Medan jag försöker få lite ordning på allt jag hittat om Holmens gård, rinner den ena helgen efter den andra förbi, nu är det Midsommar och det mesta är utslaget, grönska har fyllt ut vinterns mellanrum och det är rosornas tid. Nu lyser alla vildrosor i rosa skiftningar från diken och bergknallar utmed nästan alla vägar och de blommade nog lika vackert på Almqvists tid och han såg dem.
I Suseboparken finns en liten rosengård med minst 6 olika rosor, namnen är nog bortglömda men just nu slår de ut. Rosengården är i behov av en fadder eller faddrar som ser till att varje buske blir omskött. Regnet saknas i år men det vill man ändå inte ha på Midsommarafton.
Sen önskar jag alla som tittar in på bloggen en Trevlig Midsommar !
I april när jag gick utmed Fysingen på Ingegerdsleden kunde jag skymta en gård med flyglar bakom ogenomträngliga snår. Jag gick hem och googlade och såg efter på kartan om gården var utsatt och om den hade ett namn. Den hette Holmen och den visade sig ha de äldsta kvarstående husen efter mer än 100 års vårdhemsverksamhet för förståndshandikappade som bedrivits här och vars avkastning gick till driften av sjukhuset. Det blev inledningen till ett ivrigt letande efter nedskrivna uppgifter. Men jag börjar med det som gav upphov till området ”Löwenströmska” i Upplands Väsby-
Gustav III, kung över Sverige, föddes 1746 och dog 29 mars 1792. Han blev skjuten 16 mars 1792 vid en maskeradbal på Operan och dog två veckor senare på Stockholms slott. Den som sköt var Jakob Johan Anckarström och dödsorsaken kom att bli, blodförgiftning och lunginflammation. Ett fint och läsvärt referat av allt kring kungamordet och om Anckarström går att läsa i Hembygd nr 3, September 2009, årgång 38, sid 11, där Inga-Lisa Gustavsson har läst Sofie Elkans historiska romaner från 1910 ”Jacob Johan” och ”Kungamördaren” och som finns bland Upplands Väsby biblioteks ”rara böcker”. Svenskt biografiskt lexikon har också en artikel av L. Stavenow som belyser Anckarströms liv före mordet.
Gustav III, målning 1771 av Alexander Roslin, poster
Vem var Jacob Johan Anckarström? Han föddes på Lindö gods i Vallentuna 1762, han hade två bröder Carl Ulrik och Gustav Adolf och en äldre halvbror som var oäkta son till fadern. Barnen var moderlösa och sov i faderns rum och de fick en sträng och spartansk uppfostran. Fadern dog när Jacob Johan var femton år och familjens vän bibliotekarien Carl Christoffer Gjörwell blev förmyndare för sönerna. Enligt testamentet ville fadern göra om Lindö till ett fideikommiss med Johan Jacob om fideikommissarie men förmyndaren kunde inte gå med på det, då det skulle bli orättvis för de övriga arvtagarna. Denna första motgång gjorde Johan Jacob besviken och för honom återstod den militära banan. Redan som liten blev han inskriven vid livregementet och en korpralsyssla var inköpt åt honom för 12000 daler vilket ingick i korpralbostället Antuna. Han började tjänstgöra vid gardet när han var 16 år, han såg bra ut men var stolt, snarstucken och stursk. Hoppet att kunna inlösa Lindö gjorde honom snål och penningkär. Då han med sin förmyndare Gjörwell besökte Runsa som då arrenderades av Margaretha Löwen, blev han bekant med dottern i huset Gustafva Löwen och hon kom sedan att bli hans maka. Deras väg gick först till Mellösa och sedan Torsåkers säteri. Efter en tvist med Torsåkers ägare flyttade paret till Stockholm. Jakob Johan delade den adliga oppositionens förbittring mot Gustav III. Han gjorde en resa till Gotland för att söka ett lämpligt arrende. Det var i en krigstid när Ryssland när som helst kunde landstiga på ön. Han talade nedsättande om kungen så att folk kunde höra och följden blev en angivelse för majestätsbrott. Han frikändes till slut men förstod att kungen hyste ovilja mot honom och arbetade på hans undergång. Han blev bekant med Clas Horn som hade samma åsikt om kungen som Jacob Johan och de beslöt att röja kungen ur vägen. Flera adelsmän blev delaktiga i komplotten.
Gravyrporträtt av Jakob Johan Anckarström, Historiesajten
Så kom dagen 16 mars 1792 då Jacob Johan efter flera försök fick ett tillfälle att skjuta Gustav III på Operans maskeradbal, kungen dog inte utan blev liggande i ett par veckor, innan han avled. Dödsorsken var lunginflammation och blodförgiftning. Mördaren och de sammansvurna (16 st) avslöjades och bestraffades, Jacob Johan dock med den grymmaste avrättning. Flera släpptes fria, några dömdes till landsförvisning men Jakob Johan fick dö för dem alla.
Efter bestraffning av kungamördaren fick Ankarströms familj och anhöriga byta namn, det blev en kombination av hustruns flicknamn Löwen och ström i Ankarström, Löwenström..
Gustav Adolf Anckarström Löwenström, bilden lånad från släktforskningsprogrammet Geni
Gustav Adolf Löwenström, yngre bror till kungamördaren levde länge med tanken att på något vis sona broderns brott. Han kom fram till att bygga ett sjukhus utmed vägen mellan Stockholm och Uppsala kunde kunde vara en god gärning. Han tog avsked från sin militärtjänst i april 1805, sålde sina gårdar Mellösa, Berga, Foderby och Nähle och köpte i stället Hammarby gård och Holmen i Hammarby socken. Han gifte sig 1809 med stiftsjungfru Hedvig Ankarcrona och strax efter giftermålet sålde han sin ärvda del i Lindö säteri och även Torsåker och slog sig ner i Hammarby socken (på Holmen ?).
Carl Christsoffer Gjörwell d.y., målare okänd, Haga parkmuséum
Gustav Adolf Löwenström uppdrog åt sin vän professor och stadsarkitekt i Stockholm Carl Christoffer Gjörwell d.y. att rita ett lasarett, det byggdes i Hammarby och stod färdigt 1811. Genom gåvobrev och testamente lät Löwenström 1811 instifta en sjukvårdsanstalt, Löwenströmska Lasarettet och Serafimerordensgillet skulle sköta styrelse och förvaltning. Med fastigheten Holmen som ingick i donationen avsåg han att den skulle ge underhåll åt sjukhuset. 1825 utsågs en egen sjukhusdirektion med landshövdingen som ordförande och man likställdes med andra länssjukhus och och sedan 1876 är region Stockholm dess huvudman.
Första sjukhuset. Målning i Löwenströmska sjukhusets personalmatsal
Till att börja med hade sjukhuset tre sjukrum med plats för 6-8 sängar och läkaren Christian Ziegert som kom från Tyskland bodde på övervåningen i sjukhuset. Till sin hjälp hade han Beata Westerberg, sköterska, kokerska och städerska. Ziegert blev kvar i 40 år och namnen på sjukhusets första trotjänare finns bevarade i gatunamn inom området likaså arkitekten Christoffer Gjörwells.
Själv togs Gustav Adolf Löwenström snart in på sitt sjukhus och dog där i lungsot en marsdag 1813. . Testamentet efter honom gav lasarettet, förutom byggnaden och det stora ointecknade markområdet 11.466 riksdaler, en stor summa på den tiden.
Gamla tillbyggda Löwenströmska
I mitten av 1800-talet byggdes sjukhuset ut och antalet vårdplatser ökade så att vid sekelskiftet hade man 54 platser. Tuberkulosvård ingick i verksamheten och ett sanatorium byggdes 1910. Det ursprungliga lasarettets huvudbyggnad från 1809 användes till mitten av 1960-talet, då ett nytt sjukhus togs i bruk.
Sanatoriet, bild från Kjell Carli, Utforskat.se
F.d.sanatoriet, nu demensboendet Hammarby Slott 2025. Slottets bild på nätet.
Stockholms läns landsting beslöt 1881 att på Löwenströmska lasarettsegendomen upprätta en idiotanstalt för 15 patienter och med en en huvudbyggnad i sten. Ekonomi och administration skulle vara densamma som för sjukhuset. Anstalten byggdes och togs i bruk 1884. Dagens språkbruk för ”idiot” fanns inte vid den här tiden utan sågs som en mer saklig benämning, den finns både i latin och grekiska och betyder okunnig. Men när ordet idiot övergick till att bli ett skällsord ändrade man beskrivningen av personerna på anstalten och när ett nytt vårdhem kom till 1914, hette det Stockholms sinnesslöanstalt och 1920-1942 hette det det Sinnesslöanstalten men även ordet sinnesslö var negativt så 1942-1955 blev det Skol och arbetshemmet. När när man ville utvidga sinnesslöanstalten år1907 framhöll man att det fanns två grupper av patienter, bildbara och obildbara. De bildbara skulle få uppfostran och utbildning och de obildbara endast vård. Det behövdes alltså en skola för barn i skolåldern, arbetshem för bildbara över skolåldern och asyl för de icke bildbara sinnesslöa. De tilltänkta anstalterna kom till mellan åren 1910 och 1914.
Vita Holmens gård i maj 2025.
Skolan fick heta Klockbackaskolan (nu riven), ett kvinnligt arbetshem med centralkök och bageri byggdes och ett manligt arbetshem inreddes i huvudbyggnaden på gården Holmen som också kallades Vita Holmen. Både manliga och kvinnliga elever från arbetshemmen sysselsattes med arbeten i lasarettets trädgårdsodlingar, sjukhuset och lantbruket. Driften av Holmen skulle förse lasarettet med de medel de behövde för att kunna fungera.
Asylen maj 2025
Asylen dvs vårdhemmet byggdes också och stod färdigt 1914.
1944 skildes lasaretts-och omsorgsverksamheten åt genom landstingets beslut i samband med att en ny omsorgslag trädde i kraft 1945. Det hälsades med tillfredsställelse av de berörda då förhållandet mellan skolan och sjukhuset blivit något ansträngda. Så småningom revs växthusen i den stora handelsträdgården och fruktträden sågades ner. Skolan och vårdhemmet fick egen ledning, Ny skola byggdes och nya elevhem och skolan moderniserades. Med tiden har dock synen på omsorg om förståndshandikappade förändrats och 1984 lades särskoleverksamheten ner. Handikappombudsmannen menar att ”Särskolan som egen skolform bygger på ett förlegat institutionstänkande”. Han vill därför avveckla förskolan. Fråga i riksdagen 2001.
Årtal och uppgifter för olika verksamhetsbeslut, byggen och nedläggningar går att ta fram. Många av lokalerna finns kvar och väntar på att vara till fortsatt nytta eller rivas. Men hur var livet här, så mycket förändrades under de 100 åren. Före slutet av 1800-talet fanns inte t.ex. vård eller utbildning för personer med förståndshandikapp. Jag har hittat tre berättelser där olika befattningshavare beskriver sina upplevelser, en syssloman Erik Sandstedt åren 1910 – 1914, en rektor Gösta Nordfors åren 1946 – 1984 och en före detta särskoleelev Marita Jansson åren 1969 – 1974.
Jag bryter här, bloggen blir annars för lång och jag spar berättelserna ur minnenas verklighet och mer om Holmen till nästa blogg.
Sjukhuset som byggdes 1968 är vad som nu återstår av sjukhusverksamhet, dock upphörde akutsjukvården och BB likaså i slutet av 90-talet, avdelningar för rättspsykiatri med byggnader har tillkommit 1985 andra vårdgivare är Stockholm Spine Center, geriatrisk klinik, dialysmottagning, ortopedi, ögonklinik med flera. En upprustning av de tekniska installationerna gjordes nyligen. Demensboende finns i före detta Sanatoriet.
Mark för bostadsbyggande runt Stockholm är attraktivt och år 2007 sålde Upplands Väsby kommun det Löwenströmska området till ett byggnadsföretag, Savana. Det skulle ge Upplands Väsby en ny stadsdel med 200000 kvm byggrätter, bostäder, äldreboende, LSS-bostäder, skolor kontor och handelslokaler och projektnamnet är Löwenströmska Parken. Den stora byggnationen har ännu inte kommit igång, inflygningen till Arlanda är för störande.
Savanas bild av hur bebyggelsen av Löwenströmska parken kan tänkas bli. Längst upp till vänster på bilden syns det nuvarande sjukhuset och längst till höger bland träden sticker Holmens hus upp genom grönskan.
24/4-25 Bergianska trädgården har nu fått Universitetet som ensam ägare och som vän till trädgården hoppas jag att den ska få lugn och arbetsro. Den mest påtagliga förändringen märks i E.Andersons växthus där serveringen av drycker med tilltugg har upphört och ersatts med en helautomatisk kaffeapparat. Gick en runda i den vårblommande trädgården efter ett besök hos grannen tandläkaren.
Nu är tiden då körsbärsplommon blommar, de är enkla och så vackra och ger ett stjärnregn som är över på ett par dagar,
En av de dagarna råkade vara idag.
Japanska dammen fördubblar besökarantalet.
Överst i Rhododendrondalen lyser de tidiga buskarna starkt lila.
Så mycket färg att se både på långt och nära håll.
Stora grusplanen som fylldes och jämnades för att Wittrock hade tänkt sig och ritat in ett stort växthus på de tidiga skisserna.
Ännu ett körsbärsträd i blom
Röd nunneört, låga mörkrosa och inbakade i gräsytor och rabatter blommar de röda överallt i trädgården. När de blommat över lämnar de inga spår och man glömmer dem till nästa vår.
Sibirisk nunneört har sin historia från Linnés tid. Linné hade bett sin finske lärjunge Erik Laxmann att skicka frön av löjtnantshjärta som han aldrig sett i verkligheten. När fröerna kom 1765 visade de sig ge en annan okänd växt som fick namnet sibirisk nunneört. Den doftar honung och sprider sig gärna, men liksom den rosa nunneörten, lämnar den inga spår efter blomningen. Här har den gömt rötterna i häcken kring fruktträdgården och tittar fram längs hela häcken.
Allt arbete med trädgården som vi slipper. Utan plantering ingen trädgård.
Det stora Tokyo-körsbärsträdet utanför E.Andersons växthus drar många beundrare.
Det är vår även i växthuset, olivträdet blommar, vinrankorna är ljusgröna och större än jag sett förr och lejonsvansarna doftar. Saknar den gamla entrén men den var ändå för liten för både servering och försäljning. Så en mugg kaffe ur den nya kaffeautomaten får ersätta E.Andersons önskan om en kopp choklad till Medelhavsdrömmen. Böcker och presentartiklar är nerpackade och entrén ser inte riktigt färdigmöblerad ut än.
I växthusets australiska hörn blommar en jättetuva med röda blommor (Pimelea ferruginea) på engelska heter den Rice flower och Rosa risblomma är ett försök att försvenska den.
Rosa risblomma
I rabatten utanför växthuset blommar ett litet träd som lockade mig att läsa på etiketten —Mandelträd ! Den har granhäcken åt norr och växthuset åt söder som skydd och här finns fler Medelhavsväxter som klarat att övervintra utomhus.
För att hitta till källan är det enklast att parkera vid Hammarby kyrka och därifrån gå några hundra meter norrut på en väl beredd gångväg. Den är en del av den 11 mil långa pilgrimsvandringen mellan Storkyrkan i Stockholm och Uppsala Domkyrka som kallas Ingegerdsleden. Vem var då Ingegerd ? Hon var född i Sigtuna och dotter till Olof Skötkonung och blev genom giftermål med Jaroslav av Kiev, storfurstinna av Kiev och senare det ryska helgonet Anna av Kiev.
Hammarby kyrka från 1200-talet är den äldsta av kommunens kyrkor. Den är också den minsta, rymmer bara 50 personer.
Man följer vägen som norr om kyrkogårdsmuren går nedför en backe och mot Fysingens vassruggar.
Ett besök för något år sedan gav så många funderingar kring varför man lät allt visset och vissnande material, träd, grenar och ris ligga kvar i det träskliknande området. Varför är vattnet där kyrkan ordnat en plats för dop och sammankomster omgivet av så mycket stök. Minns jag verkligen rätt?
Efter ett par hundra meter når man källan. Den har några klara vattenytor där träd speglar sig och en kör av änder hörs från vassen. Fysingen är en sjö för fågelintresserade. Men landskapet som omger källan är verkligen stökigt. Är jag städpedant? Eller finns det en grön tanke bakom , att allt ska få falla och multna i fred och tusen insekter ska få sin chans? som i en urskog?
I källan är vattnet inte stilla , går man nära ser man att ytan skrynklar sig och småkokar hela tiden.
Leden fortsätter utmed Fysingens träskartade strand och den är ingen charmig syn, i det blöta växer en del jättelika alar, några står men de flesta har rasat omkull och ligger som ett stort plockepinn i olika förmultningsstadier.
En del öde hus skymtar inåt land och hoprasade rester av bodar skräms lite nära vattnet.
Äntligen syns Fysingens vatten. Vassen öppnar sig något och här kan man lägga till med små båtar.
På en höjd intill ligger en gård som en gång haft utsikt över vattnet, jag skymtar två flyglar och nästan allt är dolt av ris och sly, husen ser hela ut på håll men det verkar obebott.
Vem kan ha bott här?Det går inte att komma nära och från gångvägen finns ingen stig som leder upp till gården. Vägen utmed stranden svänger och man rundar kullen med hus men jag ser ännu ingen väg som leder fram till husen. Jag möter inga människor, är ensam och jag går i en spökskog, kusligheten kryper för nära så jag vänder och går tillbaks.
Jag for hem och började googla, husen jag inte kom nära var Holmens gård eller Vita Holmens gård som den kallades och den har legat här sedan 1700-talet. Jag förstår att här börjar en ny historia och jag ska försöka lägga ihop pusselbitarna jag hittat till något med sammanhang.
Varför heter det Holmen? Platsen var just en holme för inte så väldigt länge sedan. Man sänkte sjöar från slutet av 1800-talet för att få tillgång till mer odlingsbar jord. Fysingen har varit utsatt för två sänkningar sedan slutet av 1800-talet. Holmens gård låg tidigare på en vattenomfluten holme och det som nu liknar träsk och gångvägen jag nyss gått, stod före sänkningarna helt under vatten.
Vita Holmens gård är det äldsta minnesmärket från den tid som började med den Löwenströmska donationen.
Bloggen om att spinna garn låter vänta på sig och under tiden hinner vintern ta slut och våren visar sig. På skyddade och varma platser har de väntade vårblomstren slagit ut men jag har ändå inväntat den riktigt milda vårvärmen för att gå ut och känna om vårglädjen infinner sig. Den kom idag.
Jag gick mot Barockparken, där brukar hästhovarna blomma på den upphöjda järnvägsslänten vid sidan av gångvägen, de har nog varit utslagna en vecka redan och där var de, det var gulprickigt i det torra gräset. Ingen vårblomma ger mig så mycket vårförsäkran och glädje som små Tussilago i sol.
Något pågick i parken, bilar stod parkerade och det lät som om man sågade med motorsåg, folk rörde sig bland träden och hade rep och metall öglor i flera lager runt hela kroppen, några killar satt högt upp i träden. Man tog bort de tunna grenarna som senast fyllt parken med grönska men även rotskotten kring de gamla upplivade lindarna fick gå.
Arborist i arbete
Man klättrade på stegar eller utan stegar och rensade de knotiga träden så att inga tunna kvistar blev kvar.
Vårlök Gagea lutea
Kring basen av lindarna lyser marken guldgrön av vårlökar, de brukar trängas med rotskott och syns då knappast, men när de skotten är borta får vårlökarna sin chans att visa sig.
En del konturer av lindarna såg väldigt avklädda ut, på marken samlades sedan grenarna i prydliga högar.
På den stora åkern som syns mellan träden åt norr finns två vita prickar, (syns inte här)
De vita prickarna blir med kamerans hjälp två stora vita fåglar, är det sångsvanarna som jag spejat efter som mellanlandat ännu ett år på sin väg norrut. Det finns ingen möjlighet att komma närmare.
Orangeriet har andra öppettider än tropiska växthuset i Uppsala Botaniska, d vs de har stängt på helgerna och måndag, det blir alltså inga helgutflykter för att se de gamla träden som man övervintrar år efter år. Men en dag läste jag på nätet att man gjorde ett undantag och höll öppet som förra helgen och jag hurrade och ringde genast Karin och vi bestämde oss för att ta vara på helgöppetmöjligheten och Alexandra ville också följa med.
Orangeriet visade sig ändå vara stängt och utanför stod inga upprörda besökare som försökt ta sig in. Vi gick till Tropiska växthuset och frågade om de visste att Orangeriet skulle varit öppet. Nej det visste de inget om och vi tog oss en runda i det Tropiska växthuset i stället.
Tropiska växthuset ger ett ålderdomligt intryck med mossiga träd, drypande av fukt och efter en stund i den vattenmättade luften blir det svårt att andas. Växthuset byggdes på 1930-talet och är nu nära 100 år.
Kamelia i ett första rum, inte så varmt. Här kan man sitta ner och dricka och äta medhavda bullar.
Begonia med prickiga blad
Alexandra
Karin
Tät och svårgenomtränglig regnskog. Där! en Uppsalakändis.
Med orange skor.
Dubbel kokosnöt , havsnöt, finns på ett par öar i Seychellerna och är mycket sällsynt.
Här finns också ett runt Viktoriahus och på sommaren breder jättenäckrosen ut sina enorma blad över vattnet och blommar. Just nu är det inte säsong för näckrosor eller lotus och dammens yta är utan blad.
Kakaoträd med frukt, inuti frukten finns kakaobönorna. Kakaobönor kan köpas på Apotea, de kan strös över musli och användas vid bakning med flera förslag. Just nu är bönorna tillfälligt slut.
Bomull
På bassängkanten stod en bomullsplanta som blommat över och hade en hängande frukt kvar. Läste inget namn men det finns många bomullssorter med olika längd och finlek på fibrerna.
Hur det gick till att vi kom till ett stängt Linneanum gick inte att spåra i efterhand, men efter samtal med de Linneanska museerna fick vi flera datum med kommande aktiviteter. Fredag 21 – söndag 23 mars har Linneanum snödroppsutställning och lördag 22 mars kl 15 håller Maria Löfgren ett föredrag om sin bok ”Trädgårdsmästarens Orangeri” som 2024 utnämndes till årets trädgårdsbok. Adressen säger Villavägen 6, SE-75236 och lokalen är Thunbergssalen i Linneanum, ingång från valvet i norra flygeln. Biljett vuxen 120:-
En rubrik som samlar ”spinna garn”-entusiaster har dykt upp på facebook och som just en sådan följer jag med och läser inläggen och frågorna kring spinnandet. Vi som inte längre är tvingade att spinna garn för att tillverka våra klädesplagg och andra textilier kan i lugn och ro fundera över och fantisera om när människan kom på att göra garn till textilier. Ganska snart inser man att garn till textil har föregåtts och existerat jämsides med garn till snören, fångstnät, rep och att hålla ihop, bära eller dra föremål med o.s.v.
Garnets tillkomst är mycket enkel, ett knippe fibrer, även om de är långa faller isär om man försöker lyfta eller dra något med dess hjälp men om man tar ett grepp om fiberknippet och vrider stråna om varandra, så håller de ihop och blir starka nog att binda något med. Friktionen mellan fibrerna gör att vridningen låser stråna, de bromsar varandra och håller ihop. Det är en elementär kunskap, bekant för de som varit med om att binda ihop skördad säd till kärvar med ett knippe vridna strån och det kan visas med ett par enkla handgrepp. Det kunde utföras av människor ävenför mycket länge sedan (s.k. jägare och samlare) utan att det gav daterbara spår. Äldsta bild av rep kan ses i spansk grotta avbildat för 17 000 år sedan..
Garn – snöre – rep kan tillverkas utan andra redskap än händerna, man vrider ett antal fibrer och lägger till fler och bygger ut garnet på längden, men för att det ska gå lite fortare och att praktiskt hantera det garn som bildas har man gjort enkla hjälpmedel för att påskynda tillverkningen och samla upp garnet.
Det enklaste garnet – repet.
Vid en täckating på södra Gotland för några år sedan såg jag hur man vred rep med bara händerna. Det ingår i taktäckningen för att agen inte ska blåsa av taket. Med täckating menas att man samlas och täcker ett hustak men ag (Cladium mariscus), ett halvgräs som är ett tåligt tacktäckningsmaterial och som växer på vissa myrar på Gotland och Öland. Det går åt mycket ag vid taktäckning och man kör många vändor för att hämta så det räcker. Många människor är vidtalade vid taktäckning och alla har sina roller i arbetsgemenskapen och bland annat ska rep tillverkas för att hålla agen på plats. Min blogg 19 september 2018 beskriver täckating vid Hundlausar på södra Gotland.
Mannen i rutigt hämtar ett grepp strån ur agstacken
och vrider stråna om varandra och drar, repet ”äter själv” ur stråförrådet, dvs dras med av vridningen och
blir längre och längre när han vrider och drar vidare.
Det här är i princip hur alla garner bildas. vridning, dragning och tillförsel av material.
Jag säger inte att ag är världens äldsta material även om det är mycket gammalt, det är tekniken som är äldst att vrida rep och snören av material som varierat med plats på jordklotet och som vi haft med oss längre tid än vi kan datera.
Dagarna har börjat bli något längre, det märks när snön eller solen varit framme och gjort dagen ljusare.
Utsikt från köksfönstret strax efter klockan halv 4 på eftermiddagen efter en klar och ljus dag. Solens sista ljusknippe lyser upp guldtornet en stund och inomhus tänder vi lamporna. Snötäcket för en vecka sedan har regnat bort och kvar ligger snörester från senaste plogningen.
I samma köksfönster har en Amaryllis med två stjälkar slagit ut sina rödkantade vita klockor.
Vi har hälsat på hos Selina
och firat henne med kaffe och födelsedagstårta.
Hittade en alldeles ny bok på biblioteket: Trädgårdsmästarens Orangeri av Maria Löfgren. Den handlar om växternas övervintringshus dvs Orangeriernas 500-åriga historia. Maria Löfgren är hortonom, trädgårdsmästare och trädgårdshistoriker. Orangerier är inte ovanliga men de används inte till det de byggdes för. Ulriksdals Slott har ett och det hyser Nationalmuseums samling av svensk skulptur, Bergianska trädgårdens Orangeri är numera kafé, Uppsala har ett par, ett i Linnéträdgården och Linneanum i Uppsala botaniska trädgård och av dem används bara Linneanum som det var byggt för.
Erik Århammar, trädgårdsmästae och Sveriges ende orangör i vår tid.
21 december 2017 skrev jag en blogg om Linneanum i Uppsala botaniska trädgård. På bilden skördar trädgårdsmästare Erik Århammar pomeranser. Linneanum är det enda Orangeri där man ännu tar in de känsliga träden för vinterförvaring och rullar ut dem då frostrisken är över på våren. Erik Århammar vid Linneanum avtackas extra varmt i Maria Löfgrens bok som en viktig samtalspartner för bokens tillkomst.
När nu växter är på tal läste jag i går på nätet att Bergianska trädgården får Universitetet som enda huvudman. Det har inte varit helt bra med flera ägare, olika intressen har bromsat och nu hoppas vi att trädgården får arbetsro. Besökarna har ju hittat till trädgården med den fantastiska blandningen av (skenbart) vilt och ordnat växande
Året som gick var det snabbaste att försvinna, jag hann knappt vänja mig vid att skriva årtalet, men så säger väl många gamlingar vartefter de själva saktar ner och allt de gör tar längre tid. Vad väljer jag för symbol för hoppet om ett gott nytt år? Eftersom det är ganska grått och kyligt ute, blåsigt och färglöst, letar jag inomhus. Vasen med den smalaste halsen har nog inte varit med någon gång, den kommer från Mejeriet i Alskogpå Gotland och har skapats av keramiker Tomas Stövling. Hans föremål är unika och sköna att hålla i och vasen får stå för kreativitet. En annan sorts kreativitet är att få en orkide att blomma två gånger om året, till jul och midsommar och inte vissna däremellan. Alltså hopp och önskan om att året ska ge inspiration till mycket skapande och odling av alla slag.
Brittakarolina's Blog 