Brittakarolina's Blog

Det finns en fantastisk sida skapad av Kurt Nordman om  Myckelåsen:  http://mykil.org/     I brist på egna bilder hänvisar jag till några i hans Fotoalbum. På första sidan finns ett bröllopsfoto med Anna och Anders Eriksson, det blir stort om man väljer texten.

En sommar som haft stor betydelse för mej och som ligger i tid före scoutlägren var 1941. Min moster Hilma som var distriktssköterska i Sundbyberg lade ner stort arbete på att hitta familjehem i Jämtland dit man kunde skicka Sundbybergsbarn under några sommarveckor. Under sina fjällvandringar hade hon bott flera gånger i Myckelåsen hos Anna Eriksson. Hon var en bondhustru som börjat öppna sitt och makens hem för sommargäster, en sorts mindre pensionatsrörelse eller ”paying guest”. Nu gällde det att övertyga Anna om att ta emot kolonibarn för den koloni Sundbyberg skickade barn till i Hallen var inte trivsam. Det var önskvärt att kunna fortsätta att skicka barn med upprepade luftrörsproblem till Jämtland för att få andas hög luft och dricka mjölk från de vita fjällkorna och träffa en snäll och klok familj. Hilma ansåg att även jag behövde luftombyte och en flicka Maj-Britt som var ett år äldre än jag och för stor för att vara bland kolonibarnen.  Hilma hade fått Anna Eriksson att ta emot oss privat, dvs kommunen var inte inblandad och så här i efterhand kan jag tro att vi var en sorts förelöpare till de kolonibarn som Anna Eriksson kom att ta emot de efterföljande åren.

Vägen till Myckelåsen var lång, vi tog tåget till Mattmar, som ligger ett antal mil bortom Östersund och fyllde ett par kupéer med ett tjugotal barn, Hilma, Maj-Britt och jag. Från Mattmar fortsatte vi med postbuss och i Hallen som låg högt med utsikt över Storsjön, blev kolonibarnen avsläppta och sen fortsatte vi andra till Månsåsen och därifrån med taxi till Myckelåsen. Vägen fortsatte någon kilometer till och där tog vildmarken vid.  

Anna eller ”Tant Eriksson” som hon hette för mej hade blivit änka vintern innan och det hade ändrat förhållandena på gården men hennes barn Erik, Mia och Gösta var vuxna och nu skötte de verksamheten tillsammans och med hjälp av en piga Anna och en lilldräng Bertil. 

Gårdens hus låg spridda kring ett stort öppet grästun. Från början hade ett av husen, en lång länga utmed landsvägen, varit handelsbod och där kunde man hitta rester av affärens lager på vinden. Man gick in i en farstu och på en bänk till höger om dörren stod en tunna med vatten och en skopa. Varje gång något karlfolk gick in hörde man hur det skramlade om vattenskopan , någon drack och pustade sen ut. Innanför var ett stort kök med järnspis och bakugn där tunnbröd bakades ibland och man lagade all mat till gästerna och husets folk. Gästernas mat serverades i stora huset tvärsöver tunet och dit småsprang man med maten på fat och dukade upp i matsalen. Stora huset var ett rött tvåvåningshus och det fanns ett hus till, undantaget, där tant Erikssons svärföräldrar bott och den innehöll flera rum. Maj-Britt och jag sov i en liten kammare innanför det stora köket. Där åt husets folk och dit räknades vi och vi var på det viset omgivna av jämtländska hela tiden och lärde oss att förstå språket. Det var bara ett draperi mellan vår kammare och köket så inget av det som råkade avhandlas mellan måltiderna i köket, gick oss förbi.

Maj-Britt och jag fick hjälpa till med en del, att springa ärenden, vi torkade disk, bar in ved och vi var med om att hämta hem korna från skogen till sommarlagården som låg en halv kilometer bort. Vinterlagården var tömd på kor och renskurad, bara hästarna var kvar och varje kväll gick man ut och ropade hem korna för att de skulle mjölkas. Korna var fem eller sex vita med svarta prickiga fält på sidorna och de var hornlösa och med svarta mjuka öron. De var lägre än de bruna korna med horn i Uppland. De knuffades inte och man nådde precis att lägga armen om halsen på dem och känna värmen genom den vita pälsen. Jag lärde mej att mjölka och skulle nog överleva på en öde ö om jag hade en ko som sällskap. Sen skulle spannarna skuras och hängas upp på störar på gärdsgården att torka.  Vid sommarlagården kändes fjälldoften och allt blommade i början av sommaren, senare hände det att någon ko inte kom hem, det var när svampen började växa till, då kunde korna glömma att gå hem. Vi hörde inte talas om rovdjur eller att det skulle vara farligt för djuren att komma för långt bort, de kom tillbaks och ingen människa var skärrad. Mjölken hälldes sedan upp i låga träfat i jordkällaren hemma på gården för att grädden skulle skummas av och sen sattes filbunkar i lerskålar och de fick gräddiga och rynkiga ytor och var till för gästerna. Vi fick också veva smörkärnan när det blivit grädde tillräckligt för att göra smör.  Till alla måltider fanns tunnbrödet där, inte mjukt utan torkat. Det smulade av sej och efter varje måltid måste sopborsten och skyffeln fram, sopning efter maten var ett måste vem som än var i köket. Det kom att bli Maj-Britts och mitt jobb. 

Nästan alla i huset hade löständer, Tant Eriksson, Mia och hennes man Arvid, Anna Kavallin men jag vet inte säkert hur det var med Gösta. Erik var inkallad och vi såg honom bara ibland och jag tror han hade egna tänder. Men så här såg det ut i hela Jämtland på 40-talet, alla över 25 år hade löständet. Vad berodde det på, dieten, kornmjölet i tunnbrödet, frånvaro av tandborstar eller vattnet? Ännu år 2008 är tandlöshet vanligast i Jämtland tätt följt av Norrbotten. Om man googlar på Tandstatus Jämtland finns det en uppsökande munhälsobedömning från år 2008 och på sid 8 kan man se att Jämtland toppar antalet helt tandlösa. De man uppsökt är inte ungdomar utan äldre personer och andra som är i behov av även annan vård.

I granngården hos Agerbergs fanns tre flickor, Ingeborg, Aina och Agnes som vi gärna lekte med. De hade en egen lekstuga och där serverade vi mat på blad och porslinsskärvor.  På kvällarna hände det att flera barn kom dit och då kunde vi leka ”påven bannlyser”. Jag hade aldrig hört talas om den leken och det var det roligaste jag varit med om, men man behöver vara lite fler än fem så det var inte alla kvällar vi var tillräckligt många.              

Någon av flickorna tog mig med till en hage vid Välje för att visa hur brunkullan såg ut. Den fanns där i mängder och jag tror att om platsen finns kvar så är brunkullorna också där. Vi gick på en spång till andra sidan av ån för att komma dit men spångar (spänger) har för vana att spolas bort eller vittra sönder med åren, så brunkullorna tillhör nog drömmen.  Brunkulla, lånad från picasaweb

Agerbergs vinterlagård var om möjligt ännu mer renskurad än Erikssons, det fanns inte ett boss eller skräp ens i fönsternischerna. Det ska vara så rent för djuren så man ska själv kunna bo där fick jag veta och då tänkte jag på lagården jag kände till i Uppland, som användes året runt och vars väggar och fönster aldrig rengjordes.

Tant Eriksson var en ljus person, reslig och lite fyllig men både rörlig och snabb om det behövdes. Hon talade med oss som om vi varit vuxna och hon utgick från att det hon bad oss om kunde vi klara. Man tittade gärna på henne för hon hade alltid ett snällt uttryck i ansiktet. Den sommaren hade hon inte så många gäster som förr om åren. En familj från Fagersta kom och bodde i undantagsstugan och de hade två barn, en flicka i min ålder och hennes yngre bror. Efter några dagar hade vi blivit bekanta och hade roligt tillsammans, men föräldrarna var lite noga med var barnen höll till, vår inblandning i deras liv hamnade utanför deras kontroll. Efter en middag uppstod en situation som behövde åtgärdas, pojken hade satt ett fiskben i halsen, man hade serverat helkokt harr till middag. Harr var näst intill en helig fisk, man nämnde den ofta i alla fall, men alla vet att den innehåller rätt mycket ben, rensas petnoga kan man läsa i recepten.  http://www.fiskbasen.se/harr.html  Man fick beställa taxi och fara till läkaren i Månsåsen och han lyckades dra ut benet och allt kunde varit bra. Men pappan som var en hög chef för något järnverk i Fagersta ville att Tant Eriksson skulle stå för taxiresan och läkarbesöket och antagligen la han fram kravet på ett sätt som fick henne att säga nej. Det blev mycket spring över tunet och upprörda känslor och då vi pratade med barnen som blev lite borttappade i röran, sa de att de måste fara hem genast men att de inte ville. Vi bytte adresser och lovade att skriva till varandra. Sen for de iväg med taxi allihop utan att vinka.

En annan gäst ville vara med och rensa i morotslandet och hon hade ett namn som lockade oss till fniss, hon hette fröken Jekel. Vi kunde inte prata normalt med henne, hon försökte genom att vara vänligt intresserad av oss prata om sådant som vi måste nyktra till av, men det gick inte, namnet låg emellan. En gäst som inte var där nu men som både Hilma och Lennart träffat var en känd målare. Tant Eriksson sa att jo men visst var han originell och det var inget hon störde sig på, men det här att han torkade av penslarna på lakanet tyckte hon inte om. http://www.c-clemens.net/sidor/foton/pages/11-spis.htm

Det fanns en affär i Myckelåsen inte långt från Erikssons och de hade allt. Det bestående intrycket blev ändå som idé fotstkrapan som låg nedanför den långa trappan till ingången. Den var gjord av opp-och-nervända läskedryckskapsyler som man slagit en spik genom.  Posten fanns i Månsåsen 6 kilometer bort och dit cyklade man då och då, det var lite ensligt och mycket skog och man hade berättat att någon hängt sej på något ställe utmed vägen och att det spökade men jag trodde inte på spöken. Det hände att paket kom till Vällviken, där fanns en brygga vid Storsjön som ångaren Thomé la till vid. Med Thomée kunde man åka till Östersund och slippa alla buss och tågbyten. http://www.ostersund.se/Thomee

Något skulle hämtas där en dag och hästarna togs ut och selades och spändes för varsin kärra. Två gäster, ett par ynglingar skulle köra ena ekipaget, en trilla (tror jag) och det var lite osäkert om de skulle få köra men de hade varit där förr och kände Gösta och verkade veta allt. Den andra kärran fick jag köra. Gösta var med, annars låter det för otroligt. Det var en 10 kilometer lång tur och då vi kommit en bra bit på väg hände något oväntat med vagnen framför oss, hästen blev skrämd av något och satte av i sken, den flög iväg och höll sig inte kvar på vägen utan stack snett ut över åkrarna och försvann någonstans.  Så småningom fick vi syn på dem och hästen hade stannat utmed ett staket, vagnen var hel och ingen hade ramlat ur, men det var ju inte helt bra ändå. Gösta tog hand om tömmarna efter det och vi hämtade det vi skulle i Vällviken och sen rullade vi hemåt med hästarna igen. Den häst jag hade var väl inte så lättskrämd och den gick snällt som den skulle, men jag kan inte nog förundra mej över att man lät mej köra.

En dag kom det flera gubbar och befolkade området bakom vedboden och de satte igång en pärthyvel. Pärt är takspån och de låg på de flesta tak och de behöver bytas efter ett antal år. De staplade spånen i fina högar och det tog flera dagar för dem att bli färdiga.

http://mykil.org/ Fotoalbumet:Arbete:Takspån

.                                    Bild  lånad från Wikipedia: Pärttak                                                     

Det var så många redskap som skilde sig från det man var van vid att se söderöver. Då höet skulle tas omhand, när det var slaget, drog man ihop det med en släpräfsa, den såg ut som en jättekam och man tömde den med ett handgrepp så alltihop for runt. Den finns på Kurt Nordmans Myckelåssida, http://mykil.org  Fotoalbum: Verktyg: släpräfsa och Arbete: Slåttan 1940. När det var dags att hänga upp höet på skylarna hade man en vanlig hästräfsa med böjda tenar för att samla höet i strängar och den fick jag också köra, på Arbete: Slåttan 2 syns en sådan räfsa. Då höet sen skulle in på logen, drog man hem det med en släde. Bilden Hökörning är fin och där syns medarna.  

Myckelåsen blev Jämtland för mej och Tant Eriksson var en generös person som jag beundrade, hon vilade i sig själv och hon behandlade oss som om vi hörde till familjen men lät oss ändå vara ifred.  

Då vi for hem till Stockholm i slutet av sommaren bytte vi tåg i Östersund och råkade komma upp på en avspärrad perrong. Där gick en sorts militärer i gallgröngula dräkter och med skärmmössor höga som handfat och hade rökpaus och de talade tyska. Det var första gången jag hörde tyska talas på riktigt efter att ha läst språket ett år på läroverket. Vi blev bortfösta till rätt perrong och då jag berättade hemma ville de först inte tro mej och sa, det kan inte vara möjligt. Det blev väl så småningom bekant att det gick tåg med tyska soldater genom Sverige.