Den mörkaste årstiden är här igen, ljuset försvinner redan mitt på dagen och det gröna som omgav oss i flera månader är borta, utom några gräsmattor och mistelbusken högt upp i lönnen utanför västra Centrumentrén.
Gick ut lite sent, inte förrän strax efter klockan 3, det var mulet och hade börjat skymma.
Jag har försökt hålla koll på de två lite kraftigare ginkgoträden utanför det nybyggda kvarteret, hur länge behåller den sina löv och kommer jag någonsin att få se deras gyllene kronor fylla luften framför huset, de växer oändligt långsamt. För en vecka sedan satt löv ännu kvar på grenarna.
De var guldgula
Men i går låg de alla på marken.
Ett pressat blad i plånboken drar guld, vet inte om det hjälper.
I en av Suseboparkens helgonstubbar tittar en liten häst fram, lite kuslig i det ruttnande träet, de utsnidade figurerna har inte evigt liv – men i stubbarnas trä pågår ändå livet för fullt. mängder av mikroorganismer arbetar med att omvandla träet till mull .
Äppelträdet med tre stammar avtecknar sig i skymningen och utgör ett levande konstverk. Träden visar hur de växt och svarat på människans ingrepp när stammarna är avklädda.
Körsbärsträd i parken med en stam som ser ut att ha minnen av ett speciellt förflutet.
Och nu doftar balsampoppeln vi Kyrkvägen.
Ett av sätten att flytta undan de nedfallna löven från gång-och cykelbanorna.
Kaffe Fassett född 1937 i San Francisco, Kalifornien men bosatt i England, ställer ut sina och ett antal hängivna vänners lapptäcksarbeten i Millesgårdens konsthall på Lidingö. nu och fram till 28 januari 2024
Kaffe Fassett från filmen som visas och där han beskriver tankarna kring sin verksamhet. Om man googlar Kaffe Fassett får man mycket att läsa om honom och alla böcker han skrivit (minst 40), ett sammandrag kan bli långt.
Finns ännu några som minns Kaffe Fassett som 1990 på Nordiska Muséet visade att man kan sticka fritt — utan mönster och med garn i färger som man själv väljer ? Han öppnade alla dörrar för de som ville skapa efter eget huvud — eller — hans, för han kunde också förse oss med sina mönster om vi hade lite svårt att komma igång med det egna. Det blev mycket blommor och färg som inte begränsades till fasta mönster och de bredde ut sig över hela stickningen om det stickade skulle bäras som ett plagg.
Den här bilden lånar jag på nätet och här är det ännu fokus på stickning som lockar.
När Kaffe Fassetts utställning för 33 år sedan var över och köerna hade slutat att ringla sig till Nordiska Mueéet, dämpades den stora stickboomen något, men 2006 var han här igen och då på prins Eugens Valdemars udde med ett hav av färger som drog fulla hus än en gång. Den utställningen gick mig förbi och åren har gått, flera garnaffärer har upphört att existera, stickning är inte obligatoriskt att lära sig i skolan längre och man beundrar nu gärna de som kan sticka och följa ett mönster.
Nu har Kaffe Fasset gjort ännu en resa till Sverige , den här gången till Millesgården och när Selina ville se konst, föreslog jag Fassetts färgspäckade utställning. Vid besöket 1990 presenterades han stort i de flesta tidningar och reportagen med bilder syntes överallt, men den här gången hade jag inte läst något om honom. Jag försökte beskriva hans stickningar för Selina så lockande jag kunde. Hon såg fram emot att få inspiration till en värmande tröja åt Missy. Vad jag inte visste var att Kaffe gått vidare till kviltning (lapptäcksteknik) och han visar nu upp ett antal av sina och begåvade vänners verk.
Utställningen heter The Power of Pattern och jag hittar ingen tilldragande översättning, Mönstrets styrka, Mönstrets kraft eller …..?
Storleken på verken gör en lätt överväldigad och Millesgården har givit Fassett fria händer att möblera utställningen. Heltäckande golv av mattrutor och varje verk maximalt belyst, men var får ögonen vila?
Detalj av föregående
Zebra
Noshörning
Genom en bakdörr kan man slinka ut i skulpturparken och vila ögonen på Millesgårdens bronser i vinterdvala och utsikten över Värtan.
Hej då Selina, inga idéer till stickning den här gången men kanske en vävd eller broderad liten dörrmatta?
På Dragonvägen finns oxlar planterade på båda sidor av gatan. Bladens undersida är vita och en form av oxel heter vitoxel, kan det vara den? Oxelns bär ger sidensvansarna kalas när de mognar men de tappar och sprätter kring bären så det blir mosigt på marken. Det kan ju också vara ett sätt för naturen att förse även andra små djur med eller utan vingar med ätbart.
De vänder gärna sin vita sida upp när de landar på marken
Vi har fått mörkare eftermiddagar efter den 29 oktober och almanackan ger oss Allhelgonadagen 1 november och därefter kommer Alla helgons dag en lördag mellan 31 oktober och 6 november. Den lördagen är en röd dag och då tar papperstidningarna ledigt och för att få det riktigt rörigt har Halloween tillkommit och vill firas 31 oktober.
Det har regnat hela veckan och nu kommer översvämningsvarningar.
På kyrkogården tänder vi ljus för våra kära som gått före och det har börja skymma lite.
Det har gått 6 år sedan Lasse lämnade oss,
Ett par löv från Ornäsbjörken vid grinden hade landat på lyktan i regnet
De färggrannaste löven har låtit vänta på sig den här hösten och en del träd har fällt sina blad gröna, andra har torkar och skrumpnat och många sitter envist kvar och lyser som gula lågor, åtminstone på Dragonvägen. Går en sväng på Hugo Sabels torg, nu måtte väl de små rönnarna ha blivit röda och fyller förhoppningsvis hela torget.
Enda gången på året då torgets rönnar försöker överglänsa blomsterhandelns färgfyllda hyllor..
Rönnarna (Ullungrönnar) har en sagolik höstfärg och träden hör inte till de billigaste i inköp, 20 stycken står planterade på Hugo Sabels torg, spridda över hela planen och arboristen håller efter dem så de får sin fina form. Undrar om man vid den generösa planteringen anade att fem anskrämliga matkiosker skulle stå och uppta synfältet år efter år. Man kan väl inte ha tänkt att de vackra träden skulle gömmas av hursomhelst-formade lådor, de flesta dessutom stängda under dagtid. De förhöjer inte trädens skönhet och gör det svårt för kameran att rättvist återge träden.
På torget rör sig också diverse levererande varubilar och och man parkerar lite varsomhelst. Är det ett torg eller en genomfartsled?
Granne med Hugo Sabels torg ligger Suseboparken med en vattenränna, som är avstängd för säsongen. Där finns en lönn som fyller marken och rännan med löv i alla tänkbara färger och som ger en ständigt varierande föreställning under ett par veckors tid
Här är nu avloppsbrunnen fylld med löv och till och med den bladröran är skön.
och på gångarna lägger sig löven också läckert , de får äntligen visa upp sig ett och ett efter att ha ingått i den gröna sommarmassan.
Några reflexioner efter att ha fått fönstren tvättade.
Jag har aldrig varit städgalen, annat än under mina laboratorieår, då var det rent på labbisbänkarna, alla redskap och kärl tvättade och på sina platser och fullständig ordning som gällde. På den tiden var kemiska analyser ett hantverk och kvaliteten var beroende av den kontroll av omgivningen man kunde prestera och resultatet gav facit på ens duglighet. Men det var då och vartefter åren gått och jag lämnat den arbetsmiljön har mitt arbete inte krävt den perfekta ordningen. Då har jag har blivit bäst på att låta dammråttorna dansa, det som vi uppmanats till under alla år då kvinnokraft förringats, varit överflödig eller bortslösad. Mina ädelåriga grannar har över en kaffetår bytt adresser på bra fönsterputsare och jag har lyssnat förstrött och nöjt mig med att vår eller höst själv göra fönstren genomsiktliga, men de åren har jag då VALT att ge mig lite bättre sikt eller låtit bli. Sen hände på försommaren att jag fick något fel i armbågen så att ena armen både värkte och blev obrukbar och plötsligt blev det tydligt varför vi fått två armar. Båda behövs för de självklaraste handlingar, dra på stumpor, dra upp byxor, dra rullatorn etc. Och jag VALDE INTE längre att ha grusiga fönster, jag kunde inte göra något åt dem och jag SÅG plötsligt hur skitiga de var. Jag kunde inte heller ursäkta mig med att jag gjorde viktigare sysslor med större moralisk tyngd eller till glädje för mina medmänniskor, nej jag hade helt enkelt lortiga fönster och försökte nu strunta i det. Sommaren gick och sakta växte tanken på att hitta bästa fönsterputsaren och beställa jobbet. Vilka var på tal senast när några av oss tanter sågs över en kaffekopp? Den som Barbro nämnde satt kvar i örat och när det var nästan för kallt ute för att tvätta fönster mailade jag. Svaret kom omgående, ”jag kan komma idag, passar det?” En veteran med sina redskap i en liten hink anlände prick som vi kommit överens och jag hade snabbt fått plocka undan allt på och kring fönsterbänkarna och värst var det att fösa ihop krukor och bänkar på balkongen för ytorna där var upptagna runtom. I dag är nog sista dagen det går att tvätta fönster, sa veteranen, sedan blir det för kallt för utsidorna. Jag hade alltså haft tur som inte väntade en vecka till och kände att någon måtte ha hjälpt och skjutit på mig så att jag äntligen bestämde mig för att anlita hjälp. På två timmar var allt klart och jag kände en obeskrivlig glädje av att se hur rena fönstren blev, de hade nog aldrig varit så kristallklara under de 18 år huset funnits, som nu. Och glädjen har hållit i sig, jag känner mig som nyinflyttad och kan gå runt och titta ut utan att behöva öppna fönstret först, kanske lite överdrivet, men sant är att jag kan fotografera genom rutan utan att öppna fönstret först, det gick inte förut.
Undrar hur man resonerade i mitten av 1800-talet då man till slut valde att bygga järnvägen utmed Väsbyån. Marken var vattendränkt och översvämmades om vårarna och spåret skulle gå rakt igenom och skära av en bit av godset Stora Väsbys ägor, Barockparken. Var alternativet möjligen det förmånligaste och billigaste ? Och sedan fick tågen snigla sig fram på den skakiga marken utmed Väsbyån i hundra år, tills man i vår tid kunnat förstärka banan genom att driva ner betongpelare i den skakiga marken och numera kan tågen passera Väsby utan att sakta ner.
Parken med renoverade dammar och tuktade lindar av olika ålder ger spännande bilder under alla årstider. Dammarna speglar träden både med och utan löv, men går man nära ser man att vattnet i spegeln är brungrumligt. En häger brukar stå orörlig och vänta på något vid en dammkant, han är ju en god fiskare, men fiskarna är inte där.
Några av de unga lindarna som planterats under senare år har fått extra droppbevattning
I parkens del närmast järnvägen finns även lönnar och askar och träden har fått växa vilt och det har blivit på höjden för de vill alla ha ljus.
Nere i gräset lyser en sen blåklocka, nässelklocka eller hässelklocka ?
En överlevare och en nyplanterad.
Baldersbrå i gräset kring lindarna, den hör till de allra senaste blommorna som inte ger upp förrän marken fryser till.
Jag går söderut i starkt motljus, solen står lågt och och bländar, ser inte vilka jag möter.
Det är ett bra tag sedan jag gick här, vassen flaggar nu med vitulliga ax
och det är mer vatten i ån än under sommaren. Junis blommande rosor har blivit blanka röda nypon och är det enda med färg förutom grönt som lyser upp utmed åkanten.
Raden med hästkastanjer mittemot Marabou har växt till sig och fått kraftiga stammar men sedan ett par år har bladen blivit brunfläckiga och vintrarna minskar inte missfärgningen så den kommer igen. Hästkastanjerna är illa ute för flera sjukdomar som spridit sig de senaste åren och och när jag letar på nätet beskrivs bland annat en kastanjemal som gynnas av varma somrar och milda vintrar och som ger brunfläckiga blad.
Inte ens frukthöljena är rent gröna men de kastanjebruna och blanka fröerna ser ut som vanligt.
De fem ekarna utmed åkanten speglas förföriskt i vattnet
Marken kring ekarna är täckt av ekollon och visst skulle det vara trevligt om de var lätta att omvandla till något ätbart men det ska ganska mycket arbete till för att göra sig av med det beska garvämnet i ollonen, innan de kan torkas, malas till mjöl och ingå i något recept.
Den lilla sjön som ån bildar under Mälarvägsbron är alltid överraskande och sedan man rensat undan kring kanterna och städat i närmaste omgivningarna ser det mindre sopigt ut. Finns det några planer för den här delen av Väsbyån, den ser mycket tilltalande ut på skisserna för Optimusområdets utbyggnad.
Har sett några bilder av en äng i Väsby som blommar och tänkte leta upp den och se om den även har fjärilar på besök.
Blomsterängen som råkade ligga nästan helt i skugga när jag kom, var lite svårtillgänglig, gatorna kring är inte riktigt färdiga och det blåste minst kuling, alltså inget Brittsommarväder i år och några fjärilar syntes inte till.
Kornvallmo och färgkulla blommade för fullt , en och annan blåklint lyste blått och honungsfacelia hade haft sin storhetstid men några sena, ljust blålila blomklasar fanns kvar.
Att anlägga blomsterängar är ”inne” just nu. Genom vårt sätt att odla ogräsfritt och täcka större ytor med en gröda har vi berövat bin och andra insekter deras livsbetingelser och nu ska det blomma på rutor här och där och så ska ordningen återställas, fjärilar ska fladdra över blomsterhaven och ge oss tröst.
Det blev lite glest med utflykterna i sommar, har mest handlat om matinköp och på nära håll har jag fem affärer att växla mellan. Alla har något som de andra inte har och det innebär att jag när den hårda getosten är slut, måste jag ta en tur till Hemköp, när Neskafét är slut måste jag gå in till ICA och om jag känner för riktigt färsk frukt, handlar jag på Centralvägen, Coop nära stationen får besök när jag varit på biblioteket och Willys var allra billigast och fräschast när de var helt nyinflyttade och ett par månader framåt..
Tittar ut från balkongen och bara en gren här och där har fått höstfärg, annars ser allt ännu grönt ut.
Sista tomatskörden, det var trevligt med tomatplantor på balkongen, men jag hade glömt hur höga de kunde bli och var inte rustad med tillräckligt höga stöd. så plantorna gick sin egen väg och bildade djungel. Men tomaterna blev goda och smakade just tomat och det var det jag längtat efter.
Några pelargoner ger färg i den täta tomatgrönskan, Stadt Bern var ett överblivet skott som reades i Bergianska i våras.
Pelargoner är svåra att fånga på bild, kanske den vita är lättare?
Ullungrönnarna utmed gångvägen bakom vår husrad är häftiga och de har mer av allt än våra vilda rönnar. Vårens bladknoppar är väldigt stora och bladen blir större och har många fler småblad och blomklasarna är större och vidare och bärklasarna likaså och till slut får löven en djupare och intensivare röd höstfärg. Träden som inte finns vilda hos oss är ympade eller står på oxelrötter, små grenar av oxel tar sig upp nedanför skarven av stammen.
Frukt på Centralvägen. Här finns sviskon i raden av plommon och jag läser på nätet att det är egentligen namnet på den torkade frukten, före torkningen är plommonen blåvioletta och spetsiga i båda ändar och mycket söta.
Blomsterbåt på bron över Väsbyån. Bättre på bron än under, för ån är fortfarande giftig.
Biblioteksentrén
Messingens baksida har också en båt.
Parkeringen framför Hemköp är planterad med en sorts ständigt gröna träd ur cypressfamiljen och jag beundrar dem varje gång jag har ärende hit. De har nu överlevt ett antal vintrar och heta somrar och ser enbart friska ut. Sen tycker jag att ”krukan” eller markkontakten har fin form.
Norra entrén till Väsby Centrum har en rabatt med mycket skugga och den här gula växten hade jag inget namn på men jag fick ett när jag frågade på ”vilken växt” på fb. Någon variant av Klippstånds var förslaget. Två dagar tidigare var den spänstigare men den är vacker även nu.
Röd sockblomma är granne med den förra, den blommar tidigt på våren men resten av året brer den ut sina blad och blir en fin marktäckare och den trivs bra med lite skuggigt läge.
Har inte tänkt på att räkna alla träden på parkeringen men de är nog fler än tio och alla verkar trivas och har växt till i samma takt.
Lasse sa, vi är bjudna till Nisse och Ulla i kväll. Åh vad roligt, det är så länge sedan sist. Men hur ska vi klara det, vi har ju biljetter till bio i kväll. Ja då får vi ta det efter bion. Lite gamla är vi ju men det klarar vi nog. Ju mer jag tänkte på det dess mer betänklig blev jag, skulle jag verkligen orka med det? Nej Lasse det blir för mycket, vi får ringa och säga återbud, du får ringa, jag har inget bra sätt att säga det på. Lasse höll med och han plockade fram sin mobil och slog numret till Ulla. Det ringde och ringde men ingen svarade. De är nog ute en runda med hunden, vi får ringa igen lite senare. Jag tittade på klockan och hon var halv sex – på morgonen ! Jamen så tidigt, då sov de kanske fortfarande eller var på en morgonrunda med hunden. Jag hade lagt mig och tänkte bara på, måste ringa, måste ringa, men sen kom några tankar krypande. Nisse dog när han var nittifem, Ulla levde i fem år ensam och dog för fyra år sedan, Lasse dog för sex år sedan, vi var inte bjudna på något kalas och jag behövde inte ringa något återbud. Återigen en dröm där jag måste göra något för att ingen skulle bli missnöjd. Att till varje pris vara behaglig. Även om jag slutat med det vanan, så följer den mig som en skugga och hoppar fram när jag sover. 17/5 2023
Nu är det Rudbeckiornas tid. Den med röda kantblommor Rudbeckia purpurea, Röd solhatt Magnus, är pampig men de vanligaste förr hade gula eller orange kantblommor och mörkbrun knapp och de finns i 28 varianter.
Linné ville hedra sin lärare professor Olof Rudbeck d.y. som fått så stor betydelse för Linnés bana, genom att ge en blomma hans namn och han blev därav odödlig. Men just den röda solhatten har fått ändra sitt namn till Echinaceae purpurea, men vi har lärt oss att använda det svenska namnet, så en Rudbeckia förblir nog en Rudbeckia.
Brittakarolina's Blog 