Brittakarolina's Blog

Selina kom på besök i söndags, luften var kall och kröp in på skinnet genom  ärmlinningarna och vid halsen men solen var framme och gjorde att allt i Stockholm såg vackert ut. Vi tog oss genom stan till Blasieholmen och parkerade där det nu inte ska byggas ett Nobelmuseum. Vårt mål var Nationalmuseum som nyligen öppnats efter fem års renovering.

Strömmen av människor på väg till muséet var tät och särskilda vakter ordnade en kö mellan staket som på Arlanda och sen svalde museiporten alla.  Gratis entré gjorde att kön inte blev stillastående, lite trångt var det väl inne i salarna men alla rörde sig så förr eller senare kunde man se det man ville.

Marmorbyster och något om varifrån marmorn hämtats är väl något nytt, vita skulpturer från ett tidigare århundrade har väl flera generationers muséibesökare upplevt som  bannlysta. I det ”nya” nationalmuseet har vita skulpturer dammats av och finns uppställda i ett genomlyst utrymme med just rymd kring sig.

Vi klättrade upp till konsthantverksplanet och fastnade ordentligt, man hade lyft fram många av årens inköp under samlande rubriker och det var roligt att se alla bekanta föremål, som skapat stormar och diskussioner och som varit moderna under ett antal år. Jag som är gammal har ju upplevt nästan alla föremålen som redovisas och Selina som nu har läst design i sin ingenjörsutbildning hade sett mycket den vägen.

Ett broderi av Sten Kauppi kunde jag inte gå förbi

och en målning av Sigrid Hjerten i en tidsbestämd interiör lyste alldeles extra. Jag måste gå hit ganska snart igen och se allt utan trängsel.

Då vi lite senare stod och blickade upp på Carl Larssons Midvinterblot märkte  jag att jag inte hade alla målningens turer klara för mig, men nu var den faktiskt på plats. En liten pojke i sin pappas fasta handgrepp pekade uppåt tavlan och sa med en hög och klar röst, vad gör dom där. Vad svarar man?

Sen orkade vi inte ta in mer och tänkte slå runt med en god sallad i nere i caféet men då vi mötte kön dit, den sträckte sig genom hela muséet, slocknade lusten och vi for till ett lugnare ställe.

Vi tog en laxsmörgås i Anderssons växthus och sen gick vi en runda i Bergianska trädgården. Selina fick se och pröva  både trapporna och fjällen, hon har varit här förr men det är längesedan. Glömde att eftermiddagen var kortare och skymningen kom smygande. Väl hemma igen hjälpte mig Selina att lyfta in krukorna med saffranskrokus från balkongen, termometern visade noll och de som börjat skicka upp gröna strån fick inte frysa.