Skrivet av: brittakarolina | 17 januari 2010

Dala-Floda

Dala-Floda

På sommarsemestern 1938 skulle föräldrarna cykla till Hälsingland och hälsa på pappas syskon, det fanns 7 stycken från Gävle upp till Voxna. De kan ha polletterat cyklarna till Gävle för resan börjar för mej där. Vi bodde några dagar hos farbror Ture och faster Elin i Gävle, Ture var lokförare och deras fyra barn var uppvuxna. I Gävle bodde en till farbror som också var lokförare, Erik men han var ännu senare än pappa att få barn så det var inte påbörjat än. Nästa ställe vi kom till var Tomnäs och äldste brodern Johan, han var bonde och arrenderade ett jordbruk. Han var lite bister och jag minns honom för att jag skickades med 25 öre att köpa en tobaksfläta och på vägen hem tappade jag växelpengarna och han trodde att jag köpt karameller för det som blev över. Han grymtade.

Tomnäs ligger vid Runn och därifrån är det inte långt till Ornäs och den berömda Ornässtugan och där stod vi som många andra och tittade ner i avträdet där Gustav Vasa skulle ha firat sej ner när han flydde undan de danska knektarna. Vi såg också Ornäsbjörken med de flikiga bladen.                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                            Bilderna har jag hämtat på:                                                                       www.gamlavykort.nu  och  www.odla.nu/…./betula pendula dalecarlica.shtml

                                                                                                                                              Jag satt som tidigare i barnsadeln på pappas ram men det började bli tungt att trampa så pappa stönade i uppförsbackarna och föräldrarna funderade på hur de skulle kunna genomföra turen.

Vi kom till Dala-Floda där faster Tora bodde med sin man Viktor, deras bostad var i stationshuset för Viktor var stationsinspektor. De hade också uppvuxna barn, sonen var konduktör och dottern hade damfrisering i affärshuset i byn. Föräldrarna förhandlade mej ovetande om att jag skulle få stanna hos dem någon vecka medan de cyklade vidare mot Hälsingland. Minns inte att jag blev särskilt lessen eller glad, kanske glad för de hade en hund som jag gärna höll mej till. Tiden hade jag ingen uppfattning om, det hade kunnat gälla resten av livet lika gärna som ett par dagar.

Men innan föräldrarna trampade vidare var vi med om att fira “komidsommar”, andra veckan i juli, något som var speciellt för Dala-Floda. Mitt minne är att en väldig mängd folk hade samlats och man spelade och dansade och var klädda i dräkter som hade mycket färg och blomster överallt. De broderade blommorna på mössor och väskor och bårder var alla lite olika men de hade ett slags magi i sig som gjorde att jag senare försökte brodera blommor på allting i någon sorts “Flodastil”. Nu i efterhand känns det som om jag varit med om en genuin festlighet, man hade inte uppvisning för att filma eller visa upp på TV man dansade och dräkterna var de man hade vid festliga tillfällen.

Huppleken                                                                                                                      Bilder hämtade från  http://www.dala-floda.com/kofestvicku 2008. htm

                                                                                                                                             Min faster och farbror hade inget program för mej när jag en blev ensam med dem, så jag gick igenom allt på järnvägsstationen och följde farbror Viktor som en skugga. Prövade alla tekniska saker jag aldrig förr sett, en häftapparat som spottade fram krokiga ståltrådar, en telegrafapparat som det ringlade smala pappersremsor ur och som man kunde lära sig morsealfabetet med och trycka själv på. Sen måste tågen passas och annat arbete utföras, så Viktor kunde inte ha mej i hälarna hela tiden.

Familjen hade en resegrammofon och två grammofonskivor och den vevade jag igång så fort jag hade en möjlighet, det var också något nytt och jag kände på alla möjligheter den bjöd genom att skynda på skivtallriken eller bromsa upp den. Låtarna var ”En månskensafton i Mexikos land” och ”Jag och du på blå Hawai”, de sitter för alltid i minnets hårddisk. Jag fick absolut inte dra skivtallriken bakåt och hur kunde jag bara strunta i vad de sa, jag gjorde det – struntade, och det sa knick ordentligt och fjädern i skivverket gick av. Sen räckte inte en uppvevning för att spela hela skivan ut och man fick dra på mer för att få höra hela låten och det sprätte och rasslade inuti verket. Det uppdagades och man suckade, de ställde inte till med något förhör, de visste hur det gått till och jag erkände aldrig vad jag gjort och bad aldrig om ursäkt, men det var slut med spelandet.

Jag försökte sysselsätta mej ändå och gick in på kontoret och häftapparaten var ju lite rolig, jag häftade papper och man hade sagt att det måste vara papper med när man häftade. Hm, vad händer om det inte är papper med? Jag prövade ett par gånger och då fastnade något inuti och det blev tvärstopp. Oj nu blev det svårt igen, om de kom på mej skulle de sucka igen och säja att de just sagt vad jag inte skulle göra. Det fick inte ske, apparaten måste försvinna, ingen skulle se vad jag gjort. Jag stoppade in den under blusen och vandrade ut bakom magasinsbyggnaden och lät häftapparaten sjunka ner i gräset bakom några järnvägssyllar. Det dröjde till nästa dag innan någon ropade att de inte hittade häftapparaten. Alla letade och jag visste ingenting, däremot hjälpte jag till att öppna skåpluckor och leta på alla upptänkliga ställen. Apparaten var borta och det blev tyst om den, dagarna gick och det blev regnväder. Det började jäsa i det där samvetet som kanske inte var så utvecklat, det var på något sätt fel att kasta bort något som kanske gick att laga, så jag hämtade häftapparaten i det blöta gräset, torkade av den och smög in på kontoret och ställde den i ett skåp. Senare på dagen då farbror Viktor var där “hittade” jag häftapparaten åt honom och hoppades att han skulle bli glad. Han kände på den och sa “men den är ju blöt, vet du något om det här?” Neej, jag visste ingenting. Hu vad den här historien har tyngt mej. Lärdom: erkänn genast när du gjort något fel !

Sen var det hunden. Familjen hade en vacker settertik som hette Pretty. Hon var snäll och jag ville gärna gå ut med henne. En dag fick jag inte ta ut henne för de sa “hon löper” och hon kan slita sej. Jag visste ingenting om hundfortplantning och att löpa var att springa. Sen skulle jag cykla till kusin Karins damfrisering med något och jag ville ha Pretty med. Efter noggrann genomgång att jag inte fick släppa henne for jag iväg och då vi kommit halvvägs skuttade Pretty till och jag tappade greppet om kopplet och hon sprang till skogs. Då vände jag och for tillbaks och berättade vad som hänt och då kom hela huset på benen. Det kunde bli katastrof och man telefonerade och for ut med cyklar och anade vart hon hade stuckit och det var stort pådrag. Som väl var kom någon hem ledande med hunden och sen var det tyst om det. Jag bad inte mer att få gå ut med henne.

Men jag tror att faster Toras familj var lättad då föräldrarna hämtade mej och vi for hem till Stockholm. Farbröderna och kusinerna i Hälsingland fick jag aldrig träffa och jag har inte heller återsett någon av dem jag gästade objuden sommaren 1938.

Påsömskurs                                                                                                                          Bild hämtad från http://www.dala-floda.com.kofestvicku 2008.htm

Dala-Floda Mosaik                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                Bild hämtad från: http://www.ottiliasveranda.blogspot.com


Responses

  1. Hej Britta,
    Vad spännande det är att läsa om din barndom. Vi håller andan till nästa kapitel. Vem kan den elake skådespelaren vara montro…


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: