Skrivet av: brittakarolina | 31 oktober 2012

Några mil runt Venasque

Inom bara några få mil fanns mängder av sevärdheter, romerska lämningar och platser jag aldrig hört talas om och på helgerna kunde man göra långa utflykter och då var bilen bra. Denise gjorde smörgåspaket så man kunde överleva dagen och Jane erbjöd sej att visa vägen till de närmaste platserna. För att i efterhand förstå hur jag kunde hinna med så mycket, har jag försökt läsa av avstånden (plus minus ett par kilometer) till de olika platserna och ser att de flesta ligger närmare än mellan Stockholm och Arlanda.

Alltså: från Venasque till Orange, lite större stad med fin romersk teaterruin som används i nutid, 30 km, Carpentras, närmaste stad med bank och polisstation och landets äldsta synagoga från 1300-talet, 9 km, Fontaine de Vaucluse, underjordisk källa, 9 km, Gordes, stad på toppen och med Vasareli-muséum, 10 km, Village de Borie,stenhyddor, 9 km, Roussillon, röd stad med ockragruvor, 18 km, Abbaye de Senanque, cistercienserkloster, 8 km, Isle sur la Sorge, världsberömt loppis på söndagar, 12 km, Avignon, Palais de Pape och Petit Palais, 27 km. Lite längre bort låg Vaison la Romaine, Arles, Nimes, le Baux, Camargue och Stes-Maries-de-la Mer.

Fontaine de Vaucluse vykort.

Den första rundan tog oss till Fontaine de Vaucluse. Hela departementet heter Vaucluse och har hämtat sitt namn härifrån källan i Vaucluse. För fransmän är det en känd plats och bara att bli av med bilen en lördag förmiddag var en konst. Sen promenerade vi genom en allé med lövskugga i ett sakta tåg av familjer med alla generationer på hjul och ben mellan souveniraffärer med och utan tak mot något framför som jag inte visste något om. En ström forsade vid sidan om gångvägen och den kantades av olika småindustrier på motsatta sidan. Efter någon kilometer öppnade sej sikten och en bergvägg reste sej framför oss. Intill den låg en jättedamm med en förunderlig blåaktigt grön färg på vattnet, jag hade sett en del fjällsjöars gröna vatten men det här tog priset. I ena änden av det blågröna forsade vattnet ut över stora stenblock med brak och bildade den ström vi gått utmed och det är floden Sorges begynnelse. I klippan var en grotta och i den mynnade en underjordisk ström. Det här är Frankrikes största källa och nr 5 i hela världen. Om man undrar vart allt vatten i Provence tar vägen, det är nämligen torrt i botten på de djupa dalarna när man spejar neråt, så släpper berggrunden igenom vattnet som tränger ner och sakta urholkar kalkstenen och bildar underjordiska strömmar och grottor och avsätter nya fantastiska formationer i hålrummen. Industrierna utmed strömmen började en gång med vattnet som drivkraft och bara en verksamhet hade kvar sitt vattenhjul, ett pappersbruk. Man förevisade handtillverkning och sålde sina ark, de var tilltalande med iströdda ringblomme-och blåklintsbalad, det var lite nytt då men för mej har det senare blivit något att undvika.

Någon mil på vägen och vi var i Roussillon, den röda staden. Vykort

Byggstenarna i husen var djupröda, betongen röd och gruset på gångarna helrött och bergssidorna där man brutit och bryter ockra var både röda, knallgula och violetta. Man kunde gå ut till ockragruvorna och hamnade då i ett overkligt landskap. På byns röda torg spelade gubbarna boule precis som i alla skildringar av Provence. Jag samlade på mej en massa röda bitar, de låg länge i en ask och släppte ifrån sej röd sand.

Vi for till Gordes, en vacker plats högt på en klippa och mest känd för sina innevånare. Men det är inte neanterthalare man beskriver utan konstnärer och skådespelare som har tyckt om att bosätta sig där, särskilt sedan de fått råd att köpa hus och mark på höjderna i staden och förstärka de gamla murarna kring sitt innehav. Gordes hade ett Vasarelimuséum och många fina affärer för antikviteter, modekläder, boklådor och fina tryck, nutiden fanns där med allt det senaste. Efter en vecka i Venasque som väl kan ses som den extrema motsatsen till Gordes, förundrades man över allt det utsökta, men för att riktigt glädja sej åt det behövdes pengar.

Någon kilometer från Gordes låg en liten by Village de Bories med små toppiga stenhus byggda av mindre kalkstensblock utan murbruk. De kallas Borier och har använts av herdar och jordbruksarbetare från antik tid och ända in på 1900-talet och de finns på öarna i och markerna kring Medelhavet. Här har man samlat flera hus, även större för djur och redskap och gjort en liten by öppen för turister. Husen har ingen datering och behovet av skydd och den sten som funnits tillgänglig har skapat formen, jag har sett dem även på Dingle halvön på Irland och tänk om Skara Brae på Orkey är något åt det här hållet (något större stenblock), då är vi nere i neolitisk tid. På återvägen till Venasque ligger cistercienserklostret Senanque Abbaye inklämt i en trång och torr dal dit solen inte når vissa årstider. Här lever munkar som odlar lavendel och bin som ger honung. När ett kloster knoppade av sej skulle det nya läggas i en obygd och marken röjas och odlas, så ville cistercienserna och de skulle försörja sej med eget arbete, alltså inte genom allmosor och de var hantverkare och nyskapare inom odlingen. Formerna för deras byggnader var avskalade och stränga, inget pynt men funktionella former skulle det vara och deras byggnader, valv och rum har linjer och mått som känns fulländade, de kan inte bättras, det är fint. Ja det här såg jag väl inte klart första gången jag var där men kanske andra eller tredje gången. I deras shop kunde man köpa honung och lavendelextrakt, lavendeln hinner fortare till luktorganet än dåliga dofter, därför tror man att det tar bort dålig lukt.

På söndagen ville jag åka själv och helst utan guide och då till Arles, Nimes och Camargue och sedan besöka den svarta madonnan Sara i Saintes-Maries-sur-le-Mer. Denise ropade när jag beskrev min plan, ”du får inte åka till Arles, det finns farliga myggor där”. Markerna däromkring är sumpiga och nu när jag läser på nätet står det om myggplågan i Arles. Vet inte vad myggorna spred 1980 men nu kan man råka ut för flera hemska virussjukdomar.

Något man inte fick missa var loppmarknaden i Isle sur la Sorge en söndagsmorgon, så jag började där. En hel stad förvandlades då till loppmarknad. Fem kanaler av floden Sorge som jag sett källan till dagen innan rinner genom staden och bildar öar och gör den till det man kallar Venedig av Provence. Många gamla vattenhjul är rester från en tid då men bearbetade papper och silke här. Här låg nu allt på borden och för mej var det gamla redskap som lockade, jag hittade två skäror, en väldigt sliten med uttunnat blad och en lite mer oanvänd. Det blev jag helt lycklig av, jag ägde nu två skäror, den ena kostade 30:- Fr och den andra 60:- Fr. Hittar bara den ena efter sista flytten.

 Arles fick ett besök trots myggrisken, trodde kanske att jag skulle uppfatta något av det som inspirerat van Gogh men det jag minns nu är den pampiga amfiteatern och inte så mycket mer, sen drogs jag till det som jag hört mer om, den svarta madonnan Sara, romernas helgon i Saintes-Maries-de-la-Mer = de heliga Mariorna av havet och att få möta Medelhavet ännu en gång.   

                                                                                                           Amfiteatern i Arles

Vägen gick sen genom Camargue och jag spejade efter de vita hästarna som skulle spränga fram sida vid sida med flygande manar, som på de fina hästvykorten, jag körde om några ridtjejer på bruna pållar som klapprade fram vid vägkanten, men det var allt. De svarta tjurarna såg jag heller inga spår av och inte heller några rosa flamingoer väntade i någon vattensamling. Men jag kom fram till Stes-Maries.

Det var mycket folk i rörelse, den stora högtiden är i slutet av maj men det är kanske alltid trångt här för det är ju romernas vallfartsort och alla såg ut att vara romer. Jag såg åt vilket håll kyrkan låg men tog en runda genom stan för att landa lite efter bilturen. Romer är de mest utsatta, de som haft minst att sätta emot förtryck, de har bara sin sammanhållning och inget annat. Det har varit fritt för alla att visa dem förakt och är så fortfarande, fantasin räcker inte till att knäcka den hårda nöten med deras existens, hur ska skulden till dem kunna utplånas, vi kan inte föreställa oss priset och villkoren.

Jag såg antagligen lite främmande ut för folk vände sej om och tittade med långa blickar eller kom fram med något att sälja som jag inte ville ha. Sen stod det några sjalklädda damer vid ett gathörn, varav en siktade på mej och kom tätt inpå och på olika språk frågade om hon fick spå mej. Jag ruskade på huvudet men hon gav sej inte. Hon tog om och om och sen frågade hon om jag var rädd. Nu var det så att jag redan gick omkring med en obehaglig spådom och antingen man tror på sånt eller inte så lägger det sej som ett onödigt psykiskt bagage. Så jag sa JA, jag är rädd, paora, för jag ville inte ha någon påfyllning. Då blev hon arg, ögonen smalnade och hon började ropa och vifta och peka på mej med hela armen. Jag kände mej trängd och försökte backa mej ur ordsvadan, som jag inte begrep något av. På något vis kom jag loss och letade upp kyrkan med relikerna av Mariorna och Sara. Där inne var det  tyst och alldeles lugnt, hjärtklappningen la sej och jag tog mej ner i kryptan, där stod den påklädda Sara med tända ljus kring sej mitt på golvet.

Hon får inte vara i  kyrkorummer där Mariorna finns, de är erkända av katolska kyrkan och Sara är det inte, därför är hon förvisad till kryptan. Det finns flera legender om hur hon och Mariorna kring Jesus kom hit, hon är helgon för romerna trots kyrkan och före 1914 hade inga andra än romer tillträde till kryptan.

Efter besöket i kyrkan gick jag tillbaks till parkeringen och tänkte fara vidare, men bilen var inte kvar !!  Men hur gör jag nu? Vem har velat ha en gammal Alfa sud med svenska registreingsskyltar? Jag gick runt parkeringen flera gånger från olika håll, ingen bil. Nu började det svåra, anmäla hos polisen, ta reda på hur jag kommer härifrån och sen var det söndag och var fanns allt?  Sen irrade jag kring och försökte minnas hur jag gått men kände inte igen mej någonstans, jag hade gått vilse och det var första gången i livet. Jag kunde inte fråga någon, vad skulle jag fråga om och hur? Vet inte hur länge jag strök omkring men rätt som det var kände jag igen en huskontur som jag sett då jag gick från bilen, riktade in mej som då och kunde skymta en annan stor parkering och DÄR stod bilen. Hu vilken pärs!

Vägen tillbaks gick utmed havet och jag längtade efter ett bad, nästan alla delar av stranden var inhägnade utom en liten remsa till allmän badplats och där bland solande familjer klämde jag in mej, tills jag kom på att jag inte skulle våga lämna nycklar, pass etc under en handduk i sanden utan tillsyn. Det blev inget dopp och jag tog inga bilder av det Felliniartade livet på stranden.

Jag hoppar över några märkvärdiga platser, det här tar aldrig slut annars, det är magert med egna bilder för jag var så upptagen av att uppleva så det upptog alla kanaler. Alla de här platserna finns det fina bilder av på nätet om man googlar.

En vecka kvar att väva och överaskningarna var inte slut.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: