Skrivet av: brittakarolina | 15 januari 2010

Hjärnegatan forts.2

 Forts. Hjärnegatan

 

Jag började i andra klass i Kungsholmens folkskola och hörde till dem som hade längst väg att gå till skolan. Det var Fleminggatan ända till slutet. Skolan var en stor anläggning som utgjorde tre sidor i ett kvarter. Den var byggd i slutet av 1800-talet och egentligen inte äldre än 50 år då jag började där, men den kändes ändå väldigt gammal. Första tiden fick jag sällskap till skolan med en pojke som hette Hasse, inte att förväxla med den som slogs men han bodde också i det bevakade området i HSB-blocket. Han var fräknig över hela ansiktet och lätt rödhårig och han var fridsam och trevlig att prata med. Vägen var lång och vi var ensamma om den långa vägen och vi gick hand i hand och det kändes bra. Tills någon i klassen fick syn på oss och började reta oss och efter det undvek Hasse mej utan att vi blivit osams. Det var en förlust att vara som luft för Hasse för resten av skoltiden.

Lärarinnan hette Fröken Håkansson och eftersom resten av klassen redan gått för henne i ett år, blev jag presenterad särskilt. Jag var ovan vid hennes metoder och förstod inte hennes form av rättvisa, hon delade gärna in klassen i de som hade gjort rätt och de som hade gjort fel. De som gjort fel fick någon form av straff, de gick miste om något roligt som hon lockat alla med först.

Vi skulle åka på utflykt till Lidingö och det kostade 50 öre som vi skulle ha med oss till Fröken. Det skulle vara jämna pengar, för hon kunde inte sitta och ha växelkontor. Fröken påminde en dag om att pengarna måste nu betalas och jag gick hem på frukostrasten och påminde mamma. Mamma hade ingen växel och det måste vara jämna pengar, alltså fick jag inga alls. Då jag sa det till Fröken mulnade hon och sa att det var dåligt påhittat för att skyla över att jag glömt och då skulle det inte bli någon resa för min del. Då mamma fick höra resultatet blev hon arg och vandrade med till skolan och fröken och bekräftade vad jag sagt och Fröken log och var SÅÅ tillmötesgående. Jomenvisst, hon hade trott fel.

Utflykten till Lidingö gick till ett hus med trädgård, där vi fick saft och bullar i gröngräset och sen skulle vi lyssna på Frökens far eller morfar eller äldre släkting när han berättade om hur det var i Kina för längesedan, han hade varit missionär där.

Innan jag kände alla och visste vem som var vem kom en dag en upprörd mamma till klassen och med hög röst sa att Hans hade retat och förföljt Bonni för att han var jude och sagt att judarna korsfäst Jesus. Jag minns inte exakt hur orden föll men Hans kallades fram till Fröken och hon höll en liten föreläsning för honom och slutade med att vi fick inte glömma att Jesus själv var jude. Jag begrep ingenting av vad det handlade om och vet inte om Hans slutade retas och om Bonni fick det lugnare efter den här episoden, vet bara i efterhand att vi var i början av en tid som Hans kom med en föraning om och han hade inte hittat på det här själv. Både Hans och Bonni lever än och jag undrar om de också minns. 

Pappa gjorde något som under hela min uppväxttid fyllde mej med skamkänslor, han snusade. Vid den här tiden på 30 och 40-talen snusade ingen civiliserad person, ingen spottade ut snusbussar eller halade upp en snusdosa ur fickan och klämde ihop en brun bulle och stoppade in i munnen och sen föste bort smulorna som ramlat på kläderna.

Det hände att snuset tog slut och jag ombads att gå ner till Lissenko och köpa en ask, Georg Lissenko var den vänlige tobakshandlaren i det nybyggda HSB- huset och jag gick dit men inte med någon glädje. Varje gång kändes det som “det här vill jag aldrig göra mer” men ingen gång blev den sista. Lissenko var snäll, han var invandrare från Ukraina, talade lite bruten svenska och sen var han lite stilig och tittade rakt på en. Mamma talade gärna med hans fru och pappa försökte bjuda Georg på sprit men det gick inte alls. Lissenkos barn och barnbarn har gjort en stor släktkrönika som innehåller historia från både före och efter tobaksaffären på Wargentinsgatan. Vad jag saknar är en bild av Lissenko som jag minns honom.

http://www.lissenko.net/kronika/

Pappa dämpade sin inre oro med alkohol, det kunde vara pilsner eller renat från bolaget. Pilsner gick att köpa i mjölkaffären och bolaget låg i kvarteret mittemot. Man hade motbok för att köpa sprit, en man fick köpa tre liter per månad och en kvinna i bästa fall en liter. En liter var en liter och inte 750 ml. Man kunde också gå på ölkafé och dricka pilsner. Sen gällde det att hitta någon att dela sorgen eller glädjen med och på ölcafé fanns alltid någon att prata med. När pappa köpt ut på bolaget fanns “lackerarn” som alltid antingen själv hade något hemma eller tog emot när någon bjöd, han var nog den mest motbjudande av pappas supsällskap. Länge brukade pappa ringa på nere hos portvakten Berger när han gick förbi och vara välkommen med sprit i innerfickan men efter ett par år sa hans fru ifrån att han inte fick komma och lura i mannen sprit.

Pappa drack aldrig någonsin de dagar han arbetade, när rocken var borstad representerade han Postverket och då gällde spiknykterhet. När han var ledig tog han inte på sig krage och hade gärna en svart slokhatt på när han gick ut, den skulle kanske vara tecknet på att han varit rallare en gång och den tyckte han om. För mej var den ryslig, ingens pappa såg ut så och med rallarhatt.

Mamma hade letat upp Kungsholmens Socialdemokratiska kvinnoklubb och gick till deras möten och arrangemang och hon fick en liten krets med damer som hjälpte henne att göra det rätta. För det var ju mycket som var lite fel med vårt liv, inte bara pappas yrke, han var ju inte grovarbetare och sen hade vi fel tidning och jag minns inte allt som borde varit annorlunda. Sen hackade man inbördes på varandra och helst när den felande inte var närvarande. Alla var fel på något vis och kunde misstänkas ha ambitioner att BLI något inom rörelsen, underförstått att det skulle man inte vilja och isynnerhet inte kvinnor.

En gång fick jag följa med på en föreläsning, en seriös kvinna något yngre än mamma talade och jag svalde vartenda ord. Jag blev alldeles tagen av hennes sätt att vara helt naturlig, inte larvig och med stor kraft uttrycka sin mening. Hon hette Nancy Eriksson och henne hade jag velat vara släkt med. Jag frågade mamma om henne och min fascination gick väl inte att dölja, kanske läste hon av en jämförande värdering av sej själv och Nancy skulle man inte prata så mycket om, “hon vill bara in i riksdagen”. Så kunde man resonera om varandra inom kvinnoklubben. Nancy KOM in i riksdagen.

Mer med Hjärnegatsanknytning kommer.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: