Brittakarolina's Blog

 

 

 

 

 

 

 

 

 

September 2010 beskrev jag hur vi hamnade här.  Den första tiden med eget hus upplyst med stearinljus och fotogenlampor och vatten ur brunn och värmt av brasa i öppen spis, soliga somrar omväxlande med storm och åskväder är kanske vad de nu 50+ åriga barnen minns medan barnbarnen fått något  annorlunda  minnen. För att inte glömma hur det var i början försöker jag känna efter – hur var det?

Det lilla huset som fraktades hit på lastbilsflak hade ett vardagsrum, ett litet sovrum och en köksdel och ett litet båsartat utrymme tänkt som tvättrum. Vi målade ytterväggarna gulaktiga, helst skulle de vara mörkbruna för att inte störa landskapsbilden men väder och vind gav huset en brunaktig färg ändå efter några år. På den här tiden skulle sommarhus gömmas och helst vara osynliga om de inte var arkitektritade eller del av någon återuppbyggnad.

Det skulle bli dyrare att dra fram el till stugan än vad tomten och huset tillsammans kostat oss så det kunde det inte bli tal om. Hur hade man gjort innan elen kom? Holmhällar hade ett vindkraftverk på taket, det såg vi då vi cyklade på ön för  många år sedan, vi frågar Henry Hansén. Jo, Holmhällars vindkraftverk vilade numera i ett förråd och vi fick gärna köpa det. Vi skaffade en telefonstolpe som vi monterade verket på och grävde ett djupt hål i vår sandåker och allt stod stadigt när vindarna snurrade propellern.   Kylskåp och två gaslågor drevs med gasol och först hade vi gastuben i ett skåp under diskbänken men alla skräckhistorier om explosioner av läckande gas gjorde att vi ställde tuben utanför köksdörren och byggde en liten låda av drivved kring den mot för mycket solgass. Elen från  snurran laddade ett par batterier och hela den sanna historien om elkraften skulle kräva en månad att beskriva.

Någon sophämtning förekom inte och vi eldade kartonger och papper i öppna spisen eller ute tillsammans med skräp som vi dragit fram ur snåret. Vi gjorde ofta brasor av döda grenar och halvmultnade körsbärsträd. Det lilla förrådshuset som medföljde stugan var avdelat med en masonitvägg och ena halvan fick bli torrdass. Svart hink med lock hämtades var fjortonde dag under sommaren av renhållningen. Det fanns inget fönster i dassrummet och med öppen dörr såg man ut över fälten mot myren och alla fåglar som rörde sej kring oss , det blev ett rum för meditation.

Vi rev väggen mellan det så kallade tvättrummet, där inte ens ett handfat fick rum och sovrummet och det blev plats för två sängar. I vardagsrummet ställde vi två våningssängar, där fick barnen vara, om vi hade främmande kunde de somna där om pratet blev för tråkigt att lyssna på och tanken att de skulle ha tillgång till våra bekanta var viktig.

Våra närmaste grannar Löf och Sojdelius en kilometer längre bort tog kontakt med oss tidigt och vi hälsade på hos varandra, de hade barn som våra lekte med så vi kände oss aldrig ensamma trots att vi bodde så ensligt vid vägens slut.

Vår Shetland sheepdog Topsy fick valpar och vi hade alla med oss en gång då Albert Larsson (han som byggde huset) var hos oss och han ville köpa en valp. Det fick han och vi oroade oss länge för vilket liv hon skulle få. Hon slutade som överkörd på landsvägen i Sproge några år senare. Vi behöll en av valparna, en tik Freskie, så vi kom att ha två hundar under många år. De gick lösa på tomten  men den yngsta höll vakt och skällde på dem som cyklade förbi, hon försökte också få dem att stanna och sen bet hon sej fast i benet om det inte lyckades. Det medförde tråkigheter och en man fick förutom byxan sönderriven, ett bett och vi skjutsade honom till distriktssköterskan för en stelkrampsspruta men innan dess hade han fått en rejäl  wisky. Det kom ändå en saltad räkning för byxor senare.  Vi gick långa promenader, markerna kring oss hade varit betade länge så det gick att komma fram nästan varsomhelst men man fick akta sej för kor för de anföll omedelbart om de fick se våra djur på marken. De kunde misstas för rävar, de var gulröda med långa svansar och spetsiga nosar.

Varje gång vi hade anledning att gräva ett hål nära huset, blev vi påminda om att här funnits en tidigare bosättning. Det kom alltid fram porslinsskärvor, delar av kittlar, köksredskap. handsmidda spikar, krokar och fönsterglas.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vindkraftverket på telefonstolpen gick omkull i en kraftig blåst och vi beställde en riktig mast från Vibe och den blev ännu bättre förankrad i marken. Efter några år hade skogsranden höjt sej och släckte ut de vanligaste vindarna och till slut efter ännu ett antal år beställde vi el framdraget till stugan och det blev början på en ny tid för oss. Masten stod länge kvar som ett minne men till slut sågade Niklas ner den i sex bitar och de de utgör nu en installation framför huset och är dessutom  utmärkt som sågbock.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi levde ett primitivt liv här under barnens hela uppväxt och eftersom alla var friska och klarade den haltande hygienen, blev det en sport att få allt att fungera. Då vi for hem i augusti hade vi med oss ett berg av smutsiga kläder och det var skönt att komma hem till vattenkran och varmvatten och den moderna bekvämligheten uppskattades.

Pumpen är fortfarande vår vän och särskilt när vi vill ha riktigt kallt vatten. Det händer ibland att elförsörjningen upphör antingen förannonserat eller oväntat. Då är vi ändå inte utan vatten och vi får en påminnelse om hur det var när vi fick hämta allt vatten i hink från pumpen. Den står precis där Albert Baeckström pekade ut platsen med sin slagruta.