Brittakarolina's Blog

Hösten 1949 i början av november började min anställning hos docent Rolf Luft. Jag hade fyllt 20 år, var färdig ingenjör och hade erfarenhet från tre tidigare arbetsplatser och jag var förlovad med Lasse men bodde kvar på Hjärnegatan hos föräldrarna.

Rolf Luft hade skapat en ny avdelning för endokrinologisk forskning (hormoner) och var nyutnämnd docent i ämnet och hans verksamhet var tills vidare inhyst i Serafimerlasarettet. Här var lokalerna gamla, mörka och obekväma, det var högt i tak men det var höga fönster, en gång tänkta att ge maximalt ljusinsläpp till de sjuka som vårdades här. Här hade Rolf Luft fått en arbetsplats i kandidatlaboratoriet (kandlab), en arbetsbänk med sidor åt två håll ute i rummet och ett par meter fönsterbänk med utsikt mot Klara sjö. Det fanns en plats till och det var ett dragskåp en trappa ner i ett prång bakom kardiologen och det var platsen där urinproverna kokades som skulle hormonbestämmas. Ännu ett rum en bra bit från dragskåpet, med ingång från den långa korridoren som var sjukhusets transportled, där inne bland gammal bråte fanns instrumenten, pH-metern, spektrofotometern (Beckman) och en kolorimeter, där gjordes de slutliga avläsningarna av mina analyser. Rolf Lufts arbetsrum låg högst upp på vinden under taket.

Vid den här tiden samarbetade Rolf Luft med Björn Sjögren också läkare, de var som parhästar och de förde en oavbruten diskussion. Lufts sköterska som förestod laboratoriet hette Eva, hon var liten, ljus och med ett ansikte som klippt ur en novellillustration. Hon såg alltså bra ut och var dessutom pigg och hade humor och utövade stark dragningskraft på män. En sköterska till, Lisa fanns också vid arbetsbänken, hon kom ursprungligen från Skövde och hade en lite allvarligare läggning. Hon och Eva tog prover på Lufts patienter och analyserade blodbilder och satt mycket vid mikroskop. Läkarsekreteraren Birgit fanns i Lufts och Sjögrens rum högst uppe under taket.

Lisa vid mikroskopet

Kandidatlaboratoriet som fått maka åt sig en del på grund av Lufts verksamhet, förestods av Syster Britta och hon undervisade medicine kandidater i laboratoriearbete flera dagar i veckan. De hade behövt hela salen och det kunde bli rätt trångt när c:a 15 fullvuxna läkarkandidater rörde sej runt varandra med de fladdrande rockarna. I kandlabbets norra hörn fanns en dörr in till professor Nils Antoni och för att nå den måste man passera utmed vår arbetsbänk och det gjorde han och hans patienter och sekreterare under tystnad som teaterstatister flera gånger om dagen. Sekreteraren var stram och lite äldre och hon öppnade munnen en gång om dagen och det var på morgonen när hon kom in första gången, då utstötte hon högt så det överröstade allt ”GOMARAN” och så fick hon heta. I motsatta hörnet var diskrummet och där fanns två diskerskor Fru Palm och fröken Zander. De hade sina egna tider för kafferast och mat, de tillhörde en annan klass, så de blandade sej inte med oss annat än när det var dags för tårta, då ropade Eva på dem.

Innanför diskrummet fanns en garderob (ett före detta linneförråd?) utan fönster och det var kafferummet. Där drack man kaffe kl 10 och åt smörgåsar om man inte gick till matsalen och sen var det kaffe kl 3 igen. Det var nog det viktigaste rummet, en smältdegel där tankar och idéer prövades och där Luft och Sjögren klämde in sej som vi i garderoben och det var starkt kaffe som kokades, hjärtat slog extraslag av det. Vi var fröknar och systrar för cheferna och de var doktor Luft och doktor Sjögren, det förekom ingen titelbortläggning. Märkligt nog var det ingen i fikarummet som rökte.

Birgit, syster Britta, Lisa, Eva och Evi i kafferummet

Genom att det var så många som delade på utrymmet, fick man inte ställa ifrån sig något på fel ställe och gränserna i rummet för olika personer var osynliga men ändå strängt uppdragna och i den här röran hade alla ändå en självklart vänlig ton. Själv hade jag min plats på kortändan av arbetsbänken och där mättes urinmängderna upp, som i vila förvarades i kylskåpet nära diskrummet.

Vid arbetsbänkens kortända

Min uppgift hos Luft var att analysera 17-ketosteroider i urin från patienter med olika hormonella rubbningar. Analysen tog en dag och man kunde ha fyra analyser på gång jämsides (tror jag). Man kokade proverna i dragskåpet i nedre våningen och avslutade med en avläsning i kolorimetern i rummet utmed genomfartsgatan.

Här passerade alla på väg till och från matsalarna, sängar med döda täckta av ett lakan rullades iväg till förvaring eller obduktion och även levande med droppflaskor svängande kring sängen kom den här vägen. Det var alltid hög hastighet på trafiken, läkarna gick med långa steg och rockarna uppknäppta och de fladdrade kring benen, sköterskorna gick också fort men inte lika yvigt, med kortare steg och flera tillsammans, gärna med armarna korsade över bröstet.

Det fanns minst fyra matsalar för personal och här var vi uppdelade i sköterskor, biträden, läkare och kontorspersonal. Det var vällagad mat och det allra godaste som man inte fick missa var sillbullar med korintsås, det var så gott och jag har aldrig fått det senare och vet inte hur man tillagar rätten, den finns där som ett välbehag i minnet. En del förfasade sig över att det var så många kackerlackor i köksregionerna, jag såg aldrig någon, men det var annars ganska vanligt i gamla kök.

Mitt arbete i dragskåpet en trappa ner gav mycket tid för läsning då det inte var lämpligt att lämna kokningen. Rummet var ett avlångt prång med fönster ut mot norr. Där hade EKG-avdelningen en van Slyke-apparat som användes ofta av en gråblek dam som hivade det gråa kvicksilverfyllda päronet upp och ner. De ångor som lämnade den ständigt skakade kvicksilverytan och som hon inandades, var man ännu inte uppmärksam på eller ifrågasatte. Några år senare skulle jag själv stå och göra samma rörelser på ett annat lab.

På bordet framför fönstret stod en bur med två kanariefåglar. De hade använts för att varna för koloxid  vid något försök och överlevt och de fick nu den bästa tänkbara tillsyn av sköterskorna. En sommardag var det sorg i källarprånget, man hade lämnat ett fönster öppet och en katt hade kommit in, buren var omkullvält och fåglarna slaktade.

I nedre fönsterraden tredje fönstret från höger stod fågelburen.

Om det var tyst och ensamt i källaren så bröts isoleringen då jag hade ärende upp att hämta något i kylskåpet i kandlab. Där uppe hände alltid något, Lufts patienter lämnade blodprover, man snappade upp kandidaternas samtal, kollade vem som såg trevligast ut och Eva och Lisa, båda ogifta hade alltid varit på någon skiva eller sett någon film de berättade om. Då och då dök Luft upp och frågade om något man kunde tänkas veta något om, vi var alla bollplank åt någon. Luft var en närvarande själ, han lyssnade och följde upp. 

Britta, Lisa, Syster Britta, fru Palm, fru?, Evi och Marianne i kandlab.

Analyserna blev rutin, men till skillnad från KABIs sikte på den ekonomiska vinsten, var ramen här för   resultatet annorlunda. Här gavs svaret på en människas sjukdomstillstånd, tillfrisknande eller försämring och kanske fortsatt behandling, i stället för att kopplas till en ekonomisk kalkyl. Tänkandet och reflexionerna kring en rad sjukdomar kopplade till de inresekretoriska körtlarna pågick ständigt, diabetes, Addisons sjuka, myastenia gravis, Cushings syndrom, ledgångsreumatism, akromegali, dvärgväxt och tumörer i hypofysen eller binjurebarken, Luft och Sjögren letade samband och försökte passa in bitar i hormonpusslet. Vår mest kände hjärnkirurg Herbert Olivecrona engagerades vid borttagande av hypofysen på en patient och det var en spännande väntan på resultatet.  Någon (minns ej vem) föreslog att man skulle gå in bakom näsan för att göra operationen mindre riskfylld och med mindre sågning, det blev en sorts Columbi ägg och det innebar en stor förbättring.

Det hände att vi fick vara med om Lufts föreläsningar i aulan, de var omtalade och då om någon gång var aulan full. Han fängslade oss från första meningen och det var knäpptyst på hyllorna, han använde sin vanliga röst och la fram sina rön med direkt tilltal och efteråt kändes det att man verkligen varit där.

 Bild lånad från Karolinska Institutets biografi över Rolf Luft.

Om höstarna brukade Luft få en sändning med humrar i en trälåda från någon på Västkusten och då bjöd han avdelningen på hummerkalas. Det var trevligt och Eva och Lisa diktade sångbara visor, där Lufts svagheter vädrades. Björn Sjögrens fru Stina spelade gitarr och vi höll till i Lufts arbetsrum uppe under taket.

Luciafest var något återkommande och då var det med.kandidaternas fest vi alla på labbet blev inviterade till. Det viktigaste för att den skulle få fart och bli händelserik var drinken på laboratoriesprit. Man blandade apelsinjuice och finsprit som man lyckats fiffla till sej och sen var festen räddad. Det hände att någon trodde att abs. alkohol 99% eller mer gav ännu mer än finsprit 96% men den absoluta var renad med bensol och smaken låg kvar som en lätt aning av solution i drinken, så det gjorde bara nybörjare som inte visste om skillnaden.

Flera läkare blev involverade i Lufts program och två som syntes ofta på labbet var Bengt Arner och Håkan Ljunggren. Minns inte titlarna på deras avhandlingar men de skulle utföra vissa analyser själva. Ljunggren var stor och varm, ständigt leende och positiv och något med rösten gjorde honom till en önskad person, alla gillade honom medan Arner var rätt tillknäppt och till synes utan humor men i sin trulighet svarade han ändå på tilltal. Ingen av dem hade sysslat med laboratoriearbete och de var ganska hjälplösa. De bar sig ibland klantigt åt och kunde inte ens pipettera, man vände sej bort för att inte röja vad man tyckte. På något vis fick jag ändå bäst kontakt med Arner, men han slog efter mej med en handduk, då han dragit in ammoniak och höll på att storkna och jag hade svårt att hålla mej allvarlig. En gång blev vi alla hembjudna till honom och hans fru och hon hade gjort de godaste lammkotletter jag någonsin smakat och vi blev behandlade som VIP-gäster, jag tror att han gillade oss. Det framgår av Lufts essä (adress på slutet) att de fick sina doktorshattar till slut men återgick till läkarverksamhet fast med bättre positioner.

Eva och Lisa var väldigt olika men kom bra överens och jag var fascinerad av hur Eva lyckades fånga in just den mans uppmärksamhet som hon ville känna närmare. Hur gick det till ? Utan synbar ansträngning stod plötsligt den hon siktat in sig på lätt böjd över henne vid mikroskopet och hade någon fråga. Det var mest läkarkandidater. Det hände att hon fick smolk i ögat, då hon hämtade något ur kylskåpet och strax stod fem kandidater runt henne och erbjöd hjälp i ansiktet. På kafferasten kunde man få veta vem som just var intressant och om den visat sig svårfångad. En som hon inte hade sin vanliga tur med var Svante Höjeberg. Han såg bra ut och hade allt hon önskade av en man, men han gjorde motstånd för han var redan engagerad. Det brukade inte vara ett hinder och hennes ansträngningar blev hela kafferummets angelägenhet, men hon fick ge sej trots all möda.  På 80-talet på Gotland blev jag bekant med författarinnan Elly Jannes och hon berättade sin historia, hon var änka efter Svante Höjeberg.  Jag var på vippen att berätta om Eva men höll igen, inget blev sagt.        Det var många av kandidaterna som senare gjorde sig kända på olika sätt, Jerzy och Nina Einhorn, Lennart Levi, Clarence Blomqvist, Monica Grandien, Per Uddén och många flera men i kandlabbet var de fortfarande unga och rollen som medicinare glömd, här hanterade de ovana material och i det hade vi ett litet försprång.

Lasse och jag gifte oss under den här tiden men det kommer kanske i en berättelse för sej lite senare.

Hormonanalyserna blev rutin och jag kände mej inte helt sysselsatt. Luft och Sjögren fick sina svar men någon forskning på det kemiska området var inte i sikte. Själv saknade jag kunskaper i biokemi och medicin så det var svårt att tillföra något. En dag kom Rolf Luft ner i källaren och var lite pratsam, sen frågade han: skulle inte fröken Stenberg kunna tänka sej att läsa medicin? För mej gällde bara här och nu så jag drog det som hindrade mej dvs, jag hade ingen studentexamen och måste då börja om med kvällsstudier igen och de tre åren på STI hade tagit så mycket kraft så jag orkade nog inte en gång till. Oj då, det glömde jag, sa han, ja det är väl lite för mycket begärt. Sen kom det inte på tal igen.

Luft skulle få nya egna lokaler på Karolinska och man började skissa på utrymmen och vilka som skulle vara där och vilken utbildningsgrad de skulle ha. En högskolekemist var önskvärd och jag såg för min inre syn hur jag skulle stå och koka urin resten av livet medan en med bättre utbildning skulle få delta i forskning, så jag höll mej utanför.

En dag råkade jag springa på Margaretha Almegård som jag träffat på Folkhälsan ett par år tidigare. Vi frågade ut varandra om våra jobb, hon var på Biokemikum på Stockholms Högskola och hennes chef sökte en assistent till. Där fick man dessutom gå på föreläsningar i biokemi av professor Myrbäck på arbetstid, så det lät lockande. Jag sökte, blev granskad och fick arbete hos Klas-Bertil Augustinsson som disputerat på kolinesterashämmare och acetylkolin.

Nu handlade Lufts planer mest om det kommande nybygget på Karolinska och som efterträdare till mej anställdes Henrik Tarukoski, minns inte hans utbildning men han skulle vara med om lyftet som jag inte riktigt trodde skulle röra den kemiska sidan. Jag slutade hos Rolf Luft, inte för att jag kommit på kant med någon eller något utan för att min utbildning var fel för det här jobbet. Som laboratoriebiträde kunde jag fortsätta i evighet med samma uppgift men jag var beredd att klara  mer omväxlande och oväntade uppdrag.

Jag visste inget om Rolf Lufts bakgrund då jag arbetade åt honom, den kunskapen har kommit nu sedan jag hittat artiklarna på Internet. 

Rolf Zetterström skrev i Läkartidningen efter Rolf Lufts jordfästning om det mentorskap som kom att betyda så mycket för  Lufts karriär:  http://www.lakartidningen.se07engine.php?articleId=8689

Rolf Luft har skrivit om endokrinologins framväxt i en essä till Karolinska Institutets 200-årsjubileum och hans egen del i vår tid börjar strax före :   http://ki.se/ki/jsp/polopoly.jsp?d=13136&a=2835&l=sv

En intervju inför Rolf Lufts 92-årsdag av Susanna Pagels:  http://www.ssdf.nu/tidningen/artikel.php?id=232

Om adresserna inte funkar så hittar man artiklarna och flera om man googlar  på Rolf Luft.

Björn Sjögren var en del av avdelningen, alltid vänlig och lyhörd, vår kontakt gällde mest tekniska saker och hans tankebrygga var utlagd mot Rolf Luft. Han har fått en fin minnesruna:

http://www3.svls.se/sektioner/endokrin/documents/BjornSjogren.pdf

Ett besök kring och inne på Serafimerlasarettet för att minnas lite mer blev en förvåningens upplevelse. Sjukhuset är helt ombyggt, rensat och man har byggt in flera mindre rum i de stora salarna och allt är ljust och ser rent ut.

Kandlab har blivit vårdcentral med många nya vinklar och moderna färger och ljusa golv. En trappa ner vid dragskåpsrummet satt en skylt på dörren och hindrade tillträde och den långa mörka huvudleden där all trafik strömmade en gång var målad i ljusa färger och upplyst som av solen och de kyffiga skräpskrubbarna på sidorna hade stora  skyltar för de nuvarande hyresgästerna.

Nu är det bara ytterväggarna som skvallrar om att byggnaden är av äldre datum. Jag har inte hittat någon fotodokumentation av inredningen från sjukhusets tidigare perioder annat än bilder på fasaden och en bild som går igen i olika förstoringar från en rektoskopi-undersökning där någon med kikare spanar in i anus på en patient stående på alla fyra. Parken utanför entrén har glesats ur, stora träd har fällts, valnötsträden är borta och rosor och clematis utbytta mot småbladiga buskar som täcker hela entrén och det ligger asfalt över den gamla trappan så bilar kan köra upp till entrén.

De höga fönstren i tegelfasaden längs till höger tillhörde professor Antonis rum, de fyra (eller sex?) till vänster om var kandidatlaboratoriets.

I nästa del ska jag försöka skriva om Lasse och mej.