Skrivet av: brittakarolina | 11 augusti 2010

Sandåsgatan 2

Efter att ha fått ett rakt och bra betyg av Rolf Luft började jag på Stockholms Högskolas Institution för Kemi och Biokemi i februari 1952 hos docent Klas-Bertil Augustinsson. Högskolans lokaler låg på Sandåsgatan 2, en liten utbuktning från Norrtullsgatan just där den möter Drottninggatan. Jag såg fram emot att få lära mej mer om organisk kemi och särskilt biokemi. Sen kände jag ju Margareta Almegård sedan tiden på Folkhälsan och jag såg henne som en sorts mentor, hon hade rekommenderat mej till sin arbetsgivare och det kändes som en bra start.

Augustinssons forskningsområde var enzymet kolinesteras och dess nedbrytning av acetylkolin och ämnen som hämmar nedbrytningen. Acetylkolin är en signalsubstans vid överföring av nervimpulser till muskler och det är väl det närmaste man kommer med en förenklad beskrivning.  Processen kan hindras av vissa ämnen t.ex. organiska fosforföreningar och dit räknas en rad bekämpningsmedel mot insekter, nervgas, pilgift mm. Jag kände inte till när jag började vilka som hade intresse av den här forskningen och hur den underhölls, som teknisk assistent ansågs jag inte behöva veta. Augustinssons lilla avdelning hade stängda dörrar men med glasruta och alla utomstående som kom in togs genast omhand av chefen själv.

Klas-Bertil Augustinsson var en smal och ganska liten man med ljus röst, han var vid den här tiden 35 år och hade disputerat på just kolinesteras 1948 och han hade siktet inställt på att gå vidare och hade nu titeln docent. Hans gestalt påminde något om skådespelaren Åke Söderblom men något lustspel blev det inte tal om. Han hade intervjuat mej grundligt före anställningen och jag kände ingenting vare sig för eller emot honom, men han var inte inställsam. Margareta, hans assistent hade sagt att han var väldigt noggrann, kanske lite petig, men det var inget som skrämde mej. I Vem är Vem för 1962 kan man läsa att hans hobby var spansk filateli.

I byggnaden på Sandåsgatan 2, som tryckte sej intill Observatoriekullen fanns laboratorier i två eller tre våningar och en aulaliknande samlingssal längst ner. Augustinsson hade tre rum i fil en trappa upp och med fönster åt Norrtullsgatan. Byggnaden kan ha varit från 30-40- talet och rummen var ljusa och inte nerslitna, det kändes modernt och det fanns fina dragskåp fodrade med vitt kakel. Ett vattenbad med hållare för specialtillverkade glasinstrument intog en stor del av rummet där jag skulle hålla till och det kom att bli min huvudsakliga arbetsplats.

Jag skulle analysera och följa nedbrytningen av acetylkolin och det gjorde man genom att mäta den gasmängd som utvecklades då man tillsatte enzym och sedan med substanser som hämmade reaktionen. Det skedde i specialtillverkade glaskärl med manometrar, i vattenbad för att hålla konstant temperatur och genom avläsningar med vissa tidsintervall. Laboratoriearbete var fortfarande ett hantverk, miniräknare med kurvekvationer fanns inte och man ritade in sina resultat på rutpapper, drog linjer med kurvmall och läste av sina siffror själv från pappret. Genom att tillsätta hämmare kunde effekten på reaktionen mätas. Vid den här tiden pågick ett mål där en biodlare  fått sina bin dödade genom att någon besprutat sin gröda (kanske raps) med de medel som då var tillåtna och analysen av de döda bina visade att de innehöll kolinesterashämmare, dvs någon organisk fosforförening som de dragit i sig med nektarn.

Jag lärde mej analysförfarandet, det var omständligt och det påpekades gång på gång hur dyra glaskonstruktionerna var och vad det kostade att få dem lagade. Som en del i arbetet ingick att använda nervgas, det var Tabun och DFP. De förvarades i kylskåp och när de skulle användas och spädas fick det ske i dragskåp. Nervgasen är nästan luktlös men har en fin doft av frukt och då man känner den doften har man redan andats in för mycket. Vid tvätt av kärlen man använt måste man skölja noga med lut, det har nedbrytande verkan på nervgasen. Det hände när man diskade sina kärl att den lilla fruktdoften blev förnimbar och då gällde det att fort hälla lut i vasken. Det lömska med nervgasen är att den har s.k. kumulativ effekt dvs, små mängder kommer man över och man kan göra det flera gånger men den bryts inte ner utan ansamlas och en vacker dag når man gränsen för vad kroppen inte tål och man bryter ihop. Nervgasen kom från FOA, Försvarets Forskningsanstalt och Augustinsson hade ett samarbete med dem, som jag inte visste om och inte ens nu vet omfattningen av. Han hade tydligen stränga direktiv för hur han fick använda det livsfarliga ämnet.

Föreläsningarna i organisk kemi som jag sett fram emot blev inte det kunskapslyft jag förväntat mej, dels fanns inte tid att gå ifrån arbetet och de två gånger jag lyckades pricka in rätt tid för en lektion, begrep jag absolut ingenting av vad profesor Karl Myrbäck visade på gröna tavlan. Reaktioner beskrevs på ett nytt sätt och ämnens bindningar hade nya namn, vi befann oss i en brytningstid där nya rön gav namn åt strukturerna. Ett äldre sätt att bygga formler räckte för en ingenjör men inte för en teoretiker och jag hängde inte med. Föreläsningarna som lockbete förlorade sin attraktion.

Ett besök i aulan som däremot var enbart roligt var Inga Fischers disputation. Hennes ämne var kemiska bindningar och hennes rykte som extremt intelligent var levande i alla korridorer. Aulan var fylld till sista plats och längst fram satt Inga och hon var den här dagen mycket vacker. Hon hade en sommarklänning med vid kjol och ett mönster med stora syrenklasar i ljuslila nyanser mot vit botten och med en överdel som just nu är modern på nytt. Sen hade hon stort självkrusigt hår som inramade ansiktet, ja hon var sommardagen.

 Av själva disputationen minns jag bara att opponenten var högaktningsfull utan några instoppade bromsklossar.  Andreopponent var Stig Hjalmars, senare professor i mekanik och han höll en lättare genomgång och till sist kom hans avslutande fråga: ”fröken Fischer, vill ni gifta er med mig”? Det kom tydligen som en överraskning för Inga och det blev allmän munterhet i salen och applåder, ett frieri från en opponent kommer inte så ofta om det ens förekommit. Paret gifte sej under sommaren. Inga Fischer-Hjalmars var professor i teoretisk fysik 1963-82 och levde till 2008.

Arbetet fortsatte, chefen kollade noga allt jag gjorde men hade inga invändningar och kanske blev han lugnare, Margareta var väl lite ängslig för att jag inte skulle leva upp till hennes rekommendation men det jämnade också ut sej. Analyskurvorna samlades i en pärm på en hylla inne hos Augustinsson och då man lämnade in sitt papper tog han fram rödpenna och rättade det som en mattelärare inför ett matteprov. Han skrev ett rött R i kanten om han var nöjd.  Jag fick godkänt varje gång. Han var faktiskt överdrivet rättningsbenägen och ville kontrollera allt, men så länge det höll sig inom det möjligas gräns, berörde det mej inte.

En dag då chefsrummet var tomt skulle Margareta slå upp något ur pärmen, jag var med och fick då se att på mina inlämnade blad fanns nu en röd felbock ritad över hela sidan, inte bara på en utan alla. Jag förstod inte varför och undrade. Margareta sa då, tänker du verkligen fråga om det här? Det var väl en konstig fråga, så klart jag ville veta. Då erbjöd hon sej att fråga i mitt ställe om jag var rädd. Jag var inte rädd. Då Augustinsson kom tillbaks hann Margareta före mej in och frågade om mina rödbockade ritningar. Augustinsson stammade och blev ryckig och bläddrade fram och tillbaks i pärmen, han tittade inte upp och det kom aldrig något svar. Det här blev början på någon sorts osynlig beredskap, där jag inte visste var jag hade någon.

Vid vårterminens slut blev vi bjudna hem till chefen och hans fru som också hetter Margareta och de bodde då på Dalagatan, det måste varit efter jobbet en lördag. Det regnade och jag kom på  min motorcykel och då jag fick syn på Margareta utanför porten bromsade jag lite för hårt, gatstenarna var hala och cykeln la sej ner och jag hasade med. Mycket pinsamt att ha åskådare till en sådan grej. Hela höger sida av mej hade sopat den blöta gatan och nu skulle vi gå upp till den noggranna mannen och hans fru. Jag fick hjälp med att borsta och torka av så gott det gick och jag bad att vi inte skulle nämna vad som hänt. I stället fick jag vända den rena sidan till hela tiden. Kommer inte ihåg vad vi bjöds på men jag tog med vänster hand och satt snett i soffan med så stor del av min högra sida bortvänd som möjligt. Minuterna i det perfekta hemmet kröp fram och till slut kom fru Augustinsson med ett fruktfat med päron. Det var stora gulbruna lyxpäron och jag orkade inget men att tacka nej kändes förmätet och jag spejade av fatet efter det minsta päronet. Det stack fram ett skaft längst ner i högen och i tron att de små päronen var gömda längs ner drog jag i skaftet. Jag drog och drog och sen rörde sej hela päronberget och skaftet visade sej tillhöra ett monsterpäron dubbelt så stort som de övriga. Det blev en chock som ännu gör sej påmind vid val från fat antingen det är frukt eller kakor, försök aldrig att ta efter något som inte är helt synligt.

På något sätt hade Augustinson blivit intresserad av att själv undersöka vad som hände kemiskt med nervgas. En dag i juni presenterade han en idé där han ville se vad som hände om han kokade nervgas med något annat jag minns inte vad. Det låter inte klokt så här i efterhand och det visar väl vilken utvecklingsnivå han trots akademisk examen ändå befann sig på. Han hade en liten porslinsdegel där han hällde ihop sina ämnen i dragskåpet och satte en bunsenlåga under. Det här var något utanför det tillåtna schemat och vi fick inte berätta för någon vad han gjorde. Efter ett tag var det lunchdags och han skulle gå och äta men han bad mej att titta till hans kokning så den inte gick torrt.  Jag kikade då och då genom dragskåpsglaset men man såg inte mycket av innehållet, så jag drog upp dragskåpsluckan lite och såg att det inte var torrt, sen fort ner igen.

Efter några minuter blev jag illamående och fick svårt att andas så jag gick till Margareta och sa att jag kanske borde gå hem. Hon tittade på mina pupiller, de syntes knappt och hon förstod vad som hänt och drog mej med upp på taket i friska luften, där jag sjönk ihop intill en ventilationstrumma. Takaltanen på Sandåsgatan 2

Margareta var orolig, ojojoj vad ska nu Tammelin säja? Tammelin var bara ett namn, jag hade aldrig sett honom, han var mannen på FOA som alltid måste tillfrågas. Sen gick hon ner och alarmerade Augustinsson som kommit från sin lunch och han kom upp på taket helskärrad och stammande och han talade om att det nog var mitt eget fel att det gått så tokigt. Jag tror man ringde efter Lasse och han hämtade mej så jag fick åka hem. Vi bodde då i en lägenhet på Lidnersplan i Kristineberg.

Under kvällen och natten blev jag sämre, hade andnöd, svettades och hade svår ångest. Natten var hemsk och på morgonen ringde dr Bo Holmstedt och frågade hur jag mådde och då han fick veta, kom han genast hem till oss konstaterade att jag måste tas omhand. Bo Holmstedt var forskningsläkare och anställd i någon form hos FOA.  Det blev en sängplats på Karolinska sjukhuset och där hade man ingen erfarenhet av min åkomma så jag blev nervgasexperternas patient. Dessa och så småningom en lång rad vitrockar stod kring min säng och stirrade, en och en plockade de fram en pinne och kollade mina reflexer som var borta ur fötterna och sen ruskade de hjälplöst på sina huvuden. Svetten rann och hjärtat slog som trumvirvlar och jag kunde knappt dra andan. Den enda hjälp man erbjöd var så kallade stramoniumcigaretter dvs de innehöll spikklubbeblad och som soldater utrustades med då man fruktade nervgasattack. Senare kom någon med en burk atropintabletter, jag fick ta dem hur många och när jag ville, men på kvällen kom en sköterska och plockade med sej burken och låste in den och då natten blev svår och jag bad om en tablett gick det inte för sej för de fanns inte inskrivna i nattsköterskans program. Men varken de eller cigaretterna hejdar ändå döden om man fått för mycket gas i sig.  Jag blev ett fall som man enbart kunde invänta resultatet av, man kopplade inte ens in en respirator för att hjälpa mej med andningen trots mängden av vitrockar som bevittnade min kamp och passerade min säng.

Jag visste inte då hur oroliga flera var för att det skulle bli känt vad som hänt och hur det hade gått till. Augustinsson ville besöka mej men jag sa tvärt nej – aldrig mer – han hade redan sagt sitt. Han fick redogöra för FOA om sitt experiment med nervgasen, det var hans problem. På FOA var man besvärade och retade sig på den korkade man som börjat mixtra själv utanför tillåtna ramar och så urbota primitivt ! Vad Högskoleledningen visste om det som pågick i deras lokaler vet ingen. Vår tids undersökande journalistik fanns inte då och ville man dölja något så gick det.

Efter en vecka på Karolinska ringde Holmstedt hem till Lasse och sa: ”vi tror nu att hon nog kommer att överleva”. Själv hade jag förstått att det inte var helt säkert och då min mamma hälsade på en av de första dagarna, tog jag adjö och sa att jag inte kände mej färdig och då sa hon och tryckte min hand extra hårt, du är stark, det här kommer du att klara.

Jag överlevde men effekterna av förgiftningen har jag fått bära med mej resten av livet. Det tog månader innan jag kunde röra mej utan att få värk, svettningar, andnöd och ångest. Jag har inte kolinestras i tillräcklig mängd för att snabbt bryta ner acetylkolinet som bildas i musklerna och särskilt vid nya rörelser och ansträngningar påminns jag.  Sen är spåret för ångesten en gång för alla inkört som en bred motorväg och den glider man in på för minsta obetydliga anledning och hjärtat rusar.

Efter sommaren hade jag bestämt mej för att byta yrke och jag sa upp mej utan att träffa vare sig Augustinsson eller hans assistent Margareta.

Då ringde Bo Holmstedt och bad att få träffa mej, han ville veta vad jag skulle göra och han övertalade mej att pröva åtminstone ett jobb till på laboratorium. Docent Arvid Wretlind på Farmakologen vid KI behövde en assistent och det var ett garanterat giftfritt arbete. Holmstedt själv var docent vid Farmakologen förutom sin koppling till FOA och han tyckte det var synd att jag skulle sluta på det här viset. Holmstedt var en rar person och då jag ändå hängde i luften så följde jag minsta motståndets lag och lät mig övertalas.  Jag började alltså hos docent Arvid Wretlind och det var Vitrum AB som stod för min lön. På det här sättet kunde Holmstedt hålla ett öga på mej om något gick snett som följd av förgiftningen. Hans omtanke fick liksom flera funktioner.

Jag har inte gjort några efterforskningar för att utröna hur man relaterade den här händelsen på FOA, jag utgår från att det är helhemligt även nu.

Lars-Erik Tammelin dog 1991, han var organisk kemist och disputerade på en avhandling om kolinesteras, substrat och inhibition av kolinesteras 1958 och blev generaldirektör för FOA 1984-85.

Bo Holmstedt dog 2002, han blev Sveriges första professor i toxikologi 1964. Han hade disputerat på en avhandling om nervgasen Tabun år 1952 och arbetade som forskningsläkare vid FOA från år 1948.

Klas-Bertil Augustinsson blev aldrig professor.

Det finns fortfarande inget  medel som hjälper om man utsatts för nervgas, det har gjorts försök med råttor och det sägs att atropin och andningshjälp minskar dödligheten.

Sandåsgatan 2 står tomt och ägs eller förvaltas av fastighets AB Balder.


Responses

  1. Usch vilken otäck historia, vad skönt att det gick bra tillslut!

  2. Hej Britta Karolina! Jag har nyligen publicerat en biografi över Inga Fischer-Hjalmars som du skriver om i din blogg. Om du vill läsa den kan du få en kopia som pdf-fil. Mvh / Johannes

  3. Hej Johannes!
    Jag vill väldigt gärna läsa din biografi över Inga Fischer-Hjalmars. Hälsningar Britta.

  4. Förresten, det finns en kortare version på svenska på KTH’s web:

    http://www.kth.se/che/kemi2011/tema/kemokt-1.204576

    Mvh / Johannes

    Den 18 augusti 2012 22:12 skrev Johannes Johansson :

    > Hör av dig om det skulle vara problem med översändningen. > > Förresten, har du några andra minnen kring Inga? Som du ser i biografin > finns det många intressenta delar i hennes historia, tex hennes engagemang > för Sovjetiska forskares fri och rättigheter. Jag har en hel del material > utöver det som berättas här och siktar på att det blir en bok på svenska så > småningom. Så om du har nåt annat att berätta, nån anekdot eller så, så är > det välkommet! > > Mvh / Johannes > > Den 18 augusti 2012 17:24 skrev Brittakarolina’s Blog comment-reply@wordpress.com>: > > ** >> brittakarolina commented: ”Jag lyckades inte ta mej in i byggnaden för >> att kolla mitt minne, allt var bommat. Aulan var i ett fönsterlöst utrymme >> lågt i huset, kändes som källarvåning men det var nog på nedre botten. Ser >> fram emot filen, det brukar gå bra. Britta” >>


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: