Skrivet av: brittakarolina | 20 december 2009

Petterslund

Själva flytten till Uppsala minns jag inte och jag vet inte varför man valde Petterslund att bo i, möjligen var det låg hyra som avgjorde valet. Eller man sökte sig till områden där man visste att folk av ens egen sort bodde. Då jag söker på nätet efter Petterslund hittar jag en skrift med titeln: Petterslund, en arbetarstadsdel i Uppsala vid början av 1900-talet. Den har jag beställt från arbetarrörelsens arkiv.Det nya hemmet låg i nedre planet av en villa på Lindgatan 9 där ägaren bodde på övre planet, huset finns ännu kvar. 1933 var det här utkanten av staden och ett kvarter längre österut låg öppna och blåsiga gärden ända upp mot Vaksala kyrka. Söderut gränsade kvarteret mot en vidsträckt djup lergrop där man hämtat lera till ett tegelbruk intill och vars djupare del numera var vattenfylld. Det var en farlig plats som man skulle akta sig för. Det hade börjat växa vass kring de nedre kanterna så tegelbränningens tid var kanske förbi. Utmed västra delen av kvarteret gick en spårvagn från Vaksalagatan mot Almtuna och jag har hittat en bild på nätet där man ser en spårvagn utmed övre lergropskanten.

Göran Engemar i Uppsala skrev: Bilden är tagen vid nuvarande Österängsgatan. Till höger ligger numera Österängens idrotts-plats. Den ligger i en gammal lergrop och gropens slänt ses framför husen i bakgrun-den. Husen ligger vid nuvarande Petters-lundsgatan. Till vänster om bilden låg ett tegelbruk. I bildens nedre vänstra hörn skymtar ett räcke som förmodligen tillhör en bro som gick över en liten järnväg som drog lervagnar från lergropen/Österängens IP till tegelbruket. Tack Göran!

I norra delen av kvarteret som var Vaksalagatan, fanns en del affärer, mjölkaffär och kooperativa och spårvagnshållplatsen, de husen har rustats upp och är kvar. Kerstin Ekman har låtit sig fotograferas med dem som bakgrund, hon skrev en bok 1967, där Petterslund fått ugöra platsen för handlingen. 

 Petterslund
Publ:080620
FOTO:Robert Johansson Kerstin Ekman i det som nu finns kvar av gamla Petterslund, bland annat ett par träkåkar längs Vaksalagatan.
Det fanns många barn i husen runtomkring där vi bodde och man lekte utomhus, inne var man om man var sjuk. I början var den största lyckan att få vara med nere i källaren när mamma tvättade, för där nere stod en cykelhäst, en trähäst på tre hjul som hade trampor på framhjulet och den fick jag trampa runt med på cementgolvet efter att vi frågat om lov hos värden. Den var nog ett minne från de uppvuxna barnens tid. Men den fick inte flyttas ur källaren och det var inte så ofta det blev stortvätt, så lyckostunderna var dubbelt efterlängtade. Sen hängde man ut tvätten på linor på gården och en tvättdag då det blåste väldigt mycket, for källardörren igen med en smäll och nyckeln i låset for ut som en projektil och träffade mej i pannan, det blev ett djupt hål, jag skrek förstås och blodet rann och  ingen begrep vad som hänt. Lennart anropades och fick redogöra för om han slagit mej men han var oskyldig och till slut blev allt klarlagt och jag fick stort plåster i pannan. Ärret fanns kvar under hela min skoltid.
Pappa hade cykel och mamma fick en ny när vi bodde i Peterslund. Den var svart med helballongdäck och hette Hinden. I Uppsala fanns då många cykeltillverkare som Nymans och Monark med flera, det var en cykelstad och det fanns många tävlingscyklister man hörde talas om. Mamma hade hittat en före detta Vetlandabo som var släkt till släkten och vars ena dotter var gift med Halle Janemar, en mycket känd tävlingscyklist som var oslagbar i många år. Namnet uttalades med en förtrogenhet som om vi kände honom, men i verkligheten såg vi honom aldrig. Själva rytmen i namnet gjorde att det lät som början på en vers.
Barncyklar var inte så vanliga och när man skulle lära sig att cykla fick det bli på en vuxencykel.  Man lärde sig själv, ingen sprang och höll i någonstans och hade man inte en damcykel så fick man greja det med en herrcykel. Innan mamma fick sin nya så var det pappas som gällde. Man stack in benet under ramen och cyklade lite snett lutad och lyckades ändå hålla cykeln upprätt. Innan man hade fått in balansen ramlade man och skrubbade sig på grus  många gånger men knäskydd, armbågsskydd eller cykelhjälm fanns inte. Och trots att jag kunde cykla själv fick jag sitta i en barnsits fram på ramen på pappas cykel när vi for på utflykter.
Föräldrarna cyklade gärna ut på turer runt stan och Linnés Hammarby var ett av de första ställena vi kom till. Våra grannar hyrde sommarställen och vi for och hälsade på. Det blev turer till Ulva kvarn och Svia och ibland hamnade vi längre bort som Vattholma. Vid Ulva badade vi i kvarndammen och var dessutom ute med roddbår bra nära fallkanten men annars minns jag många brännässelsnår och bärbuskar med rödhakebon i.  Fortsättning på Petterslund följer.

Responses

  1. Mormors cykel Hinden som fortfarande används på Gotland hade länge en svart läderklädd sadel som var stoppad med tagel. Sadeln gick till slut sönder och ersattes med en svart sadel i plast som i allafall är hel.

    Märklgt att cykeln var ny när du var liten.

    Kakan

    • Hej Karin, ja visst är det fantastiskt 75-årig cykel och den är helskön att trampa. Men till och med sadeln med tagel var nog en ersättning en gång. Brittakarolina.

  2. Så roligt att läsa! Min mormor och morfar bodde på övervåningen på Lindgatan 7, där växte även min mamma och moster upp 🙂

  3. Hej Madeleine ! Jätteroligt att höra, tänk att någon mer har minnen från Lindgatan ! Ungefär vilken tid rör det sig om? Har de också varit med på lergropens tid? 1934 ? Glad att du hörde av dig.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: