar och en lite spännande sittplats byggd mellan sten och vatten.
Ett fantastiskt blomsterår, bra väder, ingen väntan vid fällda bommar och en färdigbyggd parkerings plats, visst finns det mycket att fira för Bergianska trädgårdens vänner och för alla besökare till trädgården.
Mangold med röda stjälkar var dagens första möte med höstfesten, landen med köksväxter innanför granhäcken är åter odlade och grinden i hörnet öppen. Mängder av besökare på planen framför Orangeriet och en lång, lång, lång kö vid ingången för att släcka törst eller hunger.
I år var deltagande föreningar mer utspridda i trädgården, här har det pomologiska sällskapet dukat upp sitt bord med namnade äpplen och besökare som vill veta om just deras äpple är en sort med namn har med sig några ur årets skörd och får sina frågor besvarade.
Det här bordet med alla olika äpplen längtar jag efter att se varje höstfest.
Utanför Viktoriahuset finns Trädgårdsmästare Kaili Maide som berättar om Dahlior intill Dahliaodlingen. Intresset för olika växter varierar och Dahliorna har varit lite vilande en tid men nu har en ny odlargeneration många frågor.
Bästa platsen. Utsikt över blommande Dahlior i olika former ger bästa höstfesten. Vi är många äldre som har stor glädje av trädgården.
I Viktoriahusets tropiska klimat trivs många växter med rotknölar och andra delar som når oss i torkad, flingad eller syltad form och som exotiskt godis. Vi bjöds att smaka på finhackade exempel från många fat och den enda jag kände igen var ingefära.
En Lotusblomma som sträcker sig ett par meter över vattenytan.
Näckrosen med de gigantiska bladen och som givit Viktoriahuset sitt namn håller sig nära vattenytan med sin blomma. Den sås varje år på nytt och dras upp från frö medan dammen töms för vintern och rengörs.
Bergianskas Trädgårdens Vänner ha slagit upp sina tält, där Veit Wittrock en gång ville placera det stora växthuset. Marken förbereddes och jämnades ut och jag gissar att man då tänkte komma med båt för ångbåtsbryggan är nära. Det bygget blev inte av och vi fick vänta till 1995 innan ett stort växthus kom och då på en helt annan plats.
Ett grönt förkläde är tecknet på att någon i föreningen håller på med något som är bra för trädgården t.ex. volontärarbete av något slag.
I rabatter nära italienska terrassen blommar skira ljuslila nävor
En sista titt på köksväxterna innan jag går mot parkeringen.
Skymningen kommer tidigare varje kväll och man behöver tända lampor igen, grönskan ute är mindre saftig,. sädesfälten är gula och de utblommade gräsen är flera än förr och vajar genomlysta utmed gångvägarna för vindpustar och sensommarblommornas tid är nu.
Dahliorna är läckra och har så många former och färger, här en födelsedagsbukett från Selina, vi fikade och firade en vacker lördag, Karin, tre barnbarn och jag. ”Småttingarna” är nu alla över 20 år och har valt vägar som ingen av oss gamlingar är riktigt hemma på och allt prat kändes nytt.
En fin bukett kom från Niklas.
På fält och vägkanter är skördetid och utblommat gräs syns utmed åkrar och gångvägar. Vägen upp mot Runsa.
Överblommat gräs
Den stora skeppsättningen vid Runsa, finns gömd i dungen på bilden, vägen dit från parkeringen ser inte lång ut men avståndet är större än man tror. Växande gröda hindrar en i flera månader att gå närmaste vägen, men att ta sig över en stubbåker är inte heller det bekvämaste, så man får gå den långa steniga vägen runt.
Vass är också ett gräs, blommar sent och kan bli 4 meter högt och med lika djupa rötter neråt. Har använts till taktäckning och husmaterial, eldning och föda, roten kan kokas och ätas. Den har varit vår följeslagare från tiden innan vi hade halm och den dyker upp i diken och där fukten står kvar.
När sommarens vilda blommor har glesnat och mycket ser visset ut finns det platser där man ännu kan se frodig grönska och mycket färg. Det är på kyrkogården, där har blommorna fått vatten och svarar med färgkaskader.
En kålfjäril hade förirrat sig in i lägenheten på 4:e våningen och jag lyckades lyfta ut den i ett dricksglas, den gjorde en stor sväng i luften och försvann, nästa morgon låg en annan kålfjäril helt insomnad på fönsterbrädan, hade de varit två från början?
Selina kom till oss och vi hämtade henne på flygplatsen, det hann skymma innan vi var tillbaka vid stugan. Hon hade en helg på sig att uppleva det ovanligt gröna och blommande Gotland. Nu var det ett bra tillfälle att värma tevatten i den Irländska vattenvärmaren som Karin fått av Niklas. Karin hade också fått en försändelse med grönt kinesiskt te och det måste vi avsmaka.
Karin fyller vatten i kokaren.
Kokaren värms med en liten eld av småkvistar som har skorsten genom kokarens centrum och den värmer snabbt vattnet.
Vatten på teet. foto Selina
Selina och teet.
Det gröna teet.
Vid knuten blommade Winchester cathedral troget med en ny omgång knoppar.
Selina knyter trådarna till en ny drake, eftersom vi städat bort väl många gamla leksaker.
Olivträd i en lavendelmatta, hur den överlever vintrarna utomhus i Vamlingbo är en gåta Solen gick ner som en glödande apelsin bakom tallarna vid myren varje kväll och Selina ville se solnedgången på riktigt, när solen dök i havet. Den kväll vi hade kvar gick solen ner i säck och vi fick nöja oss med en kopp kaffe i Prästgårdsparken. Återstod nu hemresa för Selina och Niklas återvändande. Skulle katten stå ut med oss en dag till. Det gjorde den och när kissen hörde Niklas röst kom den skuttande och var tydligt glad.
Vacker väder hade torkat upp vägarna och kalkdammet hade gjort bilen helt gråvit men på vägen hem kom det ett regn i Lojstaskogen och ena långsidan spolades ren.
Vi brukar alltid försöka hinna gå till DBW:s trädgård senast på väg från Gotland. Nu var Medeltidsveckan närmaste granne med trädgården och stora mängder av folk strömmade genom trädgården till Medeltidsområdet. Nära grindarna till trädgården var ett ungt Medeltidspar,
och här en vackert färgad kyrkans man. Är han utklädd eller riktig? Trädgårdens rosor vilade efter första blomningen men det fanns mycket annat att se och höra.
Karin lindade en sjal kring huvudet och mindes flera år då hon och Alfred var här och deltog i Medeltidsveckan.
En grupp spelade och sjöng engelska visor i paviljongen, många verser och nedanför hade
nedanför hade det märkliga och gamla svarta mullbärdsträdet rodnande bär gömda under bladen.
Men båten hade sin avgångstid och vi tog en sista titt in bland gränderna och där fanns en del blommande rosor
Årets resa till Gotland blev av till slut, Karin och jag avbröt Niklas sommar med lilla katten och han fick några dagar i Enköping, medan vi gav kissen mat när den visade sig.
Buxbomen som fått stå över ett års klippning har ökat rejält i omfång och alla bilder med kissekatten har tagits av Karin.
Lilla katten var inte glad att två främmande damer kom och ville vara inställsamma. Men hon har klart lysande gröna ögon och är förtjusande att se på.
Kissen har mycket päls som är grå som skuggan och den har lossat i mängd.
Karin började med att klippa till tyg till rullgardin i stora rummet och montera, det blev jätteläckert.
Nu har vi två sköna rullgardiner av Karins design i rummet.
Niklas, hade varit här under första delen av sommaren och laddat kylskåpet med lammkotletter åt oss, innan han åkte till Enköping.
Utanför fladdrade fjärilar och humlor bland lavendel och kungsmynta. Här en pärlemorfjäril som kom igen flera dagar.
Vi gjorde en runda till Hoburgen andra dagen för att se att allt var kvar, men vi var så trötta så vi orkade inte orientera oss i den återuppståndna Majstregården och tog ett sent kaffe i Prästgården.
Hela alvaret var täckt av grusslok som sjöng på sista versen i blåsten, mäktigt att se alla ytorna bölja och röra sig.
Sen blev det häck-klippning för mig, häcken hade inte klippts de senaste två somrarna, så den hade blivit hög och yvig. Då rullgardinen var färdig tog Karin itu med bodarna. Städade och rensade, slängde gamla plastleksaker och det blev två lass med sopor till sopstationen. Vi förstod att vi kanske slängt väl mycket och behövde återställa åtminstone en drake, så vi gjorde en utflykt till Hemse och som väl var hade Krut och Papper fortfarande kvar en låda med drakar.
I Hemse blommade rabatterna som här utanför biblioteket, sen köpte vi tyg till tvättrumskärmen i tygaffären, kaffetratt i järnaffären och underbyxor i Klädeshandeln och till sist drack vi kaffe i Bagarns trädgård. Dessa affärer har alltid funnits i Hemse, hm, kanske inte tygaffären.
Karin provar hur en av våderna blir i skärmen. Tyget föll vi för direkt, slingor av murgröna passar på Gotland.
Och Karin syr allt för hand, fållar och gör kanaler för att spänna fast tyget.
Skärmen färdig !
En vanlig ställning för Karin i väntan på att fota kissen när den susar ut som en skugga efter maten.
En liten markkrypande ros låg gömd nere i gräset nära ingången till rosengården,
och jag tror det är en Fairy. Ordbokens förslag för tolkning till svenska är fe eller älva och trolsk, sagolik eller underbar. Det var just så jag uppfattade den då jag dragit fram hela den gömda rankan och jag lutade den mot närmaste gren för att se den bättre.
Källan som pumpar vatten till Suseboparkens strömfåra ger parken liv och vattenbrus. Man följer gärna strömmen nedåt, men om man vänder sig åt andra hålet står man i rosenträdgården. Den lilla Fairyn finns gömt under grenarna längst till vänster på bilden. Den röda småblommiga som nu syns från hela parken och som jag jämförde med en morsdagsros, har lämnar krukstorleken och tävlar i höjd med de stora buskarna.
Den vita rosen som blommade tidigt och med den sagolika doften, blommar om, inte ymnigt men varje blomma ger doft åt hela busken. Vad kan den heta? Jag tror, efter att ha jämfört bilder att den heter, Rosa (Rugosa) Blanc Double de Coubert.
Samtidigt är nyponen från den tidiga blomningen redan röda, inte mjuka och saftiga, men färgen är där. Vad fort det gick!
Sommarkväll, stilla och varmt, fåglarna är tysta och flyget går inte över oss. Jag går genom grannkvarteren, häckarna kring tomterna är nyklippta och regnet har gjort det gröna fräscht och fritt från damm. Det surrar lite någonstans och på håll ser jag en hög stege utmed en häck.
Att prata med grannen över häcken kan bli svårt.
Svampdags, är det stolt fjällskivling? De står ett par decimeter från asfalten precis i gångvägskanten, jag tar dem inte för här vattnar hundarna varje dag.
Brittakarolina's Blog 