Brittakarolina's Blog

En måndag i midsommarveckan blev trädgårdslängtan så stark att jag bredde ett par smörgåsar, lade ner en flaska vatten i min tygkasse och for till Botaniska Trädgården i Uppsala. Den här dagen parkerade jag utan rädsla för efterräkningar, parkeringstillståndet är numera min flytväst och jag slipper irra för att söka ledig plats åt bilen.

Måndag, stängt i orangeriet och tropiska växthuset, jag kunde helhjärtat beundra blomningen i hela parken. Orangeriet-Linneanums alla jättekaggar med träd och växter hade rullats ut och stod runt väggarna på Linneanum.

På Linneanums framsida kan man se två träd, ett på var sida om den stora trappan. Det är två av fyra lagerträd som överlevt sedan Linnés tid.

Löven till lagerkransarna som de nya doktorerna får vid promoveringen i Uppsala hämtades tidigare från dessa träd men doktorernas mängd har ökat och nu måste löven hämtas från avläggare till dessa träd. Jubeldoktorernas (50 år efteråt) kransar får fortfarande löv från de äldsta träden.

Professor i medicin Olof Rudbeck d,ä, anlade den första botaniska trädgården år 1655 för att medicinstudenterna skulle få bekanta sig med medicinalväxter. Då låg den där Linnéträdgården nu är. En omfattande brand år 1702 förstörde mycket av den och universitetet hade inga medel att reparera för, så den fick sakta förfalla. År 1787 donerade Gustav III slottsträdgården som ritats i stram barockstil av arkitekt Carl Hårleman att användas till ny botanisk trädgård och alla växter flyttades då över till det vi nu ser som Botaniska trädgården. Kungen donerade även pengar att bygga orangeriet Linneanum.

I den formella delen av trädgården har en av ytorna planterats med pioner som just börjat blomma i alla färger från djuprött till vitt.

Bredvid orangeriet skymtar en damm, något skuggad av näckrosor och andra vattenväxter, det är en före detta ”lergrop” där man hämtade lera till det tegel som behövdes för orangeribygget och det uppvärmningssystem som höll de värmekrävande växterna med vintervärme.

En klotpil vid dammkanten har haft glädje av vattnet och blivit omfångsrik.

Och ger oss en lövtunnel att gå genom.

Trädgården har utökats flera gånger och tropiska växthuset och rabatter med teman som visar på aktuella forskningsområden, finns i den del som är på andra sidan Norbyvägen. Där är också avdelningen med fjällväxter som invigdes 2014 som dopgåva till prinsessan Estelle och som möblerats med 300 ton stenblock från Uppland. Växterna mellan stenarna tog tid på sig att börja frodas men täcker nu marken bättre än de första åren.

Det var varmt och lunchdags och parken hade många bänkar att sitta på både i sol och skugga. De trädskuggade blev fort upptagna av lunchgäster. Jag hittade också en sittplats och åt mina smörgåsar som i en önskedröm om paradiset.

I vattenfyllda rör finns olika vattenkrävande växter separerade från varandra, här kan man komma nära, de är annars svåra att studera där de växer naturligt i åar och strandkanter.

Estelles trädgård nämns nu bara som fjällväxterna, en alpaster som vi kanske inte har själva i våra fjäll fyller en spricka mellan ett par stenar

Och sömntutan lyser upp och illustrerar något i de olika forskningsinriktningarna.

fortsättning från förra bloggen rosor i Väsby.

När jag spejade efter fler rosor i Suseboparkens rosengård rörde sig något i den yviga lavendel- grönskan och ur snåret gled en stor hare, han hade varit helt gömd. Hararna brukar röra sig väldigt snabbt, de harar som gästar vår bakgård har jag aldrig lyckats fånga på bild. Men den här satte sig stilla, bet av en lång grön stjälk och började lugnt mumsa.

Hararna finns lite här och var i Väsby, de är fältharar och är väl inte helt välkomna om man har trädgård med nyplanterade rosor eller unga fruktträd. De gillar de svällande rosknopparna och barken på fruktträden och grönsaker i trädgårdslanden.

Det finns många sätt att hindra haren att gnaga eller äta det vi gärna vill ha kvar i trädgården man sätter upp, gnagskydd kring stammar och blodmjöl eller otvättad fårull kring växter, Trico garden kan köpas som spray och är baserat på ullfett. Men haren hoppas på vår glömska, är optimist och gör sina rundor, de avskräckande dofterna måste förnyas, de kan regna bort och då är bordet för haren dukat igen.

Medan jag förundrade mig över att haren inte försvann med ett skutt, kom ännu en hare fram, den var mindre och gömde sig sedan bakom eller under en parkerad bil, men de båda verkade känna varandra.

Efter ett tag reste sig haren men inte för att fly, den verkade vara hemma i trädgården och här fick den vara ifred, ingen brydde sig om att röja bland rosorna eller i lavendelsnåret och det som en gång hade planterats. Haren är nattaktiv står det i beskrivningen, jag råkade väl väcka de två i sin middagsslummer.

Ett blommande rotskott antyder att här håller naturen på att bestämma själv hur den vill tillväxa och här finns obevakad mat åt ett par harar.

Haren sträckte sig lite i den sköna rosendoften från flera vresrosbuskar med stora vita halvdubbla blommor, den starkaste rosendoft jag känt.

Ser att den här rosen finns planterad och blommar utmed hela den nya Mälarvägsallén, skön tanke att deras doft ska släcka bilarnas avgaser.

En hare kan i undantagsfall bli 15 år (www.skogen se.) Suseboparkens rosengård kan vara ett bra ställe för en hare att åldras på.