Julen som är på väg ännu en gång tar stor plats i mitt liv och tidsmässigt blir den längre och längre vartefter affärerna tar hand om den. Jularna kommer också mer och mer ofta, för inte så länge sen väntade vi att träden skulle få löv och innan de ens fallit av möttes vi av annonser om att det var dags att boka julbord. Grannarna har tänt sina ljusslingor på balkongerna och det har kommit upp kransar på dörrarna, det börjar bli bråttom. Oj, är det dags igen? Ett år hade vi influensa och inte en enda pryl kom upp ur jullådan.
Nu har den i alla fall kommit upp från källarförrådet och bland de sönderfallande kartongerna finns det inte mycket kvar att klä granen med eftersom vi hoppat över den ett antal år. Det är en ojämn blandning av av saker som man lyfter upp och lägger ner igen. Det som tillkommit på senare år är presenter från Yokos familj i Japan som lilla glasgranen, precis lagom stor 14 cm hög och en liten tomte på en överraskningsask, 12 cm. Det som ryms på fönsterbrädan får nu komma med ur lådan och där står sedan våra minnen och ropar olika högt på att få vara med och bli firade.
Den äldsta julsaken är nog julängeln, den ska sitta i grantoppen och den var viktig för min mamma. Den har varit med alla år jag minns och jag har stuckit mej många gånger på nålen, när den ska genom grantoppen och går snett ut åt något håll i stället. I många år tyckte jag den var ful och gammalmodig men det har gått över. Den har sett både Lennart och mej och kanske är den ända från mamma Idas barndom. Den ser ut att vara gjord av mässing men på slitna ställen är den svart och magnetisk så det finns järn innanför.
Madonnan fick vi av Cecile sista året hon levde, hon hade fått den av en elev som tyckte om henne och som hälsade på då och då. Det passar ju bra med Jesusbarnet någonstans bland julsakerna, det är ju hans födelse vi firar.
Glaskulan vid madonnans fötter kan kanske tävla med julängeln om att vara äldst. Den hade sällskap med ett par glasfåglar under många år men trots att jag var försiktig så föll de i bitar och den blå kulans dagar är också räknade.
En mobil från 60-talet inköpt på tidens härligaste hantverksförsäljning , Den Permanente i Köpenhamn. Den väger nästan ingenting, förvaras platt och väcks varje år på nytt att dansa runt granen. 
En Santon från Provecnce, han kom som en hälsning från min vän från vävkursen i Venasque, André Calame. Julkrubbor är ju inte helt okända hos oss men i Provence är det ett måste. Herden är min första figur kring det nyfödda Jesusbarnet.
och lite ensam har han förblivit,
Åter till tomtarna, hopvikbara längder att ställa upp på hyllor eller bord, hu vad jag tyckte att de såg onaturligt glada ut. Den här gömde jag i många år längst ner i lådan men Karin hittade den och ställde glatt upp den överst på bokhyllan och sa, Titta så fint!
Nästa gång tar vi ett varv med änglarna.
Brittakarolina's Blog 
Kommentera