Brittakarolina's Blog

Nyligen läste jag, (minns inte var), om 7 punkter man måste uppfylla för att få ett riktigt långt och bra liv. Jag skummade de olika punkterna och det handlade om att äta rätt och röra sig mycket och det mesta kände jag igen, men den sjunde punkten handlade om att man ska varje dag lära sig något nytt. Äntligen ett vettigt råd. Att alltid lära sig något nytt, räcker det med att se något nytt? Det måste väl vara bra för att leva ett gott liv, var man än befinner sig på ålderstrappan. Just idag såg jag på Fb att Dagny gratuleras, hon fyller 109 år. Undrar om hon håller med.

Det har varit lite dåligt med att lära något nytt en tid, man åker eller går till samma utflyktsmål och kollar det som var sevärt vid förra besöket. Men – det är ju ändå aldrig lika, årstiden har antingen klätt träden med löv eller klätt av dem löven efter att ha färgat dem i vidunderliga färger. Allt är ju faktiskt nytt varje gång, ingenting är lika två gånger.

I dag ville jag se den lilla Mälarviken i Rosersbergs slottspark, där jag en gång upptäckte att strandsanden bestod av enbart snäckskal. Tänk om det ligger hela musslor på stranden som för Karin när hon hittade trågmusslan.

Vägen till Rosersbergs slott går numera genom ett ändlöst, ganska nytt industriområde och man passerar helt fula industriskalbyggnader den ena livlösare än den andra, men till slut tog den gamla vägen vid och jag kunde parkera i en ledig glugg på parkeringsplatsen nedanför slottet.

Parken tar genast vid och nu blommar vitsipporna, de var utslagna, men solen hade gått bakom moln. Stigen är bred men ack så grusig, en rollator förmedlar effektivt småstenshinder och armarna domnar.

Mycket folk överallt i parken.

Ett mycket gammalt träd som behöver kryckor för att inte falla över oss.

Passerar en del hus och den ganska nyplanterade fruktträdgården, där träden ännu ser spinkiga ut. Sen dyker jag in i bokskogen. Hur gamla är träden? Marken är täckt av vissna bruna löv och enstaka vitsipps-kolonier lyser upp något, träden är silvervita och jämna och bara står där. Jag har mitt mål i sikte och tycker bokskogen är trist. Den engelska parkdelen anlades av Karl den femtonde vid skiftet till 1800-talet läser jag på nätet, så träden är väl just halvgamla, bara lite mer än 200 år.

Vattnet skymtar vid slutet av allén, det börjar blåsa kallt om öronen, mössan och vantarna kommer fram och blåsten tilltar, regndroppar prickar ansiktet och jag gömmer kameran, den är oanvändbar i regn.

Äntligen vid vattnet, det går knappt att stå rak och nu regnar det och blåser, tappar vanten då jag ska torka av kameran och den blåser iväg, rullar mellan strandens eldstäder och vidare upp på slät mark utan motstånd och fösvinner ur min åsyn. Tar sikte på riktningen och hittar till slut vanten långt ute på en gräsmark.

Den lilla snäckskalsviken var renblåst och alla skaldelar var nermalda till grus, målet var nått och nu var det bara att gå tillbaka, fast med vinden i ryggen.

Då jag kom till bokskogen hade vinden upphört och när jag tittade ut över alla träden såg jag plötsligt något – jag såg hur de stod mot marken, alla började breda ut rötterna redan ovan jord, och det såg så fint ut.

Plötsligt såg jag något jag aldrig sett förut, hur bokarna fäster i marken – alla bokarna. Hos andra träd går stammen rakt ner – fast jag har väl inte tittat så noga. Bokarna hade sällskap av en vitsippsfamilj, inte runtom och tätt utan bara lite lätt värmande mellan rotstammarna.

Åter till slottet

Hästparkering?

Hela utflykten blev späckad med nyheter och allt beror på hur man tolkar de hurtiga råden om att förlänga våra liv. Bara att leva är en nyhet varje dag att förundras över .