Skrivet av: brittakarolina | 16 februari 2010

Sveaplan

Stockholms Högre Allmänna Läroverk för Flickor å Norrmalm, SHALF, Sveaplans flickläroverk, Sveaplans Gymnasium det finns många namn att söka på och nu är det Socialinstitutet vid Stockholms Universitet.

Det blev mer om Sveaplan än jag anade, så det får bli flera delar.

Det första året i läroverket fanns ännu spårvagnarna 2 och 11 kvar på Fleminggatan, (från 1941 trådbussar) och för att komma från Hjärnegatan till Sveaplan steg man på den som kom först vid S:t Eriks sjukhus och bytte till 3:an vid Vasagatan och gick av vid Norrtull. Därifrån såg man skolan och hade bara att passera ett långt kvarter med skjulverkstäder i en grop där nu Wennergren Center reser sig och det Nya Nortull just arbetas fram.  Man fick köpa spårvagnskort för just de linjer man valt och på det fick man åka fram till ett visst klockslag, då skolan rimligtvis var slut. Skolan lyste vit och nybyggd med en tydlig klocka på gaveln och en stor gård framför inramad av nyplanterade lindar.

1:5 A där jag hamnade bestod av flickor från hela innerstaden och ganska många från förorterna. Det var det första läroverket där flickor kunde ta studenten, vilket var nödvändigt för att komma in på högre utbildningar och för att kunna söka högre befattningar i samhället, det som tidigare varit reserverat för enbart män.  Rektor var Justus Lundberg och jag har letat efter något skrivet om honom, helst lovord från någon som kommit på vilken betydelse hans ledarskap haft för skolan men jag hittar inget. Först sedan jag tagit mig till Stadsarkivet hittar jag tecken på hans existens och då i form av svarsbrev på diverse klagomål.     

Man gick in under ett tak mellan pelare, passerade en dricksvattenfontän, gick genom entrédörrarna och förbi vaktmästarburen av glas, där ”Sam” brukade sitta och efter några trappsteg upp stod man i aulans förhall framför en fresk av Bo Beskow. Den bredde ut sig från vägg till vägg och i vardera änden var en dubbeldörr in till aulan och dagen började alltid med samling till morgonbön i aulan. Man sjöng en psalm eller någon spelade något på den fantastiska orgeln, någon av lärarna höll en betraktelse som skulle ge oss rätt färdriktning, alla lärarna var inte troende men kärleksevangeliet är ju lätt att hålla sig till även för en icke troende, så innehållet blev ungefär det samma. Sen en psalm och kungörelser eller kanske tvärtom och aulan tömdes och lektionerna kunde börja.

Skolan var ny och den femåriga realskolan likaså, det fanns bara en årskurs före oss, fyraårig realskola fanns redan, de hade kommit från folkskolans sjätte klass, gymnasiet var fyllt av både tre-och fyraåriga latin-och reallinjer.  Vår klassföreståndare hette Elisabeth Laurén och hon undervisade i tyska. Alla ämnen hade olika lärare så det blev många temperament att klura ut och förhålla sig till och ämnena färgades av sina lärare. Tyska var första främmande språk på den här tiden och trots fem års undervisning, en totalt sönderläst grammatikbok, prov, skrivningar och rabblande av prepositioner, kan jag inte ens beställa en tågbiljett på tyska. Läsa är OK men att öppna munnen gå inte. Var det undervisningen eller det som hände i världen och väldigt nära oss som bromsade frejdigheten? Antagligen båda.

Vi placerades i bokstavsordning i bänkarna, de med efternamn på A på första bänkraden och Ö längst bak. S kom alltid på näst sista raden. De som höll ihop på rasterna skildes i skolsalen genom bokstavsordningen. Sen råkade det bli så att vi var tre brevid varandra på S som hette Birgitta, Britta och Birgitta, ingen kände den andra förut men vi blev vänner. En bodde på Söder och den andra ett kvarter från mej på Fleminggatan. Genom att skolan låg vid Sveaplan fick en grupp barn från Vasastan nära till skolan och de hade träffats förr, sen var det Spånga, Upplands Väsby, Norrviken, Tureberg, Stocksund, Enebyberg, Trångsund, Ängby och Ålsten som var hemadresser och de hade längre resvägar.

Efter en tid tillsammans började en del grupper skilja ut sig och man hittade några som man kom bättre överens med än andra. De långa och mer utvecklade var ofta tillsammans, de intelligenta och upplysta som hade blivit förhörda på läxor hemma och som uttryckte sig mer belevat hittade varandra, vi tre på S hängde ihop, de från Vasastan var redan en grupp och de gick ofta tillsammans hem från skolan. En av dem var kanske lite mer försigkommen än de övriga. En dag hade hon hittat en brosch eller något liknande på gatan och den hade hon behållit trots att de övriga sagt åt henne flera gånger att gå till polisen med den. Efter några dagar skvallrade någon för klasföreståndarinnan och hon satte genast igång med en sorts förhör inför hela klassen. Vartefter tiden gick, gick lektionerna i tyska åt att gräva fram andra otrevligheter som denna flicka gjort sig skyldig till och alla uppmanades att bidra om de visste något. Det slutade med att flickan fick C i uppförandebetyg och hon flyttades inte upp i nästa klass. Vi fick aldrig veta om och hur rektor agerade och om mor eller far fått yttra sig. Hon kom inte tillbaka när höstterminen började och nu efter nära 70 år ser jag att hon blev ett offer i det ögonblick någon skvallrade för just denna Fröken.  Vi övriga blev klart medvetna om att det var bäst att passa sig för att göra något misshagligt och bli ertappad. Morgonbönernas kärleksbudskap gällde inte alltid för lärare som inte själva haft barn. Jag har hittat uppgifter i arkivet om just vår klasskamrat och om ytterligare ett fall där en bagatellartad förseelse blåstes upp till ett 20-sidigt ärende med advokat och läkare inblandade.

På rasterna skulle man ut, ingen fick vara kvar i rum eller korridorer och alla blev utfösta. Vi tre på S var först ute och stack iväg till ”berget” och letade efter spår av vad som helst eller växter, det gav oss den omväxling och spänning som gjorde att lektionerna blev drägliga.  Alla lektioner var inte heller långtråkiga, allmän historia med Fröken Ragnhild Thott var veckans höjdpunkter. Egypten, Grekland, Rom, allt var nytt och hon berättade för oss med inlevelse, men sen var det hela hennes gestalt och hållning som bidrog till att göra ämnet intressant, hon var stilla självlysande.

I teckning hade vi Ingalill Odhelius ”Oddan”. Hennes röst var gäll och när hon försökte överrösta oss blev den till skrik, hon var inte elak, men hon hade ingen kontakt med oss. Varje höst fick några elever med sig några kronor och en hink och skickades ner till Herr Ridder, trädgårdsmästaren bakom skolan för att inköpa höstblommor. Det var mest astrar men även dahlior kunde ingå och de skulle målas av. Vi gjorde vad vi kunde men vi lärde oss nog ingenting om vare sig färglära eller komposition och i brist på det heller inget om glädjen i att måla utan den kunskapen, Oddan var bara förstrött intresserad och allt var en enda skrikig oordning. 

Trädgården bakom skolan finns beskriven i Vivi von Horns ”Roslagstull” från 1958, den finns på antikvariat och hon berättar hur Olle Ridder kom till Sparres träslott men också om de övriga husen i Bellevueparken, när de tillkommit och vilka som bott där. På vår tid levde ännu Carl Eldh och arbetade i sin ateljé bakom högt plank. Parken var skolans närmaste granne österut och vi följde växtligheten de olika årstiderna. På slänten söder om Johan Paschs malmgård, där avloppet doftande rann ut hittade vi nunneörten tidigt på våren och framför trappan till huvudbyggnaden bredde mattor av vildtulpaner ut sig.

I biologi undervisade Evert Ewetz och där kom mitt växtintresse till sin rätt. Herbarietvånget var nyligen avskaffat men om vi var ambitiösa fick vi gärna pressa 30 växter och lämna in efter sommaren. Det var klart ena Birgittan och jag skulle pressa växter och vi fick så högt betyg vi kunde få redan innan vi visat upp något. Biologi var självklart något jag tyckte om och det höga betyget var en bekräftelse på mitt intresse. Nu var det så att Ewetz brukade ha en eller två favoriter i varje klass, som han ägnade överdrivet och varmt intresse. Han hade valt ut Birgitta och eftersom vi hängde ihop så blev jag med på ett hörn i det här lite halvt onämnbara förhållandet. Vi kände oss sedda och det var alltid lite spännande vad han skulle uppmärksamma och skoja med oss om. Lite skevt var det på något vis och efter att ha läst Nabokows Lolita går det väl inte att blunda för vad vi representerade. När vi senare fick en annan biologilärare, Figge Hammarberg, gav han sig den på att punktera Ewetz favoriter och betyget sjönk till ett Ba. Han började fråga efter fysiologiska förlopp och invecklade mekanismer hos bävrar och ödlor, som han ansåg att vi med våra höga betyg skulle veta. Det kunde vi inte och vi avhånades ordentligt, kinderna brände och biologi blev därfter inte särskilt kul, men botaniken kunde han inte dra ner, den var en del av mej som han inte kom åt, där var jag suverän.

forts följer.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: