Skrivet av: brittakarolina | 25 april 2010

Kärnbolaget AB Biokemisk Industri – Kabi

Kärnbolaget AB låg vid Hornsberg i västra utkanten av Kungsholmen och våren 1948 bodde jag fortfarande hemma hos föräldrarna på Hjärnegatan. 57:ans buss gick nästan från dörr till dörr och jag kan inte minnas att jag cyklade så ofta till Hornsberg. Jag hade avverkat fyra terminer på STI och på vägen från skolan om kvällarna hade jag oftast sällskap med Lasse, han var trevlig och vi skildes åt vid Stureplan om vi cyklade  eller vid Sibyllegatan då det var vinter och spårvagnsväder. Det hände också att vi gick och drog utan att gå vare sig på buss eller spårvagn, det var svårt att skiljas och gå åt varsitt håll, så vi hamnade ibland närmare Slussen eller Kungsholmen. Det hände också att vi smet från andra passet på skolan och gick på bio på nioföreställningen, då blev det en sen kväll och sen skulle man upp på jobbet som vanligt dagen efter.

Kärnbolaget Biokemisk Industri – Kabi hade börjat tillverka penicillin i en ny byggnad för just det ändamålet inne på ett område med gammal historia och där det fanns rester av hus från Stora bryggeriets tid. Bakom ett högt stängsel med grind och portvakt låg först en tegelbyggnad i någon ålderdomlig stil och bakom den, en modern slät anonym funkislåda också den i tegel men ren och ljus. I den fanns laboratorier en trappa upp och tillverkningen dvs jäsningen skedde i något nedre plan. Vi blev nog sammanlagt sex eller sju personer vars uppgifter kretsade kring att vid rätt tidpunkt avbryta en jäsning för att få ut maximal mängd penicillin från processen. Penicillin bildas då mögel växer och här blandade man ihop en hemlig majsblandning och tillsatte just det mögel som gav önskad substans och man kunde följa tillväxten tills den gav mest varefter den avtog och man förlorade det man var ute efter. Vi såg aldrig tillverkningen, kärlen eller vad man blandade ihop, det kom upp en ”gubbe” från fabriken med en E-kolv som innehöll den soppa som skulle analyseras.

Den som anställde mej hette Bengt Sandberg, han var civilingenjör och teknologie doktor och han förestod analyslaboratoriet. Han var en vänlig svagt rödhårig man med många fräknar, vaken blick och lite snabb och trippande gång. Han beskrev vid en kafferast vad han ansåg betydelsefullt hos dem som sökte jobb, då den formella utfrågningen var över frågade han om den sökande hade varit scout, om svaret var ja, fick den företräde vid anställningen, gamla scouter kunde man lita på.

Sandberg hade två ”högerhänder”, Sten Nyquist och Ingebritt Berg, de var båda ingenjörer, STI:are och de fungerade som en slags dörrvakter utanför Bengt Sandbergs rum. De titulerades båda Ingenjör och jag blev aldrig du med någon av dem, inte ens då jag blev färdig med skolan. Dem skojade man inte med, de log ansträngt om man uttryckte sig lättsinnigt och det var bara allvar som gällde.

Jag känner när jag ska börja beskriva livet mellan väggarna på KABI att det bromsar för jag hade svårt att trivas där i början och nu i efterhand med årtalen som facit ser jag att huset vi arbetade i var alldeles nybyggt och hela penicillinverksamheten invigdes i maj 1948, samma månad som jag började där, så det var ingen gammal arbetsplats med trygghet och kontinuitet vi kom till, de flesta var nya även om de varit där ett halvår före mej.

Jag togs omhand som nykomling av en dam som hette Maj och hon visade mej den analys alla skulle kunna utföra, jag har glömt namnet på den. Det var en märklig stämning i laboratoriet av märkvärdighet och förnäm överlägsenhet. Världen utanför fanns inte och som ny var man knappt synlig. Alla var svårkontaktade och tittade bort och man undrade varför. Jag väntade med att vara direkt, det här var ett annorlunda sätt att bemöta arbetskamrater på och nytt för mej och jag måste lyssna mej till var det fanns öppningar.

I vågrummet med tre analysvågar talade man, ibland avbröts ett samtal då man kom in men det kunde också fortsätta som om man inte fanns. Då var det någon som avhandlades, dess fel, något fånigt den sagt, man suckade och smackade över hur dåligt den betett sig. Inte bara i vågrummet pågick samtalen, även inne på mikrobiologiavdelningen då man råkade komma förbi och trodde att folk pratade om arbetet, var det någon som dryftades. Man pratade skit om varandra helt enkelt. Eftersom jag inte kände till bakgrunden till något, kunde jag inte delta, bara försöka lyssna. De samtalsämnen jag försökte bryta in med gav inget, endast ett förvånat stirrande.

Damen Maj talade med framskjutna spetsade läppar och skrattade till ibland i en hes falsett och antog en ton av att tala till en femåring då hon riktade sej till mej. Hon var gift med en löjtnant och bodde på Östermalm och det blev tydligt att man umgicks på ett annat sätt än vad jag var van vid.

En flicka i samma rum som skötte en annan analys hette Britta, hon var lite mer jordnära, hennes far hade delikatessaffär i Eskilstuna och hon berättade faktiskt roliga historier när stämningen inte var så ansträngt fin.

 Direktör David Isaksson och Britta Silén maj 1948                                                      

 Ettie var en tredje tjej ungefär i min ålder vars fästman var jurist och jag lyckades inte hitta hur jag skulle få kontakt med henne, hon var ljus och söt och såg ut som Grace Kelly. Då och då fick hon klä sig i motorcykeloverall och vara i kylrummet för att analysera penicillin G som inte tålde rumstemperatur.

                                              Ettie Gramer i kylrummet

Det fanns också en ”äldre ” dam möjligen 50 år, jag tror hon sysslade med nypon som var ett av Kärnbolagets stora ämnen sedan gammalt. Hon hörde till dem som knappt svarade om man frågade om något, man skulle precisera frågan och sen ville hon veta varför man frågade. Det var svårt att veta varför hon var otillgänglig men det kom fram senare att hon varit sjukskriven en längre tid och kanske inte mådde så bra. Sen var det damen med agarplattorna som höll på med den bakteriologiska undersökningen, hon hade mycket röst och talade med någon tillgjord västkustdialekt som blandades med Stockholmska, det lät jättefalskt. Hon var hela tiden missnöjd med något eller någon och rösten läckte ut genom hennes dörr och jag gick inte frivilligt in där. Det var ett arbetsklimat så fjärran från Träforskningen som man kan tänka sig och det enda som gladde mej var att lönen var bättre och sen hade jag Lasse att prata med om kvällarna i skolan. Dom är inte kloka var väl det enda jag kunde säja. Hemma berättade jag inget om vantrivseln, då hade jag fått ta hand om deras oro också.

Efter en tid anställdes Vivi Edholm på labbet. Hon var glad och öppen och struntade i den trånga stämningen och friskade på med en skön Smålandsdialekt som lättade på atmosfären. Ännu en ny flicka kom som hade lätt för att prata om allmänna ämnen och samtalstonen blev mindre skruvad och det behövdes inte mer för att det skulle gå lättare att andas. Det fanns också två unga pojkar, Borgström och Lorens, förnamnen har fallit bort, de tilltalades med efternamnen av chefspersoner och deras uppgifter har jag glömt, de gick lite på tvären och ville gärna vantolka det vi flickor sa. De hade hunnit anpassa sej till skitsnacket och var nog de som hade svårast att överge den vanan.

Alla analyser som utfördes var rutinanalyser men för att man inte skulle bli strandsatta om någon var sjuk eller frånvarande så fick alla lära sej alla förekommande analyser och med vissa intervall bytte vi jobb med varandra för att inte rosta fast på ett ställe. Trots det rutinartade var det lite roligt att vi var ensamma om att framställa det nya läkemedlet.

Penicillinjäsningarna blev laboratoriets klocka, det hängde på minuterna när de skulle avbrytas och det var våra analyser som avgjorde. En tid införde man jourverksamhet dvs nattarbete för att tiden för maximalt utbyte av en jäsning kunde inträffa mitt i natten. Så länge jag hade aftonskolan kunde jag inte delta kvällar och nätter men på sommarlovet och helgerna gick det bra. På helgerna var det så bra betalt så vi köade om att få ta de passen. I veckorna arbetade man först en vanlig dag, sen fortsatte man kvällen och natten och det hände att man blev ombedd att fortsätta även nästa dag. Det sista kändes fel. Det var bra betalt även med nattarbetet i veckorna och det bekostade många extravaganser, men sen fick gubbarna i jäsningen själva läsa av när de skulle avbryta och då blev det inga extrainkomster längre.

Jag vande mej så småningom vid allas karaktärer och struntade i hur de lät. Vi drog ihop flera bord i matsalen och satt alla tillsammans dvs vi flickor och det blev till slut ganska trivsamt. Chefspersonerna, även de lägsta satt vid andra bord och ingen gick någonsin fel. 

Vi gjorde en julfest för hela huset med mat och dryck, nidvisor, lekar och tävlingar. Den som samlade ihop oss till det var Maj, hon blommade upp när hon fick planera och hitta på vad vi alla skulle göra och vi var alla med på galoppen och såg fram emot kalaset. Vi övade och övade och skrev verser och kände efter om vi skulle våga säja si eller så, inget fick gå fel eller glida oss ur händerna och vi hade många möten för att gå igenom detaljerna. Det blev en väl genomarbetad fest, matsalen var full med folk från alla möjliga avdelningar, det blev en succé alltså och vi framstod som trevliga och påhittiga och alla hälsade glatt på oss efteråt.

Ingebritt (tror jag) föreslog att vi skulle spela handboll och vi lyckades få ihop två lag och när det gick att vara ute spelade vi på en plan på andra sidan gatan, när jag kollar i nutid ligger Kristinebergs idrottsplats där. Kan inte minnas om det var på lunchen eller när vi var där, jag hängde i alla fal med några gånger men är dålig på att kasta bollar så jag sprang liksom fram och tillbaks och fick eller tog aldrig någon boll och när jag sen uteblev var det ingen som noterade eller frågade varför.

Då Vivi skulle gifta sig gjorde vi en möhippa för henne. Hon kläddes ut i gardinslöja och oppochnervänd tratt till krona och vi andra var diverse gubbar som roade oss med henne en sista gång. Av bilderna att döma hade vi jättekul men jag minns inte var vi höll till och om vi drog omkring ute på gatorna med henne först.

Platsen för penicillinfabriken var Hornsbergs Mälteri. Kärnbolaget var ett dotterföretag till Stockholms bryggerier och man gjorde malt, enzymer, vitaminer och nyponprodukter. I det gamla huset utmed gatan pågick de äldre tillverkningarna med tablettmaskiner som knickade fram olikfärgade tabletter. Det huset var en gammal stallbyggnad som tillhört Det Stora Bryggeriet kan man läsa ut av bilder på nätet.

Utanför stallbyggnaden i hörnet mot Lindhagensgatan stod ett urgammalt och jättelikt gråpäronträd. När päronen var mogna tog alla en sväng förbi och fyllde fickor och väskor med underbara gråpäron. Tidigare hade man även koloniland åt de anställda men den tiden var nu över.Octapharma som just nyligen byggt ett högt hus på det gamla stallets plats, har sparat stallets fasad och byggt in det som dekoration i den nya väggen.

Malt och enzymer såldes av företaget och analyserna av dessa skedde på Münchenbryggeriets laboratorium. Den verksamheten skulle nu flyttas till Hornsberg med sin personal dvs en person som man från bryggeriets sida gärna ville bli av med. Han hette Konrad Johansson och kallades Ingenjör Johansson eller KJoa som var hans signatur. Han var en gammal STI:are och en liten rundad man med Blekingedialekt och som kunde bli så upprörd att spottet stänkte om läpparna. KJoa hade som ung tagit värvning vid flottan i Karlskrona och antingen hade han fått mycket stryk innan eller både före och efter för han visste allt om hur man plågade folk, särskilt i flottan. För att få honom med på flytten till Hornsberg behövde han en assistent till sina analyser och på Kärnbolaget hade man räknat ut att jag skulle vara den som klarade av honom.

Jag fick tillbringa en tid på Münchenbryggeriets laboratorium för att lära mej KJoas analyser. Där var det mycket gammalt och stökigt och man såg fram emot att bli av med KJoa och hans vattenbad. Man analyserade och kontrollerade öl och en klasskamrat från STI, Horst Beling arbetade här, hans blivande fru och en annan tysk ingenjör, stilig och rak i ryggen som bara talade om Mahler och Wagner så fort det blev en paus i arbetet.

KJoa övervakade mej nitiskt och förväntade sig antagligen inget av mej men jag klarade hans prövningar och när det blev dags att flytta över hans verksamhet till oss vid Hornsberg, skulle jag göra hans analyser. KJoa fick ett eget rum med en liten inglasad skrivalkov till sitt förfogande och där sattes de olika vattenbaden med olika temperaturer upp och på grund av dessa måste dörrarna hållas stängda till hans revir.

Till synes kom jag att klara av umgänget med KJoa. Sven Tingstam en mycket försynt man med ett förflutet i Bryggerierna (?), deltog som åskådare av föreställningen  och kom med vissa antydningar om att KJoa kunde vara svårartad. Jag var helt lugn för om jag utförde allt med omsorg, kunde inget hända.

Inne bakom KJoas stängda dörrar började han utdela order till mej på ett märkligt sätt som till en rekryt, om sådant han visste att jag kunde och han började styra mej som en marionett, allt jag gjorde var fel på något sätt och varje dag rättade han mej med stora bokstäver och tonen blev mer och mer som om han ägde mej. Ingen utomstående hörde och dörren hölls stängd. Det här kom oväntat och jag försökte känna efter om jag gjort mej förtjänt av det nya bemötandet. Jag kom fram till att om jag bara fogade mej var det mer förnedrande än om jag åtminstone bad om förklaringar. Jag började be om anledningarna till hans olika påhitt och frågade varför. När förklaringarna var slingriga och otekniska frågade jag hur han menade. Han såg sej som min chef och hade tre gånger min lön men kunde ibland inte komma på vad han menat. Det här pågick under en tid och dörrarna hölls stängda. Då jag passerade Nyquist eller Berg i korridoren undrade de med ett snett leende hur det gick hos KJoa. Jag skämdes över min situation och log snett tillbaka.

Jag blev äntligen färdig med skolan och fick ut min examen, det var vår och samtidigt nådde dramat med KJoa sin kulmen. Han hade sagt något som var helt åt skogen och jag sa att så var det faktiskt inte, det var mot slutet av dagen, flera hade gått hem och det var tomt i rummen omkring. Då fick han ett raseriutbrott och skrek att jag var den värsta människa han i hela sitt liv hade träffat på och jag var egentligen inte värd någonting men var bara stor i käften och inget annat. Och nu trodde jag väl att jag var någonting som plötsligt hade blivit INGENJÖR. Sen fortsatte han bara vidare med förvriden mun: INGENJÖR Stenberg ska inte tro att hon är något för det är hon INTE. Han sprang fram och tillbaka i rummet och skrek och spottet stänkte om honom. Jag väntade tills han var färdig och sa då att jag hade aldrig trott mig vara märkvärdig eller det han ropade om.

Någon hade kanske hört något trots den stängda dörren och när jag gick ut i omklädningsrummet och in på toaletten och storgrät, var det någon som öppnade dörren och lyssnade. Där satt jag i en timme på toalettsitsen och gråten tog inte slut, jag hörde att någon, antagligen Ingebritt, öppnade dörren med jämna mellanrum och stängde den tyst igen, ingen knackade eller ropade. Då jag var säker på att ingen var utanför rafsade jag ihop mina grejor och stack därifrån utan att någon fick se mitt ansikte.

Nästa dag var nog den svåraste för jag måste ju fortsätta hos KJoa och den knölen struttade omkring som vanligt och hade mage att fråga: hur står det till i dag då?  Jag tror jag svarade att det var dåligt men jag såg honom aldrig mer i ögonen, nu visste jag vad han gick för och jag måste härda ut tills jag hittat ett annat jobb. Jag hade fått smaka på hur en liten man med kontrollbehov hade försökt krossa en som trodde att hon var jämlik. Jag hade hållit mej till fakta och vägrat underkasta mej. Men någon vinst var det inte.

Man hade utan att höra mej avhandlat händelsen på chefsnivå och ett par dagar senare blev jag erbjuden att utveckla några kvicksilverelektroder som Bengt Sandberg behövde till jag vet inte vad. De flyttade på mej och var mycket förekommande och vänliga, men jag släppte inte ur mej ett ord om KJoas förnedrande utbrott. Man anställde två pojkar som förväntades ha lättare att klara utbrotten. En av dem fick nog efter fem veckor medan nummer två blev kvar bakom den stängda dörren.

Det fanns inga lockande arbetsuppgifter att sikta på, det pågick ingen forskning, Bengt Sandbergs elektroder hängde inte ihop med något, vad de skulle användas till berättade man inte och efter att ha hoppat runt på de olika analysstolarna ett par månader började jag leta platsannonser.

När jag googlar på de namn jag minns från Kärnbolagstiden, David Isaksson direktör för anläggnignen eller Bengt Sandberg den som skrev ut mitt betyg, ser de inte ut att ha existerat. Den som ännu syns är Sten Nyquist, 1992 skrev han : Nedslag i KABIs historia och utveckling från Vitrum 1877 till KABI Pharmacia 1990, en bok liknande en jubileumsskrift som finns på KB och Tekniska Museéts bibliotek. Det är en vacker skrift, trevligt skriven och en fin genomgång av Kärnbolagets ursprung, vem som ägde vad och vad man framställde och varför fram till 1990. De människor utan vilkas närvaro, inte en enda produkt hade funnits att sälja är inte antydda annat än på ett ställe och då som: fram till årsskiftet 1949-1950 fick alla som var anställda inom Stockholms bryggerier två flaskor riktigt öl per dag ”dagöl” och de skulle drickas på arbetsplatsen.


Responses

  1. Oj så roligt att få höra om min gamla arbetsplats och även se stallet och minnas päronträdet. Jag letade efter Bengt Sandberg på pricken beskriven! Han anställde mej hösten 1959, jag var 18 år, kom från vattenanalyser på Statens institut för Folkhälsan. Min närmaste chef var Bengt Granstrand, vi var tre i en utvecklingsgrupp där också Egon Lorentz arbetade. IngeBritt Berg var intendent och lade bort titlarna med mej i skyddsrummet som vi använde som fotolabb.Sten Nykvist arbetade inom marknadsavdelningen tror jag, sympatisk person, KJoas stil skrämde mej när han ilsken kom på besök i våra utrymmen. Bengtr Borgström var en rolig man liksom Egon småningom blev B.B chef för Strängnäsanläggningen.Vivi var en rätt barsk dam som skötte labbeställningar när jag träffade men charmig. Vet inte om Du träffade Hugo Nihlen en kunnig och mild man, nog jämnårig med Bengt Sandberg. Att jag letade på Kabi och Sandberg beror på att jag gör album online och ”nu är vid Stadshuset”där jag fått uppgift om att den lille guldpojken föreställer B.S och är gjord av Ragnar Sandberg. Men närmare koll visar att det inte är så vilket jag vill fortsätta tro (men blir svårt!)

    • Hej Berit ! Åh vad det var roligt att läsa om folk på Kabi igen och att någon annan också minns personer från så lång tid tillbaks.
      Tänk att efter 10 år så många ändå fanns kvar, roligt att få veta lite om hur det gick för ett par. Pojkarna Lorentz och Borgström hette bara sitt efternamn på min tid, det är första gången jag ser deras förnamn. Vivi har jag undrat över, kanske saknade jag henne mest när jag lämnade Kabi. Hur länge blev du kvar?


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: