Skrivet av: brittakarolina | 06 januari 2010

Söndagskolan, Gud, Jesus och Samvetet

Söndagsskoleutflykt

När jag skrapat minnet på hågkomster och skrivit ner de tydligaste, känns det som om jag tömt huvudet, men rätt som det är dyker ett namn eller bilden av en plats upp som jag inte anade att jag hade kvar.

Det var när vi bodde i Svartbäcken, alltså var jag 7 år och flera barn jag träffade gick i söndagsskola. Där fick man bilder att samla på, en för varje gång man kom. De var bland annat av Jesus med utsträckta armar och änglar, mer minns jag inte. Varför gick inte jag i söndagsskola? Hemma hade jag aldrig hört någon tala om Jesus eller Gud annat än som utropet “åherregud” eller “herrejössesduminskapare” när något var upprörande.

En flicka jag lekte med frågade om jag ville gå med henne till söndagsskolan och jag frågade mamma om det gick. Hon sa “mjaa om du vill det så” och då gick jag med. Vem som bedrev undervisningen vet jag inte nu men det kan ha varit Frälsningsarmén.  Jag kommer inte heller ihåg något av budskapet mer än att man talade mycket om Jesus och när vi kom till utdelningen av bilder fick alla kort utom jag för jag var inte föranmäld till gruppen på rätt sätt. Men om jag ville vara med på riktigt så kunde jag komma på en utflykt, som snart skulle bli av. Det var något större vårmöte med både söndagsskolebarn  och vuxna och man for till en plats  i trakten kring Graneberg. Allt var nyutslaget och grönskande, solen gassade och det var vårens vackraste dag.

Någon dag innan hade jag skrapat armbågen och jag hade fått ett bandage med gasbinda och ett plåsterkryss över och nu ville jag inte längre åka med för jag ville inte visa upp det tydliga bandaget. Mamma sa “du har ju koftan på dej så det syns ju inte”. Okej då, på med koftan och så jag åkte med. När vi kom ut i grönskan den sköna vårdagen blev det snart varmt och alla tog av sej sina varma ytterkläder, man lekte och hade roligt, men jag satt kvar på en bänk och behöll koftan på. Flera tyckte synd om mej och försökte få med mej på allt roligt men nej, ingen fick se min armbåge och börja fråga vad jag hade gjort, tanter kom och försökte resonera förstånd med mej för att den vägen få av mej koftan men jag blev kvar och svettades. Jag åt mina medhavda smörgåsar men man nådde mej inte och jag kände ingen mer än flickan som lockat med mej och hon syntes ingenstans. Efter den utflykten var intresset för söndagsskolan och deras bilder borta, inte på grund av att de varit otrevliga utan för mina egna idéer om att inte kunna ta av koftan och göra ett bandage synligt.

Trots att jag nu inte hade behov av söndagsskola och trots att föräldrarna var och en på sitt håll fjärmat sig från det kyrkliga och kanske genomskådat de kyrkligas fasader och avhållit sig helt från att prägla mig med böner och hot om helvete, så hade nu ändå Gud och Jesus slunkit in i huvudet bakvägen så att säga, genom kompisarna. Barnen som gick i söndagsskola visste vad som gällde och berättade tvärsäkert om Gud som kunde se och höra allt, man får inte ljuga, då kommer man inte till himlen, man får inte svära, då blir tungan svart, Gud ser till och med vad man tänker, man får inte göra Jesus ledsen och om man ändå gör fel så räknar Gud felen och man fick inte göra för många osv. Gud och Jesus var auktoriteter som bestämde över hur vi skulle leva och om vi bröt mot reglerna så blev vi bestraffade. Även om jag inte kunde avgöra hur riktiga de här uppgifterna var, kom de med på den inre kartan över vad som kanske var möjligt och de kan ha utgjort fröet till samvetet som hållit generationer före mej på plats.

Utan att senare ha besökt någon söndagsskola så kom skolan och spädde på med Gud och Jesus varje dag under hela skoltiden. Psalm och betraktelse varje morgon med läraren som spelade på orgel i klassrummet och vi sjöng psalmverser vi lärt oss utantill som hemläxa. Det skedde i folkskolans alla klasser och varje morgon i realskolans morgonböner var det psalm och betraktelse. Vi blev ständigt pumpade med det rätta sättet att handla och leva och med den Allseende i luften omkring oss. Jungfrufödseln och uppståndelsen var för svåra att förstå och rörde inte en själv och hade hänt för så längesedan, men att Gud kunde se allt och in i våra själar, det var både kusligt och svårt att värja sig mot, kunde han sen också komma ihåg allt, så skapades en ständig och växande skuld.

Därför blir minnena svårare att beskriva efter att skolan börjat, det blir mer förhandlingar med ett inplanterat samvete och jag känner mej inte längre lika oskyldig som innan jag hörde talas om Gud och Jesus och Himlen och den funktion de stod för.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: