Skrivet av: brittakarolina | 09 april 2010

Svenska Träforskningsinstitutet

På STI hette avdelningsföreståndaren i kemi A.Gunnelius, förnamnet hörde jag aldrig och han kallades bara Gunne. Han satt en trappa upp på Bältgatan 5 i det första rummet på höger sida. Det var en stor, vänlig och bullrig man och man träffade honom vid ett antal muntliga teknologitentor. Då försökte han också att göra sig en uppfattning om ens person för han hade hand om den informella platsförmedlingen. De som behövde en kemist ringde till Gunne och han kunde föreslå rätt person till jobbet.

Då jag kom hem från Gotland och skolan började, gick jag alltså till Gunne och frågade om han visste om några lediga platser. Jo, han hade fått en förfrågan och han ringde upp vederbörande. Jag råkade höra samtalet där jag så att säga ”såldes”. Man behövde två kemister och då sa Gunne: ”jag har två här som är intresserade, den ena är en tjej så henne får du för 50 kronor mindre”. Den andra var Ove i min klass som också hört sej för och han skulle ha 375 kronor och jag bjöds ut för 325 kronor i månaden. Det var inget hemligt med det, så var det bara. Då Ove och jag gick till Axel Johansson på Svenska Träforskningsinstitutet för en närmare intervju och lönen kom på tal blinkade Johansson och log charmerande mot mej och sa: det är väl orättvist, va?”. Ja visst var det, det handlade om exakt samma arbete, vi hade samma födelseår och hade kommit lika långt i studierna. Vad kunde jag göra? Börja med att kräva lika mycket som Ove? Det skulle jag förstås gjort, men där låg ett nej så självklart och väntade och då jag gärna ville ha jobbet, hade jag inget att sätta emot.

Forskarna i byggnaden på Drottning Kristinas väg var civilingenjörer eller teknologie doktorer och de arbetade med träets möjligheter och sönderdelning och man syntetiserade ämnen med träet som utgångsmaterial och för att veta om de hamnat rätt kemiskt, behövdes elementaranalys dvs kol, väte, kväve och svavel behövde analyseras. För detta fanns två rum och ett vågrum och det blev Oves och mitt område. Man brände substanserna i ett kvartsrör omgivet av breda gaslågor och samlade det som uppstod vid förbränningen och vägde det (grovt förenklat). Det var ett grannlaga arbete, där hela ens förmåga till precision sattes på prov. Ibland blev analysvågen statiskt laddad och då blev allt fel. Vi visste inget om de ämnen vi analyserade och då och då smögs det in ett prov med känt innehåll för att kolla oss, då var det fint att ligga rätt med siffrorna.

Ove hade arbetat på ett läkemedelsföretag tidigare och han visste allt om hur man rör till crèmer och andra produkter, vi hade både skolan och jobbet och tidigare arbetsplatser att prata om, så tråkigt blev det aldrig.  I ett större lab intill våra rum och där vi också fikade och åt, gjorde man fortlöpande analyser av trämassor, man kokade trä och hela dagarna stod bunsenbrännare och värmde rader av extraktionskolvar med återflödskylare. Där fanns Ingrid och Astrid och Ingvor. Ingvor var färdig STI-ingenjör men hon hade gått på dagskolan, så hennes väg till examen hade varit enklare, ansåg vi som slet på kvällarna. Men hon var rolig och glad och påhittig och hennes infall var nya och gick åt annat håll än det man väntade sej. Astrid och Ingrid kokade träflis och var mer jordnära och höll sig till det de säkert visste.

Ingrid, Ove, Karin, Ingvor och Astrid

Vi hade två te-raster och en lunchpaus. Vid te-rasterna kom Axel Johansson in från sitt rum på andra sidan korridoren med sin mugg och tevattnet kokades i en stor glaspumpa som teet skedades ner i och sen satt alla kring Ingvors svarta labbisbänk på höga pallar och drack ur teet till sista droppen och luftade aktuella händelser. Vid den här tiden var man inte Du med alla på jobbet. Axel Johansson var Doktor Johansson och vi andra var Fröken, Fru eller Herr och våra efternamn med en överordnad, men vi var du med varandra. Med lite omskrivningar gick det att prata ändå.

Axel Johansson var medelålders med vågigt hår och såg trevlig ut, han pratade som en söderkis och ville föreställa lite kamratlig på te-rasterna. Han var sympatisk och det var lätt att bejaka hans åsikter som verkade bottna i sunt förnuft, men ibland hände det att förnuftet kändes lite nattståndet och han möttes av våra invändningar. Då höjde han bara rösten och upprepade sin sanning, tog temuggen och gick. Frånvaron av snobberi var lite skenbar för rollerna i spelet mellan över-och underordnade på arbetsplatsen låg fast och värdet av ens ord kunde avläsas i lönekuvertet.

Axel Johansson undervisade studenter på KTH i kemi och han var mycket omtyckt som ”Analys-Johan”, han drog dessutom in kemin i vardagslivet och fick de enklaste företeelser att bli intressanta. Då jag googlade för att hitta några spår i vår tid efter Axel Johansson, blev det 0 för kemisten men på bokbörsen för begagnade böcker låg en bok som heter ”Fåfängans kemi” av Axel Johansson för 45:- och jag beställde den.

Den kom från Fryksdalens antikvatiat och när jag läser den hör jag rösten av min dåvarande chef, hur han försöker vara vanlig och dessutom lite rolig och ändå veta bäst, särskilt om kemi. Boken är en sorts bredvidläsning för grundskolan (?) och illustratören Poul Ströyer har fått tillföra ännu mer lustighet, sakfrågorna är möjligen fortfarande korrekta men samtalstonen känns föråldrad.

Vi pratade mycket på te-pauserna och ventilerade problem av många slag och då det blev en kanelbulle över spelade vi tji och tre om den och alla deltog. En dag meddelade Axel Johansson att en ny flicka skulle börja på labbet, hon hette Janina och hon pratade inte så bra svenska än och hade varit med om hemska saker, så vi fick vara hyggliga mot henne. Vi var alltid hyggliga men det var ett sätt att påbjuda lyhördhet för den som bar med sej annorlunda erfarenheter och det fungerade bra då, det var så nära efter krigsslutet.

Ingvor var scout på fritiden och utövande sådan och det var även Bengt Carlsson, STI:are från en annan avdelning. De hämtade rörelsehindrade personer på Eugeniahemmet och for med dem ut i naturen på helgerna, de kunde bara klara ett visst antal per gång så det blev i stället många söndagar. Ingen hade då egna barn, så tiden räckte.          Ingvor som Lucia 1947.

Det luktade ofta gas i stora labbet och en del dagar mer än andra, det doftade också om ugnen för kol- och väteanalyserna där jag satt. Jag nämnde det och vi kollade om slangarna eller slangfästena läckte, men allt verkade helt och vartefter tiden gick blev vi påverkade av gaslukten. Jag blev sömnigare och sömnigare och varje gång lukten var otvetydig gick jag och hämtade min chef för att han verkligen skulle känna vad vi kände, men han skakade på huvudet och sa att om man inte hittar några fel så får man sluta att klaga. Ove var också trött och Ingvor men vi fick inget gehör, togs inte på allvar. Till slut gick jag till en läkare och frågade om det fanns något sätt att påvisa gasförgiftning och det fanns inget, men han sjukskrev mej ändå i två veckor för att andas frisk luft.  Det blev Axel Johansson inte glad av att höra och sa att jag var trött för att jag gick på aftonskola och att det var illa av mej att gå till en läkare utan att ha frågat honom först, för nu fick han bekymmer. Det blev tal om vem som vetat vad och hur ovetande Johansson varit.

Efter att flera ägnat sig åt raderna av kolvar med gaslåga under, kom man fram till ett svar på gåtan, jag minns inte vem eller hur. I korthet var det så att kolvarna vilade på ett nät med asbest i mitten och därunder värmde en låga. Om lågan slank lite vid sidan om asbesten och upp genom nätet, bröts den av och ovanför nätet antändes inte gasen och den gick obränd ut i rummet. Samma sak kunde uppstå i Oves och mina apparater. Det hade alltså strömmat ut gas och det var ingen inbillning. Axel Johansson kollade sedan dagligen gaslågorna och sa åt oss att se till att det brann på båda sidor om nätet, eller ställa brännaren så att den inte brann vid sidan om asbesten. Han ansåg ändå att det var aftonskolan vi mådde dåligt av och den trivsamma tonen var borta. Det gjorde att när jag läste en annons från Kärnbolaget AB att de behövde laboratoriepersonal till sin penicillintillverkning, skickade jag in en ansökan, blev kallad till intervju och fick ett nytt arbete.

Trots det lite dystra slutet minns jag den här perioden som en glad tid, vet inte om det var den nära kontakten med KTH och en sorts teknologanda som följde med forskarna. Jag lärde mej mycket om både kemi och om mej själv, såg att jag kunde utföra ett krävande laboratoriehantverk och Ingvor blev en inspirerande vän som jag höll kontakt med i flera år.

När jag nu försöker ta reda på (googlar) vem som finansierade Träforskningsinstitutet på Drottning Kristinas väg 61, kan jag läsa att det bildades 1945 och bytte senare namn till Skogsindustrins Tekniska ForskningsInstitut STFI och där finns väl finansiärerna i namnet. Det var alltså en ny institution jag kom till. År 2003 gick de ihop med institutet för förpackningsforskning STFI-Packforsk AB som i sin tur bytte namn år 2009 till Inventia AB. Träforskningen återfinns nu i kategorin: Ej längre existerande forskningsinstitut. Huset står kvar, det ser lite luggslitet ut och den nyaste loggan för Inventia sitter på väggen.


Responses

  1. Det inledande stycket om hur du ”blev såld” finner jag väldigt intressant. Mycket har hänt med jämnställdhet kön emellan, ”lika löner för lika arbete” är en väldigt het debatt i många sammanhang. Men faktum kvarstår att män, i många fall, får högre lön för att utföra samma arbete som en kvinna. Skillnaden på då och nu är att Vi har rätt att yttra oss om orättvisan i situationen och jag tar förgivet att det var väldigt tabubelagt att ens tänka tanken på att det inte var helt okej… Fantatsisk läsning som alltid!

    • Hej Malin !
      Det är den svåra frågan som inte blir löst det här århundradet. Att värdet av ett utfört arbete inte ska bero på vilket kön som utför det. Men frågan är större för den handlar om våra värderingar av varandra och vad vi tror är självklart och vem som makten. Om vi kunde se att det är lika önskvärt att kunna föda barn som att kunna strypa en älg (höna) och att båda är bra för släktets överlevnad så skulle båda könen vinna och känna sig som önskade. Men frågan är större och äldre och ………….

  2. Hittade din blog av en slump när jar googlade (är nämligen mor till en A.Gunnelius, men han är fjolårets aprilskämt 🙂
    Jag tror inte att de båda är släkt, för min man är hemma från Pargas eller numera Väståboland i Sydvästra Finlands skärgård.

    Din blog ser dessutom intressant ut för mig personligen, för är själv doktorand i biokemi. Nu ska jag börja läsa den från början!

    • Hej Liisa. Hans Arne Gösta Gunnelius på STI var född 1899 1/11 kan man läsa ut av ”dödskivan” men det finns ingen födelseort uppgiven, så visst finns det möjlighet att han kom från de trakter du nämner. Försöker komma ihåg hans röst och om han hade någon dialekt men det minns jag inte, bara att han hade mycket kraft i den och han kom med väldigt raka meddelanden. Kul att du läser biokemi. Hälsningar Britta.

      • Hej!

        Arne Gunnelius var min mormor Lisas bror och han föddes och växte upp i Sunne.

        MVH
        Ninni

      • Ninni, det var bra att få höra, jag har faktiskt undrat. Hälsningar Britta.

  3. Hej!
    Vad roligt att läsa din blogg! Min farmor Karin Gunnelius-Landström var bror med Arne Gunnelius! Jag har själv doktorerat på Ytkemiska Institutet som ligger granne med det gamla Träforskningsinstitutet men när jag forskade där hade jag ingen aning om detta. Jag är alltså tremänning med Ninni Pallin som skrev kommentaren ovan.
    mvh/Karin Landström Karonen

    • Hej!

      Vad roligt att få ett tecken från en släkting till min mormor Lisa Broman
      (f. Gunnelius) som alltså var syster till Karins farmor Karin Gunnelius-Landström. Så Brittakarolina, jag passar på att via din blogg hälsa till min tremänning Karin Landström Karonen.

      MVH
      Ninni Pallin


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: