Skrivet av: brittakarolina | 28 oktober 2012

…i Venasque

Vi kopierade väven vi valt och förde över konturerna till varpen och sen var vi igång. Daniel som hela tiden var Monsieur för oss spolade  upp lagom mängd garn och bevakade  arbetet så när garnet var slut kom han genast med mer. Garnförrådet var noga inlåst och vi kunde inte smita upp på kvällen och väva ikapp om vi kommit lite efter. Han såg allt och kom och rättade eller förmanade, amerikanska Jane som kunde en del franska översatte när jag inte hörde förbuden och jag lydde. Då något var bra var han nöjd och nickade utan att le och den nicken var värd att anstränga sej för. Garnerna var av ett helt annat slag än de vi föredrar här, de var mjuka och spunna av glanslös och porös Merinoull, varpen var av bomull och då jag frågade varför sa Daniel, ”den möglar inte”.  Det är något med vår gamla linodling som gör att vi ser bomull som lite banalt, vi är vana vid linnevarp i vävnader som ska upp på väggen eller något dekorativt men vi vet också från arkeologin att mögelprocessen som frigjort linfibrerna fortsätter i fuktigt klimat och löser upp fibrerna helt både ovan och under jord och de försvinner. När matthandlaren som säljer orientaliska mattor demonstrerar kvaliteten hos en dyr matta gnuggar han fram lite varp på baksidan och visar att det är äkta bomull. Hos oss har linet ändå blivit kvar som garnmaterial utan att egentligen ifrågasättas och detta trots att det är ett livsfarligt material att bearbeta.

Vi vävde och bankade in inslagen med en tung gaffel av järn, en beater, den finns inte i vår vävtradition och jag hittar inget namn. Det uppstod ett rytmiskt ljud som för fransmän är lika välbekant som dunket från våra vävstolar är för oss. Väven blev på det här sättet tät och hård, den skulle nästan kunna stå själv och det fanns ingen plats för damm att tränga mellan trådarna. Ibland satte Denise på ett band med musik, det kunde vara Vivaldi eller något medeltidsartat och akustiken i stenhuset gjorde att man bara lät sej uppfyllas.

Det äldre paret hade varit här förr och vävt, de var lite reserverade och hade inget behov av att  till varje pris vara tillgängliga.

Amerikanska Jane letade efter en haute lisse – vävstol att frakta hem till USA och hon gick igenom alla på marknaden, deras fördelar och tyngd, ju tyngre dess bättre enligt Daniel men fraktkostnaden var ett krux. Tur att hon kunde lite franska, jag hade annars fått jobba mer på att förstå. Jag försökte lyssna så öronen värkte och letade efter den franska som trängt in under en termin i realskolan.

Monsieur Calame som jag kom att tycka väldigt mycket om var en Ingenieur Civil och han bodde i Bagnols sur Cèze. Hans arbetsplats var kärnkraftverket Marcoule på högra Rhonestranden, enligt Denise var han sjuk vad hon egentligen menade framgick inte. Han hostade hemskt och snöt sej som en trumpet, gick med käpp som stöd och orkade inte gå någon längre sträcka. Men han hade humor och trots att han inte kunde mer än sju engelska ord kunde jag hänga med i hans franska, sen var han cynisk och det var roligt att höra hans slutsatser. Han hade vävstol hemma och vävde stora ”tapeter”, han var här för att finputsa sina lärdomar hos Daniel och det var inte första gången. Alla var oroliga för att det inte kunde vara nyttigt att arbeta med kärnkraft, men han stod upp för den och skröt om hur mycket han blivit utsatt för utan att må illa, sen fick han ett av sina hostanfall. Han vävde också en av Braques fåglar,  han var lite snabbare än jag och han kom och sneglade och jämförde, trots att skisserna var desamma så kunde man pressa in sej själv i linjerna och fåglarna fick lite olika karaktär.

Måltiderna ute på altanen under ett skärmtak, där solen gassade utanför och i lä av ett par murstumpar och en blommande och doftande lind, är bland de minnesrikaste stunderna de här veckorna, både när det gäller platsen vi åt på, vad vi åt och hur alla deltog. Alla skulle vara med, om någon satt och började halvsova blev den genast väckt av en intresserad fråga från Denise och så var den med igen. Hon skötte köket och oss men också parets två söner som skulle utspisas för sej. Den ene på 14 år hade just brutit benet och blev hämtad med ambulans den andre på 8 år tyckte att vi var ganska onödiga där. Sen fanns det en stilig katt och en gammal schäfer.

Till lunchen bakade Denise för det mesta någon paj, aldrig densamma och ibland en paté och alla mål avslutades med en sallad på tomater och gröna blad, något varierad varje dag. Minns inte om vi fick vin redan till lunch, tror kanske inte det. Pajerna var alltid krispiga och välsmakande, Denise var alltså konstnär på mat, det stod inte i deras broschyr och var något jag bara råkade få uppleva. Middagarna började med något litet plock, sedan en huvudrätt, ofta lammgryta och ris eller någon pastaform till, någon gång  cous-cous och till eller efter salladen ost och sist körsbär, aprikoser eller det som kom hela kroppen att le, melon från Cavaillon.Ostarna var getostar i olika kostymer, rullad i aska eller invirad i vinblad etc. och det här var före getostarnas intåg hos oss, väl hemma igen fick man åka in till Hötorgshallen och leta för att komma över en bit. Melonen från Cavaillon var orange inuti och blekgrön med mörkgröna ränder på utsidan och ituskuren tog man ut kärnorna och hällde madeira i gropen och det blev himmelskt gott. Cavaillon är en av de nära städerna, kanske inte en mil bort och de här melonerna är känsliga för transport och kan inte fraktas långt, därför får vi nog aldrig se dem här på ICA eller COOP, men det är en Cantaloup-sort och man kan ju låtsas…

En dag förannonserade Denise att vi skulle få något märkvärdigt, det var pata-to-es, uttalat som det stavas, har ni prövat det?!!  Vad säjer en svensk med halva sin cellmassa bestående av just potatis. Jag fick berätta om vår potatis som hållit oss vid liv genom olika skeden och att många drömmer om en liten fåra att hämta upp sin egen potatis ur. ”Men äter ni varje dag, blir ni inte tjocka?” Det visade sej sen att smörmängden till de kokta potatisarna var det viktigaste och visst var det var gott.

Måltiden åts på en rejäl keramiktalrik och den torkades noga med en brödbit före nästa rätt. Till maten serverades vin rött eller rosé i vanligt dricksglas och Daniel tog ett halvt glas och fyllde till helt med vatten – alltid. Vi övriga drack ett glas, förutom Monsieur Calame som drack två eller tre.

Då lektioner och måltider var avklarade började man se sej omkring, det kom en bäck porlande genom ett hål i en häck vid sidan om huset och rann vidare över gårdsplanen. Varifrån kom den och fick man gå där? Javisst, men bara inte äta av körsbären, det finns en ägare. Bakom häcken växte  körsbärsträd (bigarråer) med tunga, mörkröda, mogna jättebär på en stor terrass, sen fortsatte odlingen på den ena terrassen efter den andra högre och högre tills man nådde ett icke uppodlat krön täckt av riktigt grova tallar. Fick sen veta att sådana tallar hade alla kullarna omkring varit klädda med en gång och den här tofsen var vad som fanns kvar. Golvtiljorna i huset kom från just sådana träd och de var breda som i våra gamla timmerhus. Efter några dagar hördes oväsen från bakom häcken, det ropades och hojtades och man visslade. Det var körsbärsplockarna som kommit, utsläppta ur ett par rostiga små bussar, det var mängder av små mörka människor som kryllade kring träden och i träden, hur höll grenarna, jo plockarna var små, lätta och snabba. Det tog ett par dar att plocka ner allt och det blev några bär kvar här och där, dom kunde vi äta utan att bli uppläxade.

Man kunde också ta en promenad till stan (byn), där fanns en telefonkiosk, post och affärer för det nödvändigaste. Det var lite komplicerat att få till ett samtal till Sverige och man måste ladda upp med mycket småpengar  för att hinna säja mer än hallå. Det fanns ännu inga små mobiltelefoner, åtminstone inte som nu.

På nära håll


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: