Skrivet av: brittakarolina | 15 januari 2010

Hjärnegatan forts.3

 Forts. Hjärnegatan

När vi skulle göra natt i lägenheten drogs ottomanlådan ut, de tre ottomankuddarna las i och fyllde precis upp lådan och på dem sov mamma. Det var inte så bekvämt men funkade. Barnsängen blev snart för liten för mej och då hade pappa hittat en sängbotten med infällbara ben vid en vindsröjning hos Fille Salwén på Agnegatan och den fick stå bakom dörren om dagarna och på kvällen lyftes den fram och bäddades åt mamma, nu fick hon säng i vanlig höjd. Ottomanlådan blev min när jag slapp ut ur spjälsängen och den lyftes då varje kväll över bordet bort till rummets andra kortsida, sedan kunde mammas säng tas fram och bäddas. Det blev en rutin och man måste alltid vara två till lyften, rörelserna satt till slut i ryggmärgen.

Både pappa och mamma snarkade, det dånade om dem båda. Mamma pratade dessutom osammanhängande i sömnen eller skrek hjärtskärande på hjälp och ibland upphörde hon att andas. Sen stod pottan med en vattenslurk i botten vid pappas säng så att han skulle kunna spotta ut snusbussen. Han tömde den inte själv på morgonen utan den blev gärna stående och om någon råkade ringa på dörren gällde det att fort hämta pottan och spola ur den i badrummet så ingen såg den. 

De som kunde tänkas komma var Fille Salwén en postis som pappa, han bodde på Agnegatan där den tog slut mot ett plank där Separators område tog vid och S.t Eriks sjukhus bårhus hade utgång. Fille var en vänlig själ, som visste att pappa kunde allt, fila och skränka sågar, laga vad som helst och uppfinna lösningar på tekniska problem och Fille hade alltid ett ärende, en grunka som skulle lagas eller något sättas ihop.

Sen var det Sjödin också han en posttjänsteman, han kom ibland för att få prata och få två supar, aldrig mer, då kom de slipade glasen fram, vi hade sammanlagt fyra.

Det hände att Hilma kom och hon ville alltid sitta i köket, då fick hon tala ostört med mamma. Hon hade alltid några råd att dela ut, hon kände ansvar för sin lillasyster och hon ansåg att Ida varit naiv, dels som gift sej med pappa och dels för det sätt hon skötte mej på. Och då var det resultatet som räknades, inte vad hon såg att Ida gjorde fel. På den tiden fostrade man barn, barnens egen personlighet var inte inräknad, den skulle och kunde fostras till lämplig fason. Jag var väldigt lydig men jag frågade om saker de inte kunde eller ville svara på och jag kommenterade de svar jag fick och var logisk som ett barn. Det ledde till komplikationer för mamma och efter ett vanligt ordbyte med Hilma tog mej mamma åt sidan och inpräntade “du FÅR inte säja emot Hilma, även om hon säger att korpen är vit, så får du inte säja emot”. Jag var lydig och tog till mej uppmaningen. Det blev en färdighet som jag kom att använda mej av när det blev för tungt att säja emot även andra än Hilma och det resulterade i att jobbiga personer fann mej trivsam och trodde att jag var med på vad som helst. Att sedan visa färg efter att först ha uppfattats som medgörlig var inte alltid nådigt.

Vandringarna i omgivningarna tog mej runt hela Kungsholmen och Norrmalm och Östermalm, jag hittade bland alla gatorna, parkerna och kajerna, men Söder kom att ligga utanför. Vid Agnegatans slut fanns en bakdörr till Separators område och innanför var det parksnår ner till Barnhusviken och där hade jag inte varit inne. Jag hade varnats att det fanns ett pojkgäng där och att de rövade tjejer, så man skulle inte gå nära. Jag hade varit ute på en runda och hittat bra gipsbitar i en rivningshög, de var bra att rita hage på gatan med och kritor kostade. Jag tog en liten sväng upp mot plankdörren vid Agnegatan och plötsligt hade jag ett helt pojkgäng över mej. De tog i och skulle dra med mej genom dörren ut i det okända men jag slogs för livet, med gipsbitarna bankade jag på dom och sen sparkade jag dom allt vad jag orkade och jag bet och pojkarna släppte taget en efter en och när det bara var två kvar vred jag mej ur deras grepp och sprang därifrån. Då hade jag rejäl hjärtklappning och inte gick det att berätta hemma, då skulle det nog bli någon inskränkning hellre då passa sig bättre en annan gång.

Fula gubbar var inte heller riktigt uppfunna än eller man talade inte om dem, de kom i samband med Gerdmordet 1939, då gjordes man medveten om vad små flickor kunde bli utsatta för. Men de fula gubbarna fanns även tidigare. En halvgammal farbror kunde komma ute på Fleminggatan och fråga efter vägen, han hittade inte riktigt och sen plockade han upp en tvåkrona ur fickan och stod och rullade med den och frågade efter Fleminggatan fem. Jag tyckte han var dum och sa “men numrena står ju ovanför porten, du kan ju bara läsa och gå, det är ditåt”. Han ville ändå ha sällskap dit men det fick han inte. Ulla i  Wargentinsgatan 1 berättade att en farbror hade kommit efter henne och ville ha hjälp med att kissa för han var lite dålig. Och sen inne på gården gjorde han så här. Jaa nog fanns de även före 1939.

Förutom Gunhild i 10:an fanns en något yngre flicka Ingrid i 6:an och det fanns fler barn men man höll dem lite mer hemma, vi visste vad de hette men de hoppade inte rep och hage på gatan. En familj i samma hus som Ingrid hade två pojkar som vi mest såg ryggarna på när de gick in, den yngre hette Jan och honom kunde man prata med, han svarade. Jag minns särskilt en gång när han visade mej sin mössa, det var en kalott sydd av fyra eller fem fält och den var dekorerad med små filtbitar i olika färger som blev hjärter och ruter och han var så upptagen av att beskriva formen hos de påsydda bitarna så jag blev lite generad för jag förstod inte riktigt hans intresse. Av en händelse hörde jag hans namn för något år sedan, han är formgivare och jag förstod att det var samma person som en gång bott på Hjärnegatan. http://www.janostwald.se

Ingrid i samma hus var rar, vi var tillsammans mycket trots att hon var två år yngre men sen flyttade en mamma med en dotter in i 5:an mittemot Ingrid och de fick nära till varandra och då blev jag inte längre den enda för henne att vara med och jag blev helt enkelt dumpad.

När jag fyllde 9 år fick jag en ny egen cykel, den var rostbrun och hette Hinden precis som mammas svarta. Men varför var den rostbrun? Varför inte röd?

När höstterminen kom började jag i tredje klass och nu fick vi Fröken Söderström. Hon var något äldre, hade varit med länge, hon var sansad och tolkade oss positivt, hon var inte sarkastisk och avhånade ingen och favoriserade inte heller någon. Nu fick vi gymnastik i gymnastiksalen med Fröken Lybeck och musik i musiksalen också med särskild lärare, minns inte namnet men han kallades “moppe“, han var helt flintskallig. Vi hade ingen respekt för moppe och som på givet tecken var vi alla flamsiga och fnissade åt allt. Vi hade också blivit uppdelade i de som kunde sjunga och de som inte kunde. Jag hade trott att jag kunde men fick nu veta hur det var, jag kunde inte.

På rasterna var man ute på skolgården och det fanns alltid lärare ute som patrullerande poliser. Ungefär mitt på solgården fanns en liten trädunge och en fontän. Jag lånar en bild från http://bjornholm.blogspot.com                                                                                      Min första skola. Han beskriver med bilder vad som finns kvar av skolan och  säger att han inte är ledsen över att den är riven.


När det var snö och frös till på vintern skyndade man sig ut till det låga räcket runt fontänen på skolgården, där höll vi i oss och gnuggade upp en kana med fötterna, det var nog både tjejer och killar som gnuggade kana och det gällde att få till den största. När det ringde in ställde alla klasserna upp sej var för sej i dubbla led och gick in i den ordning som bestämdes av vakthavande lärare. Hur bar de sig åt för att få till den här ordningen?

Det var trevligt hos Fröken Söderström, jag kommer inte på något som skulle kunnat vara bättre, pojkarna satt i ena halvan av rummet och flickorna i andra halvan och några kollisioner mellan föräldrar och lärare eller mellan barn uppfattade jag aldrig. Några barn var klart klyftigare än andra men de som kunde rita bra fick mer beundran än de andra. En av flickorna, Inger kunde dra vilka linjer som helst och hon ritade människor utan besvär och gjorde sagor och berättelser. Hon gick på dåvarande Konstfack vid Hötorget en kväll i veckan, då hade de öppet för vem som helst att gå dit och rita. Hon frågade om jag ville gå med och det ville jag men när jag stod där med papper och penna kunde jag inte komma på något alls att rita. Jag fick ingen idé och pennan och jag var helt stumma, så efter några gånger uteblev jag. Inger blev konstnär men lever inte längre.

Fortsättning med Hjärnegatsanknytning


Responses

  1. <Åååååhhhhh Mamma !

    Vad roligt att läsa allt detta från Stockholm och Hjärnegatan.

    Finns Jan Ostvalds kalott och dess former och indelningar med i alla hans kärl i någon mån?…

    • Jo men visst är det några kalotter med bland skålarna, det har jag inte kommit på. Kul !


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: