Skrivet av: brittakarolina | 11 december 2009

Född i Malung

Jag är född i Malung i Dalarna år 1929. Det var ett kallt år, min mamma brukade säga att inte ens ringblommorna slog ut på sommaren det året. Då jag föddes bodde föräldrarna i Lillmon på nedre botten av en äldre gård och där det hände att korna tog sig in genom dörren och vandrade ut i köket och där det blev ett liv och skrik och hårda röster, när korna skulle vändas och fösas ut igen.

Min pappa var född i Hälsingland och hade haft en familj med fru och fyra barn i Lima i Dalarna tidigare, men frun dog och pappa blev änkeman. Tre av barnen var nu vuxna och det fjärde var omkring sexton år, pappa arbetade vid posten och åkte i postkupé med obekväma arbetstider, och efter att ha varit änkling i mer än tio år  annonserade han efter en hushållerska.

Min mamma var född i Småland och hade en son från ett tidigare gifte och hon försörjde sig och sonen på  att hushålla för olika syskon till att börja med och senare att arbeta på ställen där ett barn inte utgjorde ett hinder. Hon sökte arbetet min pappa hade annonserat om och fick det och flyttade till Dalarna.  Pappa hade beskrivit sig som nykterist, så hon kände sig trygg. De kom till Lillmon i augusti 1928, pappa Olof från Lima den 1/8 och Mamma Ida från Ytterhogdal den 20/8 med sin son Lennart.

Efter en tid blev Ida med barn och man kan se i Malungs lysningsbok att det lyste för paret i juni och juli 1929, men då jag föddes i augusti hade man ännu inte gift sig. Då jag skulle döpas och paret beställde tid för dopet, undrade prästen om det inte vore klädsamt om Stenberg gifte sig med modern och då gick han med på det. De gifte sig i november 1929.

Det var inte lätt att komma till Malung som en utsocknes, till skinnarbygden och tala med smålandsdialekt, grannarnas språk var Malungsmål och dessutom tillkom skinnarspråk.  Det gick väl an för en vuxen att hantera språksvårigheten, den gav man sig inte öppet på men det var värre för min bror Lennart. Han hade mycket emot sig och skolbarnen var obarmhärtiga, först var det hans språk, sen var han styvbarn och utan förankring i bygden med gårdsnamn eller annan släkt så han fick mycket stryk och sönderrivna kläder. Från Lillmon minns jag egentligen bara korna i köket och att jag lekte med några äldre barn och tävlade med dem om att sitta i gropar i en dikesslänt. Jag fick flytta på mig då någon annan ville ha min plats men jag passade på sitta där jag ville så fort det var ledigt.

Vi flyttade efter 2 år till Mobyn eller Norra Mon, någon kilometerlängre norrut och hyrde där en bottenvåning i ett rött tvåvåningshus ganska nära älven, järnvägen och landsvägen. Mittemot oss på andra sidan landsvägen låg flera skinnargårdar och där var jag välkommen in när de satt och sydde handskar och annat.  Där pratade man mig full med ett språk min mamma inte förstod. Min pappa frågade ”vad säjer ungen” och mamma beklagde sig ”hon har varit inne hos Stässkes hela dan och jag begriper inte ett dugg”. Jag minns det inte helt själv. Men en annan händelse kommer jag ihåg tydligt.

Jag var ute på gården med en dockvagn eller kärra med två dockor i. Den ena var Pelle dockman med krossad näsa och den andra var en urgammal sliten sak som hette Lisa. Plötsligt tog vinden i och blåste av Lisas hatt och den for iväg  över landsvägen. Den rullade som ett litet hjul och jag sprang efter så fort jag kunde för att stoppa den. Sen hörde jag ett brak och gnissel och folk kom rusande och viftade med armarna. En bil hade fått bromsa upp för mej och jag hade haft änglavakt – dockhatten var räddad och jag hade sånär blivit överkörd. Nu i efterhand undrar jag hur många bilar som kunde ha passerat där per dag 1932 och vilken hastighet kan de möjligen  ha haft.

Dockan finns än, hon har legat på tur att rensas bort vid flera flyttningar, men det är någor rörande över henne som kanske gör att hon fått vara kvar. Kroppen är sydd i grå flanell och den är stoppad med flock och det gör att jag tror att den har sitt ursprung i Vetlanda. Min morfar var färgare och stampen där man beredde tyger låg alldeles intill färgeriet och därifrån fick man flock, det var tussar som bildades vid beredningen och som kunde användas att fylla i kuddar och madrasser. Efter en tid blev tussarna packade och hårda och det kändes som om man låg på en påse med suddgummin och därför är det skönaste jag numera vet att vila örat på en dunkudde.

Lisa är liten som en teskedsgumma, hon har ett celluloidhuvud varav endast ansiktsmasken och fästet till kroppen återstår, bakhuvudet är borta. För något år sedan klädde jag över den grå flanellen med vit trikå från en gammal strumpbyxa, fyllde huvudet med bomull och limmade på ett lock av plysch så att hon skulle kunna ha något på huvudet utan att det glider eller blåser av.   Ögonen var mycket bleka men konturerna av pupillena var tydliga och med en tuschpenna fyllde jag i det som en gång varit svart och plötsligt förvandlades Lisa.  Det var som att väcka henne ur minst 75 års slummer, hon fick levande uttryck, men oj, vad uttryckte hon? När jag försöker beskriva vad jag ser nu så ser jag att hon är glad, rolig, spefull, nyfiken, klok och hon har egna åsikter och mina andra dockor från senare år med vackra ansikten ser platta och innehållslösa ut brevid henne. Är det mig själv jag speglar i henne? Ja vad det än är så har det blivit viktigt att hon mår bra och inte hamnar i soplåren.

Min mamma hade en Singer trampsymaskin som hon sydde och lagade kläder med och då fick jag hålla mig undan. Hon kan möjligen ha sagt ”nu ska jag sy”  för att signalera vad som förestod. En kväll var hon ute i något ärende och min pappa hörde någon säga ”nu är det jag som ska sy” och efter en liten stund kom ett skärande tjut som bara fortsatte. Jag hade klättrat upp vid symaskinen och fått in pekfingret under nålen och vridit handhjulet så att nålen gick genom finget och jag satt fast. Jag skrek och skrek och för att trösta min förtvivlade pappa som rusat till omväxlade jag med att ropa ”det går snart över”, även det en av mammas repliker. Pappa fick loss mej ur maskinen och jag ryser fortfarande lite när jag tänker ”nål genom fingret”

Min pappa som var 1.e postiljon for i tågets postkupé och sorterade post. Tåget gick ganska nära huset där vi bodde och ibland gick vi ut och vinkade åt honom när han susade förbi. Det hände att han kastade ut en hård rulle med tidningar som vi kunde plocka upp i gräset någonstans. Det var en viss teknik med att kasta ut tidningar från tåg, han måste ta i av alla krafter, annars hade rullen hamnat för nära spåret och om rullen var för löst packad hade den flugit iväg och löst upp sig. Det var tidningar som av någon anledning inte fick returneras och då kunde kupépersonalen ta hand om dem.

Även om ringblommorna inte slog ut 1929 så ligger Malung ändå i en kall trakt. Bakom det röda huset fanns dock ett trädgårdsland och där växte potatis och ärter. Då ärtskidorna började bli synliga var det första min pappa gjorde då han kom från sitt arbete, var att gå ut och kolla hur långt ärterna kommit och om tiden var inne, att plocka och äta.  Sockerärterna behöver inte bli fulla, dem äter man platta och biter av hela skidan, märgärterna behöver bli lite runda och man öppnar skidan och drar ur ärtorna, skidan kan också ätas om man lyckas dra bort den hårda plastaktiga hinnan på insidan. Jag hängde efter pappa och gjorde likadant som han och kanhända grundades min kärlek till både ärtan och grönsakslandet här.

Vi blev kvar i Malung till oktober 1933, då pappa fick förflyttning till Uppsala och flyttlasset gick till Lindgatan 9 i Peterslund


Responses

  1. Hej!
    Vilken spännande historia! När kommer fortsättningen?

    • Fortsättningen kommer när pepparkakorna är bakade och julkorten ligger i brevådan och alla Lasses provtagningar är undanstökade och när jag har varit på en runda till Petterslund, Almtuna och Svartbäcken dvs, det kanske tar några dagar, men nu kan ingenting stoppa mej, det här är jätteroligt. Brittakarolina.

  2. Ja, vad spännande! Visste du att jag i 20-årsåldern var tillsammans med en kille från Öje, bara knappt 2 mil utanför Malung? Han var fd skinnskräddare och när vi bodde i Delsbo drygade vi ut kassan med att sy fårskinnsvantar, jag broderade ett blommotiv på handryggen och han sydde ihop dem. Dessutom jobbade ju också MIN pappa på posten, det vet du ju redan. Många gemensamheter som jag inte visste om, Jag ser också fram emot fortsättningen men har tålamod att vänta till efter jul…

    • Roligt Lotta !
      Nej jag visste inte att du hållit till i Dalarna och Hälsingland och arbetat med skinn men att du var händig visste jag. Och det här med posten är ju ganska hemskt, har inte förhört Nisse om vad han gillar nyordningen men min pappa hade nog inte överlevt det som har hänt. Hej, vi hörs.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: