Skrivet av: brittakarolina | 12 mars 2010

1946-1947

STI

Det var undervisning mellan kl 18.30 och 22 varje kväll i veckan och även på lördagar fast då på eftermiddagarna. Vi läste oorganisk, organisk, teoretisk och elektro-kemi, fysik, matte, mekanik, hållfasthetslära och ellära. Två kvällar hade vi laborationer och man hämtade ut prover med okänd sammansättning svårare och svårare som skulle analyseras rätt, ”kvallis”. Det räckte inte med nästan rätt. Nästa gren var prover med invägda mängder av ämnen och vi skulle ange rätt mängd ”kvantis” . Skolan var privat och stödd av industrin men den finansierades också med våra terminsavgifter. Nu hade jag börjat få lön så jag betalade terminsavgiften själv och betalade även för rummet hemma.

På skolan var vi fem flickor i min klass och resten var män. De kom från olika laboratorier i stan, det var läkemedelsfirmor, bryggerier, oljefirmor och flera forskningslaboratorier och genom att träffas varje kväll blev vi bekanta med förhållandena på olika arbetsplatser genom hörsägen. Flera var gifta och hade familj, man kan föreställa sig att det var påfrestande för familjelivet. Alla utan undantag var trevliga och hade humor, man berättade om händelser på jobbet, man tipsade varandra om bra lösningar på problem och det var en härlig stämning, särskilt på labbiskvällarna. Det hade kommit många flyktingar till Sverige och de såg möjligheten till utbildning på STI och vi hade två ester, en lett, en litauer och en polack i vår klass och de arbetade redan på olika laboratorier i stan, så vi hade samma intressen. Det gick bra att kombinera arbetstiderna med skolan men det blev ingen tid över till något annat.

Andra terminen kom det en ny elev till vår klass, han hade gått i teknisk mellanskola och därigenom vunnit en termin, han var bäst i allt utan att verka anstränga sig. Han blev en av sju i min ålder och han, Lasse arbetade då på Alfort & Cronholm, Ove rörde ihop hudcrèmer, Jack var på Beckers, Eivor fanns på  Wenner-Grens institut och där hamnade även Margaretha, Gun var på Träforskningsinstitutet och jag på Folkhälsan. Man cyklade till och från skolan och jobbet och från skolan hade jag ofta sällskap med Eivor, vi kämpade längs Fleminggatans sega motlut och när vi skildes hade hon ännu en bra bit kvar hem till Essingen.

Vi blev som en stor familj på STI, vi träffades dagligen utom söndag, alla var där av eget val och tog till sig de kunskaper som serverades, lärarna var erfarna och strödde tips omkring sej och inte minst lärde vi oss av varandra. Lokalerna låg på Bältgatan inte långt från Karlaplan i ett hus som omvandlats till skola, det hade hunnit bli ganska nedslitet och laborationssalarna var patinerade från golv till tak. Det fanns dragskåp för arbete med giftiga gaser och där Kipps-apparaterna stod (för svavelväte). Men man tömde ändå allt flytande i en stor vask i mitten av salen och spolade efter med en skvätt vatten. Ibland blev det blandningar som rök och bolmade lite men vi var ju kemister så det fick vi tåla.

På den här tiden breddade man sina kunskaper genom att byta jobb, inte för ofta men med ett par års mellanrum och man blev bekant med de flesta och visste var de höll till. Ingenjörsutbildningen var från början avsedd för industrianställda och för forskningslaboratorierna fanns ingen lämplig utbildning för personal i mellanställning, så ingenjörerna fick jobb på alla forskningslaboratorierna också. Någon anställningstrygghet som den nu existerande fanns inte och om man visade sig alltför dyrbar i drift, genom att krossa för många dyra glaskärl eller sabba apparater ansågs man olämplig för jobbet och fick sluta. Labortoriearbete var ett hantverk och man måste vara stadig på handen och exakt annars gick resultatet inte att lita på.

På Folkhälsan kom jag inte längre än till mörkrummet och jag hade blivit bra på att göra snygga kopior och sen läste jag läxor. När andra terminen på STI var slut och vi skulle tömma våra labb-skåp och alla hällde ut sina pytsar med syror och annat, kom det ett brunt rökmoln med nitrösa gaser ur vasken. Jag stod närmast och drog i mej en hel del och efter ett tag gick vi alla ur rummet tills molnet hade skingrats. Sen blev det lite svårt att andas och på natten hostade jag något rött och när jag gick in på S:t Eriks sjukhus för att fråga om det var något farligt, la de in mej för observation. När det konstaterats att inget var skadat funderade jag ändå på att hoppa av kemi-banan, kanske gå skolan på halvfart eller pröva att skaffa praktik för någon trädgårdsutbildning i stället.

Uddvide

Birgittas syster Gunborg hade arbetat en sommar på en gård på Gotland och Birgitta var också intresserad av trädgårdsarbete. Vi skrev till bonden som haft Gunborg på gården och frågade om vi kunde få arbeta där en sommar. Det gick bra, jag slutade på Folkhälsan och Birgitta hade sommarlov från gymnasiet och vi for till Visby med våra cyklar tidigt i juni 1947. Från Visby tog vi tåget till Grötlingbo och där blev vi hämtade av bonden Seth Jakobsson med häst och vagn och han körde oss till sin gård Uddvide. Det var en vit rektangulär tvåvånings Gotlandsgård med sommarhus i vinkel mot baksidan, en drängstuga och en rund kvarn mellan huset och ladugården och den låg granne med den berömda Kattlundsgården. Familjen vi kom till bestod av pappa Seth, mamma Margreta, farmor och två barn Elisabeth och Olle, drängen Bengt och hunden Rolle. Vi hade försäkrat oss om att inte behöva arbeta i köket utan enbart utomhus och med sysslor som hade med odlingen att göra. Våren kommer senare till Gotland än fastlandet och löven hade nätt och jämt slagit ut och det kändes kallt några veckor innan våren hunnit ikapp. Men blomningen var igång och vi höll ögonen öppna för allt som växte, färgerna var tydligare här tyckte vi och alla orkideer i kohagarna var något vi inte sett förr. Floran var ständigt med och vi prickade av allt vi såg.

Vi fick bo i huvudbyggnaden en trappa upp alldeles över ingången med utsikt över allt som kom in på gårdsplanen och vi låg i varsin utdragssoffa med halmmadrasser under oss.

Det första trädgårsarbetet var betgallring.  Oändliga fält med små plantor av sockerbeta, sådda så att de trängdes hundra i stället för en. Med en handhacka med c:a 30-40 cm skaft kröp man på knä utmed raderna av betplantor och rev bort en hacklängd av småplantor och lämnade en rejäl planta kvar ensam och kröp vidare. Raderna var långa och för att få allt gjort i rätt tid hyrde man in två flickor till från gårdar i trakten. På det viset blev vi bekanta med flickor som var bofasta och vi fick komma hem till dem och vi träffades på fritiden. Efter någon vecka i betlandet var det svårt att räta ut fingrarna på morgonen, man fick ta dem en och en och det sa knick knick när de svullna lederna raknade. Men det var ändå roligt, det hände hela tiden saker i lantlivet vi inte var vana vid. Varje dag kom någon med kaffekorg till betlandet och vi satt på en gräskant och fick mellanmål, kaffe och bullar och solen sken. Folk pratade gotländska och vi hängde med och förstod rätt bra, men de gånger farmor drog en historia begrep vi inte ett smack.

Vi funderade över familjen vi hamnat hos, hur i all sin dar hade de kunnat bli en familj, något mer omaka par kunde man inte tänka sig. Genom flickorna i betlandet fick vi veta mer om alla och hur äktenskap på Gotland kunde arrangeras. Det fanns skillnader som syntes men det var inte allt, det fanns skillnader som inte syntes. Man kunde vara högkyrklig eller baptist. Man kunde äga gård eller torp eller vara arbetare av något slag och man kunde vara dotter till en bonde eller dotter på ett torp, tllbyggt och fint men ändå ett torp. Man talade inte klarspråk och man talade inte heller illa om någon, men man kunde höra meddelanden mellan raderna när folk kom på tal.

Vi cyklade till järnvägsstationen då och då för att posta brev och kort och vi hade blivit bekanta med Axel Johansson som skötte stationen. Han var trevlig att prata med och han föreslog vad vi kunde göra när vi var lediga. Jag minns inte om det var han som nämnde russtravet men vi tog tåget till Visby och gick till Skrubbs och såg russen trava. Det var en betagande syn att se dem med sina långa svansar och flygande manar och vi kom igång med att satsa på vinnare, två kronor kostade en insats och någon gång fick vi tillbaks pengarna.

På lördagarna var det också dans på olika platser och det var vi nyfikna på men vi hade aldrig dansat annat än lite foxtrot, så det var tveksamt om det var vår grej. En helg lockades vi av en affisch om dans i Hamra på en loge och det var så pass långt borta så ingen skulle känna igen oss om vi gjorde bort oss. Vi cyklade, det var en bra bit söderut förbi Fide och Öja och det hann börja skymma innan vi kom fram till Hamra. Utanför danslogen var det folk som skrålade och sprang omkring och dem måste vi förbi om vi ville komma in. Vi stod länge och väntade och funderade, trötta och småhungriga och efter att ha känt efter ordentligt kom vi fram till att vi inte ville vara där så vi vände och trampade hem igen.  En annan helg skulle Britt, en av flickorna från betlandet och vi cykla ner till Hoburgen. Det var en fin dag och vi hade smörgåsar med oss, det fanns ingen servering på södra udden då. Minns inte vad vi pratade om och hur vi såg landskapet under hela dagen men vi kom ner till Hoburgsgubben och mötet med honom blev ett ”jasså”. På vägen hem skulle vi hälsa på en moster eller mormor till Britt, som bodde nära Muskmyr och vi hittade stugan som låg en liten bit in från landsvägen. Ett äldre par tog emot oss och undrade om vi ville ha lite mat eftersom vi cyklat så långt. De lagade midag åt oss och de var så rara och allt de gjorde verkade så självklart, så vi kände oss hemma. Då vi ätit tog frun fram några sångböcker och satte sig vid en liten orgel och började spela och det var religiösa sånger, en del kände vi igen men inte alla. Paret var baptister och det var Britts familj också och alla sjöng som den naturligaste sak i världen och vi med. Sen kom skymningen och vi behövde cykla vidare och när vi lämnade stugan stod de två på trappan och vinkade efter oss. Birgitta och jag kunde inte klara ut vad vi hade fått vara med om men det hade gjort ett starkt intryck på oss båda. När jag nuförtiden åker med bilen mot eller från Hoburgen försöker jag få syn på var den lilla stugan låg för att peka ut den och berätta, men jag hittar den inte.

När betorna var gallrade togs höet in och där gällde det att mata en hö-blås, vi var väl inte så nyttiga när det fanns maskiner, då var det karlarbete. Sen var det dags att ”hacka” betorna. Det gör man med en långskaftad hacka som man går utmed raderna och luckrar upp jorden med mellan betplantorna som  fått växa till sej efter gallringen. Det var att gå de långa raderna en gång till, ett evighetsarbete.

Frun i huset Margreta skulle fara till Visby och bli borta över natt och man hade slaktat en tupp för att Seth skulle få något gott att äta när hon var borta. Margreta bad oss att vi skulle laga till maten åt Seth och Bengt och barnen och hon hade förberett allt så vi behövde bara koka potatis och steka färdigt tuppen och göra en sås av skyn. Ingen av oss hade gått matlagningskurs och båda hade föräldrar som inte släppt ut oss i köket för att delta i matlagning, så vi visste inte hur man gör en sås. Vi skulle reda skyn med mjöl och sedan späda och när vi gjorde det bildades det en tjock stel gröt som vi inte var förberedda på. Vi måste ha gjort något fel och för att det inte skulle bli så påtagligt hällde vi ut gröten i svinhinken. Där gick den fina goda tuppsmaken.  Sen började vi om med smör och mjöl och fick ihop något simmigt men det hade ingen smak. Då Seth åt frågade han, ”men hur har ni gjort såsen”? Vi blev senare förhörda av Margreta om hur vi fått till såsen och det misslyckandet räddade oss nog från att behövas i köket fler gånger.

Mitt i sommaren anordnades Stångaspelen och de pågick då en lördag och söndag. Dit måste vi åka tyckte alla vi pratade med och vi tog tåget till Stånga, det gick många extratåg till den här begivenheten och då vi kom fram var området fullt av folk som brett ut filtar och plockat fram matsäckskorgar och satt själva på marken med farfar och farmor och barn och barnbarn, ja hela storfamiljer överallt. Sen pågick idrotter på andra gräsområden och man kastade varpa, spelade pärk och störtade stång. Alla hade några hemifrån som deltog i något lag så folk kom från hela ön och hejade på de sina och man både tävlade och hejade på fullt allvar, det var inget turistjippo och resultaten var viktiga. Här användes gutamålet i sin mest obegripliga form men vi hade börjat lyssna oss in i vad de verkligen sa och vi förstod mer än då vi kom helt nya till ön fast vi avslöjade ju oss själva som fastlänningar så fort vi öppnade munnen.

Hittade en film på nätet om tågen på Gotland just år 1947: http://www.gotland.net/sv/bo-leva/arkiv/2005/ta-taget-gotland-runt-1947

Våra halmmadrasser var inte roliga och efter en tid upptäckte Birgitta röda fläckar kring midjan och lite varstans. Vi fick syn på vad det var som gjorde fläckarna, det var loppor och de hoppade kring utan att gömma sig för oss. Jag visste ju att DDT var ett insektsmedel i ropet och jag hade lämnat Folkhälsan utan att förse mej med ett hekto av varan, men vi for till diversehandeln i Grötlingbo och köpte ett hekto. Det strödde vi ut på madrasserna och på oss själva och sen slutade lopporna att bitas. Men Birgittas märken blev fula bruna ärr som inte gick bort den sommaren.

Vi försökte smälta in bland befolkningen överallt där vi visade oss för det fanns väl inget som var värre än att höra till den föraktliga klassen fastlänningar, ja eller ännu värre, det allra lägsta en människa kunde bli, en ”turist”. En turist kunde man förakta och tala illa om med vem som helst, gärna berätta historier om något korkat den i sin dumhet gjort sig skyldig till.  En turist kunde vara så idiotiskt dum så den öppnade portmonnän och gav en pengar om man hanterade den rätt. Vi bodde granne med Kattlundsgården och där bodde en änka som visade turister runt. Henne fnös man åt för hon lurade av turister pengar med sina dåliga ben. Allt innestängt groll som samlas på en ö, där man inte kan komma undan, kunde man ösa på ryggen på de anonyma turisterna som aldrig slog tillbaka. De tyckte bara att allt var fint och gotlänningarna var milda och vänliga.

Birgitta måste fortsätta gymnasiet och min tanke på att sluta med kemin hade bleknat under sommaren. Jag tänkte nog fortsätta på STI fast gå en termin med enbart laborationer, då hade jag en chans att få träffa den där trevliga killen igen, han som kom till klassen förra terminen. Så vi återvände till stan, men jag hade fått med mej en längtan tillbaks till ön.

Då skolan började hörde jag mig för där om de visste någon som behövde mej och det fanns det, på analysavdelningen vid Svenska Träforskningsinstitutet hos Axel Johansson ”Analys-Johan”, och där blev jag anställd. Äntligen ett riktigt laboratoriearbete !

forts.


Responses

  1. Kul,

    Mycket av detta har jag hört berättas men aldrig om baptisterna i Sundre… Logdansen i Hamra kan man bara fantisera om och det var nog klokt att vända.
    Kakan

  2. Hej! Kul som vanligt att läsa! Vill också lämna min nya bloggadress, samma blogg annan adress: http://www.brevetfrankolonin.blogspot.com/

    /Lotta


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: