Skrivet av: brittakarolina | 16 februari 2019

Valnöt igen

I november 2015 var vi Visby och plockade då upp en handfull valnötter från stenläggningen på St. Clemens gård.  Huvudanledningen till resan var svägerskan Gunnis begravning och vi råkade också fira 65-årig bröllopsdag men inte med stort ståhej utan nära och rart med Karin och Glenn. Höstbesöket i DBV.s trädgård som vi bodde alldeles intill, var sagolikt.

Valnötterna från St. Clemens blev liggande på ett fat i fönstret och torkade, jag knäckte några och de var goda.      Sen läste jag på hur jag skulle få dem att gro och stoppade ner några i en kruka med jord och in i kylskåpet.                Det resulterade i tre fina plantor, det var sensation och jag kunde inte nog älska dessa underverk som jag måste få att överleva. De växte till häftigt och för att de inte skulle bottenfrysa nästa vinter på balkongen, sågade jag till en frigolitlåda, ledde in lite värme, de överlevde och nästa sommar blev de små träd. Jag vågade inte plantera ut dem och de fick en vinter till i lådan och hade klarat sig fint men skickade tidigt ut de nya bladen och sen kom natten till påskafton, den var rekordkall och allt som var tidigt i trädgårdsväg frös. Frigolitlådan stod inte emot kylan och alla tre träden dog. Den sorgen gick inte att dela med någon, Lasse var borta, vem beklagar att ett par växter dör och när så många hade sorg över sina magnolior som frusit och annat de sett fram emot blomningen av.                                              Jag slängde och städade undan resterna och insåg att balkong passar för sådant man inte övervintrar.

Tills i höstas. I väntan på båten i Visby fick DBV ett besök, på gräset under valnötsträdet låg några små nötter, handen bestämde själv att gripa efter dem och de fick plats i fickan och var bara fem. Jag tänkte inte, det bara blev så, ska det nu börja igen?

Ja det har börjat igen, en nöt grodde i kylskåpet och har nu visat två riktiga blad. Hur långt får jag följa den?

 


Responses

  1. Man ska aldrig ge sig! Och bara den, som har kämpat, älskat och lidit med en växt som till slut inte klarar sig, vet hur det kan kännas! Att leva med växter är som livet: bjuder på lycka och sorg…

  2. Så fin! Mina japanska valnötter kniper som muren, än så länge….

    • Hur många har du i krukan? Du får väl offra en och peta lite på. Om den sitter fast så har den skickat ut en rot och det håller den på med ett bra tag utan att man ser. Det som ska bli grönt kommer lite efter. Hoppas någon lever.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: