Skrivet av: brittakarolina | 22 juli 2010

Lasse och jag

Mitt förhållande till pojkar var från början helt oproblematiskt men någonstans i folkskolan började jag urskilja att en del killar var intressantare än andra och det var roligare när de var närvarande.               Alexandra 8 år frågade mej häromdagen om jag varit kär i någon då jag gick i skolan och svaret blev långt och tillkrånglat, för man umgås numera på ett annat sätt bland barn än vad vi gjorde och hur skulle jag svara? Vad menas med att vara ”kär”? Jag sa först ja men sen blev det nej för jag ville kalla det att jag var ”jättejätteintresserad” i stället och Lasse föreslog det man sa på den tiden att man ”gillade” någon. Men på den tiden sa man det inte lika lättvindligt och intresset var mer hemligt, man blev inte ”ihop” med någon och man behövde aldrig ”göra slut” eller tala om att man bytte partner. Det var enklare på ett sätt när inte allt var uttalat.

Sen började jag i flickläroverk och pojkarna försvann ur det dagliga synfältet i fem år. Killar blev något exotiskt och vi visste inte hur vi skulle få kontakt med dem. Birgitta och jag spejade på killarna i Johannes folkskola, några åkte med 6:an till Stureplan. En krallig typ blev senare musiker, Leppe Sundevall och två andra hängde vi efter i smyg och såg att en bodde på Regeringsgatan 42 (nu rivet) och en annan på Norra Smedjegatan (nu rivet) men några samtal blev det aldrig. Vid Stureplan kom killarna från Beskowska skolan och ett par åkte med 32:an (trådbuss) åt vårt håll och särskilt en kille var jag nog snudd på ”kär” i. Vi försökte läsa av namnet på hans busskort och kom fram till att han hette Stig någonting och kring honom fanns ett självklart lugn som var väldigt attraktivt. Han var i flera år centrum i min dröm om pojkar, sista gången jag såg honom hade han Tekniska Högskolans emblem på kavajens bröstficka. Flera år senare läste jag en artikel om honom i en Dalatidning och då var han landskapsarkitekt i Orsa.

Då skoltiden passerat kom pojkar och män in i tillvaron ganska naturligt på jobbet och på STI framför allt, samtalen rörde sej kring jobb och tekniska frågor och då försvann den ordlösa lockelsen.

Det fanns många värderingar och förväntningar kring parbildning på den här tiden som nu låter som sagor. Då skulle en flicka ”hålla på sej” och där utgjorde väl fortfarande kyrkans förkunnelse någon sorts lag för ens leverne. Kyrkans påbud har skapats av män i ett annat klimat för männens bästa, män kring Medelhavet vill ha oskulder (fortfarande) och det har gjort oskulden till en tillgång och handelsvara. Uppgörelsen då en man och en kvinna ska förenas har använts allt från den ekonomiska uppgörelsen mellan två ätter (länder) till att helt simpelt ge mannen monopol på kvinnans hål.

Vad var det som fick mej att se just Lasse? Han fanns i klassrummet på STI och hans röst hade ett lugn och en tyngd som gjorde att man trodde på det han sa. Då vi hade laborationer gick många och rådgjorde med honom eller kollade vad han trodde och tjejerna använde honom som krafthjälp om de skulle lyfta något tungt eller något annat som de rimligen borde klarat själva. En tjej kom med en slang som skulle skäras av och bad om hjälp och han skar av den, men då tyckte jag att han var larvig som inte sa åt henne att göra det själv. Han var oförändrligt vänlig mot alla, kom inte med några kommentarer eller något i minspelet som röjde att han var road av sitt manliga övertag i tillvaron. Själv kunde jag inte spela hjälplös och be en kille om något påhittat. Men jag ville ändå komma närmare.

Vad gör man då? Jag satte mej bredvid honom en gång och sa bara HEJ. Det var mitt första steg och hur han svarade på det, skulle få betydelse för fortsättningen. Han visade ingen förvåning och vi pratade som om vi alltid kännt varandra. Efter det gjorde vi sällskap efter skolan om kvällarna och jag kände att man kunde tala om precis vadsomhelst med honom och han sa gärna emot och gav sej inte om han visste något säkert och han blev inte arg, det var jättehärligt och det lyfte samtalen.

En dag kom han på en moped, lättviktare kallades det då, det var en ljusblå Rex. Då fick jag hålla i hans axelklaff och han drog oss båda nerför Humlegårdsgatan, det gick undan och vi skildes vid Stureplan. Sista kvällen för terminen hade jag hoppats att han skulle föreslå en träff under sommarlovet men han sa inte ett knyst och vi skildes med ett hej då. Usch då tyckte jag att han var trist men han var kanske upptagen och jag visste egentligen rätt lite om honom och det kändes som om vi aldrig mer skulle ses. Vad jag inte visste var att Lasses äldre bror Bengt hade sagt att Lasse inte fick gå och skaffa tjej före honom och som den lillebror han var tvekade han kanske.

Efter händelsen, då vi tömde kemisalen och jag hamnade i gasmolnet funderade jag på att lägga av med kemin och sommaren som följde arbetade Birgitta och jag på lantgård på Gotland. När höstterminen närmade sej ville jag nog fortsätta på STI och kanske få chansen att se Lasse igen.

Då jag kom hem från Gotland i augusti läste jag i tidningen om en olycka i Enskede där Bengt Tyrefors hade dött, en flock hästar hade tagit sig ut ur ett hägn och rusat ut på Tyresövägen där Lasse och hans bror kom åkande med sina lättviktare. Det blev en oundviklig krock och Lasses bror Bengt dog.

Vi sågs igen på skolan och en kväll föreslog Lasse att vi skulle sticka på bio under andra passet. Förslaget satt långt inne och jag hade gjort det möjligt i flera kvällar för honom att fråga utan att han kom sej för, samtidigt var det viktigt för mej att inte bara jag var angelägen. På vägen till bion på Valhallavägen gick jag på moln, studsade, det här var bekräftelsen på att vi hörde ihop och jag var lycklig. Minns inte bions namn eller vad vi såg. Vår vänskap blev en glädjefylld pratrelation och det kändes som om vi hade samma språk.

Medan vi umgicks spelade flera skivor i mitt huvud, en sa att den här killen kan man ha roligt med även när förälskelsen är över, vi kan prata om allt. Han dricker inte alkohol, han har i alla fall inte hunnit börja, jag hade sett hur alkoholen gör om en människa och levde hellre ogift hela livet än med en alkoholist. Sen var det frågan om Lasse skulle tappa intresset för mej när han fick träffa min ständigt onyktre pappa och min beskäftiga mamma. Det var oroande.

Nu när Bengt var borta var kravet att Lasse skulle invänta sin tur att skaffa tjej inte aktuellt och vi började träffas även utanför skoltid. Lasse hade knappt varit bortom Tyresö och Enskede under sin uppväxt och jag var hemma i hela stan, så det blev många vandringar i och kring Stockholm. Bilderna från den tiden är helt ok, jag hade köpt en egen kamera, en liten baby Brownie, för 16 kronor, den var av svart plast (bakelit) och den hade bara en inställning, men bilderna blev bra. http://www.brownie-camera.com/3.shtml och jag kunde lämna tillbaks kameran jag fått låna av Hilma, den släppte in ljus. 

Lasses presentation på Hjärnegatan gick till så att Lasse ringde på och hämtade mej till någon tillställning och då fick han skaka hand med föräldrarna och visa sitt ansikte en kort stund. Han var helt naturlig och sa inget efteråt om att de verkade konstiga, så det var lugnt.

En dag skulle jag visas upp i Lasses familj, de bodde i en halvvilla på Krokvägen i Enskede. Kvar hemma fanns förutom föräldrarna och Lasse, Lasses syster Ann-Marie som var två år yngre än han. En äldre bror Rune hade flyttat hemifrån, han var gift och paret hade en son. Då vi kom hem till Lasse var alla vänliga och glada och pratade mycket men utan att titta på varandra. Glatt pladdrande gick de alla på bio för att inte störa oss första gången jag var där och där satt vi. När de kom hem igen kom de med antydningar om vår gemensamma framtid som om vi redan bestämt oss för att leva ihop och det gick vare sig att hålla med om eller säga emot, men jag kände mej infångad.

Förutom promenader blev det långa cykelturer och äventyr vid vatten. Lasse hade en kanot, en kanadensare, den låg på Tyresö vid någon av de tomter som pappan byggde hus på och kanot var något jag ville pröva. Vi cyklade dit en söndag för en dagstur men först skulle kanoten ner till sjön. Vi fick trä den över huvudena och använda cyklarna som vagn, det var svårt med sikten men efter tre kilometer var vi äntligen framme vid Gimmersta vid Albysjön och kunde sätta kanoten i vattnet. Lasse berättade att han hade lagat revor i duken med TAPE, det var något nytt undermaterial som kunde användas till lagning av nästan vadsomhelst. Det var en vacker sommardag och vi gled ut på Albysjöns vatten och en bit ut mötte vi arga svanar som hade bo på en liten kobbe mitt i sjön. Det hade börjat komma in vatten i kanoten och vi satt snart nog med hela byxorna blöta och vattnet steg. Vi blev tvungna att sikta på kobben och rädda oss upp innan alltihop sjönk. Vi tömde ut vattnet och kollade var det runnit in. Tapen hängde som slappa lösa remsor och det fanns många revor som släppte in vatten. Hur skulle vi komma därifrån? Vi hade inget val,vi fick sätta oss i kanoten, sikta på en strand och ta i och paddla mycket vi orkade och hoppas att slippa sjunka. Vi nådde land men måste gå med kanoten på huvudet och leta upp cyklarna och sen dra den hela vägen tillbaks till pappans tomt, men då var jag slut. Varför fortsatte jag att träffa Lasse?

En annan gång skulle Lasse ta mej med ut i en motorbåt som familjen ägde, den låg vid Tyresö Strand. Det viasde sig vara en stor öppen eka med ett chabrak till motor med en trälåda över i mitten av båten. Motorbåt var för mej något mahognybrunt med kapell som båtarna nere vid Kungsholmsstrand, så det gällde att fort tänka om. Efter en del besvär fick Lasse igång motorn men då skakade hela fartyget och vatten sipprade in mellan borden. Vi kom ut en bit i viken och jag pekade på vattnet som samlades på golvet och så skulle det vara, det var bara naturligt. Sen försvann fötterna ner i vattnet och ja fortsättningen blev att vi flöt omkring i marvatten och motorn stannade och Lasse fick ta till årorna för att vi skulle komma iland igen. Efter de här turerna har jag förhållit mej kallsinnig till att dela havets lockelser med Lasse.

Ann-Marie hade en egen krets av vänner, de hade andra intressen än vi så vi möttes aldrig. De gillade att dansa och planerade vilka kjolar de skulle ha och killen de alla kände och trodde de skulle kunna  snärja på sina fester var Lasse Lönndahl. Dessutom hade hon en raljerande ton mot Lasse och pikade honom för allt möjligt och jag kunde inte hänga med, dels lät det inte snällt och dels,  för att kunna delta måste man växla in på en sorts jargongspår som jag inte klarade.

Sommaren 1948 ville jag åka till Jämtland och Hilma gav oss en adress till Häxåsen, där vi kunde hyra in oss och gå ut på fjällvandringar. Att bo i samma rum utan att vara gifta var inte att tänka på, men om vi var förlovade då?? Lasse hade friat en kväll på Nybrokajen, lite väl tidigt tyckte jag och drog på svaret. Men en förlovning visar ändå en avsikt med sällskapandet, så vi köpte ringar och förlovade oss på restaurang Pagod högst upp i ena Kungstornet till en kopp kaffe och sen gick vi ner i Kungsträdgården och satt där på en bänk vid Molins Fontän och kramades.. Det var 10 juli 1948 och Lasse hade fyllt 19 år men inte jag.

Vi tyckte väl sedan att det var dags att våra föräldrar fick mötas.  Mamma skulle göra en middag och be Lasses föräldrar att komma, inga inbjudningskort och man kom överens på telefon. Jag var förstås nervös för ingen visste i vilket skick pappa skulle vara och sen hade jag förstått att Lasses föräldrar inte drack och dessutom tog aktivt avstånd från alkohol.

Då vi öppnade för Lasses föräldrar deklarerade Lasses mamma högt och ljudligt redan i trapphuset: OCH ANN-MARIE ÄR MED RUNES FAMILJ I DAG. Herregud, Ann-Marie, hade vi glömt henne eller hur var det? Storebror Rune med familj var inte heller bjuden, han hade egen familj och kändes inte aktuell i det här sammanhanget. Vi hade tänkt att föräldrarna skulle träffas, det var inget storkalas med släkt och vänner inbjudna men det var först med mamma Gretas replik som jag fattade att vi gjort henne besviken, som inte bjöd in hela familjen.  Jag fick dåligt samvete och ville att Lasse också skulle må lite dåligt, men han tyckte att det var löjligt, Ann-Marie brydde sej inte ett dugg om oss och saknade säkert inte någon inbjudning. Det blev pinsamt och det vi tänkt ut fick klart underkänt och samtidigt som föräldrarna bekantade sej, permanentades en klyfta mellan Ann-Marie och oss och den kom att bestå i nära 50 år.

Sen for vi till Häxåsen och bodde i varsitt rum hos familjen Nilsson och gick på strapatsrika turer om dagarna. Vi gick över myrar och fjäll till Bydalen bland annat och gick efter kartan.

På ett ställe låg fyra stockar lagda över en djup klyfta med den brusande LillGräftån i botten och den måste vi krypa över med våra ryggsäckar, då satt hjärtat i halsgropen och den krypningen gör jag nästan ine om ens i minnet. Vandringarna gav mersmak och  kom att följas av längre turer de följande åren. 

Sommaren 1950 siktade vi på Sösjöfjällen i nordvästra Jämtland. Vi började i Rörvattnet, hade tält med oss och slog läger där det kändes bra.

Vi hittade två övergivna fäbodar, den första var Arvasslia och den låg några meter in i  Norge och där hade vi gärna stannat, ängsmarkerna och gårdstunet blommade  som i Edens lustgård.  Det kändes som om vi inkräktade och vi fortsatte och kom till Grubbdalen. Där sov vi under ett bodtak och det var nästan lika vackert där, men bara nästan. Sen siktade vi på Tjouren, där skulle finnas ett par stugor, det visade sig vara ett sommarviste för samer och de skötte stugorna.

Familjen hette Doj, förnamnen som dyker upp är John och Pål men mammans namn är borta. De tog oss med på fiske och och vi kände oss som med i familjen, det var ett oväntat och härligt möte och de ville att vi skulle vara kvar, men vi drog ändå vidare. Då jag nu googlar på Pål Doj finns det en journalist och fotograf med det namnet och Pål har deltgit som fotograf i en arkeologisk inventering av stenåldersboplatser i det här området 2007. http://www.ripjakt.se/blanketter/Njaarke.pdf  Njaarke, Renskötsel i tre årtusenden.

Vi vandrade också från Handöl förbi Sylarna till Helags och på den turen träffade vi danska Jytte och Frits Bangsholt, som vi kom att hålla kontakten med  i många år och som gjorde att vi lärde oss att förstå och tycka om danska. Jytte, Frits, Lasse, Britta och Maj vid ett regnigt avsked i Östersund

Vår förlovningstid varade i över två år. Vi ville flytta hemifrån båda två men det var bostadsbrist, vi stod i bostadskö men den gav inget. Vi hade jobb och utbildning och ville bestämma själva och gifta oss utan att be om föräldrarnas tillstånd. Alltså måste vi vänta tills vi båda fyllt 21 år. Strax efter min födelsedag i augusti tog vi ut lysning, den räckte för giftermål inom någon viss tid. Lasse letade lägenheter på skumma byråer, som tog betalt för visning av något ruckel och sen gick det ändå till någon annan. Till slut hittade Lasse ett rum på Hägerstensvägen i Aspudden i ett gårdshus på nedre botten. Det fanns en kakelugn i rummet för värmen och en lång gång från ytterdörren, där man kunde hänga av sej kläder. I en utbuktning på gången fanns en kallvattenkran över en klockformad gjutjärnsho och längre fram en dörr till en vattenklosett. På vedlåren intill kakelugnen stod ett gaskök med två lågor. Lasse skrev på ett kontrakt och vi hade någonstans att ta vägen! Vi började skaffa möbler och flyttade väl halvt om halvt in.

Vi pratade om bröllop och kalas men uteslöt det ena efter det andra. Mina föräldrar hade inte ett öre över att spendera och något kalas med pinsamheter ville vi inte uppleva. Hellre då att vi bjöd hem alla till oss när vigseln var över. Så vi beställde en tid för vigsel i Rådhuset och bad Rune Stjernholm och Eivor Andersson, båda kompisar från Wenner-Gren institutet och STI att vara bröllopsvittnen och sen beställde vi lunch för oss fyra på Piperska Muren efteråt.

Den 8 november 1950 jobbade vi som vanligt fram till lunch, sen hade vi bett om ledigt resten av dagen och ingen mer än vi och vittnena visste vad vi skulle göra. Det var snålkallt och snön flög i luften som stora flak, vigseln i Rådhuset tog inte lång stund och då vi kom ut på rådhustrappan igen var den vit av snö, men den var blöt så det var snöglopp och det gick över skokanten. Trots blöta fötter fick vi en trevlig lunch med sjötunga och sen gick vi åt skilda håll dvs vi gick till Aspudden. 

Vi ringde  från telefonkiosken runt hörnet till våra föräldrar och berättade att vi var gifta och bjöd in dem och alla släktingar som ville komma till vårt rum en söndag senare.

Dagen efter var alla lediga, kung Gustav V skulle begravas och kistan drogs i kortege genom stan, vi var ute nära Skeppsbron och såg och hörde liktåget.

Mina föräldrar klagade inte över uteblivet kalas, men Lasses föräldrar hade svårt att förlåta att vi gick vår egen väg med vår vigsel.

  Hägerstensvägen 1950, sen skaffade vi en bil, den var veteranbil redan då, en Chevrolet från 1928. Om den inte startade, tog man fram veven och drog igång den. 

Men vad var det då som var så intressant med Lasse?

* att han ville vara med mej,   

* att han mentalt lät mej vara ifred,

* att han aldrig tuggade om gamla  missförstånd eller försökte ändra på mej,

* hans optimism och tro på att kunna lyckas med det mesta,            

* värmen,

* glädjen

* rösten

* lugnet

* framtanden 

Nu blir det inget mer om Lasse på ett tag, men det var ungefär så här det började.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: