Skrivet av: brittakarolina | 03 november 2012

Störst och äldst?

Medan jag mentalt hållit till i Provence en tid har det ringt i öronen en låt av Kjell Höglund, Kärleksdans i Provence, jag minns inte hela texten, bara första raderna och de går i repris hela tiden. http://www.kjellhoglund.com/karleksdans.html  Skivan ligger i en packe på översta hyllan i garderoben och om jag får lust att även höra den lite hesa rösten, måste jag lirka fram den undanställda skivspelaren. Jag tyckte om Kjell Höglund, vart tog han vägen?

 Hos Daniel och Denise

Vi vävde och bankade in garn i våra vävnader och det fanns tid att fundera över olika vävtraditioner, hittade jag något i den franska? Det var mindre påfrestande för ryggen att sitta upprätt och ha väven framför näsan, lite ovant att väva med baksidan vänd åt ”fel håll” och beskåda verket med hjälp av en spegel. Att byta till upprättstående vävstol vore inte dumt, men den måste vara stabil och sådana finns inte hos oss.

Jag försökte få frågor översatta till Daniel men han förstod inte och det berodde inte på språket utan på att det var ”ickefrågor” för honom. T.ex. vi står ibland hänförda inför uråldriga vävnader, garnet glänser och ytorna är levande, då man ser en bit av väven har man inte sett hela. Hos oss har rekonstruktioner av äldre vävnader lett till att man livat upp en näst intill utdöd fårras för att få fram den ull som ger det eftertraktade garnet. Varför blir då vävnaderna med ”rätt” garn ändå tämligen platta och förutsägbara i ytorna?  Här rider jag min käpphäst, garnet är maskinspunnet. Garn som spinns för hand får alltid spår av människan i sej, även för den skickligaste spinnare varierar garnet något och när det slås in i en väv blir ytan levande.Jag frågade om Daniel prövat med handspunnet. Oh nej nej, garn gör maskinerna bättre och billigare, vi behöver inte handspinna (så efterblivna är vi inte). Jag har fått samma svar i f.d  Sovjet. I Sverige säjer man: Oh nej nej, det har vi inte råd med, det skulle bli alldeles för dyrt.

I våra provvävar, mindre än 1 m2, gällde det att lära in de tekniska greppen och det var inget tal om ytor. Inte heller i de större arbetena som Daniel hade i sin utställning och där fanns flera stendöda ytor och som ändå var inlagda för hand. 

Mot slutet av veckan fick Denise ta hand om oss, att rensa baksidorna och sy fast kantskoningar var en kvinnlig syssselsättning, en man rörde inte väven sedan den var nerklippt.  Vi satt där i bottenvåningen kring ett stort bord som i en tomteverkstad omflutna av musik från fiddlor och skalmejor och andra ovanliga instrument och Denise gav oss samtidigt en liten belysning av det franska skatteväsendet. Det kom med ojämna mellanrum inspektörer och mätte med måttband hur mycket garn de hade kvar och till och med den sytråd vi använde för att sy kanter på vävnaderna.

Vävarna nerklippta, Daniel håller i min fågel.

Den näst sista kvällen bad Denise att få tala med mej. Hon hade en fråga från Moniseur Calame, om jag kunde tänka mej att han skulle få visa mej ett par intressanta platser, som jag annars kunde gå miste om. Det var mycket seriöst och fick inte missuppfattas. Denise förklarade, Monieur Calame är en mycket bra människa och du behöver inte vara orolig, vi känner hela hans familj. På något vis hade André Calame uppfattat att han nådde fram till mej (inte så svårt) jag skrattade ju åt hans historier och jag fick inte lämna Frankrike utan att ha sett det märkvärdigaste. Efter en viss tvekan tackade jag ja och hela han lyste upp. Jag skulle besöka André Calame i hans hem i Bagnols sur Cèse, kolla hans verkstad och sen åka på utflykt och jag fick en skiss med adressen.

Jag hade bokat rum i Avignon till efter kursen för att se Palais de Pape när jag ändå var så nära och tidigt på söndagmorgonen for jag till Bagnols. Trots skissen körde jag fel och letade länge och måste till slut knacka dörr för att hitta rätt. André Calame hade dukat fram kaffe och wienerbröd och var orolig att vi inte skulle hinna före middagsstängningen. Fru Calame var inte hemma hon var med väninnor på någon resa. Har inget minne av att vi talde olika språk, svenskan har ju många latinska låneord och alltid hittade jag något som passade och med total närvaro från oss båda så gick det. Han visade sin vävstol och de stora vävnader han redan gjort, han höll just på med en till sin dotter, sonen hade redan fått sin och sen stod fruns på tur. Flera av redskapen hade han snickrat själv bland annat en intrikat nystvinda och jag var imponerad, en atomingejör som väver och snickrar är sällsynt.

Aven dÓrgnac  Vi skulle besöka en alldeles särskild grotta, någon mil västerut vid floden Ardeche. Dit gick en slingrig väg ibland på grus och André Calame körde som en arg geting och vi hann dit innan de stängde. En hiss tog oss ner flera våningar och vi steg in i något som inte ens går att drömma ihop. En grottsal med 50 meter till taket och fylld med rosa och vita droppstenspelare av varierande tjocklek halvvägs upp till taket.  Aven d´Orgnac är en fransk nationalklenod, en grotta som varit sluten i årtusenden så när som på ett hål i taket och det hålet låg på en begssluttning där bönder och andra i alla tider stjälpt ner sina sopor, döda djur och annat man ville bli av med och inte bara det, kringströvande vilda djur hade också fallit ner. Man kunde höra att det var långt ner då något föll men ingen hade undersökt  detta hål och dess djup förrän 1935, då ett gäng speleologer lät fira ner en man på en lina. Han måste ha blivit andlös av det han såg, världens största kavitet och med ett innehåll ingen förr skådat.

Man skiljer i Frankrike på en ”grotta” den ska ha en horisontell ingång och kan ha besökts av människor och en ”aven” som har ett hål någonstans men som ingen människa kunnat ta sej in i. Jag kallar allt  grotta av bara farten. http://www.orgnac.com/visite-grotte-ardeche.php

Ja det här var enormt, droppstenspelare i rosa och vitt som gnistrade och tjocka som ekstammar i olika höjder, en del som staplade jättekantareller ja alla icke skådade former. Längst upp i taket skymtade det vita hålet där en ljusstråle tog sej in och nere på golvet en nu genomskuren hög pyramid med innehållet som  kastats  ner. Förutom de sopor som avsiktligt hamnat där fanns vid utgrävning nedramlade bisonoxar och renar som genomströvade området under någon istid. Avbrutna pelare fanns också som  som fått  ny tillväxt  i vinkel mot den första delen och som nu hunnit lika långt, vittnar om jordbävningar och den tid all den här skapelsen tagit beräknar man till 1.5 miljoner år.

Med uppspärrade ögon kunde man sen gå ner till den ena avsatsen efter den andra med olika scenerierr och längst ner var spåren av en flod som forsat fram här för tusentals år sen och jag önskar nu att jag hade haft sans att inköpa en bok om den här platsen. På första avsatsen hade en fotograf ställt upp sin kamera och där stannade min Monsieur, han var tydligt nöjd med mina reaktioner, han hade verkligen haft något att komma med, men han fick spara på krafterna.

Fotografen fick senare in hela timmens besökare i  ett knäpp, André Calame döljer käppen lite och där står vi längs fram. Efter det här kan jag inte betala för att gå in i Lummelundagrottan på Gotland.

Vägen åter till Bagnols gick över Ardeche med smala gränder och hänförande utsikter och då vi återkom väntade  sonen Francis med ett framdukat bord för oss tre under ett mullbärsträd i trädgården. En heltrevlig son som jobbade på Siporex, jag visste faktiskt vad det var, hans fritidsintressen låg i Senegal och han hade aldrig vägarna norrut.

Först fick vi en anisdryck spädd med vatten, mjölkig som  Ouzo, därefter en halv melon med Sandemans portvin i gropen, gott, därefter en tallrik med skinka och grapefruit och till det ett rostat kex med aubergine och kaviar och detta nedsköljt med rosévin. Sen grillade sonen i en ugn ute på gården med kol av vinträ, ett par jättebitar kött och de åts med  haricots verts i en skön sås. Till detta drack vi Chateau Neuf de Pape och sist hämtade André Calame en vacker tårta som han gjort själv med omsorg kvällen innan. Äppelklyftor som en stor blomma vilade i någon gegga på en tunn kakbotten, jättegott och sen kaffe i små stengodskoppar. En sagolik måltid och hela tiden den trevlige sonen som dukade av och på, snygg att se på och med en vana att hantera tallrikar och tillbehör. Om bara Karin kunnat se honom !  Vi drack så jag nästan såg dubbelt. Sen förärades jag en flaska Chateau Neuf de Pape att ta hem till Lasse.

Sen reste sej André Calame och sa ”då åker vi till Pont du Gard eller hur”?  Herregud med allt det här i huvud och knän. Men han körde som en lagom styrkt taxichaufför, vägen satt precis där den skulle under hjulen. Jag försökte beskriva vårt förbud att köra bil med alkohol i sej, ”Bah” sa han och slog ut med armarna, ”här stoppar man ingen av den anledningen”.

Vi kom till Pont du Gard, världens mest välbevarade och vackraste akvedukt från romartiden, i flera våningar.

Nedre våningen är en bro och i översta våningen finns vattenrännan. Här gick vi sakta, sakta upp för alla trapporna ända upp och gick sen över till andra sidan i vattenrännan som en gång förde vatten från Ceze till Nimes. En del tuffa personer tog sej upp och gick på vattenrännans tak och utan staket på sidorna, vågade inte ens tänka tanken att gå där. Sen gick vi tillbaks över bron och stannade till vid varje brospann för att förhala tiden eller för att André Calame var trött. Vid parkeringsplatsen gick vi fram och tillbaks några vändor utan anledning och på vägen åter till Bagnols stannade vi i Uzes, där fanns ett muséum, ville jag se det?, egentligen inte men vi gick två varv bland bilder av Pont du Gard från alla tider och en utställning om stadens söner Mallarmé och André Gide men till slut måste vi ändå lämna stället och återvända till Bagnols. Där hade dottern kommit hem från Paris, hon var lika förtjusande som sin bror. Jag tog farväl av min vän André Calame och hans två barn, tackade för en oförglömlig dag som hade fyllt mej till brädden och jag fick en skäggraspig kindkyss på vardera kinden och lämnade dem och Bagnols sur Ceze.


Responses

  1. Ååå, vilken resa!
    Vilken vacker kvinna som står längst fram i grottan..
    Man får lust att resa när man läser om din resa.
    Karin


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: