Brittakarolina's Blog

Tankar kring glömska och försvinnande

Ibland berättade min mamma om sin mor dvs min mormor. Hennes släkt kom från Värmland och hon kunde berätta sagor och hemska skrönor som om det varit hennes egna upplevelser, man visste aldrig om hon beskrev något verkligt eller om det var påhitt. På äldre dagar när hon förlagt något och inte hittade det sa hon att det var stulet. Det var hennes enda förklaring till att något hade försvunnit och min mamma brukade hjälpa henne att leta så att saker kom tillrätta och ingen skulle känna sig anklagad för stöld.

Min mamma Ida hade ett glasklart minne och kunde som äldre återge allt hon varit med om såväl bra som olyckliga händelser och ibland suckade hon och sa, ack om jag bara kunde glömma. Även för henne kunde saker komma bort när hon blev äldre och då kände hon igen hur hon försökt resonera förstånd med sin mor när de letade efter något som saknades. Men det besvärade henne att en del saker hon själv förlagt och letat efter, kunde hon senare hitta på helt oväntade ställen.

Man kan förlägga saker eller glömma vad man ansett vara en säker förvaringsplats. När man ger upp att leta brukar föremålen komma tillbaks och i bästa fall kommer man på hur man tänkt. När min familj var större hände det ganska ofta att något kom bort och då sa vi att gömmaren varit där. Nyligen hörde jag någon citera ett talesätt: det som inte är stulet, kommer igen. Trösterikt.

Och nu är jag äntligen framme vid mina egna glömskor och det som hände för fyra år sedan. En yllekofta gick inte att hitta på hösten när det började bli kyligt inomhus och innan elementvärmen kopplats på. Jag längtade efter det värmande yllet, min kofta hade haft lång tillverkningstid och garnet var av svart finull som jag spunnit själv. Modellen var enkel, som en jacka med lite insvängd midja och inte överdrivet rustik. Medan jag ännu funderade på vilka knappar den skulle få, höll jag ihop den med en skotsk brosch. Den hade jag köpt i en butik i Loch Ness när Lasse och jag firade att det var 50 år sedan vi flyttade till Skottland. Broschen var av silver med en stor tefärgad cairngorm (rökkvarts) i mitten, den var lite tung men satt bra på ylle.

Koftan fanns inte på sin plats dvs bland de varmare tröjorna eller på någon galge, inte heller bland strumpor och underkläder eller någonstans i någon av lägenhetens garderober. Tänk om jag glömt den på Gotland? Eller hos någon där jag hälsat på, jag har frågat runt men ingen har sett den. Enda gången jag minns att jag kan ha tagit av den var en kväll i juli, när Selina lockat ut mig efter jobbet och vi avslutade kvällen på ett kafé på Sveavägen. Kanske hängde jag den över stolsryggen och sedan glömde den kvar. Jag tror jag fick Selina att gå dit långt efteråt och fråga, men nej de hade inte sett någon kvarglömd kofta. Jag saknade den men jag tänkte nog mer på broschen, den påminde om vår härliga Skottlandsresa och som försvunnen väckte den fler tankar om vår tid i Skottland än innan. Åren gick, med ojämna mellanrum tittade jag igenom kläderna på garderobernas fem hyllor med trådbackar, de svarta plaggen var få och syntes tydligt men inget var en kofta.

Efter allt fruktlöst letande köpte jag kardflor av ljusbrun ull från Åddebo och spann garn till en ny kofta, ylle behöver man då man sitter stilla mycket vid datorn eller i vävstolen, jag gjorde garnet tretrådigt. Det tog rätt lång tid och ungefär till nyåret 22 var en ny kofta klar.

Senaste julen fick jag ett par svarta silke-långkalsonger av Karin, de värmde fint när vintern blev utdragen. Sen kom den sköna sommaren och vi behövde nästan inga kläder, men när nu hösten börjat kännas lite, blev det aktuellt att ta fram de benvärmande silkebyxorna.

Märkligt – jag hittade inte de svarta långa där jag lagt dem. Nu började ett nytt letande efter ett svart plagg, den här gången visste jag bestämt att jag inte glömt det hos någon, det måste finnas i lägenheten. Allt upprepades jag gick igenom alla hyllorna och kände på de svarta textilierna, silke känns i handen och skiljer sig från allt grövre stickat. För tre dagar sedan, när jag ännu en gång tittade igenom hyllorna , låg fullt synligt på hyllan i axelhöjd ett svart ihoppressat knyte inklämt mellan väggen och trådkorgen och när jag drog i det såg jag grövre maskor. Jag höll andan och – det var koftan jag så länge letat efter och där satt också broschen !! Jag blev obeskrivligt glad. Trådkorgen innehöll skärp och bälten och koftan var hårt ihopklämd till en knöl inte större än ett måttligt blomkålshuvud, kan den verkligen ha legat där hela tiden?

Vilken befrielse att få tillbaks något som gett upphov till så mycket grämelse och känsla av förlust utan att ens vara livsviktigt. Nu saknades bara ett par långkalsonger och i glädjeyran över det redan återfunna flög en tanke genom huvudet, jag hade inte tittat i lådan för handtvätt. Där ensamma på botten låg mina silkekalsonger och jag minns plötsligt att jag lagt dem där och att det inte var någon brådska med tvätten. Men hur koftan kramats ihop och hållit sig osynlig i fyra år återstår att hitta en förklaring till.

.