Skrivet av: brittakarolina | 09 februari 2020

Leva just nu

Att leva i nuet eller att leva just nu är några ord som upprepas då och då, gärna när man vill få slut på någons gnäll över ouppfyllda drömmar och många gamla talesätt ger råd som punkterar fantasiflykt.

Orden ramlar fram som en sorts kritik av drömmerier och flykt från verkligheten. Men hur skulle vi kunna leva vidare om vi inte kunde förflytta oss till en annan tid, plats eller situation åtminstone i tanken? Att leva innebär ju att vi just har förmågan att tänka, önska och minnas.

Idag tänkte jag försöka leva just nu, det var jämngrått ute och blåste snålt och jag behövde hämta lite luft, får se om jag möter något oväntat roligt eller vackert, jag drar mig neråt ån, kanske jag möter en bäver.

Än så länge är vintern snöfri.

 

En skylt har kommit upp vid å-promenaden, den har kanske varit där länge.

Här över en lång remsa stel lerjord ska fjärilarna fladdra och bin suga nektar ur sommarblommor mellan järnvägen, ån  och industribyggnaderna. Jag såg en överblommad glimt av blomstren i somras, det var någon ängsblandning med garanterat blomvilliga arter som blåklint, vallmo och klätt, alla är före detta ogräs i utsäde och helt klart utrotningshotade eftersom man inte vill ha dem i åkrarna. 

Den rekordlånga ängen upptar inte hela bredden på gräsmattans, bara det som ser omrört ut..

De här kontorsbyggnaderna kom till för  mer än 20 år sedan och vi tyckte de var vackra, vi fick äntligen snygga hus nära järnvägen till skillnad från industribakgårdarna snett emot. Lokalerna stod länge outhyrda men är äntligen befolkade. Tycker fortfarande att de är fina.

Just nu mycket vatten i ån, det strömmar,  pegeln är kvar, vem läser av den?

Något grönt i allt det brungrå. Ett betongblock eller stenskiva har inbjudit mossa att fästa.

Och här kommer en flotte med vassbitar i full fart med strömmen.

Bakom skjulet med biltvätt och en rad andra industrier har man inrett en mysig plats för att äta och fika ute. Tågen var tionde minut ett par meter från ån vänjer man sig vid.

Baksidan av arbetsplatsen.

I den grå kallblåsten, utan snö, mycket vatten i ån och med åns ena sida rensad ända ner till vattnet av kommunens  buskröjare är jag nästan nöjd med här och nu,  men det räcker inte, man måste både minnas och längta.


Responses

  1. Tänkvärda reflektioner i det inledande stycket. Någon bäver blev tydligen inte, men lite annat att titta på och fundera kring.

    • Tack för att du läser Eva, vi är ju inne i oxveckorna nu och då lär det kännas tungt och arbetsamt och man blir lätt dyster. Jag har just fått rådet att se filmen med Hasse o Tage kl 14 för att få skratta lite.

  2. Så fint skrivet. Jag håller med.

    • Tack Sara härligt med din bekräftelse !


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: