Brittakarolina's Blog

Fortsättning från 23 oktober.

Mot Grobin

Från Riga i Rigabukten for vi västerut genom landskapet Kurland till Grobin, någon sa att i Kurland finns de orörda markerna. De spridda husen vi passerade såg lite bekanta ut och så småningom var det ingen tvekan, de såg ut som husen på Gotland.  Det första man kommer till om man far från Kurland västerut över vattnet är Gotland. Kan de ha haft kontakt? Grobin är en liten kuststad i sydvästra Kurland. Birger Nerman, svensk arkeolog grävde i Grobin 1929-1930 och fann att gotlänningar varit bofasta här i 150 år mellan 650 och 800 e.Kr och inte långt därifrån fann han spåren av en större uppsvensk bosättning. (Googla Birger Nerman i Grobin så får man Fornvännens publikation)

Nermans grävningar och platserna var intressanta, stormaktstidens erövringar ligger närmare i tiden och årtalen finns nedtecknade, men de svenska bosättningarna från yngre järnålder på främmande mark österut har inte varit helt avläsbara. Rimbertkrönikan som skrevs  865-67 nämner dock vår närvaro i Kurland och där har funnits en betydande del svensktalande befolkning (Wikipedia-Kurland) vars sista rest fanns på Runö. De talade en svår, gåtfull och ålderdomlig svensk dialekt som inte förstods ens av folk på grannöar som Dagö och Nuckö.

Vi sökte upp platserna för Nermans utgrävningar, det blev en sorts vallfart till helig mark ett kuperat område f.d.fornborg och en plan yta i ett bostadsområde. Där vi stod och tittade ut på den tomma ytan med gator som inramning hände något med min syn, den förvreds och sammanhanget med vårt besök försvann, jag såg oss som en skämtteckning med tom pratballong. I bussen efteråt kunde jag inte hålla mej utan sa till de närmaste två vad jag sett och då blev stenålders-Christian arg, läxade upp mej och sa att jag måste väl för fan leva upp till en standard, det hade jag inte gjort. Aj, där kom en nyckel till det akademiska, den har jag letat efter, fick inte med den hemifrån.

Liepaja 

Nästa plats för nattlogi var Liepaja, inte långt från Grobin och fortfarande i Kurland. En stad med sorgligt nervittrade hus och jag undrade hur det varit möjligt att  överleva där och vad det format. Då jag nu googlar på Liepaja kommer ”Herodotos Resor” upp med en resa till Grobin 2011 i Birger Nermans fotspår som Jan Peder Lamm varit ledare för. Förutom Nermans grävningar, besökte man minnesmärket vid kusten i Skede 15 km norr om Liepaja, som uppförts till minne av Liepajas judar som avrättats där. Wikipedia har uppgifterna om Förintelsen i Lettland, 25000 judiska personer arkebuserades i Riga 1941 och här i Liepaja dödades under tre dagar 15-17 december1941, 2749 judiska personer, mest kvinnor och barn, det finns bilder. På vår resa nämndes inget om ländernas nära historia och jag hittar inget år  när minnesplatsen byggdes,  kanske den inte fanns 1993, då vi var där.

Ännu en gång var vi nere och gick i strandkanten, den här gången i skymning en.

Gränsen till Litauen passerades, vi for mot Palanga och var ännu kvar vid kusten. Bärnsten har haft stor betydelse för folk kring Östersjön i forntiden och även nu och i Palanga finns ett  muséum fyllt av bärnsten i alla tänkbara former och färger, som vi gick igenom och såg oss mätta på.

Litauen har motorväg och vi lämnade kusten med sikte på Vilnius. I de skakiga anteckningarna står att stämningen i bussen hade börjat lätta – kanske var det så. Litauens elledningsstolpar var helt av betong, alla länder har olika ledningsstolpar, man kan se på dem vilket land man befinner sig i.

Några mil från Vilnius kom vi till en plats med speciell bebyggelse, det var Karaimernas Trakai. Karaimer är folk av en gammal judisk gren vars ursprung beskrivs på Wikipedia (Karaimer – Litauen) och det är en av Europas minsta minoriteter. De fick en fristad här på 1300-talet av Storhertig Vytautas den store, efter ett krig på Krim förde han med sig 380 familjer och de blev slottsvakter vid borgen i Trakai, som då var huvudstad i hertigdömet. Borgen ligger ute i en sjö som man når över en lång bro.  Karaimerna talar ett turkiskt språk som nu behärskas av mindre än 100 personer. Deras synagoga heter Kenessa och deras tro är bokstavlig efter Gamla Testamentet, de tillåter ingen tolkning av textrna, var och en ska läsa sig till vad där står. Deras hus av trä är målade i färg och visar upp tre fönster mot gatan medan litauernas hus har två. Hur klarade de judeutrotningarna på 40-talet? Genom att det funnits delade meningar om deras ursprung använde man sig av det och tyskarna gjorde då ett undantag och de skonades.

Kenessa i Trakai

Vi vandrade utmed bygatan och såg de färgade husen, synagogan var stängd och människorna helt osynliga.

Borgen i Trakai bilden lånad från nätet.

Bron till borgen

Ett innehållsrikt muséum med historisk, arkeologisk och etnologisk avdelning. Här hade det varit trevligt att inte ha bråttom.

Äpplen återkom på den här resan, det var höst och deras tid. Äpplet symboliserar så mycket och är något som går att sälja och att bjuda på.

Man plöjer med häst

Vi sökte upp vårt nattlogi i Kernavé en bit utanför Vilnius, vi var förvarnade  att det inte var så lyxig, men det var en kraftig underdrift. En förläggning i baracker som bebotts av ryssar till för inte så länge sedan. När de lämnade stället, tog de med sig allt, handfat, rör och all utrustning, allt var stympat och bortplockat. En swimmingpool med vatten till hälften i, ååh här tar vi oss ett dopp, döda råttor låg och flöt i det låga vattnet så det blev inget dopp. Det var ett fasansfullt ställe och vi låg i avbalkningar uppe under taket och vi frös. Det blev klent med morgontvätt och ingen frukost, det fick vi jaga senare. Här skulle vi sova tre nätter.

Utflykt i Vilniusregionen stod på programmet och här fanns en formation med enorma sandpyramider, en grävning pågick bland kullarna och vi fann den. Kernavé var en gång huvudstad i storhertigdömet Litauen och man fann att gatornas bredd i 1200-tals-staden var 2.5 meter. Under tidig järnålder ledde en kavelbro från staden till offerplatsen längre ner i skogen. Det berättade grävarna, en del föremål kollades men det var kallt och blött så besöket blev inte långvarigt. Ser nu att området blivit förklarat som världsarv sedan ett par år.

På Vilnius universitet tog man väl emot oss, alla lärare ställde upp med kartor och översikter och de höll föreläsningar för oss om historia och vi fick gå med på rundvandringar  i staden och läste skyltar från svensktiden i domkyrkan och vi besökte pågående grävning i ett stadskvarter och man visade hur man daterade en mur efter formen på teglet. Vi träffade också studenter, Ingmar hade utverkat stipendier för några studenter från Baltikum att få vistas och läsa i Stockholm.

Ett par timmar på stan var välgörande och gav hjärnan en paus i mängden av uppgifter från alla tidsåldrar.

Studenterna vi träffat ville göra ett kalas för oss och de skulle komma ut till vår förläggning  den sista kvällen. Har glömt var och om vi åt innan. Lite förvånade blev vi väl, då vi såg dem komma. Hos oss laddar festare upp med flak av öl men de här kom med flak av vodka. Det var många liter. Oj, hur skulle det här gå? Vi var de första utlänningar de någonsin träffat och de var mycket positivt förväntansfulla. De var kanske 6 stycken och någon av dem kunde lite engelska men inte de övriga., så det blev papper och penna och streckgubbar och mim vi fick lita till. Det räckte för att vi skulle kunna byta uppgifter om varandras familjer, hur de bodde och vad de ville göra. Alla ville komma till Stockholm och studera, en hade fått ett stipendium till vårterminen och nu gällde det vem mer som skulle få åka. Det var trots ordbrist inte tyst någonstans. Några ur vår grupp gick och la sej, jag höll ut ett bra tag men kroknade till slut och  jag har nog aldrig mått så illa som den natten i sjögången under takbjälkarna i den obehagliga baracken och heller aldrig svalt så mycket vodka. Vet inte när kalaset slutade och ingen nämnde något efteråt.

Nästa dag var målet Kaliningrad, den ryska enklaven vid Östersjön…..