Brittakarolina's Blog

Det här bäddade för konflikter och eftersom ingen hade gått in i den här konstellationen av riktigt fri vilja och omvärldens värderingar inte ändrades så fort, så var alla tills vidare tvingade att bli kvar. Problem och det som kärvade fick ligga kvar och byggas runt så gott det gick på den här tiden.

Jag tyckte om Lennart reservationslöst, han var en rar och omtänksam person med känsla för rättvisa och fair play och han kom vartefter att tycka att det var roligt med mej som syster och han kände ansvar för att jag bar mej hyggligt åt och vi hann få igång en brevväxling där brev kom från ett snöigt Finland 1944 och fram till det sista i i slutet av april.

Lennart började äta kruska och hade sina påsar och kokade själv sin gröt. Det blev kruska morgon middag och kväll för säkerhets skull och han blev tunnare och tunnare och orkade till slut inte gå ur sängen och då läkare tillkallades och man tog in honom på Akademiska för observation konstaterade man att Lennart var svårt undernärd. Kli innehåller ingen näring . Hilma försökte hitta kontakter som skulle kunna mildra acneproblemet och nu i efterhand kan jag tänka mej att hon trodde på fjällvandrandets hälsobringande effekt, att helt byta miljö för en tid och komma ut bland trevliga och reflekterande människor.

Första båten var S/S Tynningö och han fick börja som kollämpare, hans syn var inte perfekt, därför blev det arbete under däck. Sedan följde ett antal båtar S/S Ingarö, S/S Brage, M/S Luossa, S/S Gefion, och det var alla före krigsutbrottet och de tog honom till Danzig och Gdynia och London. Sen fortsatte han på sjön även sedan det blivit mer riskfyllt efter 1939 och här slutar hans egna bilder av båtarna han mönstrat på. Han avancerade till eldare och en dag fick vi höra på nyheterna att hans båt S/S Berta (?) blivit minsprängd i Östersjön och ett antal man hade drunknat.                                                                           

Den oro vi kände tiden innan vi fick veta att Lennart var vid liv, den går inte att återge. Det kom sedan fram att Lennart dykt efter en kompis och räddat honom också. Sen var det inget mer med det. Han gav sig ut på sjön igen och nästa gång blev de torpederade och hur många som gick åt då, minns jag inte. Vi fick aldrig ett meddelande från rederi eller på annat sätt än genom Dagsnyheterna. Och vi i blev aldrig vana vid oron, den var ny varje gång. Jag har ingen ordning på när han var på olika ställen men han var i Tampa i Mexikanska golfen och i England och då han var i Danzig och hade tid for han och hälsade på Annas kvarvarande familj. Han tyckte mycket om dem och berättade hur kringskuret de levde, grannar angav varandra och de fick inte lyssna på BBC på radion men bäddade in sej så inga grannar kunde höra och lyssnade ändå.

Mellan alla sjöfärderna hann Lennart bli kär i en flicka och de förlovade sig. Hon for till hamnarna i Göteborg och Luleå för att de skulle få träffas och hon oroade sig säkert också. Sen ryckte han in i lumpen och då vid flottan och han placerades på jagaren Klas Horn.

Nästa gång vi inte fick veta något var när den stora katastrofen vid Hårsfjärden inträffade, Vi hörde i nyheterna om den och vi visste att Lennart inte hade permission och innan vi fick veta att han klarat sig, även då hade vi ett helvete, mest tog det förstås på mamma och vi var så ensamma med den här oron. Pappa deltog inte och visade inte att det rörde honom. Krisgrupper var inte uppfunna och det var inga familjer som kände oss och som kunde fråga hur vi mådde. Lennart var en av dem som tagit sig iland i bara underkläderna och sett från land hur båtarna bröts och sjönk. 33 man dog den gången. http://proveniens.ifokus.se/Forum/Read.aspx?ThreadId=fd7c2a4c-63dc-40d0-a55d-2d0a47e0a906   Här beskrivs hur olyckan förlöpte men det finns även en iakttagelse som kan vara intressant att läsa. http://www.ruben.se och sedan gå vidare till Hårsfjärdsolyckan.

Efter lumpen började han läsa på en maskinistkurs, båtarna drevs mer och mer med olja så eldare var inte framtiden. Här kunde beskrivningen av vad jag minns av Lennart ha slutat med att han hittade sin egen väg och blev något briljant nyskapande eller genomklokt.

Men det blev fler sjöturer, det var bra betalt, något som hette “krigsrisk” tillkom och det uppvägde allt, här kunde han spara pengar. Sen blev han inkallad till repövning och den var mest att ligga stilla och göra ingenting.

Efter all dramatik han upplevt var det här olidligt. Hans flickvän gjorde slut, hon hade varit en ljusstrimma och Lennart blev uppgiven. Enda sättet att komma ifrån den militära tillvaron var att anmäla sig som frivillig till kriget som pågick i Finland. Flera av kompisarna gjorde det.

Några dagar före jul 1943 kom Lennart hem och meddelade att han anmält sig som frivillig till kriget. Vilken chock! Den gången reagerade pappa och sa “men herregud det är ju på Tysklands sida” . Jag tror inte att Lennart hade sett det så, han gjorde om verkligheten så att det var enbart Finlands sak han tänkte på. Han for till nyår 1944 och resten av historien är inte rolig att berätta.

En som deltog i striderna har skrivit en bok om just det Lennart var med om och här finns hela förloppet skildrat. Boken är “Frivillig soldat” av Filip Rytterås, den kom 2003. Lennart blev tydligen träffad av en granat och sprängd i bitar vid en reträtt, man fick med sig de övriga döda men han blev kvar på det som blev ryskt område. Genom att de inte hade hans kropp kunde de inte dödförklara honom utan han rapporterades som “saknad”.

Kriget kallades “det icke ärorika kriget”. Man har på senare år skrivit mycket om vilka nazistsympatisörer som gick med och låtit påskina att de var nazister allihop. Ja vad som helst men någon nazist var inte Lennart och ingen kryptosådan heller. Men det blev svårare att tala om Lennarts död än om han blivit påkörd av en buss.

Jag har letat efter uppgifter om Lennarts far och hans fortsatta väg, men jag tappar spåret i Danderyd och har inte hittat honom. En dag på 40-talet då jag kom hem från skolan hade mamma fått ett brev från Claes genom någon av hans systrar och de ville att hon skulle komma upp till Gävle för Claes låg för döden och nu behövde han få förlåtelse från Ida för att han övergav henne en gång. Jag tror han tillhörde någon frikyrka och det var viktigt för hans salighet. Nej det bryr jag mig inte om, sa Ida.

Fortsättning med något mer lättsmält följer.