Skrivet av: brittakarolina | 14 januari 2010

Min bakgrund

                                                       

Jag är en före detta:

Malungsbo, Uppsalabo, Kungsholmsbo, Realskoleelev, Flickscout, Ingenjör från kemilinjen på Stockholms Tekniska Institut (STI), Laboratorieassistent på ett antal laboratorier i Stockholm, Emigrant till Skottland, Trebarnsmor, Textil hantverkare, Cirkelledare i textila material (ull, lin, nässla, bomull, silke etc.), Vuxenstuderande, Fil kand i arkeologi, etnologi och socialantropologi, Museiguide, Pensionär, Släktforskare.

Jag tänker försöka komma ihåg och beskriva vad jag minns från de här olika områdena och om något varit särskilt betydelsefullt. Det är för att jag har upptäckt att många av mina jämnåriga och de flesta av mina arbetsgivare har gått ur tiden utan att beskriva våra gemensamma platser.

 

September 2012, det har gått nästan tre år sen jag började med den här bloggen och jag har hunnit bli 83 år.  Sedan jag dragit mej till minnes de tidigaste åren och boplatserna  blev det svårare att beskriva vad jag upplevt på olika arbetsplatser, dels lever flera  jag inte kommit att överse med och dels hände så oerhört mycket så jag har haft svårt att sortera. Därför har bloggen övergått till att beskriva fragment ur nuet som jag inte vill glömma.

 

Februari 2015.  Nu är Lennart begravd på riktigt och den stora svackan som uppstod i augusti, då hans ben grävdes fram i Ryssland och då hela hösten gick åt att delta i hans återbördande till Svensk jord, skulle rimligen jämnats ut, men inget blev som förut. Jag fick kontakt med de ryssar som grävt fram benen, de ville vara med om den slutliga begravningen men genom alla sanktioner mot Ryssland hade deras pengar sjunkit i värde så de kunde inte komma. Då samlade våra tre barn ihop pengar till biljett åt Slava och Dmitrii och de kom. Efter det har jag mailkontakt med Slava och får veta hur ryssarna mår i Putins rike och det är mycket deprimerande. De kan anklagas för att vara ”västvänliga” och det är lika illa som att bli kallad ”rasist” i Sverige, dvs man blir utesluten ur gemenskapen.

 

November 2016.  Reflexioner efter att ha fått frågor om vad min mor kände när Lennart meddelade att han anmält sig som frivillig i Finland. Och vad hon kände då hon fick meddelandet om att Lennart var saknad (död).

Det har skett så mycket i umgänget mellan människor sedan jag var barn, så det är svårt att förklara var vi gjorde av alla känslor vid tiden före, under och strax efter sista världskriget. Ja vart tog de vägen? Min mors omvandlades till ett jättehögt blodtryck och mediciner för detta fanns inte annat än hos vissa läkare som andra läkare inte tog på allvar. Hennes eksem blomstrade upp och hennes sura uppstötningar (blev så småningom ett blödande magsår) dämpades med RennieN. Min fars känslor sköljdes ner med alkohol, renat eller pilsner.  Mina blev till tics i många olika varianter. Känslor var ännu inte presenterade som något rumsrent i alla samhällsklasser och som kunde visas, de som grät öppet sågs gärna som att ”ha något med nerverna”. Om de som drabbades av påfrestningar sen hade dålig eller noll kontakt med Gud, fanns det ingen att vända sej till. Guds vilja, tolkad av prästen hade tidigare haft hela makten över våra beteenden och när olyckan var framme var det Gud som prövade oss.

Hur många föräldrar har inte tänkt om sådant man funnit meningslöst, det här ska han eller hon inte behöva uppleva och sen har man skonat barnet från något man själv mått illa av. Barnet har inget minne av vad den slipper och det finns sedan inte.

25/4 2017

Ja det här blev en sorts skuggblogg med stora tidsmässiga hopp.                                             Förra året dog min barndomsvän Birgitta efter att jag saknat kontakt med henne i ett par år. Hennes slut var sorgligt som jag kan se det, hon bröts nog ner under de år hennes man Stig var sjuk och hon var nog den enda som tog hand om honom. När han dog satt hon där utmattad med ett hus som sakta förfallit och sedan hon fått plats på ett äldreboende föll hon och bröt höften, så att hon fick svårt att röra sig. Hon var arg på allt och svarade sedan inte på vare sig kort eller brev. Att ringa henne var som ett angrepp och då lät jag bli.

Lasse blev försvagad under hösten, han hade fallit på gräsmattan på Gotland efter att vi försökt använda golfklubborna, han fick rysliga blåmärken över hela överkroppen men inget var brutet. Han gjorde vad han kunde för att återfå muskler och han hade kommit igång med att äta bra, på rehab hade han till och med cyklat och minnet var inte fullt så dåligt, han hade satt sej vid datorn och var lite nyfiken på min ipad och han hade hade alltid en bok  på gång när han skulle sova. Vi upphörde inte med våra utflykter och det kändes hoppfullt inför att börja ett nytt år. Omplacering av hemtjänspersonal gjorde att Iwonna som hjälpt Lasse sedan ett par år försvann och Lasse fick en ny varje dag. Alla var inte begåvade för arbetet och en rev ett djupt hål i Lasses ben med nageln, då hon skulle dra på stödstrumporna. Sen blev inget bra. Hålet var svårläkt och då vi gick ner till vårdcentralen, sa läkaren (en dam), sånt där befattar jag mig inte med, prata med sköterskan. Sen kom en urinvägsinfektion och för den fick han antibiotika som såg ut fungera, men plötsligt låg han med hög feber och det var början till slutet. Det tog ett par veckor ut och in på olika avdelningar på Danderyds sjukhus, sen var krafterna slut och Lasse slutade att andas. Det var en hemsk tid.

Det har blivit svårt att fortsätta med bloggen, så mycket av det jag skrev var för Lasse och för glädjen i att få leva med honom. Bloggen var dessutom min egentid som gjorde att Lasses beroende av mig blev uthärdligt. Men ibland var jag väldigt trött.

 

                                      


Responses

  1. Äntligen! Vad härligt att få läsa dina ord om ditt liv och platserna du levt i.
    Att läsa är något annat än att höra, annorlunda …
    Jag ser fram emot att få läsa mer.
    Visst är dockan du!

    Kakan

  2. Tack för du delar med dig av ditt liv. Oerhört intressant att läsa om din uppväxt under 30- och 40-talen och unga vuxenliv på 50-talet. Även om den tiden inte är så länge sedan och människor är sig lika är förutsättningarna idag väldigt annorlunda.

    Fortsätt gärna att skriva. Åtminstone jag tycker att det är gott nog för att ges ut som bok.

    • Tack Bibbi, har nog inte tänkt på bok i första hand utan mer att rensa bland minnena och kanske komma underfund med hur saker hänt och kanske få ur mej meningar jag hållit tyst med. Vet inte om bloggen är bästa stället för det sista. Kul att du hittade hit. Britta

  3. Vad fint du skriver! Även om det skiljer 40 år mellan dig och mig så känner jag igen mig i mycket – och jag förstår ditt behov av att berätta. Nu ramlade jag in på denna blogg av en slump men jag kommer tillbaka för att läsa mer!


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: