Skrivet av: brittakarolina | 29 januari 2010

Hilma

Hilma
Samtidigt som jag minns vad som hänt just mej under tidiga år är det flera personer än mina föräldrar kring mej som jag påverkats och tagit intryck av. .
Hilma var mammas äldre syster, ogift och distriktssköterska i Sundbyberg. Hon var den person som mamma hade mest kontakt med och då vi flyttade till Stockholm var det dessutom lättare att träffas. Hilmas väg från Vetlanda till Sundbyberg, alla hennes hållplatser under och efter utbildningen på Röda Korsets sjuksköterskeskola vet jag inget om mer än att hon en tid i början av sin bana var privatsjuksköterska åt en äldre välsituerad dam. Då damen dog undrade de anhöriga om de fick betala Hilmas arvode med någon liten möbel i stället för kontanter. Ett väggur med silverklang hade gjort intryck på Hilma och det kunde hon tänka sig och tackade ja. Uret är franskt, stillsamt vackert och har varit med om flera dramatiska flyttningar och just nu befinner det sig på urmakarskolan i Borensberg för lagning efter att oväntat ha rätat ut kroken det hängt på i tre år och dråsat i golvet med ett jättebrak.
Hilma var omhändertagande på ett svalt, praktiskt och oromantiskt sätt. Mammas beslut och handlingar underställdes alltid Hilmas granskning och Ida oroade sig ofta för vad Hilma skulle tycka, men ingen av dem talade illa om den andra. Mitt umgänge med Hilma kom att bli en fråga om att vara till lags, betyget på mitt beteende fick jag aldrig direkt av henne, det gick från Hilma till mamma och sen kom en enträgen önskan från mamma att jag skulle sluta med vad det nu var som irriterade Hilma. Eftersom jag hade begåvning i att vara lydig blev det bara mina tics kvar att reta sig på. Det kunde vara att jag skakade på huvudet med oförut-sägbara mellanrum för att riktigt känna hur senan i nacken sträcktes, jag gapade och sträckte ut käkleden så att jag kände att det stramade i kindskinnet eller drog upp snor så det snarkade om mej eller sög på underläppen så den blev brun och skrovlig och gick ihop med hakan. Jag skrapade och gned med stortån i skon (det syntes inte för utomstående förrän jag tog av skorna) så att det blev en blåsa under hela tån som gick sönder och blötte ner strumpan. Det här oroade Hilma som såg det som tecken på vanvård, hon var med i barnavårdsnämnden i Sundbyberg och hon var fosterbarnsinspektris och van vid att avgöra om föräldrar dög som sådana och om barn for illa. Men mamma var inte lika skärrad, hon hade arbetat på s.k. idiotanstalt (det hette faktiskt så) så hon hade sett värre beteenden.
Hilma var välkänd i Sundbyberg och hon var omtyckt av dem hon haft anledning att möta som distriktssköterska men också av dem vars barn hon ordnat plats på barnkoloni i Jämtland åt. Det var mer eller mindre de flesta i 30-talets Sundbyberg. Hon var allvarlig och försökte inte vara trevlig eller tillmötesgående, det handlade alltid om praktiska lösningar och för det behövdes inget extra smilande. Men Hilma såg mycket bra ut och jag tyckte till och med att hon var “söt”, hon hade självlockigt hår och smilgropar i kinderna när hon log och en liten näsa och hon påminde om Shirley Temple, den söta kavata barnstjärnan på 30-talet.

 
                                                                                              Många beklagade henne för att hon inte gift sig och bildat familj. Det svarade hon inget på, så mycket fick jag ändå veta genom mamma att Hilma varit förlovad med en man hon var djupt kär i. Hon hade som kvinnor i början av förra seklet suttit och broderat handdukar och örngott med sina blivande initialer och vad som hindrade ett giftermål är lite oklart. Fästmannen hade lånat eller Hilma hade erbjudit sitt sparkapital åt mannen för någon satsning och sen trollade han bort pengarna antingen genom spel eller en misslyckad spekulation. Sen ville han inte vara med längre och skyllde på att han inte var värd henne och efter det var hon inte intresserad av fler parförhållanden.
Hilma tillbringade sina semestrar på vandring i fjällen, hon hade varit utmed hela fjällkedjan och gått alla leder och det fanns inte ett fjällområde hon inte besökt. Från 1936 fick hon med sig Lennart som sällskap på vandringarna, på bilder från olika vattenfall och lappkåtor ser man några av Hilmas vänner, också de sköterskor och Lennart och en till yngling, jag har vetat vad han hette men det har dunstat . Från 1943 prövade hon om jag kunde tänkas vara ett bra sällskap och hon inkvarterade oss i ett gammalt ödehus i Vallbo i Jämtland och därifrån gjorde vi vandringar till platser några mil iväg. På en fjällhed i närheten av “pyramiderna” såg vi mitt ute i ödemarken som en hägring två varelser utan packning, när de kom närmare var det en dam och en pojke, vi stannade en stund och hälsade och utbytte tankar om vädret och gick vidare, det var Estelle Bernadotte med en son, de bodde antagligen i Kungliga Jaktklubbens paviljong som ligger där i närheten.
 
Det var oroliga tider, Norge var ockuperat och i fjällstugorna fick vandrare samsas med militärer. En eftermiddag när vi kom fram till Lundörrstugan möttes vi av Ernst Manker och under kvällen underhöll han oss med sina erfarenheter av samer i en fängslande föreläsning, själv såg han ut som en rövare med skägg över hela ansiktet och han sov sedan i en överslaf med alla kläderna på.             http://Sv.wikipedia.org/wiki/Ernst_Manker
Hilma bodde i ett hus på höjden vid vattentornet i Sundbyberg och flygplanen som startade från Bromma gav intryck av att flyga rakt in i hennes fönster, man nästan duckade när de kom. Vi åkte spårvagn nr 15 från Norra Bantorget för att komma till henne och när vi tagit oss upp för de åtta halvtrapporna till hennes enrummare hade hon dukat kaffebord med bröd och kakor och det gick inte att smita från att äta någon sort . Det hände att hon bakade vetebröd men det var kompakt och stelt och man fick magsyra av det. Med tillsägelsen att aldrig säga emot Hilma i minnet gick det inte att tacka nej. Det allra rysligaste blev när någon inbillat Hilma att det räckte med att jäsa degen endast en gång och sedan grädda. Detta prövade hon på oss och frågade om det var gott och vi sa inte att det smakade kladd, det skulle varit att underkänna henne såsom människa och bli svårt att bli förlåten för, det handlade inte bara om brödet. Efter det jäste hon bara en gång och när vi försökte slingra oss från att äta de oätliga bitarna sa hon “men ni tyckte ju att det var gott”. Så kan det gå när att “vara till lags” är det enda tänkbara alternativet, det kostar mycket magsyra.
Hilma hade en krets av trogna bekanta och bland dem som hon hjälpt och som beundrade henne fanns Anna Müller. Anna hade kommit till Sverige efter första världskriget från Stettin, hon skulle vara au pair hos någon och for ensam genom landet med en resväska och råkade stiga av vid fel station, så hon gick med sin resväska på banvallen i tågets riktning tills hon kom till rätt station. Hur de sedan möttes frågade vi aldrig om men Anna kom att arbeta som kontorist i Sundbyberg på 4711 (fyratusensjuhundraelva) av henne även kallat “fy tusan”. Anna ville helst bli skådespelerska och tog lektioner på fritiden i allt som var användbart för att söka in på skådespelarutbildning. Hon var rolig, hade en drastisk humor och liksom Hilma förblev hon ogift. Hon fanns där när Lennart var liten och hon fanns för mej när jag var liten. När hon hälsade på hade hon med sig ballonger eller något annat oväntat, hon lät mej sitta på ryggen som ryggsäck åt henne och hon lekte gärna och hade själv roligt. Anna hade tagit tallektioner för teaterbruk och hon talade artikulerat och betonade sina meningar så att man lyssnade och väntade på nästa. Det blev små teaterstunder av allt som hände henne.

Sen gick hennes lön till att skicka förnödenheter till familjen i Tyskland, de hade det svårt först under Hitlertiden och senare under kommunisttiden. Annas far hade varit lokförare och hon hade en syster och en bror kvar med familjer i Stettin. Annas syster Else hade en dotter Heidi som Anna ville ge bättre möjligheter till utbildning än vad hon såg att framtidens tyska diktatur kunde ge så hon lyckades med stor möda utverka tillstånd för Else att komma hit med Heidi. Paketen till Tyskland fortsatte hon med, inget blev ju precis bättre efter att freden kom, det blev ny diktatur för Stettinborna att anpassa sig till och hitta utvägar undan.

Heidi fick sin utbildning och blev formgivare, konstnär och Stockholms guide och delar sin tid mellan Kenya och Solna.  http://www.heidilange.net

Anna kom att finnas för mina barn också, hon hälsade på och oftast med sin syster Else och hon hade alltid med sig någon liten grej, häfte med sagor eller något hon räknat ut skulle kunna roa barnen och hon spred feststämning över besöken och vi fick den ena berättelsen efter den andra och inte minst om hur hon tog sej med tåg till sina släktingar i den kommuniststyrda delen av Tyskland och hur man kunde lura olika befattningshavare att göra vad de skulle utan att behöva betala mutor.
Anna inspirerades av Hilma att skaffa fina saker och vad som kom Hilma att bry sig om vackra ting vet jag inte, uppväxten med en hantverkare till far kan ha bidragit till kvalitetskravet. Det kunde gå till så att hon sett något hos en handlare hon skulle vilja ha, sen började prisförhandling och ett sparande som pågick en tid och till sist kunde hon hämta föremålet. Först den franska teservisen sedan efter månader av “lägga undan“, ett antikt litet väggskåp för just den servisen. Då allt var på plats firades med kaffe och förevisning. Hon nöjde sig inte med det enklaste och billigaste och kunde med egen inkomst bestämma över sina inköp. Hon kom med sin inredning att omge sig med tecken på att tillhöra en något högre samhällsklass än vi och hade väl gärna sett att vi hängde med. Pensioneringen innebar en ovälkommen krympning av hennes inkomster och vi blev lite mer jämställda. Sedan jag växt upp blev Hilmas roll en annan, då hon inte längre behövde ingripa i min fostran, blev det riktigt lätt att umgås och jag sökte frivilligt upp henne.
Fortsätter med Lennart nästa gång
 
 

 

 

 
 
 
 
 

 

 
 
 
 

 

 

 


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: