Skrivet av: brittakarolina | 30 december 2009

Svartbäcken

Hösten 1936
Det var tid för mej att börja skolan och eftersom skolstarten kom mitt i skarven mellan två boplatser fick jag först gå några dagar i Vaksalaskolan, den var ljusgrön och vacker och ganska nybyggd. Därefter blev det Baldersskolan på Kungsgatan. Min Fröken där hette Stina Borrman och hon var en lugn och vänlig Fröken, inte helt ung och som jag nu i efterhand tror, hon respekterade barnen. Mamma följde med till skolan i början men sedan fick jag gå själv både till och från.
Läsa kunde jag ju redan och hur jag lärt mej vet jag inte men det innebar extraarbete för läraren, som måste förse den redan läskunniga med något att göra, läraren brukar vara den som vill lära ut läsekonsten. Jag fick läsa böcker brevid och det var inte tråkigt. Första skolåret var behagligt och jag minns inga slagsmål eller att någon retades eller att man behövde försvara sig eller vara rädd för någon.
Det som ändå fyllde mej med skräck redan innan jag varit där, var skoltandläkaren. Barn som redan klarat av besöket var ivriga att berätta hur hemskt det varit. Vi fick ett brunt fyrkantigt kuvert “tandkortet” att ta med till tandläkaren och som vi med darrande händer tummade tills namnet ropades upp i tandläkarnas väntrum. Det låg i huset på andra sidan Kungsgatan och man kunde se apparater genom fönstret. Tandläkaren var ingen ungdom och varför han var där och behandlade just barn vet väl ingen men någon gosig person var han inte. Han tittade och petade i munnen och sa “är din pappa sotare”? Neej, han arbetar på posten”. “Jasså, jag trodde han var sotare för du har så svarta tänder”. Det betydde väl att något skulle åtgärdas, men jag minns inte om borren kom fram då eller vid nästa besök, bara att det inte förekom någon bedövning och aldrig senare heller under skoltiden. Tandläkarskräck? Ja den tog inte lång stund att skapa.

Stjernhjelmsgatan 13 A och B var två fastigheter som jag tror ägdes av staden, det var gulaktiga träkåkar med bruna knutar och ett antal radhusingångar. Vi hamnade där som en nödlösning, då en förväntad förflyttning till Stockholm blev uppskjuten för pappa i ett år.

Vi bodde på nedre botten och det fanns en liten grön plätt utanför ingången som på nutida radhus och den avgränsades till nästa ingång av en häck. Utmed häcken fanns en rabatt med höstrudbeckior, de blev två meter höga och blommade sent, stjälkarna blev gulbruna och spretiga och längst upp satt små gula blommor och nickade. Även om blommorna var trevliga att se på nära håll, gav de ett torftigt intryck och jag har aldrig kunnat förlika mig med dem.

Höstrudbeckia Rudbeckia laciniatahttp://lukjanov.se/images/garden/Perenner/H%C3%B6strudbeckia.jpg

Vid den här tiden hade jag börjat vandra dvs jag gick ut och gick och orienterade mig. Alla gator genomsöktes med avseende på tillgångar, hundar, katter, barn, råvaror som blommor, lera, skrot, brädlappar och annat som kunde komma till användning. Jag gick ofta ärenden och en gång fick jag gå ända till apoteket på Svartbäcksgatan och köpa sprit, glycerin och rosenvatten för mammas utslag på händerna och den gången hade jag det uppskrivet på en lapp. Jag trivdes med att gå långt och hitta hem igen och mamma var inte orolig för mej , det fanns inte så mycket att råka ut för. Hon var nog dessutom säker på att jag inte gick över ån för den hade Lennart skrämt mig för och särskilt bron över Islandsfallet vägrade jag att gå över. Kommer inte på vad som var så farligt med ån. Någon inre klocka (hunger ?) gjorde att jag gick hem då och då och var synlig, men dessemellan hann jag med att upptäcka mycket och samla bilder till en karta av Svartbäcken som sitter kvar i huvudet än.
Vi hade nog prövat att göra ljusstakar av lerkulor i kindergarten och när jag hittade lerklunsar vid en gatugrävning tog jag med mej hem vad jag orkade bära. Väl hemma fick jag sällskap av flera barn och vi höll till på trottoaren utanför huset och rullade kulor. Då det blev enformigt att forma kulor gjorde jag ett djur med huvud ben och svans och ställde på trottoarkanten och när jag såg den blev jag jätteglad av att jag gjort den själv utan att veta att jag kunde. Det var härligt.
Vintrarna var snörika och kalla på den här tiden, plaskdammen i Stjernhjelmsparken ett par hundra meter bort blev skridskois och jag åkte så mycket jag hann. Isen var full av barn mest lite större förstås och där fick man vara försiktig så man inte kom i vägen för de riktiga fortåkarna. Sen åkte jag skidor och gärdena öster om järnvägen var inte bebyggda så det gick att åka hur långt som helst. En familj från Lindgatan i Petterslund hade flyttat in i ett nybyggt flerfamiljshus hus utmed Vaksalagatan, de hade fått det modernt och toalett inomhus och vi hade varit där en gång och sett hur de bodde. Vart åker man på skidor om man inte bara vill staka runt utan mål, jo man åker tvärs över fälten till Vaksalagatan och “hälsar på”. Tänkt och gjort. Jag ringde på hos Anderssons och de var förvånade över besöket. Tant Andersson bjöd på saft i köket men kunde sen inte fort nog få mej att åka hem igen. Jag kom så småningom hem och var väldigt nöjd med den långa turen och när jag sa var jag varit, tog sej mamma för pannan och sa “men herregud, har du åkt ända dit“ Inga förmaningar, förebråelser eller förbud..

Järnvägen, norra stambanan gick alldeles nära där vi bodde och utmed den fanns lite åkerrester och ett osått fält. Där kastade pappa ut tidningar precis som i Malung, då han for i kupé mellan Stockholm och Gävle Något kvarter norrut fanns en hållplats på järnvägen som hette Löten,där kunde man stiga på och åka till platser som Gamla Uppsala, Norrby, Årby, Storvreta, Edshammar, Lenaberg och Vattholma och ända till Skyttorp. Det gick flera gånger om dagen och det var alltid många med tåget. Vi hade fått bekanta i Lenaberg under en cykeltur. Det var när vi sökte tak över huvudet vid ett häftigt åskväder som vi blev bekanta med en familj och dem åkte vi till ibland. Man steg av vid Lenaberg det var stationsnamnet men byn man kom till hette Stenby och den var ett gammalt gruvsamhälle. Nere vid järnvägen med eget stickspår låg två kalkugnar. De var fortfarande i bruk då vi första gången kom dit. Man bröt kalksten några kilometer upp i skogen i ett par jättelika avlånga gruvhål, Stenby kalkbrott och Lenabergs kalkbrott och de hade använts ända sedan 1300-talet. Dit gick en trallbana med vagnar och sedan 1907 drogs de med en linbana, tomma vagnar från ugnarna till gruvhålet och fulla med kalksten åt andra hållet och hastigheten kunde kontrolleras. Sista biten gick de över landsvägen på en träkonstruktion innan de tippades för bränning. Om man googlar på Lenabergs kalkbruk får man veta att de slutade bränna kalk 1937 och att i början bröts “marmor” men mot slutet av gruvornas tid var kalkstenen för grå för att ens passa till kalk.

Googla på Lenabergs kalkbrott och gå på åttonde rubriken: Uppsala kommun sockenförteckning LEN033 så kommer en fin genomgång av naturen kring gruvhålen.

Då jag letade upp husen vid Stjernhjelmsgatan nyligen, var de vitmålade och häckar och rabatter var helt borta. Det som  såg torftigt ut för mer än 70 år sedan såg om möjligt ännu torftigare ut nu.

Stenby och Vattholma kan få sina egna minnesrader senare.

1937 var det dags för flytten till Stockholm och Hjärnegatan 9.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 
 
 
 

 


Responses

  1. Det är klart att rabatterna på Stiernhielmsgatan är borta, du var ju där i vintras! På sommaren blommar det för fullt mellan farstukvistarna.

    • Hej Erik. Tack för att du hör av dej. Jag har nog beskrivit växtligheten framför huset på Stjernhjelmsgatan för 75 år sen lite dåligt. Jag är inte fullt så korkad så att jag tror att rabatter ska vara opåverkade av snö och köld. Vad jag beskrev var att man gjort om planlösningen framför huset. För 75 år sedan gick man ut ur huset mellan häckar och ingångarna var från gatan skymda av växtlighet. Häckarna var synliga även vintertid även om de var avlövade. Nu syntes inga spår av rabatter eller häckar ut från ingångarna, antar att man vill kunna sköta ytan rationellt och då är häckar och rabatter ett aber. Det är ju roligt om det blommar för fullt mellan ingångarna på sommaren. Finns de gula höstrudbeckiorna kvar?

  2. Tror inte rudbeckiorna finns kvar. Men jag och blommor…
    Husen är idag en bostadsrättsförening som är riktigt trevlig. Vi bor i en sammanslagen 2:a och 3:a och vi trivs bra här. Vi har tre ungar och det springs mellan lägenheterna – riktigt idylliskt. I föreningen bor nio barn under sex år och ett par tonåringar, så det är bra fart här!

    Kul att du skriver att husen varit gula. Vi har varit osäkra på det. I somras målade vi husen men i valde samma ljusgrå färg som satt på innan. Nästa gång kanske vi ska testa gult med röda knutar…

  3. När jag läser bloggen nu idag 2/4 2017 blir jag förvånad över hur diskret jag ändå var när jag beskrev hur vi bodde. Den gula färgen på husen var inte kanariegul eller halmgul den var lortigt gul åt det oranga hållet och de bruna knutarna var tungt lortbruna.. Jag tror inte att färgerna går att romantisera till att bli något man idag skulle vilja se på en byggnad. De avsatte sig som en hinna över hela kroppen som inte går (för mej) att duscha bort eller omvärdera.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: