Skrivet av: brittakarolina | 21 december 2009

forts. Petterslund

Min pappa hade svårt att komma överens med hyresvärden, jag vet inte vad de hade emot varandra. Han använde inte värdens namn då han talade om honom, han sa ”den där bläckfisken” och jag kan tro att det hade något med djurets förmåga att ta för sig med många armar men det förstod jag inte då, visste inget om bläckfiskar. En dag knackade det på dörren och  in i köket kom värden och frågade efter pappa eller mamma. Mamma var längst in och höll på att bädda, så jag ropade så högt jag orkade ”mamma, det är bläckfisken”. Vad säjer du barn? ”Bläckfisken är här mamma”. Mamma kom farande med fart, knuffade och föste in mej i rummet bakom och drog igen dörren. Jag hörde hur hon pladdrade något om min fantasi.

Huset var kallt och fuktigt och min mamma fick lunginflammation. Hon kom in på Akademiska sjukhuset och var en bland de första som behandlades med sulfa, så hon överlevde. Men det tog flera veckor och under tiden fick jag bo hos en grannfamilj Kalle och Jenny Tapper, mycket rara och ordentliga och de hade en dotter Ingrid, något år äldre än jag. Jag fick uppleva ett lite annorlunda sätt att leva. De var godtemplare och man läste aftonbön på kvällen. Jag blev tvungen att tvätta halsen hos dem, ansiktet gick väl an men halsen…

På vintern frös lergropens vatten till en stor skridskois men den var lömsk, så det måste frysa rejält innan den gick att åka på. Sen bildades det runda brunnar lite här och där, jag antar där sumpgasen letade sig upp och där kunde man plurra. Det spelades bandy på isen och där var mängder av större barn, men jag fick inte gå dit och hade heller inga skridskor. Lennart brukade vara där med de större och om han skulle komma hem fick jag gå ner och ropa på honom och det var tillåtet.       En eftermiddag då mamma låg på sjukhuset och jag bodde hos Kalle och Jenny ännu närmare gropen, prövade jag att gå ner en gång trots förbudet, jag såg de runda brunnarna med gulbrun sörja kring och dem gick det ju att undvika, men sen glömde jag väl hur jag gick och plötsligt hade jag klivit rakt i ett hål och sjönk. Ingen såg mej och jag tog mej jättefort upp igen men var blöt till midjan. Nu blev jag rädd. Det här blev svårt, för hur skulle jag kunna komma hem till Jenny och Kalle och dölja att jag var blöt. Så jag hoppade kring och låtsades att inget hänt och tänkte att det skulle torka av sig självt. Men några större barn dök upp och såg mej och fick mej att gå hem till Jenny och där blev jag inlindad i en varm filt medan kläderna torkade. Det blev märkligt nog inget hallå om vad jag gjort, ingen frågade eller förebrådde mig eller nämnde något för mamma senare, mitt dopp förtegs helt. 

Skridskor var något jag önskade mej och drömde om. Lennarts kunde jag inte låna, de var för stora och jag ansågs för liten för att ha egna. På gåren bildades vattenpölar som när det frös blev småisar som man skulle kunna åka lite på. Jag försökte tänka ut någon sorts ersättning för skridskor att sätta under fötterna för att kunna glida på men det var inget som passade. Jag hämtade ett par kluvna vedträn i vedlåren och band fast dem med snören under pjäxorna och gav mej ut på pölarna och halkade kring. Det gick dåligt, gled inte alls, jag trodde att jag var ensam med min dröm och mitt låtsasåkande men föräldrarna såg mig inifrån fönstret och ett par dagar efter åkningen på vedträn kom pappa hem med ett par skridskor i min storlek. Lyckligare än jag blev den gången kan man nog inte bli.

Lite till om Peterslund kommer.


Responses

  1. Undrar om det där med ”bläckfisken” kan vara en hänvisning till en roman från USA? Det fanns en gammal bok med den titeln har jag ett svagt minne av, och den handlade om de stora järnvägsbolagens skumma metoder därborta.

  2. Hej Brittakarolina.
    Vilken kul blogg du har.
    Jag hittade din blogg av en händelse när jag sökte på mina släktingar Tapper.
    Kalle och Jenny Tapper (i Petterslund) var min morfar och mormor och dottern Ingrid min mamma. Ingrid flyttade till Fagersta och 1957 föddes jag Curt och min tvillingbror Rune. Mamma var scoutledare i Fagersta och vi var jämt ute i naturen, skogen låg tvärs över gatan från vår lägenhet.

    Varje jul åkte vi till Uppsala och hälsade på mormor och morfar. Vi fick följa med till Godtemplarlokalen och leka där, den kändes enormt stor och det fanns massor av gömställen överallt.

    1973 flyttade jag från Fagersta till Uppsala och utbildade mig till möbelsnickare, då bodde jag hos mormor Jenny några år.
    Jag blev kvar i Uppsala och fick jobb som slöjdlärare.
    Mamma Ingrid dog i november i år, hon blev 92 år.
    Tack för din blogg
    Hälsningar Curt Svensson

  3. Hej Curt ! Tack snälla du för att du hör av dig. Son till Ingrid Tapper !! Tänk att få uppleva detta. Min mamma hade stöd i Jenny Tapper. Nu var ju min pappa lite fel för han drack. Jag har funderat över Ingrids öde och om hon blev kvar i Uppsala, hon var ett år äldre än jag. Jag kan fortfarande ta fram Jenny och Calle på näthinnan, de hade betydelse för mig som positiva förebilder.Härligt att få ditt mail !


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: