Brittakarolina's Blog

Juni

Hela den långa våren, både den kalla och den varma, har vi längtat efter att få se sipporna slå ut på Gotland. Men vi kom inte iväg, veckorna gick och vi fick flytta fram önskningarna till att gälla syrenerna. När de nästan blommat över i Väsby var det äntligen dags att resa och då vi kom över till ön såg vi att syrenernas tid inte var helt förbi. Från färjan i Visby och söderöver var grönskan och blomningen överdådig, men den kan vara hur fin som helst, det är inte förrän vi kommer till Burgsvik och söder därom som vi riktigt kopplar på och registrerar landskapet och vad som förändrat sej och vad som finns kvar. Före midsommar kan man se ”vita frun” skogsliljan utmed vägen genom skogen, är hon där i år och är hon ensam eller med en hel familj kring sej? Hon var där på flera ställen och lyste som tomtebloss. Johannesnycklarna stod i täta led utmed vägen inte så höga i år men diket intill var helt torrt.

Då vi kom fram till vårt ställe vid myren såg vi att det inte regnat på väldigt länge, marken var brungrå och vildkaninerna , rabbisarna, hade kalasat på gräset och betat ner det ända till sanden. Förra året trodde vi att de var på väg att dö ut, de hade minskat i antal av någon farsot och gräset växte så vi fick ta fram gräsklipparen för att göra oss stigar genom det gröna. Men i år är ett annat år och de små gnagarna har återhämtat sej och vimlar iväg åt vilket håll vi än tittar. De utblommade fältsippornas frötofsar lyser över hela granntomten.

Överallt har rabbisarna grävt hål, marken är helt genomgrävd, vore kul att se en röntgenbild av deras gångsystem.

En smal skogsrand skiljer oss från ”myren” Långmyren. När den är nyplöjd är jorden alldeles svart. Den del som är närmast oss är nysådd  och gröna strån har just börjat komma upp.

Syrenerna blommade fortfarande då vi kom fram både Karins och den kinesiska. Vi har satt höga kompostgaller kring växter vi vill ha kvar och syrenerna hade klarat sej över vintern. Karins har tagit mer än 20 år på sej för att komma upp och den blommade första gången för tre år sen. De första sju åren visste vi inte ens att den var planterad och den jämnades med marken av både rabbisar och gräsklippare men sedan Karin började efterlysa den förstod vi att sätta ett nät om den och den tog sej sakta upp. Den kinesiska köpte vi i Stånga för fem år sedan och vi gav den genast ett nät men trots att det var högt ( för mjukt och möjligt att trampa ner) blev den nergnagd till gräsnivå av de nya växtätarna – rådjuren. I år var busken full av ljuslila blommor, härligt att få se den och känna syrendoftendoften.

Vildkaniner, rabbisar var tidigare de enda fienderna för våra odlade växter, kanske någon hare också, de åt allt som inte var skyddat av nät och om det kom mycket snö på vintern så kom de  lite högre upp om näten var  låga. Nu sedan ett par år har rådjuren spridit sej på ön och här nere finns stora områden där de kan vara helt ifred. De äter också allt och inte bara nertill utan lite högre upp men  de sticker också ner huvudet i nätkorgarna och äter ner allt till marken. Näten måste ha tak också för att något ska bli kvar. Första kvällen vi var här visade sej en grann råbock i hagen mittemot oss, han stod med sträckt hals och hornen rätt upp och såg på mej med sina svarta ögon och med blank svart nos (mule?). Jag blev alldeles exalterad och ropade på Lasse och vips vände den ändan till och försvann i snåret mot hälsobrunnen. Den bilden hade jag gärna velat ha.

Havtorn hade vi gärna velat skörda ännu en gång, de trivs på den sandiga jorden. Buskarna sprider sej själva och växer så det knakar. Vi fick en skörd för tre år sen men sedan har de jämnats med marken, trots höga kompostnät. Ett nät hade lossnat och var omkullvält i år och innanför hade det varit kalas, inte en levande gren, allt avgnagt. Vi käner tydligt att vi är gäster på jorden i flera bemärkelser och vi lämnar få spår efter oss, när naturen tar över.