Skrivet av: brittakarolina | 11 mars 2010

1945

Cykeltur i Småland

Skolan var slut, kriget var slut och under några sommarveckor ville mamma visa mej sitt Småland, vi hade börjat på en resa sommaren innan, då Lennart dog, men den gången avbröt vi resan och nu skulle den bli av.

Vi tog en båt från Norr Mälarstrand till Öland med våra cyklar. Det var en skön resa och vi kunde sitta ute på däck och njuta, inga vågor rubbade balansen och solen gassade. Det fick mammas känsliga skinn att reagera, så hon svällde upp och blev som en fotboll i ansiktet.  Vi tog in på vandrarhemmet i Borgholm och i vårt rum låg redan en människa och den drog fort upp lakanet över ansiktet och hälsade inte, då vi kom in, så det var lite skumt. Det visade sig vara en ensam gubbe (man) som gått fel och nu bönade han och bad att få ligga kvar, men det fick han inte. Det blev lite upprörda röster, då det kom flera damer som skulle ligga där, så episoden gick inte spårlöst förbi, vandrarhemmen hade inga tvåbäddsrum på den tiden utan det var logementsmodell med många våningssängar som gällde.

Mammas svullna ansikte engagerade många som vi mötte och och vi fick råd och hjälp med att klippa masker av papperspåsar att trä över hennes huvud så att inte solen skulle komma åt. När den värsta svullnaden lagt sig och vi sett oss om på Öland fortsatte vi med färja över till Kalmar och Förlösa.

Där hade mamma en syster Ninnie som vi hälsade på och på ett sätt kände jag henne för hon ingick i mammas berättelser från sin barndom, Ninnie var närmast Ida i ålder och de var mycket tillsammans när de växte upp. 

Nu uppfattade jag henne som en sträng dam. Hon hade inte övergivit frikyrkligheten och hon var misstänksam mot många nymodigheter. Hon besvärade inte läkare även om hon var sjuk och hon läkte sår med björklövsbrännvin. Hon hade en blick som jag kallat det Småländska ögat eller Ninnies öga. Det är när vissa människor, särskilt från Småland, ibland vinklar ögonbrynet och kisar till med ögat som lyser glasklart men ändå frånvarande, det är en särskild vinkel där som gör blicken skarp, ertappande och utan leende. De kan säja ”Jahadu” och man blir liksom två om ett avslöjnde. I Förlösa fanns också Ninnies yngsta dotter Inga som nyligen gift sig och hon hade avråtts från att skaffa barn för hennes hjärta var så bräckligt. Genom att sköta sin hälsa levde hon till hon var 85 år.

Sen fortsatte vi till Vetlanda och där tittade vi på det lilla hus där mamma var född och växte upp. Vi såg resterna dvs grundstenarna där färgeriet låg som hennes far haft tillsammans med sin principal Winell. Området har nu blivit     parkområde där grenen av Emån slingrar sig igenom. Från familjegraven på Vetlanda kyrkogård kan morfar och mormor blicka ut över platsen där de bodde sitt gifta liv och fick 12 barn, med lite fantasi förstås allt är nu rivet och inget från den tiden syns ovan marken.

Strax utanför Vetlanda i Alseda hälsade vi på Millan som en gång var trolovad med Idas bror Axel och som fick sonen Nils med honom. Nisse var begåvad och Millan hade arbetat hårt för att Nisse skulle få utbildning och han hade tagit studenten och var nu journalist på Jönköpingsposten. Nisses far dog innan han och Millan hann gifta sig och Millan hade nu tre flickor ungefär i min ålder. Det var roligt att träffa dem och vi rodde omkring på Emån som de bodde alldeles intill med plats för eka på tomten. Nisse är nog den kusin jag haft mest kontakt med eftersom han bildade familj och flyttade till Herrängen.

 Resten av cykelturen gick över Jönköping, Huskvarna och Gränna och den har bleknat för där hade vi inga att besöka och från Tranås tog vi tåget hem och sen var sommarlovet slut för min del. 

 Trädgårdsläger i Norsborg

Nu var det nödvändigt för mej att söka ett arbete för det var helt otänkbart att gå omkring utan inkomst. Jag ville fortfarande arbeta på laboratorium men det visade sig vara svårt för en 16-åring att komma in någonstans utan särskild utbildning eller mognare ålder. Jaha och trädgård då?

Arbetsförmedlingen kunde anvisa trädgårdsläger även efter fredsslutet och det var för hopsamlade flickor och vid Norsborg fanns ett där jag kunde få börja. Jag cyklade dit och i en byggnad före Norsborgs gård bodde ett tjugotal flickor från 13 till 17 år och de kom från olika delar av landet och om dagarna var det trädgårdsarbete som gällde. Den här tiden var det mest bärplockning, krusbär, hallon, vinbär men även att dra upp tistlar ut åkrar. Vi fick betalt efter plockad mängd, tisteldragningen var på beting och när vi var färdiga med antalet fält som ingick, var vi lediga för dagen.

En liten bit in i parken var en samling militärer förlagda, de var tilltänkta officerare, vet inte mer, men de utövade stor dragningskraft på flickorna om kvällarna och det var förbjudet för flickorna att gå dit. Området var inhägnat och hade en vakt vid entrén men flickorna visste var man kunde krypa under stängslet och ta sig in ändå och väl där inne kunde flicklägrets ledare inte nå dem och det idkades umgänge. Den som basade för killarna var något äldre och han hade tjing på yngsta flickan. Hon var lite nervös när de drog iväg om kvällarna och sa:” jag måste vara lite försiktig eftersom jag inte fyllt 14 och kommer dom på oss så går det illa för honom. När de dök upp frampå natten efter utflykten var det mycket snack och utbyte av jämförelser, vi låg i logement med våningssängar och alla var samlade i två stora salar utan dörr emellan, så det gick inte att undgå att höra vad som varit. Jag kände mej ganska efterbliven men som väl var fanns det några flickor till som låg hemma och försökte sova. Det hade kommit två flyktingar efter mej och den ena grät när vi skulle plocka krusbär för hon skulle bli violinist och fick inte skada fingrarna.

Trädgårdsarbetet var trevligt och vädret råkade vara bra men en dag var det slut, blomkål var det sista vi skördade, säsongen var över och det var dags att söka jobb igen.  Jag har inte kommit på vad det var för sorts anställning vi hade i Norsborg men då jag läser om hur man skaffade arbetare till spinnhusen 200 år tidigare, så känns det parallellt. Det räckte med att man inte hade ett arbete eller var problematisk på något vis och inte hade någon som försörjde en, då togs man omhand och fick göra samhällsnyttig tjänst det vill säga spinna garn eftersom väverierna var i skriande behov av garn.

 Norsborgs gård har en lång historia men ägdes den här tiden av Stockholms stad med park och odlingar och jag tror att det här var sättet de löste bristen på arbetskraft med och samhället hade ännu inte hunnit ställa om sig till att männen var tillbaks ifrån försvarsberedskapen.

Folkhälsan

I letandet efter en anställning kom jag till Statens Institut för Folkhälsan vid Tomteboda, Yrkeshygieniska avdelningen kunde ta emot mej som elev i tre månader utan lön och sedan väntade anställning om de var nöjda. Professor Sven Forssman som förestod avdelningen lät mänsklig, en dam skulle just sluta och jag kunde få ta över hennes arbete och börja i djurhuset. Det var en avskild byggnad där alla försöksdjur var samlade och avdelningen för livsmedelshygien ”korven” hade stor del av utrymmet och en egen föreståndarinna. Yrkeshygien hade en mindre del och några djurskötare men ingen var chef över den andra.

Jag skulle fortsätta ett påbörjat djurförsök med DDT och jag blev visad allt som skulle göras, hur djuren skulle tas omhand, matas med näringsriktig mat och dessutom matas med en DDT-lösning. Det var vita råttor som satt i burar tre och tre i varje och de skulle vägas varje dag och burarna skulle rengöras och bytas ”kryllspån” (kutterspån) i minst en gång i vckan. Råttorna var vackra och snälla och helt tama. Det var lätt att tycka om dem. I rummet intill fanns också kaniner och marsvin för olika försök. Ibland kom en leverans av brunråttor i jätteformat från Sandviks limfabriks benhögar, där numera Minneberg ligger idylliskt vid Ulvsundasjön. Man prövade olika råttutrotningsmedel på dem men de hade en manlig djurskötare för de var svårhanterliga, starka och stridslystna och de kämpade för sina liv. Då jag lärt mej rutinerna tyckte jag ändå inte om att mina råttor skulle matas med något de inte ville svälja men jag förstod att jag måste fullfölja de tre månaderna för att kunna hoppas på en anställning.

Råttförsöket var ett långtidsförsök för att se om DDT påverkade djuren och senare fick jag veta att den som valt ut försöksdjuren hade satt ihop honor och hanar i burarna, så vikten gick upp och ner vartefter råtthonorna fick ungar. Försöket var alltså misslyckat från början eftersom det var vikten som skulle påvisa något. Av någon anledning kunde man inte avbryta försöket och tillstå fadäsen utan man fortsatte det vill säga, jag vägde råttorna och fyllde ark med siffror och kloroformerade nyfödda råttungar en eller ett par gånger i veckan.

Vid den här tiden hade inte djurrättsaktivister kommit igång på samma sätt som nu, så dörrarna till djurhuset var olåsta och det hände någon gång att det stod ett par arga damer i korridoren och ställde frågor som jag försökte svara på. Då kom föreståndarinnan för den andra delen av djurhuset och handgripligen föste ut tanterna och talade högt med dem och försäkrade att här hade djuren det mycket bättre än på något annat ställe.

 Efter tre månader blev jag anställd med lägsta lön men jag var forttfarande kvar hos råttorna och samtidigt uppvaktade jag cheferna  på kemisk-tekniska avdelningen för att få byta till djurfritt arbete. Jag tyckte om djuren och de vita råttorna var som små isbjörnar i miniatyr, sånär som på svansarna. Jag hade gärna haft dem hemma som sällskap och en dag bar jag hem en i en låda för att visa mamma. Hon skrek och vägrade röra råttan men jag gjorde en gård åt henne i fönstret,  (det är marsvin på bilden)                              så den skulle kunna röra sig lite fritt under natten. Nästa morgon hade den grävt upp alla krukväxterna ur sina krukor, allt låg huller om buller och det såg ut som om där varit slagsmål. Så lilla råttan fick följa med tillbaks till djurhuset.

Så fort jag fick en stund över, gick jag över till huset där laboratoriet låg. Man gjorde kvicksilver-bly och koloxidanalyser och jag försökte göra mej bekant med flickorna som arbetade där.

Råttförsöket med DDT var inte så lyckat, så man beslöt att lägga ner det och då ville man pröva om jag kunde assistera vid operationer. Hela kroppen sa nej och det märktes väl och då inrättade man ett jobb på analysavdelningen för fotokopiering och det skulle jag ta hand om.

Det var roligt, något nytt, jag fick göra lösningar och framkalla fotokopior. Det var en större historia då än nu, fotokopiering låg fortfarande i sin linda. Man arbetade i mörker, belyste och tog tid som för vanliga bilder, framkallade och kopierade i vätskor, torkade, pressade och skar. Samtidigt kom jag igång med att framkalla egna filmrullar och kopiera mina bilder när det var glest med uppdrag. Det här var en spännande tid men jag kom inte närmare analyskolvarna. Två av flickorna som analyserade rester från kvicksilverförgiftade människor som dött, pratade mycket om sin skola och sina tentor och den blev jag nyfiken på. De gick på STI, Stockholms Tekniska Instituts aftonskola och var nästan färdiga med sin utbildning. Man blev ingenjör efter tre år och det behövdes ingen studentexamen för att komma in i den skolan.

Thea (längs till vänster) gjorde reklam för utbildningen och jag skaffade broschyr och uppgifter om STI och anmälde mej som elev till VT 46.

fortsättning följer.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: