Brittakarolina's Blog

Då Karin och jag var i Venedig för många år sedan köpte vi varsin ring i en av de många affärer som sålde ringar med exotiska stenar. Karins ring hade en vitskimrande inläggning av pärlemor och min en mörkgrå gråstensliknande sten, som när man lyfte och vred lite på den, visade ett lysande havsblått ljus och djup. Själva ringen var av silver, ganska lätt och ihålig, jag minns inte priset men det var inte i lyxklass. Av alla ringar jag haft, tappat, blivit av med på märkliga sätt eller själv blivit för för tjock för att kunna bära, är det nu den enda ring som fortfarande går att trä på ett finger. Den har blivit sliten, bucklad och mattare mörkgrå, men jag behöver bara vrida den lite så att ljuset når fram till den och jag kan dyka eller flyga i det blå skimrande.

Stenen heter Labradorit och namnet härleder sig från att man funnit stora fyndigheter i östra Labrador men den kan också förekomma på Grönland, i Norge och Sverige. En variant upptäcktes i Finland på 40-talet, den har större färgrikedom och kallas Spektrolit och man bryter stenen i gruvor intill ryska gränsen i Ylämaa.

När ringen blev min hade jag inte en aning om stenens ursprung eller vad den var känd för men namnet Labradorit hade den redan och det var spännande att följa hur den skiftade från osynlig till lysande. När jag nu efter mer än 20 år googlar på den lysande kan jag se att jag burit en sten på fingret utan att veta att den har ………magisk kraft, den lyser upp vår andliga väg till personlig upplysning, den driver bort mörkret, en bra sten för den som är lite blyg eller inte alltid vågar ta för sig, den stärker intuitionen och min kontakt med universum osv osv. Men jag kan också läsa hur ljuset uppstår och studsar mellan skikten i stenen eller de ingående kemiska föreningarnas rätta namn och det är inte mindre magiskt.