Brittakarolina's Blog

Hur hamnade vi där? Det är en lång historia.

Den började egentligen med att Birgitta och jag arbetade på en gård i Grötlingbo sommaren 1947 och att jag under den tiden drabbades av ljuset, bebyggelsen, landskapet, människorna och språket på Gotland.

1955 hade Lasse bytt ut sitt forskningsassistentjobb på Wennergren-institutet mot att leda en liten dentalfabrik i Hägersten som ägdes av tandläkaren Torsten Timander och som var född på Gotland och bodde där om somrarna.

Lasse och jag planerade en cykeltur på Gotland sommaren 1955, jag längtade efter att få återse ön och nu tillsammans med Lasse. Det här undgick väl inte Torsten, dentalföretaget var inte så stort. Hur vi kom till Gotland minns jag inte, inte heller hur vi fick cyklarna med oss men vi trampade söderut och solen gassade, det kom att bli en rekordsommar. Vi bodde på vandrarhem och levde spartanskt, ön hade ännu inte upptäckts av så många turister och trafiken var inte besvärande. Någonstans på vägen efter att ha övernattat i Klintehamn mötte vi en flott bil som bromsade in och Lasses chef Torsten hoppade ur och berättade att han varit på lunch hos sin gamle kompis Henry Hansén på Holmhällar. Dit måste ni åka om ni ändå siktar på Hoburgen och södra delen av ön, sa Torsten. Sen måste ni komma upp till Ljugarn och hälsa på, det ska bli trevligt att träffas, jag letade faktiskt efter er.

Vi fortsatte mot Burgsvik, där fanns ett vandrarhem (nu Grå Gåsen) vi tog in på, huset är kvar och har under åren haft olika ägare och drivits som ibland resturang och ibland pensionat. Därifrån till Hoburgen var inte så långt, vi rundade sydligaste delen och på väg norrut letade vi upp Holmhällar som Torsten uppmanat oss till. Det låg på östra kusten och var en anspråkslös anläggning i en brun före detta officersmäss från krigsåren och det satt fortfarande ett vindkraftverk på taket. Den här delen av ön elektrifierades så sent som i början av 50-talet.

Då vi gick mot vattnet kom vi till ett helt fantastiskt raukfält som sträckte sej säkert en kilometer längs den rundade kusten. Kring huvudbyggnaden fanns små träkåkar gömda bland tallarna och där bodde familjer som, dagen vi dök upp, var samlade och kastade varpa på en grässlänt melan jättetallar och enbuskar. Middag serverades i huvudbyggnaden dit alla gick och man hade två matsalar, en för äldre personer utan barn och en där barnfamiljerna samlades och det här gjorde intryck på oss. Vi kände att här skulle man kunna stanna. Vi hälsade från Torsten till innehavaren, han lyste upp, maten var god och hela stället var en mjuklandning.

På vägen mot Ljugarn passerade vi Grötlingbo och jag ville visa Lasse var Birgitta och jag hade arbetat åtta år tidigare. Vi kom till Uddvide som ligger bredvid Kattlundsgården och knackade på helt oanmälda. Margaretha, frun i huset var hemma och hon kände inte igen mej. Jag fick förklara vilket år jag varit där och med vem, men hon kunde inte komma ihåg, det var ju så många som hade arbetat hos dem. Det var ganska snopet, min dröm om Gotland som grundats just här hade bara mej själv som vittne.

Då vi så småningom trampat oss upp till Ljugarn, där Torsten bodde och letat upp hans hus, råkade vi hamna mitt i ett kalas. Man hade samlat alla sina goda vänner för att fira något och trädgården var full av folk med namn vi inte hört förr men som vi senare läst och hört mer om. Torsten hade nu Alice som hustru och de hade fått två barn, Lasse hade bevittnat hans övergång från hustrun Margaretha till hustrun Alice och den var lite oväntad men Alice hade gjort sej hemmastadd i Ljugarn-huset och föreföll att alltid ha bott där.

Alice granskade oss innan vi gick runt och hälsade och hon tyckte att jag hade en märklig färgkombination på kläderna, det var nog sant, jag hade en gul linnekjol och en turkosfärgad top, det var det enda som var någorlunda rent efter dagarna på landsvägen.

Torstens hus, Sandarve, vid Strandvägen i Ljugarn hade en stor öppen altan med utsikt över sandstranden och havet. Huset ägdes en gång av konstnären och greven Louis Sparre, han lät bygga det efter egna ritningar och byggmästare var Carl Engström. Runt huset fanns en uppvuxen trädgård med lusthus och en blomsterrabatt med madonnaliljor och en rosbuske i jätteformat, en Louise Odier. http://sv.wikipedia.org/wiki/Louis_Sparre

Vi var inte tidigare bekanta med Torstens gäster och blev därför två uppmärksamma lyssnare. Hedersgäst på kalaset var Helge Kökeritz, professor i USA, som var på besök i hemlandet och han var en gammal skolkamrat till Torsten. En ung man Hans Björkegren som just gift sig, hade kommit ut med en bok, han hade vistats i Ryssland (Sovjet) och alla ville veta mer om hans liv och varje gång hans namn nämndes kom ordet begåvad med före eller efter. Man hade en hemhjälp som serverade, gästernas barn utspisades i ett rum för sej och de vuxna för sej och det var en vänlig och glad stämning bland alla. Vi kände oss lite tråkiga eftersom vi inte kunde glamma med i allt.

Torsten tyckte om Lasse och hade blivit något av en mentor för honom, nu ville Torsten att vi skulle bo i hans lilla hus vid Sudersand på Fårö, av Alice kallad kärleksnästet. Vi cyklade dit och upplevde Fårös stränder och raukar en vecka och en dag fick vi besök av Torsten, Alice, Thomas och Helge Kökertitz. Helge var expert på Schakespeare och hans språk och han visste allt och lite till om dubbelheten i Shakespeares repliker. En ledsam utnämningshistoria till en professur i Uppsala hade fått honom att flytta till USA och det var ett sår som aldrig läkte. Torsten tog oss med ut i sin flotta bil och visade oss andra delar av Fårö och körde bland annat på den hårda sanden nära vattnet på en sträcka. Där var också en strandremsa där nakenbadare höll till och då vi passerade de solande skrek Helge Kökeritz högt och trodde inte att han sett rätt och bad att få åka sträckan en gång till.

Vi bodde en vecka i Torstens stuga, handlade mat i en lanthandel och lagade något ätbart i stugans kokvrå. En dag skulle vi steka ägg och då hände något som gav oss rysningar och som kan göra det varje gång vi påminner om det. Då jag knäckte första ägget i stekpannan rann en död färdig kyckling ut, sex ägg gav samma resultat och varje gång jag nu knäcker ägg kan jag få en vision av de toviga kycklingarna.

Helge Kökeritz, Alice, Thomas och Torsten Timander vid Fåröstugan.

Vi lade Gotlandsturen bakom oss, åren gick, Lasse slutade att sköta Torstens företag och vi emigrerade till Skottland. Där fick vi barn Niklas 1957, vi återvände till Sverige och fick Gösta 1960 och 1962 kom Karin.

Med tre barn och en hund blev det knepigt att fara någonstans på semester. Vi prövade att åka till Jämtland, till Vallbo som jag kände till från tiden med Hilma i fjällen. Gästerna där hade inga små barn med sej och gårdens småpojkar var stöddiga och hoppade på våra barn och bussade gråhundarna på oss och vår lilla hund, så vi flydde. Sommaren då Karin skulle bli tre år kom plötsligt bilden av Holmhällar för mej och vi försökte minnas hur det var tio år tidigare, kunde det vara något för oss nu? Lasse ringde Henry Hansén på Holmhällar och han hade fått ett återbud en vecka i juli och vi var välkomna.

Alltså hamnade vi 1965 med vår familj i Storstugan på Holmhällar, det var så nära paradiset man kan tänka sej. Doften från havet, bruset, sol och blommande timjantuvor, som doftade då man gick på dem. Närmaste stuga låg ur synhåll, ingen retades med hunden, barnen kunde röra sej helt fritt och vi fick  mat tre gånger om dagen och slapp diska. Flera familjer återkom år efter år, barnen bekantade sej med varandra och hittade någon att vara med. I köket lagade fru Karlsson mat och Henry Hansén gick runt och pratade med folk och Bodil Hansén som var konstnär hade färgsatt inredningen till Holmhällars alldeles egna färger. Stugorna, enkla trästugor hade handfat och kanna, man hämtade vatten i huvudbyggnaden, ett par torrdass fanns bland tallarna och i huvudbyggnaden fanns vattentoalett och dusch, i småhusen fanns potta och hink. Varje förmiddag drog två flickor en cykelkärra runt och bäddade, tömde hinkar och städade husen. Inget var organiserat för gästerna, man bestämde sin dag själv.

Vi kom att bo en vecka i Storstugan under sex somrar, Lasse var den som drog hem lön och vi hade inte råd att stanna längre tid även om vi ville. Vi såg att de små husen var bräckliga, myrorna tog sej in och träet multnade, vi sa oss att de kan inte hålla tio år till och folk kommer att vilja ha det bekvämare och mer hygieniskt. Vi måste göra något så att vi kan bo i trakten även om Hanséns alla hus faller ihop. Karin som låg i minsta rummet där myrorna gick in skrek för alla småkryp.

Då sökte Lasse upp en man i byggnadsnämnden i Hoburgs kommun, det var sista året den existerade som egen kommun och hörde sej för om han visste någon som kunde tänkas sälja en bit mark i området. Han fick namnet på Svante Ödman, Sallmunds, en bonde som kanske var möjlig att prata med. Lasse kontaktade Svante, någon mark nära sjön hade han inte men däremot på ett annat ställe och med Svante, en rund man i bilen (Citroën Dyane) for vi iväg långt ut på en åkerväg och riktningen var helt motsatt stranden. Då vi stannade och steg ur bilen och tittade ut över en slätt med en skogsrand längst bort, sa Svante, det här kan ni få köpa, en bit eller alltihop. Det var en sandåker som det växte lågt gräs på och därför inte hade något värde för honom. Närmast vägen var ett ogenomträngligt körsbärs-nässel-hallon-snår, lite längre in stod en stor oxel och nära den var en kulle som visade sej vara något hoprasat med sten och kalkbruk, rester av någon bebyggelse och sen öppna fält omkring. Vi sa bara Åh, här går det att vara. Det tog väldigt kort tid att bestämma sej. Här fanns 20000 m2 och det gällde att välja på vilken del av åkern det var troligast att hitta vatten och var ett litet hus bäst kunde stå.

Nära oxeln hade funnits ett hus, en öländsk familj hade bott där för hundra år sedan och rester av deras ladugård låg inne i snåret. De hade haft sin brunn i snåret och Svante skulle prata med Albert Baeckström som var bra på att leta ut brunnar och förutsatt att det gick att få fram bra vatten på tomten så ville vi köpa en bit. För Svante fick vi köpa hur stor del vi ville men det fanns ju ett pris. Tidigare hade priset på sådan här mark vrit 1:- m2 men Svante tyckte det var dags för en höjning så han tog 2:- m2. Vi ville gärna ha halva åkern det var 10000 m2.

Jag tror att redan nästa dag var Albert Baeckström från Bertelsmässe där, en man som visste mycket om gamla tider och folk och han klev ut i snåret och pekade på den gamla brunnens plats men den var inget att satsa på. Sen gick han med en grenklyka fram och tillbaks några vändor och pekade till sist ut ett ställe där det skulle vara bra att gräva efter vatten. Det är klart att den som söker vatten inte enbart går efter slagrutans utslag, man ser sej ju om och uppfattar hur grönskan ser ut på platsen och sammantaget kan man föreslå en punkt. Men att bara gå efter grönskan om man vill hitta vatten räcker inte.

Vi var tvungna att åka hem, Holmhällarveckan var slut och Svante hade talat vid några att gräva efter vatten lite senare och en dag ringde han och meddelade att nu fanns det vatten på tomten. Man hade grävt i sanden där Baeckström anvisat och var beredda att ge upp när man var nere på 4 meters djup, då plötsligt ännu ett tag med skopan gav en fors av vatten och det blev bråttom att sätta ner ringar. Då vi skulle göra upp om brunnsgrävningen hade vi också Baeckström att tänka på och då vi frågade vad han skulle ha, slog han ifrån sej och sa att om något så skulle det vara något som rann. Då blev det en flaska whiskey.

Lasse åkte ner till lantmäteriförrättningen och lantmätaren ville bara stycka av knappt 5000 m2 det var mer än max för en sommarstuga. Det här var 1969 och följande sommar bodde vi på Holmhällar och vandrade ”djungelstigen” utmed åkrar och ägor genom skogen upp till tomten vid Långmyren så ofta vi kunde.

Vi hade frågat oss fram till någon som byggde sommarstugor och hittat Albert Larsson i Sproge. Han byggde tre modeller som kunde levereras på lastbilsflak och vi valde en mellanstor för 16000.  Någon gång under sommaren 1970 kom stugan åkande och man lyfte den på plats, Lasse var där. Man satte den på ett antal betongblock och ett litet uthus kom också med. Vi hade fått ett löfte om öppen spis i stugan men det hade man glömt så en murare från När kom och skulle öppna upp ett hörn i efterhand. Han svor hela dagarna, dels för att det var hans sätt att tala och dels för att virket var så hårt att ingen yxa bet när han skulle bryta sej in i hörnet. Albert Larsson gjorde allt på hemmaplan i Sproge, sågade virket själv av gotlandsfur och byggde så det blev rejäl kvalitet. Det blev till sist en öppen spis och skorsten och vi fick ett litet hus som vi kunde sova i och våra somrar kändes rädddade. Då vi valde hus sa vi att det skulle vara ungefär som ett Holmhällar-hus, mer behövdes inte, vi skulle bara sova där, för vi var ju ute mest hela tiden. 

Tomten heter Sallmunds 1:19 och den ligger på  Littorinavallen och nära en utdikad myr Långmyren. Littorinavallen är ett mäktigt sandlager som bildades runt Gotland då Östersjön var ett annat hav för flera tusen år sedan. Skalen av en saltvattenssnäcka, Littorina litorea som man hittar i den sanden har fått ge namnet åt det forntida havet och den sandvall som det svallade upp.

Långmyren var en våtmark för lite mer än hundra år sedan men i slutet av 1800-talet dikade man ut många av Gotlands myrar för att utöka den odlingsbara arealen. Då tömde man också Långmyren på vatten genom en grävd kanal och jordägarna runt myren fick dela på den bördiga mark som bildades av myrens botten. Samtidigt sänktes grundvattennivån 2 meter på omkringliggande mark och då blev en del av åkrarna för torra för att säkert kunna odla på, rötterna nådde inte ner till vatten och så är det där vårt hus står.

Vattnet som man grävde fram på tomten var friskt och gott men lite brunaktigt och väldigt järnhaltigt. En bit utanför tomten, i sluttningen ner mot en mindre myr, Lillmyren, finns resterna av en hälsobrunn som var känd på 1800-talet och som man märkt ut med cementrör och text. Man når den inte längre för där är det bara ett ogenomträngligt snår. Vi tror att det är samma vatten som vi träffat på och får ut en del av. Baeckström sa på sin tid att vi ligger ovanför den gamla strandlinjen och då smakar vattnet gott, men de som har brunn utanför, där smakar vattnet sleke, dvs gammal rutten tång.

Där vår stuga nu står kallas marken i kyrkböckerna för ”Sallmunds grund”, dvs man hade ett boende men ägde inte marken. Då man gick runt myren, innan allt var igenväxt kom man till flera platser med gamla vinbärsbuskar och snöbärsbuskar men utan alla andra spår och det är nog inte bara fåglarna som stått för spridningen, det är gamla boplatser. De som senast bodde vid vår oxel före oss kom från Öland 1876, mannen var smed Frans August Lindgren och hans fru Brita. Hon hade en dotter Mathilda Charlotta  och tillsammans hade paret mist två döttrar på Öland och fått en en dotter i samband med flytten till Gotland, Hilma Aqvilonia, hon står i födelseboken både i Runsten och i Vamlingbo. Det står att de inte är skrivna i församlingen, men adressen är Svalstäde och nästa plats de bor på är Sallmunds grund. Där föddes sonen August Emil Conrad 1882.

Den stora oxeln vi bor intill känns som ett vårdträd från en länge sedan svunnen bosättning och om våren har vi en matta av vildtulpaner på marken som någon en gång planterat och som haft lång tid på sig att spridas. Senare på våren hittar man en annan lökväxt som man inte ser så ofta, morgonstjärna och då vi röjt i körsbärssnåret har vi hittat både vita och röda vinbärsbuskar. Hallonen vet vi inte om de är vilda eler förvildade.

Smedfamiljen jag följt i kyrkböckerna flyttade omkring 1890 till Långmyre grund, vi vet inte om det hade med utdikningen att göra eller om de bodde dåligt. Dottern Hilma dog av lungsot samma år och dottern Mathilda dog 1891 efter att gjort en vända till USA, kvar av barnaskaran var bara sonen August Emil Conrad. På Långmyre grund låg i många år ett rödmålat hus byggt i skiftesverk som Öländska hus är kända för och vi tror att det var deras hus. Det förföll sakta och man har numera byggt ett liknande hus på samma plats fast med nutida krav. August Emil gifte sig med en flicka från Lilla Sindarve och det finns ättlingar kvar i Hamra.

Platsen uppe vid myren är kall, våren kommer senare hit och på försommaren går temperaturen ner till nära noll om nätterna. På kvällarna reser sej dimmorna som en vägg eller driver i stora sjok förbi fönstren och det fastän marken är torr kring oss. Hur svårt måste det inte varit att hålla undan för kyla och fukt , då myren ännu var en våtmark.

Vi håller värmen med hjälp av elekricitet från nätet och gläder oss åt att vara nära marken och alldeles särskilt de år då den blommar som i år och då rabbisarna inte tuggat i sej allt. Sen är vi glada att vi över huvud taget fick en bit Gotland att vara på. Under de första tjugofem åren efter köpet blev Svante och Anna Ödman våra Gotlandsföräldrar som vi vände oss till om det mesta, det var ju på ”deras” mark vi bodde om somrarna. De finns inte längre men det händer ibland på söndagarna att vi ser en herrcykel trampad av en rund silhuett som sakta närmar sej infarten till myråkern, Svante  hälsar på och har inte glömt oss.

Så här kom vi till Sallmunds 1:19. Drömmen som började i Grötlingbo har nu blivit fleras dröm, något att längta till under vintern antingen man bor i Uppsala, Södertälje, Tokyo eller Upplands Väsby.