Runsa, skeppsättningen och fornborgen på våren är något man inte får missa om man bor i Väsby. Karin som utvandrat från Väsby har sina minnen härifrån och det händer att hon längtar till de gamla stigarna och hennes barn har inte lärt sig hitta i skogarna kring Sättra, Runsa och Oxunda. I söndags var det dags. Solen gassade och de blåste kraftigt från väster. Det mesta såg ut som vanligt men groparna i vägen kring parkeringsplatsen hade fyllts igen. Vinden knuffade oss i ryggen på sträckan med grusväg så det blev springsteg ibland, men inne bland träden var det lugnare. Marken var kruttorr och bladen slokade på en del buskar. Gullvivorna kring skeppsättningen var överblommade och gammalt gräs från förra året låg och skräpade och gamla blomställningar av brudbröd stod som rostbruna kvastar på en stor del av ytan i skeppet. Offerstenen var dukad och upptagen av ett sittande par men de packade ihop och drog vidare när vi började komma närmare.
Vi klättrade upp till fornborgen och spejade efter Sigtuna, det var svårt att stå rak i blåsten. Utgrävningar har pågått här uppe under flera somrar och många fynd väntar på en sin tolkning. En befäst stormannagård från folkvandringstid är nu rubriken och kring den bygger man historien. Stigen upp till borgen är väldigt trampad och stenarna kryper fram mer och mer, särskilt då man går genom stenvallarna högst upp och några kärror på hjul är ingen idé att rulla med sej.
Bönderna ber att man inte ska låta barn klättra på det inplastade gräset, men ibland är de snabbare än tanken. Trots blåsten blev vi väldigt svettiga och barnen ville bada. Vi kommer ju förbi Kairo på vägen hem. Badviljan höll i sig, parkeringen var fullproppad och likaså gräsmattorna, det såg somrigt ut, men i vattnet var det glesare.
Alexandras huvud guppar i vattnet, Alfred har inte hunnit i ännu.
Brittakarolina's Blog 
Kommentera