Skrivet av: brittakarolina | 28 februari 2010

Flickscout

FlickscoutInnan jag börjar berätta om mitt scoutliv måste jag försöka reda ut vilka värderingar som kan ha lett fram till min mammas beslut att gå iväg med mej till scouterna.

För 70 år sedan var en av de värsta synderna en förälder av vår samhällsklass (arbetare och lägre tjänstemän) kunde göra sig skyldig till, det var att göra sitt barn ”bortskämt”. Ett bortskämt barn noterades omedelbart av omgivningen för vad det var, odrägligt på något vis och det tog märkbar plats i ett sällskap. Att skämma bort sitt barn kunde ske på många sätt, att vara för kärleksfull (dalta), att lyssna på barnet när det pratade, då kände det sig märkvärdigt, att pjoska vid blessyrer, att lyfta upp och trösta i tid och otid och att inte ge det syskon. Det är bara några exempel på vad som kunde leda till att barnet blev bortskämt och odrägligt. Var man ”endabarn” ansågs man automatiskt som bortskämd. Lennart var så mycket äldre än jag och hade dessutom lämnat hemmet, så i praktiken var jag ett endabarn.

Det gällde alltså att hitta någon gemenskap att sätta mej i där jag kunde få lite motstånd och ändå inte bli plågad. Mammas kvinnoklubb ansåg att jag tillhörde Unga Örnar, deras ungdomsgrupp och plantskola, sen fanns det scouterna och de hade inte politik på schemat och en annan förening inte långt från oss var Svenska Ungdomsringen för Bygdekultur som numera heter Folkdansringen. Dit gick mamma med mej och frågade om de hade någon barnavdelning för folkdans. Det hade de inte men däremot hade de en scoutavdelning. Alla skulle ha en scoutgrupp NTO, KFUK-KFUM, Svenska Kyrkan och jag vet inte alla. Så i stället för att lära mej turer i folkdans blev det scouter för mej.

Kåren hette Polstjärnan (tror jag) och ledaren var Kullan och jag fick scoutnamnet Putte för jag var nu den yngsta i gruppen. Man träffades en gång i veckan i en källarlokal på Inedalsgatan. Innan man blev upptagen som scout skulle man visa prov på att kunna knyta vissa knopar, att rita upp svenska flaggan med dess rätta proportioner, att kunna stoppa en strumpa och en del saker till och vid upptagningen skulle man ha scoutdräkt. En scoutblus skulle inhandlas, men den var för dyr, så mamma skulle sy den. Hon sydde men sen blev det för pillrigt med ficklocken och axelklaffarna så hon fuskade och när dräkten inspekterades (som i det militära) påpekades felen. Nu var man inte så sträng i Ungdomsringens scoutkår, så de lät mej ha  knapplösa axelklaffar och fickor med låtsaslock.  Det var måttligt spännande att gå till mötena men jag var inräknad och uppropad och då kunde jag inte säja nej och gå därifrån.  Sen läste mamma på scoutlagen och påminde mej om mitt scoutlöfte och mina plikter när jag blev motsträvig, men då kände jag att det var stopp. Jag hade inte bett om att få bli scout, det var hennes påhitt. Det hände att jag hade så mycket medvetenhet så jag sa det men hon försökte flera gånger och det var lite skamligt.

Ungdomsringen hade också en sorts semesteranläggning söder om Stockholm, Sillvik vid Norsborg, en gammal grosshandlarvilla med egna spöken. Dit cyklade vi flera gånger när det var grön årstid men jag minns inte att jag såg fram emot kompisarna eller vad vi skulle göra.       http://hem.passagen.se/kur.nu/sillvik/sillintro.htm

I läroverket visade det sig att Birgitta på Fleminggatan var med i en scoutkår vid Rålambshovsskolan den hette Lilla Björn och de verkade ha jättekul. De planerade för ett sommarläger 1942 och där kunde jag också få vara med. Efter den sommaren lämnade jag Polstjärnan och gick till Lilla Björn i stället. Bland det första som hände där var att min blus underkändes, hellre ingen blus än en felaktig. Det blev att gå till flickscoutboden på Arsenalsgatan och köpa en reglementsenlig blus med fickor och axelklaffar ditsatta på rätt sätt och som kostade kronor.

Vid den här tiden med krig inpå knutarna skulle alla hjälpa till att avlasta jordbrukarna, männen var inkallade och skörden och djuren skulle ändå tas omhand så frivilliga ställde upp vid höbärgning och skörd och potatisupptagning och annat. Scouterna var inte sämre, så det första lägret jag deltog i var ett arbetsläger. Vi låg i tält i en skogsbacke hos en ganska nybliven bonde i Hölö, ogift och icke inkallad.  Toaletten var en ränna grävd i marken och där man satt uppklättrad på en stång ovanför gropen, allt var så primitivt som det ska vara på ett läger. En något äldre scout stod för matlagningen, annars hade det nog inte blivit så mycket mat för oss. Arbetet jag minns bestod i att vi gick ner till sjön och delade upp oss så att två lag gick ut i varsin roddbåt med skäror och skar vass. Vintrarna i början av 40-talet var mycket kalla och kanske hade det varit brist på hö till djuren och nu skulle man gardera sig med nödfoder för vintern. Resten av oss skulle röja en sank hage intill samma sjö fri från sly, för att kunna släppa dit djur. Vi hade yxor och högg allt vi orkade.

Där var vi med om att möta något för första gången. Det luktade väldigt illa på ett par ställen i hagen och vi försökte komma på vad det var. Det var en svamp som stod och droppade och brevid den låg ett stort ”ägg”. Vad var det? Ormägg? Nej det var en växt, vi klöv ägget och blev inte klokare. Väl hemma i stan såg vi i svampboken att det var en liksvamp eller stinksvamp. http://svampklubben.org/aug2004.html                                                                Vasskörden gav mer synligt resultat, vi fyllde båtarna med jättelika buntar av vass. Det här året var ett bladlusår, så vassen var helt överdragen med gröna bladlöss och det blev vi också,  men man vande sej och det var roligare att skära vass än att röja sly. Det var häftigt att få använda skäror men en av flickorna råkade skära fel och skar av pulsådern i ena handen. Då blev det full fart och mycket spring, det fanns inga mobiltelefoner, så det tog lite tid innan hon kom iväg till sjukhus och blev ihopsydd, men sen var det inte mer prat om det. Scouter ska klara allt med glatt humör och tryckförband hade vi ju lärt oss att lägga så vaddå?                                         Skära

Varje kväll hade vi lägerbål och sjöng hurtiga sånger Jopp Hej Di Jopp Hej Da. En kväll ville markägaren vara med och han kom med en gitarr och ville sjunga. Ledarna skruvade på sej men kunde inte säja nej och innan de hann dra andan hade han börjat sjunga oanständiga visor med djävulen och sprit och onämnbara kroppsdelar inblandade och det var så vansinnigt roligt så vi höll på att skratta ihjäl oss. Och vilka åhörare ! 32 garanterade oskulder mellan 13 och 20 år med renheten och plikten som ledstjärnor. Det var alltså fritt fall och vi skrek som på Gröna Lund. Våra ledare Topsy och Peggy satt och såg glasartade ut och sångaren var, som ofta när han har en gitarr, svår att få att sluta och det tog tid innan allt återgick till det scoutiga igen och vi sjöng scoutsången och gick och la oss i våra tält. Birgitta och jag var i samma patrull och strax innan vi somnade hörde vi en mansröst som snubblade kring bland tältstagen och försökte hitta Topsy, tältväggar gör att inget sker i hemlighet och nu ville vår bonde träffa Topsy. Hm.

Året därpå var det dags för arbetsläger igen, denna gång vid Mörkö och här var det mer åkerarbete för oss, dra upp tistlar och annan rensning. Då vi besökte kyrkan en dag kom prästen ut från prästgården och tittade på oss och plötsligt pekade han på Birgittas syster Gunborg och frågade vad hon hette. Hon sa sitt namn och glädjestrålande sa prästen: ”jag känner din mamma, om du kommer in så ska jag bjuda på något gott”. Birgitta pekades ut som syster men de ville inte gå in till prästen utan oss andra så hela raddan vällde in i prästgården. Där fick vi så småningom plättar och saft som prästfrun ordnade och då vi tackade sa prästen: ”det här fick ni enbart för att jag kände igen henne där” och pekade på Gunborg. Prästen hette Paban i efternamn och det uttalades pabang och det hade vi förstås roligt med.

Det var ett regnigt läger, men vi levde på med alla lägerrutiner. Lägerbål med uppspända paraplyer om kvällarna och en kväll kom prästen på besök  och ville delta och få läsa en bön. Men först skulle elden tändas och det bad han att få göra. Han skrynklade ihop lite papper och böjde sig fram över vedhögen och sa med hög präströst:” Nu ska vi se hur stark min tro är”, första stickan slocknade, andra, tredje sen slutade vi räkna, mer skrynklat papper men då inget ville sig frågade han uppgivet ”finns det ingen fotogen här nånstans”? Med förenade krafter blev det eld så småningom men prästen pabangs eldgörningsrepliker fick evigt liv.

1944 var jag med på ett läger för patrulledare från hela Sverige, platsen har fallit ur minnet men då fick jag faktiskt två vänner, en från Härjedalen och en från Småland. Vi brevväxlade en tid och det var kontakter som tog sig förbi uniformen och gick vid sidan om scoutlivet. 

Året därefter var det ett läger på Grinda utan arbetsuppgifter. Jag hade  avancerat till patrulledare och hade  5 eller 6 yngre flickor som skulle fås att arbeta för målet att vinna alla tävlingar. Två av flickorna tyckte inte att det var kul med mej, så de gick sin egen väg och gjorde bara vad de tyckte var roligt och det blev svårt att få oss att verka sammansvetsade. Och jag blev arg, vilket inte gjorde saken bättre. Ena flickan var dotter till en dåtidens kändis och betraktades enbart som charmig och hon blev på något vis oberörbar, varje gång hon kom på tal med en suck nämnde man även hennes fars namn. Jag har hittat en dagbok från det här lägret men redan då kände jag mig antagligen så misslyckad så jag skrev inte in hur sur jag blev på dem som jag tyckte svek gänget. En scout får inte bli sur. Jag kände mej dum som inte kunde hitta på något tillräckligt lockande att få tillbaks de två i gänget. En natt blev vi väckta strax efter tolv för något hemskt hade hänt. Paki – Estelle Bernadotte hade varit i stan och tagit sina juveler med ut till Grinda och nu var de försvunna. Vår uppgift var att leta efter dem, de var gulaktiga och bestod av gula ärtor utspridda lite här och var. Patrullerna tävlade förstås om vem som hittade flest ärtor och dagen efter vid ett korum fick vi överlämna  ”juvelerna” och hurra för dem som funnit flest. Det här hade jag helt glömt.

1946 års läger var riksomfattande och skulle vara på Björkö utanför Sundsvall. Birgitta och jag hade anmält oss och vi skulle cykla dit. Märkligt att vi blev ivägsläppta ensamma. Vi startade den 20 juli 1946 och trampade den första dagen till Uppsala. Vi hade scoutblusar, så vi inte skulle förväxlas med några ”ohöviska” flickor och det gav oss en del fördelar, vi sov gratis på en del vandrarhem och man tog gärna hand om oss och visade oss runt på olika ställen. Nästa mål var Dannemora men där var det stängt så vi tog oss förbi Lövsta bruk och sov under bar himmel någonstans. Det blev inte så mycket sömn för myggen plågade oss och i gryningen fortsatte vi till Älvkarleby och vi hade medvind. Där blev vi visade kraftverket och en del dykeriarbeten vid dammluckorna och vi fick klättra kring på rangliga stegar högt över vattnet som dånade under oss. Vi handlade mycket limpa och bredde smörgåsar men letade också upp billiga matställen.

Vi kom till Skutskär och där skaffade vi passersedel och ciceron och blev visade runt hela anläggningen. Nästa ställe att se var Furuvik och där gick vi runt och tyckte synd om alla djuren och efter det kom vi till ett fint vandrarhem i Gävle med dusch och vattentoalett. I Gävle pågick denna sommar en stor utställning med anledning av att Gävle var 500 år och den imponerade på oss och där gick vi flera ronder på diverse avsmakningar. Nästa stopp var Söderhamn och på kvällen då vi drog runt i stan kom vi från baksidan in i en folkpark där en orkester spelade på en estrad och det var så medryckande att vi måste stanna och lyssna. En kille hoppade kring med en fiol och spelade fantastiskt, man blev jätteglad. Vi letade efter en skylt för att se vilka de var och hittade Svend Asmussen och hans orkester !!.  På väg till Hudiksvall fick vi lift i de värsta backarna med en telegrafbil ett par mil och det kändes bra. Vi åt på mjölkbarer och skrev kort och skickade men jag minns inte att vi ringde hem, antagligen gjorde vi det också.                       Efter Hudiksvall trampade vi till Kvissleby vandrarhem och var där 30 juli, det blev sista vandrarhemmet före Björkö. Därifrån tog vi oss in till Sundsvall, där det fanns Epa och spårvagnar och stadsberg och skvader. Lägret började inte förrän 2 augusti och det regnade ihållande så vi fick ett par dagar att ha tråkigt tills vi kunde ta oss ut till Björkö. Själva lägret och vad vi hade för oss där har helt fallit bort, det är cykelturen dit som finns kvar.

Under alla flickscoutåren levde vi med sångerna och tränades i att göra omöjliga saker utan redskap, vi ställde upp när någon blåste i visselpipa, vi hälsade på gamlingar i församlingen på julafton och vi övade oss i nu förlegade former av konstgjord andning och vi försökte leva efter scoutlagen.

¤ En flickscout talar sanning och står vid sitt ord – tämligen lätt – eller?

¤ En flickscout gör sin plikt mot Gud och fosterlandet – hm hur gör man då?  mot fosterlandet OK skära vass och dra upp tistlar men plikten mot Gud?

¤ En flickscout är andra till nytta och hjälp – inte så svårt

¤ En flickscout är vänlig mot alla och en god kamrat – vänlig mot alla ? och vad är en god kamrat?

¤ En flickscout är uppmärksam och hövisk – vad är hövisk – är det samma sak som hövlig? http://nylose.nordrike.org/Artiklar/hoviskhet.htm

¤ En flickscout är djurvän och skyddar naturen OK

¤ En flickscout lyder villigt sina föräldrar, lärare och ledare – inte bara lydnad utan även villig sådan – hu, det måste väl bero på vad de ber om.

¤ En flickscout tager alla svårigheter med glatt humör. Hu !

¤ En flickscout är arbetsam och sparsam – nästan det lättaste.

¤ En flickscout är ren i tanke ord och gärning – vaddå? – vad är ren? vad är ren gärning och vad är oren gärning? Är det här oskulden kommer in? Vi skulle behålla vår oskuld tills vi träffade någon vi verkligen ville dela livet med. Vi blev en samling hurtiga oskulder och genom att flick-och pojkscouter aldrig träffades eller ens möttes i grupper, förblev pojkar ett släkte som vi inte hade något språk att mötas på.

Alla de här lagparagraferna saknade definitioner och det förekom ingen diskussion om tolkningen, de påbjöds bara. Nu när det inte längre finns flick-eller pojkscouter har scoutlagen skrivits om och moderniserats, så nu ska svårigheter tas med gott humör i stället för glatt humör. Sen har renheten slopats helt som väl är, det passade väl inte för pojkscouterna. De som skadades och blev monsterscouter för 70 år sedan har snart dött undan och sen kan man glömma hur det hjälpsamma, lydiga och rena idealet spreds bland flickor, så de kunde tävla om vem som var bäst på att tränga undan sig själv.

Hela tiden letade vi efter tillfällen att få vår hjälpsamhet och lydighet bekräftad. Då vi slutat skolan och kom ut i arbetslivet märkte vi att vår präktighet var lite överdriven och den blev ibland ifrågasatt, vi hade polerat oss nästan blanka av scoutdygder. De som inte ville bli ledare kunde fortsätta som seniorscouter och då släppte jag taget för jag bejakade inte längre livet i uniform. Efter alla läger och övningar, uppställningar på led, flagghisningar, korum och annat med militär förebild så hade vi ändå bara ett scout alias och gärna ett lite fånigt sådant – Putte. När dräkten var av, visste vi inte vad någon hette som person och man umgicks inte utanför scoutlokalen.

Det är möjligt att det var bra för föräldrarna att veta var de hade sina barn och de kunde vara lugna för att de inte kom i dåligt sällskap åtminstone en kväll i veckan.  Men jag har aldrig föreslagit mina barn att söka upp en scoutavdelning eller lokal även då jag visste att klasskamraterna var engagerade. Helst vill jag glömma att jag under så många år lät mig påverkas av scoutidealet, det kletade sig fast på mej och det blir jag aldrig fri från.

Det är svårt att vara rättvis i minnena kring scoutlivet särskilt som det kommer ett stort USCH för mej då jag tänker tillbaka.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: