Skrivet av: brittakarolina | 06 februari 2013

Vi väntar på katten

Det uttrycket använder vi då vi får ett besked där det ingår väntan under en godtycklig tid vars längd är omöjlig att förutsäga eller påverka.  Just nu pågår väntan för undersökningar, provtagningar och behandlingar och mitt i detta väntande kom ett ryggskott som också måste lösas genom en form av väntan. Man går in i en sorts tidlöshet och kopplar ur alla sina styrningar – lite yoga-artat.  Det är bra att ta till vid tågförseningar, när man hamnar i en lång kö eller något annat som kan ge myrkrypningar. Den här vänteformen är helt hemgjord och kommer ur en erfarenhet vi fått av att ha katt.

Egentligen har vi två gamla katthistorier, de är nog lite långa och den som inte gillar katter eller kattägare måste inte läsa dom,men jag tänker ändå försöka komma ihåg hur vårt egentillverkade mantra kom till.

Stosse a kr

Kattväntan I, Stosse.

För ett antal år sedan blev vi ägare till en katt. Tidigare hade vi haft hundar och de gillade inte katter och då gjorde inte vi det heller. När sista hunden var död, hade vi inga förpliktelser mot något levande mer än trädgården och vi kände oss trots saknaden lite fria.

Grannfamiljen hade öppnat sitt hem för en vandrande katthona som snart nedkom med ungar. De fick ungarna placerade men efter någon månad fick de tillbaks en unge av någon  anledning och då den inte längre kom överens med sin mor, placerades den i pannrummet. Sen gick grannen runt och försökte få någon närboende att förbarma sej över den lite uppväxta ungen, alternativet för den var annars avlivning. Du kan väl åtminstone titta på den, sa grannen och jag gick med in i pannrummet. Där på tanken låg en vacker silver och vitstrimmig katt, den reste sej på alla fyra och lutade sej mot mej. Ja det blev väl omedelbar kontakt, men jag måste ju gå hem och konferera med Lasse först. Väl hemma visste jag ju svaret: Katt – nej aldrig i livet !! Det var ju väntat, men sen frågade jag: ”om jag skaffar katt, flyttar du härifrån då ?”  Nej kanske inte, men vi har ju schasat bort katter och tyckt att de var ett satans påfund i så många år, hur ska Vi kunna ha en sån och den gillar nog inte oss. Grannen sa, vi kan väl pröva om den gillar att vara hos er, om den verkar vilja fly, så tar jag den tillbaks meddetsamma. Hon kom med katten en eftermiddag senare, den gick in och gjorde sej hemmastadd och sa det här verkar bra, sen började för oss ett trettonårigt kattberoende.

Stosse aa kr

Katten var en han och han hade redan fått namnet Stosse, det passade bra så det fick han fortsätta att heta. Han var mycket vacker att se på och väldigt trevlig och kom när man pinglade med en sked mot ett tefat. Det där, som man lär hundar, att komma när man ropar, fick vi glömma, det behövdes andra sätt  att locka hem honom. Vi fick helt enkelt lära oss hur man förhåller sej till en katt, hela inställningen till levande varelser förändrades från att ha varit diktatorns med ”ligg och sitt” och allt man kommenderar en hund till, till att tvingas respektera och vänta in djurets egen vilja och vara glad när det belönades med tillgivenhet. Den här sidan hade vi aldrig kommit att utveckla utan katten.

Stosse växte och blev en stor katt och hans revir omfattade flera kvarter, Stosse var hankatt och vi ville inte beröva honom den glädje han kunde få i livet genom att kastrera honom, som det står i alla råd till kattägare att man ska göra. Han kom hem varje kväll,  men det hände att han blev borta någon natt och oron för vad han kunde råkat ut för var då på topp.  När man hämtade tidningen på morgonen och en grå skugga slank in genom dörren, då lättade allt. Vi sågade ut ett hål i dörren till bastun och fixade en kattlucka så  han kunde gå in om han skulle bli sen.

Stosse f kr

Jag fick jobb på Eketorps borg på Öland under ett par somrar och var borta hemifrån i veckor. Lasse fick något att göra utomlands en vecka och vem skulle ta hand om katten? Lasse letade upp ett kattpensionat i Härkeberga utanför Enköping och de skulle ge Stosse husrum och mat  i en vecka. Då jag ville veta hur Lasse gillade stället, sa han att de hade bra utrymmen  men de hade också hundar och ibland skällde de mycket. Här hörde jag en varningsklocka.

Då han skulle hämta katten efter en vecka hade den rymt. Personalen beklagade men kunde  inget göra, katten hade gnagt sej ut genom ett ståltrådsnät. Nu började letandet efter Stosse, jag satt på Öland och fantiserade och Lasse åkte till Härkeberga så fort han var ledig och gick runt i första hand kattpensionatet och lockade med tefat och sked och några räkor, men det var klart att han hade ju rymt och satt väl inte och längtade tillbaks till det stället. Katter sägs ju kunna gå långa vägar för att komma hem och vi funderade hur han skulle kunna fixa Ekolsundsbron och båda Stäketbroarna, kunde man tro på det?

Eketorp stängde för säsongen och efter lite extra grävningar kom jag hem och författade lappar att sätta på anslagstavlor och stolpar och vi åkte ut och letade igenom varenda backe i Enköpingstrakten. Vilka mängder av fornlämningar vi råkade få se, det som annars hör till det roligaste, noterades men var för övrigt ointressant. Vi annonserade i Enköpingsposten och den som tog emot annonsen hade själv katt, så hennes hjärta klappade för oss och hon ordnade så det kom in en liten text med bild.

Nätterna började bli kalla, dagarna kortare, man plöjde upp åkrarna efter skörden och man kunde se långt där det förut varit fullt med gröda att gömma sej i för en katt. Allt tal om folk som släpper ut katter som inte är roliga längre, fick en annan vinkel, en katt kan faktiskt hjälpa till själv att bli borttappad.

Vi fick många svar på annonsen, hjälpsamma människor ringde, de hade sett en udda katt som stämde på beskrivningen och vi kollade alla tips, for till Gripsholm eller ställen ute i skogen, en man hade kört ihjäl en katt och slängt den i diket nära Sigtuna, han åtog sej att hämta upp den om vi lovade att ta hand om den även om den var fel. De möttes vid något vägskäl och sedan Lasse sett att det inte var vår katt fick den gå till veterinärens tipp. Vi knackade dörr också, struntade i hur fånig frågan lät, på ett ställe sa man, två kilometer ditåt är det någon som samlar bortsprungna katter, titta där. Vi åkte dit, i skogen låg ett ruckel med konstiga prylar på gårdsplanen och runt huset och på trappen satt 23 katter, vi räknade så många vi kunde se. Det var alldeles tyst och katterna satt alldeles stilla och verkade vänta på något, ingen människa syntes till och ingen av katterna var Stosse, det var som i en skräckfilm.

Flera gånger sa vi, nu ger vi upp, det här är löjligt, tänk om någon får höra hur vi håller på. Vi gav upp, men när helgen kom var vi ute på en ny runda med tefat och räkor. Det blev slutet av oktober, Lasse for till Milano en vecka och en dag ringde en äldre dam från Örsundsbro. Hon och hennes man hade läst vår efterlysning och de hade lovat en sommarboende att mata deras katt tills de kunde hämta den, den hade stuckt när familjen  började packa. Men nu hade de sett att det var en annan katt som kom och åt upp den utsatta maten och den kanske kunde stämma med efterlysningen. Den har ett självlysande halsband. JA det har han det är STOSSE!!  Men den är väldigt skygg och kommer inte fram förrän det är mörkt och när vi tar i dörrvredet är den borta. Kom inte för tidigt vänta tills det är mörkt.

Den dagen skulle jag hälsa på Aimée i Hallstavik och packade in kattburen med en påse frysta räkor och for dit och timmarna gick. Aimée hade själv många djur och var inte förvånad. När det började skymma for jag  sen genom skogarna mot Uppsala och vidare till Örsundsbro och hittade adressen, det var spännande, anade att det kunde behövas både kraft och en klar hjärna.

De rara människorna tog in mej i sitt kök, satte fram kaffekoppar och berättade vad de sett. Från köket hade vi utsikt över deras trädgård och när det var helmörkt tog mannen ett fat med kattmat och satte ut det på deras matningsplats. Ja nu får vi vänta sa han, ibland kommer den vid klockan 10, ibland senare och sen måste det vara släckt i köket. Så vi satt där i köket  och pratade lite halvtyst och väntade. Här började min första kattväntan, tiden gick och klockan på väggen tickade.

Den äter till och med pannkakor, jag har aldrig i mitt liv sett en katt äta pannkakor men den är nog riktigt hungrig och igår hoppade den efter fåglarnas fläsksvål, sa mannen. Nu är den där ! Stosse kom fram bakom en vinbärsbuske och nappade åt sej en bit från fatet och slank undan igen. Efter några turer fram och tillbaks till busken, blev han sittande vid fatet och då smög jag ut och lockade på honom som om han aldrig varit borta men då stack han igen. Jag hade laddat upp med ett par nävar räkor och klämde sönder en så den skulle ge lite doft och sen väntade jag och han kom. Han gjorde flera vändor fram och tillbaks innan han satt kvar och åt vartefter jag la fram räkorna och till slut åt han från min hand. Sen sträckte jag fram en hand och strök honom över ryggen och han satt kvar. Då tog jag långsamt sats och kopplade ett blixtgrepp runt ryggen och låste händerna och lyfte katten, som kämpade för sitt liv, han klöste och använde alla sina krafter för att komma loss, jag blev randad och huggen men bildörren var öppen och dörren till kattburen och så länge jag hade greppet var katten min och månaders ansträngningar var på väg att ge resultat. Hur jag lyckades tränga in honom i buren fattar jag inte nu, men jag var urstark. Påsen med räkor låg kvar därinne så den fick han sitta på och jag skakade av upphetsning.

Jag var oändligt tacksam mot det här paret, de fick sin hittelön och jag for hem med en skrikande och jamande katt i buren, medan jag sjöng för honom och var jättelycklig.

Stosse e kr hemma igen

Väl hemma i Väsby bar jag in kattburen, ställde den på golvet i hallen och öppnade luckan och Stosse gick ut lugnt som om han aldrig varit borta, såg sej lite omkring och hoppade upp på bänken i köket, där han brukade ligga, drog in framtassarna under sej  och var sedan som vanligt. Men han såg inte längre ut som den katt vi efterlyst, han var raggig som en igelkott och hade revor i pälsen och fransade öron, vi förstod att han som okastrerad hade haft ett svårt liv och vid nästa veterinärbesök var hans liv som fortplantningsduglig över.

Vad vi upptäckte med det här kattletandet var det stora varma nätverk av kattmänniskor som med empati lyssnade på oss och gav oss uppmuntrande exempel, vi visste inte att de fanns. Något liknande upplevde vi aldrig under alla år mellan hundägare.

Stosse bb kr


Responses

  1. Vilken spännande historia. Jag drog en lättnadens suck vid den lyckliga upplösningen.

    • Det roligaste är när nån läser, så tack Arne!

  2. Hej Brittacarolina!

    Jag läste din underbara berättelse om Stosse.
    Min fru Annika och jag bor här på Fridal som ligger nära Mörkös kyrka.
    I januari förra året så fick vi påhälsning av en katt som absolut ville komma in i stugvärmen. Nu har Putte bodd ett år hos oss och jag känner igen det mesta som du skrev om. Han är oss verkligt kär och han verkar trivas jättebra hos oss.
    Vi var med om en vildkatt som hälsade på oss i vintras och gjorde livet surt för Putte. Dom slogs ett ental gånger och till sist så slogs dom inne i vårt hus kl. 06.00 på morronen. Vi har en katt lucka men kör utan magnet på våran katt för att annars så hälsar han på grannen Monicas hus och tar sig in genom deras kattlucka. Hon har 2 katter – Prinsen och Simba.
    Simba är kompis med våran Putte och han hälsar på Putte ofta här hemma.
    Men förut blev det problem när Putte hälsade på Prinsen inne i hans hus och Prinsen blev rädd för Putte.
    Då löste vi det hela genom att ta bort magneten på Putte och ställde in vår kattlucka så att dörren var öppen.
    Men då var det fritt fram även för traktens ”vilda vildkatt” som hade funnits sen ett år tillbaka i området.
    En dag före jul bestämde vi att vi fick göra nåt åt saken.
    Vi kontaktade jägaren på Hörningsholslottet som finns på Mörkö och efter en del påminnelser så dök han upp med en bäverbur som vi ställde upp utanför
    ingången till vårt hus bredvid kattluckan, kamoflerade buren så gott det gick och morronen efter så satt den i buren. Vi var faktiskt förvånad över att det hade gått so snabbt att få tag i honom. Andra grannar hade försökt för ett år sen att få tag i honom men katten hade varit för slug för att gå in i fällan.
    Efter redan en timme så kom det en kommunal ansvarig kille för vildkattsärenden och vi lastade buren på hans pickup.
    Katten vart riktigt vild inne i buren när vi bar den till bilen och visst tyckte man synd om honom
    Jag bad killen att höra av sig när han visste vad som skulle hända med katten. Han sa att det får bli katthemmet som får bestämma om den går att ha kvar annars så blir det polisärendet och polisen får ge tillstånd att avliva den.
    Tyvärr så ringde killen inte tillbaks ännu men när jag träffar jägaren nästa gång så vet säkert han vad som hände med vildkatten för han fick ju tillbaks buren av kommunalkillen.
    Hoppas jag inte tröttar ut dig med denna följetong men jag tror att du förstår att man kan få vara med om ett och annat som kattägare. Men denna historia är ju inte i närheten av vad ni fick gå igenom när ni letade efter eran Stosse.

    Tillbaka till ditt inlägg så vill tacka dig att du delar med dig alla din historior.
    Här har du en trogen läsare till.
    Ha det bra
    Gidde från Innsbruck.

    • Tack Gidde för ännu ett kattdrama, jag samlar mej för nästa del, inte fullt så spännande, men visst har världen med katt en alldeles egen karta.

  3. du kan väl berätta historien om Kajsa i Skottland även om det är en hundhistoria….

    • Hej Karin, jättesvårt att berätta om henne för då åker hela Skottehistorien med och den är som ett berg att ta sej upp på och jag måste nog mogna lite till.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: