Skrivet av: brittakarolina | 29 juni 2017

Kastellholmen

Det första som möter då man kommit över bron från Skeppsholmen är Skridskopaviljongen, en röd tegelbyggnad med torn, byggd 1882, besläktad med andra byggnader från den tiden och som klippt ur en gammal sagobok men den liknar ingenting, vare sig slott eller kyrka.

Den byggdes för att de välbeställda skridskoåkarna skulle kunna byta om och värma sej efter åkandet på den kungliga skridskobanan mellan Skepps-och -Kastelholmen.  Renoverad och numera restaurangrörelse. Ön består av en gråstensbergknalle och högst upp ligger kastellet som väl alla sett från olika håll i Stockholm. Ön är väl inte bästa stället att fotografera kastellet från man är lite för nära .

Bergets sidor stupar brant ner på ena sidan medan den andra sluttar och är park med äldre lövträd. När man kommer högst upp bryr man sej knappast om kastellet längre, det är utsikten som är det händelserika och fantastiska. Här har man utsikt över inloppet till Stockholm och Finlandsbåtarna som tidigare sett stora ut, har blivit små när ännu större fartyg tagit sig genom skärgården och in till Stadsgården.

Det är Inte ett stilla ögonblick på vattnet, här en helt annan värld och med andra trafikanter än de jag ser utanför Centrum i Upplands Väsby.  Häruppe fastnade jag och märkte inte att tiden gick. Det är klart att man ska cykla för att få se något.

En stor del av det roliga här uppe var att titta på och höra skriken från de häftiga fallredskapen på Gröna Lund. Allt var igång och jag försökte urskilja om några av de mindre kittlande sensationerna fanns kvar, skulle aldrig klarat de nyare pelarfallen. Sen började något hända på den högsta av pelarna…

Oj !

Förtröstan och tro på att alla trots allt vill en väl är bra att ha.

Det har också de vitkindade gässen som betar det gröna i bergskrevorna med sina ungar på rad och trots att det sitter folk på deras matplatser.

Och måsarna, de överger ungen och flyger sin väg och man tror att de tröttnat på den, men det blir ett himla liv om någon närmar sej den ensamme, då är föräldern inte långt borta, den har kollat hela tiden. Här pågår matning.

Jag sliter mej från höjden och går ner bland husen på den lägre sidan, vänder mej om, där är kastellet igen (numera festvåning.  Här nere finns något som liknar gator, barngungor (dagis?), parkeringsplatser och gårdar med de största och vackraste rosor jag sett på länge, dessutom i ovanliga färger. Alla hus har namn efter vad de använts till en gång, Kolskjulet, Flaggkonstapelbostället , Hantverksbostället men allt är uthyrt till helt andra verksamheter av Statens fastighetsverk.

Mellan kolskjulet (rött) och Flaggkonstapelbostället går gatan ner till kajen.

och framför hantverkslängans gård blommar de rikligaste luktpioner och gamla höga rosenbuskar, antingen är det stans bästa läge för rosor eller har de stans bästa trädgårdsmästare.

 


Responses

  1. Kastellholmen är som en liten pärla i Stockholm!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: