Skrivet av: brittakarolina | 27 juni 2012

Gotland – vejde

Vejde (Isatis tinctoria) är en gammal färgväxt som använts för att ge blå färg åt garn och textil innan indigo kom till Europa. Hur man utvann färgen har varit en gåta som så många andra hantverk från förr. Man skulle vara invigd för att få tillgång till kunskapen och det var lång väg från lärling till mästare för en färgare.

Gösta Sandberg nämner vejdefärgning i sin första bok om växtfärgning från 1965 ? och då jag for på min första växtfärgningskurs hos Anna Hansson hade jag hittat Vejde på stranden vid Sallmunds udd här på Gotland. Jag plockade med mej en full hink med blad som jag ville veta hur man behandlade.

Vi levde då i en tid då allt gammalt var glömt, även sådant som övergivits för mindre än 50 år sedan, ingen (bland radhusen med växande familjer) visste hur man tog hand om lin, ingen kunde karda och spinna och hela det textila hantverket var bortstädat, det hade kallats ”förspilld kvinnokraft”. För oss som var nyfikna låg här ett helt outforskat land att erövra. Vi blev ”först” med våra nyupptäckter och det gav en berusning att få hitta till tekniker som generationer före oss varit kunniga i men ingen överfört till oss.

Anna Hansson hade aldrig hört talas om Vejde så bladen jag skördat på Gotland gav ingen lösning på gåtan. Jag letade vidare och fann en engelsk beskrivning där bladen skulle mosas och jäsas och torkas som bollar och sedan läggas i rutten urin från män som nyttjat starka drycker. Lasse minns hur han fick dricka öl och whisky och samla urin i en hink och jag hade gjort bollar av malda jästa vejdeblad och de skulle ner i den ruttnade urinen, det luktade fasansfullt. Ja lite blått blev garnet men inte så det rättfärdigade ansträngningarna.

Åren gick och det kom nya engelskspråkiga  växtfärgningsböcker och så småningom hade flera prövat att färga och någon hade gått en genväg till den blå färgen och det tog jag upp på mina kurser här på Gotland och vi fick fram blå garner, inte blekblå utan blåeldsblå.

I York hade man byggt en fint vikingatidsmuséum med nytänkande på platsen för utgrävningar från 70-talet. Många länders muséifolk vallfärdade dit för att få inspiration och då Karin skulle rita ett förslag till Sigtuna muséum (de skulle då bygga nytt) for också vi till York. Vi kom att byta ideer om textil med herrarna som gjorde rekonstruktioner, bland annat arbetade de intensivt med att hitta fram till blåfärgning med vejde, för de skulle ha vissa blå textilier.

Då man nu Googlar på Vejde på svenska så finns det bilder och beskrivningar OK,  på engelska heter växten woad och om man slår in http://www.woad.org.uk/ så får man allt om vejdeodling direkt i knäet. Där har man letat upp att vejde odlades så sent som i början av 1900-talet i England och man har dokument och bilder av hur beredningen gick till. Man kan köpa ett kit med frön och det man behöver för att komma igång själv eller man kan köpa färdigt färgpulver.

Jag samlade frön från växterna på stranden och har odlat på tomten både i sol och skugga, jag har skördat blad från första årets plantrosett, vejden är tvåårig, och från stängeln för att se vilket som gav mest färg. Mycket sol på plantan gav mest färg. Sen är det det där med månen. Där är jag inte riktigt färdig med kunskapen. Enligt äldre föreskrifter ska färgen fästa bättre när månen är i nedan och det återstår att se om det stämmer.

I vissa stater i USA är det förbjudet att föra in frön av Vejde, den är klassad som ett ”vicious weed” , dvs elakartat ogräs som sprider sej helt ohejdat och den utarmar jorden. Plantan ger mängder av frön och alla gror om de kommer i jord.

Bilden är på min sista Vejdeplanta, fröet har legat minst 20 år i ett varmt kökskåp. Jag har inte sett några uppgifter om att man odlat vejde för blåfärgning som gammal tradition i Sverige. Linné konstaterar då han sett Vejde på Öland och Gotland att ingen tycks veta att det är en färgväxt. Odling har föreslagits på 1800-talet men det gav dåligt resultat. Vi har alltså ingen egen tradition som blivit bortglömd och som det är viktigt att blåsa liv i. Men det är ändå en härlig känsla att kunna färga garn blått med bladen av en växt som går att hitta på en smal remsa vid Östersjöns bukter, strax ovanför där vattnet rör om i strandgruset.        Ps. Jag glömde faktiskt bort att det uppges att vejdefrön förekommit bland alla uppräknade fynd från Osebergsskeppet, det berömda norska gravfyndet från vikingatid. Jag har inte gått till källan för uppgiften, det kan vara en repeterad förmodan eller tyda på att vejdefrön varit viktiga för den begravdas nästa liv.


Responses

  1. Oj, va kul att du bloggar igen, jag följer med spänning. Jag fick ett gott skratt om historien med Lasse, när han fick dricka och kissa. Stackars Lasse, men vad gör man inte för kärlek (eller var det under hot;)

    • Hej trogna och uppmuntrande Lotta! Ja nu går det ett tag att kläcka något men sen är det plötsligt stopp i tillflödet. Och när får man se något på dina bloggar? Har du fått ner något i landen? Har du några vita jordgubbar, de ska ju vara så bra för allergiker. Vi åkte hem från Gotland idag och igår hade vi inget grönt till sista middagen. På den nysådda myråkern hade mållorna just stuckit upp men inte gått i blom så jag plockade en kastrull full och lagade till som spenat och det var jättegott. Kokade vi inte ängssyra och stuvade till någon fisk, en sommar när du var med? God fortsättning på sommaren önskar Britta.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: