Bloggen om att spinna garn låter vänta på sig och under tiden hinner vintern ta slut och våren visar sig. På skyddade och varma platser har de väntade vårblomstren slagit ut men jag har ändå inväntat den riktigt milda vårvärmen för att gå ut och känna om vårglädjen infinner sig. Den kom idag.
Jag gick mot Barockparken, där brukar hästhovarna blomma på den upphöjda järnvägsslänten vid sidan av gångvägen, de har nog varit utslagna en vecka redan och där var de, det var gulprickigt i det torra gräset. Ingen vårblomma ger mig så mycket vårförsäkran och glädje som små Tussilago i sol.
Något pågick i parken, bilar stod parkerade och det lät som om man sågade med motorsåg, folk rörde sig bland träden och hade rep och metall öglor i flera lager runt hela kroppen, några killar satt högt upp i träden. Man tog bort de tunna grenarna som senast fyllt parken med grönska men även rotskotten kring de gamla upplivade lindarna fick gå.
Arborist i arbete
Man klättrade på stegar eller utan stegar och rensade de knotiga träden så att inga tunna kvistar blev kvar.
Vårlök Gagea lutea
Kring basen av lindarna lyser marken guldgrön av vårlökar, de brukar trängas med rotskott och syns då knappast, men när de skotten är borta får vårlökarna sin chans att visa sig.
En del konturer av lindarna såg väldigt avklädda ut, på marken samlades sedan grenarna i prydliga högar.
På den stora åkern som syns mellan träden åt norr finns två vita prickar, (syns inte här)
De vita prickarna blir med kamerans hjälp två stora vita fåglar, är det sångsvanarna som jag spejat efter som mellanlandat ännu ett år på sin väg norrut. Det finns ingen möjlighet att komma närmare.
Orangeriet har andra öppettider än tropiska växthuset i Uppsala Botaniska, d vs de har stängt på helgerna och måndag, det blir alltså inga helgutflykter för att se de gamla träden som man övervintrar år efter år. Men en dag läste jag på nätet att man gjorde ett undantag och höll öppet som förra helgen och jag hurrade och ringde genast Karin och vi bestämde oss för att ta vara på helgöppetmöjligheten och Alexandra ville också följa med.
Orangeriet visade sig ändå vara stängt och utanför stod inga upprörda besökare som försökt ta sig in. Vi gick till Tropiska växthuset och frågade om de visste att Orangeriet skulle varit öppet. Nej det visste de inget om och vi tog oss en runda i det Tropiska växthuset i stället.
Tropiska växthuset ger ett ålderdomligt intryck med mossiga träd, drypande av fukt och efter en stund i den vattenmättade luften blir det svårt att andas. Växthuset byggdes på 1930-talet och är nu nära 100 år.
Kamelia i ett första rum, inte så varmt. Här kan man sitta ner och dricka och äta medhavda bullar.
Begonia med prickiga blad
Alexandra
Karin
Tät och svårgenomtränglig regnskog. Där! en Uppsalakändis.
Med orange skor.
Dubbel kokosnöt , havsnöt, finns på ett par öar i Seychellerna och är mycket sällsynt.
Här finns också ett runt Viktoriahus och på sommaren breder jättenäckrosen ut sina enorma blad över vattnet och blommar. Just nu är det inte säsong för näckrosor eller lotus och dammens yta är utan blad.
Kakaoträd med frukt, inuti frukten finns kakaobönorna. Kakaobönor kan köpas på Apotea, de kan strös över musli och användas vid bakning med flera förslag. Just nu är bönorna tillfälligt slut.
Bomull
På bassängkanten stod en bomullsplanta som blommat över och hade en hängande frukt kvar. Läste inget namn men det finns många bomullssorter med olika längd och finlek på fibrerna.
Hur det gick till att vi kom till ett stängt Linneanum gick inte att spåra i efterhand, men efter samtal med de Linneanska museerna fick vi flera datum med kommande aktiviteter. Fredag 21 – söndag 23 mars har Linneanum snödroppsutställning och lördag 22 mars kl 15 håller Maria Löfgren ett föredrag om sin bok ”Trädgårdsmästarens Orangeri” som 2024 utnämndes till årets trädgårdsbok. Adressen säger Villavägen 6, SE-75236 och lokalen är Thunbergssalen i Linneanum, ingång från valvet i norra flygeln. Biljett vuxen 120:-
En rubrik som samlar ”spinna garn”-entusiaster har dykt upp på facebook och som just en sådan följer jag med och läser inläggen och frågorna kring spinnandet. Vi som inte längre är tvingade att spinna garn för att tillverka våra klädesplagg och andra textilier kan i lugn och ro fundera över och fantisera om när människan kom på att göra garn till textilier. Ganska snart inser man att garn till textil har föregåtts och existerat jämsides med garn till snören, fångstnät, rep och att hålla ihop, bära eller dra föremål med o.s.v.
Garnets tillkomst är mycket enkel, ett knippe fibrer, även om de är långa faller isär om man försöker lyfta eller dra något med dess hjälp men om man tar ett grepp om fiberknippet och vrider stråna om varandra, så håller de ihop och blir starka nog att binda något med. Friktionen mellan fibrerna gör att vridningen låser stråna, de bromsar varandra och håller ihop. Det är en elementär kunskap, bekant för de som varit med om att binda ihop skördad säd till kärvar med ett knippe vridna strån och det kan visas med ett par enkla handgrepp. Det kunde utföras av människor ävenför mycket länge sedan (s.k. jägare och samlare) utan att det gav daterbara spår. Äldsta bild av rep kan ses i spansk grotta avbildat för 17 000 år sedan..
Garn – snöre – rep kan tillverkas utan andra redskap än händerna, man vrider ett antal fibrer och lägger till fler och bygger ut garnet på längden, men för att det ska gå lite fortare och att praktiskt hantera det garn som bildas har man gjort enkla hjälpmedel för att påskynda tillverkningen och samla upp garnet.
Det enklaste garnet – repet.
Vid en täckating på södra Gotland för några år sedan såg jag hur man vred rep med bara händerna. Det ingår i taktäckningen för att agen inte ska blåsa av taket. Med täckating menas att man samlas och täcker ett hustak men ag (Cladium mariscus), ett halvgräs som är ett tåligt tacktäckningsmaterial och som växer på vissa myrar på Gotland och Öland. Det går åt mycket ag vid taktäckning och man kör många vändor för att hämta så det räcker. Många människor är vidtalade vid taktäckning och alla har sina roller i arbetsgemenskapen och bland annat ska rep tillverkas för att hålla agen på plats. Min blogg 19 september 2018 beskriver täckating vid Hundlausar på södra Gotland.
Mannen i rutigt hämtar ett grepp strån ur agstacken
och vrider stråna om varandra och drar, repet ”äter själv” ur stråförrådet, dvs dras med av vridningen och
blir längre och längre när han vrider och drar vidare.
Det här är i princip hur alla garner bildas. vridning, dragning och tillförsel av material.
Jag säger inte att ag är världens äldsta material även om det är mycket gammalt, det är tekniken som är äldst att vrida rep och snören av material som varierat med plats på jordklotet och som vi haft med oss längre tid än vi kan datera.
Dagarna har börjat bli något längre, det märks när snön eller solen varit framme och gjort dagen ljusare.
Utsikt från köksfönstret strax efter klockan halv 4 på eftermiddagen efter en klar och ljus dag. Solens sista ljusknippe lyser upp guldtornet en stund och inomhus tänder vi lamporna. Snötäcket för en vecka sedan har regnat bort och kvar ligger snörester från senaste plogningen.
I samma köksfönster har en Amaryllis med två stjälkar slagit ut sina rödkantade vita klockor.
Vi har hälsat på hos Selina
och firat henne med kaffe och födelsedagstårta.
Hittade en alldeles ny bok på biblioteket: Trädgårdsmästarens Orangeri av Maria Löfgren. Den handlar om växternas övervintringshus dvs Orangeriernas 500-åriga historia. Maria Löfgren är hortonom, trädgårdsmästare och trädgårdshistoriker. Orangerier är inte ovanliga men de används inte till det de byggdes för. Ulriksdals Slott har ett och det hyser Nationalmuseums samling av svensk skulptur, Bergianska trädgårdens Orangeri är numera kafé, Uppsala har ett par, ett i Linnéträdgården och Linneanum i Uppsala botaniska trädgård och av dem används bara Linneanum som det var byggt för.
Erik Århammar, trädgårdsmästae och Sveriges ende orangör i vår tid.
21 december 2017 skrev jag en blogg om Linneanum i Uppsala botaniska trädgård. På bilden skördar trädgårdsmästare Erik Århammar pomeranser. Linneanum är det enda Orangeri där man ännu tar in de känsliga träden för vinterförvaring och rullar ut dem då frostrisken är över på våren. Erik Århammar vid Linneanum avtackas extra varmt i Maria Löfgrens bok som en viktig samtalspartner för bokens tillkomst.
När nu växter är på tal läste jag i går på nätet att Bergianska trädgården får Universitetet som enda huvudman. Det har inte varit helt bra med flera ägare, olika intressen har bromsat och nu hoppas vi att trädgården får arbetsro. Besökarna har ju hittat till trädgården med den fantastiska blandningen av (skenbart) vilt och ordnat växande
Året som gick var det snabbaste att försvinna, jag hann knappt vänja mig vid att skriva årtalet, men så säger väl många gamlingar vartefter de själva saktar ner och allt de gör tar längre tid. Vad väljer jag för symbol för hoppet om ett gott nytt år? Eftersom det är ganska grått och kyligt ute, blåsigt och färglöst, letar jag inomhus. Vasen med den smalaste halsen har nog inte varit med någon gång, den kommer från Mejeriet i Alskogpå Gotland och har skapats av keramiker Tomas Stövling. Hans föremål är unika och sköna att hålla i och vasen får stå för kreativitet. En annan sorts kreativitet är att få en orkide att blomma två gånger om året, till jul och midsommar och inte vissna däremellan. Alltså hopp och önskan om att året ska ge inspiration till mycket skapande och odling av alla slag.
Det har blivit glesare mellan bloggarna och jag hör från skåpet att min Japanska julgran vill komma ut och synas lite bättre. Här är den och vi önskar er alla som öppnar bloggen en ….
Det har nu hunnit gå ett par veckor sedan det här hände.
Hösten lät höstastrarna visa upp sina ljuslila blommor på vår bakgård ända till 24 november
och äppelträdet behöll sina röda äpplen
till den 24 november och då kom lite överraskande den första snön.
men kanske skulle blommorna bara få ett lätt täcke och sedan fortsätta att blomma?
Men nej, allt fick ett tjockt täcke, det blev kallt, snön låg kvar och snöskottningen kom igång.
Redan vit vinter ? Det blev kallt i ett par dagar, då kom ett ösregn och tvättade bort allt det vita. Hur blev det sedan? Det frös igen, isblommor på balkongglaset och ett nytt snöfall täckte buskarna, som smälte där solen låg på och isrosorna rann medan hård is bildades på parkeringens bilar som måste skrapas bort .
Temperaturen har skiftat häftigt mellan mellan plus och minus och en tunn snöslöja håller sig kvar och ger vinter känsla.
Ett brev med sju nötter (Juglans cinerea Grå valnöt) kom från Karin i Södertälje.
Valnötter känner väl de flesta till, åtminstone har man knäckt några vid jultid. Nötterna i brevet ser lite annorlunda ut och hittades i slutet av september av Karin under ett träd i Södertälje stadspark. De såg då ut som gröna plommon och innanför det gröna höljet var en hård kärna som påminde om valnöt. Den är inte helt rund utan lite spolformad och kärnans skal är stenhårt och gråsvart. Det visade sig stämma bra med beskrivningen av grå valnöt och jag läser på nätet att valnöten (Juglans regia) har flera släktingar som t.ex.,grå valnöt (Juglans cinerea), svart valnöt ( Juglans nigra) och hjärtvalnöt(Juglans ailantifolia var.cordiformis) men även om alla går att odla i Sverige och ger nötter är det bara de så kallade äkta valnötterna vi kan hitta i affären.
Valnöt, Engelsk valnöt, Persisk valnöt, äkta valnöt (Juglans regia)
Valnötens smak är fet, fyllig , besk och mild på samma gång och den är extremt näringsrik. Valnötsträdet kommer ursprungligen från Centralasien, en annan uppgift säger Persien eller Tibet och i en tredje nämns att de växer vilt i Grekland, Turkiet och Iran. I Sverige har de odlats från medeltiden och man tror att de har införts av munkar. Ofta har de har planterats som vårdträd vid prästgårdar, på skolgårdar och allmänna platser. Alla valnötsträd utsöndrar Juglon, ett växtgift som hämmar växter som står nära trädet.
Enligt Cilla på trädgårdsforum Odla nu (2002), har namnet Valnöt uppstått ur det gammelsvenska ”Välsk nöt” d.v.s. utländsk nöt. Namnet Juglans som Linné gav vanötsträdet är en sammandragning av latin för Jovis glans = Jupiters ollon. Regia = kunglig efter latin rex = kung
Linné beskriver i sin Skånska resa hur man i Skåne förökade valnöt med frösådd och att man rothögg trädet ordentligt för att det skulle ge frukt. Nutida odlare säger om rothuggning att det behövs inte alls, valnötsträdet ger rikligt med frukt ändå.
Valnötsträdet var heligt hos greker och romare och helgat åt Jupiter, en fruktbarhetssymbol och nötterna var gudamat som åts vid bröllop och religiösa riter. Valnöten har också symboliserat dold vishet. Enligt Plinius var skuggan av trädet skadlig, det ser man av att inget växer under trädet. Kan rothuggningen som Linné noterat vara rester av någon gammal sedvänja för att besvärja den giftiga skuggan som Juglon ger upphov till?
Grå valnöt (Juglans cinerea) Foto lånat från Herbivor trädgård
Grå valnöt (Juglans cinerea) ochsvart valnöt (Juglans nigra) växer vilt i sydöstra USA och Canada och infördes till Sverige i början av 1600-talet. De har beskrivits av Linné och den grå nöten som på engelska kallas butternut, sägs smaka krämigt och gott och både grå och svart valnöt har dessvärre svåröppnade skal. Den grå valnöten är mycket härdig och finns i många svenska parker och trivs även långt norrut, kan odlas i zon 1-4(5)
Svart valnöt (Juglans negra) Foto lånat från Herbivor trädgård
Den mest hänförda beskrivningen får den svarta valnöten. Den sägs vara den vackraste arten och den odlas dels för att ge nötter men också för trädets hårda och dyrbara virke. Den kan bli flera hundra år gammal och 25-50 m hög. Skörden av svarta valnötter när de mognar i oktober räknas som en tradition i USA, man har ”black walnut”- festivaler och nötterna plockas för hand. Smaken sägs vara starkare och djärvare än hos vanliga valnötter, man anser nöten fantastisk och recepten på kakor, glass och sallader är många och man gör olja och tinkturer att steka eller smaksätta med. Nötens höga halter av fleromättade fetter och antioxidanter är viktiga näringsämnen för att skydda mot hjärt-och kärlsjukdomar och många fler. På Herbivor trädgård finns mycket att läsa om de olika valnötsarterns och deras skörd och behandling.
Manchurisk valnöt (Juglans mandchurica) foto lånat från Cramers blommor, Hillared
När jag letade valnötter på nätet dök ett namn upp, Manchurisk valnöt och när jag kollade lite mer hittade jag slottsträdgårdsmästaren Hasse Westers beskrivning av hur han planterat en liten buske med Manchurisk valnöt (Juglans mandshurica) vid en röd stuga i Engsholms slottspark år 2001 och som efter 10 år gav nötter som påminner om Karins fynd och särskilt skalbeskrivningen, nämligen att de är nästan omöjliga att ta sig igenom. Vackra bilder av träd och nötter finns på: Stockholms gröna rum, Manchurisk valnöt
Juglans sinensis kinesisk valnöt kring ett träd i Bergianska
Jag trodde att jag sett en träd i Bergianska trädgården med en etikett som det stod något med Manchurisk på, så det blev en utflykt dit för att kolla. Trädet jag sökte fanns där, men det stod Manchurisk ask på etiketten och inte valnöt. Askens löv liknar valnötens men asklöven är betydligt mindre och tunnare än valnötens. I samma dunge som asken, låg nedfallna gröna frukter i gräset under ett högt ståtligt träd med etiketten Juglans sinensis dvs kinesisk valnöt. Många av frukterna var söndertrampade och innanför det gröna höljet låg liknande hårda kärnor som de Karin skickat mig. Men de kinesiska valnötter som Google ledde mig till såg helt annorlunda ut och liknade mer vanliga valnötter med knäckbara skal. Det var gåtfullt tills jag läste att Juglans sinensis började som Juglans regia var. sinensis och att Juglans Manchurica och Juglans regia hybridiserar naturligt och gärna i Norra Kina, resultaten kallades först Juglans regia var. sinensis. Kanske namnfrågan inte är helt klar och trädet i Bergianska har möjligen en gammal etikett. De kinesiska bilderna visar att man producerar valnötter till försäljning och det finns flera kvaliteter. Man satsar på nötter med tunnare skal och större innehåll i nöten.
Kinesisk valnöt foto från Hebei Luhua Import and Export Trade Co. Ltd
Japansk valnöt kommer från Japan och växer vild där. Den är mindre och rundare än den valnöt vi är vana vid och en variant av den Japanska valnöten har uppstått som ger hjärtformade frukter.
Foto Hjärtvalnöt, foto Svarbäckens trädgård Uppsala
Hjärtvalnöt (Juglans ailantifolia var. cardiformis) varianten av japansk valnöt med hjärtformade frukter. De smakar som valnöt men utan bitterhet och skalen är tunnare och lätta att knäcka. Om man vill föröka hjärtnöten med frö bör man plantera två exemplar, den behöver pollen från en artfrände för att säkert sätta frukt. Genom att moderplantan har två namn är det inte garanterat att alla frukter blir hjärtformade, en del bildar hjärtan och en del faller tillbaks till den japanska valnöten som hjärtvalnöten härstammar från. (Herbivor trädgård)
Genom Karins nötfynd i Södertälje fick vi syn på att valnöten har flera släktingar, både vilda och odlade, spridda över hela världen (inga vildväxande i Australien och Afrika) alla med ätlig kärna men många med mycket svårknäckta skal. Jag har försökt hålla mig enbart till valnötsträdens frukter, nötterna (som är stenfrukter), och det som kommit fram när jag googlat.
Valnötterna är bara en liten del av allt som går att notera om de olika arternas utseende och egenskaper. De är härdiga i Sverige och plantor går att köpa i flera plantskolor. Nu väntar vi bara på att Trädgårdsingenjören i Södertälje hittar rätt namn på trädet i stadsparken som lämnade nötter för oss att fundera över.
Trädgårdsingenjör i Södertälje Marianne Wissman meddelar att det är ett Manchuriskt valnötsträd som växer i Södertälje stadspark och det planterades år 2005.
Överst: Manchuriskt valnöt som växt i Södertälje och under: Japansk valnöt, som Karin tagit med sig från Japan och förgyllt.
Den kortaste promenaden jag kan gå där jag bor är runt kvarteret. Men vilket kvarter menar jag? Det vi bor i eller det mittemot? Ibland är det lite svårt att se var kvarteren slutar, därför blir ”runt kvarteret” inte ordagrant men nära.
Vår husrad på Dragonvägen har konstverk på ytterväggen, en drake och ett lejon av Britta Norrvi.
I min runda runt kvarteret räknar jag in Hugo Sabels torg och Suseboparken. Där händer alltid något. På torget planterades från början 18 (20?) ullungrönnar spridda över hela ytan och de flammade från orange till brinnande rött när hösten kom. De har beskurits för att få snygg form och jag har väntat på deras tillväxt och hoppas att de ska bilda ett flammande rött tak över torget när de vuxit i omfång. Träden gör vad de kan men de krockar med de olika matkiosker som inte rullas undan när de är stängda utan permanent får stå kvar dygnet och året runt.
Blomsterförsäljningen är något att glädjas åt men den har också blivit kvar och kan inte rullas undan ens under vintermånaderna då ingen försäljning pågår.
Lövblåsning pågår, löven som fått oss att häpna över färgspelet ligger en dag på marken och föreställningen är slut.
Blomstertältet är granne med Suseboparken.
Vattenströmmen är avstängd och det gamla ihåliga äppelträdet såg sin sista vår i våras och har nu tappat de sista äpplena i brunnen.
Röta pågår i alla stubbhelgonens trä, skulpturer på rot är sin egen sopstation och inte gjorda för evigheten.
Axel Nordells (1914-1997) skulptur Svamp står på parkeringen till Väsby Centrum. Nordell hade sin atelje och verkstad i Harby skola i Bollstanäs och där skapades många av hans lekskulpturer. Då materialet i dessa var glasfiberarmerad plast, krävdes luftväxling och han arbetade mest utomhus. Det finns en dokumentär på youtube om och med Axel Nordell från tiden före 1997.
Gångväg mellan Väsby Centrum och idrottsanläggningarna.
Trappa upp till Guldhuset. Söndag eftermiddag roade sig en rad småpojkar med att pröva den fina, blanka och livsfarliga rutschkanan som bildats vid sidan om trappan.
Två Ginkgoträd lyser som facklor på Dragonvägen, de är världens äldsta trädart, bladen är egentligen barr och träden kan bli kan bli mycket gamla, ett par tusen år. Nu har jag rundat Väsby Centrum och är tillbaks på Dragonvägen. Här växer Väsby och flera gropar väntar ännu på att fyllas med bostäder.
Brittakarolina's Blog 