Skrivet av: brittakarolina | 31 januari 2010

Lennart

Lennart min bror var nio år då jag föddes och hur han upplevde sin barndom fram till dess och efter får vi aldrig veta. Hans far var trädgårdsmästare Claes Henrik Lustig från Gävle och mammas bror Harald var också trädgårdsmästare utexaminerad från Bergianska Trädgården och möjligen kan man av deras yrkena läsa ut hur Ida kom att träffa Claes. Hela historien om Lennarts tillkomst var så förnedrande för mamma att beröra så hon kunde inte berätta och jag undvek att fråga. Lennart föddes i Vetlanda och då var Ida gift med fadern, hon var fortfarande skriven i Gävle men skilsmässopapprena var påskrivna och redan inlämnade, fadern hade gjort Ida “ärbar” genom att göra henne till “fru” och sonen fick därmed inte stämpeln “oäkta” i sina framtida papper . Det har visat sig i min släktforskning att just Lennarts far själv var “oäkta” och han hade möjligen erfarenhet av vilka konsekvenser det kunde få vid ansökningar av olika slag och det kanske han ville att sonen skulle slippa. Äktenskapet var ett skenäktenskap från faderns sida och om Ida hade hoppats att han skulle komma på andra tankar, så gjorde han inte det. Ida for alltså hem till sin mor i Vetlanda och där föddes Lennart. Då hon skulle skriva sig i Vetlanda igen blev hon nekad, hon kunde inte visa att hon kunde försörja sig själv (hade ingen man) och att ta hand om sin mor räckte inte, hon skulle utgöra en belastning för kommunen.
Hon kom till Hilma i Sundbyberg och Harald som då arbetade på Värmdö i olika omgångar och jag vet inte i vilken ordning och vilka fler ställen de landade på men Lennart var ensam om sin mamma i nio år. Då föddes jag och mamma gifte sig med en man som Lennart inte fick någon bra kontakt med och han fick en syster som var helt onödig.
Det här bäddade för konflikter och eftersom ingen hade gått in i den här konstellationen av riktigt fri vilja och omvärldens värderingar inte ändrades så fort, så var alla tills vidare tvingade att bli kvar. Problem och det som kärvade fick ligga kvar och byggas runt så gott det gick på den här tiden.

Jag tyckte om Lennart reservationslöst, han var en rar och omtänksam person med känsla för rättvisa och fair play och han kom vartefter att tycka att det var roligt med mej som syster och han kände ansvar för att jag bar mej hyggligt åt och vi hann få igång en brevväxling där brev kom från ett snöigt Finland 1944 och fram till det sista i i slutet av april.

Lennart började arbeta direkt efter skolan, först som dekoratörselev på det nyöppnade Tempo i Uppsala. Han var bra på att rita och försökte även skriva. Hilma ville gärna vara med och ordna i tillvaron för Lennart och hon hittade en lantgård i Västmanland där han skulle “praktisera”. Där hade han det tydligen bra och trivdes tills han råkade ut för en olycka där han fick en hästräfsa över sej. En av tenarna gick genom knäet och han hamnade på sjukhus med blodförgiftning. Sen var det slut med lantlivet och jag minns inte vad som blev hans nästa jobb och hur mycket Hilma var delaktig i hans fortsatta yrkesval.  
Lennart hade svår acne, inte bara finnar utan böldartade saker som mest satt i ansiktet men inte bara där. Det besvärade honom och det blev fula gropar och ärr när de öppnats och sen läkte ihop. Han sökte läkare redan då vi bodde i Uppsala och han fick salvor som inte hjälpte. Man talade om dieten och dess inverkan och i början på 30-talet kom Are Wareland med idéer om hur sjukdom skulle botas och där ingick kli och kruska som en viktig väg till bättring. http://wikipedia.org/wiki/Are_Waerland
Lennart började äta kruska och hade sina påsar och kokade själv sin gröt. Det blev kruska morgon middag och kväll för säkerhets skull och han blev tunnare och tunnare och orkade till slut inte gå ur sängen och då läkare tillkallades och man tog in honom på Akademiska för observation konstaterade man att Lennart var svårt undernärd. Kli innehåller ingen näring . Hilma försökte hitta kontakter som skulle kunna mildra acneproblemet och nu i efterhand kan jag tänka mej att hon trodde på fjällvandrandets hälsobringande effekt, att helt byta miljö för en tid och komma ut bland trevliga och reflekterande människor.
                                                                                                        Då vi flyttat till Stockholm gick han till Finsenhemmet, en vårdanstalt för lupussjuka och där blev han behandlad på olika sätt men jag minns inte att han blev av med sina bölder, de fortsatte att poppa upp.
Idén att byta miljö blev nu hans egen, han gick till sjöss. Många pojkar före honom har flytt en olycklig hemmiljö genom att ge sig av.

Första båten var S/S Tynningö och han fick börja som kollämpare, hans syn var inte perfekt, därför blev det arbete under däck. Sedan följde ett antal båtar S/S Ingarö, S/S Brage, M/S Luossa, S/S Gefion, och det var alla före krigsutbrottet och de tog honom till Danzig och Gdynia och London. Sen fortsatte han på sjön även sedan det blivit mer riskfyllt efter 1939 och här slutar hans egna bilder av båtarna han mönstrat på. Han avancerade till eldare och en dag fick vi höra på nyheterna att hans båt S/S Berta (?) blivit minsprängd i Östersjön och ett antal man hade drunknat.                                                                           

Den oro vi kände tiden innan vi fick veta att Lennart var vid liv, den går inte att återge. Det kom sedan fram att Lennart dykt efter en kompis och räddat honom också. Sen var det inget mer med det. Han gav sig ut på sjön igen och nästa gång blev de torpederade och hur många som gick åt då, minns jag inte. Vi fick aldrig ett meddelande från rederi eller på annat sätt än genom Dagsnyheterna. Och vi i blev aldrig vana vid oron, den var ny varje gång. Jag har ingen ordning på när han var på olika ställen men han var i Tampa i Mexikanska golfen och i England och då han var i Danzig och hade tid for han och hälsade på Annas kvarvarande familj. Han tyckte mycket om dem och berättade hur kringskuret de levde, grannar angav varandra och de fick inte lyssna på BBC på radion men bäddade in sej så inga grannar kunde höra och lyssnade ändå.

Mellan alla sjöfärderna hann Lennart bli kär i en flicka och de förlovade sig. Hon for till hamnarna i Göteborg och Luleå för att de skulle få träffas och hon oroade sig säkert också. Sen ryckte han in i lumpen och då vid flottan och han placerades på jagaren Klas Horn.

Nästa gång vi inte fick veta något var när den stora katastrofen vid Hårsfjärden inträffade, Vi hörde i nyheterna om den och vi visste att Lennart inte hade permission och innan vi fick veta att han klarat sig, även då hade vi ett helvete, mest tog det förstås på mamma och vi var så ensamma med den här oron. Pappa deltog inte och visade inte att det rörde honom. Krisgrupper var inte uppfunna och det var inga familjer som kände oss och som kunde fråga hur vi mådde. Lennart var en av dem som tagit sig iland i bara underkläderna och sett från land hur båtarna bröts och sjönk. 33 man dog den gången. http://proveniens.ifokus.se/Forum/Read.aspx?ThreadId=fd7c2a4c-63dc-40d0-a55d-2d0a47e0a906   Här beskrivs hur olyckan förlöpte men det finns även en iakttagelse som kan vara intressant att läsa. http://www.ruben.se och sedan gå vidare till Hårsfjärdsolyckan.

Efter lumpen började han läsa på en maskinistkurs, båtarna drevs mer och mer med olja så eldare var inte framtiden. Här kunde beskrivningen av vad jag minns av Lennart ha slutat med att han hittade sin egen väg och blev något briljant nyskapande eller genomklokt.

Men det blev fler sjöturer, det var bra betalt, något som hette “krigsrisk” tillkom och det uppvägde allt, här kunde han spara pengar. Sen blev han inkallad till repövning och den var mest att ligga stilla och göra ingenting.

Efter all dramatik han upplevt var det här olidligt. Hans flickvän gjorde slut, hon hade varit en ljusstrimma och Lennart blev uppgiven. Enda sättet att komma ifrån den militära tillvaron var att anmäla sig som frivillig till kriget som pågick i Finland. Flera av kompisarna gjorde det.

Några dagar före jul 1943 kom Lennart hem och meddelade att han anmält sig som frivillig till kriget. Vilken chock! Den gången reagerade pappa och sa “men herregud det är ju på Tysklands sida” . Jag tror inte att Lennart hade sett det så, han gjorde om verkligheten så att det var enbart Finlands sak han tänkte på. Han for till nyår 1944 och resten av historien är inte rolig att berätta.

En som deltog i striderna har skrivit en bok om just det Lennart var med om och här finns hela förloppet skildrat. Boken är “Frivillig soldat” av Filip Rytterås, den kom 2003. Lennart blev tydligen träffad av en granat och sprängd i bitar vid en reträtt, man fick med sig de övriga döda men han blev kvar på det som blev ryskt område. Genom att de inte hade hans kropp kunde de inte dödförklara honom utan han rapporterades som “saknad”.

Det höll mammas hopp om att han kommit undan och levde vidare i rysk fångenskap vid liv och hon väntade. Det blev inget avslut, ingen grav för vare sig Ida eller “finlandsfrivilligas förening” att sätta blommor på. Oron för Lennart till sjöss byttes mot oro för vad som egentligen hände honom.
Sen kom alla replikerna:
“Vad hade han där att göra?”
“Han ville det där själv, han ville inte leva och det här var ett sätt att få till ett slut“.

Kriget kallades “det icke ärorika kriget”. Man har på senare år skrivit mycket om vilka nazistsympatisörer som gick med och låtit påskina att de var nazister allihop. Ja vad som helst men någon nazist var inte Lennart och ingen kryptosådan heller. Men det blev svårare att tala om Lennarts död än om han blivit påkörd av en buss.

Jag har letat efter uppgifter om Lennarts far och hans fortsatta väg, men jag tappar spåret i Danderyd och har inte hittat honom. En dag på 40-talet då jag kom hem från skolan hade mamma fått ett brev från Claes genom någon av hans systrar och de ville att hon skulle komma upp till Gävle för Claes låg för döden och nu behövde han få förlåtelse från Ida för att han övergav henne en gång. Jag tror han tillhörde någon frikyrka och det var viktigt för hans salighet. Nej det bryr jag mig inte om, sa Ida.

Fortsättning med något mer lättsmält följer.

 
 
 
 

 

 


Responses

  1. Det var fint att få läsa dina sammanhängande ord om Lennart även om så mycket var så sorgligt. Vad bra att du skrivit om din bror.

  2. För att inte glömma Ida!

  3. Vad fint mormor skriver, sade Alex

  4. Rart att höra, krama Alex.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: