Brittakarolina's Blog

Hallen på Saltoluokta i nutid, så här stökigt var det inte 1954, inga anslag och plakat utanför kiosken, väggar med rena timmerytor och snygga raka vilstolar framför brasan.

The Svedberg

The Svedberg var en kemist som levde i Sverige mellan 1884 och 1971. Han blev på sin tid världsberömd och tilldelades Nobelpris 1926. Hans bas var Uppsala Universitet och en del av hans experiment fick lite våldsamt förlopp och det gav eko i tidningen då och då och det skapades myter om The Svedberg. Han hade flera intressen än kemi och KTH har en fin artikel skriven av professor Lars Wågberg som belyser mängden av det som The Svedberg gav upphov till. Ett stort intresse var botanik, under sin livstid ansågs han som Sveriges absolut främste botaniker. Sen målade han  akvareller som godkänts av eftervärlden.

Bilden lånad från Historical notes, Uppsala Universitet

Niklas, vårt första barn blev kemist och i Uppsala. Han har intresserat sig för de stora föregångarna och förvånats över hur ointresserad man varit av att vårda minnet av sina berömda storheter. The Svedbergs laboratorium finns kvar, det är låst och förevisas inte ens för kemistudenter.

För ett år sedan berättade Niklas något om The Svedberg, jag vet inte hur många i rummet som hade hört namnet förut och då flög ett minne upp som slumrat i 59 år och lite överdrivet tog jag i, jag har faktiskt träffat The Svedberg.

Det var sommaren 1954, då jag var anställd på Saltoluokta fjällstation och som jag beskrivit i en blogg 9 dec 2012. Många gäster passerade, blev kanske kvar två nätter och de var mest vandrare på väg, fågelskådare, vilträknare (björn) eller med något annat naturintresse, någon enstaka hade inga ambitioner att vandra.

The Svedberg är här sa Karin, föreståndarinnan en dag. Hon visste att han varit känd men inte riktigt hur, sen var det inget mer med det. Frampå dagen höll en rätt tunn, gråhårig man till i stora hallen framför den evigt brinnande brasan, med en bunt gråpapper som han bläddrade i och frågade om han fick lägga ut  att torka. Det mötte inga hinder, få människor satt inne mitt på dagen, ingen kunde bli störd. Jag förstod vem han var, han var ivrigt upptagen av sina papper, en yngre dam kom och deltog, måste vara hans fru, han hade haft flera innan. Han la ut gråpapper på den smala spishällen och på alla lediga ytor kring eldstaden. Han hade en lätt portabel växtpress, mycket lättare än den tunga träklossen som är vanlig för hemmabruk. Sen hade han radat upp en del stenar som han studerade.

Bland gästerna fanns då en tysk journalist (som inte var vandrare), klädd i lågskor och med lite mage som gick omkring och tittade på allt i huset och det var klart att alla utbredda gråpapper var något att kommentera. Kanske hade någon i matsalen känt igen Svedberg och antytt något och journalisten kretsade nu nyfiket omkring och kom närmare och närmare gråpapprena men då han försökte ta i ett sa Svedberg stopp med en ljus röst, han hade en viss ordning på dem som inte fick rubbas.

Många förstod tyska på den här tiden och den nyfikne kunde till slut inte vänta på att Svedberg skulle löna hans intresse, så han började artigt och omständligt att fråga.  Mein Herr Professor, stämmer det att ni är Professor?      Mm, så är det. Mein Herr Professor, vilket ämne är ni Professor i?   Det kom inget svar.  Är det möjligen geologi?  Han pekade på stenarna som låg där. Neej där är jag bara amatör, sa Svedberg och fortsatte att dela på papper och flytta om dem så de skulle torka på alla sidor, han tittade ner på händerna och gav ingen ögonkontakt. Sen samtalade han med sin fru som också satt där men de mumlade. Men är då Mein Herr Professor kanske Professor i botanik?   Neej, där är jag bara amatör. Det svassiga kretsandet och omskrivningarna gav inget resultat och till slut drog han till med den direkta frågan, nå men vad ÄR då mein Herr Professor Professor i?    I kärnkemi.  Då sträckte tysken på sej och  blev högljudd och gratulerade Svedberg på det varmaste över hans val av ämne , det är ju verkligen ett ämne med framtiden för sig. Hrrmm, sa Svedberg. Det blev ingen dialog.

Jag åhörde och visste att Svedbergs tid var innan jag föddes och kemister i Uppsala och övriga Sverige har fått erfara och vet numera att kemin inte alls har någon framtid för sig i Sverige.

I förgår kväll kom ett mail från Niklas med tre maskinskrivna sidor, författade av en man som varit på växtexkursion i Lappland 1954. Han beskriver var de varit och vilka växter de funnit och alla transporterna med båt, till fots och med flyg. Han bodde ett par nätter med sin fru på Saltoluokta fjällstation och for därifrån med båten över Langas den 21 juli 1954. Sidorna är från The Svedbergs självbiografi som lånats ut från Carolina Rediviva med tillstånd av The Svedbergs änka Margit nu 94 år och de får inte spridas hur som helst. Det är snudd på exakt 60 år sedan det här minnet kom till och så vansinnigt roligt att få minnet nästan bekräftat. Tack Niklas.

Spisen i hallen som jag var helt betagen av och kring vilken mycket tilldrog sig.